Den senaste veckan har Ni läsare kunnat besvara vart ni står politiskt. Här presenteras nu resultatet. 21 stycken unika röster inkom, och dessa fördelades så här:
Nationalismen: 9 röster (45%)
Alliansen: 7 röster (33%)
Vänstern: 3 röster (14%)
Socialdemokraterna: 1 röst (4%)
Miljörörelsen: 1 röst (4%)
Det är intressant att konstatera att Ni läsare vill se ett nationellt alternativ inom politiken.* Sverigedemokraterna är ju på kraftig frammarsch och blir säkerligen att räkna med i valet 2010.
Om undersökningen hade varit ett legitimt valresultat kan man nog fråga sig hur det politiskt korrekta Sverige hade agerat då. Vårt proportionella valsystem har många fördelar, men en nackdel är onekligen att det är svårt för partierna att bilda starka majoritetsregeringar. Det skulle knappast förvåna mig om Vänstern, Alliansen, Miljöpartiet och Socialdemokraterna hade gått ihop i en koalitionsregering mot det nationella alternativet. I så fall skulle Carl Bildts gamla uttryck rödgrön röra helt plötsligt utvidgats till en rödgrönblå röra. Därmed skulle den gamla traditionella blockpolitiken ha totalt spelat ut sin roll. En regering där vänstern och moderaterna regerar, kan det verkligen vara möjligt? Ja, vad gör man inte för att vara politiskt korrekt på pappret och strunta i folkets vilja? Titta bara på Landskrona där det nationella alternativet (SD) fick 22 %. Där gick vänster och höger samman och dumförklarade 22 % (!!!!) av väljarkåren. Man kan tydligen göra allt i demokratins namn? Grundprincipen med demokrati torde ju inte vara hyckleri.
Om ett liknande scenario (som ovan beskrivs) skulle uppstå i verkligheten är det nog dock nådastöten för de traditionella partierna. Jag har nämligen svårt att tänka mig att gråsossarna ute i Sveriges avlånga land är glada åt att samarbeta med de mest blålila av de konservativa. Dessa ytterligheter skyr varnadra som pesten. Så har det alltid varit enligt den svenska politiska traditionen. Och traditioner bryter man inte utan att det möter ordentligt motstånd.
Det valresultat som ni har röstat fram skulle således skaka om Sveriges politiska arena rejält, och ge regeringsbildarna ordentligt huvudbry. Intressant också att det traditionellt sett största partiet, socialdemokraterna knappt klarar 4%-spärren. Kan man ana en Mona Sahlin-effekt här? Mona lär göra mer skada än nytta för sitt parti, det parti som Göran Persson dragit ner i smutsen ännu mer genom att släppa populistiska böcker i girighetens namn, bygga mångmiljonvillor och inkassera mer i månadslön än vad en vad en arbetare tjänar på fem år. Socialdemokratins ledare har nämligen alltid (utåt sett) stått för rättvisa. De har också varit starkt förknippade med just socialdemokratin. De flesta invånare i Sverige, som varit med ett tag, kan utan att blinka rabbla samtliga partiledare för socialdemokraterna genom tiderna. Men ska de göra samma sak med exempelvis folkpartiets ledare, går de på pumpen. Mona Sahlin är en dussinpolitiker, som förmodligen många i framtiden kommer att ha glömt bort. Om hon däremot går till historien som Sveriges första kvinnliga statsminister, så är det ett stort steg mot avgrunden för vårt land.
Konstigare dock att miljörelsen inte fick mer röster av Er. Klimatfrågan aktualiseras ständigt i media. Vidare har ju Al Gore vunnit Nobels fredspris i år för sina insatser för miljön. Bara en sådan sak. Men att klimatfrågan är så på tapeten verkar läsarna av Lordens blogg i stort ett strunta i. Självständiga som ni är! Vänstern får tre röster. En ideologi anpassad efter 1850-talets påbörjade industrialiserade samhälle. Så många gånger, sedan dess, har de bevisat att det är svårt att få ihop teori och praktik. Gång på gång har det "äkta folkstyret" lett till diktatur. Också svårt att ta den gamla spärrvakten, tågmästaren och uttalade kommunisten Lars Ohly på allvar. När han inte pekar finger åt politiksa meningsmotståndare i nyhetssändningar, saknar han kontakt med verkligheten i sin argumentation.
Det har nu kommit upp en ny undersökning, som fokuserar på inkomsterna hos läsarna av Lordens Blogg. Rösta nu! Givvetvis är omröstningen anonym för den som inte redan listat ut det. Och omröstningen finns i höger överkant av sidan.
*En undersökning på 21 personer är givetvis låååångt ifrån statistiskt säkerställd. Dessutom är undersökningen gjord på Lordens blogg. En närstående person till mig påvisade nyligen att Lordens blogg förmodligen är den sjukaste bloggen i landet. Ett gott omdöme. Och ni läsare är förmodligen lika sjuka som läser här! Fortsätt med det!
onsdag 24 oktober 2007
måndag 22 oktober 2007
Svensk (?) Maffia!
Lasse Wierups och Matti Larssons bok svensk maffia är en bok som lämnar starka intryck. På 371 sidor redogör författarna om de kriminella gäng i Sverige som livnär sig på organiserad brottslighet.
