Nådens år 2008 har börjat minst sagt märkligt. Jag lyckades till slut få med mig en gammal vapendragare ut på nyårsdagen. Det kändes skönt att upprätthålla en gammal tradition som jag och herr Decan startade en gång i tiden. Efter en god middag blev det lite biljard med andra ytliga bekanta. Att beskriva stämningen ute på nyårsdagen med andra ord än totalt öde vore att ljuga. Och här på Lordens blogg håller vi oss till sanningar.
Efter, den i normala människors ögon, konstiga öppningen på året fortsatte konstigheterna dagen efter. Jag hade efter julhelgen drabbats av en lustig värk i benen. Denna värk gjorde sig nu extra påmind. Ingen i min bekantskapskrets hade, eller har, hört talas om liknande symtom. Det känns som att benen är tunga. Att de skulle väga två extra kilo än normalt. Inget spring i benen alls. Mycket jobbigt och mentalt påfrestande.
När årets första helg, Trettonhelgen, kom var jag fast besluten att låta kroppen få vila inför jobbstarten. Med tyngda ben hyrde jag och några kompisar film på fredagen. Dagen därpå ägnades åt att se hur vår nya folkkära (med all rätt) skidhjälte Charlotte Kalla dominerade i skidspåren. En duktig tjej som är sådär spontan, trevlig och folklig som bara våra allra käraste sportstjärnor kan vara. Magdalena Forsberg och Carolina Klüft är två andra liknande exempel på denna kategori.
Efter inhandlande av ostbågar och soffläge, fortfarande med tunga ben, framför Stjärnorna på slottet började det första konstiga sms:et dimpa ner i min mobils inkorg. "Hej Nettan" stod det. Förmodligen ett felskickat sms tänkte jag. När telefonen, kort därpå, började explodera av påringningar från hemliga nummer och kontantkortsnummer insåg jag plötsligt att något inte stod rätt till. När jag svarade tenderade samtliga i andra änden att lägga på efter några sekunder. Jag lyckades emellertid hejda några påringare och fråga/skrika vad i helvete det var som försiggick. Någon stackars kille i andra änden av luren svarade att mitt nummer hade offentliggjorts på en offentlig chat på s.k. sexsajt. I tro om att "en kåt gift kvinna" skulle svara på det nummer som hade givits ut, svarade istället en minst sagt förbannad Lord.
I de efterföljande samtalen klargjorde jag att personen ifråga "kunde ta in k*ken, sluta prata så fånigt och inse att det inte fanns någon kåt kvinna hos mig". Om de ville något kunde de istället slå mitt nummer på gula sidorna, leta upp min adress, komma hit och få skallen mosad. Ibland riktar jag min aggression fel. De flesta som jag lyckades få kontakt med (som inte slängde på) var väldigt blyga och skämdes. Men jag kände mig oerhört hotad och kränkt av situationen. Mycket obehagligt.
Trakasserierna upphörde inte. Nu fick jag veta att även en msn-adress hade upprättats av en tjej/kille som erbjöd s.k. camshower. Överst stod mitt nummer dit alla uttråkade och k*ta uppmanades att ringa. Efter mycket lirkande och många övertalningar om att det inte var personen ifråga jag var arg på, lyckades jag till slut få tag på aktuell msn-adress. Jag addade och hoppades på att denne skulle svara. Blev inte antagen och fick istället stänga av telefonen och krypa till kojs. I mycket uppjagat tillstånd. Vad är det för nolla/idiot som gör så här? Jag måste uppenbarligen ha gjort någon väldigt illa.
Dagen därpå blev jag antagen av personen på MSN och lyckades utbyta några ord/hotelser och sanningar med denne. Jag blockerades ganska omgående. Kan säga att både "hackers" och polisen är underrättade i detta ärende. Om jag vore personen/råttan som ligger bakom detta så skulle jag tänka mig för i fortsättningen. Det finns flera detaljer i denna historia (som jag utelämnar) som gör att det är svårt för mig att tro på att slumpen skulle drabbat mig här. Och om det skulle visa sig vara någon jag är bekant med som har gjort mig detta, så kan denne person räkna med att jag knappast kommer att "vända andra kinden till."
Hur som helst så upphörde trakasserierna under söndagen. Man undrar vidare vad det finns för killar/män som ärligt tror på, och köper allt på nätet. Det var inte bara en person, utan fyrtio som under loppet av en timme hörde av sig till en mobiltelefon (som är reggad i ett mansnamn) och trodde att de skulle få prata med en kåt tjej. Desperatismen verkar inte finna några gränser. Dessutom inkom en rad mer eller mindre patetiska sms.
