Hellre Anders Andersson än Zlatan Ibrahimovic

Jag måste säga att jag aldrig riktigt har varit något fan av Zlatan Ibrahimovic. Jag har följt hela hans karriär på grund av mitt fotbollsintresse, men han har aldrig imponerat på mig. Dels har han inte spelat i något lag som tilltalat mig, dels har jag aldrig gillat hans personlighet. Det har varit uppenbart att Zlatan varit en svårhanterlig diva; arrogant, dryg och egoistisk. Både på och utanför planen. Detta går stick i stäv med bilden av hur traditionella svenska superstjärnor ska, och brukar, bete sig. Möjligen är jag bakåtsträvare, men jag föredrar sympatiska lagspelare framför egocentriska divor där jaget är viktigare än laget.

Zlatan Ibrahimovics självbiografi har varit vinterns litterära snackis. Därför var jag tvungen att läsa den. Bilden av Zlatan Ibrahimovic blir inte direkt mer positiv efter att jag plöjt boken, det är en sak som är säker.

Givetvis har Zlatans personlighet formats av barndomen. Det var inte lätt att växa upp i Malmö-ghettot Rosengård med en alkoholiserad far och rotlöshet. Där utbrott, rån, våld och djungelmentalitet råder. Men Zlatan menar att han haft sin karaktär ända från födseln. Miljön har format, men biologin har inte varit oväsentlig.

Zlatan var en "värsting" i skolan. Flera av hans gamla lärare beskriver honom som "den värsta eleven de någonsin haft." Men enligt Zlatan är det aldrig fel på honom själv. Att han hamnar i bråk är uteslutande alla andras fel. Det spelar ingen roll om det är Hasse Borg (sportchef i Malmö FF under 2000-talet), Patrick Viera (världsspelare), Robin van Persie (världsspelare), Pep Guardiola (tränare i Barcelona) eller Fredrik Ljungberg (gammal landslagsspelare i Sverige). Det är aldrig Zlatan det är fel på.

Zlatan Ibrahimovic känns väldigt osvensk. Och det är inget ärkvärdigt med det. I boken beskriver han sig själv som allt annat än svensk. I alla fall till en början, i sina ungdomsår. Han lämnar exempelvis inte stadsdelen Rosengård sina första 17 år i livet. Han föraktar "Svenne banan", stjäl cyklar och har aldrig i hela sitt liv hört talas om Thomas Brolin, Thomas Ravelli och de andra bronshjältarna 94. Istället identifierar han sig med, och ser upp till, den gamle brasilanske anfallaren Ronaldo. I Zlatans kvarter finns knappt några svenskar. Det är somalier, turkar, jugoslaver etc. Han skiter i vad som sker i Sverige. Zlatans verklighet är Rosengård, ingenting annat. Tyvärr är detta faktum en hård dom mot gemene politikers uppfattning om att bara för att man bor i landet så känner man sig svensk. Sverige är idag ett land med invånare som har helt olika verkligheter. Vi är nära varandra, men samtidigt väldigt långt ifrån.

När Zlatan väl spelar fotboll känner han sig mer hemma i "balkanlagen" där papporna skriker att de ska knulla varandras morsor till barnen och åhörarna, än "de svenska" lagen där föräldrarna istället vill uppmuntra sina barn. Han hamnar snabbt i bråk med föräldrarna till "de fina pojkarna" när han väl kommit till Malmö FF. Anledningen är att föräldrarna reagerar på att Zlatan aldrig passar bollen och i flera fall hamnar i bråk med lagkamraterna.

Zlatan verkar bära på mycket aggressioner och han glömmer aldrig när han blivit osams med någon. På flera sätt är hans självbiografi intressant. Han har bokstavligen slitit sig fram, mycket målmedvetet, till toppen. Men någonstans finns där en oerhört barnslig person. Under sin tid som Ajaxproffs åker han ofta hem till Malmö och tillverkar bomber (!) med sina Rosengårdskompisar som han spränger inne i Malmö. Han kör sina bilar i 300 km/h och åker ifrån polisen. Han stjäl cyklar för skojs skull osv. Zlatans stora intresse utöver fotboll är att spela TV-spel. Något han ägnat oerhört mycket tid åt. Inget fel i det , men grabben är mångmiljonär. Det finns 1000 andra sätt att spendera tid på med de förutsättningarna kan tyckas...

