Allting är givetvis relativt, men många upplever att vi idag lever i ett dystert samhälle. Visserligen är stress, ångest, depression och utbrändhet typiska I-landsprobelm, men det går inte att blunda för att dessa fenomen ökar i samhället. Speciellt är depression en utbredd problematik bland landets unga. Men även äldre drabbas givetvis. När vi nu går mot höst, vinter och mörkare tider tenderar denna typ av ohälsa att öka. Alla människor har sina "ups and downs" och ibland kan tillvaron kännas hopplös. Det tror jag att samtliga av oss upplever någon gång under vår livscykel. För vissa är "downperioden" extra lång. När en sådan permanent nedstämdhet uppstår är det brukligt att drabbade personer blir sjukförklarade. Botmedlet stavas allt som oftast medicinering och samtalsterapi. De personer som drabbas av stress, ångest eller depressionsfenomenet under kortare perioder behöver ingen sådan medicinering. Istället får dessa hitta alternativa metoder för att åter komma på fötter.
Personligen är mina "downperioder" väldigt sporadiska och kortvariga. När jag behöver terapi är det snarare för att lugna ner mitt heta temprament. Jag har emellertid hittat flera terapimetoder som verkligen fungerar på mig. Nu är terapifenomenet extremt subjektivt som är avhängigt med den personlighet man besitter eller de intressen man har. Nedan följer tre former av terapi som jag kan rekommendera er läsare att testa i hårda tider.
1. Träning: Köp ett gymkort eller införskaffa en egen träningsanläggning. 25 minuters styrketräning varje dag (med någon eller några vilodagar i veckan) får verkligen ut dina aggressioner, din ångest eller andra demoner ;). Efter styrketräningen drar du på dig löparskorna och kör ett varv i det lokala elljusspåret. Detta stimulerar din hjärnverksahet positivt. Efter träningen känner du dig fullkomlig, nyttig och duktig. Träningen är verkligen den bästa terapiformen (för mig). Enda nackdelen är att det innan (och ibland under tiden) kan upplevas som motigt. Men vilken frihetskänsla att ge sig in på åttonde kilometern med benen fulla av spring!
2. Musik:När du känner dig riktigt nere kan du dra på en riktigt bra platta/eller låt, lägga dig och lyssna och drömma dig bort. Bättre form av eskapism finns inte. Det kan tyckas logiskt att som deprimerad, nere eller bara arg bör lyssna på glad musik. Det är emellertid tvärtom. Lyssna på någon som har det ännu jävligare än vad du har. Vad du än har råkat ut för, så finns det alltid någon musiker som beskriver ett värre scenario. När du har lyssnat ordentligt har du nått botten och kan enbart ta dig uppåt. Vilken musik som passar bäst är givetvis beroende av din musiksmak. För mig fungerar för tillfället Caj Karlsson, Björn Afzelius, Neil Young, The Smiths, och Eldkvarn (för att nämna några) i tider då jag tycker extra synd om mig själv.
3. Skriv: Skriv ner dina känslor, i en dagbok, loggbok eller varför inte i en blogg. Skrivandet som terapiform ska inte underskattas. Genom skrivandet analyserar du ditt mentala tillstånd samtidigt som dina känslor formuleras till bokstäver, ord och meningar. För de som inte gillar att skriva, går det lika bra att prata med en god vän, förutsatt att vännen är en bra lyssnare.
Det är givetvis min förhoppning att ni som läser denna text mår bra, men om ni går och irriterar er över någonting, alternativt är ledsna över något: ta tillfället i akt och testa något av ovanstående tips!
onsdag 10 oktober 2007
tisdag 9 oktober 2007
Djävulens advokat
Idag häktades tre 16-åringar som natten mot lördag misshandlade en jämnårig kille till döds i Stockholm. Brottsrubriceringen lyder grov misshandel och vållande till annans död. Eftersom svenskt domstolsväsende måste följa Svea rikes lag var denna brottsrubricering i sig inget konstigt. Visserligen är offret död till följd av den grova misshandeln, men mord måste vara en planerad och uppsåtlig handling. De stackars förövarna kunde ju inte veta att en människa kan dö av upprepade knytnävsslag, slag med baseballträn och sparkar mot huvudet. Två av de tre häktade pekar samstämmigt ut den tredje personen som drivande och mest aktiv i dödsmisshandeln.
Man blir föga förvånad att den utpekade företräds av stjärn- och kändisadvokaten Leif Silbersky. Så fort ett grovt brott som genererar ett stort massmedialt intresse inträffar i vårt land, så kan man garantera att den (eller någon av de) åtalde kommer att försvaras av Silbersky. Givetvis för att han är en skicklig advokat, men också för att Silbersky njuter av varje sekund i rampljuset. Ett fungerande, demokratiskt, rättssystem kräver att den åtalade ska ha en juridiskt skolad försvarare till sin hjälp, och åtaladingen är skyldig förrän man är dömd i en domstol. Detta är jag medveten om. Men stjärnadvokaten Silbersky har genom åren försvarat hedervärda medborgare som Trustorplundrarna, diskoteksbrandsmördarna i Göteborg och Hagamannen. Därför var jag föga förvånad att just Silbersky med sin arroganta uppsyn dök upp i TV och klargjorde att sin nuvarande klient är helt oskyldig till dödsmisshandeln. Han erkänner visserligen att han både har sparkat och slagit offret, men detta har skett i självförsvar. HALLÅ, en ung människa har dött; ihjälsparkad och ihjälslagen av (minst) tre förövare som gett sig på en ensam kille. I självförsvar. Tjena.
Silberskys respekt för den döde och hans anhöriga är obefintlig. Han måste givetvis få företräda sin klient, men att vidare gå ut i media och göra sin häktade klient till offer blir absurt. Jag har tidigare deklarerat att samhället måste ta krafttag mot brottsligheten i allmänhet och grova våldsbrott utfört av ungdomar i synnerhet. Att Silbersky menar att häktet inte är något ställe att vara på för en 16-åring är oförenligt med klientens tidigare handlande. Enligt Silberskys retorik är hans klient gammal nog att vara ute mitt i natten, nyttja alkohol (och enligt media andra droger) samt slå ihjäl en annan människa, men inte gammal nog att sitta i häktet. Jag vill återigen poängtera att klienten inte är dömd än, men eftersom han erkänner att han såväl har sparkat som slagit mordoffret har han med största sannolikhet varit inblandad i det hela.