Under måndagen började även benen att kännas lite bättre. Kanske kan jag testa en löprunda om någon dag. Nu är klockan snart 02 på natten. Upp och jobba om några timmar. Kan inte sova. Konstigheterna verkar aldrig upphöra detta Nådens år, 2008.
måndag 7 januari 2008
lördag 5 januari 2008
Sverige: En medelmåttig anarki?
Det är för många sedan länge känt att förorterna till svenska städer har förvandlats till allvarliga problemområden. Förutom våldsamma gängslagsmål, fattigdom och utanförskap, verkar det i dessa områden råda fullständig anarki. För ett par år sedan var det upplopp i ett av Södertäljes s.k. problemområden Ronna. Att Fittja, Rosengård, Hammarkullen, Angered, Alby och för den delen Ronna är kända problemområden är nog de flesta medvetna om. Men media gör allt för att tysta ner hur allvarlig situationen egentligen är.
Under nyårshelgen har T-banestationen i Rinkeby fått stängas ner pga "ungdomsgäng", som i sann anarkistisk anda, har beskjutit resenärer med nyårsraketer. Från många andra problemområden rapporteras det om samma problem.
För ett par dagar sedan uppdagades ett fenomen för allmänheten, som sedan länge varit känt inom vissa yrkesgrupper. "Nyheterna" sände ett inslag som uppmärksammade att Polis, ambulans och räddningstjänst inte kan verka i dessa problemområden utan att bli störda i sina arbetsuppgifter. Ambulansmän och polis blir attackerade av ungdomsgäng när deras syfte är att hjälpa till. Även räddningstjänsten blir allt som oftast attackerade med stenar, raketer eller andra föremål när de ska släcka bränder i de här områdena.
Man frågar sig vad i hel*ete det är som pågår? Först tänder "förortsmobben" eld på byggnader, containrar eller andra föremål. När räddningstjänsten rycker ut för att hjälpa till, blir de bemötta med avsky och såväl fysiskt som verbalt våld. Dessa "ungdomsgäng", som består av invandrarungdomar som fått en extra chans i Sverige beter sig som ocivilierade djur. Vad blir samhällets svar? Jo, att det är synd om stenkastarna och att de inte vet bättre. Vad fan är det för människosyn? Om inte människor förstår att man inte ska kasta sten mot räddningstjänst och polis, så känns det rätt meningslöst att tro på ett framtida fungerande samhälle.
Det är också i ovan nämnda områden som vår svenske kung menar att Sveriges framtid ligger. I sitt jultal framhöll Karl XVI Gustaf att han ser så många möjligheter med ungdomarna i förorterna, och tar upp Hammarkullen som konkret exempel. Ja, det är lätt för kungen att säga som bor i slott och vars största problem ligger i om han får bygga ett nytt fritidshus på fridlyst mark eller inte. Man kan föreslå att kungen själv bosätter sig i dessa ghettoområden och försöker stoppa stenkastare och bråkmakare istället för att, indirekt, försvara detta neandertalarbeteende. Kungen bryr sig troligen inte alls om förorterna. Han, eller rättare sagt den som egentligen skrivit kungens tal, vill bara få allt så politikst korrekt som möjligt. Att tydliggöra problem verkar vara förbjudet i detta land. Allt ska sopas under mattan. Det är ingen hejd på hyckleriet.
Vidare ska det tillsättas "brobryggare" som ska verka i förorterna och vars uppgft blir att försöka förklara för horderna att man inte ska kasta sten på räddningstjänst, polis och ambulans. Herregud, det här tar ju fan priset. Daltandet har inga gränser verkar det som. Har detta lands rim och reson försvunnit helt? Ingen vågar heller ta tag i problemen, ingen vågar erkänna att det finns ett problem. Ingen vågar ge en (saklig) förklaring till problemen. Sverige är världens bästa demokrati. Jovisst. Möjligen i den ovetande "medelsvenssons" liv. För oss andra utgjör vissa delar av det svenska samhället idag inget annat än en medelmåttig anarki.
Källa till införandet av s.k. brobryggare i förorter: http://www.sr.se/cgi-bin/malmo/nyheter/artikel.asp?Artikel=1743691
Under nyårshelgen har T-banestationen i Rinkeby fått stängas ner pga "ungdomsgäng", som i sann anarkistisk anda, har beskjutit resenärer med nyårsraketer. Från många andra problemområden rapporteras det om samma problem.
