Lordens Blogg

Hellre Anders Andersson än Zlatan Ibrahimovic

2012-01-23T13:27:00.001-08:00

Jag måste säga att jag aldrig riktigt har varit något fan av Zlatan Ibrahimovic. Jag har följt hela hans karriär på grund av mitt fotbollsintresse, men han har aldrig imponerat på mig. Dels har han inte spelat i något lag som tilltalat mig, dels har jag aldrig gillat hans personlighet. Det har varit uppenbart att Zlatan varit en svårhanterlig diva; arrogant, dryg och egoistisk. Både på och utanför planen. Detta går stick i stäv med bilden av hur traditionella svenska superstjärnor ska, och brukar, bete sig. Möjligen är jag bakåtsträvare, men jag föredrar sympatiska lagspelare framför egocentriska divor där jaget är viktigare än laget.

Zlatan Ibrahimovics självbiografi har varit vinterns litterära snackis. Därför var jag tvungen att läsa den. Bilden av Zlatan Ibrahimovic blir inte direkt mer positiv efter att jag plöjt boken, det är en sak som är säker.

Givetvis har Zlatans personlighet formats av barndomen. Det var inte lätt att växa upp i Malmö-ghettot Rosengård med en alkoholiserad far och rotlöshet. Där utbrott, rån, våld och djungelmentalitet råder. Men Zlatan menar att han haft sin karaktär ända från födseln. Miljön har format, men biologin har inte varit oväsentlig.

Zlatan var en "värsting" i skolan. Flera av hans gamla lärare beskriver honom som "den värsta eleven de någonsin haft." Men enligt Zlatan är det aldrig fel på honom själv. Att han hamnar i bråk är uteslutande alla andras fel. Det spelar ingen roll om det är Hasse Borg (sportchef i Malmö FF under 2000-talet), Patrick Viera (världsspelare), Robin van Persie (världsspelare), Pep Guardiola (tränare i Barcelona) eller Fredrik Ljungberg (gammal landslagsspelare i Sverige). Det är aldrig Zlatan det är fel på.

Zlatan Ibrahimovic känns väldigt osvensk. Och det är inget ärkvärdigt med det. I boken beskriver han sig själv som allt annat än svensk. I alla fall till en början, i sina ungdomsår. Han lämnar exempelvis inte stadsdelen Rosengård sina första 17 år i livet. Han föraktar "Svenne banan", stjäl cyklar och har aldrig i hela sitt liv hört talas om Thomas Brolin, Thomas Ravelli och de andra bronshjältarna 94. Istället identifierar han sig med, och ser upp till, den gamle brasilanske anfallaren Ronaldo. I Zlatans kvarter finns knappt några svenskar. Det är somalier, turkar, jugoslaver etc. Han skiter i vad som sker i Sverige. Zlatans verklighet är Rosengård, ingenting annat. Tyvärr är detta faktum en hård dom mot gemene politikers uppfattning om att bara för att man bor i landet så känner man sig svensk. Sverige är idag ett land med invånare som har helt olika verkligheter. Vi är nära varandra, men samtidigt väldigt långt ifrån.

När Zlatan väl spelar fotboll känner han sig mer hemma i "balkanlagen" där papporna skriker att de ska knulla varandras morsor till barnen och åhörarna, än "de svenska" lagen där föräldrarna istället vill uppmuntra sina barn. Han hamnar snabbt i bråk med föräldrarna till "de fina pojkarna" när han väl kommit till Malmö FF. Anledningen är att föräldrarna reagerar på att Zlatan aldrig passar bollen och i flera fall hamnar i bråk med lagkamraterna.

Zlatan verkar bära på mycket aggressioner och han glömmer aldrig när han blivit osams med någon. På flera sätt är hans självbiografi intressant. Han har bokstavligen slitit sig fram, mycket målmedvetet, till toppen. Men någonstans finns där en oerhört barnslig person. Under sin tid som Ajaxproffs åker han ofta hem till Malmö och tillverkar bomber (!) med sina Rosengårdskompisar som han spränger inne i Malmö. Han kör sina bilar i 300 km/h och åker ifrån polisen. Han stjäl cyklar för skojs skull osv. Zlatans stora intresse utöver fotboll är att spela TV-spel. Något han ägnat oerhört mycket tid åt. Inget fel i det , men grabben är mångmiljonär. Det finns 1000 andra sätt att spendera tid på med de förutsättningarna kan tyckas...

Boken ger givetvis en intressant inblick i fotbollsvärlden. Både spelet på plan, men också de i kulisserna med alla transfers och olika relationer mellan spelare och ledare. Det är också påfallande hur dagens fotbollsstjärnor helt saknar klubblojalitet. Egentligen kan man väl inte klandra dem, men detta faktum sticker i många supportrars ögon.

Zlatan är en fantastisk fotbollsspelare. Han är också en mycket målmedveten och envis person som kämpat hårt för vad han är idag. Det kan ingen ta ifrån honom. Som personlig förebild vet jag dock inte om han är så övertygande. Hellre 50 Anders Anderssons än en Zlatan Ibrahimovic.

Boken får 7 guldskor av 10 möjliga. Läs den främst om du är fotbollsintresserad och känner till europeisk fotboll och dess huvudkaraktärer.

Fenomenet Metallica

2012-01-03T02:00:00.001-08:00

Det var i början av 1990-talet som jag kom i kontakt med Metallica för första gången i mitt liv. Jag hade tidigare lyssnat på betydligt hårdare musik än just Metallica, men bandets dunderkommersiella succe "Black album" som släpptes 1991, var omöjlig att undvika.

När man på den tiden besökte discotek (!), hemmafester och tittade på den exotiska TV-kanalen MTV (betal-TV i Sverige var knappast kutym) spelades ständigt hitlåtar från "The black album".

Per automatik kollade jag upp bandets tidigare material och fann de tidigare alstrens hårdare thrash metal riktigt intressant och bra. Resten är historia. Under flera år matades bandets skivor i stereon hemma i pojkrummet.

När jag blev äldre slogs nya musikaliska dörrar in och bandet blev mindre och mindre intressant. Idag lyssnar jag fortfarande på "gamla" Metallica ibland och plattorna fram till just "The black album" håller oerhört hög klass. Tyvärr gick det utför musiklaiskt efter och de senaste plattorna har jag inte ens bemödat mig med att lyssna på.

Jag har precis läst ut musikjournalisten Mick Walls biografi om bandet. Det är egentligen ingen häpnadsväckande läsning. Man får kronologiskt följa bandets karriär. Från danskättlingen Lars Ulrichs försök att starta USA´s hårdaste band för en evighet sedan till Metallicas bejublade turné (med the big four) förra året.

I boken får man givetvis en stor dos av det obligatoriska sex drugs and rock n roll- temat som tillhör alla stora hårdrocksband. Jag blev aningen förvånad över att bandmedlemmarna (främst Lars och Kirk) drogade så frentetiskt. Att James Hetfield, som idag är nykter alkoholist hade levt osunt var dock ingen nyhet.

Bokens mest intressanta kapitel handlar om den forna bassisten Cliff Burtons tragiska bortgång, och dess påverkan på Bandet. Burton dog i en bussolycka 1986 i Sverige efter en spelning i Stockholm. Burton utmålas som bandets stora inspiratör. Han gick alltid sin egen väg och hade ofta sista ordet när saker och ting kring bandet skulle bestämmas. Tyvärr bearbetade bandet inte sorgen och fortsatte turnerandet omgående. Den nya bassisten, Jason Newsted, mobbades ut fullkomligt och slutade självmant i bandet flera år senare. Det var början på nästa kris som utmynnade i den numera legendariska dokumetärfilmen "some kind of monster".

Det är slående hur målmedvetna Metallica har varit att ta sig dit de är idag (ett av världens bäst säljande band genom tiderna). Det är främst (den i mitt tycke osympatiske) trummisen Lars Ulrich som varit mest drivande, haft sinne för affärer och rådande trender. Det komiska i situationen är att just Lars musikaliskt är den svagaste länken i bandet. Det är allmänt känt att han inte kan spela trummor och många med mig anser att han genom åren har förstört åtskilliga konserter med bandet. Lars musikaliska problem behandlas i boken och vid flera tillfällen i bandets ungdomsdagar övervägde bandet att göra sig av med honom. Med åren blev han dock en allt för viktig kugge runt bandet. Utan Lars sinne för strategi och affärer skulle nog Metallica knappast ha varit där de är idag.

Mick Walls bok om Metallica är helt klart intressant läsning, särskilt om man är intresserad av bandet så klart. Boken får sju trumpinnar av 10 möjliga. Nedan kan man avnjuta, den i mitt tycke, bästa Metallica-låten. Här framförd med ungdomlig entusiasm 1985. Nästan så man blir lite rörd...

Gott nytt år!

2011-12-28T02:07:00.000-08:00

Så var då år 2011 slut. Ett år i mängden av alla dessa som börjar läggas i Lordens ryggsäck. Ett lika stående som självklart inslag i slutet av alla år är nyårskrönikorna. Lordens blogg är inte sämre. Här kommer min sammanfattning av året som gått:

Årets Å fan 1: Caremaskandalen synliggör det systemfel som Lorden sedan länge predikat.

Årets tragiska frånfällen: Rebekah och Stefan Liv. R.I.P!

Årets glädjande frånfälle: Maud Olofsson

Årets Å fan 2: Friskoleskandalerna synliggör det systemfel som Lorden sedan länge predikat.

Årets tragiska nykomling: Annie Lööf

Årets spel: Wordfeud.

Årets Å fan 3: Ifrågasättandet av politiska nämndemän i svenska domstolar och frikända gängmedlemmar som kallar domare, vittnen, åklagare och advokater för fittor och horungar synliggör det systemfel som Lorden sedan länge predikat.

Årets pajasar: Tv 4. Alltid. Reklam med inslag av skidskytte förstör sändningarna av den genuina sporten. Ulfbåge och Grenemark; kom tillbaka nu!

Årets mest irriterande företeelse: Strulande fot.

Årets mest irriterande person: Ulf Wagner; kocken i "stjärnorna på slottet" som förstör ytterligare en säsong av det annars ganska trivsamma TV-programmet.

Årets resa: Liverpool/Manchester.

Årets felprioritering: Polisens iver att bötfälla bilister utan bilbälte på 30-vägar.

Årets TV-serie: Bron

Årets mest onödiga medieskandal: Kungen har varit på strippklubb. 51 årig jugoslavisk gangster försöker att lära sig "Photoshop". Ett bildhanteringsprogram som funnits på marknaden sedan 1990...

Årets bok: Blod, eld, död

Årets mest intriganta: Partitoppen i socialdemokraterna.

Årets lataste proletär: Mikael Wiehe.

Årets dryck: Mineralvatten.

Man blir redan nyfiken på vad 2012 har i sitt sköte. Inte sant?

Hoppas att ni alla får ett riktigt Gott nytt år!

Låg nivå i TV-rutan!

2011-12-12T11:26:00.000-08:00

Vintertid innebär att frågesporten dominerar TV-tablån. På fredagskvällar kör SVT sin långkörare "På spåret". Varje dag sänder samma kanal "vem vet mest" och på TV4 har det gamla radarparet Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg en ny tävling som heter "Slaget om Sverige".

Det är givetvis positivt med frågesporter. Det är roligt att sitta hemma i TV-soffan och tävla mot en värdig motståndare. Problemet är bara att de tävlande i studion verkligen utmärker sig för att vara okunniga. Visserligen finns det säkerligen ett stressmoment som man kan bortse ifrån när man sitter hemma, men det får inte vara så dåligt som det har visat sig vara i år.

I några fall kanske man inte ska ha några högre förhoppningar. Kändisar är just kändisar. De gör knappast anspråk på att veta mer än gemene man. Så att Niklas Strömstedt inte har en aning om att Antiken kommer före Medeltiden i europeisk historieskrivning kan man kanske acceptera. Men när sedan nischade sportjournalister inte har en aning om att Tomas Johansson var den senaste som vann Australian Open eller det forna språkröret Maria Wetterstrand tror att "Frihetstiden" (en viktig politisk era i Sverige) inföll på 1800-talet kan man börja ifrågasätta. Och det rejält.

I vanlig ordning sitter undertecknad och en kompis och tävlar mot de medverkande i programmen. Enskilt brukar vi dubbla poängen som de lyckas skrapa ihop. Undantaget är paret Haag som har visat sig kunniga. Kanske är just det ett utslag av nepotism. Haag, Luuk och Lindström går ju långt tillbaka i tiden.

För övrigt anser Lorden att det är på tiden att bjuda in Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg som tävlande i "På spåret". Det om något skulle vara intressant, och förmodligen lärorikt. Hellberg tävlade ju i programmets begynnelse och visade sig oslagbar. Ett orakel som visat sig hålla. Till skillnad från många många andra...

Är öppenhet en självklarhet?

2011-11-30T12:11:00.000-08:00

Att leva i ett "öppet" samhälle har länge varit synonymt med att leva i ett demokratiskt samhälle. Många menar att det är just öppenheten som är demokratins ryggrad. Vad begreppet öppenhet egentligen innebär är nog en definitionsfråga, men de flesta av vårt lands medborgare har ändå ett hum om vad som avses när begreppet dyker upp i den offentliga debatten.

När statsminister Olof Palme sköts till döds en kall februarikväll 1986 anser många att vårt land förlorade vår oskuld. På öppen gata sköts han kallblodigt ned. Det hade förmodligen aldrig hänt om Palme inte hade bedyrat att en biokväll tillsammans med frugan utan livvakt är självklarhet i det öppna Sverige.

Drygt femton år senare höggs utrikesminister Anna Lind till döds. Mitt i Stockholm, lite mer stängt, men fortfarande i det öppna Sverige. Efter ungefär 10 år efter hennes död kan man nu fråga sig om det där med öppenheten längre är så självklart. Det tog ett 11:e september för att stänga USA, men det tog en Breivik för att fortsätta öppenheten i vårt västra grannland Norge. Vad krävs i Sverige?

I och med exempelvis DNA-kontroller och en allt större privatisering av offentlig sektor (privata företag lyder inte under offentlighetsprincipen) så har öppenheten givetvis gradvis stängts. Att utvecklingen har gått åt det hållet beror på att den moderna människan inte är kapabel att förvalta ett öppet samhälle. Självmordsbombare, Anders Behring Breivikar och andra öppenhetsmissbrukare har förstört utopin om det öppna samhället.

En helig ko för öppenhetens Sverige är offentliga rättegångar. Det är en fin tanke att allmänheten ska få bevittna rättsprocesser och på så sätt kunna se att allting går rätt till. Eller att anhöriga ska få en förklaring till varför ett till synes oförståeligt brott har begåtts. Tyvärr borde det medborgerliga privilegiet tas bort. Anledningen är att även det missbrukas av fel krafter.

I svenska rättssalar anno 2011 kan åtalade sitta och kalla domare, åklagare och publik för fittor och golare. På läktaren sitter bundsförvanter och hotar, smädar och trakasserar vittnen till tystnad. Vid en aktuell Linköpingsrättegång skedde just detta. Pinsamt nog lät domaren publiken sitta kvar och bara vid enstaka tillfällen bröt polisen in för att upprätthålla ordningen. (http://www.corren.se/ostergotland/linkoping/?articleId=5836261)

Om min morfar, som dog för cirka 20 år sedan, för ett ögonblick återvände och besökte omnämnda rättssal hade han inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att det kunde se ut på detta sätt i det landet han då lämnade. När tvivelaktiga element använder och missbrukar öppenheten för att genomdriva ett samhälle byggt på korruption och skräckvälde bör man nog stänga det direkt. Anno 2011 förtjänar vi tyvärr inte ett öppet samhälle. Åtminstone inga öppna rättssalar...

Systemfelens tidevarv

2011-11-14T12:06:00.000-08:00

Jag har i flera år, bland annat på bloggen, påpekat hur vår välfärd sakta men säkert kommer att nedmonteras. Den allra viktigaste orsaken är det inbyggda systemfel som det liberala välfärdssystemet för med sig. Moraset kom snabbare än väntat. Det vittnar inte minst de senaste vårdskandalerna om.

Det mest förvånande med hela Carema - historien är att gemene man verkar vara chockad över hur välfärden faktiskt ser ut i dagens Sverige. Hallå, vad tänkte man sig när vinstdrivande riskkapitalbolag tar över vårdverksamhet? Att vården skulle bli bättre? Ett välfärdssystem som går ut på att osersiösa (och för den delen "seriösa) företag ska tjäna pengar på omsorg är helt feltänkt från början. För hur går vinst ihop med rikliga och goda måltider, hög personaltäthet, kompetent personal (som kräver skäliga löner, trygga anställningsvillkor och drägliga arbetsförhållanden) och genuin arbetsmoral? Ett barn kan räkna ut att den ekvationen är omöjlig.

Det sorgliga i denna härva är att politiker, företag och andra inte kan backa. De sätter sin liberala ideologi, som går ut på avreglering, fria val och vinstmaximering före allt sunt förnuft och den realpolitiska situationen. Så fungerar sann extremism. När bristerna uppdagas kommer ledande politiker med kvasi-argument som "ska man inte kunna tjäna pengar på att tillverka en stol?" och "Ska man inte tjäna pengar på att tillverka ett bord?". Det är en härlig människosyn att likställa de personer som en gång i tiden byggde upp detta land med möbler.

Företagen och politiker vill dessutom skuldbelägga personalen. De som sliter för någon ynka procent av de bonusar och topplöner som businessmännen i företagstoppen plockar ut. Det heter att man måste anställa personer som är genuint intresserade av att hjälpa äldre. Man förstår inte att personer som är genuint intresserade av att torka bajs till en oskälig lön och usla arbetsmarknadsmässiga förhållanden är ganska svåra att få tag på. Man förstår, eller vill inte förstå, att det är systemet det är fel på.

Tyvärr är omsorgen inte den enda välfärdssektorn som har raserat. I dagarna presenterade skolverket att de rättat 70 000 nationella prov. Var nionde MVG som var satta av lärare blev IG i skolverkets rättning. Alltså högsta betyg förvandlades till underkänt. På ett nationellt prov, där förutsättningarna och rättningsanvisningarna ska vara lika. Ja, ni läste rätt! Hur kan detta vara möjligt? Förmodligen är enskilda lärare så barockt dumma i huvudet att de inte har en aning om hur de ska sätta betyg. Eller också är det bisarra resultatet ett tydligt uttryck för ett systemfel. Välj själva vad ni har för orsaksförklaring. Dumjävlar! (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/mvg-blev-ig-vid-omrattning_6632398.svd#after-ad)

Lorden i trafiken

2011-11-01T10:02:00.000-07:00

Det är nu över tolv år sedan som jag erhöll mitt körkort. Dagen för "uppkörningen" var en av de mest nervösa i mitt liv hittills. Jag minns tydligt hur min vänsterfot darrade på kopplingen och att jag kände paniken sprida sig när jag insåg att jag inte hade koll på vilken hastighetsgräns som gällde på vägen jag körde. I vilket fall gick det bra. Jag fick mitt körkort, på första försöket dessutom.

Det tog sedan åtskilliga år innan jag köpte min första bil. Givetvis var det en begagnad bil och när det kommer till begagnade bilar är det som att köpa grisen i säcken. Lyckligtvis konsulterade jag min far som tog sig tid att agera expert och med hans hjälp blev inköpet lyckat.

Trots det lyckade inköpet hade jag ingen aning om att det var så dyrt att vara bilägare. Förutom vägskatter, försäkringar och skyhögt bensinpris (skulle kunna generera ett eget blogginlägg) tillkommer en mängd andra utgifter; service av bilen, däckbyte (om man inte gör det själv), besiktning och när något behöver repareras. För en hårt slitande och skattebetalande låg/medelinkomsttagare är utgifterna enorma.

Dagens system ser dock ut som det gör, och att bli bilägare är ett aktivt val. Därmed får bilens utgifter ingå i den månatliga budgeten. Det som stör mig något oerhört är dock att dessa enorma utgifter inte räcker till. Det finns människor vars yrke tydligen går ut på att göra livet surt för den gemene medborgaren. Jag talar naturligtvis om parkeringsvakter och poliser...

I somras var jag och semestrade i Jönköping. I tre dagar bodde jag på hotell, åt på stadens restauranger och nyttjade kollektivtrafiken. Åtskilliga tusen gick således till Jönköpings näringsliv och kommun. Vad var kommunens tack?

Under en regnig dag bestämde jag och mitt resesällskap att vi skulle bowla. I spöregn lyckades vi till slut lokalisera den från stadskärnan avlägsna bowlinghallen. Efter att ha irrat omkring i bilen med vindrutetorkarna på maxnivå var vi lyckliga över att äntligen ha hittat vår slutdestination. Vi hade bokat tid och var några minuter försenade. Fort ut ur bilen, upp med jackan över huvudet och in i värmen. Bowlingen, som tog en timme och kostade 250 kronor gick bra. När vi kom till bilen så hade vi givetvis fått en parkeringsbot. Utanför en bowlinghall, i ett perifert och ösregnigt Emlia-område. Tack för det Jönköping!

Några veckor senare hände samma sak i min hemkommun. På en parkering där man får stå i två timmar, stod jag tydligen två timmar och fjorton minuter. Skitroliga pengar. Som grädde på moset blev jag för någon vecka sedan stoppad av polisen. På en sträcka där hastigheten är 30 km/h och som ligger 200 meter från mitt hem fick jag helt plötsligt häng av polisen. Istället för att lösa de otaliga mängder brott som de inte lyckats klara upp (varav flera mord enbart i den stad där jag bor) valde två poliser att lägga sina resurser på mig. Efter att ha blivit förhörd, uppkollad mot registret och ha fått blåsa i alkometern blev jag delgiven mitt fruktansvärda brott. Jag hade glömt att ha bilbälte på mig de 200 meter jag färdades. Jag fick välja på att låta det gå till rättegång eller att acceptera ett strafföreläggande. Eftersom jag hade räknat med en livstidsdom på grund av min förskräckliga förseelse blev jag glad och accepterade det senare alternativet. Då kom chocken. Det skulle kosta 1500:- FEMTONHUNDRA kronor. Polisens prioriteringar är ett skämt. Å andra sidan är det väl ett uppklarat brott. Det ser bra ut i statistiken och konstapel Kling och Klang är nöjda. Samtidigt minskar allmänhetens förtroende för polisen år för år. I wonder why...

Blod, eld, död!

2011-10-18T11:04:00.000-07:00

I somras sände SVT flera timmar thrash metal live från Göteborg. Det var de fyra största banden inom genren som bjöd på en helt ok show. I en av pauserna mellan akterna dök författaren Ika Johanesson upp och berättade om den bok hon sedan länge skrev på. Den skulle handla om subkulturen black metals framväxt i Sverige. Boken, som hade titeln Blod, eld, död, skulle finnas på marknaden under hösten. Redan där började en längtan efter boken att växa inom mig.

För några månader sedan förbeställde jag boken och fick den i min ägo i slutet av september. Titeln blod, eld, död härstammar från Sveriges och världens första, och kanske främsta, black metal-band Bathorys fjärde platta (Blood, fire, death, 1988).

Anledningen till att jag var så uppspelt över att läsa boken är att jag själv under flera år har tillhört black-metalscenen och är väl förtrogen med dess tankegångar, subkulturella attribut, förgrundsgestalter och historia. Hittills har inget seriöst svenskt försök gjorts att skildra black metal-kulturen. Det har funnits ett stort tomrum. Det tomrummet fyller nu Johannessons bok.

Ika Johanesson och hennes medförfattare Jon Jeffersson Klingberg gör inte anspråk på att ge en kronologisk skildring i boken, utan gör istället en tematisk ansats. Med utgångspunkt från personer och band som har betytt mycket för genren späckas boken med 364 sidor fascinerande läsning. Vi får bland annat följa Nifelheim-bödernas syn på att ha blivit förlöjligade som "bröderna hårdrock" med hela svenska folket, en exklusiv och intressant intervju med Dissections Jon Nötdveidt precis innan han tog sitt liv och en skildring av vår samtids ondaste band; Watain.

Som ni märker handlar boken om personer och företeelser som nog mest är kända för en redan initierad krets. Om boken har ett problem så skulle det vara just det. För gemene man ter sig nog boken tämligen obegriplig. Men för den invigde blir det oerhört intressant läsning, där det i princip är helt omöjligt att slita sig.

Personligen tycker jag att kapitlet om bandet Bathorys uppkomst och utveckling är det mest intressanta. Bathory är ett av mina absoluta favoritband, även om jag gillar Quorthons (bandets frontman) mer vikingaepiska era framför black metal-perioden. Vidare är berättelsen om den svenska och norska svarta cirkeln som utvecklades i de båda nordiska länderna i slutet av 80-talet väldigt fängslande. Även personporträttet av Mayhems sångare Pelle Ohlin (Dead) ger flera nya anekdoter som man inte hört talas om.

Efter att ha läst ut boken har jag "youtubat" en mängd relaterade dokumentärer och videoklipp. Bland annat Bathorys skivsignering i Stockholm 1987, tonårskonserter med Morbid och jamsessioner från 80-talets slut med Mayhem. Att ha fått följa Black metal-scenen och dess utveckling har varit oerhört fascinerande i det verkliga livet. Boken "Blod, eld , död" fyller i vissa tomluckor och späder på den fascinationen nu när man sedan länge lämnat det subkulturella bakom sig. Boken är det mest intressanta som utgivits på mycket länge, och en tia känns som ett mycket välförtjänt betyg.

Ett inlägg av glädje!

2011-10-17T13:20:00.001-07:00

Den gamla anrika fotbollsklubben Åtvidabergs FF är tillbaka i svensk fotbolls finrum! Oerhört starkt jobbat! : )

Juholt sätter spiken i kistan?

2011-10-13T10:07:00.000-07:00

Det är föga förvånande att den nytillträdde partiledaren för socialdemokraterna, Håkan Juholt, har trampat i klaveret och nu blir utsatt för ett mediedrev. Jag har skrivit det många gånger förut, och får härmed anledning att ta upp det igen: vår samhällsdevis är att mycket vill ha mer och att roffa åt sig så mycket som möjligt.

Socialdemokraterna (arbetarnas- och fotfolkets parti) har en diger historia av fifflande partitoppar. Partiets anseende har historiskt allvarligt skadats av Geijer- och IB-affären, Björn Rosengren och Mona Sahlin.

Att socialdemokratiska kommunalpampar festar upp skattemedel och att Göran Persson håvar in orimliga gager för föreläsningar och samtidigt bygger en palatsliknande bostad i Södermanland rimmar illa med solidaritet och jämlikhet. Juholts fiffel torde vara den ultimata spiken i kistan. Inte bara för det socialdemokratiska förtroendet, utan också för politikernas.

I ärlighetens namn visste inte många vem Håkan Juholt var innan han trädde fram som partiledare för socialdemokraterna. Få visste vem Sofia Arkelsten var när hon blev moderaternas pressekreterare och enbart politiskt initierade kände till Annie Lööf innan hon tog över Centerpartiet. Alla dessa har gemensamt att de hamnat i blåsväder när blivit lite närmare granskade. Hur många politiker i riksdagen är egentligen ärliga? Hur många av de 349 ledamöterna tål en närmare granskning? Vill vi ens ha svar på dessa frågor?

Att riksdagens ledamöter håvar in 56 000 kronor i månaden (betydligt mycket mer för statsråd) och får otroliga förmåner i form av bland annat gratis taxiresor, boende, och bjudningar räcker tydligen inte. De måste ha mer. De måste fiffla till sig allt man bara kan. Folkets representanter. Det är tragiskt.

Att partiledarna dessutom för den dubbla lönen av ovannämnda siffror står i TV-programmet Agenda och babblar helt världsfrånvänt blir en märklig blandning av tragik och fars. Den ena vill att 30 miljoner människor ska "arbetskraftsinvandra" till Sverige och hävdar att somalier är världens bästa entreprenörer. De har tydligen byggt upp såväl USA som Storbritannien. Den andre vill inte ens medverka i debatten för att de ska stå på en viss sida som ett annat parti. Man tar sig för pannan...

Som jag även varit inne på är det inte bara politiker som tar rejäla klavertramp. I gårdagens Uppdrag granskning fick man se hur den, av media, upphöjde Pär Johansson egentligen behandlade de utvecklingsstörda som ingår i hans teatergrupp. Föga förvånande håvade Johansson in oerhörda summor och hade skyhögt högre lön än alla andra. Tyvärr inget uppseendeväckande i detta armbågssamhälle.

Håkan Juholt kanske inte klarar drevet. Det får tiden utvisa. Problemet är bara vem som ska kunna ersätta i så fall. Ardalan Shekarabi, Ibrahim Baylan eller någon annan som i boken om socialdemokraternas ungdomsförbund (Torbjörn Nilsson de omänskliga - recension finns att läsa på bloggen) beskrivs som genomkorrupta? Finns det ens någon...

Aningen beroendeframkallande

2011-10-04T13:32:00.000-07:00

Det var ett tag sedan jag köpte mig en ANDROID-telefon. Givetvis ger en sådan mängder av möjligheter. De nya telefonerna är som små datorer. Det har dock tagit tid att utnyttja telefonen fullt ut.

Lorden är vid det här laget så pass gammal att han har varit med om mobiltelefonens utvecklingsstadier. I flera år var jag nöjd över att enbart kunna ringa eller skicka sms. När MMS:en sedan slog igenom höjde jag kraven på telefonerna. Den skulle även ha en bra kamera! Telefonen som hade detta var under en relativt lång period fulländad enligt mig. Att använda Internet via mobiltelefon var inte särskilt lockande. Segt, dyrt och larvigt. Finns det något mer störande än människor som ständigt sitter och knappar på sin nalle?

Men när sedan Facebook blev ett dagligt och naturligt inslag även i Lordens liv började jag överväga möjligheten att ändå skaffa mig en telefon med någorlunda goda surfmöjligheter. Sagt och gjort. Det var dags för en Android-telefon! Under ganska lång tid var "Facebookappen", "Wikipedia-appen" och "google" det enda jag använde. Sedan insåg jag att det fanns appar till allt; för att hålla koll på fotbollsresultat, sin personliga ekonomi, frågesportsspel och varnärmaste bensinstation finns. Kort och gott har jag förvandlats till en mobilnörd. I gubbig ålder dessutom. Den ultimata kapituleringen kom häromdagen då jag skaffade mig den senaste (?) flugan wordfeud. För den som inte vet så är wordfeud ett slags "alfapet" där man kan utmana sina nära och kära (och även ovänner för den delen) i ordfighter. Nu finns det ingen hejd på dekadensen längre. Mobilen är på ständig ladddning och målet att bli grym på wordfeud har börjat. Får se om man lyckas eller skiter i det för att hoppa på nästa tekniska innovationsfluga kopplad till mobilen. Den som lever får se.

