Är öppenhet en självklarhet?

Att leva i ett "öppet" samhälle har länge varit synonymt med att leva i ett demokratiskt samhälle. Många menar att det är just öppenheten som är demokratins ryggrad. Vad begreppet öppenhet egentligen innebär är nog en definitionsfråga, men de flesta av vårt lands medborgare har ändå ett hum om vad som avses när begreppet dyker upp i den offentliga debatten.

När statsminister Olof Palme sköts till döds en kall februarikväll 1986 anser många att vårt land förlorade vår oskuld. På öppen gata sköts han kallblodigt ned. Det hade förmodligen aldrig hänt om Palme inte hade bedyrat att en biokväll tillsammans med frugan utan livvakt är självklarhet i det öppna Sverige.

Drygt femton år senare höggs utrikesminister Anna Lind till döds. Mitt i Stockholm, lite mer stängt, men fortfarande i det öppna Sverige. Efter ungefär 10 år efter hennes död kan man nu fråga sig om det där med öppenheten längre är så självklart. Det tog ett 11:e september för att stänga USA, men det tog en Breivik för att fortsätta öppenheten i vårt västra grannland Norge. Vad krävs i Sverige?

I och med exempelvis DNA-kontroller och en allt större privatisering av offentlig sektor (privata företag lyder inte under offentlighetsprincipen) så har öppenheten givetvis gradvis stängts. Att utvecklingen har gått åt det hållet beror på att den moderna människan inte är kapabel att förvalta ett öppet samhälle. Självmordsbombare, Anders Behring Breivikar och andra öppenhetsmissbrukare har förstört utopin om det öppna samhället.

En helig ko för öppenhetens Sverige är offentliga rättegångar. Det är en fin tanke att allmänheten ska få bevittna rättsprocesser och på så sätt kunna se att allting går rätt till. Eller att anhöriga ska få en förklaring till varför ett till synes oförståeligt brott har begåtts. Tyvärr borde det medborgerliga privilegiet tas bort. Anledningen är att även det missbrukas av fel krafter.

I svenska rättssalar anno 2011 kan åtalade sitta och kalla domare, åklagare och publik för fittor och golare. På läktaren sitter bundsförvanter och hotar, smädar och trakasserar vittnen till tystnad. Vid en aktuell Linköpingsrättegång skedde just detta. Pinsamt nog lät domaren publiken sitta kvar och bara vid enstaka tillfällen bröt polisen in för att upprätthålla ordningen. (http://www.corren.se/ostergotland/linkoping/?articleId=5836261)

Om min morfar, som dog för cirka 20 år sedan, för ett ögonblick återvände och besökte omnämnda rättssal hade han inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att det kunde se ut på detta sätt i det landet han då lämnade. När tvivelaktiga element använder och missbrukar öppenheten för att genomdriva ett samhälle byggt på korruption och skräckvälde bör man nog stänga det direkt. Anno 2011 förtjänar vi tyvärr inte ett öppet samhälle. Åtminstone inga öppna rättssalar...

Systemfelens tidevarv

Jag har i flera år, bland annat på bloggen, påpekat hur vår välfärd sakta men säkert kommer att nedmonteras. Den allra viktigaste orsaken är det inbyggda systemfel som det liberala välfärdssystemet för med sig. Moraset kom snabbare än väntat. Det vittnar inte minst de senaste vårdskandalerna om.

Det mest förvånande med hela Carema - historien är att gemene man verkar vara chockad över hur välfärden faktiskt ser ut i dagens Sverige. Hallå, vad tänkte man sig när vinstdrivande riskkapitalbolag tar över vårdverksamhet? Att vården skulle bli bättre? Ett välfärdssystem som går ut på att osersiösa (och för den delen "seriösa) företag ska tjäna pengar på omsorg är helt feltänkt från början. För hur går vinst ihop med rikliga och goda måltider, hög personaltäthet, kompetent personal (som kräver skäliga löner, trygga anställningsvillkor och drägliga arbetsförhållanden) och genuin arbetsmoral? Ett barn kan räkna ut att den ekvationen är omöjlig.

Det sorgliga i denna härva är att politiker, företag och andra inte kan backa. De sätter sin liberala ideologi, som går ut på avreglering, fria val och vinstmaximering före allt sunt förnuft och den realpolitiska situationen. Så fungerar sann extremism. När bristerna uppdagas kommer ledande politiker med kvasi-argument som "ska man inte kunna tjäna pengar på att tillverka en stol?" och "Ska man inte tjäna pengar på att tillverka ett bord?". Det är en härlig människosyn att likställa de personer som en gång i tiden byggde upp detta land med möbler.

Företagen och politiker vill dessutom skuldbelägga personalen. De som sliter för någon ynka procent av de bonusar och topplöner som businessmännen i företagstoppen plockar ut. Det heter att man måste anställa personer som är genuint intresserade av att hjälpa äldre. Man förstår inte att personer som är genuint intresserade av att torka bajs till en oskälig lön och usla arbetsmarknadsmässiga förhållanden är ganska svåra att få tag på. Man förstår, eller vill inte förstå, att det är systemet det är fel på.