För ett par dagar sedan uppdagades ett fenomen för allmänheten, som sedan länge varit känt inom vissa yrkesgrupper. "Nyheterna" sände ett inslag som uppmärksammade att Polis, ambulans och räddningstjänst inte kan verka i dessa problemområden utan att bli störda i sina arbetsuppgifter. Ambulansmän och polis blir attackerade av ungdomsgäng när deras syfte är att hjälpa till. Även räddningstjänsten blir allt som oftast attackerade med stenar, raketer eller andra föremål när de ska släcka bränder i de här områdena.
Man frågar sig vad i hel*ete det är som pågår? Först tänder "förortsmobben" eld på byggnader, containrar eller andra föremål. När räddningstjänsten rycker ut för att hjälpa till, blir de bemötta med avsky och såväl fysiskt som verbalt våld. Dessa "ungdomsgäng", som består av invandrarungdomar som fått en extra chans i Sverige beter sig som ocivilierade djur. Vad blir samhällets svar? Jo, att det är synd om stenkastarna och att de inte vet bättre. Vad fan är det för människosyn? Om inte människor förstår att man inte ska kasta sten mot räddningstjänst och polis, så känns det rätt meningslöst att tro på ett framtida fungerande samhälle.
Det är också i ovan nämnda områden som vår svenske kung menar att Sveriges framtid ligger. I sitt jultal framhöll Karl XVI Gustaf att han ser så många möjligheter med ungdomarna i förorterna, och tar upp Hammarkullen som konkret exempel. Ja, det är lätt för kungen att säga som bor i slott och vars största problem ligger i om han får bygga ett nytt fritidshus på fridlyst mark eller inte. Man kan föreslå att kungen själv bosätter sig i dessa ghettoområden och försöker stoppa stenkastare och bråkmakare istället för att, indirekt, försvara detta neandertalarbeteende. Kungen bryr sig troligen inte alls om förorterna. Han, eller rättare sagt den som egentligen skrivit kungens tal, vill bara få allt så politikst korrekt som möjligt. Att tydliggöra problem verkar vara förbjudet i detta land. Allt ska sopas under mattan. Det är ingen hejd på hyckleriet.
Vidare ska det tillsättas "brobryggare" som ska verka i förorterna och vars uppgft blir att försöka förklara för horderna att man inte ska kasta sten på räddningstjänst, polis och ambulans. Herregud, det här tar ju fan priset. Daltandet har inga gränser verkar det som. Har detta lands rim och reson försvunnit helt? Ingen vågar heller ta tag i problemen, ingen vågar erkänna att det finns ett problem. Ingen vågar ge en (saklig) förklaring till problemen. Sverige är världens bästa demokrati. Jovisst. Möjligen i den ovetande "medelsvenssons" liv. För oss andra utgjör vissa delar av det svenska samhället idag inget annat än en medelmåttig anarki.
Källa till införandet av s.k. brobryggare i förorter: http://www.sr.se/cgi-bin/malmo/nyheter/artikel.asp?Artikel=1743691
torsdag 3 januari 2008
Byxdilemma: ett i-landsproblem, men ändå
Då var det nya året påbörjat. Vardagslunken börjar sakta men säkert att infinna sig. Kan inte säga att året har börjat särskilt bra, men det var ju ganska väntat. Man får bita ihop och vänta på bättre tider. Och de kommer säkert...
När nu den värsta köp- och julklkappshetsen från mellandagarna har lagt sig, vågar jag mig återigen ut på stan. Sedan flera år tillbaka tycker jag faktiskt att mode och kläder är någonting ganska så roligt. Med mode menar jag snarare det mode jag föredrar än de generella trender som råder i klädbranschen. Därför beslöt jag mig (återigen) häromdagen att försöka införskaffa mig ett par byxor.
Jag har nog alltid gått min egen väg när det gäller klädstil och struntat i omvärldens tycke. Därmed har jag haft väldigt svårt att hitta mig ett par schyssta byxor på den senaste tiden. I nästan ett halvår har jag febrilt letat efter ett par byxor, som jag kan vara riktigt nöjd med. Eftersom byxor för herrar är dyra så vill man ju inte köpa något man inte är helt nöjd med från början. Jag har frågat i samtliga relevanta butiker i min (tyvärr i detta avseende alldeles för lilla) hemstad utan att lyckas bli tillfredställd.
Problemet jag har är att det generella herrmodet sedan en tid tillbaka envisas med att förespråka smala jeansmodeller. Och eftersom jag är jeansmänniska, är det just jeans jag vill ha. Personligen förstår jag mig inte på modet. De gamla traditionella jeansmodeller som jag burit de senaste åren har fått lämna plats åt, i mitt tycke fula, modeller med bred midja och som är smala nertill. Nu hör det inte till vanligheterna att jag tittar så värst mycket på andra herrars kläder, men det finns säkert de som passar i dessa smala modeller. Men jag gör det inte. Med min kraftiga benstomme behöver jag lite vidare modeller nertill. Annars ser jag ut som en stoppad korv. Vidare vill jag att jenasen med råge ska nå över plösen på mina stilrena Adidasdojjor.