Mycket mer än OK nostalgi!

2011-09-29T13:14:00.000-07:00

I min barndom, på det ljuva 80-talet, fanns inte dagens otroliga utbud på information. Sociala medier, kommersiell TV och mp3 :or var långt ifrån uppfunna. Samtidigt fanns en stor efterfrågan bland dåtidens unga att få ta del av information kring samtidens pop-och rockidoler. Denna efterfrågan fylldes i Sverige av en endaste tidning: OK!

Själv minns jag att mina kompisar och jag strök omkring bland Konsums tidningshyllor ivrigt bläddrandes i tidningen. OK släpptes varannan vecka, och var som sagt, egentligen den enda informationskanalen som fanns för att hålla sig uppdaterad av vad som var ballt och inne för samtidens ungdom.

Förra året utgavs en bok om OK:s historia. Det är den gamla tidningsmedarbetaren Jörgen Holmstedt som på ett oerhört illustrativt sätt återgett OK´s innehåll under 80-talet. Det är onekligen en fantastisk läsning, och ett inte mindre en fantastiskt bildupplevelse, som läsaren får ta del av. Direkt när man öppnar Boken om Ok- 80-talets största poptidning förflyttas man automatiskt till det oskyldiga 80-talet. Dagens garvade och etablerade stjärnor är i boken unga och oskuldsfulla. Det är ett intressant tidsdokument. 80-talet är ändå historiskt nära men så oerhört långt borta. På den tiden var exempelvis thrash metal, W.A.S.P. och Samantha Fox:s bara överkropp farligt och syndigt.

Holmstedt återger delar av intervjur men berättar samtidigt underhållande kring omständigheterna kring intervjuerna. Man får reda på hur det var att arbeta med dåtidens idoler i början av sina karriärer, som idag i vissa fall har blivit medieskygga divor och megastars. Faktum är att jag blev så fast i boken att jag inte kunde sluta läsa när jag väl öppnat den. Kapitel om Carola, Niklas Wahlgren och "Solstollarna" var till och med oväntat intressanta. Givetvis har det att göra med en stor och personlig igenkänningsfaktor. Jag rekommenderar alla i ålderspannet 30-45 år att läsa denna bok. Ni övriga skulle säkert också uppskatta den, om ni har en böjelse för intressant populärhistoria. Boken är bra mycket mer än OK. Den får 9 nostalgitrippar av 10 möjliga.

Centerpartiet är tyvärr inget skämt

2011-09-26T09:17:00.000-07:00

Så har då äntligen Maud Olofsson försvunnit från Sveriges politiska rampljus. Otaliga är de inlägg här på bloggen där jag kritiserat och ifrågasatt Maud Olofssons politiska gärning och även hennes kompetens, såväl som medmänniska och som politiker. Ni som vill friska upp ert minne kan använda bloggens sökfunktion.

Maud Olofsson, som utan egen arbetslivserfarenhet, tjänade runt 2 miljoner kronor om året ställde sig bakom märkligare och märkligare förslag ju längre hennes politiska karriär fortskred. Förutom att Maud Olofsson själv vill titulera sig som "Alliansens mamma" är hennes största politiska gärning sänkt moms i restaurangbranschen. Möjligen är det vackert att rika Maud nu efter hennes mandatperiod kan äta billigare ute och samtidigt få sitt hem städat för en billig slant (rutavdraget). Att man sliter isär samhället och skapar en tjänstesektor, där arbetsförhållandena kan kan liknas vid slavarbete, verkar hon bry sig mindre om. Att mer pengar går i fickan på restaurangägare verkar också märkligt. För vilken kategori människor är ett slitande servitrisjobb (för minimal lön) attraktiv? För vilken kategori människor är ett städjobb hemma hos Olofssons och hennes gelikar attraktivt? Varför satsar man inte på skolan, vården eller en annan välfärdssektor istället för en redan blomstrande reaturangbransch? (den sektor som för övrigt genererar mest inkomster till den undre världen och organiserade brottsligheten.) I Olofssons värld verkar en fungerande restaurangbransch vara viktigare än en fungerande skola.

Ser man på Olofssons bakgrund är det inte svårt att förstå hennes bristande analytiska förmåga. Utan akademisk utbildning och förankring i arbetslivet är det svårt att föra fram realpolitiska lösningar. Under en riksdagsdebatt i år var hennes argument i friskoledebatten följande: Om företag kan göra läromedel och tjäna pengar på detta är det obegripligt att inte företag ska få tjäna pengar på att driva skolor. I samma anda fortsatte hon debatten. Diskussionsnivån och den logiska slutledningsförmågan var så låg att man fick byta kanal för att inte slå sönder TV:n.

Jag vill härmed tacka Maud Olofsson för den politiska gärning hon gjort detta land. Det är tur för Maud att hon lever i en skyddad bubbla som politiker. I det verkliga livet hade nämligen den outbildade och, på den fria arbetsmarknaden oattraktiva, 56-åriga tanten inte haft en chans att få ett nytt jobb. Det har hennes egen politik sett till.

När så Olofssons efterträdare Annie Lööf gjorde sitt första (?) offentliga TV-framträdande i gårdagens Agenda trodde jag inte mina ögon. Hon var om möjligt ännu mera världsfrånvänd än företrädare Olofsson!

Det började med att Lööf hävdade att Margaret Thatcher var hennes politiska förebild. Inte enbart för Thatchers politik, utan för att hon var kvinna. Alltså, någon hejd på dumheterna får det väl ändå vara. Ska man hylla politiska förebilder för kön snarare än för deras politiska gärning? Det bör tilläggas att Järnladyn Thatcher dessutom är känd för sin hårda linje mot arbetstagares rättigheter med oerhört tragiska sociala konsekvenser. Hela resonemanget från Lööfs sida kändes inte genomtänkt.

Vidare visade det sig att Lööf var emot EMU när Sverige rustade för folkomröstning i frågan. Senare gjorde hon en pudel och ändrade sig. Helt plötsligt gillade hon det europeiska valutasamarbetet. Nu, i efterklokhetens tecken var hon återigen emot samarbetet. Istället för att ge tydliga ekonmisk-politiska argument hävdade hon istället att hon var pragmatisk. När Grekland går mot konkurs med enorma negativa konsekvenser och ansvarstagande från övriga EMU-länder är det enkelt att återigen vara emot samarbetet. Det känns tryggt att "en av Sveriges vassaste politiker", som hon introducerades som igår, går "på känn" i så viktiga och avgörande politiska frågor.

När Lööf sedan menade att hon gärna ser att Sverige blir ett land med 40 miljoner invånare inom en snar framtid stängde jag av. Hennes argument var att Sverige ska vara ett nybyggarland. Arbetskraftsinvandringen ska öka med oändligt många procent. Det känns som en seriös lösning när segregationen och utanförskapet i Sverige ökar. När svenska ungdomar får emigrera till Norge för att få jobb och när arbetslösheten stiger och stiger. Då ska Sverige bli ett land med 40 miljoner människor- där alla startar företag- subventionerade av staten? Man skulle kunna tro att detta är ett dåligt skämt. Tyvärr är det inte så. Jag har svårt att se att Centerpartiet, en gång ett genuint bondeparti, kan få en enda röst i nästa val med denna vansinnespolitik. Å andra sidan har jag missbedömt den svenska väljarkåren förut. Den som lever får se...

Tårtgeneralen

2011-09-16T12:39:00.000-07:00

Jag har under årens lopp varit ett ganska stort fan av Filip och Fredriks TV-produktioner. Deras serie 100-höjdare var, enligt min mening, det bästa de någonsin har gjort, men den nuvarande produktionen, Breaking news med Filip och Fredrik, är väl det enda som inte riktigt håller måttet. Det var därför med stor entusiasm jag tog mig an en av deras böcker, Tårtgeneralen.

Boken utspelar sig i 80-talets Köping; staden där Filip växte upp. Köping är en typisk svensk medelstor stad (eller egentligen tätort) som i ett samtida TV-program utnämns till Sveriges tråkigaste. Boken kretsar kring huvudpersonen Hasse P som lever ett ambulerande liv i 80-talets Västmanland. Den bygger på verkliga händelser och Hasse P har således funnits på riktigt.

Hasse P är en ungkarl i 40-årsåldern som dricker lite för mycket och drömmer om ett liv i rampljuset. När han ser TV-inslaget (det är för övrigt Jan Guillou som utnämner Köping till den tråkigaste staden) bestämmer han sig för att liva upp sin nyblivna hemort. Tillsammans med den lokale bagaren och några andra ortsoriginal bestämmer han sig för att baka världens största smörgåstårta och på så vis hamna i Guiness rekordbok. Efter många turer lyckas uppdraget.

Boken har en ganska så underfundig humor, på vanligt Filip och Fredrik-manér men bäst är skildringen av småstadsfenomenet. Eftersom jag själv är uppvuxen i ett småstadssamhälle känner man påfallande ofta igen sig i de fenomen som beskrivs i boken. Man har gänget utanför Konsum, skvallermentaliteten och ortens småbus. Hasse P:s öde och personlighet är beskrivet med värme, men det finns samtidigt en tragisk touch över Hasses livsöde.

Tårtgeneralen är en bra bok; smart berättad med ett fängslande personporträtt som sammahållande kitt. De som tror att Filip och Fredrik enbart är ett par skräniga pajasar får tänka om. Denna bok har trots humorn ett djup och ett flytande språk som passar väl in till berättelsen. Med Tårtgeneralen visar Filip och Fredrik att de inte bara kan göra bra TV utan även skriva underhållande böcker. Sju av tio tårtor blir betyget!

Låt knugen vara kung!

2011-09-13T10:42:00.000-07:00

I samband med lanseringen av boken Den ofrivillige monarken blossade diskussionen om Sveriges vara som monarki upp igen. Kung Carl XVI Gustaf har sällan, eller aldrig blivit journalistiskt granskad och ifrågasatt. Hans privatliv har lämnats ifred. Detta tyckte "författarna" Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer var förfärligt. Resultatet blev "Den ofrivillige monarken".

Ingen svensk medborgare är så blåögd att man inte förstår att "kung av guds nåde" är ett gammalt och historiskt uttryck. Alla är vi människor. Bagare, ingenjör, arbetare, Lord eller kung. Detta innebär att även kungen är som alla andra. Han står inte i direkt relation till gud. Därmed har han mänskliga egenskaper. Trots avsaknaden av journalistisk granskning har många redan förstått att kungen är en festprisse. Han har uppträtt ordentligt berusad flera gånger offentligt, nyttjat nikotin frekvent och omgett sig av unga snygga kvinnor. Otaliga är de rykten som florerat kring kungen och hans kvinnliga erövringar.

I boken "Den ofrivillige monarken" förstärks denna bild av Carl Gustaf. Författarna beskriver åtskilliga vilda fester som kungen och hans "grabbgäng" har anordnat under åren. Festerna har följt kungen under hela livet. Flera kvinnor som kungen har varit otrogen med outas i boken. Vidare redogörs det för att kungens sällskap vid några tillfällen har anordnat fester i tvivelaktiga lokaler. Några av lokalerna har tillhört ledargestalter i den jugoslaviska maffian i Stockholms undre värld. Det senare faktumet känns mer som olyckliga omständigheter än medvetna val av vår monark. Därför känns hela den delen enormt uppblåst av mediedrevet.

I ärlighetens namn bryr jag mig inte särskilt mycket om vad kungen gör, hur eller var han festar. Särskilt inte i sin privata sfär. Det borde ingen annan heller göra. Kollar vi historiskt så är kungen knappast den enda monarken som inte har gillat fester och kvinnor. Det i sig legitimerar inte kungens beteende, men poängen är att vi inte ska bry oss.

Det vi ska bry oss om är kungens reella arbete för Sverige. Kungens internationella rykte är gott och många av Sveriges diplomatiska och ekonomiska förbindelser med andra länder mår bra av att just kungen har den titel, position och arbete som han faktiskt innehar. Att skrika efter republik med anledning av kungens privata festande känns bara fånigt. Enligt min mening finns det knappast några demokratiska fördelar med att en folkvald regering väljer ut en president (likt Tyskland) eller att vi skrotar partisystemet och väljer president efter person (likt USA). Till syvende och sist är vi alla människor; president, kung, lord eller vilket epitet man än väljer.

Det är inte ofta jag läser något som kan betecknas som skvallerbok. Men eftersom den fått så stor massmedial uppmärksamhet kände jag mig manad. Lite underhållande är boken. Om man tar den för vad det är. Boken får fem skjutna älgar av tio möjliga.

Underbara dagar framför oss

2011-09-06T08:53:00.001-07:00

Under min lilla semester från bloggandet har jag bland annat hunnit läsa en hel del. Några av dessa böcker kommer jag att bygga upp blogginlägg kring. En av dessa är Henrik Berggrens biografi över statsminister Olof Palme. I Underbara dagar framför oss skildras Palmes ursprung, uppväxt och karriär. Det är, utifrån flera perspektiv, en fascinerande läsning.

Olof Palme föddes 1927 och dog en allt för tidig död 1986. Denna tidsperiod utgör ett minst sagt dynamiskt kapitel i svensk historia, och Berggren har gjort en helt sanslös research där samtliga händelser värda en notis i historieböckerna berörs och i de flesta fall benas ut.

Under Palmes levnadstid blommade det svenska folkhemmet ut. Det är förmodligen inkorrekt att enbart tillskriva Olof Palme denna utveckling. Folkhemstanken hade funnits där sedan sent 20-tal och begreppet lanserades redan innan Palmes födelse, men det är samtidigt svårt att bortse från att Palme genomförde många reformer som vilade på social- och ekonomisk rättvisa. Kollektivet gick före individen och Sverige var ett internationellt föregångsland när det gäller välfärdsfrågor.

Olof Palme blev samtidigt en symbol för såväl kärlek som hat. Det fanns inget mellanting. Antingen hyllade man Palme, eller så avskydde man honom. Det finns flera orsaker därtill. Några anledningar var, enligt min mening, de kontroversiella uttalanden som Palme gjorde i internationella affärer. Som de flesta vet kritiserade han bland annat Francoregimen, som han kallade "Satans mördare" och Usa:s bombningar av Hanoi. I de senare fallet gjorde han kopplingar till nazismen. Han engagerade sig också mycket aktivt i Sydafrikafrågan där han fördömde apartheid. Dylika ageranden och uttalanden genererar starka fiender. Samtidigt sågs Olof Palme som Sovjetvänlig och många av hans antagonister gick så långt att det ansåg honom vara en rysk spion som enbart hade ett mål på sin politiska agenda: att sälja Sverige till Ryssland.

Man får också komma ihåg att tidsandan var en annan. Sverige hade en djup tradition av ett klassamhälle där varje medborgare visste sin plats. När Palmes (eller snarare de socialdemokratiska) reformer genomfördes sågs de som revolutionära av den konservativa och svårflirtade adeln och högeranhängarna i Sverige. Palme retade helt enkelt upp många. Det är därför orimligt att tro att det senare mordet på Olof Palme genomfördes av en ensam och uppjagad missbrukare.

I dagarna gick en dokumentär som heter De sista proletärerna. Den skildrade fotbollslaget IFK GÖTEBORG som med små medel och spelare med vanliga kneg lyckades vinna UEFA cupen- dåtidens champions league. I dokumentären görs flera associationer till Palme och hans tidsanda. En för alla, alla för en. Det kollektiva, laget, framför individen. Så skapas, enligt dokumentären, ett vinnande koncept och en framgångssaga. Den nya tiden kom efter mordet på Olof Palme. Personligen är jag inte övertygad om detta. Under större delen av Palmes politiska liv rådde en svensk framgångssaga. Den hade sin grund i en idétradition som utvecklats innan Palme kom till makten. Palme själv han mot slutet av sin karriär se början till ett tydliga strukturella förändringar. Dessa förändringar slog igenom på 90-talet och präglar dagens samhälle.

Olof Palme skildras mestadels med värme i Berggrens bok, men samtidigt lyfts hans envisa, karriärlystna och hårda nypor fram. Läs Berggrens bok, det är ett unikt stycke samtidshistoria och en av de bättre biografier jag har läst. Att enbart tro att allt var bättre på Palmes tid är naivt. Sverige var ett annat land på många olika sätt. Så Björn Afzelius tar tyvärr i från tårna när han berättar för sin dotter hur det var på "Mäster Olofs tid" i nedanstående låt...

Återupptagande

2011-08-31T13:02:00.001-07:00

Efter ett ganska så långt uppehåll kan det bli att bloggen återupptas. Jag har haft mycket att stå i på senare tid vilket bloggen har fått lida för. Det händer dock mycket i samhället som är värt att belysas ur Lordens perspektiv. Så det börjar att klia lite i fingrarna igen...

Bästa draget

2011-04-18T12:17:00.000-07:00

Lorden har under åren turnerat friskt (nåja) i Europa och ägnat sig åt ett stort intresse, nämligen att titta på fotboll. Jag har länge varit intresserad av inhemsk fotboll, men i ärlighetens namn står sig inte allsvenskan särskilt bra i ett internationellt perspektiv. Varken när det gäller spelet på planen eller stämningen på läktaren. Så vart är det då mest drag på en europeisk fotbollsmatch?

I mitten av 90-talet besökte jag Rom tillsammans med min far. Vi hann med att titta på en match i Serie A (Roma-Cagliari). Det var snart 20 år sedan och jag var mycket yngre än vad jag är idag, men givetvis var det en stor upplevelse med ett mäktigt drag. Fotboll är ju som bekant religion i Italien. Ändå känns Serie A ganska avslagen och det är enbart de stora matcherna som drar fulla hus.

I fotbollens hemland England är det alltid drag. Jag har besökt Old Trafford och även om stadion var fullsatt kändes det som att supportrarna till Manchester United mest består av sponsorer, slipsknutar och turister. Visst var det drag, men arenan tar ju banne mig nästan 80 000 åskådare. Med den vetskapen borde det ha varit bättre drag. Vidare har jag besökt Anfield och där var det betydligt bättre drag. När hemmafansen sjunger You´ll never walk alone får vem som helst gåshud. Det var mäktigt. Att stämningen blev så bra när jag var där berodde dock mest på bortalagets supportar, Englands bästa : Manchester City.

En liga som ofta blir bortglömd men som har lag som alltid går långt i europacuperna och som backar ett av världens bästa landslag är tyska Bundesliga. Jag har varit på Olympiastadion i Berlin och sett Hertha Berlin spela mot Aachen i division 1 och det var ett enormt drag. Bundesliga har bäst publiksnitt och när Dortmund nu är på väg att spela hem titeln så har hela 400 000 tusen biljetter efterfrågats. Arenan tar 80 000. Snacka om tryck. Det bör tilläggas att jag inte har varit på fotboll i Spanien eller i Holland (som förmodligen är de som kan mätas med nämnda stora ligor) men jag tycker ändå att Tyskland står för den mäktigaste fotbollskulturen!

Tyskarna är ett sjukt folk. De är bland annat helt galna i Astrid Lindgren. Det märks inte minst på laget Eintracht Frankfurts matcher då publiken fanatiskt skrålar till Här kommer Pippi Långstrump - melodin. Titta och lyssna på klippet och inse att vi i övriga Europa har mycket att lära av tysk läktarkultur.

En vecka av könsrock

2011-04-03T02:27:00.001-07:00

Jag har under senaste tiden känt mig riktigt krasslig varför blogginlägg har hamnat långt ned på prioriteringslistan. Nu börjar jag dock att känna mig bättre och i takt med detta kommer även bloggen att uppdateras mer frekvent.

Jag har tidigare behandlat ämnet könsrock på bloggen. Bland annat har jag hyllat pionjären Eddie Meduza (http://lordensblogg.blogspot.com/search?q=Eddie+Meduza) och den avlidne könsrockikonen Håkan Florå, frontman i Onkel Kånkel. (http://lordensblogg.blogspot.com/2009/08/konsrockspionjar-avliden.html)

Könsrock är något som aldrig har varit, eller någonsin kommer att bli, kommersiellt eller rumsrent. Däremot har genren nått oanad uppmärksamhet i veckan som gick. Den enda folkbildande TV-koncernen (SVT) sände i tisdags sitt kulturmagasin Kobra på temat könsrock. Där behandlades bland annat ikonen Johnny Bode (som var först ut att utmana det värdekonservativa Sverige med sina bisarra texter), Eddie Meduza och Onkel Kånkel. SVT:s fokus på könsrocken fortsatte sedan genom att visa dokumentären Eleganten ifrån vidderna (i fredags). Själv hade jag sett dokumentären tidigare, men extra roligt att statlig television sände denna dokumentär: på prime time dessutom!

Det var faktiskt min mor som ringde och tipsade mig om dokumentären. Kul att alla typer av människor och åldrar får chansen att ta del av Eddies verk. När jag efteråt frågade vad mor tyckte om dokumentären svarade hon att låten om termosen och hakan hade fastnat. Kanske för att jag själv spelade va den grön så får du en ny (som låten egentligen heter) ett otal gånger i mitt pojkrum en gång i tiden.

Givetvis ska lilla mamma få chansen att lyssna till den genialiska låten när hon vill. Därför lägger jag upp den här på bloggen. Eftersom hon även nämnde Hakan mycket, så misstänker jag att den gamla slagdängan med samma namn även den har fastnat någonstans i hennes medvetande. Därför lägger jag upp den låten också.

Politisk satir

2011-03-23T13:36:00.000-07:00

Våren har äntligen gjort anspråk på att göra intåg i vårt vackra land. Det är värt att firas. Lorden delger därför Sveriges i särklass roligaste och vassaste politiska satir. Det är den ojämna, men oftast geniala, humorgruppen Grotesco som lyckats fånga schablonbilden av såväl socialdemokrater som moderater i en fantastiskt underhållande sketch. Den är utan tvekan värd 13 minuter av era liv.

Jag var själv i Oslo när klippet visades och slötittade då bara på programmet. I efterhand kollade jag upp det och insåg hur oerhört träffsäkert det var. För att förstå klippet måste man, förutom att vara delvis insatt i politik, veta vad zombies är för något. Zombies är levande döda som har minimal eller ingen förmåga alls att tänka självständigt. "Sjukdomstillståndet" smittas genom bett eller spridande via kroppsvätskor.

Enjoy!

Av någon för mig okänd anledning syns bara halva bilden om jag "bäddar in" klippet. Därför ska ni trycka på nedanstående länk för att kunna ta del av klippet i sitt rätta element. Gör det nu. Många skratt utlovas! :)

http://www.youtube.com/watch?v=w4dNgl0sXiE&playnext=1&list=PLEC4AF2FAEB2723D7

Värdig avslutning av "På spåret"

2011-03-15T14:17:00.000-07:00

Det är ingen hemlighet att jag sedan många år har hyllat SVT:s stora flaggskepp: "På spåret". Länge var programledare Ingvar Oldsberg och domare Björn Hellberg synonymt med TV-leken. SVT valde dock nyligen att föryngra såväl programledaren som domaren. Och resultatet blev över förväntan.

Den nye programledaren Kristian Luuk har växt in i rollen och domaren Fredrik Lindström lyckas kontinuerligt behålla sin seriositet samtidigt som han allt som oftast kommer med underfundiga kommentarer. Hela konceptet känns aningen mer modernt tidigare samtidigt som man har kvar de gamla "mossiga" inslagen. Helt enkelt ett program för hela familjen i sann På spåret-anda (programmet har sänts sedan mitten av 80-talet).

De nya deltagarna har dock varit "sådär". Man saknar gamla rävar som exempelvis "Hoa Hoa Dahlgren". Även nivån på deltagarnas kunskap har varit ojämn. De som utmärkt sig på ett positivt sätt har varit två kvinnor: Johanna Koljonen och Helene Benno. Åt andra hållet höll varken Kalle Moreus eller Kerstin Brunnberg måttet.

Det är fortfarande lite störigt att programledare Luuk gång på gång upprepar att "vi fortsätter ledtrådarna så att de där hemma kan tävla vidare" när deltagarna har dragit och besvarat frågan.Under resan får TV-tittaren dessutom höra hur diskussionerna går mellan lagdeltagarna. Givetvis påverkar detta TV-tittaren som därmed inte kan tävla på ett objektivt sätt.

Med modern teknik går detta att lösa. Jag och en god vän spelar alltid mot varandra med ett nedladdat program som utgångspunkt (således kan vi inte följa programmet i realtid). Vi får enbart höra ledtrådarna, sedan dras ljudet ned så att deltagrnas diskussion blir omöjlig att höra samtidigt som deras svar inte hörs. Vi pausar och ger varandra en ärlig chans. Detta fungerar utmärkt och nästan varje gång slår vi båda två samtliga lag som medverkar.

Fredagens final höll dock mycket hög klass. Både familjen Haag och Apelgren/Benno lyckades slå Lorden. Inte med mycket, men ändå...Det var sannerligen en värdig avslutning på en lyckad omgång av Sveriges mest folkbildande TV-program. Till sist kan jag konstatera att det mest underhållande ögonblicket i årets upplaga skedde när en uppspelt Adam Alsing drog på tio poäng och svarade: Loden! En blivande klassiker!

Flinck igen

2011-03-08T11:27:00.000-08:00

Nu i dagarna är det dags för Lorden att återigen besöka en föreställning med Thorsten Flinck. Jag har vid flera tillfällen sett honom live och uppträdandet på Gröna Lund för ett gäng år sedan är bland de bästa gig jag någonsin har besökt. Då turnerade han precis efter sitt skivsläpp Vildvuxna rosor (2005). Sedan dess har det inte blivit något skivsläpp, men han har ständigt dykt upp i sjuka sammanhang. Förra året gjorde han exempelvis flera bejublade framträdanden med Christer Sjögren (Vikingarna).

Det är därför svårt att veta vad man får när man besöker en föreställning med Thorsten Flinck. Jag vet dock att han numera ackompanjeras av gamla Dag Vag- bekantingen Kenny Håkansson. Därför kan det knappast bli dåligt. För er som inte har möjligheten att se Thorsten så kommer här en version av Evert Taubes Sjuttonde Balladen som även den framfördes för några år sedan på Gröna Lund. Då i det infantila korsordsprogrammet "Sommarkrysset" i skitkanalen tv4. Bortse från kontexten och lyssna på Flincks fantastiska framträdande istället.

Problemresa

2011-03-02T11:33:00.000-08:00

I vintras bestämde jag och några polare att vi skulle åka över till England och kolla på fotboll. I den mest bitande kylan kändes det bra att få drömma sig iväg till brittiskt vårväder, fotboll i världsklass och fullsatta läktare. Att boka flygbiljett med Ryan Air skulle både bli billigt och smidigt. Trodde vi.

När beställningen väl skulle göras började Ryan Air jiddra om diverse saker. De ville pracka på oss hyrbilar, reseföräkringar, väskor (!) och gud vet vad. Det tog en evighet att få rätt biljett, och när den äntligen var i hamn (utan en massa fåniga extratillägg) hade biljettpriset ändå med råge överskridit vad man först hade tänkt att ge. För att erhålla biljetterna måste man dessutom checka in själv via nätet och skriva ut. Man får ingen påminnelse. Det kostar extra i så fall. För att få använda möjligheten till att själv printa ut kostar också extra. Precis som det skulle ha gjort om vi inte hade haft tillgång till en skrivare.

Efter några veckor fick jag dock ett mail från flygbolaget. De hade, utan att säga varför, ändrat vårt hemresedatum. Det var bara att acceptera eller ansöka om att få saken omprövad. Att vi hade bokat hotellrum i onödan, tagit ledigt från jobbet och möjligen missat en av de matcher vi hade tänkt att se sket väl Ryan Air i. Efter en del turer och nödlösningar valde vi slutligen att acceptera ombokningen. Sedan kom nästa chock.

Den huvudmatch vi skulle se hade helt plötsligt flyttats. Hur ofta förekommer det att man flyttar en match i ett redan befintligt och fastslaget spelschema? Anledningen var att de giriga idioterna på TV-bolaget Viasat ansåg att matchen krockade med en annan stormatch. Det skulle innebära förlorade intäkter för bolaget. Att vi får betala för en extra hotellnatt, ta ytterligare en dag ledigt från våra arbeten samt strunta i det bokade flyget hem och boka en helt ny hemresa från en helt annan stad skiter Viasat i. Kapitalet styr och vi konsumenter på gräsrotsnivå får betala det högsta priset. Förmodligen hade jag kommit till Brasilien för de slantar jag lagt ut när resan väl är över. Nämnda pissbolag kan dock räkna med Lordens fullkomliga bojkott i framtiden.

Vinterköld

2011-02-25T07:23:00.000-08:00

Det är snart på dagen 25 år sedan statsminister Olof Palme mördades på öppen gata i Stockholm. Till minne av den dagen hade jag hade tänkt att publicera en recension av en Palme-biografi som jag läser. Den recensionen får dock vänta ett tag. Men den som väntar på något gott...

Jag tror att de flesta svenskar håller med mig när jag säger att jag är trött på vintern nu. Den här vintern är den längsta jag kan erinra mig om. Åtminstone känns det så. Vargavintern har inte blivit lättare att hantera de senaste dagarna då en bekant tragiskt lämnat jordelivet i allt för unga år. Sådana händelser gör att böcker om Palme, uppdatering av bloggen och till och med utvecklingen i Libyen, känns fjuttigt i jämförelse. Åtminstone i min verklighet.

Tjejen som lämnat oss har, åtminstone sporadiskt, följt denna blogg och lämnat åtskilliga kommentarer till mina inlägg. Jag minns henne som en glad, sprallig och rolig människa som skänkt mig många glädjestunder och skratt. Det är ofattbart att en människa kan försvinna bara på en kort sekund. Däremot kommer minnen av henne att finnas kvar inom nära och kära under återstoden av våra liv. I dessa dagar går Lordens tankar till de allra närmast sörjande. Tack för din tid på jorden!

When hours have gone by

I'll close my eyes
In a world far away
We may meet again
But now hear my song
About the dawn of the night
Let's sing the bards' song

Socialdemokraternas tandlöshet

2011-02-16T11:22:00.000-08:00

Så kom den då, socialdemokraternas valanalys efter förra årets valfiasko. En utredningsgrupp, av vad man får förmoda de mest "sakkunniga" man lyckats skapa fram, har "analyserat" vad som gick snett i 2010 års val. Utredningsgruppen pekar på uppenbara fel och brister i partiets retorik, men samtidigt kommer man inte med några konkreta förändringsförslag. Socialdemokraterna fortsätter därmed att gräva sin egen grav.

Bara det faktum att pressekreteraren Ibrahim Baylan ledde mötet där "analysen" presenterades säger allt. Baylan, som tillsammans med Mona Sahlin, är den enskilt viktigaste personen bakom fiaskot måste ju först och främst inse sina begränsningar. Varför är han kvar?

