Det är inte bara Leif GW Persson som kritiserar polismakten i Sverige. Även Lorden har vid flera tillfällen uttryckt missnöje med yrkeskåren. Efter den gångna helgen har deras status reducerats ytterligare hos mig. Hade jag varit GW hade jag också avgått, nu skriver jag bara ett blogginlägg om händelsen istället.
Efter att ha bevittnat Sverige-Spanien på en uteservering med trevligt sällskap och god stämning fortsatte jag socialiserandet med några bekanta. Efter ett par kalla hos en god vän, gick en del av oss vidare till en krog. Vid det här laget hade det börjat skymma ute. Efter ett tag ringde det i Lordens mobiltelefon. Ytterligare en bekant ville träffas. Jag bestämde mig för att möta upp personen i fråga och tog en speciell väg mot mötesplatsen, lite avskilt från centrumets hets, i syfte att lätta på mitt tryck.
I ett lummigt område (och inte i närheten av bostäder) bestämde jag mig för att slå till. Precis när akten är som intensivast dyker det givetvis upp tre polismän (nåväl en av dem var kvinna) . De börjar genast gasta om böter. Jag ber om ursäkt för att jag var så oerhört kissnödig att jag var tvungen att lätta på mitt tryck, och undrade om konstaplarna aldrig själva behövt kissa. Trots min ursäktande inställning fanns inga kompromisser. Jag skulle få 800 kronor (åtta hundra kronor!!) i böter. Om jag ändå skulle betala 800 spänn, så menade jag att konstaplarna kunde kolla bort så jag kunde få slutföra min dyra urinering i fred. När jag sedan började gå på om att de borde prioritera mord, våldtäkter och misshandel istället för att trakassera kissnödiga EM-rusiga medborgare blev de givetvis rabiata. Genast kom de kutyma hoten om att "följa med och övernatta" och "bli inplockad" etc. Vis av tidigare erfarenheter lät jag det därför vara. En debatt med Lorden hade inneburit total förnedring för polismannen inför kollegor och civilister. En sådan förnedring hade givetvis inneburit en natt i "fyllecell" för Lorden. Därför accepterade jag boten på 800 kronor.
Att polisen lider av social inkompetens är ingen nyhet. Säger man emot eller ifrågasätter minsta lilla hotar de med (och för den delen verkställer) omhändertagande. Lagens förlängda arm. Förespråkare av det fria ordet och om demokrati. Ibland kan tolkningen av dessa begrepp vara rätt snäv och subjektiv. Kanske är det här beteendet från polisens sida ganska naturligt. De klarar inte av att lösa grova brott, men har ändå ett hävdelsebehov. Ur den aspekten är det möjligen en lysande idé att ge sig på en glad snubbe som råkar vara kissnödig. Tre mot en, med en hotfull ton och en bot upptryckt i nyllet som det står 800 kronor på. Det är så polisen vinner respekt hos sina medborgare. Eller?
800 kronor kan vara:
* Nästan inträde till "Where the action is"
* Drygt 16 sexpack 3.5 folköl på Netto
* 8 biobesök
* 40 påsar chips
* 16 paket cigaretter
* 1 (förvisso jävligt skön) piss i naturen
måndag 16 juni 2008
fredag 13 juni 2008
En månads missbruk i Österrike och Schweiz?
Så har EM-festen dragit igång på allvar. Sveriges insats mot Grekland var glädjande. Det är samtidigt kul att se att så många svenskar blir nationalistiska under EM-månaden och ställer sig bakom sitt land. Gemenskap på hemmaplan och nationell sammahållning och stöttande av svenskar på plats under EM. Visst fick man gåshud när åtminstone 15 000 svenskar i publiken sjöng med i nationalsången vid premiärmatchen? Nu hoppas vi på vinst imorgon mot Spanien och avancemang till kvartsfinal.
Tyvärr finns det också nackdelar med EM. TV-rättigheterna av årets slutspel har köpts upp av TV 4. Sin vana trogen gör "fyran" det mesta för att förstöra EM-festen. Oerhörda reklamsjok så ofta som möjligt och dåliga kommentatorer. Man saknar den kompetente experten Glenn Strömberg. Istället får vi nöja oss med analyser av Bojan Djordjic och Pontus Kåmark. Den enda experten med pondus och tyngd är den förre Manchester City (Hell)- och nuvarande Mexiko-tränaren Hasse Backe.