Häromdagen hade jag alltså letat i timtal efter ett par schyssta jeans och var nästan på väg att ge upp (igen). Av en händelse råkade jag få syn på en "jeansmodell" med ett märke som jag aldrig tidigare använt. Kanske inte världens snyggaste, men åtminstone inte helt tighta och smala. Känns ok att slippa gå byxlös till jobbet nu i alla fall.
Nu är jag medveten om att detta byxdilemma är ett i-landsproblem, det finns folk i världen som får ta på sig det som finns tillgängligt. Men när vi ändå lever i en utvecklad marknadsekonomi med full konkurrens är det tråkigt att en trend, som någon bestämt, ska få råda så totalt. Nästan så att det är monopol i jeansmodellbranschen också ;) Oerhört irriterande att människan i princip tvingas till konformitet även ur ett klädperspektiv. Ett par jeans sliter jag ut ganska fort, säkert på ett år. Man får hålla tummarna att trenden har vänt till nästa gång jag ger mig ut på byxjakt.
När nu den värsta köp- och julklkappshetsen från mellandagarna har lagt sig, vågar jag mig återigen ut på stan. Sedan flera år tillbaka tycker jag faktiskt att mode och kläder är någonting ganska så roligt. Med mode menar jag snarare det mode jag föredrar än de generella trender som råder i klädbranschen. Därför beslöt jag mig (återigen) häromdagen att försöka införskaffa mig ett par byxor.
Jag har nog alltid gått min egen väg när det gäller klädstil och struntat i omvärldens tycke. Därmed har jag haft väldigt svårt att hitta mig ett par schyssta byxor på den senaste tiden. I nästan ett halvår har jag febrilt letat efter ett par byxor, som jag kan vara riktigt nöjd med. Eftersom byxor för herrar är dyra så vill man ju inte köpa något man inte är helt nöjd med från början. Jag har frågat i samtliga relevanta butiker i min (tyvärr i detta avseende alldeles för lilla) hemstad utan att lyckas bli tillfredställd.
Problemet jag har är att det generella herrmodet sedan en tid tillbaka envisas med att förespråka smala jeansmodeller. Och eftersom jag är jeansmänniska, är det just jeans jag vill ha. Personligen förstår jag mig inte på modet. De gamla traditionella jeansmodeller som jag burit de senaste åren har fått lämna plats åt, i mitt tycke fula, modeller med bred midja och som är smala nertill. Nu hör det inte till vanligheterna att jag tittar så värst mycket på andra herrars kläder, men det finns säkert de som passar i dessa smala modeller. Men jag gör det inte. Med min kraftiga benstomme behöver jag lite vidare modeller nertill. Annars ser jag ut som en stoppad korv. Vidare vill jag att jenasen med råge ska nå över plösen på mina stilrena Adidasdojjor.
Häromdagen hade jag alltså letat i timtal efter ett par schyssta jeans och var nästan på väg att ge upp (igen). Av en händelse råkade jag få syn på en "jeansmodell" med ett märke som jag aldrig tidigare använt. Kanske inte världens snyggaste, men åtminstone inte helt tighta och smala. Känns ok att slippa gå byxlös till jobbet nu i alla fall.
Nu är jag medveten om att detta byxdilemma är ett i-landsproblem, det finns folk i världen som får ta på sig det som finns tillgängligt. Men när vi ändå lever i en utvecklad marknadsekonomi med full konkurrens är det tråkigt att en trend, som någon bestämt, ska få råda så totalt. Nästan så att det är monopol i jeansmodellbranschen också ;) Oerhört irriterande att människan i princip tvingas till konformitet även ur ett klädperspektiv. Ett par jeans sliter jag ut ganska fort, säkert på ett år. Man får hålla tummarna att trenden har vänt till nästa gång jag ger mig ut på byxjakt.
måndag 31 december 2007
Gott nytt år!
Så kan vi då lämna år 2007 till handlingarna. Känns aningen bisarrt. Minns när vi satt ett gäng i vår dåvarande replokal och ojade oss för vad vi skulle göra på millenniumskiftet. Den gången hamnade vi till slut i Tyresö. Åtta jävla år sedan. Sorry, men Eldkvarns gamla slagdänga, man över bord, passar verkligen in på allt: Åren har gått, de ligger som vrak på botten.