I valet 2010 röstade endast 22% av alla med arbete på det klassiska arbetarpartiet. Det säger en hel del. Socialdemokraterna har länge rört sig mot den ideologiska mitten och var aldrig någon opposition att tala om i valrörelsen. Moderaterna har övertagit sossarnas gamla epitet som Sveriges arbetarparti. Bara en sådan sak. Ett barn hade kunnat slå hål på den myten.

Anledningen är nämligen att ett traditionellt arbetarparti har öppet mål i tider då Sveriges välfärd systematiskt nedmonteras. Moderaterna ökar klyftorna i samhället. Socialdemokraterna hade med enkelhet kunnat vinna förra valet. Betänk att partiet ledde alla opinionsmätningar bara något år innan valdagen. Så vad är då den egentliga anledningen till att sossarna förlorare?

Till att börja med har partiet sedan länge tappat fotfästet om verkligheten. Partiledningen i såväl ungdomsförbund som moderparti har utgjorts av karriärister och okunniga personer. Man har pratat flyktigt om jämlikhet utan att kunna definiera vad man egentligen avser. Begreppet har blivit en floskel från en svunnen tid. Folket har inte förstått vad partiet har menat, och partiet själva har inte förstått det man har velat förmedla. En någorlunda insatt person hade på ett enkelt sätt kunna förklara för väljarna vilka brister ett ojämlikt samhälle har för ett lands välfärd. Man hade med enkelhet kunnat peka på dess samband med fetma, ohälsa, försämrade skolresultat etc. Man hade kunnat utgå från boken Jämlikhetsanden som jag tidigare har avhandlat på bloggen.

Man kunde med enkelhet också ha fördömt det ideologiska paradigmskifte som skett i samhället, där kollektivet har utbytts mot individen. Att förklara detta är också barnlek. Det finns hur många exempel som helst som tydliggör detta. Många av oss möts dagligen av löpsedlar. Ofta har de rubriker som "De köpte de dyraste villorna i din stad", "Så mycket tjänar din granne" eller "Så mycket tjänar din chef". Dessa löpsedlar säger en hel del om samhällsklimatet. Är det bara pengar som ska räknas? Vad har vi för ideal? Jag är övertygad om att en skicklig och kunnig retoriker hade lyckats förmedla detta på ett tydligt sätt. Att vi ser den sjunkande hegemonin USA som en förebild borde vara ett skräckexempel. Vi har bytt ut The American dream till The swedish dream och när USA nu håller på att kollapsa finns där bara ett fördummat, ojämlikt och fattigt samhälle kvar utan sympati eller medkänsla för dess medborgare. Vari ligger förebilden?

Att endast tala om skattehöjningar genererar heller inga väljare. Man måste exemplifiera och pränta in i folks medvetande att låga skatter och hög välfärd för alla i princip är omöjligt att förena. Det är min övertygelse att många fortfarande är beredda att ha en hög skattesats i Sverige- förutsatt att medborgaren vet vad skattepengarna går till. Många har förmodligen tröttnat på att bara några får ta del av skattepengarna. Många är trötta på att deras pengar går till kostsamma projekt som i slutändan varken gynnar de själva eller samhället. Således måste man konkretisera vad en eventuellt höjd skatt ska finansiera. Satsa exempelvis på en tandvårdsreform där tandvården och vanlig vård inte åtskiljs. Vem klagar inte på att behöva slänga ut tusentals kronor på tandvård? Samtidigt börjar tillgången på tandvård bli en riktig klassfråga.

I en undersökning för några år sedan menade drygt 50% av S-väljarna att Sverige tog in för mycket invandrare. I senast publicerade opinionsmätningen fick Sverigedemokraterna över 8 % av rösterna. Alla tjatar om att SD inte ska få diktera några villkor, men samtidigt bortser man också från folkets vilja och insikt. En fortsatt massinvandringspolitik leder i praktiken till segregering, utanförskap, arbetslöshet och lönedumpning av traditionella arbetarjobb. Socialdemokraterna nämner inte migrationsfrågan alls i sin valanalys. Istället satsar man på ökad invandring. Varför då? För många väljare idag är det ett totalt felbeslut. Varifrån kommer alla 8% sverigedemokrater? Kanske borde man se sig om i de egna leden. Socialdemokraternas okunnighet lyser återigen igenom.

Personligen struntar jag i om socialdemokraterna går under. Det är dock intressant att se hur handfallna och vilse de egentligen är. Förmodligen kommer de att tramsa vidare i ingemansland och fortsätta harva i icke-frågor som knappast genererar någon stark väljarskara.

När detta skrivs är ny partiledare inte klar. Rätt val där kan möjligen vända skutan, annars ser partiets framtid nattsvart ut. Och med sådana tandlösa valanalyser som partiet presenterar, så kan man redan nu inse hur valet 2014 gestaltar sig för Sveriges en gång största och totalt dominerande parti. Branting och Hansson vänder sig i sina gravar...

Vårt fantastiska kulturarv

2011-02-08T11:07:00.000-08:00

I dagens minst sagt märkliga politiska klimat försöker många hävda att det inte finns något specifikt svenskt och att vi inte har något historisk kulturarv. För den med insikt blir ett sådant dravel mest löjeväckande, men samtidigt provocerande. Sverige och norden har en fantastisk historia och ett otroligt kulturarv. Som intresserad av historia försöker jag ofta att fördjupa mig detta kulturarv.

Extra intressant är nordens och Sveriges förkristna tid. Vikingatiden (cirka 800-1050) är oerhört fascinerande. Jag minns att jag redan som litet barn läste (eller mest tittade på bilder) i böcker som beskrev vikingagudar och legender. Det svenska skolväsendet erbjuder knappast någon fördjupning i ämnet, så vill man utbilda sig är det självinlärning som är den rätta vägen.

Det bästa är givetvis att gå till originalkällorna. Eddan av Snorre Sturlasson torde vara den allra bästa att läsa. Den är emellertid inte vidare lättläst. Därför bör man kanske fördjupa sig i litteratur med något förenklat språk och med illustrationer till de häftiga berättelserna.

Personligen har jag precis plöjt Lars Magnar Enoksens bok Stora boken om vikingars gudar och myter. Det är en gedigen beskrivning av asatron. Det finns ett register och en beskrivning över samtliga gudar, jättar, vidunder och dvärgar i mytologin. Samtidigt får vi ta del av många fornnordiska gudamyter och inte minst skapelsemyten. Dessa berättelser är mycket fängslande och skulle väl fungera som substitut till dagens moderna sagor. Det är synd att så få känner till dem. Även om gudarna ibland uppför sig våldsamt i myterna så finns det en stor gnutta moral och sensmoral i berättelserna. Att människor, gudar och natur lever i symbios är en ganska vacker världssyn.

Det tydligaste arvet som lever kvar idag är våra veckodagar som har sitt ursprung i den nordiskaidétraditionen. Alla dagar utom lördag (Laugardagr - tvättdagen) härleds till asagudarna.

Författaren Enoksen menar också att vårt nordiska förkristna samhälle var oerhört jämlikt utifrån ett könsperspektiv. Om man ser gudavärlden som en spegelbild av det reella samhället så kan man konstatera att de kvinnliga asarna är lika många, eller fler än de manliga och det går inte att särskilja att något "kön" skulle vara mer värt än den andre. Samtidigt har inte asarna några specifikt könsuppdelade uppgifter. Visst talar man om gudars egenskaper, exempelvis Frejas "skönhet". Men det finns alltid en motsvarighet av det motsatta könet. I detta fall Balder.

För de som vill ha en inblick i genuint nordiskt kulturarv är Enoksens bok en utmärkt översikt. Den får 9 gungners av 10 möjliga.

Word!

2011-02-05T00:15:00.000-08:00

Ibland får man så kallad gåshud. När håret på armarna reser sig och man inser att man är liten på jorden. Totta Näslund (R.I.P) har gjort en låt som ständigt framkallar detta tillstånd hos mig. Jag tänkte dela med mig av den låten. Vad får ni för känslor? Ett tips är att sitta ensam och höja volymen. Man bör också lyssna på texten. Ta hand om varandra!

Är forskaren fri?

2011-02-02T11:33:00.000-08:00

Alla som har lite källkritiska ambitioner känner till den källkritiska principen tendens. Nästan all information vi tar del av har ett syfte. Bakom texten, TV-inslaget, artikeln, boken eller blogginlägget vi tar del av finns en levande människa. Denna människa sätter alltid sin prägel på publikationen. Ibland omedvetet, men oftast medvetet.

I ett etablerat system reproduceras ofta samma åsikter om och om igen. Det rådande idéparadigmet utgör en tyst ram för vad som får publiceras och inte. Går man emot strömmen, och kritiskt granskar det system man befinner sig i, så trycks man ut ur systemet. Detta leder ofta till fördumning och ett debattklimat som präglas av ryggdunkningar till de som upprätthåller systemets normer, och stigmatisering av de som ifrågasätter. I stängda rum och i ett statiskt debattklimat sker ingen progression. På samma vis får vi en yttrandefrihet med väldigt lågt till tak, och som i praktiken inte är någon yttrandefrihet. Det finns mängder av exempel på detta.

När Pär Ström sakligt kritiserar dagens tokfeminister (som fått väldigt stort inflytande i vårt samhälle) kallas han mansgris. Att män förtrycks i lika stor utsträckning som kvinnor tycks man inte vilja ta till sig. Alla vet ju att kvinnan är det förtryckta könet. Alltid. Oavsett. Punkt. När Expressens krönikör Ulf Nilsson ifrågasätter om svenskarna har något att vinna på att släppa efter på muslimska krav i Sverige utmålas han som rasist av samtliga etablissemangskollegor. Massinvandring är jättebra för Sverige. Alltid. Oavsett. Punkt. När den amerikanske statsvetaren, tillika juden, Norman Finkelstein kritiserar Israel för att dra nytta av Förintelsen i syfte att legitimera anfallskrig och aggressiv utrikespolitik blir han kallad antisemit. Kritik mot Israels politik är alltid synonymt med antisemitism. Alltid. Oavsett. Punkt. Och när den kritiske ifrågasätter liberalismens hänsynslösa kapitalisering av offentlig sektor kallas denne kommunist. Alla som ser kollektiv välfärd framför indviduell är kommunist. Alltid. Oavsett. Punkt.

Samma regler gäller givetvis inom universitetsvärlden. De allra flesta forskningsprojekt är rena beställningsjobb. Ofta för att legitimera systemets normer och värderingar. Forskningen är inte fri. För att få anslag till ett forskningsprojekt krävs det att du snällt infogar dig i ledet. Anlägg gärna ett genusperspektiv (läs kvinnligt perspektiv), propagera okritiskt för öppna gränser, eller undersök marknadens möjligheter till expansion inom ett visst område. Då är chanserna stora. Krydda gärna med lite vurmande för religiös fundamentalism, eller ännu bättre; förneka att den existerar.

Granskningen av Ingvar Kamprad

2011-01-28T13:22:00.000-08:00

Grundaren av det multinationella företaget IKEA, Ingvar Kamprad, har många gånger granskats av etablerad media. I veckan startade SVT:s Uppdrag granskning återigen en sådan granskning. Under en timme nagelfor man IKEAS ägarstruktur och grundaren Kamprad själv.

Jag har aldrig personligen varit särskilt förtjust i Ingvar Kamprad. Han har, trots obegränsat med pengar, framstått som snål, girig och en enkelhetens man: kort sagt nidbilden av en smålänning. I TV-programmet drev journalisten tesen att Kamprad själv skapat denna bild i syfte att framstå som en vanlig "knegarkille". Allt för att stärka IKEAS popularitet och status.

Den främsta kritiken riktades mot Kamprads skatteflykter. Enligt Kamprad själv gav han bort IKEAS ägande under 70-talet, men i programmet framkommer det att han i själva verket driver företaget med järnhand via en stiftelse. Denna stiftelse äger alla IKEAS rättigheter och är god för drygt 100 miljarder kronor. Dessa har Kamprad placerat i skatteparadiset Lichtenstein. Vidare har IKEA systematiskt köpt upp företag som har gott i förlust för att kunna "kvitta" dessa mot vinster i syfte att slippa att betala skatt. Hela IKEA verkar bygga på att just undvika skatt. Men statlig tjänstepension tar Kamprad ut varje månad.

Att multinationella företag sätter in stora resurser i sina försök att smita från skattesystem är inget nytt. Att Ingvar Kamprads företag inte skulle vara ett undantag är väl knappast något uppseendeväckande. I alla fall inte för mig. Han har ju i 40 års tid levt ambulerande i just skattesmitande syfte.

Det ska sägas att det i TV-programmet inte framkommer att Kamprad och IKEA inte har gjort något olagligt. Istället beskylls de för att agera omoraliskt och för att måla upp en falsk bild av Kamprad. Och givetvis är det omoraliskt. Så är världen, och så har den alltid varit. De rika skor sig på samhällets bekostnad. Man utnyttjar samhället för sitt eget bästa.

Det som är mer häpnadsväckande är det paradigmskifte som har skett i Sverige under de senaste 40 åren bland etablissemanget. Vi har gått från ett kollektivt samhälle till ett individualistiskt samhälle. Den liberala idétraditionen kräver det senare. Det är därför föga förvånande, men tillika, motbjudande att "Uppdrag Gransknings" avslöjande om IKEAS avancerade skatteplanering och (i viss mån) fiffel snarare vinner sympati än avsky i de efterföljande tidningskrönikorna.

Med argument som att "Vem skulle inte göra samma sak i Kamprads situation?" och "Vi letar alla kryphål och kvitton för att skattesmita" legitimerar man Kamprads och IKEAS agerande. Vad man i praktiken säger är att i det kapitalistiska samhället har vi alla blivit hjärntvättade zombies där det kollektiva inte längre spelar någon roll. Så länge man ser pengar och vinst så ska det gå före all heder, medmänsklighet, och ansvar gentemot det övriga samhället. Det säger ganska mycket om vår tidsanda. I samma krönikor menar man att om det är något som Kamprad borde stå till svars för så är det hans fascistiska sympatier som han hade fram till 50-talet. Alltså för 60 år sedan. Det är lätt för den som fortfarande kan tänka självständigt att skratta åt dylika värdehierarkier.

Själv har jag sedan länge bojkottat IKEA. Inte på grund av Kamprads listiga skatteaffärer utan för att hela konceptet får mig att vilja kräkas. Dessutom är kvaliteten på möblerna usla och ett helvete att snickra ihop allt som oftast. Å andra sidan har jag sedan länge även bojkottat Aftonbladet och Expressen.Men några få återfall bör erkännas...Lorden har trots allt en gnutta moral när det gäller att tala sanning. Trots vår tidsanda.

Blodsbröder

2011-01-19T10:55:00.000-08:00

Det är snart tio år sedan svensk huliganism skördade sitt första dödsoffer. Det var IFK Göteborg-anhängaren Tony Deogan som blev ihjälslagen av AIK-supportrar i Högalidsparken i Stockholm en varm sommardag 2002. Mötet mellan supportrarna var uppgjort på förhand. Tony Deogan blev 26 år gammal. Hans bror Tommy har skrivit en bok om sin och Tonys uppväxt i Hallonbergen i Stockholm. Boken heter Blodsbröder och har givetvis lästs av eder Lord.

Tony och Tommy Deogan växte upp i stockholmsförorten Hallonbergen under 80-och 90-talet som andra generationens invandrare. Rötterna har bröderna i Indien. I boken skildras uppväxten som klassisk hård, där förortens gängkriminalitet tidigt tar ett stadigt grepp om bröderna. Tony, den äldre brodern, gör sig snabbt ett namn i den undre världen, medan lillebrorsan Tommy lever på storebrors namn men gör sakta men säkert sig ett eget namn i de kriminella kretsarna i Hallonbergen och intilliggande förorter.

Författaren hävdar ivrigt att storebror Tony hela tiden ville vara en god förebild för lillebror och hur han ständigt försöker rädda den yngre brodern undan från kriminalitet och droger. Boken är väl delvis skriven som en hyllning till Tony och vissa skildringar av hans mentorskap känns överdriven. Men möjligen är det så författaren har upplevt förhållandet.

Boken ger ingen tydlig skildring av hur Tony stegvis blir involverad i IFK Göteborgs fotbollsfirma Wisemen. Istället skildrar den förortslivet och dess baksidor. Bland annat beskrivs hur etniska gäng systematiskt misshandlar svenska ungdomar för att de anses vara "svennar", oförmögna att försvara sig, och inte är uppfostrade på samma råa sätt som invandrarungdomarna.

Bland annat beskrivs det hur ett afghanskt gäng gruppvåldtar en svensk tonårsflicka upprepade gånger såväl vaginalt som analt och hur Tommy griper in, "räddar tjejen" och själv åker på stryk. Ur trosorna ramlar en handfull fimpar ut som har använts för att brännmärka "svennehoran" under våldtäkten. Tjejen anmäler aldrig händelsen. Likaså beskrivs det hur gängen slåss, skjuter raketer och mobbas i skolan. Lärarna och rektorerna står handfallna, men i sin iver att upprätthålla ett gott rykte sopas allt under mattan. Dessa delar av boken berör mest, och stundtals blir man så äcklad och förbannad av beskrivningen att man får lägga boken åt sidan och tänka på något annat.

Det är emellertid svårt att veta hur mycket som är sanning i boken. Stundtals känns den ordentligt överdriven. Som när en 11-årig Tommy (han är vid tiden GAISARE till skillnad från brorsan) ska åka på skolresa med sin klass till Göteborg. Istället för att hänga med klassen tar han sig ensam till Ullevi för att bevittna derbyt mellan GAIS och IFK och delta i slagsmål. Därefter återvänder han till sina övriga klasskamrater som tydligen är på Liseberg. Jag kanske är naiv, men det hela känns aningen otroligt. Borde inte lärare ha koll på om en 11-årig helt plötsligt saknas i Göteborg?

När Tony Deogan börjar avtjäna ett längre fängelsestraff hamnar Tommy i tungt heroinmissbruk. Detta föraktas av Tony och relationen mellan bröderna blir frostig. Tommy lyckas dock avvänjas och vinner sakta men säkert tillbaka storebrors förtroende. Tommy byter sida och börjar arbeta mot droger och våld. Efter Tony Deogans frigivning är han med i några fotbollsrelaterade slagsmål. I ett av dessa slås han alltså ihjäl. Broderns sorg är givetvis oerhört stor. Han och familjen får dessutom kämpa mot åklagare, polis och rättsläkare som försöker mörka och hävda att Tony hade ett medfött hjärnfel. Efter en lång sittstrejk får dock familjen rätt: Tony Deogan dog till följd av grov misshandel.

Hans mördare går dock emellertid fria. Tommy antyder i boken att han mycket väl vet vilka som slog ihjäl honom. Det vet också polisen, men bevis saknas eftersom de drygt 60-talet AIK anhängarna som var på plats bokstavligen kniper käft. Tommy Deogan lyckas förlåta sin broders banemän och går idag vidare i sin kamp för ickevålds- och antidrog- samhälle.

Blodsbröder ger inte några konkreta svar på vilka som dras till firmakulturen i Sverige. Det är nog inte heller bokens ambition. Istället är den återigen ett debattinlägg om utanförskap och tuff uppväxt i "välfärslandet" Sverige. Personligen ser jag den som svidande kritik mot politiker och en vuxenvärld som fullständigt struntar i den realpolitiska situationen i Sveriges förorter. Kanske finns det en anledning till att ingen ur landets etablerade politiska etablissemang har valt att bosätta sig i en förort och låta sina barn växa upp i den miljö de så ivrigt försvarar såväl i media som i politiska debatter. Boken får 5 Sofia Arkelstenar av 10 möjliga.

Förslag på en tvåårings intellektuella nivå

2011-01-15T03:55:00.000-08:00

I veckan som gick lanserade återigen verklighetsfrånvarande "experter" ett förslag som helt saknar realpolitisk legitimitet. I en utredning föreslår man att svenska elever ska kunna överklaga sina betyg. Nästan samtliga riksdagspartier ställer sig bakom förslaget. I tidigare blogginlägg har jag ifrågasatt Maud Olofssons analytiska förmåga. Nu kan man ifrågasätta majoriteten av alla folkvaldas dito.

Jag har tidigare konstaterat att den svenska skolan har vissa problem. Betygsinflation är ett sådant. Det visar åtskilliga rapporter och även indikationer från universitetet. Betygen blir högre, men kunskaperna sämre. De folkvaldas lösning är att förvärra situationen ytterligare.

I ett överklagningssystem kan man tänka sig, det är till och med troligt, att samtliga elever som inte erhåller högsta betyg ser en chans till en överklagan. Om en neutral part ska granska överklagan krävs en enorm dokumentation. En lärare sätter inte godtyckliga betyg. Underlaget utgörs bland annat av examinationer, redovisningar, diskussioner och dagligt klassrumsarbete. För att en överklagan ska kunna behandlas korrekt krävs att läraren dokumenterar minsta lilla rörelse eleven gör och tar under ett års tid (ungefär så långt en gymnasiekurs varar). Det innebär att en gymnasielärare i runda slängar måste dokumentera minsta lilla rörelse av hundratals elever årligen. Det innebär också att de tusentals timmar som läraren lägger ned på att skapa examinationer utifrån kriterier och specifika undervisningskontexter , och att läsa samt bedöma samtliga examinationer måste göras av någon annan. Igen. Ett helt ohållbart scenario. När ska det finnas tid för undervisning och planering?

Enligt förslaget ska det tydligen vara rektor som behandlar överklagan. Många rektorer är säkert kompetenta men hur ska de rimligtvis kunna vara experter på 20-talet kursers betygskriterier och mål? Och när de inte ens har haft med eleven i skolan att göra? Det troliga realpolitiska scenariot är alltså att eleverna använder ett "hot" om överklagan som påtryckningsmedel för att erhålla ett högre betyg. Om en lärare ska tvingas sitta i möte (för att gå igenom alla examinationsformer, undervisningsupplägg, resultat i en kurs etc.) om varje enskild elev som överklagar, så finns ingen tid i världen. Samtidigt ser det konstigt ut för en enskild lärare om många elever överklagar just dennes betygssättning. Dessa förhållanden utgör kraftiga incitament för att läraren väljer att ge eleverna ett högre betyg än de förtjänar redan från början. Betygsinflationen ökar således ännu mer. Och vilket samhälle får vi då? Ett där alla elever har högsta betyg, men ingen har några reella kunskaper.

Politikernas argument är att förslaget stärker elevernas rättssäkerhet. Jag är inte emot rättssäkerhet, tvärtom, men det är riktigt okunnigt att tro att lärare sätter godtyckliga betyg för skojs skull. Det troligaste är att lärare och elev under hela gymnasiekursen har en kontinuerlig dialog, och om läraren verkar märklig så kontaktas nog rektor på ett tidigt stadium. Lärare har en gedigen universitetsutbildning och att ständigt, ofta helt ovetande, dumförklara en hel yrkeskår känns märkligt.

Man kan också fundera över vem det är som ska behandla en eventuell överklagan. Ska det vara rektor? En person som i många fall är kompetent på dennes arbetsuppgifter, men som saknar ämneskompetens i många ämnen. Det är som om jag skulle vara missnöjd med ett tandläkarbesök. Ska jag då överklaga till pizzabagaren på hörnet, som sedan ska avgöra om jag har blivit rättvist behandlad eller inte? Om det, å andra sidan, är en "oberoende" lärare som ska granska överklagan så kan man ifrågasätta huruvida denne besitter större kunskap än den lärare som har haft den aktuella eleven i undervisning. I slutändan handlar det ju ändå om en subjektiv bedömning. Man kan rimligtvis anta att det finns en kåranda även inom lärarkåren. Det innebär att få kollegor skulle välja att gå emot en lärares redan satta betyg. Vilken rättssäkerhet talar vi om då?

Slutligen hävdar ledande politiker att betygssättning är myndighetsutövning. Det är enligt mig ytterligare ett felslut. Vilka övriga privata myndigheter har vi? Privata domstolar? Privat polis? Så länge skolan har en stor privat (kommersiell) sektor så är det tveksamt om det går att hävda att betygssättning är myndighetsutövning. Därmed får det nya förslaget tummen ned på samtliga punkter.

Att komma tillrätta med "orättvisa betyg" finns det många förlag på. Den viktigaste är att lärarutbildningen satsar hårt på att låta studenter tolka, diskutera och applicera kriterierna i sina kurser. Vidare bör endast utbildade lärare ha rätten att få sätta betyg. Allra bäst vore det om en fristående myndighet granskade alla skolresultat och satte betyg efter kriterier och mål. På så vis skulle kunskaperna hamna i fokus, betygsinflationen minska och samhällets medborgare bli mer bildade.

Intressant om "ökenräven"

2011-01-12T09:37:00.000-08:00

De flesta har väl någon gång hört talas om "ökenräven". Hans riktiga namn var Erwin Rommel och var en framstående generalfältmarskalk under 2:a världskriget. Så långt är de flesta med, men vem var Erwin Rommel egentligen? I boken Myten Rommel försöker författaren Maurice Philip Remy att finna svaret.

Liksom många andra framstående militärer i Hitlertyskland hade Rommel ett förflutet som soldat i det första världskriget. Eftersom framgångarna var stora för Rommel, trots Tysklands förlust, valde han att stanna kvar inom det militära efter det första världskrigets slut. Han skrev böcker och föreläste om de slag han hade varit med om. Hitler fick nys om detta, förtjustes, och gav genast Rommel militära uppdrag när det andra världskriget väl var igång.

Rommel placerades i början av 1942 i Afrika, och ledde Afrikatrupperna. Denna del av världskriget är extra intressant, eftersom det ofta kommer i skymundan. Sett till hela världskriget var möjligen kriget i Afrika en parentes med Erwin Rommel rönte stora framgångar. Han vann stor respekt såväl i de egna leden som hos motståndarsidan.

Remy ställer gång på gång frågan huruvida Rommel egentligen var övertygad nationalsocialist. Det finns egentligen inget entydigt svar på den frågan, men det finns exempelvis inget dokument som tyder på att Rommel någonsin uttalat sig antisemitiskt. Däremot var Rommel till en början en stor Hitlerist. Hans beundran för "führern" går över huvud taget inte att ta miste på.

Rommel, som gammal militär, hade de gamla traditionella militära egenskaperna. Han hade mod, var plikttrogen och hade stor ansvarskänsla för sina soldater. Att sätta sig upp mot Hitler var till en början otänkbart. Som sagt ligger det i en militärs blod att vara trogen sin "ledare" och sitt fosterland. Speciellt i den tidsandan som rådde under tiden för kriget.

När kriget sakta men säkert vändes till tyskarnas nackdel var Rommel den som ständigt påpekade för Hitler att fler resurser och proviant behövdes för att åter vända skutan. Hitler som hela tiden använde paradorden segra eller dö fann Rommels pessimism aningen jobbig. Samtidigt hade Rommel skapat sig ett namn bland både det tyska folket och bland de allierade. Man beundrade Rommel som ansågs vara lite av en gentleman. Rommel förflyttades runt om i Europa mellan åren 1943 och 1944. Hans uppdrag var mer eller mindre viktiga. Remy hävdar att Rommel knappast hade kännedom om något systematiskt folkmord under hela denna period.

När kriget uppenbart var förlorat 1944 planerades en militärkupp och ett bombattentat mot Hitler (se filmen Valkyria). Rommel var inte direkt involverad men kände till att en dylik kupp var i görningen. Kuppmakarna ville ha Rommel som fredsmäklare efter Hitlers död och detta ska Rommel ha accepterat. Trots sin trohet gentemot Hitler ansåg han plikten mot soldaterna och det onödiga dödandet av fosterlandsmän som överordnat.

Attentatet mot Hitler misslyckades och snart nystades sanningen upp. Nästan samtliga inblandade avrättades och torterades innan i syfte att röja fler namn på motståndsmän. I detta sammanhang var det oundvikligt att Rommels namn dök upp. Rommel kunde, på grund av sin popularitet, varken arkebuseras eller ställas inför rätta. Det hade satt Hitler i dålig dager. Istället tvingades Rommel att ta livet av sig. I gengäld skulle hans son Manfred (som idag är en framstående kommunal kristdemokratisk politiker) och fru Lucie lämnas ifred.

I det bisarra efterspelet av Rommels påtvingade självmord hölls en statsbegraving där Hitlerregimen och det tyska folket hyllade Erwin "ökenräven" Rommel. Remys bok skildrar Erwin som en riktig militär. Lojal mot sina överordnade, utan att framställas som en ängel, snarare än ideologiskt övertygad. Fram till 1943 såg han dock (som stora dela av övriga tredje riket) Hitler som det tyska folkets stora frälsare. Boken Myten Rommel är minst sagt fängslande. Har man intresse för militärhistoria, tredje riket och intressanta personporträtt så är denna bok garanterat något dör Dig! Den får 9 schwabare av 10.

Maud Olofsson har studerat!

2011-01-04T11:30:00.000-08:00

Nyheten slog ned som en bomb på det nya året. Maud Olofsson har studerat, något hon inte gjort sedan gymnasietiden i början av 70-talet. Äntligen! Olofsson har tittat på "föregångslandet" USA, som har ett erkänt uselt skolsystem, där vissa elever får betygsätta sina lärare. Nu vill Olofsson även att Sveriges elever ska betygsätta lärare. Betygen ska dessutom vara lönegrundande.

Det har sedan länge skett en avreglering av den svenska skolan. Med den maniska devisen att konkurrens ökar kvaliteten i skolan har man låtit friskola efter friskola få slå sig in på kunskapsmarknaden. Men hur gick det? Effekten blev den motsatta. Kvaliteten har minskat; svenska elever hamnar gång på gång långt efter i internationella kunskapsmätningar. Det finns givetvis flera orsaker till detta, men avregleringen och förvandlingen av skolan från pedagogisk kunskapsinstiution till vinstdrivande företag har varit den enskilt största.

Den ökade konkurrensen har inneburit att det har blivit huggsexa om eleverna mellan skolorna. Varje elev är värd en stor summa pengar. Ett privat företag har knappast ökad kunskapsutveckling som högsta mål. Det viktigaste för ett företag är att gå med vinst. Det får man lära sig på mellanstadiet. En tioåring skulle alltså kunna räkna ut att skolan knappast kan gynna en allmän kunskapsutveckling i ett samhälle.

Friskolorna gör alltså allt för att locka elever till sina skolor eftersom de vill göra vinst. För att locka dagens ungdomar erbjuder man egen dator, körkort och att skolmaten erbjuds på restauranger som ligger intill skolan. Detta är givetvis dyrt. Med samma enkla mellanstadieekonomiska resonemang förstår man att resurser måste omfördelas. För att hålla nere lönekostnaderna erbjuder man "lärarfria" eftermiddagar, skolkurator och skolsyster en gång i veckan och givetvis ett stort utbud av outbildade lärare. I förlängningen degenereras skolans viktigaste samhälleliga uppgift: att förmedla kunskap.

