Texten är kärnan i musikens budskap

Flera gånger har jag deklarerat på bloggen att jag gillar musik där lyriken har ett tydligt budskap eller djup. Musik ska engagera och texten kan därigenom fungera som ett utmärkt medel att uppnå det målet. Det finns oerhört mycket musik som tilltalar Lorden. Och lika mycket musik som lyckas förmedla underbara texter.

Som den musikälskare jag är, spenderar jag minst en timme om dagen till att enbart lyssna på musik. Alltså, all koncentration går åt enbart till musiken. Oftast lägger jag mig på sängen, väljer omsorgsfullt ut en playlist och försätter mig i kontemplation. Det händer ofta att jag reflekterar och tänker "om det ändå vore jag som hade skrivit den där texten".

Lyssnandet på olika musikgenrer, stilar och artister går i vågor. Just nu är jag inne i en Ulf Lundell- period. Jag måste tillstå att jag inte har lyssnat aktivt överdrivet länge på Lundell (sisådär fem år). Liksom Lundells amerikanske föregångare Bruce Springesteens repertoar så är långt ifrån allt briljant. Men eftersom Uffe är en oerhört produktiv artist så kan man ibland hitta vissa guldkorn som man förut råkat missa. Och det som är bra, är riktigt bra. Han har skrivit många låtar vars texter verkligen berör och tilltalar mig. I detta blogginlägg ska ni få ta del av en för den stora massan ganska okänd låt. Det är åtminstone vad jag tror.

Låten heter "lit de parade". Framförandet nedan är hämtat från nyårsafton 1985. Det var en period då Ulf levde ett ganska hårt liv, där spriten styrde mycket i hans liv. Nog verkar han vara rätt sluddrig i sitt inledningsanförande. Texten, inlevelsen och känslan sitter ändå som en spark i magen. Man får lätt intrycket av att texten (åtminstone till viss del) är självbiografisk. Så lyssna och njut.



Det är inte alltid jag har överseende med Filip och Fredrik, men när de skulle göra sin traditionella avslutningslåt till sin gäst, denna gång Mikael Persbrandt, kunde de inte ha valt en bättre låt. Lit de parade passar ju som ett smäck till Persbrandts liv. Och visst blir Mikael aningen rörd. Så denna gång kan man säga att Filip och Fredrik lyckades tolka en genialisk låt på ett bra sätt. Var så goda, klippet ser ni här:

Kollektivtrafikutvecklingen står stilla

Nuförtiden använder jag kollektivtrafiken relativt sällan. Annat var det för ett gäng år sedan då man pendlade mellan bostad och studier, feriearbete och nöje. När jag på söndagen fick ett infall att besöka mina föräldrar, som bor några mil bort från mig hörde jag mig för om möjligheten att bila dit. Jag besitter förvisso sedan tio år (snart) körkort, men har aldrig ägt en bil. Och när polarna som har anknytning till platsen där mina föräldrar bor var upptagna, innebar det att jag skulle få göra ett kärt (nåväl) återbesök med kollektivtrafiken.

Det första som slog mig sedan jag sist åkte sträckan var att man inte skulle kunna betala kontant. Vi går mot ett mer kontantlöst samhälle, så det i sig var kanske inte så konstigt. När man väl skulle betala sitt kort insåg jag att de höjt priset med sisådär 50 % sedan sist. Jaja, allt annat i samhället blir dyrare, så varför inte också busspriserna? Allt måste väl ha sin utveckling.

Med fasa mindes jag de varma sommardagarna på bussarna inför påstigningen. Alltid var luftkonditioneringen undermålig och man var nästan jämt illamående av utmattning och uttorkning under de varma bussfärderna. Vid påstigningen insåg jag snabbt att utvecklingen på detta området har stått helt stilla. Bussen var varm som en öken. När busschauffören till slut startade bussen, och något som i alla fall kan liknas vid en svag fläkt äntligen satte igång, fick jag genast flytta på mig. Det skramlade nämligen och levde något oerhört bakom platsen där jag satt.

