I veckan som gick skedde en fruktansvärd skolmassaker i vårt östra grannland Finland. En 18-årig kille sköt ihjäl sju människor och tog sedan sitt eget liv. Med tanke på ett föregående inlägg, där jag uppmärksammade Sveriges och övriga västvärldens benägenhet att anamma Amerikanska fenomen, ger detta ytterligare vatten på kvarnen. USA har haft ett antal "skolmassakrar", där Columbine-händelsen är det mest kända, på sitt samvete. Den berömda dokumentärfilmaren Michael Moore ger främst USA:s liberala vapenlagar som orsakförklaring till hemskheterna i Columbine och andra skolor.
När nu en liknande händelse inträffar i Finland försöker medier och andra proffstyckare också påvisa att Finland har relativt liberala vapenlagar. Visserligen var den finske mördaren både vapen- och jaktintresserad. Men den utlösande faktorn verkar ändå ha varit gärningsmannens misantropiska läggning. veckan innan massakern hade han lagt ut en video på youtube där han varnade för det som komma skulle. Han lämnade också efter sig ett manifest. Ur innehållet i manifestet kan man läsa hur trött han var på mänskligheten och det dekadenta samhälle vi/han levde i. Visst, mördaren var möjligen insiktsfull, men vad fick han ut av att göra som han gjorde? Hur kan exempelvis sex barn och ungdomar (den sjunde som mördades var skolans rektor) vara? Det går aldrig att rättfärdiga mord i ett civiliserat samhälle, men mord blir extra idiotiskt när barn och ungdomar drabbas. Speciellt i en vanligtvis trygg miljö.
Därför blir man förvånad när man upptäcker att finländarens aktion genrerar visst stöd bland svenskar. Läs här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=713732
Det är, som sagt, förståligt att vissa medborgare är trötta på vårt samhälle, men att använda mord i allmänhet och mord på oskyldiga i synnerhet som medel att nå en förändring är att missa målet med 150 mil. I de stater där våld har utgjort medel i ett maktövertagande, har staten sedan utövat våld som maktmedel för att hålla sina medborgare i schack. Och ett sådant samhälle vill nog ingen sund, klartänkande, individ eftersträva.
Låt oss nu hoppas att den finske idiotens agerande inte får någon dominoeffekt och att vårt land förskonas från dylika vansinnesdåd. Tyvärr är det nog bara en tidsfråga. Och då får man hoppas att ni läsare håller tummarna för att någon ni känner inte drabbas...
fredag 9 november 2007
tisdag 6 november 2007
Berättigat politikerförakt?
Att landets medborgare får mindre och mindre förtroende för våra folkvalada politiker är uppenbart. Men hur berättigat är egentligen det utbredda politikerföraktet? På bloggen har jag tidigare berättat om hur Olof Palme, under sin tid som statsminister, ljög sina medborgare rakt upp i ansiktet. Palme som för många symboliserade rättvisan självt. Givetvis tär sådant beteende på folkets förtroende för politiker. Som Tomas di Leva en gång sjöng: "Vem ska man tro på?" Speciellt när rättvisans ansikte själv kan blågljuga.
Sedan Palmes lögner kring IB-affärer och annat har mängder av politiska skandaler av olika dignitet chockat världen. Både på den nationella och den internationella politiska arenan. I Sverige minns vi kanske främst Sahlin-affären, vidare hur Björn Rosengren både kallade Norge för den sista Sovjetstaten och besökte porrklubb för skattebetalarnas pengar. Skandalerna har fortsatt med Lars Danielssons konstiga agerande under Tsunami-katastrofen och nu senast "skandalen" med Ulrika Schenström. Internationellt minns vi säkert (förutom Watergateskandaler, och uppenbart berusade presidenter vid offentliga tillställningar, läs: Boris Jeltsin) Bill Clintons sexuella affär med Monica Lewinsky.
Enligt min mening finns det uppenbara skillnader på skandaler och skandaler. Det är glasklart att våra folkvalda politiker ska representera den politik de står för och för den moral de varje dag predikar genom medier, valmanifest, partiprogram och annat. Allt annat blir ett sådant uppenbart hyckleri. Därmed ska skattepengar användas på lämpligt sätt, och man kan inte uppträda full om man är i tjänst och dessutom innehar landets viktigaste befattning vid en krissituation. Det är därför beklagligt att Scenström nu uppträdde som hon gjorde. Det är lika beklagligt att se hur företrädesvis moderata framträdande politiker(det är väl de som främst har granskats) har betalat för svart arbetskraft. Och då menar jag inte, i detta sammanhang svart ur en etninsk synpunkt, utan skattesmussel. Vad sänder det för signaler till oss skattebetalare som ska vara ryggraden i ett välfärdssamhälle? När våra folkvalda struntar i skatter och dessutom sitter på en femdubbelt högre lön än majoriteten av medborgarna. Det är skandal! Klart som f*n att man tappar förtroendet för politikerna. Om man nu har haft något innan. (Se nedan)
Men man får för den delen inte glömma bort att politiker är människor precis som alla andra. Vi medborgare kan ställa krav på att de sköter sina uppdrag efter bästa förmåga, men är det verkligen vår och pressens sak att lägga oss i vad politikerna gör på sin fritid? Ingen människa är ofelbar. Alla människor har sex, alla människor super till ibland och alla människor begår individuella misstag. Politiker är människor. Därför kan man inte förävänta sig att de ska agera annorlunda i dessa frågor. Man måste helt enkelt skilja på privatliv och yrkesliv. En personlig, eller privat angelägenhet, borde inte vara en politisk skandal och en nationell (eller internationell) angelägenhet.