Boken ger givetvis en intressant inblick i fotbollsvärlden. Både spelet på plan, men också de i kulisserna med alla transfers och olika relationer mellan spelare och ledare. Det är också påfallande hur dagens fotbollsstjärnor helt saknar klubblojalitet. Egentligen kan man väl inte klandra dem, men detta faktum sticker i många supportrars ögon.

Zlatan är en fantastisk fotbollsspelare. Han är också en mycket målmedveten och envis person som kämpat hårt för vad han är idag. Det kan ingen ta ifrån honom. Som personlig förebild vet jag dock inte om han är så övertygande. Hellre 50 Anders Anderssons än en Zlatan Ibrahimovic.

Boken får 7 guldskor av 10 möjliga. Läs den främst om du är fotbollsintresserad och känner till europeisk fotboll och dess huvudkaraktärer.

Fenomenet Metallica

Det var i början av 1990-talet som jag kom i kontakt med Metallica för första gången i mitt liv. Jag hade tidigare lyssnat på betydligt hårdare musik än just Metallica, men bandets dunderkommersiella succe "Black album" som släpptes 1991, var omöjlig att undvika.

När man på den tiden besökte discotek (!), hemmafester och tittade på den exotiska TV-kanalen MTV (betal-TV i Sverige var knappast kutym) spelades ständigt hitlåtar från "The black album".

Per automatik kollade jag upp bandets tidigare material och fann de tidigare alstrens hårdare thrash metal riktigt intressant och bra. Resten är historia. Under flera år matades bandets skivor i stereon hemma i pojkrummet.

När jag blev äldre slogs nya musikaliska dörrar in och bandet blev mindre och mindre intressant. Idag lyssnar jag fortfarande på "gamla" Metallica ibland och plattorna fram till just "The black album" håller oerhört hög klass. Tyvärr gick det utför musiklaiskt efter och de senaste plattorna har jag inte ens bemödat mig med att lyssna på.

Jag har precis läst ut musikjournalisten Mick Walls biografi om bandet. Det är egentligen ingen häpnadsväckande läsning. Man får kronologiskt följa bandets karriär. Från danskättlingen Lars Ulrichs försök att starta USA´s hårdaste band för en evighet sedan till Metallicas bejublade turné (med the big four) förra året.

I boken får man givetvis en stor dos av det obligatoriska sex drugs and rock n roll- temat som tillhör alla stora hårdrocksband. Jag blev aningen förvånad över att bandmedlemmarna (främst Lars och Kirk) drogade så frentetiskt. Att James Hetfield, som idag är nykter alkoholist hade levt osunt var dock ingen nyhet.

Bokens mest intressanta kapitel handlar om den forna bassisten Cliff Burtons tragiska bortgång, och dess påverkan på Bandet. Burton dog i en bussolycka 1986 i Sverige efter en spelning i Stockholm. Burton utmålas som bandets stora inspiratör. Han gick alltid sin egen väg och hade ofta sista ordet när saker och ting kring bandet skulle bestämmas. Tyvärr bearbetade bandet inte sorgen och fortsatte turnerandet omgående. Den nya bassisten, Jason Newsted, mobbades ut fullkomligt och slutade självmant i bandet flera år senare. Det var början på nästa kris som utmynnade i den numera legendariska dokumetärfilmen "some kind of monster".

Det är slående hur målmedvetna Metallica har varit att ta sig dit de är idag (ett av världens bäst säljande band genom tiderna). Det är främst (den i mitt tycke osympatiske) trummisen Lars Ulrich som varit mest drivande, haft sinne för affärer och rådande trender. Det komiska i situationen är att just Lars musikaliskt är den svagaste länken i bandet. Det är allmänt känt att han inte kan spela trummor och många med mig anser att han genom åren har förstört åtskilliga konserter med bandet. Lars musikaliska problem behandlas i boken och vid flera tillfällen i bandets ungdomsdagar övervägde bandet att göra sig av med honom. Med åren blev han dock en allt för viktig kugge runt bandet. Utan Lars sinne för strategi och affärer skulle nog Metallica knappast ha varit där de är idag.

Mick Walls bok om Metallica är helt klart intressant läsning, särskilt om man är intresserad av bandet så klart. Boken får sju trumpinnar av 10 möjliga. Nedan kan man avnjuta, den i mitt tycke, bästa Metallica-låten. Här framförd med ungdomlig entusiasm 1985. Nästan så man blir lite rörd...