När jag och de många medresenärerna hade färdats dryga en mil, allt var som varmast och bakdelen av bussen brummade som aldrig förr, plingade det till. En resenär skulle av. Jag kände genast igen vem det var. En äldre man som introducerade sig som solokvist för mig och några polare för dryga tio år sedan då vi åkte den välkända rutten för att festa till det lite. Samma resenärer, tänkte jag. Kollektivtrafikutvecklingen står stilla. Omedelebart efter att mannen stigit av säckade bussen ihop. Chauffören gjorde fyra/fem återstartsförsök. Förgäves. I samband med att motorn dog, dog också luftkonditioneringen och Lordens humör. Samma sunkiga buss. Kollektivtrafikutvecklingen står stilla.

Efter några minuter var jag så svettig och lack att jag marscherade fram mot busschauffören.

- Kommer det en ny buss eller vad fan händer?

- Ja, det ska komma en inom tio minuter.

- Bra att man får reda på vad som händer...

Efter att ha suttit och bläddrat lite förstrött i skittidningen Aftonbladet utanför bussen dök det upp en ny buss. Efter 30 minuter. Ytterligare en kvart senare var vi åter i rullning. Utan ett ord, en förklaring eller ens en ursäkt från chauffören. Många busschaufförer saknar fortfarande social kompetens. Kollektivtrafikutvecklingen står stilla. Väl framme hos päronen kunde man dock slöa framför en bitvis tråkig landskamp i fotboll. Maten och sällskapet som bjöds var dock bra. Därför kan man ju ha överseende med att trafikutvecklingen står stilla. Men stackars alla frekventa busspendlare.

Bidragsfusk

Idag nåddes jag av uppgifter om att gamla studenter (främst utlandssvenskar) är skyldiga CSN (centrala studienämnden) 3.5 miljarder kronor.
(http://www.e24.se/pengar24/dinekonomi/familjeekonomi/artikel_497149.e24) Det är enorma summor. Attityden verkar vara att studenterna helt sonika struntar i att betala tillbaka skulderna. Man ser inte CSN-skulden som viktig. Andra lån, exempelvis banklån, prioriteras högre. Först nu börjar CSN inse allvaret med problemet. Därför ska de nu ta till juridiska processer mot tre utlandssvenskar (en som bor i Norge, en i Finland och en i USA). Men varför först nu? Det borde te sig självklart att CSN borde ha agerat tidigare. Ska skulderna behöva växa till 3.5 miljarder kronor innan man börjar att agera? Slapp och konstig inställning.

Förvisso kan jag förstå hur lånsmitarna tänker. Under studieperioden lever man väldigt knapert på de lån och bidrag man erhåller. Studierna ska motsvara heltid och långt ifrån alla klarar av/är villiga att ha ett arbete vid sidan om. När man sedan börjar arbeta ska CSN ha tillbaka pengarna i en väldigt snabb takt. Avbetalningarna är inte heller direkt förmånliga längre. Det (som en hel del annat) var bättre förr. Men detta innebär ju inte att man för den dele kan strunta i att betala medan andra agerar goda medborgare och betalar. CSN har nu också anlitat företaget Intrum Justitia som ska spåra andra lånsmitare utomlands. Tiden är alltså knapp för utlandssvenska lånsmitare.

Jag har själv endel studieskulder. Man blir ju inte direkt glad när man tvingas punga ut mycket extra den månaden avbetalningen infaller. Samtidigt kommer alla andra skiträkningar som el osv just denna månad. I förrgår erhöll CSN över 4000 kronor av Lorden. Det är mycket pengar i relation till den skrala lön jag uppbringar. Visst har man ibland övervägt att strunta i betalningen,men nu verkar det alltså vara rätt beslut att snällt ha betalat om man ser det utifrån ett längre perspektiv. Man vill ju inte ha Intrum justitia efter sig, det är nog bara en tidsfråga de också börjar leta efter inhemska lånsmitare.

Skillnad på extremist och extremist

Kvällens Uppdrag Granskning handlade om efterspelet kring författaren och "journalisten" Stieg Larssons arv. Giriga människor är inget ovanligt, och därmed var TV-programmets ämne ganska trist. Vad som var mer intressant var hur Stieg Larsson som person framställdes. Att han kunde skriva och var en intressant författare råder det inga tvivel om. Jag har själv plöjt hans triologi med relativt stor förtjusning (sista boken är bäst).