Eftersom de åtalade har en ringa ålder lär påföljden till att de släckt ett människoliv med största sannolikhet bli ungdomsvård i något/ett par år. När grabbarna är 20 är de med all säkerhet ute i det fria igen, med hela livet framför sig. Mordoffret fick inte ens uppleva sin 17-årsdag.
Man blir föga förvånad att den utpekade företräds av stjärn- och kändisadvokaten Leif Silbersky. Så fort ett grovt brott som genererar ett stort massmedialt intresse inträffar i vårt land, så kan man garantera att den (eller någon av de) åtalde kommer att försvaras av Silbersky. Givetvis för att han är en skicklig advokat, men också för att Silbersky njuter av varje sekund i rampljuset. Ett fungerande, demokratiskt, rättssystem kräver att den åtalade ska ha en juridiskt skolad försvarare till sin hjälp, och åtaladingen är skyldig förrän man är dömd i en domstol. Detta är jag medveten om. Men stjärnadvokaten Silbersky har genom åren försvarat hedervärda medborgare som Trustorplundrarna, diskoteksbrandsmördarna i Göteborg och Hagamannen. Därför var jag föga förvånad att just Silbersky med sin arroganta uppsyn dök upp i TV och klargjorde att sin nuvarande klient är helt oskyldig till dödsmisshandeln. Han erkänner visserligen att han både har sparkat och slagit offret, men detta har skett i självförsvar. HALLÅ, en ung människa har dött; ihjälsparkad och ihjälslagen av (minst) tre förövare som gett sig på en ensam kille. I självförsvar. Tjena.
Silberskys respekt för den döde och hans anhöriga är obefintlig. Han måste givetvis få företräda sin klient, men att vidare gå ut i media och göra sin häktade klient till offer blir absurt. Jag har tidigare deklarerat att samhället måste ta krafttag mot brottsligheten i allmänhet och grova våldsbrott utfört av ungdomar i synnerhet. Att Silbersky menar att häktet inte är något ställe att vara på för en 16-åring är oförenligt med klientens tidigare handlande. Enligt Silberskys retorik är hans klient gammal nog att vara ute mitt i natten, nyttja alkohol (och enligt media andra droger) samt slå ihjäl en annan människa, men inte gammal nog att sitta i häktet. Jag vill återigen poängtera att klienten inte är dömd än, men eftersom han erkänner att han såväl har sparkat som slagit mordoffret har han med största sannolikhet varit inblandad i det hela.
Eftersom de åtalade har en ringa ålder lär påföljden till att de släckt ett människoliv med största sannolikhet bli ungdomsvård i något/ett par år. När grabbarna är 20 är de med all säkerhet ute i det fria igen, med hela livet framför sig. Mordoffret fick inte ens uppleva sin 17-årsdag.
måndag 8 oktober 2007
Pest eller kolera?
På söndagen (7/10) möttes vår statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren Mona Sahlin i en TV-debatt. Det har nu gått drygt ett år sedan Alliansen, med statsminister Reinfeldt i täten, tog över styret i Sverige. Trots att vi befinner oss i en högkonjunktur, och trots att sysselsättningen har ökat sedan maktövertagandet, så har det medborgerliga stödet för Alliansen minskat. Regeringen fick ingen vidare start då två statsråd (kulturminsiter Cecilia Stegö Chilò och handelsminister Maria Borelius) tvingades avgå på grund av skattefusk. Sedan dess har främst utspel från finansminister Anders Borg och försvarsminister Mikael Odenbergs avhopp legat Alliansen i fatet.
Se för övrigt ultraliberalisten Anders Borg debattera i ungdomsåren här:
http://www.youtube.com/watch?v=hTLOrbmpVG4
Alliansens politik verkar öka de eknomiska klyftorna i samhället. I alla fall är det medias tolkning. Och medias tolkning brukar medborgarna köpa utan ifrågasättande. Efter ett år vid makten lutar det alltså åt att den socialdemokratiske oppositionsledaren Mona Sahlin kommer att bli statsminister 2010. Det är långt dit, och mycket hända än, men dagens prognoser visar på denna utveckling. Eftersom Alliansen har varit i blåsväder och den folkliga opinionen mer än gärna vill se en grillning av Reinfeldt kunde det tyckas att Mona Sahlin hade öppet mål som utgångsläge i debatten. Mona Sahlin må vara kvinna och folklig, men förankring i dagens samhälle saknar hon totalt. Någon retoriker är hon inte heller. Faktum är att hon varken är saklig eller kunnig i sitt resonemang. Det enda hon fick fram i debatten var egentligen att den hon debatterade med var Fredrik Reinfeldt. Varje mening (nåja nästan) började Mona med "Hur kan du, Fredrik reinfeldt, säga..." Efter två gånger blev upprepningen urvattnad och inträningen lyste igenom. Ytterligare en sak att störa sig på hos Mona Sahlin för tittaren.
Att debatten sedan främst kretsade kring sysselsättningen får man möjligen skylla på folket. De hade, enligt TV-programmet Agenda som anordnade debatten, valt att Mona och Fredrik skulle koncentrera sin diskussion kring detta ämne. Men VARFÖR? Sysselsättningen är bättre än på länge. Politik är till för att förbättra samhället. Vi lever i ett ruttet samhälle, varför inte ta itu med de riktiga problemen istället? Under helgen har en 16-årig pojke blivit misshandlad till döds i Stockholm, och en 15 årig pojke ihjälskjuten av en 50 årig man i Rödeby, vars familj sedan länge hade trakasserats av 15-åringen och hans kompisar. Om inte vi vuxna, och framför allt våra styrande politiker, inser att dagens ungdom har en väldigt skev och snedvriden värdegrund kommer det att kvitta om vi har full sysselsättning i framtiden.