Samtidigt som obehöriga lärare får sätta betyg på eleverna tittar allt fler föräldrar och elever, som i det nya skolsystemet likaväl kan benämnas som kunder, efter "skolor" som har högt betygssnitt. Den skola med högt betygssnitt blir givetvis attraktiv. I praktiken innebär detta ett tryck från ledarhåll på lärarna att sätta höga betyg. Idag har vi redan en sådan betygsinflation att betygen har spelat ut sin roll som effektivt mätinstrument. Dessa signaler kommer från universiteten som märker oerhörda (kunskaps)skillnader mellan elever som egentligen, enligt betygen, ska besitta samma kompetens. På vissa skolor fungerar även höga betyg som lönegrundande argument.

Som man förstår krävs det oerhörda insatser för att få bukt med den svenska skolan. Maud Olofssons förslag är alltså uppochnedvända världen: det ska inte längre enbart vara lärarna som sätter betyg, utan nu också eleverna. Tänk er detta scenario: en duktig lärare som ställer krav på sina elever och inte sätter betyg på dessa för "att vara schysst" blir givetvis inte lika populär som den snälle som sätter höga betyg eller som låter eleverna sluta 20 minuter tidigare varje gång. Vem av dessa är bäst lärare? Vem ska ha bäst lön? I vilken annan bransch sätter arbetare betyg på sina chefer? Maud Olofssons brist på analytisk förmåga kanske man kan hämta från hennes egen skoltid, som endast innefattar en gymnasial examen. Och som dessutom inte avlades med särskilt imponerande betyg.

Givetvis ska elever, skolledning och lärare ha en god interaktion och skolcheferna/rektorerna bör höra alla parter för att göra en rättvis lönebedömning, men att låta enbart elevernas betyg vara lönegrundande är ju ren idioti. Förmodligen gör denna innovation att läraryrket (som är ett väldigt viktigt yrke) blir ännu mera oattraktivt i framtiden. Vilka gynnas av det? Kanske företagen, men knappast samhället. Jag vill även poäntera att friskolor i sig inte nödvändigtvis vara av ondo. Pedagogiska meningsskiljaktigheter kan finnas, men det är de vinstdrivande skolorna som bör motarbetas. Det är inte längre personer med en pedagogisk vision som styr skolorna, utan renodlade företagsmän och säljare. Det kanske vi ska göra raketen på?

Avslutningsvis vill jag visa en länk där en "lärare" (på en friskola) "undervisar" sina elever. Läraren har jobbat i ett år på skolan (NTI-gymnasiet i Stockholm). Man kan undra vad denne egentligen lär sina elever. Känns det konstigt att Sverige halkar efter internationellt? Följ länken och glöm inte att titta på filmsnutten efter texten. God fortsättning!

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/504200-larare-skrek-konsord-till-elever

Gott nytt år!

2010-12-28T12:20:00.000-08:00

Jaha, jag får väl börja detta inlägg som jag har börjat de senaste årens nyårshälsningar: Årena går, de ligger som vrak på botten! I år bär orden extra legitimitet då dess upphovsrättsman, Plura i Eldkvarn, har gått och blivit kommersiellt gångbar.

2010 är väl knappast ett år bättre, eller mer intressant än något annat. Det kan ändå vara fruktbart att göra en liten sammanfattning utifrån ett subjektivt perspektiv. Nedan presenteras Lordens helt egna åsikter i listform om året som vi nu tar farväl av.

Årets hetsjakt 1: Vargjakten. Lämna djuren ifred!

Årets hetsjakt 2: Lars Vilks. Ständigt sovandes med sin yxa bredvid sängen.

Årets duo: Christer Sjögren och Thorsten Flinck.

Årets död: Socialdemokratin.

Årets apologet(er): det etablerade mediedrevet.

Årets tråkigaste happening: Nobelfesten.

Årets hyckleri: "Vi gillar olika- kampanjen"

Årets kändisbortgång: Dio.

Årets pajas: Personen som stal min mobiltelefon.

Årets lekstuga: Sveriges riksdag.

Årets grinolle: Glenn Beck

Årets modeord 1: Sälj.

Årets modeord 2: Avreglering.

Årets modeord 3: Entreprenör.

Årets viktigaste: Att vara "comittad" till målet.

Årets mest väntade: Terrordåd i Sverige

Årets mest sorgliga: TV-sportens OS-krönika. Ingen får mig att böla så som Anders Blomquist och Jacob Hård i extas.

Årets spel: Mahjong

Årets sport: Discgolf

Årets fråga: "Vad betyder Bomba Klat?"

Nu önskar jag alla läsare ett riktigt gott nytt år! Man längtar till vår och sommar. Bara fyra-fem månader kvar...

Jämlikhetsanden och det liberala förfallet

2010-12-15T12:38:00.000-08:00

Många anser att samhällskunskap inte är en vetenskap. Vad som är rätt eller fel är ofta ideologiskt betingat. Därför känns det extra skönt med en vetenskaplig bok som så långt som möjligt strävar efter att ge en objektiv bild av det budskap man presenterar.

Jämlikhetsanden (Richard Wilkinson och Kate Pickett) är en oerhört intressant vetenskaplig bok som både syftar till att påvisa samband mellan jämlikhet och välfärd och till att ge orsaksförklaringar till västvärldens moras.

I boken utgår författarna från västvärldens rika länder och belägger sakligt och metodiskt utifrån samhällets alla sfärer att ju större jämlikhet det finns, desto större välfärd. Det är oerhört fascinerande att se att detta samband verkligen kan appliceras på allt: psykisk hälsa, missbruk, förväntad livslängd, fetma, våld, utbildningsresultat och tonårsfödslar.

Jag vill återigen understryka att detta inte är ogrundade politiska slutsatser, utan författarna har sammanställt all tillgänglig forskning och statistik i ärendena och kommit fram till detta samband. Att resultatet blev så tydligt är något som tycks ha över överraskat bokens författare.

I bokens diagram som visar ett index för hälsorelaterade och sociala problem i västvärlden ses tydliga samband. Ju högre inkomstskillnad desto sämre välfärd. USA är överlägset det land som har störst inkomstskillnader och också sämst välfärd. Sverige ligger bra till, men vi blir ofta slagna av Finland och Japan.

Det trista i sammanhanget är att Sverige blir mer ojämlikt för var dag som går. Därmed minskar också vår välfärd successivt. Det är tydligt att politiker återigen blundar för realpolitiken och låter ideologi gå före verklighet. Det är nämligen ingen hemlighet att det liberala paradigmet har dominerat hela västvärlden under efterkrigstiden. Liberalismen sätter individ före kollektiv och i det land som tydligast har anammat denna ideologi, USA, är också ojämlikheten störst, fördumningen tydligast och välfärden lägst.

I Sverige dominerar också de liberala tankarna. En tro på effektivitet, valfrihet och företagande har blivit allsmäktig för gemene man i Sverige. Till och med det gamla arbetarpartiet Socialdemokraterna har lagt sig platt för liberalismen och dragit sig mot den mittersta och liberala idésfären. Marknaden har blivit lösningen på allt. Alla som är något insatta i ekonomi vet att det ofta blir tvärtom gällande kvaliteten och framför allt med jämställdheten.

Lorden är givetvis för företagande, men vissa sfärer i samhället är INTE ämnade att kapitaliseras. Ett barn kan räkna ut att marknaden splittrar ett samhälle. Kvalitet och människors välfärd får stå tillbaka för giriga företags hunger och försök till vinstmaximering. Ett företags primära uppgift är att gå med vinst. Det handlar om att rationalisera (i praktiken innebär det exempelvis att anställa outbildad personal och lönedumpa, ge anställda sämre trygghet och arbetsvillkor och låta människor få ut så lite som möjligt för sin betalning). Vi får ett ganska vidrigt säljsamhälle där överkonsumtion och egoism går före gemenskap och sammanhållning.

Regeringen Reinfeldt ökar medvetet klyftorna i samhället. Med retoriken om att alla har fått mer i plånboken lyckas de lura en stor oinsatt del av Sveriges befolkning. Vad gör två hundralappar mer i månaden för skillnad för en sjuksköterska när en VD eller en säljare tjänar 100-tals mer i månaden? När sjuksköterskan tror att hon har gynnats har samhället i själva verket missgynnats enormt. Det framkommer inte minst i jämlikhetsanden. Vad vill vi ha för samhälle? Ett käckt säljsamhälle där man gör "raketen" varje morgon för att människan ska konsumera ännu mer?

Sverige hade ett folkhem som var vida känt för sin solidariska lönepolitik sitt kollektiva tänkande och sin enorma välfärdskvalitet. På bara några årtionden har det nu raserats. Vi är på väg att göra den resa som USA inledde några årtionden före oss. Vi kan räkna med att vi inom några år har samma jämlikhetsklyftor som USA. Vi kan därmed också räkna med samma typ av samhällsproblem som nu är oerhört tydliga i det landet.

Sverige har idag den mest liberala skolformen där det är enklare att tjäna pengar på elever än i självaste USA. Vi har sålt ut apoteket, sjukvården och bilprovningen. Har resultaten blivit bättre? Allt pekar i motsatt riktning. Svenska skolresultat är internationellt mediokra från att ha varit världsledande. Svensk sjukvård är i stor kris med vårdköer och allmänt kaos. De riktigt rika kan givetvis konsultera någon flashig privatklinik. Nyligen menade självaste professor Leif GW Persson att även polisen borde privatiseras. Hur fan tänker man då? Ska polisen i framtiden ha ett morgonmöte där man peppar och skriker till varandra att man ska nå målet med att trakassera och gripa 70 stycken denna dag. Polisen ska väl ändå representera staten? Inte ett privat företag?

Jämlikhetsanden är en bok som alla bör läsa. Den kommer säkerligen att avfärdas som kommunistpropaganda av den liberala högern. Alla som känner mig vet att jag verkligen inte är någon kommunist. Det får dock vara någon måtta på dumheten i världen. 9/10 utsläppskvoter till jämlikhetsanden.

Slutligen kan man konstatera att det nyligen har varit ett klimatmöte i Mexico. Västvärlden lever långt över världens resurstillgångar. Kanske borde man fundera lite över sin konsumtion. Med det liberala paradigmet där marknaden styr blir det omöjligt. Lyssna på detta pepptalk som ett företag har på daglig basis. Det syftar till ännu mera konsumtion. Allvarligt talat, säger inte detta en hel del om vår tids idéer?

Finns det inga svenskar?

2010-12-13T11:45:00.000-08:00

Tycka vad man vill om Sverigedemokraterna, men de har i alla fall "rört om i grytan" i och med sitt inträde i riksdagen. Att ett "nationalistiskt" parti har fått tillträde till det politiska finrummet har blivit en nagel i ögat på de etablerade politikerna. Under lång tid har nämligen etablissemanget deklarerat att det är något fult att vara stolt över sitt land och sitt ursprung. Om man kommer från Sverige vill säga.

Idag är Sverige ett mångkulturellt land och alla invandrade människor ska få sin egen kultur tillgodosedd i sitt nya hemland. Man ska även få hylla sitt eget "ursprungsland" hejdlöst. Det är givetvis naturligt. Och positivt. Det är inget fel med att bejaka sitt ursprung. Personligen anser jag mig själv vara svensk. Med en svensk historia och med nedärvda svenska traditioner som givetvis har format den jag är till stor del. Jag är stolt över mitt ursprung och över mina förfäders historiska kampinsats. Det är nämligen tack vare dem som vi haft en stark utveckling och blivit ett välfärdsland i Sverige.

Tyvärr har vår befolkning blivit så håglös att denne knappt vågar erkänna sin stolthet över sitt land och sitt folk. Vi är väl ett folk och en folkgrupp precis som alla andra? Precis som det finns engelsmän, afghaner, brasilianare, turkar och greker borde det väl rimligtvis finnas svenskar? Alla verkar inte "tycka" så. Den senaste i raden att förneka att det finns något som kan kallas svenskar är självaste statsminister Fredrik Reinfeldt. Jag vet ärligt talat inte hur det har kunnat bli på detta sätt i vårt debatt- och samhällsklimat. Många verkar dock ha fått nog. Om Reinfeldt ska ha denna retorik i den offentliga debatten kan han nog räkna med att göra sina motståndare i SD ännu starkare i nästa val. I klippet ni nu ska få se förnekar Reinfeldt att det finns en folkgrupp som kan kallas svenskar. Eller, svensken är tydligen en "svårdefinierbar" grupp. Jag vet inte, vad ska jag kalla mig, och vad ska du kalla dig? Norsk, grekisk eller mångetnisk?

Covertrenden

2010-12-11T17:43:00.000-08:00

Trender går i cykler. Detta utnyttjas givetvis av nöjesbranschen. En klädkod som sedan länge varit uppfunnen kan helt plötsligt få en renässans och tidigare utgivna musikhits kan återanvändas. Allt för att tjäna pengar på gamla uppfinnares uppfinningar. Det är egentligen inget fel. Det som stör mig är dock att dagens rotlösa ungdomar inte har en aning om att den kultur de anammar egentligen tillhör en annan tid. Som exempel kan nämnas hiten behind blue eyes, som för ett par år sedan släpptes med NU-metal-bandet Limp Bizquit. Den blev väldigt populär, men få visste att "The Who" var de egentliga kreatörerna bakom låten. Lika lite visste folk att slingan i en Eminem-låt egentligen återanvändes från en gammal DIO-sång. (R.I.P DIO!)

"Så mycket bättre" på tv4 har blivit en succé. Programidén bygger på att kända artister ska tolka varandras låtar. Jag ska villigt erkänna att jag gillar konceptet. Covers kan vara skitbra. Artisterna i programmet har varit relativt folkkära. De som inte var det innan har säkerligen blivit det nu. Jag gillar också att artisterna försöker göra egna tolkningar av kollegornas låtar och inte kopiera rakt av. Plura har jag gillat i många år. Det är en artist som säkerligen har gått hem i stugorna, trots att han är dömd för ringa narkotikabrott. Bra så.

En av artisterna har jag ganska svårt för. Det är Christer Sandelin. Men eftersom jag är en mogen man så dömer jag inte hans musik efter person. Christer har fått fram en av tidernas bästa poplåt på svenska "Dover Calais". Det kan ingen ta ifrån honom. Lars Berghagen gjorde en ok version av låten i TV-formatet. Berghagen är en erkänt duktig mysfarbror. Problemet är bara att han inte är ensam om att ha tolkat Sandelins gamla klassiker. För dryga 20 år sedan gjorde nämligen geniet Ernst Hugo Järegård detsamma. Det är så en personlig tolkning och en cover kan och ska låta. Alla som tror att konceptet "så mycket bättre" är nytt och fulländat bör ta en lyssning på Ernst Hugos version. Går den att slå? Nej, jag tänkte väl det. För många är du glömd Järegård, men Lorden minns dig ännu. Jag njuter av din tolkning; du får Sandelins text att bli poetisk. Enjoy!

Demokratisk censur?

2010-12-07T11:03:00.000-08:00

Jag tillhör förmodligen den första IT-generationen. I början av 90-talet fick jag förmånen att testa på att "surfa" för första gången. En helt ny värld öppnades. Det var så fascinerande att jag, som obstinat högstadieelev, självmant valde att stanna kvar i skolans datasal för att utforska cyberrymden efter skoltid. Jag har genomlevt de första webchattarna, de första hemsidorna och alla olika communities som kommit och gått sedan dess. Internet har därefter varit ett naturligt inslag i min vardag. Lika självklart som TV:n för generationen före mig.

Idag lever nästintill alla med datorn som sin kanske närmaste vän. Världen har krympt och vi fylls med en oerhörd mängd information och desinformation varje dag. Nätet har blivit ett alternativt kommunikationsmedium. Datorns genomslag har idag större påverkan än TV:ns dito för drygt femtio år sedan. Som opinionsbildare är den oslagbar.

I en tid då traditionell media har större makt än någonsin har samtidigt alternativa medier (via datan) fått ett allt större inflytande. Bloggar, youtube, chatforum osv utgör en ytterst viktig kanal för opinionsbildningen i samhället. Vårt nya riksdagsparti Sverigedemokraterna menar till och med att de aldrig hade nått riksdagen om inte Internet hade funnits. Ratade och nedskrivna av etablerad media hittade hundratusentals svenskar information om partiet på nätet. När tv 4 förbjöd deras valfilm spreds den givetvis som en löpeld via Internet.

Etablissemanget har länge insett faran med Internet. Man är inte vana vid att fotfolket bedriver opinion. Gång på gång har man uttalat olämpligheten i att noviser lägger sig i politik (som underförstått endast bör diskuteras och utformas av styrande eliter och apologeter.) I Kina har makten till och med gått så långt att man skrivit avtal med google (världens största sökmotor) om censur av olämpliga (läs regimkritiska) hemsidor. Eftersom demokrati betyder folkstyre är det givetvis bra att folket får en egen kanal att uttrycka "sina sanningar" och sina infallsvinklar på. Sedan finns det givetvis vissa problem med desinformation och rättssäkerhet, men det är en annan fråga.

För första gången har Internet nu kommit att bli ett rejält hot även för västvärldens "demokratiska" länder. Genom Wikileaks komprometterande uppgifter har byxorna dragits ned för många av världens ledande diplomater och företrädare. Att Sverige prasslar under täcket med USA borde ju inte vara något nytt. Det har vi gjort under hela kalla kriget (exempelvis IB-affären och den nedskjutna DC 3:an). Men att reta upp USA är möjligen inte så smart. Efter Wikileaks senaste släpp stängdes hemsidan ner och attackerades, förmodligen av mäktiga fiender. Dess grundare, Julian Assange, har nyligen gripits och kommer förr eller senare att utlämnas till USA. Man får inte reta upp världens största demokrati i onödan. Då är risken nämligen stor att du blir censurerad. Allt i demokratins namn förstås.

Samma visa igen

2010-12-02T11:11:00.000-08:00

Så kom då årets vinter igen. Även om jag själv ofta insisterar att det inte kommer någon snö förrän efter jul vet jag att det är fel. November är en vintermånad. Och än finns inga tecken på klimatförändringar om värdemätningen ska vara milda vintrar.

Oturligt nog är det inte enbart Lorden som räknar med riktig vinter först efter jul. Även SJ är inne på den inslagna vägen. År ut efter år in så misslyckas man med sin enda uppgift: att transportera människor med tåg i tid. Alla minns vi förra året då tågtrafiken kunde jämföras med kaos under hela vinterhalvåret. I ett välfärdsland (som Sverige ändå vill framstå som) borde man väl lära sig av sina misstag. Men icke. Vintern har knappt börjat och ändå har SJ redan misslyckats kapitalt med att upprätthålla sin verksamhet.

Detta faktum gör att man tänker till i ett längre perspektiv. Det ligger i vår tidsanda att välja klimatsmarta alternativ. På politikernivå innebär detta exempelvis att man vill besluta om att bygga ut och effektivisera järnvägsnätet. På bekostnad av flygtrafiken. Ett sådant beslut bygger givetvis på ett folkligt förtroende för järnvägen. Förtroendet urholkas, eller naggas i kanten om man vill tala politikerspråk, varje vintertid då tågtrafiken slutar att fungera.

I en annan politisk snackis, kärnkraften, handlar det om att avveckla först när det finns tillräckligt med förnyelsebara energikällor som motsvarar kärnkraftens kapacitet. Möjligen bör detta tankesätt anammas även i järnvägsfrågan. Tågtrafiken klarar uppenbarligen i dagsläget inte ens en köldknäpp. Trots att järnvägen funnits i över 150 år i Sverige. Att vi har ett vinterklimat har ju dessutom varit känt i flera tusentals år. Tummen ner för SJ.

I övrigt vill jag påstå att vintern är charmig. Den tillhör norden och kommer förhoppningsvis att göra det under resten av min levnadstid. Vädrets makter är mäktiga. Detta inlägg får avslutas med en fin låttext till en lika fin låt. Hell Vargavintern!

Vargavinter - asars vrede!
Vargavinter - vinden pinar!
Vargavinter - frosten dödar!

Lange har de vilat ut i Asgards starka famn
Lange de glömda varit av Midgårds nya folk

Inga böner hjälper deras nya gud
Ty han har frusit ihjäl

Hans ljus kommer att släckas...

Vargavinter - asars vrede.
Vargavinter - vinden pinar.
Vargavinter - frosten dödar.

Fula, feta, dumma amerikaner

2010-11-29T11:21:00.000-08:00

Ni som är allmänbildade vet att detta inläggs rubriksättning är ett citat av en Eddie Meduza-låt. Det kan te sig elakt att generalisera en population på drygt 300 miljoner på detta sätt. Det ligger givetvis en viss ironi i rubriksättningen, men faktum är att de amerikanska invånarna ibland verkar vara riktigt korkade.

När Barack Obama tillträdde som president i början av förra året trodde många att det skulle vara landets och världens (?) räddning. Obama var en stor frälsare och verkade till och med övertyga Nobelpriskommittén om sin allsmäktighet så till den milda grad att han erhöll Nobels fredspris enbart med hjälp av (tomma) ord.

Obama har dock drivit en av sina kärnfrågor stenhårt; införandet av den allmänna sjukförsäkringen. I ett globalt liberalt paradigm där USA är den givna idéspridaren har detta givetvis mött ett starkt motstånd av landets invånare. Obama har utmålats som kommunist av sina antagonister och i ett politiskt klimat, som kan liknas vid den svenska politiska smältdegeln, fanns bara ett alternativ. En ny rörelse behövde se dagens ljus. Denna rörelsen blev "Tea party"- rörelsen.

Anhängare av "Tea Party"- rörelsen ses som väldigt liberala. De vill i princip avskaffa den offentliga sektorn och vill således förbjuda all statlig intervention. Samtidigt är man värdekonservativa, där man vill förbjuda aborter och i vissa fall onani. Det skall också tillstås att det förekommer en viss nationalism i leden (Tea partyt i Boston var ju den amerikanska revolutionens tändande gnista) men man tar avstånd från en etnisk nationalism. Sammantaget skulle man kunna säga att Tea Party - rörelsen är paleolibertarianer.

Rörelsen har växt sig enormt stark under drygt ett år. Anledningen är att den konservativa mediejätten Fox News låtit Tea Party-förespråkaren Glenn Beck få en egen TV-show som blivit enormt populär. Beck är känd för att vara väldigt känslosam i TV-rutan och ofta gråta när han håller sina anföranden. Glenn Beck har dessutom skrivit ett antal böcker och har enligt uppgifter dragit in över 50 miljoner dollar på två år. Att detta är möjligt säger det mesta om USA:s invånare. USA:s roll som framtida hegemoni har länge ifrågasatts. I ett land där en pajas likt Glenn Beck är en intellektuell förebild kan det inte finnas några vidare framtidsutsikter. Det stora landet i väster sjunger på sin slutrefräng: Fula, feta, dumma amerikaner.

Svensk maffia-fortsättningen

2010-11-23T13:38:00.000-08:00

För några veckor sedan var jag på ICA Maxi för att handla. När jag passerade bokavdelningen ögnade jag snabbt igenom hyllorna för att se om det fanns någon intressant kiosklitteratur att införskaffa. Trots allt har jag köpt White line fever i samma butik tidigare.

Till min förtjusning fann jag Matti Larssons och Lasse Wierups uppföljare till succén "Svensk Maffia" stå och blänka överst i bokhyllan. 200 pix för en inbunden version var som hittat. Väl hemkommen la jag mig direkt i soffan och började att läsa.

Lorden är väldigt intresserad av kriminologi och den tidigare boken i samma serie var klart läsvärd. Det finns en recension av den på denna blogg. Använd sökfunktionen om ni vill uppdatera er. Författarna anser att en uppföljare var nödvändig eftersom maffian har expanderat och utökat sin verksamhet sedan sist.

I första boken kunde man nästan skönja en tyst fascination inför de kriminella nätverken hos författarna. I den här boken är avståndstagandet tydligt. Författarna redogör grundligt för de kriminella MC-gängens utbredning, strategier, ledargestalter och organiserade kriminalitet. Man fortsätter också kartläggningen av de etniska ligor som är nog så farliga och organiserade som "MC-gängen".

I vanlig ordning är det en tragisk skildring som står att läsa i boken. Det mest anmärkningsvärda är de systemhotande brott som den organiserade brottsligheten ligger bakom. Att skrämma och hota domare, vittnen och övriga inblandade till tystnad är ett hot mot rätssäkerheten i allmänhet och de demokratiska grundvalarna i synnerhet. Vidare är det tragiskt att se hur till synes hederligt folk kan hamna i utpressningssituationer och därmed få sina liv spolierade.

Boken är i sig relativt deskriptiv. Förvisso finns ett kapitel där en ung kille med svensk etnisk bakgrund och medelklassförhållanden lockas in i ett kriminellt MC-gäng. Där kommer såväl killen som hans anhöriga till tals. Motiveringen till att man valt denna vinkling är att författarna vill påvisa att "vem som helst" kan lockas till den kriminella maffiamiljön. Vanligen ser den generella rekryten dock annorlunda ut. Ofta är det personer från mångetniska förortsområden som lockas till denna dekadenta miljö.

I boken kan man också läsa hur polisen på allvar har mobiliserat mot den "svenska" maffian. De för dock på många plan en ojämn och synnerligen omöjlig uppgift. Det bevisar inte minst den stora utbredning av kriminella gäng som eskalerat de senaste åren.

Som underhållande läsning är Svensk Maffia- fortsättningen en höjdare. Underhållningen är dock för det mesta negativ. Trasiga själar och ett dekadent samhälle som följd av för många politiska felbeslut blir frustrerande att läsa om i längden. Trots detta ger jag åtta snöbollar av tio möjliga till boken.

Död socialdemokrati?

2010-11-17T12:49:00.000-08:00

I årets val gjorde Socialdemokraterna sitt sämsta val på över 90 år. Efter flera turer valde Mona Sahlin att avgå, och nu väntar många på vem som ska bli hennes efterträdare. I Sverige har personval blivit allt viktigare på senare tid, och givetvis har Mona Sahlin en stor del i socialdemokraternas misslyckade val. Däremot kan hon inte enbart ställas till svars för socialdemokratins debacle. Den största orsaken torde ligga i samhällets strukturella förändringar.

När socialdemokratin etablerades på allvar i början av förra seklet såg samhället helt annorlunda ut. Sverige genomled en industrialisering och de många arbetarna behövde organisera sig för att bilda en motpol till kapitalet och giriga fabriksägare. Resultatet blev den socialistiska rörelsen, där socialdemokratin kom att symbolisera den mer reformistiska falangen av ideologin.

Under lång tid var socialdemokraterna det ledande partiet i Sverige och kunde inte sällan bilda majoritetsregering. Paradord som "Folkhem", "Solidarisk lönepolitik" och "Alla ska med" blev fundament i den socialdemokratiska ideologin, och blev samtidigt förebild för flera andra länders politik. Det är emellertid svårt att hejda utveckling och samhällets struktur kunde inte bevaras.

Under efterkrigstiden har det politiska paradigmet bytt inriktning. I en eskalerande takt har vi nu förvandlats från ett industrisamhälle (som krävde sin socialdemokrati) till ett tjänstesamhälle (som kräver sin liberalism). Vår nya tids modeism inom politiken är alltså liberalism. Detta lyckades Moderaterna (de nya moderaterna) identifiera medan Socialdemokraterna traskade på som vanligt. Jag vill dock understryka att även socialdemokraterna (under Göran Perssons ledning) drev en kraftigt liberal politik (i jämförelse med den gamla socialdemokratin).

Frågan är om "sossarna" kan resa sig igen. Man behöver nu ett nytänk och en fräsch ledare. Med tanke på att hela det gamla SSU var/är korrupt (Se recension av "De omänskliga") känns detta avlägset. Att ersätta en gammal fifflare med en ny är inget smart drag. Samtidigt spår "experter" att den gamla höger-vänster-fejden inom partiet återigen ska blossa upp. Även denna är nedärvd från ungdomsförbundet. Det lutar åt att socialdemokraterna aldrig mer kommer att resa sig.

Slutligen kan man konstatera att fifflaren Mona Sahlin får en trevlig ålderdom. Med ett avgångsvederlag på 12 miljoner kronor plus extra inkomst från ett eventuellt nytt arbete kan man leva gott. Den gamla diskaren kan obekymrat flytta till vilket "gated community" hon vill och kan kanske även klara av att själv betala såväl choklad som tennisbiljetter i framtiden...Hej då Mona!

De Omänskliga

2010-11-02T14:32:00.000-07:00

En gång i tiden, för länge sedan, gick Lorden i skolan. Under ett av dessa skolår kom han i kontakt med en ganska udda figur. Figuren hade krulligt hår, kunde spela piano och hävdade att han var bekant med den kända författarinnan Gerda Antti. Lite skämtsamt skojade vi om vem av oss som skulle bli mest känd som vuxen.

Den krullhåriga grabben hette Torbjörn Nilsson och var redan då en hejare på att skriva. Åren gick och jag glömde bort Torbjörn. Jag noterade dock för några år sedan att hans karriär som journalist pekade spikrakt uppåt. När han i år debuterade med boken De omänskliga var jag (givetvis) tvungen att läsa den.

Som politisk reporter och journalist (bland annat på DN, SvD och Metro) har Nilsson kommit åtskilliga politiker nära. Detta utnyttjar han i sin bok, där han beskriver tre politiska "skandaler" under 2000-talet i svensk politik. Först ut är Folkpartiets dataintrång i valrörelsen 2006, sedan kommer omröstningen av FRA-lagen och sist ut granskas SSU (som i sig är en vidrig organisation).

Beskrivna "skandaler" låter säkerligen inte vidare skandalösa när man ytligt tänker tillbaka på dem. Nilsson lyckas dock, på ett intressant och djuplodande sätt, ingående beskriva dessa händelser och framför allt spelet bakom kulisserna.

Vi som är lite insatta i politik vet vilket oerhört fult spel det i realiteten är. Därför är De omänskliga aningen tragisk. Det är en smärtsam läsning för de som fortfarande har lite hopp om att politiken är ren, och att politikerna är reko personer som drivs av sina ideal och av en politisk övertygelse att förbättra vårt samhälle. Istället målas inblandade politiker ut som riktiga grisar, den ena karriäristen värre än den andra. Varvat med dessa skandaler beskriver Nilsson tidigare uppmärksammade händelser i svensk politisk historia som stöder tesen: politiker tappar (i sin maktiver) fotfästet, de handlar helt enkelt omänskligt.

Torbjörn Nilssons debut har visserligen fått ganska bra recensioner. Tyvärr har den nog inte nått ut till den breda massan. Om fler hade läst denna bok skulle många inse vad flera tunga politiker (som ofta syns i TV-rutan) egentligen är för människor. I fallet Folkpartiet så offrades några obetydliga personer i partiet i efterdyningarna av skandalen. Att partitoppen visste om intrånget (den kriminella handlingen) verkar folk inte bry sig om.