Wierup och Larsson lämnar en strukturerad och naken bild av hur Sverige, bara på några decennier, har förvandlats från ett tryggt folkhem till ett mer eller mindre laglöst samhälle, där gängen lämnas utrymme att härja fritt. Bilden som ges i boken är givetvis både dyster och skrämmande. Det sorgligaste av allt är att gängen stadigt ökar och expanderar sin kriminella verksamhet. Polisen verkar uppgiven och har svårt att klara upp många av dessa gängrelaterade brott. Detta är givetvis inget bra för vår framtida samhällsutveckling.
I boken redogörs det för hur den organiserade brottsligheten fick fotfäste i Sverige under 70-talet. Det var främst jugoslaver som upptäckte att det i Sverige fanns en stor marknad för narkotika och smuggelcigaretter. Samtidigt var vårt rättssystem förlåtande, varför man samtidigt som man begick brott inte riskerade några allvarliga påföljder. Detta faktum innebar att jugoslaverna lyckades att bygga upp klanverksamhet i landet. Framstående i den svenska undre världen under 70-talet och framåt var den serbiske krigsförbrytaren och internationella brottslingen Arkan. Kretsen kring Arkan genomförde en rad rån och lyckades bygga upp ett kriminellt jugoslaviskt nätverk i Sverige. Många av männen kring Arkan har idag mördats i kriminella uppgörelser, men de har hela tiden ersatts av nya ledare.
Det fanns givetvis andra kriminella aktörer än just jugoslaverna under denna period i Sverige, men enligt boken var det dessa som först organiserade brottsligheten ungefär som de moderna kriminella organisationerna gör idag.
Under 80-talet uppstår en liga i Uppsala som kommer att gå under beteckningen Uppsalamaffian. Denna liga kom att sätta agendan för hur hur den organiserade brottsligheten sedan utvecklades i Sverige. De vanligaste brotten som de kriminella gängen ägnar sig åt är idag rån, utpressing (och beskyddarverksamhet) och narkotikahandel. Många ägnar sig också åt avancerad ekonomisk brottslighet som genrerar stora vinster. Och det var precis denna brottslighet som Uppsalamaffian ägnade sig åt.
Under 90-talet dominerade de traditionella MC-gängen den organiserade brottsligheten. De etablerade internationella 1%-klubbarna Hells Angels och Bandidos lyckades att få fotfäste i Sverige. Fram till idag har dessa båda klubbar ökat dramatiskt i landet och finns representerade (prospectklubbar inräknade) från Trelleborg i syd till Luleå i norr.
De kriminellt organiserade gäng som ökar mest idag kommer dock inte från den miljö som traditionellt har dominerat den undre världen i Sverige. Från mitten av 90-talet fram till idag expanderar flest gäng i våra storstäders förorter. I dessa förortsområden är det enkelt för gängen att ständigt rekrytera nya medlemmar. Det finns flera renodlade etniska gäng (exempelvis Albanligan i Göteborg) , men vanligast är det att medlemmar från flera olika nationaliteter går samman. Utanförskapet är stort och invånarna och många gängmedlemmar i boken uttrycker heller ingen ambition att vilja anpassa sig till ett normalt liv i det nya landet. Exempel på sådana gäng är Original Gangsters, South Side Pushers, Chosen Ones etc. Det bör också tilläggas att flera MC-gäng lyckas rekrytera sina nyare medlemmar från just förorterna. Exempelvis består Bandidos nya medlemmar och underavdelning X-TEAM i Göteborg nästan uteslutande av personer med invandrarbakgrund. Gängproblemen kan alltså i förlängningen ses som ett klass och ett integrationsproblem.
Den svenska maffian tenderar alltså i flera fall till att inte vara svensk i ordets rätta bemärkelse. Boken Svensk Maffia är verkligen en intressant men samtidigt skrämmande läsning. Att Sveriges invånare måste vakna upp och ta detta samhällsproblem på största allvar borde ligga i alla (nåväl kanske inte gängens) samhällsmedborgares intresse. Vi kommer annars att gå mot ett allt mer laglöst samhälle. Boken beskriver i flera fall, mer eller mindre, öppna krig mellan vissa gäng där mord är vardagsmat. Polisen klarar som sagt inte av att lösa brotten.
Vidare påvisar boken att flera kriminella gäng kontrollerar stora delar av restaurangbranschen i våra större städer, att de styr våra fängelser och att de med våld och hot försöker att påverka domstolsbeslut mot sina medlemmar. Att den organiserade brottsligheten har nästlat sig in i flera tunga samhällsinstitutioner är därmed ett faktum. Vilket blir nästa steg? Sveriges oskuld togs för länge sen, och vi börjar mer och mer gå mot prostitution. Det borde alltså vara dags för någon (läs makthavarna) att sätta ned foten. Innan det är för sent.
Wierup och Larsson lämnar en strukturerad och naken bild av hur Sverige, bara på några decennier, har förvandlats från ett tryggt folkhem till ett mer eller mindre laglöst samhälle, där gängen lämnas utrymme att härja fritt. Bilden som ges i boken är givetvis både dyster och skrämmande. Det sorgligaste av allt är att gängen stadigt ökar och expanderar sin kriminella verksamhet. Polisen verkar uppgiven och har svårt att klara upp många av dessa gängrelaterade brott. Detta är givetvis inget bra för vår framtida samhällsutveckling.