Men vem var Stieg Larsson egentligen? I programmet framställs han som en oerhört putti-nutti godhjärtad människa. Hans kompis Mona Sahlin talar varmt om Larsson och hans beundransvärda kamp mot de fasansfulla extremisterna på "högerkanten". Telefonhot från s.k. nazister spelades upp till bakgrunden av snyftmusik. Den godhjärtade Stieg levde under ständigt hot från extremister. Det var jättesynd om Stieg. Han kunde inte ens gifta sig med sin livskamrat Eva på grund av alla telefonhot. (Nu låter det som att jag föringar telefonhot, vilket jag definitivt inte gör, men att skylla ett uteblivet giftermål på grund av tomma hot är bara löjligt.)

Sanningen är egentligen att Stieg Larsson själv var en politisk extremist och antidemokrat. Tillsammans med ett gäng andra extremister på vänsterkanten startade han tidskriften EXPO, vars enda uppgift har blivit att granska, avslöja och underblåsa hot från, vad de själva benämner, högerextremister. Visst, de flesta former av extremism bör bekämpas i ett friskt samhälle men vilka andra organ kartlägger vilka åsikter människor har i vår kära demokrati?

Medarbetare och redaktionsmedlemmar på EXPO har haft nära samröre med den paramilitära vänsterrörelsen AFA (AntiFascistisk Aktion). Denna grupp har säkerligen aldrig brukat våld, eller för den delen hotat någon på telefon. Men AFA står tydligen för en politisk extremism och typ av antidemokrati som är ok för uppdrag granskning och hela det mediala etablissemanget. Expo (som blivit självutnämnda experter på högerextremism) används nämligen flitigt av etablerade medier både som källa och researcharbetare i diverse artiklar och TV-inslag. Och inte ett ord om att Stieg Larsson arbetat och haft nära samarbete med dessa extremister.

Att Stieg Larsson i slutet av 70-talet åkte till Etiopien för att slåss och kriga i kommunismens namn gör honom tydligen snarare till martyr än till avskyvärd antidemokrat. Att han då också valde att testamentera sitt arv till kommunistiska arbetarförbundets Umeåavdelning verkar heller inte särskilt uppseendeväckande i opinionen. Man glömmer helt enkelt bort alla kommunismens offer, skräckvälde, förtryck och idioti. Som vanligt alltså. Man kan verkligen undra vad det beror på. För ett tag sedan kom debatten upp om vänstervriden media, om 40-talister (som nästan alla var kommunister i ungdomsåren) osv. Läs gärna mitt inlägg om hur man bör tolka media. Något syfte torde i alla fall finnas...

Imorgon inleds en kampanj från fem stora dagstidningar där s.k. nazister ska hängas ut. Bakom projektet står tidningen EXPO som sakkunniga och experter. Jag tänker inte ta några nazister i försvar alls, men varför ska dessa hängas ut? Vart är åsiktsfriheten i Sverige? Det är bara att inse att den inte existerar. Om man ska hänga ut en politisk grupp kan man väl lika gärna hänga ut alla!? Vad utgör dessa nazister för reellt "hot" mot Sverige? Hur stor del av brottsligheten står de för? Att man inte gillar deras ideologi må vara ett faktum, men då borde väl alla journalister/chefredaktörer/privatpersoner etc hänga ut alla pedofiler, brottslingar, kommunister och alla andra som på pappret inte ska passa in i vår härliga demokratiska stat.

Jag vill poäntera att jag inte kände Stieg Larsson personligen. Han kanske var en jättehyvens kille. Men frågan är om journalisterna som hänger ut de hemska nazisterna imorgon känner dessa personligen. Men ska man se det hela ur ett rent politiskt perspektiv kanske man bör bortse från personliga egenskaper och privatliv. Men då går det ändå inte komma ifrån att morgondagens uthängda nazister och Stieg Larssons gemensamma nämnare är att de alla var antidemokrater och extremister. En martyr och ett gäng hemska typer. Det är skillnad på extremist och extremist i dagens Sverige.

Unikt fall?