För att ta ett exempel på hur moraliskt sårbara vi människor är kan jag nämna att USA:s underättelsetjänt FBI´s starke man under 48 år hette Edgar Hoover. Denne man var själv en skurk av rang, men genom avlyssning och underrättelseverksamhet hade Hoover hållhakar på varje högt uppsatt person i USA under hans chefsperiod på FBI. Bara en sådan sak. Sannerligen inte en enda av USA:s toppolitiker i 48 år som hade rent mjöl i påsen. Det säger endel om människan och att vi borde omvärdera de höga kraven på politikers privatliv.
Själv är jag givetvis inte heller utan politikerförakt. Men mitt förakt bottnar snarare i att ingen av vårt lands politiker står för en bra politik. Därmed kan man heller inte ha något förtroende för politikens företrädare. Således blev den opinionsundersökande telefonintervjuaren något förvånad då hon i somras ringde hem till Lorden. På en skala 1 till 5 (där 5 skulle stå för mycket förtroende) fick ingen partiledare högre än ett av Lorden. När jag till slut ändrade Göran Hägglunds etta till en tvåa med motiveringen "att han onekligen åtminstone verkar vara en hyvens kille" brast hon i skratt. Vidare påpekade jag att Maud Olofsson och tågmästaren Lars Ohly borde fått minus. Men det kunde de tydligen inte enligt undersökningen. Det var tur att inte Mona Sahlin vid tillfället var partiledare för Socialdemokraterna. Då hade jag nog varit tvungen att lägga på. Man kan nämligen inte förena Mona Sahlin med samma sammanhang som förtroende.
Sedan Palmes lögner kring IB-affärer och annat har mängder av politiska skandaler av olika dignitet chockat världen. Både på den nationella och den internationella politiska arenan. I Sverige minns vi kanske främst Sahlin-affären, vidare hur Björn Rosengren både kallade Norge för den sista Sovjetstaten och besökte porrklubb för skattebetalarnas pengar. Skandalerna har fortsatt med Lars Danielssons konstiga agerande under Tsunami-katastrofen och nu senast "skandalen" med Ulrika Schenström. Internationellt minns vi säkert (förutom Watergateskandaler, och uppenbart berusade presidenter vid offentliga tillställningar, läs: Boris Jeltsin) Bill Clintons sexuella affär med Monica Lewinsky.
Enligt min mening finns det uppenbara skillnader på skandaler och skandaler. Det är glasklart att våra folkvalda politiker ska representera den politik de står för och för den moral de varje dag predikar genom medier, valmanifest, partiprogram och annat. Allt annat blir ett sådant uppenbart hyckleri. Därmed ska skattepengar användas på lämpligt sätt, och man kan inte uppträda full om man är i tjänst och dessutom innehar landets viktigaste befattning vid en krissituation. Det är därför beklagligt att Scenström nu uppträdde som hon gjorde. Det är lika beklagligt att se hur företrädesvis moderata framträdande politiker(det är väl de som främst har granskats) har betalat för svart arbetskraft. Och då menar jag inte, i detta sammanhang svart ur en etninsk synpunkt, utan skattesmussel. Vad sänder det för signaler till oss skattebetalare som ska vara ryggraden i ett välfärdssamhälle? När våra folkvalda struntar i skatter och dessutom sitter på en femdubbelt högre lön än majoriteten av medborgarna. Det är skandal! Klart som f*n att man tappar förtroendet för politikerna. Om man nu har haft något innan. (Se nedan)
Men man får för den delen inte glömma bort att politiker är människor precis som alla andra. Vi medborgare kan ställa krav på att de sköter sina uppdrag efter bästa förmåga, men är det verkligen vår och pressens sak att lägga oss i vad politikerna gör på sin fritid? Ingen människa är ofelbar. Alla människor har sex, alla människor super till ibland och alla människor begår individuella misstag. Politiker är människor. Därför kan man inte förävänta sig att de ska agera annorlunda i dessa frågor. Man måste helt enkelt skilja på privatliv och yrkesliv. En personlig, eller privat angelägenhet, borde inte vara en politisk skandal och en nationell (eller internationell) angelägenhet.
För att ta ett exempel på hur moraliskt sårbara vi människor är kan jag nämna att USA:s underättelsetjänt FBI´s starke man under 48 år hette Edgar Hoover. Denne man var själv en skurk av rang, men genom avlyssning och underrättelseverksamhet hade Hoover hållhakar på varje högt uppsatt person i USA under hans chefsperiod på FBI. Bara en sådan sak. Sannerligen inte en enda av USA:s toppolitiker i 48 år som hade rent mjöl i påsen. Det säger endel om människan och att vi borde omvärdera de höga kraven på politikers privatliv.
Själv är jag givetvis inte heller utan politikerförakt. Men mitt förakt bottnar snarare i att ingen av vårt lands politiker står för en bra politik. Därmed kan man heller inte ha något förtroende för politikens företrädare. Således blev den opinionsundersökande telefonintervjuaren något förvånad då hon i somras ringde hem till Lorden. På en skala 1 till 5 (där 5 skulle stå för mycket förtroende) fick ingen partiledare högre än ett av Lorden. När jag till slut ändrade Göran Hägglunds etta till en tvåa med motiveringen "att han onekligen åtminstone verkar vara en hyvens kille" brast hon i skratt. Vidare påpekade jag att Maud Olofsson och tågmästaren Lars Ohly borde fått minus. Men det kunde de tydligen inte enligt undersökningen. Det var tur att inte Mona Sahlin vid tillfället var partiledare för Socialdemokraterna. Då hade jag nog varit tvungen att lägga på. Man kan nämligen inte förena Mona Sahlin med samma sammanhang som förtroende.
måndag 5 november 2007
Halloween: En importerad högtid
I helgen som gick "firade" flera svenskar Halloween. Högtiden är relativt ny i Sverige och har inte förrän det senaste decenniet fått en ordentlig genomslagskraft bland svenska medborgare. Personligen "firade" jag inte högtiden detta år. Egentligen firas den väl knappast av en bred majoritet av folket heller. Det verkar främst vara två kategorier människor som på allvar bryr sig om högtiden, och som har anammat den moderna tolkningen av den.