Vi lever i en tid då då ungdomen tycker det är häftigt att vara en gangster, där gängfighter, rån, våldtäkter, mord och knark tillhör ungdomars vardag. Där det är häftigt att skolka, säga emot lärare, mobba och sedan ha mage att klaga på skolmat, för stränga lärare och för mycket läxor. Dagens ungdom är detta lands framtid. Dekadensen måste få ett slut nu. Vuxenvärlden och STATEN, som ska fungera som samhällets ryggrad, måste sluta med daltandet och sätta ner foten. Samtliga medborgare i detta land måste fostras i samma värdegrundsanda, och veta vad som är rätt och fel. Utvecklingen har gått käpprätt utför de senaste trettio åren och utvecklingen måste bromsas omdelbart. Om detta yppades inte ett ord i partiledardebatten i söndags. Att välja mellan den politik som Sahlin och Reinfeldt företräder, är som att välja mellan pest eller kolera.
Se för övrigt ultraliberalisten Anders Borg debattera i ungdomsåren här:
http://www.youtube.com/watch?v=hTLOrbmpVG4
Alliansens politik verkar öka de eknomiska klyftorna i samhället. I alla fall är det medias tolkning. Och medias tolkning brukar medborgarna köpa utan ifrågasättande. Efter ett år vid makten lutar det alltså åt att den socialdemokratiske oppositionsledaren Mona Sahlin kommer att bli statsminister 2010. Det är långt dit, och mycket hända än, men dagens prognoser visar på denna utveckling. Eftersom Alliansen har varit i blåsväder och den folkliga opinionen mer än gärna vill se en grillning av Reinfeldt kunde det tyckas att Mona Sahlin hade öppet mål som utgångsläge i debatten. Mona Sahlin må vara kvinna och folklig, men förankring i dagens samhälle saknar hon totalt. Någon retoriker är hon inte heller. Faktum är att hon varken är saklig eller kunnig i sitt resonemang. Det enda hon fick fram i debatten var egentligen att den hon debatterade med var Fredrik Reinfeldt. Varje mening (nåja nästan) började Mona med "Hur kan du, Fredrik reinfeldt, säga..." Efter två gånger blev upprepningen urvattnad och inträningen lyste igenom. Ytterligare en sak att störa sig på hos Mona Sahlin för tittaren.
Att debatten sedan främst kretsade kring sysselsättningen får man möjligen skylla på folket. De hade, enligt TV-programmet Agenda som anordnade debatten, valt att Mona och Fredrik skulle koncentrera sin diskussion kring detta ämne. Men VARFÖR? Sysselsättningen är bättre än på länge. Politik är till för att förbättra samhället. Vi lever i ett ruttet samhälle, varför inte ta itu med de riktiga problemen istället? Under helgen har en 16-årig pojke blivit misshandlad till döds i Stockholm, och en 15 årig pojke ihjälskjuten av en 50 årig man i Rödeby, vars familj sedan länge hade trakasserats av 15-åringen och hans kompisar. Om inte vi vuxna, och framför allt våra styrande politiker, inser att dagens ungdom har en väldigt skev och snedvriden värdegrund kommer det att kvitta om vi har full sysselsättning i framtiden.
Vi lever i en tid då då ungdomen tycker det är häftigt att vara en gangster, där gängfighter, rån, våldtäkter, mord och knark tillhör ungdomars vardag. Där det är häftigt att skolka, säga emot lärare, mobba och sedan ha mage att klaga på skolmat, för stränga lärare och för mycket läxor. Dagens ungdom är detta lands framtid. Dekadensen måste få ett slut nu. Vuxenvärlden och STATEN, som ska fungera som samhällets ryggrad, måste sluta med daltandet och sätta ner foten. Samtliga medborgare i detta land måste fostras i samma värdegrundsanda, och veta vad som är rätt och fel. Utvecklingen har gått käpprätt utför de senaste trettio åren och utvecklingen måste bromsas omdelbart. Om detta yppades inte ett ord i partiledardebatten i söndags. Att välja mellan den politik som Sahlin och Reinfeldt företräder, är som att välja mellan pest eller kolera.
lördag 6 oktober 2007
Bigfoot, Orang Pendek, Nessie och Thomas Quick?
1991 döms en medelålders man tillsammans med sin betydligt yngre manlige älskare till rättspsykiatrisk vård för ett grovt rån utfört i Dalarna. Detta är början till ett av Sveriges mest uppmärksammade och gåtfulla kriminalfenomen. Mannen som döms är nämligen Thomas Quick, en pederast och småbrottsling som åkt in och ut på psykiatriska kliniker under hela sitt vuxna liv. Efter några år på Säters sjukhus börjar Thomas Quick att berätta saker som inte bara får hans terapeut att sätta i halsgropen, det Thomas Quick berättar skakar om hela Sverige. Quick börjar nämligen systematiskt att erkänna ouppklarade mord i Sverige och Norge mellan 1965 och 1993. Sammanlagt erkänner Thomas Quick att han ensam och i sällskap med andra har bragt inte mindre än tjugosex personer om livet.
Thomas Quicks erkännanden har gett upphov till stor massmedial debatt angående sanningshalten. Ett stort mediadrev med kriminolog Leif GW Persson i spetsen anser att Quick är en mytoman och att han förmodligen aldrig ens har sett en död människa. Resultatet av mediadrevet har blivit att gemene mans blid av Quick är "mytomanen Quick" snarare än "seriemördaren Quick". Mytoman eller inte, efter att nyligen ha läst Janne Mattsons bok Gåtan Thomas Quick kan man dock inte låta bli att hänföras av mysteriet kring fallet Quick. Mattsson, som är journalist, har träffat Quick regelbundet under flera år för att sammanställa boken. Han är övertygad om att Quick talar sanning. Det enda jag är säker på efter att ha läst boken är att Thomas Quick är, om inte Sveriges farligaste man, åtminstone Sveriges sjukaste man.