När det gäller FRA-lagen får vi veta vilken "demokrat" Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson och alla andra egentligen är. Går man emot partilinjen mobbas man ut och alla framtida karriärmöjligheter sopas bort.

Det mest motbjudande kapitlet är dock beskrivningen av SSU. Där får vi följa en viss Ibrahim Baylans karriär mot toppen. En intrigmakare av rang som dessutom mer eller mindre utmålas som en person som går över lik för att nå partitoppen och maktens arena. Man mår nästan lite illa när man ser Baylan uttala sig i TV efter att ha läst boken.

Att Mona Sahlin är en fifflare är inget nytt. Efter att själv ha kritiserat Sofia Arkelstens bjudresa till Frankrike lät hon sig bjudas på Stockholm Open. SSU rasar och verkar (äntligen?) ha fått nog av sin partiledare. Problemet är bara att de som gapar efter hennes avgång inte heller de har rent mjöl i påsen. En av socialdemokraternas valanalytiker och framtidsmän har nämligen också en framträdande roll i Nillsosn bok: Ardalan Shekarabi. En karriärist som, också han med olagliga metoder, klättrat mot partitoppen. Hur är det man brukar säga om kriminella organisationer? Vad ger det att plocka bort ledaren? Denne ersätts bara av en ny...

Alla turer kring framtidens svenska politiker går att läsa i Nilssons bok. jag tycker att ni ska göra det. Fler borde ha läst den inför årets val. Den får 8 Sofia Arkelstenar av 10 möjliga.

Och vem som blev mest känd av mig och Nilsson i vuxen ålder? Tja, slå på Torbjörn Nilsson och Lorden på wikipedia. Det säger endel. Men efter Nilssons debutroman så är han väl värd framgången...

I´ll be damned...

2010-10-23T05:00:00.000-07:00

...here comes the ghost again. Nu har jag nog sållat agnarna från vetet.

Jag hade tänkt att lägga ned bloggen. Nu vetefan. Kanske det behövs en Lord som motpol till apologeternas medieparadis. Just nu läser jag Torbjörn Nilssons De omänskliga.

Det var nästan femton år sedan jag pratade med Torbjörn Nilsson. Då skämtade vi om vem som skulle bli känd i vuxenlivet, och för vad...

Jag ska villigt erkänna att Nilsson skrivit en utmärkt bok. Han borde vara mer känd än vad han är. En mer utförlig recension återkommer jag med.

Skrattretande valrörelse

2010-09-14T13:44:00.000-07:00

Just nu följer jag, och många med mig valspurten till det som har kallats "ödesvalet" 2010. Med spänning inväntar jag valresultatet på söndag. Det man kan konstatera är att valrörelsen har varit pinsam på många sätt. Framför allt är det tydligt hur media och etablissemang sätter agendan och vilka frågor som blir viktiga i valdebatten. Det var väl knappast något nytt, men ändå.

Valrörelsen har också påvisat flera olika demokratiproblem som vi har att tampas med i vårt vackra land. Möjligen kan dessa vara svåra att ta itu med, men den som lever får se. Huruvida denna blogg ska återupptas eller läggas ner är fortfarande ett huvudbry för mig. Det känns lite som att den har spelat ut sin roll, och att bloggfenomenet snart tillhör historien. Å andra sidan känns det skönt att skriva av sig lite ibland. Jag kommer dock att definitivt meddela hur det blir inom en snar framtid.

På återhörande.
Lord

Dålig uppdatering

2010-08-23T14:02:00.000-07:00

Sommaren har varit lång. Jag har haft mycket annat för mig än att blogga. Just nu funderar jag på bloggens vara eller ickevara. Många inlägg har det blivit genom åren och fortfarande har Lorden saker han vill förmedla. Den som lever får se...

Death Metal i sommarhettan

2010-07-06T01:23:00.000-07:00

Det råder högsommarvärme för tillfället. Det tänker inte Lorden klaga på. Däremot blir värmen ett incitament till att ständigt fara och flänga. Med andra ord: bloggande och dataanvändande har inte högsta prioritet. Ibland uppdateras dock bloggen, så kika gärna in ibland, ni som följer den.

Förutom bad, uteserveringshäng och allmänt slappande har jag hunnit med att plöja en riktigt intressant bok. Eftersom Lorden varit, och fortfarande är, ett stort hängivet fan till extrem musik, företrädesvis metal så var jag tvungen att införskaffa Daniel Ekeroths kartläggning över den första eran av den svenska Death Metal-scenen. Det resulterade i nästan 500 sidors sträckläsning.

Jag var länge skeptisk till boken då jag inte gillar något av Ekeroths egna band (läs Dellamorte) och hade ett negativt intryck efter hans medverkan i dokusåpan "Baren". Nu är jag dock benägen att revidera min syn på Ekeroth. Han har nämligen gjort ett gediget arbete med att bena ut och kartlägga den svenska death metal-scenens framväxt. Berättelsen bygger på en mängd olika intervjuer med personer som på något sett haft en nyckelposition för musikgenrens utveckling. Dessutom får man en rejäl nostalgitripp då mängder av s.k. flyers finns publicerade. Igenkänningsfaktorn är mycket hög. Ni som gillar, eller har gillat brutal musik bör kolla upp denna bok. Den får 8 wabobabollar av 10.

Kurdos kompis: Stieg Larsson

2010-06-23T10:05:00.000-07:00

Det bästa som kan hända en kulturarbetare för att få rullning på sitt kändisskap och sina inkomster är att avlida. Det finns många bevis på detta. Trots att exempelvis Elvis, John Lennon, Cornelis Vreesvijk, Curt Cobain och Michael Jackson var kända ner de levde så har de aldrig varit så populära som när de dog. Detsamma gäller "författaren" Stieg Larsson som på grund av en för tidig död aldrig hann att uppleva "Millenniumtriologins" oerhörda succé.

Stieg Larsson är, för de allra flesta, en anonym figur. Han var en refuserad journalist som fick lite ströarbeten, bland annat på TT. Hans mest kända gärning, fram till Milleniumböckerna, var att han startade upp den antirasistiska tidskriften "Expo". Stieg Larssons vän, förläggaren Kurdo Baksi, släppte i slutet av förra året en bok om sin vän Stieg Larsson. Den orsakade en del rabalder eftersom Baksi hävdade att Larsson medvetet skrivit om saker på TT som "gynnat" hans sak och att han överdrivit hotbilden mot honom och andra vänsteraktivister inom Expo. Jag har givetvis läst boken, som förutom TT-affären, avslöjar endel intressanta saker om Stieg Larsson.

Stieg Larsson föddes i Norrland och blev tidigt intresserad av politik. Trots sin ringa ålder, då det begav sig, lät han sig influeras kraftigt av den vänstervridna 68-rörelsen. Stieg insåg tidigt sin mission i livet: att motverka "rasism" och "främlingsfientlighet". Likaså ska han ha varit besatt av kvinnors samhälleliga rättigheter, något som säkert påverkat handlingen i "Millenniumtriologin".

Det är intressant att läsa hur Baksi beskriver Larsson som totalt manisk, nästan besatt, i sitt jämställdhetsivrande och i sin antirasistiska kampanj. Man skulle nästan kunna dra paralleller till Göran Lindbergs, aka Kapten Klännings, maniskhet när det gäller jämställdhetsarbete. Huruvida Larsson, likt Lindberg, band och våldtog minderåriga tjejer på fritiden förtäljer inte historien.

Däremot kan man verkligen ifrågasätta Larssons egen syn på demokrati. Han gick bokstavligen över lik i sin iver att hänga ut sådana som han tyckte var antidemokratiska. Flera av medarbetarna som anställdes på stiftelsen Expo hade exempelvis själva tydliga kopplingar till det antidemokratiska och våldsivrande nätverket "AFA". Några dömdes också, till Larssons förtret, för kvinnomisshandel. Vidare lät Larsson, enligt Baksi, en 17-årig pojke infiltrera en "nazistorganisation" som Larsson ansåg vara livsfarlig. Vilken sansad person låter en 17-årig infiltrera en "livsfarlig" och "kriminell" organisation? Som kronan på verket anställde Larsson datahackers som skulle avslöja antidemokratiska personer. Problemet är väl bara att "olaga dataintrång" är en kriminell handling i demokratiska stater?

I ärlighetens namn tycker jag inte att Kurdo Baksi ger en positiv bild av Stieg Larsson. Han framstår varken som särskilt empatisk, demokratisk eller god. Snarare får man bilden av Larsson som manisk och med eget monopol på vad som är gott och demokratiskt. Det är i och för sig en ganska vanlig egenskap hos personer vars främsta inspirationskälla är 68-rörelsen.

Det var tragiskt att Stieg Larsson dog en för tidig död. Kanske var det inte så konstigt. Han jobbade tydligen dygnet runt, led av insomnia och kedjerökte cigaretter. Larssons tragik slutade dock inte med hans bortgång. Efterspelet har rört vem som ska ha rätten till Stiegs tillgångar. På ena sidan står Larssons bror och far och på andra sidan livskamraten Eva Gabrielsson. Mitt i allt ihop dök ett testamente upp där Stieg styrkte att alla sina tillgångar skulle gå till Kommunistiska Arbetareförbundet i Umeå. Bara en sådan sak...Baksis bok är tunn och knappast något litterärt mästerverk. Det är dock en intressant bok, som man lätt sträckläser under en kväll. Om man inte har något liv vill säga. Och det har inte Lorden :) 7 vuvuzelor av 10 möjliga till boken. Enbart för underhållningsvärdet.

Naivt att vara hjälpsam i dagens samhälle

2010-06-18T09:22:00.000-07:00

Nyligen fick jag veta det jag länge själv har predikat: det är naivt att vara hjälpsam i dagens samhälle. Jag har i cirka 15 års tid varit ägare till en mobiltelefon. Under dessa år har jag aldrig blivit bestulen på någon och jag har åtskilliga gånger lånat ut den till nära och ickenära människor i min omgivning.

Nyligen var jag på väg hem från lite festligheter när en kille bad om hjälp. Han behövde ringa ett viktigt samtal, men hade ingen fungerande telefon. I mitt naiva tillstånd ville jag vara till hjälp och lånade ut min relativt nyinköpta 4500-kronorstelefon. Personen ifråga hoppade in i en bil och lämnade platsen. Kvar satt jag, fortfarande i mitt naiva tillstånd, och tänkte att han snart skulle dyka upp med min telefon igen. Det gick 20 minuter, det gick 30 minuter och det gick 40 minuter. Ingen telefon. Bara att knalla hem tomhänt.

Att bli av med telefonen kan jag smälta. Dock hade det känts bättre om jag hade blivit fysiskt rånad. Då hade jag kunnat ge idioten på käften och inte, som nu blivit lurad på grund av min välvilja. Min ekonomi står inte och faller med en mobiltelefon, men det är jobbigt att bli av med alla nummer som den innehöll. Det har också varit en lång administrativ process med försäkringsbolag, taxiresor till polisen osv. Man kan konstatera att man lätt blir handikappad utan telefon i dagens läge.

Det är intressant att nästan varje person man berättar denna händelse för anser att det är jag som varit naiv. Det kan jag erkänna, men är det inte tragiskt att man inte kan lita på någon i detta samhälle?! Många proffstyckare säger, mot alla bevis, att brottsligheten ligger på en konstant nivå. Men ärligt talat, tror ni inte man kunde lita mer på folk för låt säga 50 år sedan? Det är sjukt att idag behöva uppfostra sina barn till att aldrig hjälpa andra människor i nöd, att man inte kan lita på någon främling. Oavsett vad ärendet gäller. Och tyvärr var det nog sista gången Lorden försöker hjälpa någon (okänd). Nästa gång kommer nävarna att tala. Var så jävla säkra!

På symboljakt i Washington

2010-06-09T04:51:00.000-07:00

Författaren Dan Brown slog för ett par år sedan igenom med dunder och brak med sin roman Da vinci- koden. Sedan dess har Brown skrivt flera romaner, och några av dessa har också filmatiserats. Lorden har precis läst ut Dan Browns Den förlorade symbolen och i detta inlägg ska jag förmedla mina tankar kring boken.

I Den förlorade symbolen får vi återigen möta professorn i religiös symbolik, Robert Langdon. I vanlig ordning dras Langdon in i en värld fylld av konspirationer och symboler. Alla vanliga Brown-attribut finns i boken: de paranoida föreställningarna om att allt runtomkring oss har ett symboliskt värde, den högstadiemässiga dialogen, den osannolika skurken och den kvinnliga medhjälparen till Langdon. Där finns också en hel del spänning och intressanta förklaringar, som man som inbiten läsare genast googlar på, eller tar reda på mer om.

Denna gång är handlingen förlagd till Washington, och det är frimurarrörelsens hemligheter som bokens handling krestar kring. Det är intressant ur flera perspektiv. Dels har jag själv varit i Washington och dels har frimurarna gjort mig aningen nyfiken genom åren. Deras riter, grader och symboler är endast förbehållet medlemmar, och någon sådan har jag aldrig varit och tänker aldrig att bli. Därför är min kunskap om ordern aningen begränsad.

Det mest intressanta i Langdons berättelser är de konsthistoriska parallellerna och konstens symbolik. Det finns endel av detta även i denna bok. Tyvärr överskuggas det hela av framtidstrams som får symboliseras av ett obegripligt laboratorium, där Langdons medhjälpare arbetar med "noetik": ett slags vetenskap som ämnar utveckla mänsklig förmåga att överföra tankar till materia. Vägen till laboratoriet är helt nedsläckt, stort och enbart en liten remsa kan ta någon dit. ja, ni hör: det blir lite för mycket.

En annan svaghet i boken är att den känns som skräddarsydd för en actionfilm i Hollywood. CIA-agenter, en oändlig jakt (på flera plan), händelser som man hela tiden kan se på en film. Långa stunder känns boken som ett filmmanus. Stereotyperna för ett filmmanus finns där också. Den osannolika (men förutsägbara) skurken Malákh, CIA agenten Sato, arkitekt Bellamy (skräddarsydd för Morgan Freeman?) osv.

Givetvis finns det också fördelar med boken. Brown har alltid haft en förmåga att upprätthålla spänning och driv i sina böcker. Dock tycker jag att boken är något hundra sidor för lång. Den ligger nu på 614 sidor och räknar man med att många jaktkapitel är för utdragna så tappar den mot slutet. Visserligen ska väl frimurarnas hemlighet avslöjas, men den är egentligen inte så intressant. På den punkten misslyckas Brown återigen.

Personligen tycker jag att boken är en klass sämre än Da Vinci-koden. Den är dock läsvärd och underhållande på flera vis. För den som inte har besökt Washington (eller för den delen de som gjort det) blir dock alla byggnader, symboler, parker och statyer ett virrvarr av kulturhistoria som går ut lika fort som man har tagit in det. Sammantaget får Den förlorade symbolen 6 ships to Gaza av 10 möjliga.

Behövs Åsa-Nisse 2010?

2010-06-01T14:22:00.000-07:00

Ingen svensk litterär figur har väl fått utstå så mycket spott och spe av recensenter och proffstyckare som Åsa Nisse? Upphovsmannen till Åsa-Nisse var Stig Cederholm, men för den stora massan har Åsa-Nisse blivit känd genom de otalet filmer som spelades in främst under 50 och 60-talet.

Intrigen i Åsa-Nissefilmerna är oftast obefintlig. Oftast handlar de om att Nisse och hans polare "Klapparparn" hittar på diverse upptåg. De två gör allt för att fly verkligheten och komma undan sina respektive fruar. Deras kvinnor framstår allt som oftast som "jobbiga" och "tjatiga" och de två manliga vännerna ägnar sig hellre åt tjuvjakt och tjuvfiske än att gräla med sina tanter. Det hela kan enkelt beskrivas som genuin "buskis" och i vår moderna samtid framställs säkert både Klabbarparn och Åsa-Nisse som manschauvinster och sexister.

Recensenter har, som påpekats, aldrig varit förtjusta i Åsa-Nisse. Filmhistoriens korstaste recension uppkom förmodligen i anslutning till en av filmerna. Den löd: Far i frid. När man nu 2010 har bestämt att blåsa liv i Åsa-Nisse igen har diverse krönikörer ställt sig frågan vilka som egentligen, en bit in på 2000-talet, som kan tänkas attraheras av Åsa-Nisse.

I en tid då mannen och kvinnan delar på alla hushållssysslor; då det inte längre ska få finnas något "manligt" eller "kvinnligt" är väl ett mansideal, som är uppenbart "barnslig" och som föredrar tjuvjakt och latgöra framför hårt arbete, klart förlegad? Inte heller får man väl tycka att tjejer/fruar kan vara bestämmande, krävande och tjatiga? Här tror jag att många misstar sig.

Jag tror mig veta jag att väldigt många män idag längtar efter att få vara just barnsliga och längtar tillbaka till lite mer tydliga könsroller. Om man inte får utleva dessa behov i det verkliga livet utan att anses vara korkad så kan man väl åtminstone få skratta åt det på film. Därför tror jag att väldigt många attraheras av Åsa Nisse anno 2010. Med Kjell Bergqvist i huvudrollen som Åsa-Nisse och med Henrik Dorsin som manusförfattare tror jag att succén är ännu mera given. Var så säkra. Vi ses på biograferna!

Ockerbolaget TELE 2

2010-05-26T09:30:00.000-07:00

Jag har länge använt mig av comviq som teleoperatör och det funkade utmärkt då flera av polarna också hade comviq. Man kunde nämligen ringa "gratis" till övriga som använde comviq som operatör. Comviq gick sedan över till att bli Tele 2 och de har tagit ut ganska så höga priser på telefonin sedan dess.

När jag nyligen bytte telefon var det dags att även uppgradera mitt abonnemang. För ett fast pris ska Lorden få ringa hur mycket han vill. Dessutom köpte jag ett surfpaket och diverse försäkringar ifall telefonen skulle gå sönder. Dagens telefoner är ju som små minidatorer. Allt som allt blir det oerhört mycket pengar. Givetvis inser man det när man köper men det är bara att inse att lla jävla branscher försöker att pracka på en så mycket som möjligt. Ingen ärlighet eller heder i säljaryrket. Allt som allt har jag nog gjort en ganska så usel affär verkar det som.

Idag damp det ner en faktura. Den låg på nästan 2000 kronor för att jag bytt abonnemang, för att jag startat ett nytt och för det gamla som tagit slut och gud vet vad. Dessutom hade idioterna på tele 2 mage att efterdebitera mig på samtal som jag gjort det senaste året men som de missat att bokföra i sitt system. Förrän nu. Vilka jävla pajasar! Givetvis ringde jag upp tele 2 och fick först vänta ett tjugotal miuter i kö. Väl framme berättade jag ett och annat för tjejen med den skånska dialekten som jag fick prata med. När jag slutligen försökte ifrågasätta hur min första faktura kunde gå på 2000 kronor (det är ju vad halva priset för själva telefonen) la hon på i mitt öra. Hon la på i Lordens öra! Tele 2 är ett pajasföretag och det gäller hela organisationen. Något för Sverker Olofsson kanske?

Religionskritik = hets mot folkgrupp?

2010-05-19T13:06:00.000-07:00

I Malmö har Skånepartiets partiledare Carl P Herslow anmälts för hets mot folkgrupp. Anledningen är att han ligger bakom en bild av en naken Mohammed tillsammans med en minderårig flicka. Huruvida det är hets mot folkgrupp, att i Herslows fall, ironisera över och ifrågasätta en religion är det nu upp till J.K. att avgöra.

Kanske bildar detta fall ett samtida prejudikat för det moderna samhället. Ett samhälle där olika religioner och kulturer möts och där alla tycks kränka varandra för minsta lilla. Den stora förloraren torde i så fall bli yttrandefriheten och det moderna samhällets utveckling.

Lorden har nämligen i många år varit antireligiös. Jag har inga problem med kristna, muslimer, hinduer, buddhister eller vad det nu må vara för människor som utövar religionen. Det jag däremot har problem med är hur en religion som maktfaktor, institution och idé kan få människor att underkuva sig religionen, istället för att tänka fritt. Vad är kristendomens brott rent historiskt? Om vi inte hade ifrågasatt kristendomen och dess järngrepp hade vi aldrig vunnit vårt fria tänkande, jämställdhet eller övriga frihet. Jag har länge tvivlat på guds existens i form av hur kristendomen tolkar. Jag har länge ifrågasatt nödvändigheten med att be till gud flera gånger om dagen. Varför skulle jag nu helt plötsligt vurma för och inte få raljera över alla andra världsreligioner om jag så skulle vilja? (som enligt mitt tycke i vissa fall kan te sig ännu knäppare i ett modernt samhälle). Att sedan öppet visa missaktning mot någon som är religiös på något sätt kan tyckas onödigt, det är en annan fråga. Men jag tänker aldrig erkänna att religion är något bra, eller har fört med sig något bra.

Jag har sedan över 15 års tid lyssnat på black metal, tagit del av antikristna texter och sett bilder som raljerar över Jesus och ännu grövre religiösa nidbilder. Visst har det funnits vissa rabiata människor likt Siewert Öholm som velat stoppa det hela, men de flesta har insett varför man raljerat över just kristendomen. Det har heller aldrig varit något tal om att lagligt förbjuda att skämta om kristendomen. När vi nu har äntrat 2010 så ska man tydligen inte kunna få ifrågasätta religion längre. Rätt steg att ta verkar de flesta tycka. Man undrar vilka som egentligen är värdekonservativa och reaktionära.

RIP Dio

2010-05-17T11:44:00.000-07:00

Igår gick en riktig rocklegend ur tiden. Jag hade förmån att få se Ronnie James Dio ett antal gånger. Det var en väldigt kort man men med en oerhört karismatisk röst. Många kanske inte känner till Dio men har säkerligen hört talas om band som Rainbow och Black Sabbath som Dio medverkade i. Dio dog en för tidig död (han föddes 1942) i sviterna av magcancer. Vila i frid Ronnie!

Hur värnas yttrandefriheten?

2010-05-11T13:48:00.000-07:00

Jag är ingen hängiven fan av "konstnären" Lars Vilks, det ska erkännas. Jag finner det dock väldigt oroande att människor har planerat att döda honom för konsten som han producerar. I Sveriges debattklimat har man dock inte tagit dessa hot på allvar. "Jihad Jane" har framställts som en förvirrad pajas som förmodligen inte har varit något reellt hot mot Vilks liv.

Ikväll attackerades Lars Vilks på Uppsala universitet. Media framställer det hela som att någon, eller ett fåtal efter en lugn inledning på anförandet försöker attackera Vilks. Det är inte samma bild Lorden får efter att ha "googlat" lite via alternativa medier. Det mest tragiska är den hätska stämningen i salen där bland annat män med barn i famnen skanderar saker mot Vilks (på främmande språk jag inte behärskar, varför det är svårt att begripa den exakta innebörden).

Det är valår. I TV-sofforna diskuterar Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt saker som bestäms av media. Någon krona på bensinskatten hit eller dit verkar visst vara viktigare än exempelvis dagliga upplopp i delar av Sverige och rejält hotad yttrandefrihet. Man kan undra vilken värld våra etablerade politiker och vårt etablissemang lever i. Borde inte realpolitik snart föras upp på den politiska agendan? Eller är de rädda för att säga fel saker och bli fysiskt attackerade likt Vilks? Yttrandefriheten är det grundläggande fundamentet i en demokrati, så även medborgares trygghet. Det är dags för våra sköntalande politiker att inse det också.

Inglourious Bastards!

2010-05-04T12:52:00.000-07:00

Jag har, förutom något litet undantag, alltid varit ett fan av Quentin Tarantinos filmer. Pulp Fiction från 1994 är exempelvis fortfarande en av världens allra bästa filmer. Jag hade länge tänkt att se hans senaste verk Inglourious Bastards! på bio men det blev liksom aldrig av. Istället rev jag av rullen i helgen som gick.

Mina förväntningar var ganska högt ställda på filmen. Jag har läst flera recensioner av den så jag visste redan vad den skulle handla om. Eller handla och handla om, egentligen har den ingen djupare intrig. Filmen utspelar sig under andra världskriget. Många av krigets förgrundsgestalter på den tyska sidan finns nämnda i filmen (och förekommer rent konkret), men filmen är i övrigt helt fiktiv. I början utplånas en judisk familj och sedan handlar filmen om den enda överlevande flickans hämnd på nazister. Parallellt får vi följa en armé, som leds av Brad Pitt, vars ända uppdrag är att mörda så många nazister som möjligt och ta deras skalpar.

I vanlig ordning är dialogen i filmen stundtals briljant. Under långa stunder är tempot dock lite väl långsamt. Filmens riktiga behållning är den fiktiva nazikaraktären Hans Landa. Han spelas på ett fullkomligt utomordentligt sätt av Christoph Waltz. Karaktären verkligen kryper sig in under skinnet på en. Man kan inte låta bli att le och skratta åt det lysande porträttet. Det måste faktiskt upplevas! Waltz fick också en välförtjänt Oscar för sin rollprestation. Sammantaget är det en bra film som lyfts minst ett snäpp för Landas medverkan. Alla bör se den på grund av honom. Filmen erhåller 7 riggade pokerhänder av tio möjliga.

En hyllning

2010-04-24T01:53:00.000-07:00

Per-Eric Nordquist, Thore Skogman och Quorthon. Alla bidrog de till en bättre värld. Dessa tre herrar har flera gemensamma nämnare. Tyvärr lyckades bara två av dem (Nordquist och Skogman) att bli ambassadörer för Filipstad. Samtliga bidrog dock till en enhetskänsla, någonting vi alla kunde samlas kring: det som vissa kan kalla för svensk kultur. Samtliga skulle också vända sig i graven och undra vart vi ror skutan idag. Thore Skogman beskrev det själv i dokumentärfilmen som gjordes precis innan hans tragiska bortgång "Jag känner inte längre igen Sverige när jag är ute och reser" . Vila i frid grabbar!

Kanske är ovannämnda pojkar enbart reliker från en svunnen tid, men jag väljer ändå att hylla dem. I en tid då rotlösheten breder ut sig är jag "The man of iron", eller vill vara i alla fall. Hell Quorton, alias Thomas Forsberg! I en tid då känslan fortfarande fanns...(är jag the man of iron!). Vackert på sitt underbara sätt!

I have paced these forests for so long I don't know if I am man or I am beast.I, though, hold deep within me a quest for revenge.Then I must be a man as much as I can be.I have learned to speak the tongue of the animalI have learned to read the signs in bark and snow.I have taken within myself the spirits of my fathers,long time gone.In this short time, far from home, a man of Iron I've grown.A man of Iron I have grown.

Hitlers sekreterare

2010-04-20T13:43:00.000-07:00

Den moderna världshistoriens mest berömda man, Adolf Hitler, omgav sig genom åren med flera olika sekreterare. Den kanske mest kända är Traudl Junge, som vann Hitlers gunst de allra sista åren av det andra världskriget. Det är exempelvis Junges självbiografi som ligger till grund för den lysande filmen "Der Untergang" (2004). Ni som inte har sett den måste göra det omedelbart. Bruno Ganz är lysande i huvudrollen som Hitler.

En annan av Hitlers sekreterare var Christa Schroeder. Hennes bok, Hitler var min chef, har jag precis läst ut. I Schroeders bok får vi vet att hon på ett bananskal blev sekreterare i NSDAP och genom åren kom Hitler närmare och närmare. Schroeder, som enligt egen utsago, aldrig var politiskt aktiv eller motiverad, ger en mycket intressant skildring av elitskiktet i NSDAP. Dessutom ger hon (givetvis) ett målande personporträtt av Adolf Hitler.

Christa Schroeder verkar vara en oerhört bitter kvinna. Det märks inte minst genom att hon ägnar avsevärda fotnoter i slutet av boken till att rätta andra författare som skrivit om Adolf Hitler. Hon berättar minsann hur allt egentligen låg till. Dessutom satt Schroeder internerad i tre år efter Tysklands kapitulation: något hon verkar ha tagit väldigt illa vid sig av. Hennes avslutande i ord i boken lyder nämligen: Den 12:e maj 1948, efter tre år som fängslad, blev jag frisläppt från interneringslägret i Ludwigsburg. Om sedan min skuld var lika omfattande som mitt straff vet jag inte än i denna dag...

Den största anledningen till Schroeders bitterhet torde dock vara det liv hon de facto tvingades att leva som Hitlers sekreterare. Hennes jobb gav henne ingen frihet och föga möjlighet till privatliv eller till eget familjebildande. Hon förväntades att ställa upp tjugofyra timmar om dygnet. Det bör tilläggas att hon oftast gör det med stor entusiasm, men under krigsåren tar tristessen överhand. Precis som i många andra personporträtt om Adolf Hitler märker man vilken energi han suger ut av sin närmaste omgivning under krigsåren. Framför allt när kriget vände till tyskarnas nackdel. Han tvingar omgivningen att lyssna till oändliga monologer och tebjudningar som tar plats under allt senare nattimmar och han blir mot slutet allt fysiskt sjukare. Detta sker, enligt Schroeder, eftersom hans närmaste doktorer pumpar i honom allt starkare, och allt fler läkemdel.

Schroeder ger vidare en bild av Hitler som ett charmerande universalgeni. Han har fotografiskt minne och kan i princip allt om allt. Exempelvis kan han alla ritningar till alla större arkitektoniska byggnader i Europa utantill. Dessutom kan han rabbla exakt hur långa floder är, hur geografin ser ut, europeisk historia och arkitektur, och propsar ständigt på att ha uppslagsverket som domare om han hamnar i diskussion. Uppslagsverket ger alltid Hitler rätt.

Boken är, som vanligt när det gäller detta ämne, fascinerande. För lekmän i ämnet skulle jag kanske hellre rekommendera Bengt Liljegrens bok om det är ett porträtt av personen Hitler som man är ute efter. Den här boken ger dock en intressant komplementerande bild av Adolf Hitler och innehåller klart intressanta fakta och iakttagelser. Boken får 7 stycken Sony Ericsson Vivaz av 10 möjliga.

Tidlöst problem

2010-04-17T01:10:00.000-07:00

I en tid då våldet har tagit över Sverige, i en tid då "man" slår ihjäl 78-åriga tanter, i en tid "man" man kastar sten på de forna hjältarna i brandkåren, i en tid då människor inte vågar gå ut...Då kan det vara dags att drömma sig tillbaka till det som en gång var. Det har emellertid alltid funnits problem. Det eviga problemet är kärleken. Ett ganska trivialt problem i jämförelse kan man tycka. Det tycker även jag. Här får ni en låt som får mig att tänka tillbaka på en tid då kärleken var det enda problemet, i ett Sverige, innan vi blev av med oskulden. Vad hände? Olle vänder sig förmodligen i graven, precis som min morfar vars grav jag nyligen besökte. Det tar mycket tid att bygga upp, men så lite tid att rasera. Vrid upp volymen nu!