1. Barn: Det som sker är att barnen klär ut sig och erbjuder olika hushåll "bus" eller "godis". Lyckligtvis kom inga ungar till min bostad i år. Jag hade varken godis att erbjuda, eller lust för att bli utsatt för bus.
2. Unga människor. Ungdomar brukar under Halloweenhelgen samlas för att förtära alkohol i skräckinjagande utstyrslar. Oftast är man utklädd till något "ont väsen", men jag själv har jag varit utklädd till ninja under ett tidigare år. Och ninjan är ju knappast ett ont väsen. Vissa på den festen kom även i polisutstyrsel eller förklädda till hippies. Därmed kan helgen liknas mer vid en maskerad än en högtid med starkt symbolvärde. Halloween verkar också ha ersatt Lucia som en stark festarhelg för ungdomar.
I Sverige har det, visserligen sedan länge, funnits en tradition att fira Alla helgons dag. Denna dag har präglats av att vara en lugn och fridfull familjehögtid. Alltså ganska tvärtemot vad den utvecklats till under de senaste åren. Därför finns en tydlig konflikt mellan landets yngre och äldre generationer angående synen på denna helgdag.
Jag som snart övergår till ålderskategorin "medelålders" har inget emot firandet ur synpunkten att det skulle vara "farligt" att klä ut sig läskigt och utmana kristen idélära och etik. Däremot kan man undra varför vi måste importera koncept och helgdagar från andra kulturer. Allt behöver inte amerikaniseras. För det nya Halloweenkonceptet är just importerat från USA. Det stora landet i väst har i sin tur importerat helgdagen från Irland (eller det var snarare irländksa immigranter som medförde traditionen under den stora emigrationen på 1800t.). Från början var Halloween nämligen en förkristen (och således urgammal tradition som germanska folkslag utvecklade). Fint det, men i Sverige har vi inte firat den sedan 1990-talet.
Nu vill jag verkligen inte vara någon glädjedödare. Det är klart att det är kul att klä ut sig till ninja etc. Men behövs det verkligen en Amerika-inspirerad högtid som fasad för att göra detta? På söndag är det "fars dag", även det en "tradition" hämtad från USA. Givetvis förtjänar alla fäder där ute uppmärksamhet. Men likväl som att klä ut sig till ninja vilken dag som helst, så kan man uppskatta sin far vilken dag som helst på året. Med samma resonemang kan man egentligen också avfärda alla hjärtans dag, också det en amerikanskinspirerad tradition. Ska man bara uppskatta sin partner på en speciell dag?Nej, värna istället de fina kulturella tradtioner och högtider som vi har i Sverige. Annars kommer firandet av högtider att urholkas. Om mamma, pappa, din käresta och de döda ska ha en speciell dag, varför ska inte ditt husdjur, din bil, din arbetskamrat osv ha en? Jag menar, vi har ju t.om. en dag för kanelbullen. Även om just den dagen är en genuint svensk tradition...
1. Barn: Det som sker är att barnen klär ut sig och erbjuder olika hushåll "bus" eller "godis". Lyckligtvis kom inga ungar till min bostad i år. Jag hade varken godis att erbjuda, eller lust för att bli utsatt för bus.
2. Unga människor. Ungdomar brukar under Halloweenhelgen samlas för att förtära alkohol i skräckinjagande utstyrslar. Oftast är man utklädd till något "ont väsen", men jag själv har jag varit utklädd till ninja under ett tidigare år. Och ninjan är ju knappast ett ont väsen. Vissa på den festen kom även i polisutstyrsel eller förklädda till hippies. Därmed kan helgen liknas mer vid en maskerad än en högtid med starkt symbolvärde. Halloween verkar också ha ersatt Lucia som en stark festarhelg för ungdomar.
I Sverige har det, visserligen sedan länge, funnits en tradition att fira Alla helgons dag. Denna dag har präglats av att vara en lugn och fridfull familjehögtid. Alltså ganska tvärtemot vad den utvecklats till under de senaste åren. Därför finns en tydlig konflikt mellan landets yngre och äldre generationer angående synen på denna helgdag.
Jag som snart övergår till ålderskategorin "medelålders" har inget emot firandet ur synpunkten att det skulle vara "farligt" att klä ut sig läskigt och utmana kristen idélära och etik. Däremot kan man undra varför vi måste importera koncept och helgdagar från andra kulturer. Allt behöver inte amerikaniseras. För det nya Halloweenkonceptet är just importerat från USA. Det stora landet i väst har i sin tur importerat helgdagen från Irland (eller det var snarare irländksa immigranter som medförde traditionen under den stora emigrationen på 1800t.). Från början var Halloween nämligen en förkristen (och således urgammal tradition som germanska folkslag utvecklade). Fint det, men i Sverige har vi inte firat den sedan 1990-talet.
Nu vill jag verkligen inte vara någon glädjedödare. Det är klart att det är kul att klä ut sig till ninja etc. Men behövs det verkligen en Amerika-inspirerad högtid som fasad för att göra detta? På söndag är det "fars dag", även det en "tradition" hämtad från USA. Givetvis förtjänar alla fäder där ute uppmärksamhet. Men likväl som att klä ut sig till ninja vilken dag som helst, så kan man uppskatta sin far vilken dag som helst på året. Med samma resonemang kan man egentligen också avfärda alla hjärtans dag, också det en amerikanskinspirerad tradition. Ska man bara uppskatta sin partner på en speciell dag?Nej, värna istället de fina kulturella tradtioner och högtider som vi har i Sverige. Annars kommer firandet av högtider att urholkas. Om mamma, pappa, din käresta och de döda ska ha en speciell dag, varför ska inte ditt husdjur, din bil, din arbetskamrat osv ha en? Jag menar, vi har ju t.om. en dag för kanelbullen. Även om just den dagen är en genuint svensk tradition...
fredag 2 november 2007
Bloggens läsare = Medelklass!