När vi nu går in mot 2008 känns det ju bra att 66%, av de som svarat på veckans fråga, går in i det nya året med en positiv inställning. Denna andel tror nämligen att 2008 blir ett bättre år än 2007. 30 % tror att det kommer att bli samma skit som vanligt. Undertecknad är ingen känd optimist, så vart mina förväntningar på 2008 ligger är knappast något de lärde tvistar om.
Innan vi går över mot 2008 ska dock 2007 sammanfattas och summeras. Detta sker i form av en liten subjektiv lista. I paritet med bloggens syfte har listan främst ett samhällvetenskapligt perspektiv. Och givetvis är den inte subjektiv. Här på bloggen ges enbart absoluta sanningar (Gott nytt år O!)
Årets blogg: Behövs det egentligen understrykas? Ok, då: Lordens blogg!
Årets svalaste debatt: Partiledardebatten mellan Reinfeldt och Sahlin. Pest eller kolera?
Årest hetaste debatt: Otvivelaktigt den mellan Lorden och O på årets blogg.
Årets platta 1: Neil Young- Crome Dreams II
Årets platta 2: Robert Plant & Alison Krauss- Raising sand
Årets bästa konsert: Dan Hylander, Alternativa festivalen, Norrköping
Årets jobbigaste genomlag : Pontiak Johanzon
Årets mest onödiga: Tv4 som sände en hel dag från Nobelfesten.
Årets sjukaste fest: Williams dopfest, Linköping
Årets kulturpersonlighet: Thore Skogman
När vi nu går in mot 2008 känns det ju bra att 66%, av de som svarat på veckans fråga, går in i det nya året med en positiv inställning. Denna andel tror nämligen att 2008 blir ett bättre år än 2007. 30 % tror att det kommer att bli samma skit som vanligt. Undertecknad är ingen känd optimist, så vart mina förväntningar på 2008 ligger är knappast något de lärde tvistar om.
Innan vi går över mot 2008 ska dock 2007 sammanfattas och summeras. Detta sker i form av en liten subjektiv lista. I paritet med bloggens syfte har listan främst ett samhällvetenskapligt perspektiv. Och givetvis är den inte subjektiv. Här på bloggen ges enbart absoluta sanningar (Gott nytt år O!)
Årets blogg: Behövs det egentligen understrykas? Ok, då: Lordens blogg!
Årets svalaste debatt: Partiledardebatten mellan Reinfeldt och Sahlin. Pest eller kolera?
Årest hetaste debatt: Otvivelaktigt den mellan Lorden och O på årets blogg.
Årets platta 1: Neil Young- Crome Dreams II
Årets platta 2: Robert Plant & Alison Krauss- Raising sand
Årets bästa konsert: Dan Hylander, Alternativa festivalen, Norrköping
Årets jobbigaste genomlag : Pontiak Johanzon
Årets mest onödiga: Tv4 som sände en hel dag från Nobelfesten.
Årets sjukaste fest: Williams dopfest, Linköping
Årets kulturpersonlighet: Thore Skogman
Årets slentrian: Vardagen
Årets höjdpunkt: Helgen
Årets mest uppenbara: Lordens begynnande 30-års kris
Ungefär så innehållslöst var 2007. Nu önkar jag er alla en trevlig kväll och ett Gott nytt nådens år, 2008! Wir sehen uns in der Hölle!
/Lord A
torsdag 27 december 2007
Amatörernas aftonar
Då var julen avklarad. Den blev lyckad. Hann med att se Karl-bertil Jonsson, slapp att vara tomte och fick, som vanligt, en massa fina klappar. Och jag som inte ens har ätit min gröt ordentligt under året. Jul- och nyårsfirandet upphör givetvis inte med att julafton passerar revy.
Jobbuppehållet för julen och nyår innehåller flera s.k. "festardagar". En festardag karaktäriseras av att nästan hela Sveriges yngre befolkning, som inte har några barn att tänka på, festar på dessa. Juldagen är troligen den största festardagen i Sverige. Svensken ser juldagen som en "hemvändardag" där man kan samlas upp och festa med gamla polare från förr som man inte träffar så ofta. Juldagen innebär i praktiken mest en oerhörd hets. Folk, som i normala fall inte festar, tar tillfället i akt och ser juldagen som årets festarhöjdpunkt. Alla är ju ute då, vilket jävla ös, woow. Denna inställning är, enligt Lorden, en amatörs intsällning. Personligen tycker jag nämligen att alla festardagar (och i synnerhet juldagen) är grymt överskattade.