Thomas Quick föddes som Sture Bergwall och växte upp i Dalarna. I boken berättar han att både hans pappa och mamma förgrep sig sexuellt på Thomas under barnåren. Boken beskriver dessa övergrepp ingående och vissa är så oerhört otroliga att det helt enkelt inte kan vara sant. En specifik händelse beskriver när pappan har oralsex med Thomas samtidigt som hans höggravida mamma kommer in i sängkammaren och föder ett dött foster som hon kastar i väggen. Föräldrarna skyller fostrets död på Quick och det är Quicks specifika förhållande till det döda fostret som senare driver Quick till alla mord senare i livet. Förhållandet mellan Quick och föräldrarna är också avgörande för Quicks framtida mördande. När Quick får raserianfall och går in i rollen som mördare förvandlas han nämligen till en figur som han benämner som Ellington. Ibland är Ellington en gestaltning av sin far, ibland av både sin far och mor.
Quick beskriver vidare i boken att i princip alla vuxna som han kommer i kontakt med under barndomsåren, utnyttjar honom sexuellt. Bland annat en äldre bror och en av kommunens präster. Quick börjar själv i unga år att utnyttja yngre pojkar sexuellt. Att detta faktum är sant råder det inga tvivel om. Quick är faktiskt dömd för att ha utnyttjat pojkar sexuellt redan 1970 då han arbetade på Falu-lasarett. Han har i samband med detta försökt att döda en av pojkarna. Det är alltså inte så att Thomas Quick är en okänd figur för polisen då han så småningom börjar att erkänna sina mord. Quick har också flera förhållanden med unga pojkar och anordnar porrfilmsvisningar i sin lägenhet under sin uppväxtperiod. Sitt första mord begår han när han är femton år. Offret är 7-årige Thomas i Växjö. Quick har således tagit sitt förnamn efter sitt första mordoffer. Efternamnet Quick är mammans flicknamn.
Quick har alltså erkänt 26 mord. Av dessa är han dömd för åtta stycken. Mordoffren har främst varit unga pojkar, men även flickor och ungdomar har råkat ut för Quicks vrede. Han påstår att han bland annat har styckat, skändat och ätit av sina offer.
Skeptikerna menar att Quick kan ha läst om de olika ouppklarade morden i tidningar, utgått från fakta och sedan erkänt. Men vad skulle vara motivet? I flera av fallen har Quick setts i anslutning till mordplatserna, vid flera mord har han pekat ut saker som endast mördaren kan ha känt till. Att han är dömd för åtta mord (+ bedömts skyldig till två preskriberade) borde egentligen tala sitt tydliga språk. Det är faktiskt ganska så svårt att bli dömd för mord i en svensk domstol. Om Quick nu skulle vara mytoman och oskyldig till alla erkända mord skulle även det vara oerhört märkligt. För att citera Mattsons sista stycke i sin bok angående mediadrevet som beskriver Quick som mytoman.
Detta innebär att Quick skulle ha skaffat sig information om en mängd mord och försvinnanden som skedde långt innan han togs in på Säters sjukhus i början av 90-talet för att börja använda sig av av dessa informationer när han var på väg att skrivas ut från sjukhuset. Han skulle dessutom ha lyckats manipluera sex domstolar med domare och nämndemän till att vid åtta olika tillfällen enhälligt fälla honom för mord. Dessutom skulle han ha manipulerat åklagaren, polisen och annan rättsexeprtis, inte minst hans egna advokater att tro på hans skuld. Till detta kommer något så unikt som att antalet domare fördubblats vid flera av rättegångarna för att få en så juridisk riktig bedömning som möjligt av förelagt bevismaterial. Någonstans måste väl ändå förståndet vinna över konspiartionsteorierna?
Mördare, mytoman eller både och? Att gåtan Thomas Quick är intressant utifrån ett psykologiskt, juridiskt och massmedialt perspektiv råder det ingen tvekan om. Sätt er in i fallet och bilda er en egen uppfattning. Min uppfattning är att Thomas Quick är en mycket sjuk människa. Mannen är en myt. Och precis som Orang Pendek, Bigfoot, Nessie och andra mytologiska varelser får man tänka och tro vad man vill om Thomas Quick. Ibland är sanningar svåra att bevisa...
Thomas Quicks erkännanden har gett upphov till stor massmedial debatt angående sanningshalten. Ett stort mediadrev med kriminolog Leif GW Persson i spetsen anser att Quick är en mytoman och att han förmodligen aldrig ens har sett en död människa. Resultatet av mediadrevet har blivit att gemene mans blid av Quick är "mytomanen Quick" snarare än "seriemördaren Quick". Mytoman eller inte, efter att nyligen ha läst Janne Mattsons bok Gåtan Thomas Quick kan man dock inte låta bli att hänföras av mysteriet kring fallet Quick. Mattsson, som är journalist, har träffat Quick regelbundet under flera år för att sammanställa boken. Han är övertygad om att Quick talar sanning. Det enda jag är säker på efter att ha läst boken är att Thomas Quick är, om inte Sveriges farligaste man, åtminstone Sveriges sjukaste man.
Thomas Quick föddes som Sture Bergwall och växte upp i Dalarna. I boken berättar han att både hans pappa och mamma förgrep sig sexuellt på Thomas under barnåren. Boken beskriver dessa övergrepp ingående och vissa är så oerhört otroliga att det helt enkelt inte kan vara sant. En specifik händelse beskriver när pappan har oralsex med Thomas samtidigt som hans höggravida mamma kommer in i sängkammaren och föder ett dött foster som hon kastar i väggen. Föräldrarna skyller fostrets död på Quick och det är Quicks specifika förhållande till det döda fostret som senare driver Quick till alla mord senare i livet. Förhållandet mellan Quick och föräldrarna är också avgörande för Quicks framtida mördande. När Quick får raserianfall och går in i rollen som mördare förvandlas han nämligen till en figur som han benämner som Ellington. Ibland är Ellington en gestaltning av sin far, ibland av både sin far och mor.