Då var det dags att sammanfatta den senaste undersökningen på Lordens blogg. Hela 32 unika röster inkom. Av er läsare som svarade på frågan angående er inkomst, fördelade sig svaren på följande sätt:
Under 10 000 kronor/mån
3 stycken, 9 %
10 000- 20 000 kronor/mån
7 stycken, 21 %
20 000- 25 000 kronor/mån
13 stycken, 40%
25 000- 30 000 kronor/mån
5 stycken, 15%
30 000- 40 000 kronor/mån
3 stycken, 9%
Över 40 000 kronor/mån
1 stycken, 3%
Utan att, denna gång, vara allt för vetenskaplig tror jag att resultatet speglar samhället i stort. Majoriteten av Sveriges befolkning torde nog tjäna mellan 15000 och 30 000 kronor i månaden. Givetvis tenderar dessa "medelklasslöner" att öka ju äldre man blir, och jag har fått för mig att de flesta av bloggens läsare tillhör den yngre kategorin människor, som befinner sig i början av sina "karriärer".
Att några tjänar under 10 000 kronor kan förklaras med att dessa förmodligen är studerande. Jag har nämligen svårt att tro att någon av mina läsare skulle gå på socialbidrag. Med risk för att vara fördomsfull, så tilltalar nog inte Bloggen den socialgruppen.
Lönen är ett mätbart instrument för hur uppskattat det arbete man utför är. Det kan finnas läneklyftor mellan olika yrkesgrupper, men också mellan personer som utför samma jobb. Löneklyftorna mellan yrkesgrupper visar hur samhället värderar det utförda arbetet. Egentligen är det inget konstigt. Alla kan inte ha samma lön, alla kan inte vara läkare, men någon måste. Därför behöver en hög lön fungera som en morot i de sammanhangen.
Men samtidigt som det måste finnas läkare, så måste det även finnas de som tar hand om våra sopor, som lagar mat åt våra ungar i skolor etc i ett välmående samhälle. Givetvis krävs ingen gedigen utbildning för att utföra dessa arbeten och givetvis bör de heller inte generera lika hög lön som än en läkares, men de ekonomiska löneklyftor som finns i Sverige idag står inte riktigt i proportion till hur verkligheten ser ut.
Att en rörmokare (utan eftergymnasial utbildning) kan tjäna 10 000 kronor mer i månaden än exempelvis en gymnasielärare (4.5 års universitetsutbildning) är lite skevt. Men det säger en del om hur samhället värderar och investerar i vår framtid. Undrar varför många ungar klagar på dåliga lärare...
När det gäller löneskillnader inom samma yrkeskategori brukar många åberopa könsdiskriminering. Att männen tjänar mer än kvinnorna. Statsvetare brukar ju gång på gång ta fram statistik som styrker det påståendet. Personligen har jag inga som helst erfarenheter av detta. Och min sanning är den sanna. För mig. Andra klyftor inom samma yrkeskategori beror på ålder. De som arbetat längre har i regel högre län än de yngre. Logiskt kan tyckas. Men ofta är de nyanställda mer "hungriga" och utför säkert sitt arbete lika bra som den äldre personen. Med det i åtanke kan säkert yngre bli irriterade över att de äldre får flera tusen kronor mer i månaden för samma jobb. Det är ju inte heller så, att en 55-åring behöver mer pengar att spendera än en 30-åring. De har båda hyror, mat, kläder, telefon, bredband osv som månatliga avgifter...
Nu har vi lagt ett ekonomiskt och politiskt perspektiv på undersökningarna hittills. Egentligen är Lorden emot etablissemangets indoktrinering av det korrekta, men för en gångs skull ska jag ge vika för det och anlägga ett könsperspektiv på nästa fråga. Intressant va? Frågan denna gång kommer att bli politisk. En ganska infekterad och känslig fråga för många. Kom ihåg att din röst är anonym! Seså, in och rösta nu!
Under 10 000 kronor/mån
3 stycken, 9 %
10 000- 20 000 kronor/mån
7 stycken, 21 %
20 000- 25 000 kronor/mån
13 stycken, 40%
25 000- 30 000 kronor/mån
5 stycken, 15%
30 000- 40 000 kronor/mån
3 stycken, 9%
Över 40 000 kronor/mån
1 stycken, 3%
Utan att, denna gång, vara allt för vetenskaplig tror jag att resultatet speglar samhället i stort. Majoriteten av Sveriges befolkning torde nog tjäna mellan 15000 och 30 000 kronor i månaden. Givetvis tenderar dessa "medelklasslöner" att öka ju äldre man blir, och jag har fått för mig att de flesta av bloggens läsare tillhör den yngre kategorin människor, som befinner sig i början av sina "karriärer".
Att några tjänar under 10 000 kronor kan förklaras med att dessa förmodligen är studerande. Jag har nämligen svårt att tro att någon av mina läsare skulle gå på socialbidrag. Med risk för att vara fördomsfull, så tilltalar nog inte Bloggen den socialgruppen.
Lönen är ett mätbart instrument för hur uppskattat det arbete man utför är. Det kan finnas läneklyftor mellan olika yrkesgrupper, men också mellan personer som utför samma jobb. Löneklyftorna mellan yrkesgrupper visar hur samhället värderar det utförda arbetet. Egentligen är det inget konstigt. Alla kan inte ha samma lön, alla kan inte vara läkare, men någon måste. Därför behöver en hög lön fungera som en morot i de sammanhangen.