I boken redogörs det för hur den organiserade brottsligheten fick fotfäste i Sverige under 70-talet. Det var främst jugoslaver som upptäckte att det i Sverige fanns en stor marknad för narkotika och smuggelcigaretter. Samtidigt var vårt rättssystem förlåtande, varför man samtidigt som man begick brott inte riskerade några allvarliga påföljder. Detta faktum innebar att jugoslaverna lyckades att bygga upp klanverksamhet i landet. Framstående i den svenska undre världen under 70-talet och framåt var den serbiske krigsförbrytaren och internationella brottslingen Arkan. Kretsen kring Arkan genomförde en rad rån och lyckades bygga upp ett kriminellt jugoslaviskt nätverk i Sverige. Många av männen kring Arkan har idag mördats i kriminella uppgörelser, men de har hela tiden ersatts av nya ledare.
Det fanns givetvis andra kriminella aktörer än just jugoslaverna under denna period i Sverige, men enligt boken var det dessa som först organiserade brottsligheten ungefär som de moderna kriminella organisationerna gör idag.
Under 80-talet uppstår en liga i Uppsala som kommer att gå under beteckningen Uppsalamaffian. Denna liga kom att sätta agendan för hur hur den organiserade brottsligheten sedan utvecklades i Sverige. De vanligaste brotten som de kriminella gängen ägnar sig åt är idag rån, utpressing (och beskyddarverksamhet) och narkotikahandel. Många ägnar sig också åt avancerad ekonomisk brottslighet som genrerar stora vinster. Och det var precis denna brottslighet som Uppsalamaffian ägnade sig åt.
Under 90-talet dominerade de traditionella MC-gängen den organiserade brottsligheten. De etablerade internationella 1%-klubbarna Hells Angels och Bandidos lyckades att få fotfäste i Sverige. Fram till idag har dessa båda klubbar ökat dramatiskt i landet och finns representerade (prospectklubbar inräknade) från Trelleborg i syd till Luleå i norr.
De kriminellt organiserade gäng som ökar mest idag kommer dock inte från den miljö som traditionellt har dominerat den undre världen i Sverige. Från mitten av 90-talet fram till idag expanderar flest gäng i våra storstäders förorter. I dessa förortsområden är det enkelt för gängen att ständigt rekrytera nya medlemmar. Det finns flera renodlade etniska gäng (exempelvis Albanligan i Göteborg) , men vanligast är det att medlemmar från flera olika nationaliteter går samman. Utanförskapet är stort och invånarna och många gängmedlemmar i boken uttrycker heller ingen ambition att vilja anpassa sig till ett normalt liv i det nya landet. Exempel på sådana gäng är Original Gangsters, South Side Pushers, Chosen Ones etc. Det bör också tilläggas att flera MC-gäng lyckas rekrytera sina nyare medlemmar från just förorterna. Exempelvis består Bandidos nya medlemmar och underavdelning X-TEAM i Göteborg nästan uteslutande av personer med invandrarbakgrund. Gängproblemen kan alltså i förlängningen ses som ett klass och ett integrationsproblem.
Den svenska maffian tenderar alltså i flera fall till att inte vara svensk i ordets rätta bemärkelse. Boken Svensk Maffia är verkligen en intressant men samtidigt skrämmande läsning. Att Sveriges invånare måste vakna upp och ta detta samhällsproblem på största allvar borde ligga i alla (nåväl kanske inte gängens) samhällsmedborgares intresse. Vi kommer annars att gå mot ett allt mer laglöst samhälle. Boken beskriver i flera fall, mer eller mindre, öppna krig mellan vissa gäng där mord är vardagsmat. Polisen klarar som sagt inte av att lösa brotten.
Vidare påvisar boken att flera kriminella gäng kontrollerar stora delar av restaurangbranschen i våra större städer, att de styr våra fängelser och att de med våld och hot försöker att påverka domstolsbeslut mot sina medlemmar. Att den organiserade brottsligheten har nästlat sig in i flera tunga samhällsinstitutioner är därmed ett faktum. Vilket blir nästa steg? Sveriges oskuld togs för länge sen, och vi börjar mer och mer gå mot prostitution. Det borde alltså vara dags för någon (läs makthavarna) att sätta ned foten. Innan det är för sent.
fredag 19 oktober 2007
Krogen- Ett nödvändigt ont
När Mörbyligan i slutet av 70-talet sjöng Fredag: dags att supa. Lördag: samma sak! var det förmodligen en bitter kritik mot deras och andra ungdomars slentrianmässiga leverne. Det fanns liksom inget annat för unga människor att göra än att supa. I likhet med Mörbyligans textrad så har besök på krogen de senaste åren blivit slentrian för egen del. Det är svårt att bryta invanda mönster, trots att den inslagna vägen egentligen inte ger någonting.