Fallet Josef Fritzl kan väl knappast ha undgått någon. Kvällens dokumentär Fritzls mörka hemlighet bringade kanske inga direkta nyheter till ytan, men gav oss tittare en djupare inblick i detta bisarra fall. Fritzl spärrade alltså in sin "favoritdotter" Elisabeth i en källare 1984. Källaren hade han planerat och byggt ut sedan slutet av 1970-talet. I källaren våldtog och misshandlade han sin dotter dagligen. Efter fyra år födde dottern Elisabeth pappa Fritlzs första barn. Det skulle komma att bli sex till. Tre mellanbarn tog Fritlz upp ur källaren och lät dem infogas i Fritzls sju barn stora familj ovan jord, som han hade tillsammans med sin ovetande fru. Fram tills i år lät han de tre återstående barnen leva med Elisabeth i källaren totalt isolerade från omvärlden.

Fallet, som förhoppningsvis är unikt, är så sjukt att det knappt går att föreställa sig. Det finns en mängd olika frågetecken. Två av dem är hur Fritzls fru inte kunde märka något under 24 år och hur socialtjänsten kunde gå på Fritzls lögn om att dottern flytt till en sekt och sedan lämnat tre av hennes barn på trappan nattetid utanför familjen Fritzls dörr. Det största frågetecknet är dock emellertid hur Fritzl själv kunde komma på denna sjuka och mycket välplanerade handling.

Det går inte att beskriva Fritzls onda handlingar i ord. Att kidnappa och våldföra sig på sin dotter är helt sjuka handlingar i sig. Att avskärma henne från allt socialt liv och beröva deras tre gemensamma barns kontakt med omvärlden och låta dem uppfostras i en fuktig och trång källare går utom allt mänskligt förstånd. Kanske var det just därför som han kunde genomföra sin vidriga plan. Ingen i omgivningen, eller i ett civiliserat samhälle skulle ens komma på tanken att misstänka någon för ett dylikt brott.

Nu är Fritzl visserligen en gammal man och har förmodligen inte speciellt långt kvar att leva. Ponera dock att att Fritzl skulle ha varit yngre. Om han hade ställts inför rätta och dömts hade han riskerat 15 års fängesle. Notera: riskerat! Hur kan ett rättssystem likställa den smärta, sorg och förödelse Josef Fritzl har åsamkat med max 15 års fängelse! Det är tydligen inte bara Sverige som har en helt uppåt väggarna usel syn på brott och påföljd. Det är tur för Österrike att Lordens blogg huserar här och inte där.

fotnot: Fritzls mörka hemlighet repriseras vid ett flertal tillfällen. Se till att se den sevärda dokumentären om du missade den.

Lorden stöder strejken

Vårdstrejken har pågått ett tag nu utan att parterna har lyckats att nå en lösning. Idag kom dock indikationer på att ett medlarbud är att vänta inom kort. Jag stöder vårdstrejken. Dels tycker jag att arbeten inom den offentliga sektorn generellt är alldeles för lågavlönade, dels tycker jag att samhällsnyttan som sjuksköterskearbetet genererar genom att bära upp en välfärdsstat borde ha högre status. Sjuksköterskorna har en fullgod högskoleutbildning och gör en stor samhällsinsats. Höj deras löner nu! Det är egentligen ingenting att tjaffsa om.

När jag själv under dagen drabbades av strejken blev sjuksköterskornas viktiga roll extra påtaglig. På grund av strejken kunde inte min lokala vårdcentral boka in en tid för mitt rätt akuta ärende. Istället var det enda alternativet att lämna arbetet för att besöka den öppna mottagningen under en timme under förmiddagen. I receptionen rådde det kaos. En förtvivlad, men dock väldigt trevlig, receptionist hade fullt upp att betjäna stressade, sjuka och gamla människor samtidigt som telefonen ringde konstant. Jag noterade hur gamla människor nekades sina rutinmässiga veckobesök på grund av strejken. I väntrummet passade jag samtidigt på att läsa in mig lite på sjuksköterskornas och fackförbundets legitimering av sin strejk. Och återigen, jag instämmer på samtliga punkter.

När jag väl fick komma till doktorn (faktiskt bara med cirka en kvarts väntetid i bagaget) visade det sig vara en mycket trevlig (ung) kvinna som direkt kunde hjälpa mig med min åkomma. Schysst bemötande och professionell i sin yrkesroll. Det fick mig att se en aning ljusare på svensk sjukvårds framtid. Det är inte alltid som läkare har gjort ett stabilt intryck på Lorden historiskt sett. Den här doktorn hade jag dock fullt förtroende för. Kvalitetssäkra den svenska sjukvården genom relevanta löner och socialt kompetent och professionell personal. Det tjänar hela samhället på. Tänk vad skönt att kunna få den behandling och bemötande man förtjänar som patient i en så kallad välfärdsstat.