Till att börja med föregås juldagen med hets om vart man ska vara. Antingen finns det tio olika alternativ att välja emellan, eller också finns det inget alls. Oftast blir det bara pannkaka av allt, eller att vännerna splittras upp på olika ställen. Vidare måste man boka bord i god tid om man över huvud taget ska vara försäkrad en plats på en krog. Vill man inte äta gäller det att köpa förköp. Annars riskerar du att få köa i timtal för att ens ha en chans att få komma in någonstans. När du väl kommer in får du köa ytterligare ett tag för att få något att dricka. Därefter ska man trängas med alla "Allan Ballans", som är så fulla, häftiga och uppspelta för att detta är den enda dagen på ett halvår de vågat sig ut. Dessutom känner ju krogens branschfolk till hetsen kring juldagen. Givetvis tar de tillfället i akt och mjölkar ut så mycket pengar som möjligt av kunderna i inträde, garderobspriser och barpriser.
I år flydde jag staden på juldagen. Dagen var, trots köande i en timme (vi kom dit en halvtimma innan stället öppnade), ganska så trevlig. Men i framtiden kan det mycket väl bli en bojkott av juldagsfirandet för min del. Snart stundar dessutom en till av dessa festarhdagar, nämligen nyårsafton. I år har jag ingen aning om vart den kommer att sluta. Snacket har gått från allt mellan kryssing och traditionellt lägenhetssupande. Det lutar väl åt det senare. Men det går inte att bortse från att nyårsafton i år ses som ytterligare en överskattad festardag som måste genomföras, snarare än ett firande att se fram emot. Sedan är man ju heller ingen amatör...Ska vi säga att vi ses på nyårsdagen istället? Rosén, hallå, kom hem och upprätthåll en gammal sann antikommersiell tradition!
God Fortsättning!
Jobbuppehållet för julen och nyår innehåller flera s.k. "festardagar". En festardag karaktäriseras av att nästan hela Sveriges yngre befolkning, som inte har några barn att tänka på, festar på dessa. Juldagen är troligen den största festardagen i Sverige. Svensken ser juldagen som en "hemvändardag" där man kan samlas upp och festa med gamla polare från förr som man inte träffar så ofta. Juldagen innebär i praktiken mest en oerhörd hets. Folk, som i normala fall inte festar, tar tillfället i akt och ser juldagen som årets festarhöjdpunkt. Alla är ju ute då, vilket jävla ös, woow. Denna inställning är, enligt Lorden, en amatörs intsällning. Personligen tycker jag nämligen att alla festardagar (och i synnerhet juldagen) är grymt överskattade.
Till att börja med föregås juldagen med hets om vart man ska vara. Antingen finns det tio olika alternativ att välja emellan, eller också finns det inget alls. Oftast blir det bara pannkaka av allt, eller att vännerna splittras upp på olika ställen. Vidare måste man boka bord i god tid om man över huvud taget ska vara försäkrad en plats på en krog. Vill man inte äta gäller det att köpa förköp. Annars riskerar du att få köa i timtal för att ens ha en chans att få komma in någonstans. När du väl kommer in får du köa ytterligare ett tag för att få något att dricka. Därefter ska man trängas med alla "Allan Ballans", som är så fulla, häftiga och uppspelta för att detta är den enda dagen på ett halvår de vågat sig ut. Dessutom känner ju krogens branschfolk till hetsen kring juldagen. Givetvis tar de tillfället i akt och mjölkar ut så mycket pengar som möjligt av kunderna i inträde, garderobspriser och barpriser.
I år flydde jag staden på juldagen. Dagen var, trots köande i en timme (vi kom dit en halvtimma innan stället öppnade), ganska så trevlig. Men i framtiden kan det mycket väl bli en bojkott av juldagsfirandet för min del. Snart stundar dessutom en till av dessa festarhdagar, nämligen nyårsafton. I år har jag ingen aning om vart den kommer att sluta. Snacket har gått från allt mellan kryssing och traditionellt lägenhetssupande. Det lutar väl åt det senare. Men det går inte att bortse från att nyårsafton i år ses som ytterligare en överskattad festardag som måste genomföras, snarare än ett firande att se fram emot. Sedan är man ju heller ingen amatör...Ska vi säga att vi ses på nyårsdagen istället? Rosén, hallå, kom hem och upprätthåll en gammal sann antikommersiell tradition!
God Fortsättning!
fredag 21 december 2007
God Jul!
Så var då julen här. För egen del är julklappshetsen över. Men vilken hets det var sen. Otroligt. Aldrig mer säger jag bara. Det har man, i och för sig, sagt ett par år nu. Det känns åtminstone skönt att ha den biten avklarad. Nu återstår endast den "mysiga" delen med julen. Umgänge med släkt, god mat, och trevlig stämning. Bortsett från om man skulle åka på att "agera" tomte.