När man i unga år fick beträda krogen för första gången var det något speciellt. Att träffa andra människor, att snacka skit och att roa sig var riktigt kul, spännande och häftigt. Livet lekte och krogen är de vuxnas sfär. Klart att man som ungdom, på väg in i vuxenvärlden tycker att kroglivet är exotiskt. Krogen var en social mötesplats där det förvisso söps ganska friskt, men där förhoppningen att hitta en vacker tös (eller pojk beronde på vad man har för kön och sexuell läggning) var den drivande motivation till krogbesöket. Åren har sedan dess gått, några av läsarna kanske är där idag, men det viktiga är att detta livsmönster ofta reproduceras. När man väl är invand att besöka krogen en eller flera gånger i veckan blir detta beteende en institution i ditt liv. Beteendet blir slentrian. Åren går (och några ligger som Eldkvarn sjunger som vrak på botten)
Krogen av idag är inte längre någon social mötesplats. På de allra flesta krogarna eller nattklubbarna är musiken så pass hög att man får skrika åt varandra för att överhuvudtaget göra sig hörd. Ändå börjar allt som oftast det bestående svaret på tilltal med ett VA? Vidare är de flesta på krogen (absolut inte undertecknad exkluderad) allt som oftast för druckna för att föra en civiliserad konversation, eller ett civiliserat beteende. För krogragg och one night stands kan krogen fungera, men ärligt talat, vem hittar numera sin käresta på krogen? Som social mötesplats har krogen spelat ut sin roll! Den rollen har istället övertagits av Internet. Det civiliserade nätdejtandet ökar medan dekadensen på krogen fortsätter. Att jag, och många av mina vänner, har varit av denna åsikt de senaste fem åren, har inte hindrat oss från att flera gånger i månaden besöka just krogen. Var eviga gång undrar man efteråt vad man egentligen hade där att göra.
Givetvis fyller krogen någon funktion, annars hade man kanske inte gått dit. Men den största anledningen att man upprepar krogbesöken tror jag just är att det är ett invant beteende. Möjligen också att det är för tidigt att bryta upp festandet vid midnatt (då grannar och dylikt vill sova) och därför knallar vidare ut. Det kan fortfarande vara roligt att träffa nytt folk, men i ärlighetens namn umgås man ju ändå med "sitt" klientel även på krogen.
Så gott folk, nästa gång ni festar eller har trevligt i goda vänners lag. Överväg om det verkligen är nödvändigt att bryta upp och dra vidare. I skrivande stund är det fredagkväll. Jag ska avnjuta någon öl med goda vänner. Bli inte förvånade om vi slutar vår kväll på...just det.
När man i unga år fick beträda krogen för första gången var det något speciellt. Att träffa andra människor, att snacka skit och att roa sig var riktigt kul, spännande och häftigt. Livet lekte och krogen är de vuxnas sfär. Klart att man som ungdom, på väg in i vuxenvärlden tycker att kroglivet är exotiskt. Krogen var en social mötesplats där det förvisso söps ganska friskt, men där förhoppningen att hitta en vacker tös (eller pojk beronde på vad man har för kön och sexuell läggning) var den drivande motivation till krogbesöket. Åren har sedan dess gått, några av läsarna kanske är där idag, men det viktiga är att detta livsmönster ofta reproduceras. När man väl är invand att besöka krogen en eller flera gånger i veckan blir detta beteende en institution i ditt liv. Beteendet blir slentrian. Åren går (och några ligger som Eldkvarn sjunger som vrak på botten)
Krogen av idag är inte längre någon social mötesplats. På de allra flesta krogarna eller nattklubbarna är musiken så pass hög att man får skrika åt varandra för att överhuvudtaget göra sig hörd. Ändå börjar allt som oftast det bestående svaret på tilltal med ett VA? Vidare är de flesta på krogen (absolut inte undertecknad exkluderad) allt som oftast för druckna för att föra en civiliserad konversation, eller ett civiliserat beteende. För krogragg och one night stands kan krogen fungera, men ärligt talat, vem hittar numera sin käresta på krogen? Som social mötesplats har krogen spelat ut sin roll! Den rollen har istället övertagits av Internet. Det civiliserade nätdejtandet ökar medan dekadensen på krogen fortsätter. Att jag, och många av mina vänner, har varit av denna åsikt de senaste fem åren, har inte hindrat oss från att flera gånger i månaden besöka just krogen. Var eviga gång undrar man efteråt vad man egentligen hade där att göra.
Givetvis fyller krogen någon funktion, annars hade man kanske inte gått dit. Men den största anledningen att man upprepar krogbesöken tror jag just är att det är ett invant beteende. Möjligen också att det är för tidigt att bryta upp festandet vid midnatt (då grannar och dylikt vill sova) och därför knallar vidare ut. Det kan fortfarande vara roligt att träffa nytt folk, men i ärlighetens namn umgås man ju ändå med "sitt" klientel även på krogen.
Så gott folk, nästa gång ni festar eller har trevligt i goda vänners lag. Överväg om det verkligen är nödvändigt att bryta upp och dra vidare. I skrivande stund är det fredagkväll. Jag ska avnjuta någon öl med goda vänner. Bli inte förvånade om vi slutar vår kväll på...just det.
onsdag 17 oktober 2007
Undersökningsresultat
Varje vecka kommer det att finnas nya frågor för Er läsare att ta ställning till i mindre undersökningar i övre högerkant av sidan.
Den första frågan som avhandlades på bloggen rörde era åsikter kring vad ni tycker om den.
Totalt svarade 12 stycken.
Av dessa röstade 10 att den var mycket bra, 4 att den var bra och 1 att det jag skrev var bra, men att jag hade skitåsikter. Att detta inte blir 12 röster sammanlagt behöver man inte vara matematiker att inse, men någon kryssade flera alternativ då denne röstade. Jag anser, emellertid, att detta var ett mycket gott resultat som sporrar till fortsatt bloggande.
Det blir svårt att tysta Lorden!
Keep on reading!
Den första frågan som avhandlades på bloggen rörde era åsikter kring vad ni tycker om den.
Totalt svarade 12 stycken.