Men samtidigt som det måste finnas läkare, så måste det även finnas de som tar hand om våra sopor, som lagar mat åt våra ungar i skolor etc i ett välmående samhälle. Givetvis krävs ingen gedigen utbildning för att utföra dessa arbeten och givetvis bör de heller inte generera lika hög lön som än en läkares, men de ekonomiska löneklyftor som finns i Sverige idag står inte riktigt i proportion till hur verkligheten ser ut.
Att en rörmokare (utan eftergymnasial utbildning) kan tjäna 10 000 kronor mer i månaden än exempelvis en gymnasielärare (4.5 års universitetsutbildning) är lite skevt. Men det säger en del om hur samhället värderar och investerar i vår framtid. Undrar varför många ungar klagar på dåliga lärare...
När det gäller löneskillnader inom samma yrkeskategori brukar många åberopa könsdiskriminering. Att männen tjänar mer än kvinnorna. Statsvetare brukar ju gång på gång ta fram statistik som styrker det påståendet. Personligen har jag inga som helst erfarenheter av detta. Och min sanning är den sanna. För mig. Andra klyftor inom samma yrkeskategori beror på ålder. De som arbetat längre har i regel högre län än de yngre. Logiskt kan tyckas. Men ofta är de nyanställda mer "hungriga" och utför säkert sitt arbete lika bra som den äldre personen. Med det i åtanke kan säkert yngre bli irriterade över att de äldre får flera tusen kronor mer i månaden för samma jobb. Det är ju inte heller så, att en 55-åring behöver mer pengar att spendera än en 30-åring. De har båda hyror, mat, kläder, telefon, bredband osv som månatliga avgifter...
Nu har vi lagt ett ekonomiskt och politiskt perspektiv på undersökningarna hittills. Egentligen är Lorden emot etablissemangets indoktrinering av det korrekta, men för en gångs skull ska jag ge vika för det och anlägga ett könsperspektiv på nästa fråga. Intressant va? Frågan denna gång kommer att bli politisk. En ganska infekterad och känslig fråga för många. Kom ihåg att din röst är anonym! Seså, in och rösta nu!
onsdag 31 oktober 2007
Folkbildande musik!
Hör och häpna! Igår publicerade min käre antagonist "O" ett ganska intressant blogginlägg rörande vilken musik som han, subjektivt, rankar högst genom tiderna. (http://ola08.blogspot.com/) För min del är en sådan uppräkning omöjlig. Ni som har läst mina tidigare inlägg vet att allting har sin tid. Så även gällande musik. Det är extremt svårt att ranka musik över tid. Man kommer in i vissa perioder då viss musik gäller. Så när jag skulle fila på ett svar till O:s krönika insåg jag att en dylik uppgift skulle bli omöjlig.
Man kan emellertid ranka låtar som man anser vara viktiga, tidlösa och framför allt bra för stunden. Därför listar jag fem artister med fem låtar som man får gåshud av att lyssna på. Flera av dessa artister skulle säkert kunna platsa i en hall of fame alla kategorier. Det skulle även Nirvana, Led Zeppelin, och Manowar etc kunna göra. De nämnda låtarna bör få så stor uppmärksamhet som möjligt. Därför valde jag att publicera dessa tillsammans med mina motiveringar på min alldeles egna blogg. Så håll till godo!
Eftersom jag intar en folkbildande hållning är samtliga namngivna låtar och artister nedan valda utifrån det perspektivet. Nedan följer några låtar som alla bör ta tillvara på, och fördjupa sig i. Varje låt är folkbildande på sitt eget lilla charmiga vis. Den som inte inser detta får sätta sig i skolbänken.
1. Blackmores Night- Renaissance faire
Mycket vackra melodier blandat med renässansvurmande lyrik med inslag av esoterism. Platsar kring varje lägereld. Försök att få hem liveversionen också. Inse genialiteten!
2. Bathory- One rode to Asa Bay
Mer folkbildande än så här blir det inte. En episk skildring av Sveriges kristnande och dess konsekvenser. Fokuserar på individnivå. Videon till låten som finns på "youtube" borde vara ett obligatoriskt inslag i dagens religionsundervisning. Ägna 10:44 minuter av ditt liv och bli så fruktanvärt allmänbildad på kuppen. En bra deal. Själv har jag nog ägnat flera dygn åt den. Men sen är jag som jag är också.
3. Summoning- The passing of the grey company
För er som gillar eskapism men ratar alkohol och andra droger. Dröm er bort till Summonings skildring av Tolkiens värld. Låten intar de "ondas" sida. Dra på låten, slappna av och hamna mitt i när de gråa drar förbi. Känns som en käftsmäll, eller åtminstone tre lowkicks. Episkt var ordet!!!
4. Björn Afzelius- Polisman Duncan Brady
Nu höjer ni på ögonbrynen. Vadå Björn Afzelius? Den där gamle kommunisten? Sant, men få brann och stod fast vid sin sak som Björn. Det är respekt. I denna låt skildrar han hur en medelålders man (polisman Duncnan Brady) börjar kräkas på dekadensen runtomkring honom. Det är en skildring av det ekorrhjul som de flesta hamnar i. Såväl teoretiskt som praktiskt. Den som förstår storheten, förstår det mesta.
5. Eldkvarn- M/S Alkohol
Ytterligare en episk skildring av en mans uppgång och fall. En 7:39 minuter lång blytung berättelse som hänger kvar i en vecka som en hjärnskakning. Lyssna gärna, som jag, tio gånger i rad, ta ner texten och få konstant hjärnskakning.
Lordens blogg stöder formellt ingen form av kriminella handlingar. Jag skulle endast i folkbildande syfte vilja upplysa er om att man relativt enkelt kan få ner ovanstående låtar från s.k. nedladdningsprogram!