Jakten på dammsugarpåsar

2010-04-13T13:17:00.001-07:00

Det är mycket som upprör i denna värld, men ibland är det de mest trivila sakerna som får bägaren att rinna över. Nyligen var det dags för storstädning hemma hos Lorden och efter att ha skjutit på detta i det längsta åkte dammsugaren äntligen fram. Efter ett tag insåg jag dock att effektiviteten hos dammsugaren knappast var den bästa och mina farhågor besannades efter en titt i den lilla maskinen. Dammsugarpåsen var full.

Väl medveten om att jag i skåpet hade ett obrutet paket dammsugarpåsar kände jag dock ingen fara. Det dröjde emellertid inte länge innan jag insåg att det var fel dammsugarpåsar som låg och väntade i skåpet. Illskan började omdelbart att koka inombords. Den givna frågeställningen löd: Varför i hel*ete går det inte att tillverka dammsugarpåsar som är funktionella till alla dammsugare? Vi lever ju ändå på 2010-talet och allt annat ska var så high tech...

Snabbt började jag att inventera vilka affärer som kunde tillhandahålla de specifika dammsugarpåsar som jag behövde. Febrilt började jag att söka på varenda närbutik med en vettig hemsida innehållandes artikelsök. Givetvis fanns det hundratals påsar, men inte just den typen som jag behövde. Totalt idiotiskt. Hela min planering var förstörd och lägenheten skulle förbli dammig under helgen. Det tragikomiska i sammanhanget är att samtliga bekanta jag delgav händelseförloppet för hade varit med om samma problem. Är inte detta helt sjukt? Vi lever i en värld där det är enklare att få tag på knark än på dammsugarpåsar!

Efter flera heta tips, och medvetandet om att alla tydligen köper dammsugarpåsar på nätet idag, så kunde jag slutligen googla fram en internetleverantör som tillhandhöll "mina påsar". Idag fick jag dem på posten. Det var dessutom rätt. Det är inte ofta som inläggen här på bloggen har ett lyckligt slut, men alla regler har tydlig undantag. I veckan kommer min Wampyr därmed att få arbeta. Hårt dessutom.

Det finns ingen god eller ond sida i krig

2010-04-07T04:20:00.000-07:00

Ända sedan man var en liten kille har världen beskrivits som svart eller vit. Det har funnits antingen gott eller ont. I den fiktiva världen är det tydligt. I Stjärnornas krig står kampen exempelvis mellan det onda rymdimperiet och rebellerna som anses vara goda. I Sagan om ringen är det den onde Sauron mot de goda. Så där fortsätter det. Sedan spelar det ingen roll vad de goda gör mot de onda. De kan misshandla, dräpa och kallhamrat vrida nacken av sina antagonister och ändå vara goda. Det finns liksom ingen gråskala. Exakt så här är det även i verkligheten.

I historiska skeenden blir detta extra tydligt. Det är i sig egentligen inget märkvärdigt eftersom det alltid är vinnaren som skriver historia. Problemet är bara att det knappast finns någon god eller ond sida i krig. Under förra seklet har Tyskland utmålats som den stora boven i krigshistoriken. Visserligen bedrev Tyskland oerhörda övertramp under exempelvis det andra världskriget, men rättfärdigar detta exempelvis ryska soldaters systematiska våldtäkter på tyska kvinnor under samma krig? Eller de allierades bombningar mot civila mål? Sanningen är aldrig svart eller vit.

Likaså hör man ofta människor välja sida i Israel-Palestina-konflikten. Den ena sidan är antingen god och oskuldsfull medan den andra sidan utmålas som djävulen själv. Man hör sällan någon yttra orden att den ena sidan har rätt i sak, men är åt helvete fel ute med de medel som används. Jag vet inte vad som är bäst; att fördriva människor och bygga murar omkring dem eller spränga oskyldiga i luften. Folk missar det uppenbara. Alla människor är just människor i krigstillstånd. De är beredda att uppnå allt det som är bäst för denne själv och deras närmaste. Oavsett konsekvenser. Det finns således ingen god eller ond sida.

Därför blir man föga förvånad när bilderna på amerikanska soldater som mejar ner civila oskyldiga nyligen släpptes. De flesta trodde väl visserligen aldrig på allvar att amerikanska soldater är "good guys" på riktigt, men denna incident lär väl ha övertygat de som gjorde det att min tes är rätt: det finns ingen god eller ond sida i krig!

Uppryckning!?

2010-03-29T21:32:00.000-07:00

Tillvaron känns kaosartad för tillfället. Det har den gjort förut också, men det gäller att få struktur på den snarast möjligt. Ett ypperligt recept är löpträning. På grund av skada har Lorden dock inte haft någon möjlighet till regelbunden löpträning under de senaste åren. Med våren i antågande kommer nu nya löparskor att införskaffas, och tummarna håller jag för att min egen kropp ska palla. En del talar dock tyvärr för att så inte blir fallet. Det kan bli en jävligt trist beach 2010...:(

Naturlig, radikal men tråkig språkreform

2010-03-23T14:31:00.000-07:00

Lorden verkar tillhöra det utdöende släkte svenskar som fortfarande värnar om det svenska språket. Jag blir märkbart irriterad och störd när, företrädesvis vuxna, människor varken kan stava eller uttrycka sig på sitt modersmål. Dagligen upptäcker jag språkliga misstag och fel i offentliga sammanhang. Vikten av att kunna behärska sitt språk har länge förringats. Allt för länge. Tyvärr är det också svårt att se ett ljus i tunneln gällande denna företeelse.

Det svenska språket håller nämligen på att reformeras. Det i sig är knappast konstigt. "Svenskan" har aldrig varit konstant eller statisk, utan har genom historien ständigt utvecklats och modernisertas. Exempelvis huserade många tyskbördiga fogdar och köpmän i de svenska medeltida städerna. Detta påverkade vårt svenska språk i den meningen att vi påverkades av, och lånade ord från, tyskan. Likaså har den tekniska och strukturella samhällsutvecklingen förändrat vårt språk. Det har varit oundvikligt. Generellt sett har dock "svenskan" varit någorlunda intakt, och forskare hävdar att vi idag utan problem skulle förstå vad en medeltida svensk pratade om ifall vi skulle stöta på en sådan idag.

Att det svenska språket i modern tid håller på att förändras radikalt kan enklast förklaras med att vi lever i en snabbt föränderlig tidsepok. Den tekniska utvecklingen går i raketfart och Internet-boomen har givit oss ett informationssamhälle som vi knappast aldrig kunde föreställa oss för enbart tjugo år sedan.

De sociala "verkliga" samtalen har i mångt och mycket ersatts av chattar, forum, bloggar och sociala medier. Undersökningar visar att dagens ungdomar skriver mer än någonsin. Om detta faktum stämmer, så borde väl IT-bbomen ha varit bra för den svenska språkutvecklingen? Svaret är nej. Människan är i grunden bekväm och i cyberrymden är det extra enkelt att ta genvägar och göra det språkligt bekvämt för sig själv. Resultatet har blivit ett sms- och chatspråk där ord förkortas, delas på och missbrukas i form av slang eller internationellt gångbara varianter av ett ord.

I och med Internets genomslag har även bokläsningen minskats bland ungdomen. Det tar för lång tid att gå till biblioteket och låna en bok när man kan få all information (och lite till) vid dataskärmen. Det kan givetvis vara positivt, men för den språkliga utvecklingen är även detta fenomen hämmande. Böcker får nämligen enbart författare (språkliga experter) släppa. Böckerna ska gå igenom korrekturläsning flera gånger om innan de publiceras. På Internet skriver vem som helst. Alla, oavsett språklig kunskap, är författare på Internet. Och i en kontext där de flesta förkortar ord, använder slang och inte har en aning om vad en särskrivning är för något är det givetvis svårt att lära sig huruvida språket man använder sig av är korrekt eller inte.

Att vi sedan idag har en stor befolkning som inte har svenskan som modersmål bidrar också till den språkliga reformen. I flera områden i dagens Sverige så pratas det inte längre svenska. Många ungdomar får av naturliga skäl svårt att lära sig korrekt svenska från början och skapar egna uttryck. Den numera berömda Rinkebysvenskan är ett sådant exempel.

Många ser, som sagt, säkert inte denna beskrivna språkrevolution som något problem. Lorden inser själv att det är ett naturligt barn av det samhälle vi lever i. Lite vemodig och sorglig är dock utvecklingen. Åtminstone för en språkfetischist som jag själv. Kanske är även Björn Ranelid benägen att hålla med...

Humor

2010-03-17T08:56:00.000-07:00

Våren är snart här. Man ser lite ljus i tunneln, men bara lite. Man kan tillåta sig att glädjas åt det lilla. Därför får ni, trogna bloggläsare, även glädjas åt det lilla. På Lordens blogg. Felsägningar är alltid lika roligt. Så det så!

Yttrandefrihet på etablerad medias villkor

2010-03-12T08:44:00.000-08:00

Sverige är ett land som utåt sett gärna vill verka öppet, demokratiskt och tolerant. Att denna tolerans och öppenhet ofta begränsas av etablerad media och folkvalda politiker vet de flesta redan om, men är ändå värd att återigen diskuteras. Öppenheten och toleransen verkar styras och regleras av samhällets makthavare. Det är ett demokratiskt problem och det kan ertappa makthavarna med byxorna nere. Precis som det har gjort i fallet Lars Vilks som vi ska se nedan.

Det har sedan länge varit näst intill omöjligt att bedriva en saklig debatt kring invandringen till Sverige. Har någon kritiserat den har denne snabbt utmålats som rasist. Mångkultur har predikats från höger och vänster som en profetia, och har aldrig problematiserats. Att mångkulturen kan medföra problem är rätt uppenbart för de som lever och verkar i samhället. Vad är det för kontroversiellt med det? Herregud, vi har väl alla varit utomlands och själva känt oss främmande i andra kulturer? Att inte ens få lyfta dessa problem till ytan och diskutera dem för att finna lösningar har irriterat människor. Där, och ingen annanstans, finns förmodligen den främsta orsaken till att Sverigedemokraterna nu rider på framgångsvindar.

När Mona Sahlin och Göran Hägglund debatterade i Agenda förra veckan så handlade det om hur judar flyr från Malmö på grund av trakasserier. Diskussionen flöt på tills Göran Hägglund vid något tillfälle antydde att det var grupper med rötter i den muslimska världen som stod för trakasserierna. Då fick Mona Sahlin spelet och anklagade Hägglund för att vara en fördomsfull rasist och skygge Hägglund retirerade. Det reella problemet fick alltså inte debatteras. Denna gång heller. För övrigt uttryckte ledande politiker i Malmö en oro för att den judiska befolkningen flyr staden på grund av trakasserier. I verkligheten har ju situationen i Malmö stad gjort att även många svenska familjer valt att lämna staden för "lugnare områden". Men det kanske inte ses som ett lika stort problem...Det får i alla fall inte debatteras i vårt öppna samhälle.

Så mycket värnas yttrandefriheten här. När sedan Lars Vilks ritar en bild på profeten Muhammed som en rondellhund då ska yttrandefriheten försvaras till punkt och pricka. Till saken hör att man inom islam aldrig avbildar profeter. Likaledes är hunden en symbol för orenhet enligt muslimsk idétratition. Självklart reagerar hela den muslimska befolkningen, i Sverige och utomlands. Svenska flaggor bränns och det tar hus i helvete. När Vilks sedan mordhotas ska bilderna publiceras igen. Även denna gång i "yttrandefrihetens tecken." Nu måste man alltså skydda sina egna (publicist)intressen till varje pris. Att det man gör är rasism och kränkning (halleluja!) på riktigt verkar spela mindre roll. Skulle man publicera en jude på väg till gaskammaren med ett stort hakkors i bakgrunden med en skämtsam underton också? Ibland tänker människan inte längre än näsan räcker.

Jag verkar givetvis inte för ett samhälle där en man riskerar att mördas på grund av en teckning eller att folkmassor bränner flaggor för en tecknings skull. Det är helt främmande för mig utifrån min västerländska fostran. Utifrån en annan kulturs fostran så är det dock möjligt. Att debattera ett sådant möjligt (mångkulturellt)problem är tydligen rasism i vårt öppna yttrandefrihetssamhälle. Att kränka och förlöjliga en miljard människor tillhörande en och samma folkgrupp är det tydligen inte.

Efter publiceringen av bilderna så är media tillbaka i sitt gamla vanliga drev igen. Man får inte på något sätt utmåla terroristerna som planerade att mörda Vilks som traditionella muslimer. Man struntar i den handfull män och kvinnor med rötter i den muslimska världen som sitter häktade. istället lägger man all fokus på den blåögda kvinnan med epitetet Jihad Jane. Man menar att terrorister numera ser ut som vilken västerlänning som helst. Det vet vi ju alla, att Mullah Omar, Usama Bin Laden och de för terrorbrott misstänka svenskarna alla egentligen heter Kalle Johansson. Nedan kan ni se vilken metod Mona Sahlin väljer mot Hägglund. Tyvärr vardagsmat i dagens debatt. För er som inte orkar se hela klippet så ska ni hoppa in till strax innan fem minuter...

Omaka par

2010-03-08T11:50:00.000-08:00

Thorsten Flinck är en man som alltid skapar rubriker. Första gången jag kom i kontakt med Flinck var 1991 när han spelade huvudrollen i TV-serien Goltuppen, en intressant dramatisering av Stockholms undre värld. Sedan dess har jag följt Flincks produktioner och de många rubriker som hans privatliv har skapat. Thorsten Flinck har levt ett hårt liv och är en märklig, tillika fascinerande personlighet.

I början av 2000-talet såg jag Flinck framföra en låt i samband med någon TV4-produktion (det kan ha varit Nyhetsmorgon). Vid tidpunkten var jag mycket inne på Björn Afzelius och när Flinck framförde en låt, som jag tidigare aldrig hört och som var skriven av Björn, fick jag gåshud. Efter låten förklarade Flinck hur mycket Afzelius betytt för honom och hur genuina hans texter var. Exakt samma ståndpunkt och förhållande som jag själv alltid har haft till Björn Afzelius. Det var bara att springa och köpa skivan där den framförda låten Elsinore fanns. Den låg på Afzelius sista platta som hette just Elsinore. Den spelades in precis innan Björn Afzelius tragiskt gick bort i cancer. Han hade fått dödsbeskedet och det avspeglar sig givetvis i sinnesstämningen som förmedlas på skivan.

Något år senare kom så Thorsten Flincks debutplatta (2005). Vildvuxna Rosor, som den heter, fick snabbt kultstatus i delar av min umgängenskrets, och några av oss åkte till både Norrköping och Stockholm för att se Flinck framföra låtarna (som är covers på band och personer som inspirerat Flinck). Konserten i Stockholm på Gröna Lund är för övrigt en av de allra bästa jag någonsin varit på. Där fick man även tillfälle att prata lite personligt med Flinck och ta en bira med honom.

Flinck har alltid gått sina egna vägar och egentligen blev jag inte speciellt förvånad, men snarare fascinerad, när han i lördags dök upp i den norsk-svenska talkshowen Skavlan. På sedvanligt maniskt sätt fick han svårt att få ihop tanke och mening. Det märkliga i sammanhanget var dock hans nystartade samarbete med dansbandskungen Christer Sjögren: ett minst sagt omaka par och ett egentligen osannolikt projekt. Flinck manade på och försökte förklara för Skavlan, och hela svenska folket, hur stor och genuin Sjögren är. Han berättade vidare att han ofta ringer Sjögren nattetid och pratar konst och hur mycket mer givande dessa samtal är än om de exempelvis skulle ha varit med Dramatenchefen eller chefen för Nordiska muséet i Stockholm. Programmet avslutades med en duett mellan de båda. Och precis som alla andra projekt som Flinck involveras i blev resultatet helt genialiskt. Duetten känns så bisarr från början att man inte kan sluta att imponeras över hur bra de bådas röst korrelerar, hur kontrasten mellan de bådas personligheter fascinerar och att de båda synkar över huvud taget. Konst när den är som bäst. Bara att njuta av det omaka paret.

Den enkla avgiften

2010-03-05T09:35:00.000-08:00

Många av de avgifter och räkningar som man tvingas att betala känns allt som oftast onödiga och jobbiga. Den jobbigaste av dem alla har historiskt i mitt liv varit TV-licensen. Som ung tittade man mest på kommersiella TV-kanaler och tyckte att public service var både mossigt och onödigt. Av den anledningen kan man kanske anta att en och annan TV-licens har hoppats över i Lordens liv. Notera att man kan anta, inte ta för givet.

Idag är TV-licensen den avgift som känns mest berättigad att betala. Jag kan inte klara mig utan public-sercvice TV, och framför allt inte SVT:s ypperliga nätfunktion SVT-play. Visserligen har jag blivit äldre och ännu mer kunskapstörstande (även om det har varit ett drag som genomsyrat hela Lordens liv) men faktum kvarstår att SVT är den TV-kanal som jag absolut tittar mest på. Så har det varit i flera år nu.

Under senare tid har jag ägnat mig åt att på SVT-play tillägna mig Tom Alandhs persondokumentärer som SVT har sänt för flera år sedan. Personporträtten är djuplodande och vemodigt berättande. Det senare beror förmodligen på att personerna som Alandh har valt på ett eller annat sätt levde ett ganska så tragiskt liv. Dokumentärerna kan avnjutas antingen på SVT-play eller i Kunskapskanalen på onsdagar. Hittills har jag tagit del av Lennart "Nacka" Skoglunds, Cornelis Vreeswijks och Monica Zetterlunds liv. Den gemensamma nämnaren i dokumetärerna har varit huvudpersonernas ensamhet och alkoholism. Personporträtt är alltid fascinerande. Ett liv är kort och ungdomen är ännu kortare. Monica Zetterlunds visdomsord får avsluta detta inlägg. På frågan om hon tänker tillbaka mycket på "gamla tider" så slår Zetterlund kompromisslöst hål på myterna om hur livet blir bättre med åren. Word Zetterlund!

Ja, visst gör jag väl det. Det gör väl alla människor. Fast, de flesta säger att "å jag ser bara framåt, ohh allt är så kul. Livet börjar vid 40". Och börjar det inte vid 40 så börjar det vid 50 och till och med 70 ibland. Men det där går jag ju inte på. Någonstans vid 25, där skulle jag vilja vara igen. Det skulle vara alla tiders...

De kränktas samhälle

2010-03-02T12:07:00.000-08:00

I ett modernt samhälle ska många samsas. Människor med olika bakgrund, kultur, etnicitet, sexuell läggning och värderingar. Ständigt predikas det om tolerans överallt. Man ska tolerera varandra och varandras olikheter . Det är väl en fin tanke, men som på senare år har spårat ut fullständigt. Istället för ett tolerant, öppet samhälle har vi istället gått mot ett stängt och åsiktsförtyckande dito: de kränktas samhälle. Trenden är att man knappt kan öppna munnen och vädra en värdering innan någon ska känna sig kränkt. Och den kränkta ska gärna anmäla detta till någon myndighetsinstans. Känner vi igen detta fenomen från något annat land? Ett stort land i väst möjligtvis?

Tidigare i år kände sig exempelvis en muslimsk man sig kränkt för att denne inte erhållit ett arbete. Orsaken skulle enligt mannen vara att han vägrade att ta en kvinnlig chef i handen och hälsa. Arbetsgivaren ansåg förmodligen att deras anställda ska kunna uppträda på ett folkvettigt sätt och negligerade därmed mannen arbete. Arbetsförmedlingen upphörde att ge mannen aktivitetsstöd och tilldömdes för detta tilltag (av diskrimineringsombudsmannen) att betala 60 000 kronor till den muslimske hälsningsvägraren. Anledningen hette religiös diskriminering. Men borde inte då den kvinnliga chefen, utifrån sina värderingar, också känna sig kränkt och därmed stämma den muslimske mannen för kränkande handling? Så skulle denna kränkningscykel kunna pågå i evighet.

Ett annat exempel på denna kränkningsfars utspelade sig nyligen när den forne kommentatorn Glenn Hysén medverkade i ett radiprogram. Hysén som varit fotbollsproffs i Liverpool berättade en (rolig) anekdot från proffskarriären. Anders Limpar var över och provspelade för laget. Lagets dåtida stjärna hette John Barnes, och var svart. Det roliga i sammanhanget var att Barnes gick under smeknamnet "The Digger", vilket var tilltalsnamnet som lagkamraterna använde. Limpar, som var ny i laget, uppfattade inte det korrekta smeknamnet och sa något ungefärligt till Barnes när han vill ha bollen: "Hey Nigger, give me the ball". Limpar rodnade och skämdes ögonen ur sig när han förstått sitt fatala misstag. För denna berättelse blev Hysén anmäld till justitiekanslern. En radiolyssnare hade känt sig kränkt för att ordet nigger hade använts, trots att Hysén framhävde Barnes som en av Englands genom tiderna bästa fotbollsspelare.

Droppen som fick bägaren att rinna över skedde dock nu senast under OS. Den frispråkige (och lätt oaktsamme) expertkommentatorn Niklas Wikegård sågade de s.k. Damkronorna efter förlust med tvåsiffrigt mot Kanada, och nästan tvåsiffrigt mot USA. Wikegård var givetvis inte sen att kritisera det svenska damhockeylandslaget. Alla idrottsmän- och kvinnor får utstå kritik om de presterar uselt, särskilt i en olympiad. Det accepterar de flesta. Men icke en mamma (!) till en damhockeyspelare, som anmälde Wikegård till diskrimineringsombudsmannen (DO). Anledningen? Det har varit väldigt låg nivå på kritiken. Rent av kränkande omdömen. Ärligt talat vet man inte om man ska skratta eller gråta. Det är emellertid uppenbart att vår kära och högt uppskattade yttrandefrihet håller på att förvandlas till en åsiktskonformitet där varje någorlunda utstickande värdering ses som kränkande. En skrämmande och löjeväckande utveckling.

OS: vinnarskallarnas tävling

2010-02-22T10:03:00.000-08:00

Det har väl knappast undgått någon att OS i Vancouver har pågått i drygt en vecka. Perfekt underhållning och tidsfördriv för en sportnörd som Lorden. Extra perfekt har det varit då jag legat däckad i sjukdom i en veckas tid.

Sveriges trupp har hittills gjort ett bra OS. Det är givetvis längskidåkarna som ska ha den största elogen. Den nya generationen svenska atleter imponerar verkligen med sin framåtanda och orädda stil. Dessutom ger de ett sympatiskt och harmoniskt intryck. Man kan inte annat än att bli lite förtjust i Charlotte Kalla och Anna Haag exempelvis. Glada och trevliga tjejer som går igenom TV-rutan.

För att kunna vinna en OS-medalj av den ädlaste valören krävs oerhört mycket träning. Det är självklart. Den allra viktigaste egenskapen borde dock vara vinnarskallen: att älska att vinna och att hata att förlora. Denna egenskap förena samtliga olympiska guldmedaljörer. Den kanske sörsta vinnarskallen av dem alla är i detta OS är den comebackande Peter Forsberg. Förutom att Forsberg är Sveriges genom tiderna bästa hockeyspelare så är han också kanske Sveriges genom tiderna tjurigaste spelare på hockeyrinken. Sverige har inlett hockeyturneringen bra och med sådana vinnarskallar som "Foppa" kanske man kan gå hela vägen och försvara guldmedaljen från Turin. Klippet ni nu ska få se föreställer en ung Peter Forsberg som precis förlorat ett SM-guld med sin moderklubb MoDo. Vinnarskalle var ordet sa Bull...

Hycklarnas hycklare: Siewert Öholm

2010-02-18T12:43:00.000-08:00

I "Da Vinci-koden" utmålas det katolska samfundet Opus Dei som konspiratoriskt, reaktionärt och sekteristiskt. Boken är givetvis fiktiv, men innehåller en viss gnutta sanning. Opus Dei existerar givetvis i verkligheten och har tagit väldigt illa vid sig av den beskrivning som Dan Brown ger i sin bestseller.

Nu uppdagas det i Sveriges största dagstidningar att Opus Dei investerar i miljonfastigheter runtom i Sverige. Syftet ska vara att bedriva olika former av undervisning för flickor och pojkar. Kritiker och avhoppare har givits massmedialt utrymme i samband med detta. Entydigt har de beskrivit Opus Dei som just reaktionära katolska fundamentalister och bland annat kritisereat förekommandet av späkning inom rörelsen.

Lorden har alltid propagerat för att ta massmedias uppgifter med en stor nypa med salt. jag har vidare varken någon djupare kunskap om, eller intresse för, Opus Dei och kan därmed inte avgöra sanningshalten i massmedias rapportering. En som däremot anser sig kunna göra detta är den gamle moralpredikanten och djupt troende Siewert Öholm. Siewert hymlar inte med att han anser att Opus Dei är ett legitimt och ansett samfund: som självaste påven stöder.

Öholms debattartikel har den komiska rubriken "granska utan att skrika sekt." I artikeln predikar Öholm för hur allt som inte går med gängse norm i samhället ska stigmatiseras och anses vara sekteristiskt. Enligt Öholm är det rädsla för det vi inte vet mycket om som leder till denna stigmatisering. Som avslutande ord till sin debattartikel kan man läsa följande:

Granska gärna men samhället blir inte varmare, öppnare eller mer tolerant om vi stämplar in alla som inte går till Domkyrkan, är med i LO-facket och mest handlar på Konsum som farliga sektmedlemmar. (http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/medier/article6631214.ab)

Innehållet i debattinlägget har visserligen inga större sakfel. Problemet är bara att Öholm själv använder exakt samma typ av stigmatisering när hans egen tro och livsvärld rubbas. När Öholm på 80-talet var en ansedd medieperson (innan Marjasin-skandaler och märkliga Israelvänliga uttalanden) vändes hans livsvärld upp och ner när den livsfarliga hårdrocken trängde in i ungdomarnas pojk- och flickrum. Vem stigmatiserade då? Ska Öholm prata om "granskning utan att skrika sekt"? Kolla in detta klipp och inse hur pinsam Öholms försvar av Opus Dei och gråt om sekteristisk mediebild är i denna kontext. Mannen som skrek sekt om en fullkomligt harmlös ungdomskultur. Siewert Öholm är en hycklande pajas. En rolig sådan, utan att ens inse det själv.

Sociala medier vållar förvirring

2010-02-08T13:06:00.000-08:00

De nya sociala medierna vållar problem i samhället. När nya fenomen dyker upp i samhället blir de ofta svårhanterliga. Bloggandet är en företeelse som numera har några år på nacken. Bloggar poppar upp likt svampar och somliga försvinner lika snabbt. Vissa får reellt inflytande i samhällsdebatten medan andra förblir marginaliserade. Oavsett vilket så verkar etablisemanget ha svårt att förhålla sig till bloggandet.

Nyligen beslutade Lunds universitet att lärosätets studenter inte får blogga om "kontroversiella saker". I denna något luddiga term ingår ämnen som religion och politik. Man blir rejält förvånad över att ett ansett universitet går i bräschen för att tysta samhällsdebatt och fördumma medborgarna. För i praktiken är det enligt beslutet helt ok att "blogga" om vilket smink man nyligen köpt och vilka man fikat med under dagen, men samtidigt förbjudet att aktivt delta i samhällsdebatten och aktivt ta ställning i samhällsfrågor. Märkligt, då ett universitet borde inse att ett öppet diskussionsklimat och en samhällsdialog, innefattande många aktörer, genererar kunskap. vad blir nästa steg? Att censurera vissa Internetsidor för studenterna?

Facebook är kanske det som vållat mest problem. På facebook huserar nästan 400 miljoner människor världen över idag. Det finns mängder av diskussionsgrupper och facebook är ett föredömligt ställe att sprida information och kunskap på. Det är också enkelt att kommunicera med omvärlden via facebook. Att facebook (och andra sociala medier) är en institution bland yngre medborgare är heller ingen hemlighet. För den nya generationen människor är datahantering och sociala medier en lika självklar del i livet som telefonen och TV:n är för vuxenvärlden. Ändå verkar facebook och sociala medier vara något farligt för makthavare och etablissemanget.

Hela nio landsting har förbjudit facebook på arbetstid. Vad som innefattar arbetstid är relativt oklart. Likaså har 17 kommuner samma policy. Föreställningen om att Internetanvändare febrilt och maniskt sitter och hänger på facebook är så löjlig att det inte ens är värt att kommentera. Däremot är hela den nya teknologi-generationen vana vid att ständigt vara interaktiva, att hålla sig uppdaterade och att ständigt kommunicera via sina datorer. Det är liksom det som kallas för dataåldern: vår tidsålder. Tyvärr har utvecklingen gått så fort att de äldre i samhället (som oftast ska fatta de viktiga besluten) inte har en aning om hur, och i vilka kontexter, sociala medier används. Lorden anser att de nio landstingen och de sjutton kommunerna likväl kan förbjuda sina anställda att maila, prata i telefon, eller för den delen att prata med kollegor om allt annat än arbete. Fråga hur din arbetskamrat mår och få sparken. Det låter väl som en rimlig policy?

Snabba Cash: På riktigt!

2010-02-02T13:27:00.000-08:00

För ungefär ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om Jens Lapidus bok Snabba Cash. (http://lordensblogg.blogspot.com/2009/02/stockholm-noir-fortfarande-gangbart.html). Förra veckan var jag och såg filmen på bio. Jag fick positiva intryck av filmen. För även om boken utgör en mall för handlingen och karkatärerna, så står filmen sig relativt självständigt gentemot boken.

När jag var i tonåren släpptes kultfilmen Sökarna. Den handlade om ett gäng gymnasieungdomar i Stockholm som sökte kickar och till slut hamnade i allt grövre kriminalitet. Huvudrollen spelades av Liam Norberg, en vältränad kampsportskille med blond pagefrisyr, som givetvis blev en macho-förebild för tonårsgrabbar och en given flickmagnet. Problemet med Norberg var att han inte behövde anstränga sig särskilt hårt för att leva sig in i rollen som Jocke i Sökarna. Liam Norberg var nämligen kriminell på riktigt och strax efter att Sökarna släpptes dömdes han till 10.5 års fängelse för bland annat grovt rån och misshandel.

I Liam Norbergs självbiografi Insidan berättar han om sin kriminella karriär och om sitt medvetna val att göra karriär i Stockholms undre värld. Historien utspelas i början av 90-talet och sedan får man följa Liams uppgång och fall: om riktigt brutala rån, misshandelsfall och framför allt om de personer som ingick i hans "kampsportsgäng" Örnligan, men också om tiden innanför murarna och ångesten det genererar att bli frihetsberövad och hunsad av myndigheter. Liams berättelse känns som Snabba Cash: fast i verkligheten, förflyttad till 90-talet.