Av dessa röstade 10 att den var mycket bra, 4 att den var bra och 1 att det jag skrev var bra, men att jag hade skitåsikter. Att detta inte blir 12 röster sammanlagt behöver man inte vara matematiker att inse, men någon kryssade flera alternativ då denne röstade. Jag anser, emellertid, att detta var ett mycket gott resultat som sporrar till fortsatt bloggande.
Det blir svårt att tysta Lorden!
Keep on reading!
Dålig fotbollsspelare - Bra tränaregenskap?
Det är med lite bitter smak denna text författas. Givetvis skulle Sverige efter kvällens EM-kvalmatch mot Nordirland, hemma på Råsunda, ha resulterat i en EM-biljett. Nu slutade matchen 1-1 och vi får skjuta upp firandet. Sverige har emellertid goda chanser att ta sig vidare, och jag är fullkomligt övertygad om att vi klarar uppgiften. I så fall innebär det att Sverige under förbundskapten Lars Lagerbäck har kvalificerat sig till fem raka stora fotbollsmästerskap. Det är i sig en stor bedrift.
Sedan Lagerbäck tillträdde som förbundskapten (år 2000) har det ibland blåst snålt kring hans ledarskap och syn på fotboll. Lagkänslan har premierats före en offensiv och fotboll. Tråkigt kan tyckas, men fotboll går ut på att vinna och vara med i de stora sammanhangen. Och statistiken talar sitt tydliga språk, Lagerbäcks koncept har varit vinnande. Hans styrka som ledare är att svetsa samman alla spelare till en grupp, där laget är viktigare än individen. Lars Lagerbäck har ett stort stöd bland spelarna (även om landslagets största egon och individualister Olof Mellberg, Zlatan Ibrahimovic och Christian Wilhelmsson ett tag blev sura för att de fick infoga sig till lagets gemensamma regler). Att Lagerbäck ser till att alla ska få utrymme och känna sig som en viktig del av laget är ett smart pedagogiskt grepp. Att han besitter den egenskapen har att göra med att han själv inte är en diva eller individualist. Lagerbäck ger sina spelare förtroende, och han får det tillbaka.
De flesta av dagens fotbollstränare har själva varit aktiva inom sporten. Ofta har tränaren också varit en fixstjärna, och fixstjärnor har stora egon. Visst, det finns forna fixstjärnor (läs divor) som lyckats med sin tränarkarriär och vunnit titlar. Det har dock sällan varit utan kontroverser med enskilda spelare och med en skadad lagkänsla. Faktum är att de, i mitt tycke, största fotbollsledarna inte har tidigare karriärer som fotbollspelare. Med samma fotbollsfilosofi som Lagerbäck, och samma usla talang som fotbolsspelare, har tränare som Sven-Göran Eriksson, Arsene Wenger och José Mourinho rönt stora framgångar i sina tränarkarriärer. De har också, likt Lagerbäck, alltid satt laget i fokus. Att dessa herrar har fått stort massmedialt utrymme och kan ses som individualister, är enbart en förenklad mediabild. När det kommer till lagsporten fotboll, har de alltid fokuserat på det som ska presteras på planen och lyckats med att ingjuta mod och respekt i spelarna. Det kan således vara en merit i sig att inte själv ha varit en duktig fotbollsspelare om man vill lyckas som tränare.
Med detta resonemang vill jag dock inte på något sätt förkasta alla gamla fotbollsspelares tränarkarriärer. Däremot har jag svårt att se att individualister som Zlatan eller Inzaghi besitter de egenskaper som krävs för en framtida framgångsrik tränarkarriär. De skulle själva ta allt för stor plats, vilket förmodligen skulle leda till öpnna konfliker i laget. Och konfliktfyllda fotbollslag är sällan vinnande. Lagspelartyper som Roland Nilsson och Jonas Thern har däremot bättre chanser att lyckas. Det är inte omöjligt att någon av dessa gentlemän en dag får ta över Lagerbäcks roll som förbundskapten. Men när detta sker, så har Sverige för länge sedan avverkat EM-slutspelet 2008 i Schweiz och Österrike.
Sedan Lagerbäck tillträdde som förbundskapten (år 2000) har det ibland blåst snålt kring hans ledarskap och syn på fotboll. Lagkänslan har premierats före en offensiv och fotboll. Tråkigt kan tyckas, men fotboll går ut på att vinna och vara med i de stora sammanhangen. Och statistiken talar sitt tydliga språk, Lagerbäcks koncept har varit vinnande. Hans styrka som ledare är att svetsa samman alla spelare till en grupp, där laget är viktigare än individen. Lars Lagerbäck har ett stort stöd bland spelarna (även om landslagets största egon och individualister Olof Mellberg, Zlatan Ibrahimovic och Christian Wilhelmsson ett tag blev sura för att de fick infoga sig till lagets gemensamma regler). Att Lagerbäck ser till att alla ska få utrymme och känna sig som en viktig del av laget är ett smart pedagogiskt grepp. Att han besitter den egenskapen har att göra med att han själv inte är en diva eller individualist. Lagerbäck ger sina spelare förtroende, och han får det tillbaka.