Man kan emellertid ranka låtar som man anser vara viktiga, tidlösa och framför allt bra för stunden. Därför listar jag fem artister med fem låtar som man får gåshud av att lyssna på. Flera av dessa artister skulle säkert kunna platsa i en hall of fame alla kategorier. Det skulle även Nirvana, Led Zeppelin, och Manowar etc kunna göra. De nämnda låtarna bör få så stor uppmärksamhet som möjligt. Därför valde jag att publicera dessa tillsammans med mina motiveringar på min alldeles egna blogg. Så håll till godo!
Eftersom jag intar en folkbildande hållning är samtliga namngivna låtar och artister nedan valda utifrån det perspektivet. Nedan följer några låtar som alla bör ta tillvara på, och fördjupa sig i. Varje låt är folkbildande på sitt eget lilla charmiga vis. Den som inte inser detta får sätta sig i skolbänken.
1. Blackmores Night- Renaissance faire
Mycket vackra melodier blandat med renässansvurmande lyrik med inslag av esoterism. Platsar kring varje lägereld. Försök att få hem liveversionen också. Inse genialiteten!
2. Bathory- One rode to Asa Bay
Mer folkbildande än så här blir det inte. En episk skildring av Sveriges kristnande och dess konsekvenser. Fokuserar på individnivå. Videon till låten som finns på "youtube" borde vara ett obligatoriskt inslag i dagens religionsundervisning. Ägna 10:44 minuter av ditt liv och bli så fruktanvärt allmänbildad på kuppen. En bra deal. Själv har jag nog ägnat flera dygn åt den. Men sen är jag som jag är också.
3. Summoning- The passing of the grey company
För er som gillar eskapism men ratar alkohol och andra droger. Dröm er bort till Summonings skildring av Tolkiens värld. Låten intar de "ondas" sida. Dra på låten, slappna av och hamna mitt i när de gråa drar förbi. Känns som en käftsmäll, eller åtminstone tre lowkicks. Episkt var ordet!!!
4. Björn Afzelius- Polisman Duncan Brady
Nu höjer ni på ögonbrynen. Vadå Björn Afzelius? Den där gamle kommunisten? Sant, men få brann och stod fast vid sin sak som Björn. Det är respekt. I denna låt skildrar han hur en medelålders man (polisman Duncnan Brady) börjar kräkas på dekadensen runtomkring honom. Det är en skildring av det ekorrhjul som de flesta hamnar i. Såväl teoretiskt som praktiskt. Den som förstår storheten, förstår det mesta.
5. Eldkvarn- M/S Alkohol
Ytterligare en episk skildring av en mans uppgång och fall. En 7:39 minuter lång blytung berättelse som hänger kvar i en vecka som en hjärnskakning. Lyssna gärna, som jag, tio gånger i rad, ta ner texten och få konstant hjärnskakning.
Lordens blogg stöder formellt ingen form av kriminella handlingar. Jag skulle endast i folkbildande syfte vilja upplysa er om att man relativt enkelt kan få ner ovanstående låtar från s.k. nedladdningsprogram!
tisdag 30 oktober 2007
Allting har sin tid
Allting har sin tid. Detta inläggs första mening är en utnött klyscha. Klyschor fyller emellertid en funktion i det svenska språket. En klyscha blir aldrig en klyscha om den inte stämmer överens med verkligheten. Bollen är rund. Allt kan hända. Fånga dagen! Allihop klyschor, men ack så sanna. Bollen är ju, otvivelaktigt, rund! Allting kan ju faktiskt hända, även det mest oväntade. Och fånga dagen är en ytterst lämplig uppmaning. Den kände franske upplysningsfilosofen Voltaire har utvecklat klyschan att fånga dagen eller tillfället på följande vis: Tillfället får inte försummas. Ett precis likadant besöker oss sällan två gånger. Allting har sin tid. Så sant!
Att åldras är oundvikligt. Ibland tutar livets tåg på utan att man ens hinner reflektera över det faktumet. Men så inträffar olika saker. Det kan vara allt från att man råkar höra en gammal låt, eller att man träffar en gammal bekant som gör att gamla minnen och känslor väcks till liv. Personligen har jag ganska enkelt för att bli nostalgisk. Kanske beror det på att jag hade så oerhört roligt under mina uppväxt- och ungdomsår. Polare har kommit och gått, andra har bestått. Mer klyschor, mer sanningar. I min ålder försvinner fler vänner än tidigare. Det är i min ålder man får allt mindre tid till ett socialt liv bestående av polare. Många i min ålderskategori skaffar familjer andra satsar på karriärer och några flyttar iväg för att pröva lyckan i en annan del av världen. Inget konstigt med det. Ju äldre man blir, desto mindre behov av socialt umgänge verkar man få. Det är också på något sätt livets gång. Den där klyschan som alla vuxna inpräntar i sina barn om att livet går så fort stämmer ju även den. Vips, så är man vuxen. Livet är inte slut för det, men världen tillhör ju på något sätt de unga och vackra. Nåväl, man kan leva länge på minnen. Och många sådana har jag och många av mina vänner. Även om de ibland kan vara lite dimmiga ;) Kanske kommer vi aldrig att åka på fler festivaler tillsammans, kanske aldrig ha den där sammanhållningen. Men vadå? Minnena består. Allting har sin tid!
Två huvudsakliga händelser har under helgen fått mig att bli nostalgisk. I helgen födde en tjej, som betytt mycket för mig, sitt första barn, en son. Ett stort grattis riktas naturligtvis till henne och hennes nya familj. Men ur ett rent egoistiskt perspektiv innebär det att ytterligare en nära vän blir vuxen, även på pappret. Men vadå egentligen? Allting har sin tid.
Den andra händelsen var i lördags då vi firade en gammal (numera i ordets rätta betydelse) kompis fyllde 28 år. Givetvis kommer 28-åringen även i fortsättningen att vara en vän. På festen medverkade flera av de polare som man hade under uppväxttiden. Det var både stimulerande och lite sorgset att sitta och prata minnen och hur tiden bara har flutit iväg. Men minnena gladde oss. Ingen idé att bli ledsen och nostalgisk. Skål istället! Allting har sin tid.