Quick beskriver vidare i boken att i princip alla vuxna som han kommer i kontakt med under barndomsåren, utnyttjar honom sexuellt. Bland annat en äldre bror och en av kommunens präster. Quick börjar själv i unga år att utnyttja yngre pojkar sexuellt. Att detta faktum är sant råder det inga tvivel om. Quick är faktiskt dömd för att ha utnyttjat pojkar sexuellt redan 1970 då han arbetade på Falu-lasarett. Han har i samband med detta försökt att döda en av pojkarna. Det är alltså inte så att Thomas Quick är en okänd figur för polisen då han så småningom börjar att erkänna sina mord. Quick har också flera förhållanden med unga pojkar och anordnar porrfilmsvisningar i sin lägenhet under sin uppväxtperiod. Sitt första mord begår han när han är femton år. Offret är 7-årige Thomas i Växjö. Quick har således tagit sitt förnamn efter sitt första mordoffer. Efternamnet Quick är mammans flicknamn.
Quick har alltså erkänt 26 mord. Av dessa är han dömd för åtta stycken. Mordoffren har främst varit unga pojkar, men även flickor och ungdomar har råkat ut för Quicks vrede. Han påstår att han bland annat har styckat, skändat och ätit av sina offer.
Skeptikerna menar att Quick kan ha läst om de olika ouppklarade morden i tidningar, utgått från fakta och sedan erkänt. Men vad skulle vara motivet? I flera av fallen har Quick setts i anslutning till mordplatserna, vid flera mord har han pekat ut saker som endast mördaren kan ha känt till. Att han är dömd för åtta mord (+ bedömts skyldig till två preskriberade) borde egentligen tala sitt tydliga språk. Det är faktiskt ganska så svårt att bli dömd för mord i en svensk domstol. Om Quick nu skulle vara mytoman och oskyldig till alla erkända mord skulle även det vara oerhört märkligt. För att citera Mattsons sista stycke i sin bok angående mediadrevet som beskriver Quick som mytoman.
Detta innebär att Quick skulle ha skaffat sig information om en mängd mord och försvinnanden som skedde långt innan han togs in på Säters sjukhus i början av 90-talet för att börja använda sig av av dessa informationer när han var på väg att skrivas ut från sjukhuset. Han skulle dessutom ha lyckats manipluera sex domstolar med domare och nämndemän till att vid åtta olika tillfällen enhälligt fälla honom för mord. Dessutom skulle han ha manipulerat åklagaren, polisen och annan rättsexeprtis, inte minst hans egna advokater att tro på hans skuld. Till detta kommer något så unikt som att antalet domare fördubblats vid flera av rättegångarna för att få en så juridisk riktig bedömning som möjligt av förelagt bevismaterial. Någonstans måste väl ändå förståndet vinna över konspiartionsteorierna?
Mördare, mytoman eller både och? Att gåtan Thomas Quick är intressant utifrån ett psykologiskt, juridiskt och massmedialt perspektiv råder det ingen tvekan om. Sätt er in i fallet och bilda er en egen uppfattning. Min uppfattning är att Thomas Quick är en mycket sjuk människa. Mannen är en myt. Och precis som Orang Pendek, Bigfoot, Nessie och andra mytologiska varelser får man tänka och tro vad man vill om Thomas Quick. Ibland är sanningar svåra att bevisa...
torsdag 4 oktober 2007
Gratis boklån på bibliotek: En folkbildande medborgerlig rättighet!
Inför det senaste valet propagerade "Alliansen" för att avgiftsbelägga (i mitt tycke) medborgerliga kulturrättigheter. Man ville införa obligatorisk entréavgift på landets muséer och man ville avgiftsbelägga boklån på våra bibliotek. Detta blogginlägg ska behandla det senare förslaget. Realpolitiskt finns det, enligt min mening, två avgiftsalternativ för boklån. Båda alternativen är kontraproduktiva utifrån ett samhällsekomiskt perspektiv. Jag ska nedan förklara varför.
Det första alternativet jag ska behandla är debitering för varje boklån. Man skulle kunna tänka sig att en debitering för varje boklån skulle vara rättvist ur ett samhällsekonomiskt perpsektiv. En fundamental regel inom ekonomin är ju att man betalar för de tjänster man tillhandahåller. I detta fall betalar låntagaren för tjänsten att få låna böcker. Egentligen skulle detta vara ett logiskt scenario. Men man kan vända på det. Historiskt har biblioteken fungerat som en medborgerlig rättighet. Bibiloteken ger människor tillgång till litteratur och tidskrifter gratis. Människor som aldrig annars skulle komma i kontakt med böcker har fått en naturlig kontaktpunkt med litteraturen via våra bibliotek. Det torde vara en allmänt vedertaget att litteratur är folkbildande. En debitering för varje boklån skulle förmodligen innebära att färre skulle låna böcker. Och om man ser bildning som samhällsekonomiskt positivt (som undertecknad gör) så torde en debitering för varje boklån därmed inte vara lämplig. Visst, en debitering skulle innebära mer inkomster till statskassan, men eftersom jag anser att biblioteken genrerar positiva externa effekter (bildning, kunskap) i samhället, borde samhället främja en sådan verksamhet istället för att hämma den.
Det andra alternativet för biblioteksavgifter skulle vara en fast kostnad för lånekort. Även om det tydligt framgått att jag anser att bibliotekens utbud ska tillhandahållas gratis, är en fast kostnad en bättre idé än att debitera varje boklån. Det är min övertygelse att att ganska många medborgare uppskattar biblioteken, och skulle förmodligen vara villiga att betala för ett lånekort. Och om man väl betalt avgiften, ligger det i människans natur att utnyttja tjänsten maximalt. För att förtydliga mitt resonemang kan jag jämföra hur jag personligen agerar när jag äter en buffé av modell "betala 85 kronor-ät hur mycket du vill". När man väl har betalat avgiften nyttjar man utbudet tills man är proppmätt. Ändå fyller man på tallriken ytterligare ett varv. Man vill få ut så mycket valuta som möjligt för pengarna. Samma effekt skulle avgiften få på lånekortet. Flera skulle låna större mängd böcker. Om gemene man däremot inte är villig att betala en avgift skulle biblioteken istället utnyttjas av en kulturelit. Det räcker inte med att ganska många nyttjar biblioteken. Flera av dessa skulle falla bort om lånekortet avgiftsbeläggs. Samhälls- och kunskapsklyftorna skulle öka ännu mera. I det långa loppet är en dylik utveckling ett såväl samhällsekonomiskt som välfärdsmässigt misslyckande. Därför bör gratis boklån på våra bibliotek vara obligatoriskt!