Det värsta med fyrans sändningar är dock det ordinarie teamet. Alltså de som är anställda av kanalen som permanenta sportjournalister och programledare. Samtliga självupptagna, grabbiga killar i 40-årsåldern som låter internskämten och självupptagenheten genomsyra sändningarna. Alla verkar vara totala exhibitionister och vill synas så mycket som möjligt. Den självupptagne och "laid backade" Peter Jihde är ett kapitel för sig. Den uppskruvade (på vad kan man fråga sig) Max Grinndal reser runt på sin intetsägande Sverigeresan och hunken Ola Wenström gör sitt bästa för att verka lite seriös.
Värst av dem alla är dock Patrik Ekwall. Denna "journalist" och festprisse tar alltid en oerhörd plats vart han än befinner sig. Hans signum har alltid varit att få följa de olika landslagen på plats. Därför tror han sig ha blivit tjenis med de flesta av de svenska idrottsstjärnorna, oavsett sport. Vem minns inte det senaste handbollsmästerskapet då Ekwall med stora svarta ringar runt ögonen försökte rapportera? Man kan tänka sig att Ekwalls rapporter från mästerskapen blir som ett par veckors semester med diverse bruk och missbruk som följd. Det går givetvis en massa rykten om Ekwall. Han är ju lite av en snackis. Det får man räkna med om man har Ekwalls framtoning. Några av de snällare är att han dyngstel på en fest tjatade på en av Malmö FF:s damspelare för några år sedan. Konversationen ska ha varit ungefär så här:
Ekvall: Visst är alla damspelare flator?
spelaren: Nej, så är det inte.
Ekwall: Är du flata?
Spelaren: nej.
Ekwall: Men lite flata är du väl?
Spelaren : nej
Ekwall: Jo, lite flata är du allt.
Ett annat rykte är att han efter en match med TV-laget i fotboll idkade kärlek med en lokal landsortskvinna. Problemet var bara att kvinnan var gift, mannen kom hem och Ekwall fick fly ut ut genom fönstret. Nåväl, rykten och kanske inga sanningar. Man får tycka vad man vill om honom, men visst är han en sprätt som älskar att synas. Problemet jag har med honom är att han sätter sig själv före det mästerskap han ska rapportera ifrån. Som att han tror att vi är mer intresserade av honom än av idrottsstjärnorna. Klippet nedan är ett bakom kameran-klipp där Ekwall visar sig tjenis med Zlatan innan en intervju. Zlatan gör emellertid narr/alternativt kivas med Ekwall innan den seriösa intervjun börjar. Humor på hög nivå. Kolla på den ett par gånger innan ni bänkar er för Sverige - Spanien. Bara en halv månads missbruk kvar för reportrarna nere i Schweiz/Österrike.
Tyvärr finns det också nackdelar med EM. TV-rättigheterna av årets slutspel har köpts upp av TV 4. Sin vana trogen gör "fyran" det mesta för att förstöra EM-festen. Oerhörda reklamsjok så ofta som möjligt och dåliga kommentatorer. Man saknar den kompetente experten Glenn Strömberg. Istället får vi nöja oss med analyser av Bojan Djordjic och Pontus Kåmark. Den enda experten med pondus och tyngd är den förre Manchester City (Hell)- och nuvarande Mexiko-tränaren Hasse Backe.
Det värsta med fyrans sändningar är dock det ordinarie teamet. Alltså de som är anställda av kanalen som permanenta sportjournalister och programledare. Samtliga självupptagna, grabbiga killar i 40-årsåldern som låter internskämten och självupptagenheten genomsyra sändningarna. Alla verkar vara totala exhibitionister och vill synas så mycket som möjligt. Den självupptagne och "laid backade" Peter Jihde är ett kapitel för sig. Den uppskruvade (på vad kan man fråga sig) Max Grinndal reser runt på sin intetsägande Sverigeresan och hunken Ola Wenström gör sitt bästa för att verka lite seriös.