Om några veckor kommer två kompisar hem från utomlands innan de drar vidare till nästa kontinent. Det lär bli ett kärt möte där många gamla minnen diskuteras. Livet har olika faser. kanske har de roligaste, beroende på vd som sker, redan upplevts. Jag skulle kunna nämna hundratals personer som verkligen har gett mig många fina minnen att titta tillbaka på. Men risken finns att man glömmer någon, därför låter jag bli. Man kan bara konstatera att vissa av oss kommer att fortsätta att skapa roliga minnen att tänka tillbaka på, på åldermshemmet. Andra kanske man inte kommer att ha så nära kontakt med. Det spelar egentligen ingen roll. Man hade inte varit den man är utan er. Och allting har sin tid.
Att åldras är oundvikligt. Ibland tutar livets tåg på utan att man ens hinner reflektera över det faktumet. Men så inträffar olika saker. Det kan vara allt från att man råkar höra en gammal låt, eller att man träffar en gammal bekant som gör att gamla minnen och känslor väcks till liv. Personligen har jag ganska enkelt för att bli nostalgisk. Kanske beror det på att jag hade så oerhört roligt under mina uppväxt- och ungdomsår. Polare har kommit och gått, andra har bestått. Mer klyschor, mer sanningar. I min ålder försvinner fler vänner än tidigare. Det är i min ålder man får allt mindre tid till ett socialt liv bestående av polare. Många i min ålderskategori skaffar familjer andra satsar på karriärer och några flyttar iväg för att pröva lyckan i en annan del av världen. Inget konstigt med det. Ju äldre man blir, desto mindre behov av socialt umgänge verkar man få. Det är också på något sätt livets gång. Den där klyschan som alla vuxna inpräntar i sina barn om att livet går så fort stämmer ju även den. Vips, så är man vuxen. Livet är inte slut för det, men världen tillhör ju på något sätt de unga och vackra. Nåväl, man kan leva länge på minnen. Och många sådana har jag och många av mina vänner. Även om de ibland kan vara lite dimmiga ;) Kanske kommer vi aldrig att åka på fler festivaler tillsammans, kanske aldrig ha den där sammanhållningen. Men vadå? Minnena består. Allting har sin tid!
Två huvudsakliga händelser har under helgen fått mig att bli nostalgisk. I helgen födde en tjej, som betytt mycket för mig, sitt första barn, en son. Ett stort grattis riktas naturligtvis till henne och hennes nya familj. Men ur ett rent egoistiskt perspektiv innebär det att ytterligare en nära vän blir vuxen, även på pappret. Men vadå egentligen? Allting har sin tid.
Den andra händelsen var i lördags då vi firade en gammal (numera i ordets rätta betydelse) kompis fyllde 28 år. Givetvis kommer 28-åringen även i fortsättningen att vara en vän. På festen medverkade flera av de polare som man hade under uppväxttiden. Det var både stimulerande och lite sorgset att sitta och prata minnen och hur tiden bara har flutit iväg. Men minnena gladde oss. Ingen idé att bli ledsen och nostalgisk. Skål istället! Allting har sin tid.
Om några veckor kommer två kompisar hem från utomlands innan de drar vidare till nästa kontinent. Det lär bli ett kärt möte där många gamla minnen diskuteras. Livet har olika faser. kanske har de roligaste, beroende på vd som sker, redan upplevts. Jag skulle kunna nämna hundratals personer som verkligen har gett mig många fina minnen att titta tillbaka på. Men risken finns att man glömmer någon, därför låter jag bli. Man kan bara konstatera att vissa av oss kommer att fortsätta att skapa roliga minnen att tänka tillbaka på, på åldermshemmet. Andra kanske man inte kommer att ha så nära kontakt med. Det spelar egentligen ingen roll. Man hade inte varit den man är utan er. Och allting har sin tid.
måndag 29 oktober 2007
Samhällsfaran Peter Jihde?
I torsdags hängde samhällsprogrammet Insider ut tio stycken ledande huliganer i AIK: s firma, Firman Boys . Programmet som visas i tv 3 har Robert Aschberg som programledare. Debatten har sedan dess främst behandlat om huruvida det är korrekt att hänga ut personer i TV med namn och bild, även om dessa är s.k. huliganer. I Sverige finns det pressetiska regler, som till skillnad från land som Storbritannien, hindrar journalister från att publicera namn och bild på misstänkta och i många fall dömda gärningsmän. Detta sker, enligt mitt sätt att se det, främst i tre fall:
1: Om gärningsmannens identitet är en extremt offentlig person. Kändis, politiker eller idrottsman.
2: Om brottets karaktär är av sådan art att den omskakar hela nationen.
3: Om media har fått för sig att en publicering är av samhällsvänlig art. Att publiceringen förbättrar samhället.
Exempel på den första företeelsen var när Sven Nylander och Patrik Sjöberg åkte fast för ringa narkotikabrott för ett tag sen. Nylander arbetade ju aktivt mot dopning och höll föreläsningar, där budskapet var antidrogvänligt. De båda är också väldigt kända och därmed offentliga personer. Vidare ville Sjöberg och Nylander undvika spekulationer om media skulle driva en anonym kampanj mot "två av våra allra största friidrottsstjärnor" etc. Publiceringen skedde således för att motverka att andra friidrottsstjärnor än de skyldiga skulle bli misstänkliggjorda.
Exempel på den andra företeelsen var exempelvis när utrikesminister Anna Lindh mördades av Mijailo Mijailović eller när polismännen i Malexander sköts ihjäl 1999 av Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson. I efterhand har Arklöv erkänt morden, men samtliga tre dömdes för att i samförstånd ha mördat två polismän efter ett rån i Kisa (Östergötland).