Det första alternativet jag ska behandla är debitering för varje boklån. Man skulle kunna tänka sig att en debitering för varje boklån skulle vara rättvist ur ett samhällsekonomiskt perpsektiv. En fundamental regel inom ekonomin är ju att man betalar för de tjänster man tillhandahåller. I detta fall betalar låntagaren för tjänsten att få låna böcker. Egentligen skulle detta vara ett logiskt scenario. Men man kan vända på det. Historiskt har biblioteken fungerat som en medborgerlig rättighet. Bibiloteken ger människor tillgång till litteratur och tidskrifter gratis. Människor som aldrig annars skulle komma i kontakt med böcker har fått en naturlig kontaktpunkt med litteraturen via våra bibliotek. Det torde vara en allmänt vedertaget att litteratur är folkbildande. En debitering för varje boklån skulle förmodligen innebära att färre skulle låna böcker. Och om man ser bildning som samhällsekonomiskt positivt (som undertecknad gör) så torde en debitering för varje boklån därmed inte vara lämplig. Visst, en debitering skulle innebära mer inkomster till statskassan, men eftersom jag anser att biblioteken genrerar positiva externa effekter (bildning, kunskap) i samhället, borde samhället främja en sådan verksamhet istället för att hämma den.
Det andra alternativet för biblioteksavgifter skulle vara en fast kostnad för lånekort. Även om det tydligt framgått att jag anser att bibliotekens utbud ska tillhandahållas gratis, är en fast kostnad en bättre idé än att debitera varje boklån. Det är min övertygelse att att ganska många medborgare uppskattar biblioteken, och skulle förmodligen vara villiga att betala för ett lånekort. Och om man väl betalt avgiften, ligger det i människans natur att utnyttja tjänsten maximalt. För att förtydliga mitt resonemang kan jag jämföra hur jag personligen agerar när jag äter en buffé av modell "betala 85 kronor-ät hur mycket du vill". När man väl har betalat avgiften nyttjar man utbudet tills man är proppmätt. Ändå fyller man på tallriken ytterligare ett varv. Man vill få ut så mycket valuta som möjligt för pengarna. Samma effekt skulle avgiften få på lånekortet. Flera skulle låna större mängd böcker. Om gemene man däremot inte är villig att betala en avgift skulle biblioteken istället utnyttjas av en kulturelit. Det räcker inte med att ganska många nyttjar biblioteken. Flera av dessa skulle falla bort om lånekortet avgiftsbeläggs. Samhälls- och kunskapsklyftorna skulle öka ännu mera. I det långa loppet är en dylik utveckling ett såväl samhällsekonomiskt som välfärdsmässigt misslyckande. Därför bör gratis boklån på våra bibliotek vara obligatoriskt!
onsdag 3 oktober 2007
Makthavare är inget att lita på
Den 3:e maj 1973 publicerade journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou, i tidningen Folket i Bild/Kulturfront, ett antal artiklar där de avslöjade existensen av ett svenskt hemligt underrättelseorgan, kallat "informationsbyrån", IB. I artiklarna beskrevs hur IB olagligt åsiktsregistrerade svenska vänsteranhängare och hur man använde sig av infiltratörer i såväl fackföreningar som intresserörelser för att utföra registreringen. Vidare redogjordes det för hur IB samarbetade med andra "västländers" (USA och Israel) underrättelsetjänster. Notera att detta var i en tid då det "Kalla kriget" var kallare än någonsin, och i en tid då Sverige officiellt sett hade deklarerat sig som ett neutralt land.
Avslöjandet av IB slog ner som en bomb. IB-affären diskuterades flitigt i TV-debatter och i övrig massmedia. Landets makthavare ställdes mot väggen. Inte kunde väl Sverige ha en underrättelsetjänst som bedrev åsiktsregistrering och begick brottsliga handlingar (olaglig buggning, inbrott etc.) i sitt arbete? Och ännu värre, kunde denna organisation i så fall vara sanktionerad av den socialdemokratiska regeringen? I vårt trygga folkhem? Vid tidpunkten för avslöjandet var Olof Palme statsminister, Sven Andersson utrikesminister och Stig Synnergren överbefälhavare (ÖB).
Vid flera officiella tillfällen förnekade Andersson att IB ägnade sig åt åsiktsregistrering. Palme i sin tur ställde sig helt ovetande till IB:s existens. Journalisterna bakom avslöjandet dömdes till ett års fängelse var för spioneri. I efterhand har det framkommit att IB (som givetvis existerade) lämnade kontinuerliga rapporter till regeringen Palme. Intressant att denne (i mångas ögon) rättskaffens man hade mage att ljuga de svenska medborgarna rätt upp i ansiktet. Det är emellertid inte första och sista gången Olof Palme ljög för det svenska folket.
Journalisten Peter Bratt fortsatte nämligen att granska våra makthavare. Den 18:e november 1977 publicerade han i DN en artikel, som avslöjade att tidigare socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer var en flitig besökare på en nyligen sprängd bordell i Stockholm. På bordellen ska enligt uppgift bland annat 13 och 14- åriga tjejer ha bjudit ut sig själva till maktens män. Uppståndelsen blev enorm. Den förra statsministern, tillika partiordföranden för socialdemokraterna Olof Palme, gick ut och kraftigt dementerade dessa uppgifter. Han kallade Bratt och media bl.a. för lögnare och råttor. Bratts huvudkälla till avslöjandet var ingen mindre än kriminologen Leif GW Persson som visste att Bratts artikel bestod av sanningar. Han har i efterhand berättat om den stora förvåning som mötte honom när Palme av alla människor (GW var gråsosse) kunde ljuga hela den svenska befolkningen rakt upp i ansiktet.