De flesta av dagens fotbollstränare har själva varit aktiva inom sporten. Ofta har tränaren också varit en fixstjärna, och fixstjärnor har stora egon. Visst, det finns forna fixstjärnor (läs divor) som lyckats med sin tränarkarriär och vunnit titlar. Det har dock sällan varit utan kontroverser med enskilda spelare och med en skadad lagkänsla. Faktum är att de, i mitt tycke, största fotbollsledarna inte har tidigare karriärer som fotbollspelare. Med samma fotbollsfilosofi som Lagerbäck, och samma usla talang som fotbolsspelare, har tränare som Sven-Göran Eriksson, Arsene Wenger och José Mourinho rönt stora framgångar i sina tränarkarriärer. De har också, likt Lagerbäck, alltid satt laget i fokus. Att dessa herrar har fått stort massmedialt utrymme och kan ses som individualister, är enbart en förenklad mediabild. När det kommer till lagsporten fotboll, har de alltid fokuserat på det som ska presteras på planen och lyckats med att ingjuta mod och respekt i spelarna. Det kan således vara en merit i sig att inte själv ha varit en duktig fotbollsspelare om man vill lyckas som tränare.
Med detta resonemang vill jag dock inte på något sätt förkasta alla gamla fotbollsspelares tränarkarriärer. Däremot har jag svårt att se att individualister som Zlatan eller Inzaghi besitter de egenskaper som krävs för en framtida framgångsrik tränarkarriär. De skulle själva ta allt för stor plats, vilket förmodligen skulle leda till öpnna konfliker i laget. Och konfliktfyllda fotbollslag är sällan vinnande. Lagspelartyper som Roland Nilsson och Jonas Thern har däremot bättre chanser att lyckas. Det är inte omöjligt att någon av dessa gentlemän en dag får ta över Lagerbäcks roll som förbundskapten. Men när detta sker, så har Sverige för länge sedan avverkat EM-slutspelet 2008 i Schweiz och Österrike.
måndag 15 oktober 2007
Dubbelmord som förbryllar
På fredag är det exakt tre år sedan Mohammad Ammouri, 8 år och Anna Lena Svensson, 56 år knivmördades i Linköping. Mördaren går fortfarande lös. Det är givetvis ett underbetyg till den svenska poliskåren, men till deras försvar bör det påpekas att det föreligger synnerligen märkliga omständigheter kring morden. De flesta morden i Sverige begås enligt statistik av någon närstående till offret. Dessa brott är förhållandevis enkla för polisen att klara upp. Det är snarare regel än undantag att den sista personen som officiellt har sett offret vid liv, också är mördaren. När mord faller utanför den ramen blir de genast svårare att klara upp. Dessa mord kallas för spaningsmord. Eftersom mord i Sverige (och världen) allt som oftast begås på grund av att gärningsmannen har ett motiv, blir brottet genast svårare att lösa om ett uppenbart sådant saknas. Dubbelmördaren i Linköping verkar sakna ett sådant (i alla fall uppenbart) motiv. Polisen har varit inne på olika spår, allt ifrån att dådet var planlöst utfört av en psykiskt sjuk person till att aktionen var planerad och riktad mot Mohammad Ammouri. För egen del är fallet intressant, inte bara på grund av att brottet har en omedelbar geografisk koppling, utan också för att det lämnar så många frågetecken. Här följer ett resonemang kring några av dessa frågetecken.
1. Tidpunkten: mordet utfördes strax innan klockan 8 en måndagsmorgon. Frågan är varför? Klockan 8 på morgonen är trafiken intensiv. Många är på väg till jobbet eller skolan (precis som de båda offren). Risken att upptäckas eller iakttas av vittnen är överhängande. Detta faktum borde tala emot en planerad attack. Å andra sidan, är tidpunkten verkligen den optimala för en psykiskt störd person (med förmodade missbruksproblem) att vandra omkring i?
2. Platsen: Åsgatan, där mordet utfördes är ett lugnt område där många barnfamiljer bor. Statistiskt sett är risken minimal för att råka ut för ett brott i ett dylikt område. Kanske var det slumpen, kanske var det planerat. Även om det verkar irrationellt att utföra ett planerat dåd här, skapar det ju huvudbry för poliser, eftersom det bryter mönster på ett tydligt sätt.
3. Offren: de båda offren kände inte varandra. Att dådet skulle vara planerat verkar utifrån denna aspekt mycket märklig. Polisen har arbetat utefter teorin om att Anna Lena Svensson blev vittne till Mohammads (som attackerades först) mord och att mördaren främst var ute efter Ammouri. Polisen har dock letat febrilt efter motiv, till och med mot hela familjen och släkten Ammouri. De har emellertid inte hittat något. Om dådet har utförts av en psykiskt sjuk människa är det extremt ovanligt att dessa riktar sitt våld mot barn. Jag kan, i och för sig, åberopa två fall de senaste åren där vuxna psykiskt sjuka har riktat våld mot barn med dödlig utgång. Det ena i Sävsjö och det andra i Värmland. I båda dessa fall greps gärningsmannen ganska omgående.
4. Vädret: måndagen den 19:e oktober 2004 ösregnade det i Linköping. Inget bra väder att strosa omkring planlöst i. Även om man är psykiskt sjuk. Att vädret har varit en stor bidragande orsak till att gärningsmannen har undkommit står utom allt tvivel. Flera potentiella vittnen gömde sig under regnkläder och stora paraplyer dagen till ära. Skulle detta kunna indikera en planerad attack?
5. Gärningsmannens mordvapen: om mordet var planerat, vad var motivet? Polisen har arbetat efter teorin om beställningsmord. Faktum är att Mohammad avled direkt, Anna Lena dog på operationsbordet. Mordvapnet, en s.k. butterflykniv är inget optimalt vapen att använda vid en planerad attack. Ett "proffs" hade sett till att Anna Lena även hon dog omedelbart. Nu fick hon istället chansen att ge signalement till polisen. Dessutom skadade sig mördaren under attacken. Enligt utredarna skar han sig i handen.