Till julen hör många traditioner, och detta ämne har delvis behandlats tidigare på bloggen. I den senaste undersökningen frågade jag vilket av SVT:s traditionella julprogram ni helst inte missar. 13 stycken, 53 %, svarade Kalle Anka. Att fira jul med Kalle och hans vänner klockan 15:00 på julafton sitter djupt rotat i den svenska folksjälen. Personligen känner jag att det kan kvitta att följa Kalle nuförtiden.
7 stycken, 29 %, valde dock Karl-Bertil Jonsson framför Kalle. Karl- Bertil Jonsson är en rätt vacker och smårolig tecknad saga skriven av Linköpingssonen Tage Danielsson. Den uppmärksammar alla som tvingas fira julen ensamma. Det är inte bara utslagna och missbrukare som tvingas fira julen ensamma. Jag har ju tidigare berättat om missbrukarna i kvarteret. De kommer säkerligen punda extra mycket tillsammans på julafton. Skämt å sido, julen är en familjär högtid och det är många som tvingas fira ensamma, ofrivilligt. Och dessa människor är väl värda en extra tanke. Jag kan slänga in ett musiktips för den intresserade i ämnet: Mörbyligan- Kalles jul. Jag uppmanar alla att titta på Karl-Bertil om ni har missat det.
Enbart 4%, 1 person, väljer Kan du vissla Johanna? som förstaval. Det är en kortfilm som undertecknad uppmärksammade för flera år sedan. Därefter har jag återsett den på julafton varje gång jag har kunnat. Per Oscarsson (som vanligt mycket bra) spelar låtsasmorfar åt en liten grabb. Också detta en tänkvärd historia. Kolla upp!
Se nu till att rösta på årets sista fråga som finns uppe i höger hörn av bloggen. Och ha en underbar jul allihopa! Lordens blogg önskar alla läsare en riktigt god jul. Vi ses i dimman!
Till julen hör många traditioner, och detta ämne har delvis behandlats tidigare på bloggen. I den senaste undersökningen frågade jag vilket av SVT:s traditionella julprogram ni helst inte missar. 13 stycken, 53 %, svarade Kalle Anka. Att fira jul med Kalle och hans vänner klockan 15:00 på julafton sitter djupt rotat i den svenska folksjälen. Personligen känner jag att det kan kvitta att följa Kalle nuförtiden.
7 stycken, 29 %, valde dock Karl-Bertil Jonsson framför Kalle. Karl- Bertil Jonsson är en rätt vacker och smårolig tecknad saga skriven av Linköpingssonen Tage Danielsson. Den uppmärksammar alla som tvingas fira julen ensamma. Det är inte bara utslagna och missbrukare som tvingas fira julen ensamma. Jag har ju tidigare berättat om missbrukarna i kvarteret. De kommer säkerligen punda extra mycket tillsammans på julafton. Skämt å sido, julen är en familjär högtid och det är många som tvingas fira ensamma, ofrivilligt. Och dessa människor är väl värda en extra tanke. Jag kan slänga in ett musiktips för den intresserade i ämnet: Mörbyligan- Kalles jul. Jag uppmanar alla att titta på Karl-Bertil om ni har missat det.
Enbart 4%, 1 person, väljer Kan du vissla Johanna? som förstaval. Det är en kortfilm som undertecknad uppmärksammade för flera år sedan. Därefter har jag återsett den på julafton varje gång jag har kunnat. Per Oscarsson (som vanligt mycket bra) spelar låtsasmorfar åt en liten grabb. Också detta en tänkvärd historia. Kolla upp!
Se nu till att rösta på årets sista fråga som finns uppe i höger hörn av bloggen. Och ha en underbar jul allihopa! Lordens blogg önskar alla läsare en riktigt god jul. Vi ses i dimman!
onsdag 19 december 2007
Normalisering av HIV
För en tid sedan publicerades en undersökning, utförd av SIFO, som visade att var fjärde svensk tror att HIV går att bota. Urvalet bestod av 1000 personer över 15 år. Idag, några veckor senare, offentliggjordes att musikgruppen Alcazars sångare och frontfigur, Andreas Lundstedt, är smittad av just HIV. Lundstedt, som är öppet homosexuell, har levt med sin sjukdom under flera års tid. Han hävdar att hans förra pojkvän, Magnus Carlsson (fd Barbados) och Lundstedts nuvarande pojkvän dock inte är smittade.