Killen i Snabba Cash-filmen som spelar den serbiske torpeden Mrado gör en lysande insats. Kanske hade inte han, likt Liam Norberg, heller särskilt svårt att leva sig in i sin roll. Han är nämligen dömd tillsammans med Norberg i verkligheten för det uppmärksammade 930-miljonersrånet. (http://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%A5net_mot_Gotabanken_1990). Så även där binds Norbergs bok ihop med Snabba Cash. Det blir också extra intressant att få inblick i Stockholms gudfader Milan Sevos kriminella karriär. Han stod Liam Norberg väldigt nära, och trots att Liam idag har bytt bana och blivit frälst fanns han med på Sevos 40-årsfest i Belgrad.

Tyvärr har Liams bok endel problem. Språket är alldeles för krystat, för många beskrivningar som enbart blir jobbiga i längden. Dessutom har boken några rejäla svackor: några kapitel som faktiskt är relativt ointressanta att läsa. Det som emellertid drar ner betyget mest är att han inte gör en uppföljning av de personer han nämner genomgående i boken. Vissa pseudonymer som René med Käppen, Falken, Ferrari-Steven osv får vi följa under hela Liams tioåriga berättelse. Men sedan tar det slut. Vad händer med alla dessa? Det insinueras att René börjar med rökheroin, men sedan lämnas denna figur. Därmed känns boken inte riktigt färdig. Trots detta får Insidan fem frihetsberövade fångar av tio möjliga. För den som vill läsa så finns den att få tag på i vilken stormarknad som helst. Nedan kan ni se ett utdrag ur Sökarna. Liam är som sagt den blonda killen. Här tillsammans med Thorsten Flinck.

Märkliga siffror...

2010-01-28T08:20:00.001-08:00

Lordens blogg har haft ungefär konstant mellan 20 och 30 unika läsare om dagen. Detta i 2.5 års tid. De senaste två dagarna har bloggen haft mellan 70 och runt 100 besökare. Frågan jag ställer mig är varför? Vilken större blogg/sida har länkat till denna? I vilket syfte? Vilken förklaring finns till denna enorma tillströmning av läsare? Det vore på sin plats om någon kunde berätta detta för mig. Bloggen var aldrig menad att bli kommersiell eller tilltala en större läsekrets. Får jag inget svar är jag rädd att bloggen läggs ned.

/Lorden

Spelglädje i slutet av skitmånad

2010-01-26T10:13:00.000-08:00

Helt plötsligt blev det kallt och snöstorm igen. Som om inte detta vore nog visar det sig att räkningarna hopar sig å det grövsta. Försäkringar på hem och bil ska betalas. Därtill en massa skatt, TV-licens och feta teleräkningar. Det är väl egentligen rätt så onödigt att klaga, eftersom varje god samhällsmedborgare troligen sitter i samma sits som Lorden själv. Strindberg hade rätt: det är synd om människan!

Men vad passar då bättre än en låt? (Den frasen lånar jag från kultserien En himla många program) Denna låt upptäckte jag i samband med att en bekant hälsade på mig i början av januari. Personen i fråga är musiker och slogs över den spelglädje som uppvisas i videoklippet. Jag kan inte annat än att hålla med. Fantastisk spelglädje. Låten verkar även ha varit bandets livsverk. Efter lite sökning på youtube kan man se samma entusiastiska pianolirare köra samma låt 30 år efter den första versionen här på bloggen. Jag lägger in det klippet också. Det är bara att dansa loss. Å du ljuva 70-tal :)

Ordets makt och vanmakt

2010-01-21T12:16:00.000-08:00

Jan Guillou är kanske för den (yngre) breda massan mest känd som romanförfattare. Böckerna om Carl Hamilton och Arn har sålt i mångmiljonupplagor. Gulliou är också en flitig samhällsdebattör som ofta tar plats i TV-paneler och offentliga debatter. Utöver detta skriver han även som kolumnist i Aftonbladet på söndagar.

Lorden är inte direkt imponerad av Guillou som person. Han ger ofta ett ganska uppblåst och arrogant intryck. Man kan dock inte bortse från att Jan Guillou är en av modern tids mest kända svenska journalister. För det är faktiskt som journalist han byggde sitt namn en gång i tiden. I boken Ordets makt och vanmakt får vi följa Jan Guillous väg som journalist, romanförfattare och programledare i TV. I boken berättar han nämligen om allt han skrivit om genom åren. Dessutom får man ta del av anektdoter som föranledde alla publiceringar.

Det är en lång och snårig väg som Guillou har haft som journalist. Hela tiden har han haft drivkraften efter de stora scoopen, att bli någon att räkna med. Karriären inleddes på FIB/aktuellt: en tidning som för den yngre generationen snarare kan ses som en porrblaska än en nyhetstidning. Tiden förändras som sagt. Han tog senare anställning på den extremt vänstervridna tidskriften Folket i Bild/Kulturfront. Att läsa Guillous beskrivning av tidningens ledning som sekteristisk vänster är mycket intressant. Speciellt med tanke på hur han rabblar upp hur ett dussin av dessa idag har höga, för att inte säga ledande, positioner inom mediebranschen. Det var även Folket i Bild/Kulturfront som avslöjade IB-affären (som jag tidigare nämnt i ett blogginlägg. Ni får använda sökmotorn om ni är intresserade).

IB-affären blev Guillous stora scoop. Att scoopet skulle handla om just spioneri är föga förvånande efter att ha läst boken. Guillou verkar ha varit besatt av spionaffärer under sin ungdom. Han har åkt kors och tvärs, land och rike runt för att nosa upp spionskandaler. Att han själv efter bokpubliceringen utmålades som KGB-spion kom väl föga förvånande, men ingenting om det står att läsa i boken.

Guillou beskriver också på ett intressant sätt hur det så kallade mediedrevet fungerar. Att de flesta redan vet vilka gamar journalister är när de väl vittrat blod är självklart, men det blir extra intressant att höra om det hela från en extra insatt person. Jan Guillou har trots allt fått stå emot en hel del drev genom åren. Utöver IB-affären och dess efterverkningar kan man räkna upp Geijer-affären, Spionskandalen, Björn Borg-intervjun etc.

Boken ger en mycket intressant samtidsskildring av mediesverige under 70-talet och framåt. Man får läsa endel snaskiga detaljer, men bokens behållning är Guillous entusiastiska berättande. Med elegant språk lyckas han hela tiden hålla intresset uppe hos mig. Genom hela boken dessutom. Givetvis ger Guillou en väldigt subjektiv bild av alla medverkande personer och händelser i boken. Men det är liksom det som är meningen. Hans stora EGO lyser dock igenom lite väl uppenbart ibland. Han är ofta störst, bäst och vackrast. Om inte Lorden hade varit ett källkritiskt geni (!) hade jag säkert låtit mig övertalas, men i vissa sakfrågor har Guillou och jag så fundamentalt olika uppfattningar att han inte riktigt lyckas. Trots det ska det erkännas att Jan Guillou är en mycket skicklig retoriker. Min uppmaning till alla, som ser allmänbildning som en dygd, är att läsa boken. Den får 8 IB-affärer av 10 möjliga.

Människans goda och onda sida

2010-01-19T10:21:00.000-08:00

Det är inte ofta som Lorden skänker pengar till bistånd. Visserligen går en hel del skattepengar till just bistånd, men att man skänker direkt till någon hjälporganisation förekommer sällan.

När Tsunamikatastrofen inträffade 2004 blev katastrofläget mer påtagligt då många svenskar och dess anhöriga drabbades. Jag kände till en person som omkom i katastrofen, och som egentligen hade nästan hela sitt liv kvar att leva. Det var många med mig som blev tagna emotionellt. En liknande katastrof för svenska medborgare hade inte skett sedan Estoniakatastrofen tio år tidigare. Därför ville många medborgare, mig inkluderad, gärna hjälpa till. Personligen skänkte jag ett par hundralappar till Röda Korset. Inte mycket men alltid något.

Ofta är det faktiskt tanken som räknas och att människor tänker solidariskt vid katastroflägen är ett sundhetstecken. Det är ett bevis för människans goda sida. Vad som sedan hände med mina hundralappar för fem år sedan vet jag inte. Förmodligen kom de bort någonstans på vägen. Tyvärr är det korruption och egoism som gör att pengarna och hjälpen sällan når de nödställda.

Nyligen inträffade en ny naturkatastrof. Denna gång Haitis befolkning. Västerländska utsända har larmat om totalt kaos. Hjälpsändningarna kommer inte fram och i landet råder total anarki. Ungdomsgäng och kriminella slåss och plundrar landets medborgare på deras tillgångar. Det råder total misär bland befolkningen. Svenskarna och övriga västerlandets befolkning har återigen visat stor empati för de drabbade. Lorden har återigen skänkt ett par hundralappar till katastrofens offer. Denna gång utan något som helst nationalistiskt motiv. Inga svenskar har drabbats.

Det känns emellertid trist att människans goda sidor i detta fall, som i många andra, i förlängningen är meningslös. Att ungdomsgäng och stora pöblar på Haiti kan plundra, misshandla och kränka medborgare kan säkerligen av vissa bortförklaras av panik till följd av katastrofen. Personligen tror jag inte på detta. Om Sverige skulle drabbas av en liknande katastrof är jag övertygad om att jag snarare skulle hjälpa min granne, den okände medborgaren eller till och med min värsta fiende. Katastrofen borde rimligtvis fungera som en enande istället för en splittrande kraft. Att vissa då tar till våld och pöbelmentalitet i en sådan situation är bara ytterligare ett bevis på att likaväl som människan har goda sidor har den också onda. Och ofta segrar de senare...

Vik hädan mörker!

2010-01-12T12:54:00.000-08:00

Traditionellt sett har jag aldrig varit emot kyla, mörker och snö. Dessa väderförhållanden har varit normala inslag i det svenka klimatet. Det har även förefallit aningen charmigt med vinter i mitt tidigare liv. Jag har aldrig böjt för att vistas i mörkret eller, vad jag kan erinra mig om, längtat efter ljus.

Så är det emellertid inte längre. Nu är jag förbaskat trött på att gå omkring och småhuttra och ständigt lämna och komma hem till hemmet när det är mörkt ute. Kölden som lamslagit Sverige den senaste tiden får väl visserligen ses som exceptionell, men ändå.

Tur är väl då att man har kompisar som lyser upp tillvaron på mer än ett sätt. Inom en snar framtid anordnas en sommarfest mitt i vintern, som förhoppningsvis kommer bringa ljus och värme under lång tid framöver. Dessutom har en nära vän gett sig in i solariebranschen, vilket man givetvis nyttjat. För trots rapporter om solariesolandets fara går det inte komma ifrån att man känner sig mycket fräschare och en aning gladare efter en vilstelse i solariet under vintertiden. Förmodligen gäller samma gyllene regel för solariet som med allt annat: lagom är bäst!

Det är slående hur Ted Gärdestads uppmaning stämde. I någon mening är vi alla barn, även vi som har nått vuxenvärlden. Att jag som råbarkad black metal-fantast länkar till nedanstående videoklipp kan te sig märkligt för vissa. För er som känner mig väl vet att jag vurmat för låten i minst tio års tid. Gärdestad må ha varit vilsen, men det är svårt att ta miste på den genuina godheten i den musik som han och brorsan Kenneth skapade. Så ni alla som inte ska på sommarfest: låt texten och musiken lysa upp i vintermörkret. I låttiteln finner ni också nästa juls julklappstips. Skriv ner och ta fram i december när klapparna ska inhandlas...:)

Hetsjakt på fel djur?

2010-01-05T08:02:00.000-08:00

2010 har inlett väldigt kallt. Jag gillar kyla och har tagit ett par långpromenader i snöiga skogslandskap varje dag hittills. Man blir ett med naturen, vilket kan vara en mäktig känsla. Vi får se hur länge kylan håller i sig.

Några som också gillar snöiga skogslandskap är vargen. Detta djur har alltid fascinerat Lorden. Hatat och bespottat av vissa, älskat av andra. Vargen symboliserar styrka, ett djur som får klara sig själv och ständigt vara jagad.

I början av året inleddes en vargjakt. Från och till har vargen varit utrotningshotad i Sverige, men nu har riksdagen alltså beslutat om skyddsjakt på djuret, eftersom man vill hålla beståndet nere. Sveriges vargtätaste landskap (om man i sammanhanget kan tala om täthet: det finns cirka 200 i hela landet) fick ett antal kvoter att skjuta. Redan första dagen startades hetsjakten på vargen och kvoterna fylldes omedelbart. Vissa överskreds dessutom.

Personligen kan jag inte förstå hur jägare omedelebart ser tjusningen i att fegt jaga och skjuta detta vackra, starka och skygga djur. Visserligen är vargen ett rovdjur men är i praktiken harmlös gentemot människan. En stor anledning till att vargen tidvis har varit utrotningshotad är sammakopplad till människans attityd till djuret. Så vad är det då som känns hotfullt med vargen? I Norrland och i samekretsar ses vargen som den största fienden, eftersom vargen är ute efter samernas renar. Men i övriga Sverige? Låt vargen vara!

Idag kom även domen i fallet där en ung man knivmördades på Öland i midsomras. Två män dömdes för dådet. Den ene fick 6 års fängelse (för dråp) och den andre fick 3 års fängelse (för medhjälp). I praktiken innebär detta att de får sitta två tredejdelar av sitt straff (4 respektive 2 år). Det känns väl rimligtvis väl lågt för att ha berövat en ung man livet samt förstört livet för åtskilliga andra. Ska man tillämpa jägarnas retorik vore kanske skyddsjakt på dessa gärningsmän ett lämpligare straff. Dylika människor är nämligen ett klart större hot mot världen än vad vargen är...

Gott Nytt år!

2010-01-02T02:24:00.000-08:00

Ett nytt år, ett nytt decennium. Denna gång väljer jag att inte sammanfatta det som har varit. Istället försöker jag att blicka framåt och hoppas på att tillvaron blir bättre än vad den är och har varit.

God fortsättning på det nya året!

Media skjuter sig själv i foten

2009-12-29T06:47:00.000-08:00

Året lider mot sitt slut. 2010 kommer säkerligen att bli intressant utifrån flera aspekter. Bland annat är det valår. Det har väl knappast undgått någon att ett "nytt" parti har skakat om samhällsdebatten rejält inför det valet. Sverigedemokraterna har tagit sig uppåt likt en raket i opinionsundersökning efter opinionsundersökning.

Partiet har länge haft en stark position i Skåne men börjar nu alltså få en allt fastare folklig förankring i övriga Sverige också. Trots att partiet har arbetat i uppförsbacke rent massmedialt. Vare sig man sympatiserar med SD eller inte så blir medias moralkampanj relativt komiskt. Allt med partiet blir per automatik ondska och allt som har med invandring att göra blir godhet. Denna stigmatisering är enkel för folket att genomskåda och lär enbart ha motsatt effekt utifrån vad den egentliga avsikten är.

I början av veckan basunerade tidningarna exempelvis ut att majoriteten av svenska folket är positiv till invandring. Undersökningen visade att 56% av de tillfrågade var positivt inställda till den invandring Sverige har haft de senaste 20 åren. Undersökningen genomfördes med 1000 personer via telefon. 30 % var negativa till invandringen och 14% visste inte. De som har den minsta lilla koll på statistik vet att det är att dra lite väl stora växlar att basunera ut att majoriteten av svenska folket är för invandring baserat på ett underlag av 1000 personer. Med tanke på ovan nämnda stigmatiseringskampanj i media bör man också ha i åtanke att få säkerligen vågar stå för att kritisera invandring i telefon, när en okänd person ringer upp. I själva verket vet jag inte om siffrorna säger så mycket. Att 30 % öppet är emot invandring säger väl i så fall mer om potentialen hos ett parti likt Sverigedemokraterna i det kommande valet...

Vidare publicerade Aftonbladet med flera tidningar en rejäl snyfthistoria tidigare i veckan. I ett stort reportage kunde man läsa om att fem afghanska flyktingpojkar hade rest från hemlandet i en container och dumpats i samma container utanför Sävsjö. Och detta på självaste julafton. Det var nära landssorg. Tills det uppdagades att flyktingarna inte alls hade dumpats i någon container. Istället hade de hoppat på ett X2000 i Malmö, vägrat köpa biljett och blivit avvisade från tåget i just Sävsjö.

Här borde tidningarna ha erkänt sina fel och sina uppenbara källkritiska brister i sin reserach. Vi läsare förstår att man ibland kan granska okritiskt när man tror sig ha hittat ett scoop, perfekt för den stigmatiseringskampanj man bedriver. Men icke sa Nicke. Ursäkten kom inte. Istället sköt man nu över problemet på SJ. Det var nu tågpersonalen som hade varit elaka för att de har kastat av pojkarna från tåget. Att de inte hade någon biljett får man väl bortse ifrån. Det var ju julafton och allt. Fy skäms. Rasistiska SJ! Bojkott! Medias logik går här stick i stäv med min ,och säkerligen med mångas, logik. Därför skjuter media sig själv enbart i foten med sin kampanj.

Så här låter det i Aftonbladets första artikel om de afghanska "barnen". Det blir ganska komiskt nu när vi vet "sanningen". Hur har de gjort sin källkontroll?

De satt 18 dagar i en container

”Vi trodde vi skulle frysa ihjäl”
SÄVSJÖ. Det var julafton. Pojkarnas tunna gymnastikskor sjönk ner i snön.
Utmattade pulsade de sig framåt efter 18 dagars skräckfärd i en container.
– Jag lämnade kriget, men trodde jag skulle dö här i stället, säger Rahul Sultani, 14.
Lastbilen stannade i en skogsglänta. Chauffören öppnade portarna till containern och släppte av de fem tonårspojkarna.
– Gå ditåt, sa han, och pekade in mot skogen.

...När lastbilschauffören släppte av dem på julafton visste inte pojkarna om de hade nått fram till Sverige.
Han gjorde bara klart för dem att hit men inte längre räckte de 10?000 dollar de betalat. Nu stod de i snön och såg bilens bakljus försvinna.
– Vi trodde att vi skulle frysa ihjäl. Skorna sjönk ner i snön, säger Reza Haidari.
Irrade omkring i skogen
Efter att ha irrat omkring i skogen i timmar nådde gruppen till slut järnvägen och valde att gå åt ena hållet. När de till sist mötte 66-årige Pär–Eric Lantz i Sävsjö hade det börjat skymma.

Historien skulle kunna få vem som helst att sympatisera med de stackars ungdomarna. Men när det alltså uppdagas att hela historien är en lögn sopar man undan sina egna misstag, skonar lögnarna och ger sig istället på SJ. Så här kan man läsa dagen efter i ingressen.

Flyktingbarnen tvingades av tåget
Sävsjö. Det var inte människosmugglare som tvingade ut de afghanska pojkarna från en container till snön och kylan i skogen.
Det var SJ som kastade dem av tåget.

...Pojkarna var tunt klädda och saknade pengar, ändå tvingade SJ dem av tåget. Enligt reglerna måste den som inte betalar gå av tåget vid nästa station. Normalt stannar inte tåget i Sävsjö, men nu gjordes ett undantag. SJ anser inte att man agerat okänsligt.

För tredje gången

2009-12-23T07:48:00.000-08:00

Det är för tredje gången som jag nu har äran att önska alla bloggläsare GOD JUL! I år får vi en vit jul och barnen lär jubla. Vi andra med mer distans till högtiden bryr oss nog inte så mycket. Lorden önskar emellertid att alla har någon att dela högtiden tillsammans med och att ni får ta del av ett riktigt gott traditionellt julbord. Har ni extra tur kanske även tomten tittar in hos er sväng.

Förra året bjöd jag på Sveriges genom tiderna bästa jullåt, nämligen Kalles Jul. Den är så tänkvärd att jag tänker publicera den igen. Denna gång framförs den dock av ett för mig okänt band. Sångerskan ser i alla fall vacker ut och sjunger bra. Det är en cover som gör originalet rättvist. Njut av den och njut av julen. Ni som kan. God Jul!

The end of an era

2009-12-17T11:36:00.001-08:00

Lorden har alltid varit nostalgisk och har genomgående under livet haft svårt för uppbrott. Exempelvis hade jag väldigt svårt att acceptera studenten. På det, som för många andra är den lyckligaste dagen i livet, kände jag mest sorg och vemod. Anledningen är förmodligen att man kastas från en tillvaro av trygghet till en tillvaro av ovisshet. En sådan förändring borde vara ångestframkallande för de flesta, och är det definitivt för mig.

Att mista något som länge har varit endel av vardagen kan ge samma känsla. Det kan exempelvis vara så att någon i familjen eller bekantskapskretsen oväntat går bort. Lorden har varit relativt skonad från sådana situationer genom åren. När de väl har uppstått kan man dock enkelt konstatera att ordspråket ensam är stark är en lögn.

När nu jag och min flickvän går skilda vägar efter 1.5 års gemensamt leverne rasar många tankar genom mitt huvud. Personen som har varit min yttersta trygghet i livet kommer inte längre att finnas vid min sida. Jag kastas in i ovisshet. Alla goda gemensamma minnen raderar de sämre. Alla goda egenskaper är överordnade de sämre. Och alla gemensamma skratt, alla upplevelser och alla andra vardagssituationer, som var unikt för vårt förhållande, kommer alltid att finnas med mig.

När vi nu går skilda vägar är det inte bara Lordens trygghet som förvinner, en del av själva Lorden försvinner också. Men bara en del. För trots att uppbrottet är nödvändigt, så kommer Du alltid att finnas kvar i Lordens hjärta. Därmed var detta kapitel av livet förbi och ett nytt, ovisst, kommer att skrivas. Jag tackar så ödmjukast för att du var med och gjorde en del av mitt liv mer meningsfullt. Min kärlek har du alltid!

Grannar utan folkvett

2009-12-08T09:49:00.000-08:00

Folkvett är ett abstrakt begrepp. Det kan säkerligen ha olika innebörd för olika människor. För mig har begreppet ungefär samma betydelse som social kompetens d.v.s. att man kan bete sig "normalt" i de sammanhang där situationen kräver det. Att kunna besöka en släktmiddag utan att helt spåra ur, att kunna ta en diskussion på arbetsplatsen i sansad ton och att kunna träffa partnerns släkt och hålla låg profil är exempel på sådana situationer.

En annan situation, eller snarare "förhållande", som kräver folkvett är relationen man skapar med sina grannar. Många visar dock en total avsaknad av folkvett när man försöker (?) upprätthålla sin grannsämja. Detta är inte minst programmet "Grannfejden", som under hösten har visats på TV3, ett tydligt exempel på. Programmet går ut på att man redogör för några grannars infekterade (ibland våldsamma) relationer. Oftast har de utvecklats ur de mest triviala saker. Däredter ska Robert Aschberg komma och medla mellan grannarna. Ganska underhållande. Det man slås av är just hur många av de inblandade grannarna saknar folkvett. Aschberg lyckas efter en del om och men att lösa tvisterna. Grannarna kan i efterklokhetens tecken inse att de tidigare handlat irrationellt och barnsligt.

Personligen behöver jag inte vara med i grannfejden. Jag har bott på samma plats nu i snart 10 år. Grannar har kommit och gått, medan några har bestått. Att husets gamla dam inte avlidit än (hon är en bra bit över 90 år) är möjligen märkligt med tanke på ljudnivån ibland. Och visst har man fått ett och annat klagomål, men det hör till. Ibland kan grannarna dock vara märkliga. När de hör att man lämnar lägenheten och de själva är i trappen på väg ner, smiter de allt som oftast in igen. Antingen saknar de kanske själva folkvett eller också så misstänker de att Lorden gör det. Det sista är väl det mest troliga...

God dag kampsyster!

2009-12-01T09:39:00.000-08:00

Förr om åren var den 30:e november synonymt med kravaller mellan politiska nationalister och dess antagonister. Tiderna förändras dock. Förra året återkom dock oroligheterna på KarlXII:s dödsdag, då meningsmotståndare rök ihop i Lund. I år verkar det dock återigen ha gått lugnt till.

Det var 1999 som den massmediala kulmen nåddes gällande rapporteringen av "extremhögern" i Sverige. Det hade sina skäl. Polismördarna i Malexander hade kopplingar till extremnationalistiska organisationer och ett politiskt mord i Stockholm på fackföreningsmannen Björn Söderberg nådde stor massemdial uppmärksamhet. Det hela resulterade i en uthängning av drygt 60 personer som "hotade den svenska demokratin". Detta skedde i Sveriges fyra största dagstidningar. Sedan mediestormen så småningom lagt sig har den så kallade nationella rörelsen länge varit relativt marginaliserad i Sverige. Notera här att uppstickaren Sverigedemokraterna, som ibland av etablissemanget förknippas med "rörelsen", varken accpeterar den nationella rörelsen eller accpeteras av de som reellt tillhör den.

I ovan nämnda uthängning 1999 fanns endast en kvinna. Därför blev jag nyfiken på Maria Blomquist och Lisa Bjurwalds bok "god dag Kampsyster!" som släpptes tidigare i år. I boken har författarna med hjälp av Expo kartlagt ett hundratal kvinnliga medlemmar som man funnit i dåvarande NSF:s (Nationalsocialistisk Fronts) partiregister. NSF finns inte längre, man ombildade nyligen partiet. Det nya namnet är "Svenskarnas parti."

Eftersom uppgifterna i boken är rätt gamla ger den inga absoluta klarheter. Man konstaterar att de flesta kvinnorna är unga, att de har en pojkvän som är med i "rörelsen" och att många nolltaxerar. Man konstaterar vidare att rörligheten in och ut i rörelsen är stor. Därmed har de flesta kvinnorna som man "kartlagt" lämnat partiet idag. Undersökningen känns riktigt tunn och det mesta är gammal skåpmat. Man försöker också följa upp vad de gör idag. De flesta har nu en inkomst, några studerar, några andra vanliga jobb. Ett par av dem har dömts för brott. Ett någorlunda tvärsnitt av befolkningen i allmänhet alltså.

Den största (och i princip enda) behållningen med boken är den intervju författarna lyckats göra med Vera oredsson . Hon blev på 1970-talet Sveriges första kvinnliga partiledare i det nationalsocialistiska Nordiska Rikspartiet. (http://sv.wikipedia.org/wiki/Vera_Oredsson). Jag har aldrig tidigare läst en intervju med henne, varför intervjun här blev extra intressant.

Boken är i övrigt väldigt lättläst och bygger dessutom mycket på citat från ett stort Internetfroum. Man kan även ifrågasätta stoffet, copy-paste-journalistiken och den källkritiska hållningen med att hela tiden använda sig av (ibland väldigt märkliga) citat från ett "anonymt" Internetforum. Boken är varken eller, en klart intressant idé som tyvärr mest var intressant som...idé. Goddag Kampsyster skrapar tyvärr mest bara på ytan.

Bättre än förväntat

2009-11-23T09:59:00.000-08:00

Det går knappast att prata om svensk filmhistoria utan att nämna Lasse Åbergs filmer om Stig Helmer. Åberg har på ett humoristiskt och träffsäkert sätt raljerat över medelsvenssons modeflugor. I den första filmen, Sällskapsresan, är det charterkulturen som står i centrum. Sedan blev det i tur och ordning fjällresor, segling, golfhysterin och hälsohetsen som fick agera teman i Åbergs filmer. Fram till nyligen hade Lorden endast bekantat sig med charter- och fjällresor av Åbergs teman, men nu har man även blivit av med hälso- och spaoskulden.

Filmen som driver med spa- och hälsohetsen heter "Hälsoresan". Det är den klart svagaste länken i den annars så geniala Åberg-skapelsen. Kanske var det därför som mina associationer med just spa- och relaxinstitutioner har varit tämligen begränsade. När jag nyligen blev medbjuden till en just spaanläggning var förväntningarna dämpade. Resesällskapet var dock i elitklass så givetvis hakade jag på.

För första gången i mitt liv plaskade jag runt i en bassäng, bastade och hade det bara allmänt skönt. Vidare blev jag bjuden på en ansiktsbehandling, vilken jag givetvis var rejält skeptisk till. Efteråt kändes den dock inte alls dum, även om de kunde glömma att jag köpte alla olika cremer och tvålar (LÄS: båg) de försökte pracka på Lorden. Spavistelsen var klart bättre än förväntat och lite tillvaro i denna avslappningsform kanske kan vara bra någon gång om året. Så att själen kan få ro, för att citera en stor skald.

Till sist kan man bara notera att Lorden inte var den enda kända bloggaren på spat. En av Sveriges största bloggare, Blondinbella, var tydligen också där. Inte för att jag läser hennes blogg, men efter ett tips kunde jag konstatera att Lorden i egen hög person medverkar på ett foto som hon publicerat på hennes blogg. Undrar om ni kan lista ut vem och vart jag är...http://blondinbella.se/pedikyr/. Det här blir förresten första och sista gången som Lordens blogg förknippas med Blondinbella. Men vafan, har man varit på spa, så har man...

Upp till bevis för de nyutvalda!

2009-11-18T11:01:00.001-08:00

Ikväll gör vår nya förbundskapten i fotboll, Erik Hamrén, debut. Visserligen i en ljummen träningsmatch mot Italien, där båda lagen knappast lär mönstra bästa startelva. Det kan dock ses som en nystart för Sveriges mest populära landslag.

Hamrén var knappast förbundets eller majoriteten av det svenska folkets förstaval som tränare. Dock var han med i diskussionerna redan från start. Hamrén har en gedigen tränarkarriär och lyckats mer eller mindre vart han än har befunnit sig. Han är dessutom mer öppen och gladare än sin företrädare Lagerbäck.

Något bekymmersamt kan man dock se på Hamréns officiella avsaknad av fotbollsfilosofi. Han vägrar numrera sin laguppställning och pratar hellre i termer som attityd, inställning och glädje snarare än taktik och disciplin. Möjligen kan detta vara ett vinnande koncept även i landslaget. Man får hoppas att vi på sikt kan få en Hamrén-effekt, även om Lorden i nuläget är något skeptisk. Upp till bevis!

I dagarna utsågs också en annan hederspost. Det blev nämligen klart att Lisbeth Åkerman tar över stafettpinnen som julaftonsvärd i SVT efter Lasse Kronér. Åkerman är förmodligen relativt okänd för den stora massan. För oss gubbar och tanter som gillar att hålla oss uppdaterade med vad som händer i världen är hon dock känd. Åkerman tillhör nämligen elitskiktet av svenska nyhetsuppläsare. Hon arbetar på rapport och ger ett mycket seriöst och duktigt intryck. Åkerman upplevs också av många ha ett fördelaktigt utseende.