6. Gärningsmannen beteende efter dådet: Mördaren lämnade efter sig såväl DNA på kniven som på en mössa. Så agerar inget proffs. Samtidigt har gärningsmannaprofilen som polisen tagit fram dels påvisat att mordet var en impulshandling men att mördarens agerande efteråt var rationellt. Han har lyckats kasta iväg sina utmärkande kläder (kanske även bytt) vilket tyder på ett planerat dåd. Det går inte att komma ifrån att mördaren lyckades osynligt försvinna under rusningstrafik i centrala delar av Sveriges femte största stad. Det tyder, trots allt på ett planerat dåd.
7. Gärningsmannens ålder: Signalement och DNA berättar om en gärningsman i åldern 15-25 år. En psykiskt sjuk man i den åldern kan omöjligt vara osynlig. Kuratorer, ungdomshem, fängelser, psykoterapeuter, lärare etc borde förstå. För att inte tala om föräldrar, kompisar, och eventuella syskon. Vilken psykiskt sjuk människa mördar två personer för att sedan bli helt frisk? Han måste rimligtvis ha fått vård efteråt. Polisen har även arbetat efter teorin om att mördaren kan ha tagit sitt liv. Det måste ändå finnas folk som vet om vem mördaren är. Om personen skulle vara död, varför träder inte anhöriga eller kompisar fram i så fall?
Man skulle kunna fortsätta i evighet kring detta märkliga dubbelmord. Ju längre tiden går efter mordet, desto mindre chans är det att lösa det. Om mördaren gör ett misstag och återfaller i brott är det dock kört för denne. Fram till idag har 650 personer blivit DNA testade i Linköping med omnejd. Ingen träff! Och eftersom Thomas Quick vid tiden för mordet satt inspärrad på Säters sjukhus, är risken att han skulle ta på sig mordet tämligen liten. Mordet på åttaårige Mohammad Ammouri och lärarinnan Anna Lena Svensson lär förbli ett stort mysterium.
1. Tidpunkten: mordet utfördes strax innan klockan 8 en måndagsmorgon. Frågan är varför? Klockan 8 på morgonen är trafiken intensiv. Många är på väg till jobbet eller skolan (precis som de båda offren). Risken att upptäckas eller iakttas av vittnen är överhängande. Detta faktum borde tala emot en planerad attack. Å andra sidan, är tidpunkten verkligen den optimala för en psykiskt störd person (med förmodade missbruksproblem) att vandra omkring i?
2. Platsen: Åsgatan, där mordet utfördes är ett lugnt område där många barnfamiljer bor. Statistiskt sett är risken minimal för att råka ut för ett brott i ett dylikt område. Kanske var det slumpen, kanske var det planerat. Även om det verkar irrationellt att utföra ett planerat dåd här, skapar det ju huvudbry för poliser, eftersom det bryter mönster på ett tydligt sätt.
3. Offren: de båda offren kände inte varandra. Att dådet skulle vara planerat verkar utifrån denna aspekt mycket märklig. Polisen har arbetat utefter teorin om att Anna Lena Svensson blev vittne till Mohammads (som attackerades först) mord och att mördaren främst var ute efter Ammouri. Polisen har dock letat febrilt efter motiv, till och med mot hela familjen och släkten Ammouri. De har emellertid inte hittat något. Om dådet har utförts av en psykiskt sjuk människa är det extremt ovanligt att dessa riktar sitt våld mot barn. Jag kan, i och för sig, åberopa två fall de senaste åren där vuxna psykiskt sjuka har riktat våld mot barn med dödlig utgång. Det ena i Sävsjö och det andra i Värmland. I båda dessa fall greps gärningsmannen ganska omgående.
4. Vädret: måndagen den 19:e oktober 2004 ösregnade det i Linköping. Inget bra väder att strosa omkring planlöst i. Även om man är psykiskt sjuk. Att vädret har varit en stor bidragande orsak till att gärningsmannen har undkommit står utom allt tvivel. Flera potentiella vittnen gömde sig under regnkläder och stora paraplyer dagen till ära. Skulle detta kunna indikera en planerad attack?
5. Gärningsmannens mordvapen: om mordet var planerat, vad var motivet? Polisen har arbetat efter teorin om beställningsmord. Faktum är att Mohammad avled direkt, Anna Lena dog på operationsbordet. Mordvapnet, en s.k. butterflykniv är inget optimalt vapen att använda vid en planerad attack. Ett "proffs" hade sett till att Anna Lena även hon dog omedelbart. Nu fick hon istället chansen att ge signalement till polisen. Dessutom skadade sig mördaren under attacken. Enligt utredarna skar han sig i handen.
6. Gärningsmannen beteende efter dådet: Mördaren lämnade efter sig såväl DNA på kniven som på en mössa. Så agerar inget proffs. Samtidigt har gärningsmannaprofilen som polisen tagit fram dels påvisat att mordet var en impulshandling men att mördarens agerande efteråt var rationellt. Han har lyckats kasta iväg sina utmärkande kläder (kanske även bytt) vilket tyder på ett planerat dåd. Det går inte att komma ifrån att mördaren lyckades osynligt försvinna under rusningstrafik i centrala delar av Sveriges femte största stad. Det tyder, trots allt på ett planerat dåd.