Exempel på den tredje företeelsen var när våra största dagstidningen den 30:e november 1999 publicerade namn och bild på ett antal personer som hotade Sveriges demokrati. Detta var en unik företeelse i svensk mediehistoria och kan sägas vara kulmen på samhällets hetsjakt mot potentiella nazister, främst efter händelserna i Malexander och mordet på en fackföreningsman i Stockholm som hade politiska förtecken. Flera av de som hängdes ut 1999 var under 20 år gamla.
Då kan man fråga sig inom vilken kategori torsdagens uthängning av huliganerna passar in. Inte var någon av de uthängda kända, inte heller har de begått något brott av allvarlig natur. Misshandel är givetvis ett allvarligt brott, men det bör ställas i proportion till att mördare, våldtäktsmän och pedofiler klarar sig utan offentlig publicering. Dessutom slåss "firmorna" enbart med likasinnade från andra firmor. Nej, media i allmänhet och Insider i synnerhet måste tycka att huliganerna utgör ett allvarligt hot mot samhällsordningen.
Huliganer har en typisk klädkod, där diverse märkeskläder är överrepresentaterade. Under det senaste decenniet har huligankulturen blivit en fluga. Flera unga lockas in och firmor har dykt upp i Sveriges mest avlägsna krokar. Kända personer har i olika sammanhang låtit sig fotograferas med firmamedlemmar, framstående fotbollsspelare festar med firmakillar, TV-programmet Fotbollskanalen tar sin vinjettmusik från bandet The Smiths som ofta går hem hos s.k. grabbar (medlemmar i firmor). Samtidigt som samhället nu alltså vill förbjuda firmafenomenet flirtar offentliga personer med detsamma. Nu senast poserade allas vår Peter Jihde i en Stone Island-tröja. Stone Island som kanske är det klädmärke som är starkast förknippat med huliganism. Är detta ett tecken på att Jihde vill vara en huligan eller är han kanske rent utav en framträdande person (top boy) i Växjö Lakers firma? Kan någon ringa Aschberg? Peter Jihde är nämligen en samhällsfara, inte bara för de ungdomar som tvingas utsätta sig för hans programledarskap, utan också för de som tycker att huliganismvurmandet är vårt största samhällsproblem för tillfället.
1: Om gärningsmannens identitet är en extremt offentlig person. Kändis, politiker eller idrottsman.
2: Om brottets karaktär är av sådan art att den omskakar hela nationen.
3: Om media har fått för sig att en publicering är av samhällsvänlig art. Att publiceringen förbättrar samhället.
Exempel på den första företeelsen var när Sven Nylander och Patrik Sjöberg åkte fast för ringa narkotikabrott för ett tag sen. Nylander arbetade ju aktivt mot dopning och höll föreläsningar, där budskapet var antidrogvänligt. De båda är också väldigt kända och därmed offentliga personer. Vidare ville Sjöberg och Nylander undvika spekulationer om media skulle driva en anonym kampanj mot "två av våra allra största friidrottsstjärnor" etc. Publiceringen skedde således för att motverka att andra friidrottsstjärnor än de skyldiga skulle bli misstänkliggjorda.
Exempel på den andra företeelsen var exempelvis när utrikesminister Anna Lindh mördades av Mijailo Mijailović eller när polismännen i Malexander sköts ihjäl 1999 av Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson. I efterhand har Arklöv erkänt morden, men samtliga tre dömdes för att i samförstånd ha mördat två polismän efter ett rån i Kisa (Östergötland).
Exempel på den tredje företeelsen var när våra största dagstidningen den 30:e november 1999 publicerade namn och bild på ett antal personer som hotade Sveriges demokrati. Detta var en unik företeelse i svensk mediehistoria och kan sägas vara kulmen på samhällets hetsjakt mot potentiella nazister, främst efter händelserna i Malexander och mordet på en fackföreningsman i Stockholm som hade politiska förtecken. Flera av de som hängdes ut 1999 var under 20 år gamla.
Då kan man fråga sig inom vilken kategori torsdagens uthängning av huliganerna passar in. Inte var någon av de uthängda kända, inte heller har de begått något brott av allvarlig natur. Misshandel är givetvis ett allvarligt brott, men det bör ställas i proportion till att mördare, våldtäktsmän och pedofiler klarar sig utan offentlig publicering. Dessutom slåss "firmorna" enbart med likasinnade från andra firmor. Nej, media i allmänhet och Insider i synnerhet måste tycka att huliganerna utgör ett allvarligt hot mot samhällsordningen.
Huliganer har en typisk klädkod, där diverse märkeskläder är överrepresentaterade. Under det senaste decenniet har huligankulturen blivit en fluga. Flera unga lockas in och firmor har dykt upp i Sveriges mest avlägsna krokar. Kända personer har i olika sammanhang låtit sig fotograferas med firmamedlemmar, framstående fotbollsspelare festar med firmakillar, TV-programmet Fotbollskanalen tar sin vinjettmusik från bandet The Smiths som ofta går hem hos s.k. grabbar (medlemmar i firmor). Samtidigt som samhället nu alltså vill förbjuda firmafenomenet flirtar offentliga personer med detsamma. Nu senast poserade allas vår Peter Jihde i en Stone Island-tröja. Stone Island som kanske är det klädmärke som är starkast förknippat med huliganism. Är detta ett tecken på att Jihde vill vara en huligan eller är han kanske rent utav en framträdande person (top boy) i Växjö Lakers firma? Kan någon ringa Aschberg? Peter Jihde är nämligen en samhällsfara, inte bara för de ungdomar som tvingas utsätta sig för hans programledarskap, utan också för de som tycker att huliganismvurmandet är vårt största samhällsproblem för tillfället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)