Lisbeth Åkerman blir en (värd)ig julvärd i år. Tv 3 försöker konkurera ut julens traditionella anka Kalle, med sin egen rabiata Anka, Anna. Samtidigt som Kalle Anka alltså sänds i SVT på vanligt manér ska Anna Anka strutta omkring och gapa i grannkanalen. Man får hoppas att svenska folket väljer tradition, lugn och mys framför utseendefixering, köphets och gapighet åtminstone på självaste julafton. När det gäller skönhet råder det dock inga tvivel om vem som vinner kampen. Avgör själva. Åkerman eller Anka...

De riktiga svinen

2009-11-11T13:18:00.000-08:00

Höstens modeord är utan tvekan svininfluensa. Media har hetsat länge och väl kring fenomenet. Det går inte att undvika ordet, hur man än försöker. Problemet är bara att media alltid försöker att hetsa, överdriva och söka sensationer i sin brutala jakt på att sälja lösnummer eller jaga tittarsiffror. Därför är det svårt att veta på hur pass stort allvar man ska ta svininfluensan. Är den så fruktansvärd? Eller ligger den i paritet med den upphausade fågelinfluensan?

Givetvis är svininfluensan en legitim pandemi och många i Sverige har redan insjuknat. Det i sig torde vara oroande. Men i sanningens namn drabbas vi årligen av influensor som skördar bra mycket mer liv än vad svininfluensan har gjort, hittills. Dessutom verkar det vara personer i riskzoner som drabbas hårdast. Det finns dock alltid undantag till regler och media har ivrigt och högljutt rapporterat om svininfluensaoffer som varken varit gamla, svaga eller tillhört någon riskgrupp.

När media sedan börjar kampanja om att även vaccinet mot sjukdomen är livsfarligt blir det hela aningen tragikomiskt. Budskapet är enkelt men märkligt: vaccinera dig mot svininfluensan och riskera att dö, eller vaccinera dig inte, få svininfluensan och dö. Rätt dåliga odds till framtidsutsikter hur man än gör...

Alla turer kring vaccinationen är också märklig. Regeln för de som får vaccineras verkar följa övrigt samhälleligt mönster: de med vassast armbågar tar sig fram. Tydligen får fotbollslag, hockeylag och bandylag företräde för vaccinet verkar inte räcka till alla. Och när man själv får chansen att vaccineras, om man nu får den, lär man väl antagligen redan vara sjuk, död eller ha klarat sig från sjukdomen.

Av ovanstående anledningar ser jag nu ingen riktig anledning till vaccination. Det står dock utom allt rimligt tvivel att myndigheterna sköter det hela väldigt dåligt. Ingen information, inga besked, ingenting. Samtidigt hör man hur sakkunniga och ansvariga i influensafrågan skickar hem sjuka patienter, som senare avlider.

Senasationslystna journalister, giriga idrottsledare, tysta myndighetspersoner och ovaksamma doktorer. Man kan undra vilka de riktiga svinen är i den här soppan...

White line fever

2009-11-04T14:14:00.000-08:00

Det är relativt sällan som jag köper böcker. Istället nyttjar jag allehanda bibliotek.

När jag för några veckor sedan fick syn på Lemmy Kilmisters självbiografi i pocketversion på det lokala snabbköpet kunde jag inte motstå att slänga ner den i kundvagnen.

För den som inte vet är Lemmy Kilmister rockbandet Motörheads grundare och frontfigur. Jag kan inte påstå att jag är världens största Motörhead-fan, men jag äger ett par plattor och har sett bandet live ett par gånger. På baksidan av boken kunde man läsa att Lemmy, på ett naket sätt, skulle skildra bandets historia.

Om det är någon som lever upp till Rock n roll-myten är det Lemmy. Så har det alltid varit. Trots att han sedan länge passerat 50-årsstrecket har han alltid burit sitt långa hår, sitt patronbälte och sin tuffa attityd. Att Lemmy dessutom konsumerar minst en pava Jack Daniels om dagen och att en doktor har sagt att hans blod inte går att byta ut (då skulle han dö) spär på rockstatusen.

I white Line fever får man mycket riktigt följa Lemmy Kilmisters öden från födseln och framåt. Det är mycket droger, sex och rock n roll. Tyvärr är boken något av en besvikelse. Stilistiskt är den ganska kass. Dåligt språk och lika dålig struktur och fart i berättelsen. Dessutom framstår huvudpersonen som rejält egotrippad och osympatisk. Att Motörhead genom åren har avverkat cirka 10 medlemmar förklarar Lemmy givetvis med att det är alla andra det är fel på. Orsaken till att han själv fick sparken, eller av egoistiska skäl drog, från flertalet band innan Motörhead lämnar han därhän.

Genomgående i boken skryter Lemmy om hur mycket han har drogat och i sexuellt syfte utnyttjat sin position som rockstjärna. Ju äldre Lemmy är, desto yngre tjejer verkar han skryta om att han har lägrat. Alla anekdoter som baksidan av boken beskriver som fantastiskt roliga, är inte ett dugg skojiga. Skrattet fastnar i halsen. Inte en endaste gång skrattade jag när jag läste boken.

Förutom bandets griserier består boken till stor del av Lemmys hat mot alla skivbolagsdirektörer, managers och andra runtomkring bandet. Det blir i längden ganska tradigt att läsa. Visst finns några ljusglimtar, men helhetsintrycket är ändå att boken är en besvikelse. Både som läsupplevelse men också en besvikelse över Lemmy som person. Visst är snubben rock n roll, men det hade varit fan så mycket mer rock n roll att bara vara det än att dessutom hela tiden hävda att han är det.

Motörheads mest kända och spelade låt är utan tvekan Ace of Spades. I boken hävdar Lemmy själv att han tröttnade på den för länge sen. Han blir rent utav förbannad när folk hänvisar till den och vill slå folk på käften när de börjar sjunga på den. Därför Lemmy, ska jag inte göra dig besviken och bjuda på just den låten. Istället väljer jag den låt jag själv tycker är bäst med bandet. Boken får förresten fyra benhinneinflammationer av tio möjliga.

Kortslutning i hönsgården

2009-10-26T08:53:00.000-07:00

Det var länge sedan som jag gav upp att ens bry mig det minsta om alla dokusåpor som TV-tablån erbjuder. Man stör sig mest på programkoncepten och de medverkande deltagarna. Tyvärr har jag den senaste tiden tvingats att bry mig åtminstone lite om en TV-sänd dokusåpa. Anledningen är att jag är bekant med en av de som medverkar.

Programmet det handlar om heter Mammas pojkar och sänds på prime time, torsdagar på TV4. Programmet går ut på att X antal tjejer ska slåss om att få dejta tre killar. Allt utspelar sig i en jättevilla i något varmt land. Som om inte det (redan ytterst fåniga) upplägget skulle räcka har man spetsat till det hela genom att låta killarnas mammor medverka i programmet. Mammorna bor alltså också i ovannämnda villa.

Trots att bekantingen medverkar är programmet näst intill outhärdligt att genomlida. De medverkande tjejerna är till största del bimbos som givetvis gör allt för att intrigera och underblåsa exakt varje fördom om hur en dum, blåst, utseendefixerad och intelligensbefriad denna typen av tjejer är. Givetvis gör TV allt för att vinkla, precis som den alltid har gjort. Även några av de medverkande mammorna verkar inte riktigt ha allt hemma.

Mammorna har också orsakat endel rabalder och upprördhet bland tjejerna: främst genom vissa uttalanden. En av killarnas mamma sa exempelvis att hon helst inte ville att sin son skulle dejta någon med annan kulturell bakgrund än den västerländska. Anledningen var att hon ansåg att det kunde leda till för många kulturkrockar. Reaktionen från de yra hönsen i villan lät inte vänta på sig. Mammans uttalande beskrevs som hemskt och till och med rasistiskt.

När en annan mamma, vars son är syrian, deklarerade att hennes största önskan är att sonen ska träffa en syriansk tjej reagerades det däremot inte alls. Det reageras heller inte på att hon springer runt och frågar om tjejerna är oskulder eller inte. När en syrian helst vill hänga ihop med en syrian sanses det vara normalt, när en svensk helst vill hänga ihop med en svensk anses det vara rasistiskt. En ganska märklig ekvation, eller? Åsikterna i hönsgården kommer ju någonstans ifrån. Kan det vara så att hönsgården i mammas pojkar är en spegelbild av samhället?

...och fortsatte

2009-10-20T09:14:00.000-07:00

Turnelivet för Lorden fortsatte med en Lars Demian-konsert förra torsdagen. Demian kan i vissa hänseenden ses som något naiv, medan i andra pricka helt rätt. Jag har redan sett Demian en gång innan i år. Då var han helt "jävla" ensam på scenen, medan han denna gång ackompanjerades av en ståbasspelare.

Demian gjorde en gedigen insats. Klassiker som Man får vara glad att man inte är död, H&M och Dagen efter igår varvades med briljanta låtar som exempelvis Den glade polisaspiranten. Tyvärr fungerar inte spelstället alls. Man ser dåligt (om man inte är lång och ståtlig som Lorden) och ljudet är rätt lågt. Det drar givetvis ner.

På lördagen bytte turnéschemat genreriktning. Denna dag stod svensk Death Metal på agendan. Gamla hjältarna i Entombed värmde upp före de senaste årens succéband Amon Amarth. Man kan helt klart konstatera att dessa band utan tvekan utgör eliten av svensk hårdrock av idag. Konsertens höjdpunkt var utan tvekan när Entombeds frontman L-G Petrov kallades in på scenen av Amon Amarths tvåmetersdito Johan Hegg. Tillsammans genomförde de den stora hitlåten Guardians of Asgard. Stort!

Jag hade heller inte varit på Arenan (Fryshuset) innan. Rykten sa att konsertlokalen skulle suga. Personligen tyckte jag tvärtom. Visserligen blev det rejält varmt när Amon Amarth smällt av sina fyrverkerier, främst i låten Asator, men det kunde man ju leva med. Helgen avslutades på Skytteholms IP (Solna) där man fick bevittna det framtida historiska ögonblicket då Åtvidabergs FF återigen blev allsvenskt. En underbart härlig helg. Här får ni också Guardians of Asgard med Amon Amarth (feautering LG-Petrov) live från i lördags.

Turnén fortsätter...

2009-10-13T12:10:00.000-07:00

Fleetwood Mac var givetvis en positiv och trevlig upplevelse. Konserten fick inte speciellt bra vitsord i pressen, men det vet vi ju alla: journalister har sällan, eller aldrig rätt. Huvudsaken är att man själv är nöjd med spelningen. Mina kamrater, som jag besökte konserten med var av samma åsikt som jag.

Att jag även missade Sverige- Danmark var ju med facit i hand inte speciellt tragiskt. Det som däremot verkligen var tragiskt var matchens resultat. Alla inser att VM-chanserna nu i praktiken har gått förlorade, men man kan inte göra annat än att hålla sina tummar för Malta imorgon. Laget har tydligen inte en enda seger sedan 1993 i ett VM-kval. Den gången mot Estland. Därför torde det vara dags nu igen...

Tillbaka till Konserthösten, som inte än på långa vägar är slut än. Nu på torsdag väntar exempelvis en konsert med Lars Demian. Det blir andra gången i år jag ser honom. Därtill finns en anledning. Senast jag såg honom i somras, var han nämligen riktigt bra. Han körde alla sina gamla klassiker.

Sedan dess har han även släppt en ny platta med egna tolkningar av bland annat Roxettes gamla slagdänga Listen to your heart. Tro dock inte att Demian gör en vanlig cover. Han demolerar allt glatt och gör en riktigt melankolisk tolkning. I sann Demian-anda.

Efterlängtad konsert

2009-10-08T10:31:00.001-07:00

Konserthösten 2009 ser riktigt lovande ut. På lördag beger jag mig till Globen där 70-talshjältarna Fleetwood Mac uppträder. Under sin långa karriär har jag alltid misslyckats med att se dem. Nu är det alltså dags. Gänget i bandet är numera över 60 år allesammans men recensionerna har varit bra och den setlist från aktuell turné jag tagit del av verkar lysande.

Konserten till ära bjuder Lorden på en fin bit med Fleetwood. Sångaren Lindsey Buckingham är vid tillfället inte riktigt 60 år, men nästan. Oerhört fräsch för sin ålder och allt dokumenterat drogande får man väl lov att säga. Trummisen Mick Fleetwood ser lika galen ut som vanligt. Enda nackdelen med konserten är att man tyvärr missar Sveriges viktigaste fotbollsmatch på länge. Mot Danmark dessutom. Man kan inte få allt här i livet. Just nu räcker en konsert med Fleetwood Mac långt...

Importerad idioti

2009-10-06T10:31:00.000-07:00

Ett synnerligen störande moment som, märkligt nog, har blivit allt vanligare i svensk television är dubbningen. Tack och lov har vi tidigare i stor utsträckning varit förskonade från denna patetiska företeelse i Sverige. Att dubbningen nu på allvar har gjort inträde i vår television, och det år 2009, känns bisarrt. De ansvariga skall ha sparken, omedelbart!

Utomlands har dubbningen alltid funnits. Dubbningens Mecka har troligen alltid varit Tyskland. Vid besök i landet har man aldrig kunnat ta TV-tittandet på allvar. Filmhjältar som Arnold Schwarzenegger, Bruce Willis, Robert De Niro och Al Pacino har alla fått en monoton mörk stämma, som på tyska staplar fram replikerna i otakt till gester och läpprörelser. Man har inte vetat om man ska skratta eller gråta. Man har helt enkelt fått stänga av TV:n. Jag har till och med bevittnat dubbad erotisk film. Där stön och repliker har dubbats. Varför?

I Sverige har avsaknaden av dubbningen givit oss en ärlig chans att kunna värdera skådespelarinsatser på ett korrekt sätt. För hur kan man som tysk egentligen gilla en skådespelare som man aldrig har hört prata? Den man egentligen gillar borde ju rimligtvis vara den mörka, monotona tyska stämman som dubbat den riktiga skådespelaren. Avsaknaden av dubbningen har i Sverige också resulterat i bildning. Att ständigt få ta del av engelska/amerikanska, som är det dominerande språket i filmer och TV-serier, har givetvis förbättrat våra språkkunskaper. Ur den aspekten blir dubbningen även en fördummande censur.

Dubbningens inträde i svensk television skedde förmodligen i Beck-serien, där en av Martin Becks medarbetare hade dubbats. Även viss reklamfilm (Werthers original) har följt trenden. Dumma idioter som tror att vi kommer att köpa mer Werthers för att morfarn i reklamfilmen är dubbad. Det är snarare troligt att försäljningen minskar i Sverige på grund av att folk inte kan ta varumärket på allvar...

De senaste veckorna har TV4 sänt någon gotländsk deckarserie där huvudrollsinnehavare har varit dubbade. På bästa sändningstid. Jag har inte tagit del av tittarsiffrorna, men det måste ha varit fler än Lorden som har bojkottat skiten för dubbningens skull. När jag igår slog på eftermiddags-tv på SVT fanns där en amerikansk ungdomsserie som också var dubbad. Är detta verkligen public service? Problemet är mer påtagligt än jag först befarade. Vi verkar ha importerat det sämsta som finns i Tyskland, vi verkar ha importerat dubbningen. Det är ren idioti.

Hip Hip Hurra!

2009-10-01T08:17:00.000-07:00

När vi nu går in i oktober månad har Lordens blogg funnits i drygt två år. Det har blivit över 250 inlägg, vars innehåll har berört allt mellan himmel och jord. Bloggen verkar också ha en trogen läsekrets. Visserligen är den inte så stor, men det är roligt att folk faktiskt verkar följa den regelbundet. Senaste veckan hade jag en toppnotering på 33 unika besökare under en dag. Det är faktiskt riktigt bra, med mina mått mätt. Som alla vet är det inte hur många som läser en blogg som är viktigt, utan snarare vilka som läser den.

Samtidigt som Lordens blogg firar två år, så firar Lordens förhållande ett. Det finns alltså anledning till att riva av ett rejält fyrverkeri. Vi får väl se om bloggen överlever ytterligare två år. Det beror på hur efterfrågan ser ut. Min skrivlust finns åtminstone kvar. Det finns ju ständigt nya infallsvinklar på samhällsfrågor, kultur och privatliv som behöver vädras. Och Lorden tystar man inte i första taget...

Spektakulärt rån kopplat till Serbien?

2009-09-24T10:15:00.000-07:00

Som hämtat från vilken kuppfilm från Hollywood som helst genomfördes igår ett minst sagt spektakulärt rån. Alla känner vid det här laget till hur "ligan" opererade med militärisk precision och att det användes en helikopter vid aktionen.

Jag har tidigare skrivit om Jens Lapidus böcker och om hans skildring av Stockholms undre värld. Där beskrivs "juggemaffian" på ett, får man förmoda, realistiskt sätt. När nu medierna (etablerade tidningar och bloggosfären) kopplar samman gårdagens rån med mannen (läs serben) som beskrivits som Stockholms undre världs kung (tillika juggemaffians ledare) låter det inte helt orimligt. När man trodde att Lapidus mfl överdriver i sin fiktion, inträffar helt plötsligt ett helikopterrån i Stockholm. Man slutar aldrig att förvånas.

Att den utpekade mannen (M.S.) är serb ger mig också en anledning till att publicera youtubes just nu roligaste klipp. Det är inte den till rånet inhyrde helikopterpiloten som stoppats för ett alkoholtest i klippet. Inte heller är det ligaledaren. Men likt förbannat är det en helt otroligt rolig serb. Snacka om primitiv instinkt hos gubben! :)

En studie i makt

2009-09-22T09:30:00.000-07:00

När man talar 1900-tal och diktatorer tänker de flesta osökt på Adolf Hitler. Givetvis överskuggar det andra världskriget, tredje riket och vår tids mest kända historiska person alla andra händelser, riken och personer under det seklet. Så bör det också rimligtvis vara. 1900-talet i allmänhet och första delen av seklet i synnerhet är dock en väldigt intressant tid i största allmänhet.

Det politiska läget var instabilt och demokrati som styrelseform var långt ifrån självklart. I Italien lyckades en journalist bli landets enväldiga ledare: Benito Mussolini har gått till historien med bitter eftersmak och ordet fascist är okritiserat ett negativt laddat epitet. Lorden har läst Göran Hägghs biografi om Benito Mussolini. En intressant bok som genererar en hel del tankar.

Det ska villigt erkännas att jag tidigare aldrig öppnat en bok författad av Göran Häggh. Men som hängiven fan av På spåret har intresset för att läsa en av hans böcker ökat markant. Häggh har nämligen (kunskapsmässigt) krossat det mesta i sin väg i tävlingen. Det inger respekt. När sedan min nyfikenhet på Hägghs författarskap korsade mitt historieintresse var saken klar: Hägghs oskuld skulle tas!

Göran Häggh ger en gedigen översikt över Mussolinis liv. Han ger dessutom en kritisk men också klarsynt bild av samtiden och till varför det blev som det blev. Häggh sticker också effektivt hål på myten om att Mussolini (eller Il Duce som han kallades) enbart var en skrupelfri tyrann utan hämningar och en man med enbart negativa sidor. Faktum är att Häggh gång på gång berömmer Il Duces sociala gärningar och ekonomiska politik. Exempelvis byggdes infrastrukturen ut och utvecklades enormt under Mussolinis diktatorskap. Vidare försvann maffian helt och hållet under eran. Möjligen med märkliga metoder, men faktum är att den korruption som mångt och mycket präglar Italiens nuvarande styrelseskikt inte heller existerade under Mussolinis ledarskap.

En falsk föreställning är att Mussolini och fascisterna anammade Tysklands raspolitik. Inslag av rasism skedde först under Mussolinis sista år vid makten, när 2:a världskriget var igång och Italien slogs på tyskarnas sida. Att anamma raspolitik var dock inget märkligt i sig under denna tidsperiod. Raslära var kutym och i Sverige fanns ett rasbiologiskt institut (sanktionerat av socialdemokraterna) långt innan världen ens kände till Adolf Hitler eller NSDAP.

Givetvis är Hägghs bok, "En studie i makt", ingen propagandabok för Mussolini. Han ger vissa negativa aspekter av honom och fascismen. Ideologin i sig bygger på en våldsromantisering och många framstående fascister hyllade våld. Specifikt en föregångare till fascismen: Gabriele D'Annunzio. Likaså var man ultranationalister. Återigen var detta inget märkvärdigt. Italien hade bildats under 1800-talet, var en ung nationalstat och anammade hela västeuropas idéströmningar under denna tid. Italiens nationalism innefattade dessutom (återigen) ingen biologisk rasism från början.

Häggh beskriver också Italiens anfallskrig mot Abessinien (nuvarande Etiopien). Hur dumt
kolonialisering än må vara med våra moderna ögon mätt, så var det inget konstigt utifrån samtidens perspektiv. Alla andra Europeiska stormakter hade kolonier, så att Italien med sin nationalism i ryggen också ville delta i Afrikas erövring är i sig inget konstigt. Mussolini var alltså inte mer elak än någon annan västerländsk ledare: i det avseendet! Att man sedan betvingade Abessinien med hjälp av stridsgas och andra inhumana medel är en annan femma. Häggh hävdar dock här att det knappast var Mussolinis fel utan befälgavaren Badoglio:s.

Mussolinis största misstag, enligt Häggh, var att Mussolini och Italien satsade på fel häst i kriget. Mussolini var från början inget fan av Adolf Hitler. Den senare såg dock upp oerhört till Il Duce. I och med inträdet i kriget anammade Italien vissa av de raslagar som redan fanns i Tyskland. Att man gick in på Tysklands sida kan säkerligen förklara att båda staterna var uttalat antidemokratiska.

Kriget blev dessutom oerhört impopulärt i Italien (som led enorma nederlag). Folkets missnöje gick inte att motstå och Mussolini avsattes (och abdikerade frivilligt). Detta accepterades dock inte av tyskarna som återinsatte Benito under kuppartade former. Under de sista krigsåren begick Mussolinis regim otaliga övergrepp. Häggh menar att det är under denna era som riktiga övergrepp sker. Han menar också att det rådde krigstillstånd. Vilka begår inte övergrepp i krigstillstånd? Mussolinis slutliga död symboliserar också den grymhet som präglade tidsandan. Han avrättades offentligt och hans lik skändades. Skändningen fotades och flera bilder florerar än idag i diverse böcker och på Internet.

Göran Häggh ger en mycket intressant studie i makt. I en intressant tid berättar han om en lika intressant ledares uppgång, regeringstid och fall. Ibland blir det svårt att hålla reda på alla personer i boken, eftersom Häggh "namedroppar" till höger och vänster kontinuerligt. Alla historieintresserade uppmanas dock att läsa boken och bilda sig en egen uppfattning. Häggh skriver dessutom på ett akademiskt, men inte allt för krystat språk. Boken får 8 knakande fötter av 10 möjliga.

Tredje gången gillt

2009-09-16T08:10:00.000-07:00

Efter att ha köpt mig en ny DVD-spelare har Lordens filmkonsumtion återigen stigit den senaste tiden. Jag har (tyvärr) tagit fildelningslagen på allvar och hyr allt som oftast mina filmer på laglig väg. I masskonsumtionens filmdjungel är det dock inte alltid lätt att hitta rätt. Att hyra film kan vara som att köpa grisen i säcken.

Den senaste tiden har jag hyrt tre olika filmer. Först ut var den italienska filmen Gamorra. Jag har genomlidit en italiensk period på den senare tiden (snart kommer ett inlägg om Benito Mussolini att publiceras på bloggen) och har länge velat se just denna film. Handlingen utspelar sig i Neapel och skildrar hur den italienska maffian nästlat sig in i allt från hyresavtal till avfallshantering. Ett aktuellt samhällsproblem som givetvis berör och som samtidigt gör tittaren riktigt pessimistisk. Filmens problem är dock att den är i långsamaste laget och allt för pratig. Filmen blev en liten besvikelse. Endast fem stela fötter av tio möjliga.

Den andra filmen jag hyrde heter In the electric mist. Eftersom jag älskar thrillers och vitsorden indikerade att detta skulle vara en riktig nagelbitare om en seriemördare som torterar och dödar kvinnor så kunde jag inte motstå den. Att sedan Tommy Lee Jones innehar huvudrollen var ingen större nackdel. Jones har gjort ett par riktigt fina rolltolkningar. Filmen var dock riktigt kass. En blandning mellan fiktion, verklighet , förutsägbarhet och total ospänning präglar filmen. Jones är slätstruken och efterupplevelsen sträcker sig till ett "jaha"? "In the electric mist" är ett typexempel på falsk marknadsföring. Hyr den inte! Tre stela fötter...

Men så igår blev det tredje gången gillt! Den gamle Darkman-hjälten Liam Neeson slår sällan fel och hans tolkning av Brian i filmen Taken är fenomenalt bra. Intrigen är rak. Neesons dotter kidnappas och Neeson (som är gammal agent) hämnas och bryter nacken av folk (mest albanska traffickingbovar) på löpande band. Kanske låter lite tradigt, men det var riktigt underhållande. Det är dags att uppgardera Neeson till en riktig actionhjälteskådis. Filmen kanske låter grabbig, men det kvinnliga sällskap jag upplevde filmen tillsammans med var även hon nöjd. Skulle du gå igenom allt det där om jag blev kidnappad? - Självklart baby, självklart (om jag hade samma koll som Neeson vill säga). "Taken" = Åtta stela fötter av tio möjliga.

Ooops, he did it again!

2009-09-10T13:27:00.000-07:00

Sveriges enda medborgare som upplevt fångenskap på Guantanamobasen är, den i Örebro uppväxta, Mehdi Ghezali. Hans bakgrund är minst sagt brokig. Bland annat satt Ghezali i fängelse i Portugal i slutet av 90-talet (för grovt rån). Efter mellanlandning i Sverige greps han sedan vintern 2001 i Pakistan. Han bedömdes som terrorist och satt därefter fängslad på den ökäna fängelsebasen Guantanamo.

Frigivningen av Ghezali 2004 hade föregåtts av stort rabalder. Ghezalis far hade hungerstrejkat och tidningarna drog snyfthistorier om den timida och snälla Örebroaren som satt (i princip oskyldigt) fängslad i en tortyrkammare på Guantanamo. När Ghezali till slut släpptes var pressuppbådet enormt. Han skulle stämma amerikanska myndigheter och fick stor sympati, och blev en medias gullgosse. Vad Ghezali hade haft för ärenden i Pakistan ville han dock inte nämna. Inte heller tog han avstånd från Usama Bin Ladin.

Det är för Lorden inte speciellt förvånande nu när Mehdi Ghezali återigen har gripits som terrorist i Pakistan. Tillsammans med två andra svenskar (kan det vara Hasse Andersson från Målilla och Jonas Gunnarsson från Luleå?) har han uppehållit sig olagligt i landet och förmodat bedrivit terroristverksamhet. Man kan undra om snyftmedia tar Ghezali under sina vingar även denna gång. Eller om hans far återigen hungerstrejkar för att uppmärksamma sin sons oskuld? Vi ses på Sergels Torg tillsammans med Ghezalis far...Eller inte...

Ralf gjorde det igen!

2009-09-07T13:07:00.000-07:00

Få svenskar undgick den rafflande upplösningen på VM-kvalmatchen Ungern mot Sverige i helgen. Många anser nog att en viss Zlatan är Sveriges stora hjälte och visst var det en bragd att återigen lyckas få in bollen i slutsekunderna mot just Ungern i en viktig kvalmatch. Men den sanna hjälten heter varken Zlatan, Källström eller Lagerbäck. Han heter nämligen Ralf Edström.

Edström har inte bara avgjort själv i viktiga matcher för Sverige under främst 70-talet. Han har på ett föredömligt och fantastiskt sätt tjänstgjort som sportkommentator på Radiosporten efter avslutad karriär. Som bisittande expert har Ralf Edström bland annat varit märkart bersuad under sändningar, han har försökt lugna ner sin parhäst (tillika hjälte) Lasse Granqvist när denne låtit känslorna ta över och han har myntat helt bisarra referat. Dessutom har Edström många gånger kritiserat Zlatan öppet. Detta har retat gallfeber på den allt som oftast dryge Rosengårdssonen. En gång så mycket att han yttrade att Edström inte dög till annat än som trädgårdsmästare till Zlatan. Edström är en sann hjälte. Därför är Ralf Edström värd en stor hyllning på Lordens blogg. Hyllningen kommer att visualiseras med hjälp av tre mycket underhållande klipp.

Klipp 1: En glad och full Edström spinner iväg i radion. Han sluddrar, skrattar och tjoar hejdlöst. Klippet behöver inte förklaras vidare. Lyssna och njut.

Klipp 2: Lasse Granqvist blir helt i extas när Zlatan klackar in 1-1 mot Italien. Han skriker att Zlatans mål "inte är sant" och att det "inte är möjligt". Man hör Ralf hela tiden försöka att sansa Granqvist och hävda att det visst är möjligt. Antagligen på grund av att han kontinuerligt har sågat Zlatans tidigare insatser i landslaget.

Klipp3: Och så den sanslösa avslutningen nu senast mot Ungern. Ralf Edström börjar helt plötsligt skrika och yra om VÄRLDSREKORD. I vadå? Världsrekord i fotboll? Mycket stor humor. Njut av allas vår Raffe!

All men play on ten!

2009-08-31T11:01:00.000-07:00

Det råder delade meningar om i vilken utsträckning staten ska lägga sig i människors privatliv. I vissa frågor anser jag det vara lämpligt, medan det i andra fall inte är det. Nyligen uppdagades det att miljönämnden i Sölvesborg ger musikfestivalen Sweden Rock en kvarts miljon i böter. Anledningen är att några band på festivalen överskridit gängse decibelregler. http://www.expressen.se/noje/1.1689270/boter-for-sweden-rock

Visst finns risken att råka ut för tinnitus om man utsätter sig för allt för högt ljud. Men att beträda en festival är en högst frivillig handling där man som festivalbesökare måste vara införstådd med eventuella risker. Jag har själv besökt många festivaler och vet att statliga myndigheter blivit mer nitiska i jakten på att få bötfälla svenska festivaler.

Resultatet har blivit att ljudnivån har sänkts, vilket i sin tur har lett till en beskedlig och i sammanhanget låg ljudvolym. Ibland faktiskt så låg att helhetsupplevelsen av konserterna har blivit lidande. Vilken rockare eller hårdrockare vill uppleva sin favoritmusik på låg volym? Rock n roll var menat att vara skränigt, skitigt och högt! Det är bara förlegade politiker, som i de flesta fall inte har en aning om vad rock eller hårdrock är, som tar besluten. Vi hårdrockare vill ha musiken på hög volym!

När de flesta fetivaler även tillhandahåller öronproppar som delas ut gratis kan man tycka att festivalen verkligen tar sitt ansvar. Det är ingen tillfällighet att band som Kiss fått en dunderhit med låten I love it loud! Hårdrock är inte för mesar: All men play on ten! Inse det, kostymnissar!