SVT sände nyligen en dokumentär om journalisten Peter Bratt och om ovan beskrivna händelser. Gå gärna in på http://www.svt.se och klicka er fram till dokumentärer för att titta på den klart sevärda historiska skildringen.
Det som är extra intressant i sammhanhanget är hur politiker och makthavare gång på gång försöker att sopa saker och ting under mattan. Det är inget konstigt att politikerföraktet bland dagens medborgare ökar. Våra makthavare ljuger ju oss uppenbarligen rakt upp i ansiktet. Att en sådan "folkkär" (och givetvis av meningsmotståndarna hatad) förkämpe för socialism och rättvisa som Olof Palme hade mage att ljuga och försvara kriminella handlingar sätter fingret på det politiska hyckleriet. Maktens män och kvinnor styrs precis som gemene man av egna intressen. Allt annat är lögn.
I vår tid forstätter media att granska politiker och deras förehavanden. Att socialdemokrater och andra makthavare fifflar och flummar tillhör inte en svunnen tid. Ett tydligt exempel på det är turerna kring Lars Danielsson efter Tsunamikatastrofen. Räkna med att Göran Persson m.fl. vet vad Danielsson sysslade med kring julhelgen 2004. Räkna med att Danielsson ljuger oss rakt upp i ansiktet. Att konspiartionsteoretiker går igång på liknande händelser är inte konstigt. Historien upprepar sig nämligen. Makthavare är inget att lita på.
Avslöjandet av IB slog ner som en bomb. IB-affären diskuterades flitigt i TV-debatter och i övrig massmedia. Landets makthavare ställdes mot väggen. Inte kunde väl Sverige ha en underrättelsetjänst som bedrev åsiktsregistrering och begick brottsliga handlingar (olaglig buggning, inbrott etc.) i sitt arbete? Och ännu värre, kunde denna organisation i så fall vara sanktionerad av den socialdemokratiska regeringen? I vårt trygga folkhem? Vid tidpunkten för avslöjandet var Olof Palme statsminister, Sven Andersson utrikesminister och Stig Synnergren överbefälhavare (ÖB).
Vid flera officiella tillfällen förnekade Andersson att IB ägnade sig åt åsiktsregistrering. Palme i sin tur ställde sig helt ovetande till IB:s existens. Journalisterna bakom avslöjandet dömdes till ett års fängelse var för spioneri. I efterhand har det framkommit att IB (som givetvis existerade) lämnade kontinuerliga rapporter till regeringen Palme. Intressant att denne (i mångas ögon) rättskaffens man hade mage att ljuga de svenska medborgarna rätt upp i ansiktet. Det är emellertid inte första och sista gången Olof Palme ljög för det svenska folket.
Journalisten Peter Bratt fortsatte nämligen att granska våra makthavare. Den 18:e november 1977 publicerade han i DN en artikel, som avslöjade att tidigare socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer var en flitig besökare på en nyligen sprängd bordell i Stockholm. På bordellen ska enligt uppgift bland annat 13 och 14- åriga tjejer ha bjudit ut sig själva till maktens män. Uppståndelsen blev enorm. Den förra statsministern, tillika partiordföranden för socialdemokraterna Olof Palme, gick ut och kraftigt dementerade dessa uppgifter. Han kallade Bratt och media bl.a. för lögnare och råttor. Bratts huvudkälla till avslöjandet var ingen mindre än kriminologen Leif GW Persson som visste att Bratts artikel bestod av sanningar. Han har i efterhand berättat om den stora förvåning som mötte honom när Palme av alla människor (GW var gråsosse) kunde ljuga hela den svenska befolkningen rakt upp i ansiktet.
SVT sände nyligen en dokumentär om journalisten Peter Bratt och om ovan beskrivna händelser. Gå gärna in på http://www.svt.se och klicka er fram till dokumentärer för att titta på den klart sevärda historiska skildringen.
Det som är extra intressant i sammhanhanget är hur politiker och makthavare gång på gång försöker att sopa saker och ting under mattan. Det är inget konstigt att politikerföraktet bland dagens medborgare ökar. Våra makthavare ljuger ju oss uppenbarligen rakt upp i ansiktet. Att en sådan "folkkär" (och givetvis av meningsmotståndarna hatad) förkämpe för socialism och rättvisa som Olof Palme hade mage att ljuga och försvara kriminella handlingar sätter fingret på det politiska hyckleriet. Maktens män och kvinnor styrs precis som gemene man av egna intressen. Allt annat är lögn.
I vår tid forstätter media att granska politiker och deras förehavanden. Att socialdemokrater och andra makthavare fifflar och flummar tillhör inte en svunnen tid. Ett tydligt exempel på det är turerna kring Lars Danielsson efter Tsunamikatastrofen. Räkna med att Göran Persson m.fl. vet vad Danielsson sysslade med kring julhelgen 2004. Räkna med att Danielsson ljuger oss rakt upp i ansiktet. Att konspiartionsteoretiker går igång på liknande händelser är inte konstigt. Historien upprepar sig nämligen. Makthavare är inget att lita på.
tisdag 2 oktober 2007
Entreprenörskap: Framtidens färdighet?
Traditionellt har kunskap värderats högt i vårt västerländska samhälle. Den lärde har fått högst betyg i skolan, den lärde har verkat i maktens korridorer och den lärde har fått de eftertraktade jobben på arbetsmarknaden. Kort sagt: den lärde har alltid varit någon man har sett upp till. Den värderade kunskapen, har historiskt, bestått i kunskapen själv. Kunskap har varit makt.
Idag verkar synen på värderad kunskap genomgå ett paradigmskifte. Istället för den traditionellt värderade kunskapen, verkar den samtida och framtida kunskapen genomsyras av ord som fantasi och entreprenörskap. Vår tids ultraliberalistiska och kapitalistiska tankesätt har pådrivit denna utveckling.