Värst av dem alla är dock Patrik Ekwall. Denna "journalist" och festprisse tar alltid en oerhörd plats vart han än befinner sig. Hans signum har alltid varit att få följa de olika landslagen på plats. Därför tror han sig ha blivit tjenis med de flesta av de svenska idrottsstjärnorna, oavsett sport. Vem minns inte det senaste handbollsmästerskapet då Ekwall med stora svarta ringar runt ögonen försökte rapportera? Man kan tänka sig att Ekwalls rapporter från mästerskapen blir som ett par veckors semester med diverse bruk och missbruk som följd. Det går givetvis en massa rykten om Ekwall. Han är ju lite av en snackis. Det får man räkna med om man har Ekwalls framtoning. Några av de snällare är att han dyngstel på en fest tjatade på en av Malmö FF:s damspelare för några år sedan. Konversationen ska ha varit ungefär så här:
Ekvall: Visst är alla damspelare flator?
spelaren: Nej, så är det inte.
Ekwall: Är du flata?
Spelaren: nej.
Ekwall: Men lite flata är du väl?
Spelaren : nej
Ekwall: Jo, lite flata är du allt.
Ett annat rykte är att han efter en match med TV-laget i fotboll idkade kärlek med en lokal landsortskvinna. Problemet var bara att kvinnan var gift, mannen kom hem och Ekwall fick fly ut ut genom fönstret. Nåväl, rykten och kanske inga sanningar. Man får tycka vad man vill om honom, men visst är han en sprätt som älskar att synas. Problemet jag har med honom är att han sätter sig själv före det mästerskap han ska rapportera ifrån. Som att han tror att vi är mer intresserade av honom än av idrottsstjärnorna. Klippet nedan är ett bakom kameran-klipp där Ekwall visar sig tjenis med Zlatan innan en intervju. Zlatan gör emellertid narr/alternativt kivas med Ekwall innan den seriösa intervjun börjar. Humor på hög nivå. Kolla på den ett par gånger innan ni bänkar er för Sverige - Spanien. Bara en halv månads missbruk kvar för reportrarna nere i Schweiz/Österrike.
onsdag 11 juni 2008
Vem var Adolf Hitler?
Adolf Hitler är vår tids mest kända historiska person. Hans namn är starkt förknippat med hat, ondska, terror och vansinne. Det finns det givetvis flera anledningar till. Hitlers politik utmynnade i världskrig och fick även stora (och svåra) konsekvenser för etniska minoriteter, främst judar. Detta känner alla till. Men hur kunde denne "hemska", "vansinniga", "onda" och "galna" människa hänföra ett helt folk och få många sympatisörer i övriga världen? Anledningen till att nationalsocialismen kunde få fotfäste i Tyskland på 30-talet är inte så konstigt i sig. Det finns många orsaker som tidsanda, idéarv, ekonomiska förutsättningar, bräcklig demokrati etc. Men kulten kring Adolf Hitler är kanske svårare att förklara. I alla fall om man tilldelar honom epiteten som jag gjort ovan. I boken Adolf Hitler, som släpptes i våras, redogör läraren, författaren och adjunkten Bengt Liljegren om Hitlers liv: från födseln i den Österrikiska staden Braunau am Inn 1889 till hans självmord i en bunker i Berlin 1945. Igår läste jag ut boken. Det är därför detta blogginlägg kommer att behandla Liljegrens ytterst intressanta bok.
Det finns många böcker som behandlar nationalsocialismens politik och om politikens illgärningar. Det finns tusentals böcker om andra världskrigets orsaker, förlopp och konsekvenser. Det finns några få om personen Adolf Hitler. De flesta, innan Liljegrens bok, har fokuserat på Hitler som politiker, strateg och överbefälhavare. Liljegrens bok, däremot fokuserar enbart på Hitler som person. Ambitionen är att avdemonisera Adolf Hitler, att göra honom human, mänsklig. Det är sällan man tänker på att Adolf Hitler en gång var en bebis, behövde gå på toaletten, skrattade åt saker eller umgicks med vänner. Precis som alla andra människor. Adolf Hitler var ingen övermänniska med gudomliga eller övernaturliga krafter. Det är med den ansatsen som Bengt Liljegren vill beskriva personen Adolf Hitler. Det ges inga försök till att förklara eller diagnostisera, snarare ger han oss uppslag till reflektion kring varför det blev som det blev och vem Adolf Hitler egentligen var.