7. Gärningsmannens ålder: Signalement och DNA berättar om en gärningsman i åldern 15-25 år. En psykiskt sjuk man i den åldern kan omöjligt vara osynlig. Kuratorer, ungdomshem, fängelser, psykoterapeuter, lärare etc borde förstå. För att inte tala om föräldrar, kompisar, och eventuella syskon. Vilken psykiskt sjuk människa mördar två personer för att sedan bli helt frisk? Han måste rimligtvis ha fått vård efteråt. Polisen har även arbetat efter teorin om att mördaren kan ha tagit sitt liv. Det måste ändå finnas folk som vet om vem mördaren är. Om personen skulle vara död, varför träder inte anhöriga eller kompisar fram i så fall?
Man skulle kunna fortsätta i evighet kring detta märkliga dubbelmord. Ju längre tiden går efter mordet, desto mindre chans är det att lösa det. Om mördaren gör ett misstag och återfaller i brott är det dock kört för denne. Fram till idag har 650 personer blivit DNA testade i Linköping med omnejd. Ingen träff! Och eftersom Thomas Quick vid tiden för mordet satt inspärrad på Säters sjukhus, är risken att han skulle ta på sig mordet tämligen liten. Mordet på åttaårige Mohammad Ammouri och lärarinnan Anna Lena Svensson lär förbli ett stort mysterium.
torsdag 11 oktober 2007
Ljummen nobelpristagare i litteratur
Under dagen har årets nobelpristagare i litteratur offentliggjorts. Enligt traditionen (som säger att utnämningen sker en torsdag i oktober) meddelade Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl att årets nobelpristagare heter Doris Lessing. Den brittiska förfatarinnan Lessing har, enligt egen utsago, varit aktuell för priset i trettio års tid. I år hade hon gett upp hoppet. När en journalist klargjorde utnämningen för Lessing i TV mottog hon beskedet med måttlig entusiasm. Juryns motivering till Lessings nobelpris i litteratur följer:
den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning
Lessings författarskap kan delas in i tre faser. Den kommunistiska (1944-56) ,den psykologiska (1956-1969) och till sist science fiction-temat. Ofta brukar Svenska Akademien välja någon obskyr och, för massan, obekant författare till sina utnämningar. Denna gång överraskade akademien många genom att välja en känd och ofta läst författare. Givetvis sålde Lessing slut i de allra flesta bokbutiker kort efter att utnämningen offentliggjorts. Och de svenska förläggarna jublade ända vägen till banken...
Doris Lessing är främst läst av kvinnor. Hon har själv kallat sig feminist och har haft stor inverkan på många feminister. Boken Den femte sanningen (1962) anses vara en feministisk bibel. Det bör noteras att Lessing själv tar avstånd från den beskrivningen. Faktum är att Lessing de senaste åren har riktat stark kritik mot den feministiska rörelsen. Bland argumenten finner man liknande, som redan har presenterats av en viss Lord i en viss blogg. Bland annat har hon sagt om den feministiska rörelsen:
En slapp och lömsk kultur som tillåter kvinnor att förnedra och förolämpa männen utan ett pip till protest från männen har kopplat greppet om den feministiska rörelsen
Vidare har Lessing hävdat att fokuseringen på kvinnans underordnade roll nu har gått så långt att det snart, och i framtiden kommer att vara männen som blir förtryckta snarare än kvinnorna. Trots denna intressanta invändning är Doris Lessing en ointressant författarinna i mina ögon. Ni kvasiintellektuella får gärna läsa hur mycket Lessing ni vill. Vi riktigt intellektuella fördjupar oss istället i E.J Hobsbawm, Platon och Habermas ;)
den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning
Lessings författarskap kan delas in i tre faser. Den kommunistiska (1944-56) ,den psykologiska (1956-1969) och till sist science fiction-temat. Ofta brukar Svenska Akademien välja någon obskyr och, för massan, obekant författare till sina utnämningar. Denna gång överraskade akademien många genom att välja en känd och ofta läst författare. Givetvis sålde Lessing slut i de allra flesta bokbutiker kort efter att utnämningen offentliggjorts. Och de svenska förläggarna jublade ända vägen till banken...
Doris Lessing är främst läst av kvinnor. Hon har själv kallat sig feminist och har haft stor inverkan på många feminister. Boken Den femte sanningen (1962) anses vara en feministisk bibel. Det bör noteras att Lessing själv tar avstånd från den beskrivningen. Faktum är att Lessing de senaste åren har riktat stark kritik mot den feministiska rörelsen. Bland argumenten finner man liknande, som redan har presenterats av en viss Lord i en viss blogg. Bland annat har hon sagt om den feministiska rörelsen:
En slapp och lömsk kultur som tillåter kvinnor att förnedra och förolämpa männen utan ett pip till protest från männen har kopplat greppet om den feministiska rörelsen
Vidare har Lessing hävdat att fokuseringen på kvinnans underordnade roll nu har gått så långt att det snart, och i framtiden kommer att vara männen som blir förtryckta snarare än kvinnorna. Trots denna intressanta invändning är Doris Lessing en ointressant författarinna i mina ögon. Ni kvasiintellektuella får gärna läsa hur mycket Lessing ni vill. Vi riktigt intellektuella fördjupar oss istället i E.J Hobsbawm, Platon och Habermas ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)