Redan i höstas kunde man läsa om indragna statliga medel till universitet för att ansökningarna har minskat. Trots att årskullarna blir större, minskar antalet sökande till eftergymnasiala studier. Samma tendens finns inom ansökningsstatistiken till högskoleprovet. Statistiken visar tydligt att allt färre väljer att skriva högskoleprovet. Detta är givetvis en omedelbar konsekvens av att synen på den traditionella, intellektuella kunskapen håller på att förändras. Varför studera vidare om det hela tiden är din entreprenöriella anda som värderas i arbetslivet? Med detta synsätt kan du lika gärna hoppa av grundskolan och försöka att starta ett IT-bolag istället. Om du misslyckas kan du ju försöka att skapa ett nytt. Det finns ju ingen hejd på din fantasi. Fantastiskt eller hur? Och att studera på högskola och univetsitet är ju inte ens att tänka på. Så onödigt det är med intellektuell utbildning!
Som jag redan har påpekat är detta paradigmskifte inom kunskapsvärderingen ett barn av vår tävlingsinriktade och globala tidsanda. Man kan dock ifrågasätta varför samhället väljer att förankra detta paradigmskifte.
I skolvärlden består idag lärarfortbildning av metoder om hur man kan premiera elever som påvisar extra goda entreprenöriella egenskaper. Vidare handlar dagens pedagogiska brandtal om just vikten av entreprenörskap och fantasi snarare än traditionell, intellektuell kunskap. I en TV-sänd debatt, där den liberale skolreformatorn Jan Björklund satt på första parkett ,talade Fredrik Härén. Detta skedde för några veckor sedan. Härén talade om vikten av att det svenska skolsystemet släpper ifrån sig personer som har fantasier och affärsidéer som kan konkurrera med övriga I-länder. Härén fick utmärkelsen årets talare 2006/2007. Man undrar i vilket samhälle man lever i när dess främsta pedagogiska agitator beskrivs på följande sätt: (och dessutom vinner pris på pris.)
Fredrik Härén talar ofta, länge och engagerat om 2000-talets viktigaste råvara: idéer. Det har givit honom mängder av utmärkelser som årets entreprenör, årets nytänkare med mera. Han har snabbt blivit ett av Sveriges mest uppmärksammade namn inom ämnet kreativitet. Med sin egen arbetsmässiga erfarenhet som bakgrund, har Fredrik förmågan att sätta in betydelsen av kreativitet och förmågan att tänka annorlunda i ett större affärsmässigt perspektiv.
Ett samhälle bestående enbart av entreprenörer, idésprutor, nytänkare och utpräglade kapitalister. Är det vårt utopiska samhälle? Förhoppningsvis är detta paradigmskifte en fluga. En upplåst ballong som kommer att spricka likt IT-bubblan. För även om vi går allt mer mot den ovan beskrivna situationen, så kommer den genuina intellektuella kunskapen alltid på ett eller annat sätt att behövas. Mer än någonsin. Kunskap är nämligen makt!
Idag verkar synen på värderad kunskap genomgå ett paradigmskifte. Istället för den traditionellt värderade kunskapen, verkar den samtida och framtida kunskapen genomsyras av ord som fantasi och entreprenörskap. Vår tids ultraliberalistiska och kapitalistiska tankesätt har pådrivit denna utveckling.
Redan i höstas kunde man läsa om indragna statliga medel till universitet för att ansökningarna har minskat. Trots att årskullarna blir större, minskar antalet sökande till eftergymnasiala studier. Samma tendens finns inom ansökningsstatistiken till högskoleprovet. Statistiken visar tydligt att allt färre väljer att skriva högskoleprovet. Detta är givetvis en omedelbar konsekvens av att synen på den traditionella, intellektuella kunskapen håller på att förändras. Varför studera vidare om det hela tiden är din entreprenöriella anda som värderas i arbetslivet? Med detta synsätt kan du lika gärna hoppa av grundskolan och försöka att starta ett IT-bolag istället. Om du misslyckas kan du ju försöka att skapa ett nytt. Det finns ju ingen hejd på din fantasi. Fantastiskt eller hur? Och att studera på högskola och univetsitet är ju inte ens att tänka på. Så onödigt det är med intellektuell utbildning!
Som jag redan har påpekat är detta paradigmskifte inom kunskapsvärderingen ett barn av vår tävlingsinriktade och globala tidsanda. Man kan dock ifrågasätta varför samhället väljer att förankra detta paradigmskifte.
I skolvärlden består idag lärarfortbildning av metoder om hur man kan premiera elever som påvisar extra goda entreprenöriella egenskaper. Vidare handlar dagens pedagogiska brandtal om just vikten av entreprenörskap och fantasi snarare än traditionell, intellektuell kunskap. I en TV-sänd debatt, där den liberale skolreformatorn Jan Björklund satt på första parkett ,talade Fredrik Härén. Detta skedde för några veckor sedan. Härén talade om vikten av att det svenska skolsystemet släpper ifrån sig personer som har fantasier och affärsidéer som kan konkurrera med övriga I-länder. Härén fick utmärkelsen årets talare 2006/2007. Man undrar i vilket samhälle man lever i när dess främsta pedagogiska agitator beskrivs på följande sätt: (och dessutom vinner pris på pris.)
Fredrik Härén talar ofta, länge och engagerat om 2000-talets viktigaste råvara: idéer. Det har givit honom mängder av utmärkelser som årets entreprenör, årets nytänkare med mera. Han har snabbt blivit ett av Sveriges mest uppmärksammade namn inom ämnet kreativitet. Med sin egen arbetsmässiga erfarenhet som bakgrund, har Fredrik förmågan att sätta in betydelsen av kreativitet och förmågan att tänka annorlunda i ett större affärsmässigt perspektiv.
Ett samhälle bestående enbart av entreprenörer, idésprutor, nytänkare och utpräglade kapitalister. Är det vårt utopiska samhälle? Förhoppningsvis är detta paradigmskifte en fluga. En upplåst ballong som kommer att spricka likt IT-bubblan. För även om vi går allt mer mot den ovan beskrivna situationen, så kommer den genuina intellektuella kunskapen alltid på ett eller annat sätt att behövas. Mer än någonsin. Kunskap är nämligen makt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)