Bengt Liljegren försöker arbeta vetenskapligt i sitt personporträtt. Boken innehåller 793 fotnoter. Han gör således anspråk på att följa det källmaterial kring Hitler från hans födsel till hans död som kan kopplas samman med hans identitet och personliga egenskaper. För de som väljer att förklara alla "onda handlingar" med en svår barndom får nog tänka om i fallet Hitler. Visst fick han sig säkert något slag då och då av fadern Alois. Aga var å andra sidan kutym bland hundratusentals barn i Österrike i slutet av 1800-talet. Hitlers barndom var helt normal. Det är intressant att hans betyg finns med som bilaga till boken. Man kan säga att Hitler var en begåvad pojke som efter hand tappade studiemotiveringen. Han bestämde sig tidigt för att bli arkitekt/konstnär.
Flera av Hitlers barndomskamrater uttalar sig i boken (ja de lever inte nu, utan uttalen finns från diverse källmaterial). Hitler var lite av en enstöring som tog sin mammas död hårt och som misslyckades med att komma in på konstskola. Han flyttade till Wien där han strosade omkring fattig, bodde på härbärgen och livnärde sig på mammans försäkring samt på små vykortsmålningar. Första världskriget blev Hitlers räddning från misären. Han tog värvning, överlevde kriget och fick en stark nationalistisk idéuppfattning.
Efter det första världskriget attraherades han av ett nationellt socialistiskt parti där han blev medlem nummer 55. Detta var 1919. Året därpå bytte partiet namn till NSDAP. Här är alltså Hitler 30 år gammal. Boken slår ihjäl många myter. Det är svårt att förstå var och när Hitlers judehat egentligen uppkommer. Det var inte judar som negligerade Hitler till konstskolan som det ibland påståtts och Hitler visade stort hjärta för den judiske läkare som behandlade hans mor innan hon avled. Vi som läst Mein Kampf (som han skrev under en fängelsevistelse efter en misslyckad kupp 1925-26) vet att han förklarar judehatet redan från sin tid i Wien. Mein Kampf ska väl dock ses som ett propagandaverk snarare än sanning i detta fall. Det är alltid svårt att veta den absoluta sanningen. Men sant är att Hitler behöll sitt oerhörda förakt mot judar ända in i döden.
I boken beskrivs Hitler som en oerhört karismatisk människa. Alla som kom i hans närhet blev totalt hänförda. Han trollband sina åhörare vid talen. Även som privatperson verkar Hitler ha varit karismatisk. Han hade mycket humor, skrattade och skojade med sin omgivning, men kunde också få utbrott på allt och inget. Flera av Hitlers närmaste beskriver honom som en fadersgestalt som verkligen brydde sig om folket och de närmaste. Hitler vägrade ju kontinuerligt att gifta sig (förrän de sista timmarna innan hans och makan Eva Brauns självmord) eftersom han var gift med folket. I boken avfärdar Liljegren alla rykten om att Hitler skulle vara homosexuell. Liljegren är dock övertygad om att Hitler dog som oskuld. Trots att han besskrivs som mycket charmerande, stilig och populär bland kvinnorna.
1939, vid utbrottet av andra världskriget stod Hitler som högst. han var folkets frälsare. Allt hade gått hans väg. Då genomfördes ett attentat mot Hitler som han med nöd och näppe undkom. Om Hitler hade dött där hade han med största sannolikhet utmålats som den störste tyske (europeiske) ledaren någonsin för alltid. Men nu gjorde han inte det. Han dog sex år senare och kommer att bli ihågkommen som den störste förloraren och ondskan själv. Inget konstigt med det eftersom det alltid är vinnarna som skriver historia.