Tyvärr är omsorgen inte den enda välfärdssektorn som har raserat. I dagarna presenterade skolverket att de rättat 70 000 nationella prov. Var nionde MVG som var satta av lärare blev IG i skolverkets rättning. Alltså högsta betyg förvandlades till underkänt. På ett nationellt prov, där förutsättningarna och rättningsanvisningarna ska vara lika. Ja, ni läste rätt! Hur kan detta vara möjligt? Förmodligen är enskilda lärare så barockt dumma i huvudet att de inte har en aning om hur de ska sätta betyg. Eller också är det bisarra resultatet ett tydligt uttryck för ett systemfel. Välj själva vad ni har för orsaksförklaring. Dumjävlar! (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/mvg-blev-ig-vid-omrattning_6632398.svd#after-ad)

Lorden i trafiken

Det är nu över tolv år sedan som jag erhöll mitt körkort. Dagen för "uppkörningen" var en av de mest nervösa i mitt liv hittills. Jag minns tydligt hur min vänsterfot darrade på kopplingen och att jag kände paniken sprida sig när jag insåg att jag inte hade koll på vilken hastighetsgräns som gällde på vägen jag körde. I vilket fall gick det bra. Jag fick mitt körkort, på första försöket dessutom.

Det tog sedan åtskilliga år innan jag köpte min första bil. Givetvis var det en begagnad bil och när det kommer till begagnade bilar är det som att köpa grisen i säcken. Lyckligtvis konsulterade jag min far som tog sig tid att agera expert och med hans hjälp blev inköpet lyckat.

Trots det lyckade inköpet hade jag ingen aning om att det var så dyrt att vara bilägare. Förutom vägskatter, försäkringar och skyhögt bensinpris (skulle kunna generera ett eget blogginlägg) tillkommer en mängd andra utgifter; service av bilen, däckbyte (om man inte gör det själv), besiktning och när något behöver repareras. För en hårt slitande och skattebetalande låg/medelinkomsttagare är utgifterna enorma.

Dagens system ser dock ut som det gör, och att bli bilägare är ett aktivt val. Därmed får bilens utgifter ingå i den månatliga budgeten. Det som stör mig något oerhört är dock att dessa enorma utgifter inte räcker till. Det finns människor vars yrke tydligen går ut på att göra livet surt för den gemene medborgaren. Jag talar naturligtvis om parkeringsvakter och poliser...

I somras var jag och semestrade i Jönköping. I tre dagar bodde jag på hotell, åt på stadens restauranger och nyttjade kollektivtrafiken. Åtskilliga tusen gick således till Jönköpings näringsliv och kommun. Vad var kommunens tack?

Under en regnig dag bestämde jag och mitt resesällskap att vi skulle bowla. I spöregn lyckades vi till slut lokalisera den från stadskärnan avlägsna bowlinghallen. Efter att ha irrat omkring i bilen med vindrutetorkarna på maxnivå var vi lyckliga över att äntligen ha hittat vår slutdestination. Vi hade bokat tid och var några minuter försenade. Fort ut ur bilen, upp med jackan över huvudet och in i värmen. Bowlingen, som tog en timme och kostade 250 kronor gick bra. När vi kom till bilen så hade vi givetvis fått en parkeringsbot. Utanför en bowlinghall, i ett perifert och ösregnigt Emlia-område. Tack för det Jönköping!

Några veckor senare hände samma sak i min hemkommun. På en parkering där man får stå i två timmar, stod jag tydligen två timmar och fjorton minuter. Skitroliga pengar. Som grädde på moset blev jag för någon vecka sedan stoppad av polisen. På en sträcka där hastigheten är 30 km/h och som ligger 200 meter från mitt hem fick jag helt plötsligt häng av polisen. Istället för att lösa de otaliga mängder brott som de inte lyckats klara upp (varav flera mord enbart i den stad där jag bor) valde två poliser att lägga sina resurser på mig. Efter att ha blivit förhörd, uppkollad mot registret och ha fått blåsa i alkometern blev jag delgiven mitt fruktansvärda brott. Jag hade glömt att ha bilbälte på mig de 200 meter jag färdades. Jag fick välja på att låta det gå till rättegång eller att acceptera ett strafföreläggande. Eftersom jag hade räknat med en livstidsdom på grund av min förskräckliga förseelse blev jag glad och accepterade det senare alternativet. Då kom chocken. Det skulle kosta 1500:- FEMTONHUNDRA kronor. Polisens prioriteringar är ett skämt. Å andra sidan är det väl ett uppklarat brott. Det ser bra ut i statistiken och konstapel Kling och Klang är nöjda. Samtidigt minskar allmänhetens förtroende för polisen år för år. I wonder why...