Artikeln, som publicerades i Aftonbladet, försöker hela tiden avdramatisera HIV som sjukdom. Lundstedt får om och om igen upprepa att han "lever normalt" och "kan planera sin framtid som alla andra". I en annan artikel, i anlutning till den om Lundstedt, uttalar sig en doktor om att bromsmedicinerna har "jättebra effekter". Som avslutning i artikeln uttalar sig Lundsteds homosexuelle kompis Christer Lindarw på följande vis: – Det betyder otroligt mycket att avdramatisera bilden av hiv. Det är verkligen otroligt starkt (av Lundstedt att offentliggöra sin sjukdom, min anmärkning)
Hallå, varför är "det viktigt att avdramatisera bilden av HIV?" Det är en obotlig sjukdom. När etablerad media målar upp denna bild av HIV, är det inte konstigt att en fjärdedel av Sveriges befolkning tror att HIV går att bota. Att gå ut på detta sätt, och bedriva den journalistik som Aftonbladet m.fl. gör är att uppmana ungdomar (och andra) till promiskuitet och oförsiktigt sexualliv.
Dubbelmoralen slår igenom extra mycket när samma tidning (och andra) uppmärksammar hur olika HIV-män (ofta icke-svenskar) smittat ner tonårsflickor med HIV. För idag ökar HIV-fallen ständigt i Sverige. Ofta sker det via homosexuella relationer, men Sverige tar också emot flera HIV-smittade personer, som inte uppger för sina partners att de är smittade. Så även gruppen heterosexeuella kvinnor är drabbade. Men med medias resonemang i allmänhet, och Aftonnbladets i synnerhet, är ju denna utveckling en bagatell. Uppmana tonårsflickorna och deras familjer att den, nyligen smittade, flickan kan leva ett normalt liv med bromsmediciner istället! Vi kan ju också avkriminalisera att medvetet sprida HIV-smitta. Sjukdomen är ju inte farlig. Det är ju bra att vi normaliserar den.
Vidare ojar sig en "Aftonbladsk" journalist, i samma upplaga som Lundsteds artikel publicerades, över att Jacob Zuma är på väg att bli president i Sydafrika. Zuma tror nämligen , enligt journalisten Wolfgang Hansson, att HIV går att bota med en varm dusch. Zuma må vara en jubelidiot, men i den här frågan är han inte dummare än en fjärdeldel av Sveriges befolkning. Och till den dumheten är Aftonbladet och övrig etablerad media, i allra högsta grad, medverkande till att skapa!
Artikeln, som publicerades i Aftonbladet, försöker hela tiden avdramatisera HIV som sjukdom. Lundstedt får om och om igen upprepa att han "lever normalt" och "kan planera sin framtid som alla andra". I en annan artikel, i anlutning till den om Lundstedt, uttalar sig en doktor om att bromsmedicinerna har "jättebra effekter". Som avslutning i artikeln uttalar sig Lundsteds homosexuelle kompis Christer Lindarw på följande vis: – Det betyder otroligt mycket att avdramatisera bilden av hiv. Det är verkligen otroligt starkt (av Lundstedt att offentliggöra sin sjukdom, min anmärkning)
Hallå, varför är "det viktigt att avdramatisera bilden av HIV?" Det är en obotlig sjukdom. När etablerad media målar upp denna bild av HIV, är det inte konstigt att en fjärdedel av Sveriges befolkning tror att HIV går att bota. Att gå ut på detta sätt, och bedriva den journalistik som Aftonbladet m.fl. gör är att uppmana ungdomar (och andra) till promiskuitet och oförsiktigt sexualliv.
Dubbelmoralen slår igenom extra mycket när samma tidning (och andra) uppmärksammar hur olika HIV-män (ofta icke-svenskar) smittat ner tonårsflickor med HIV. För idag ökar HIV-fallen ständigt i Sverige. Ofta sker det via homosexuella relationer, men Sverige tar också emot flera HIV-smittade personer, som inte uppger för sina partners att de är smittade. Så även gruppen heterosexeuella kvinnor är drabbade. Men med medias resonemang i allmänhet, och Aftonnbladets i synnerhet, är ju denna utveckling en bagatell. Uppmana tonårsflickorna och deras familjer att den, nyligen smittade, flickan kan leva ett normalt liv med bromsmediciner istället! Vi kan ju också avkriminalisera att medvetet sprida HIV-smitta. Sjukdomen är ju inte farlig. Det är ju bra att vi normaliserar den.
Vidare ojar sig en "Aftonbladsk" journalist, i samma upplaga som Lundsteds artikel publicerades, över att Jacob Zuma är på väg att bli president i Sydafrika. Zuma tror nämligen , enligt journalisten Wolfgang Hansson, att HIV går att bota med en varm dusch. Zuma må vara en jubelidiot, men i den här frågan är han inte dummare än en fjärdeldel av Sveriges befolkning. Och till den dumheten är Aftonbladet och övrig etablerad media, i allra högsta grad, medverkande till att skapa!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)