Mot slutet av andra världskriget personlighetsförändrades Hitler. Han åldrades i förtid, hade sömnproblem och gick på en mängd olika mediciner. Han var fortfarande trevlig mot sina närmaste men kunde få oerhörda utbrott på officerarna. Han insåg nog att kriget var förlorat, men hans storhetsvansinne som präglade hans personlighet medförde de totalt vansinniga orderna att aldrig ge upp. Därmed gick mängder av unga tyska soldatliv till spillo. Till synes helt i onödan. Livet i bunkern (den sista tiden av Hitlers liv) bygger mycket på hans personliga sekreterare Traudl Junges berättelser. Dessa ligger också till grund för filmen Der Untergang. Den måste ses. Bruno Ganz är helt fenomenal i huvudrollen.
Adolf Hitler vägrade att bli smädad av fienden, vägrade att låta sin kropp eller lik skändas. Därför tog han sitt liv i bunkern i Berlin. Hitler beksrivs i boken som en oerhört intelligent person med fotografiskt minne. Man hann aldrig göra ett intelligenstest på Hitler. Det gjorde man däremot med hans tillfångatagna medarbetare som fortfarande var vid livet. Dessa var resultaten (genomsnittet för människan är 100)
Hjalmar Schacht: 143
Hermann Göring: 138
Karl Dönitz: 138
Joachim von Ribbentrop: 129
Albert Speer: 128
Rudolf Hess: 120
Adolf Hitler kommer även i framtiden bli beskriven som ondskefull, hatisk och vansinnig. Det är inte underligt med tanke på de konsekvenser hans politiska ledarskap fick. Adolf Hitler är som sagt vår tids mest kända historiska person. En person som skrev världshistoria för all framtid. En person som var totalt okänd fram till 30-års åldern, som därefter kunde hänföra ett helt folk, utvidga ett rike och bedriva en så aggressiv utrikespolitik att ett världskrig utbröt. Fenomenet Adolf Hitler är därmed inte bara det historiskt mest kända, utan kanske också det mest fascinerande. Läs boken!
Det finns många böcker som behandlar nationalsocialismens politik och om politikens illgärningar. Det finns tusentals böcker om andra världskrigets orsaker, förlopp och konsekvenser. Det finns några få om personen Adolf Hitler. De flesta, innan Liljegrens bok, har fokuserat på Hitler som politiker, strateg och överbefälhavare. Liljegrens bok, däremot fokuserar enbart på Hitler som person. Ambitionen är att avdemonisera Adolf Hitler, att göra honom human, mänsklig. Det är sällan man tänker på att Adolf Hitler en gång var en bebis, behövde gå på toaletten, skrattade åt saker eller umgicks med vänner. Precis som alla andra människor. Adolf Hitler var ingen övermänniska med gudomliga eller övernaturliga krafter. Det är med den ansatsen som Bengt Liljegren vill beskriva personen Adolf Hitler. Det ges inga försök till att förklara eller diagnostisera, snarare ger han oss uppslag till reflektion kring varför det blev som det blev och vem Adolf Hitler egentligen var.
Bengt Liljegren försöker arbeta vetenskapligt i sitt personporträtt. Boken innehåller 793 fotnoter. Han gör således anspråk på att följa det källmaterial kring Hitler från hans födsel till hans död som kan kopplas samman med hans identitet och personliga egenskaper. För de som väljer att förklara alla "onda handlingar" med en svår barndom får nog tänka om i fallet Hitler. Visst fick han sig säkert något slag då och då av fadern Alois. Aga var å andra sidan kutym bland hundratusentals barn i Österrike i slutet av 1800-talet. Hitlers barndom var helt normal. Det är intressant att hans betyg finns med som bilaga till boken. Man kan säga att Hitler var en begåvad pojke som efter hand tappade studiemotiveringen. Han bestämde sig tidigt för att bli arkitekt/konstnär.
Flera av Hitlers barndomskamrater uttalar sig i boken (ja de lever inte nu, utan uttalen finns från diverse källmaterial). Hitler var lite av en enstöring som tog sin mammas död hårt och som misslyckades med att komma in på konstskola. Han flyttade till Wien där han strosade omkring fattig, bodde på härbärgen och livnärde sig på mammans försäkring samt på små vykortsmålningar. Första världskriget blev Hitlers räddning från misären. Han tog värvning, överlevde kriget och fick en stark nationalistisk idéuppfattning.