Media och inflytande

Historiska tidsepoker har alltid fått sina namn tilldelade av historiker med facit i hand och i efterklokhetens tecken. Folket som exempelvis levde under Medeltiden eller Romantiken hade alltså ingen aning om att deras tidsepok skulle benämnas just så i framtiden.

Om vi siar framåt kan vi bara spekulera i vad vår tidsera kommer att kallas i framtiden. Dataåldern eller Informationsåldern är kanske inga dumma förslag. Vi lever nämligen i ett ständigt flöde av information. Med Internets intåg fylls vi dagligen med så mycket information att våra hjärnor knappt hinner med att smälta informationsflödet. Lägg där till alla tidningar, böcker, TV-kanaler, Radiokanaler, kompisar etc så inser ni snart att vår tids riktiga gud är just information.

När vi fylls med så mycket information är det viktigt att sålla och begrunda vad som egentligen är sanning och lögn. För att vi påverkas av all information råder det inget tvivel om. På frågan om hur mycket medier påverkar er läsare menar de flesta (25 stycken) att media påverkar er en hel del, eller åtminstone lite. Inte en enda säger sig vara helt immun mot media påverkan. Det var insiktsfullt svarat av er! Det är nämligen min åsikt att det är fullkomligt omöjligt att skärma sig helt från mediaflödet och påverkan i det enorma informationssamhälle vi lever i. Vare sig man vill eller inte. Till och med en så kritisk snubbe som jag erkänner att media säkerligen påverkar mig (omedvetet) en aning. Trots att jag gärna skulle vilja hävda motsatsen.

Ända sedan tidningarnas genomslag har media haft ett oerhört stark påverkan på befolkningen. Medias primära uppgifter är att förmedla nyheter sakligt och granska makthavare. Det är deras egen bild. Enligt mig har dock deras viktigaste uppgift blivit att opinionsbilda medborgarna. Medierna brukar ofta kallas för den tredje statsmakten (lika viktig som de två andra, den lagstiftande och verkställande). Problemet är bara att media är den allra viktigaste och farligaste stasmakten. Alltså viktigare än både regeringen och riksdagen. De har mest makt över folket. Kolla bara hur ni själva svarade. Ni erkänner att media faktiskt har makt över er.

Det är därför tråkigt att svensk media blir allt snaskigare och snaskigare. Visst har journalister vissa pressetiska regler, men de verkar på senare tid snarare brytas än följas för det mesta. Givetvis är detta frukten av informationssamhället. Medierna måste konkurrera med alla andra nyhets- och informationsorgan. Tyvärr är människan en nyfiken varelse som älskar snaskiga detaljer. Därför måste medierna tillgodose folkets begär efter skvaller och i många fall lögner och överdrivenhet. Det är en tragisk utveckling. Det är också så att majoriteten av journalisterna sällar sig till vänster på den politiska skalan. Det får man inte heller bortse ifrån.

Mottagarna av informationen (vi) i informationssamhället är nästan lika viktiga som medierna i sig. Om vi inte besitter kunskap i källkritik är det rimligt att vi sväljer allt som löjliga journalister matar oss med. Man måste hela tiden beakta vem som skriver och i vilket syfte det skrivs. Tro nämligen inte att journalister, chefredaktörer och tidningsägare är objektiva och sakliga. Det finns alltid ett syfte med en publicerad artikel, ett reportage eller en kampanj. Det är därför verkligheten sällan stämmer överens med den tidiningsartikel/reportage ni tar del av. Tänk på det när ni botaniserar i den oändliga djungeln av information och propaganda som vi dagligen möter!

Ja, jag älskar dig trots alla dina brister
Byråkrater, kronofogdar och JOURNALISTER!

Edit: Så var det någon som hann rösta att denne alls inte påverkas av medierna medan jag skrev ovanstående text. En av er läsare anser sig alltså vara immun mot påverkan av det massmediala nyhetsflödet, alternativt propagandan. Rätt ska vara rätt.