Efter det första världskriget attraherades han av ett nationellt socialistiskt parti där han blev medlem nummer 55. Detta var 1919. Året därpå bytte partiet namn till NSDAP. Här är alltså Hitler 30 år gammal. Boken slår ihjäl många myter. Det är svårt att förstå var och när Hitlers judehat egentligen uppkommer. Det var inte judar som negligerade Hitler till konstskolan som det ibland påståtts och Hitler visade stort hjärta för den judiske läkare som behandlade hans mor innan hon avled. Vi som läst Mein Kampf (som han skrev under en fängelsevistelse efter en misslyckad kupp 1925-26) vet att han förklarar judehatet redan från sin tid i Wien. Mein Kampf ska väl dock ses som ett propagandaverk snarare än sanning i detta fall. Det är alltid svårt att veta den absoluta sanningen. Men sant är att Hitler behöll sitt oerhörda förakt mot judar ända in i döden.
I boken beskrivs Hitler som en oerhört karismatisk människa. Alla som kom i hans närhet blev totalt hänförda. Han trollband sina åhörare vid talen. Även som privatperson verkar Hitler ha varit karismatisk. Han hade mycket humor, skrattade och skojade med sin omgivning, men kunde också få utbrott på allt och inget. Flera av Hitlers närmaste beskriver honom som en fadersgestalt som verkligen brydde sig om folket och de närmaste. Hitler vägrade ju kontinuerligt att gifta sig (förrän de sista timmarna innan hans och makan Eva Brauns självmord) eftersom han var gift med folket. I boken avfärdar Liljegren alla rykten om att Hitler skulle vara homosexuell. Liljegren är dock övertygad om att Hitler dog som oskuld. Trots att han besskrivs som mycket charmerande, stilig och populär bland kvinnorna.
1939, vid utbrottet av andra världskriget stod Hitler som högst. han var folkets frälsare. Allt hade gått hans väg. Då genomfördes ett attentat mot Hitler som han med nöd och näppe undkom. Om Hitler hade dött där hade han med största sannolikhet utmålats som den störste tyske (europeiske) ledaren någonsin för alltid. Men nu gjorde han inte det. Han dog sex år senare och kommer att bli ihågkommen som den störste förloraren och ondskan själv. Inget konstigt med det eftersom det alltid är vinnarna som skriver historia.
Mot slutet av andra världskriget personlighetsförändrades Hitler. Han åldrades i förtid, hade sömnproblem och gick på en mängd olika mediciner. Han var fortfarande trevlig mot sina närmaste men kunde få oerhörda utbrott på officerarna. Han insåg nog att kriget var förlorat, men hans storhetsvansinne som präglade hans personlighet medförde de totalt vansinniga orderna att aldrig ge upp. Därmed gick mängder av unga tyska soldatliv till spillo. Till synes helt i onödan. Livet i bunkern (den sista tiden av Hitlers liv) bygger mycket på hans personliga sekreterare Traudl Junges berättelser. Dessa ligger också till grund för filmen Der Untergang. Den måste ses. Bruno Ganz är helt fenomenal i huvudrollen.
Adolf Hitler vägrade att bli smädad av fienden, vägrade att låta sin kropp eller lik skändas. Därför tog han sitt liv i bunkern i Berlin. Hitler beksrivs i boken som en oerhört intelligent person med fotografiskt minne. Man hann aldrig göra ett intelligenstest på Hitler. Det gjorde man däremot med hans tillfångatagna medarbetare som fortfarande var vid livet. Dessa var resultaten (genomsnittet för människan är 100)
Hjalmar Schacht: 143
Hermann Göring: 138
Karl Dönitz: 138
Joachim von Ribbentrop: 129
Albert Speer: 128
Rudolf Hess: 120
Adolf Hitler kommer även i framtiden bli beskriven som ondskefull, hatisk och vansinnig. Det är inte underligt med tanke på de konsekvenser hans politiska ledarskap fick. Adolf Hitler är som sagt vår tids mest kända historiska person. En person som skrev världshistoria för all framtid. En person som var totalt okänd fram till 30-års åldern, som därefter kunde hänföra ett helt folk, utvidga ett rike och bedriva en så aggressiv utrikespolitik att ett världskrig utbröt. Fenomenet Adolf Hitler är därmed inte bara det historiskt mest kända, utan kanske också det mest fascinerande. Läs boken!
måndag 9 juni 2008
Håll Sverige rent!
Runt vår- och sommartider verkar jag, och många med mig, trivas att sitta ute i naturen. Fenomenet med engångsgrillar och förfester utomhus slår verkligen igenom. Vår svenska natur är underbar och allemansrätten är uppenbarligen något som vi svenskar bör värna om. Allemansrätten ger oss möjlighet att få tillgång till vår vackra natur. Det de flesta verkar glömma är att allemansrätten även innebär skyldigheter. Rätten att vistas i naturen innebär också att vi föräväntas respektera vår omgivning; i detta fall djur, natur, markägare och medmänniskor. Denna respekt är det emellertid inte många som uppvisar. Tyvärr verkar det moderna samhällets förvrängda bild av begreppet respekt innefatta även vår respekt till naturen.
Överallt i lummiga områden ser man nämligen spår av fester, matrester, papper och annat skräp. Det skär i hjärtat att se människor våldta vår natur på detta sätt. Hur trevligt är det egentligen att sätta sig i berg av gamla engångsgrillar och högar av chipspåsar? Inse att allmansrätten och möjligheten till att ha det trevligt i naturen bygger på att vi har vårdat och respekterat vår natur tidigare. I tider där begrepp som hållbar utveckling och miljömedvetenhet har blivit mode, är det väl inte för mycket begärt att plocka upp sitt skräp efter sig?
Jag var själv under nationaldagshelgen ute och badade. När man lämnade stället var det självklart att man plockade med sig tomburkar, fimpar, utlästa kvällstidningar och pappersskräp etc. När jag tog en söndagspromenad igår köpte jag mig en baguette som skulle avnjutas i den närmaste parken. Till min bestörtning fick jag vada fram i chipspåsar, överfulla skräppåsar, engångsgrillar och importerade ölburkar. De sistnämnda går inte att panta, varför de lokala luffarna struntar i att plocka upp dessa. Samma sunkiga syn under morgonens promenad till jobbet. Den här dekadensen bygger inte, som i Neapel, på att sophanteringen styrs av maffian. Den beror helt enkelt på lathet. Om vi ska kunna fortsätta ta del av vår vackra natur uppmanar jag er nu därför att visa naturen (och era medmänniskor) respekt! Håll Sverige rent!
Överallt i lummiga områden ser man nämligen spår av fester, matrester, papper och annat skräp. Det skär i hjärtat att se människor våldta vår natur på detta sätt. Hur trevligt är det egentligen att sätta sig i berg av gamla engångsgrillar och högar av chipspåsar? Inse att allmansrätten och möjligheten till att ha det trevligt i naturen bygger på att vi har vårdat och respekterat vår natur tidigare. I tider där begrepp som hållbar utveckling och miljömedvetenhet har blivit mode, är det väl inte för mycket begärt att plocka upp sitt skräp efter sig?
Jag var själv under nationaldagshelgen ute och badade. När man lämnade stället var det självklart att man plockade med sig tomburkar, fimpar, utlästa kvällstidningar och pappersskräp etc. När jag tog en söndagspromenad igår köpte jag mig en baguette som skulle avnjutas i den närmaste parken. Till min bestörtning fick jag vada fram i chipspåsar, överfulla skräppåsar, engångsgrillar och importerade ölburkar. De sistnämnda går inte att panta, varför de lokala luffarna struntar i att plocka upp dessa. Samma sunkiga syn under morgonens promenad till jobbet. Den här dekadensen bygger inte, som i Neapel, på att sophanteringen styrs av maffian. Den beror helt enkelt på lathet. Om vi ska kunna fortsätta ta del av vår vackra natur uppmanar jag er nu därför att visa naturen (och era medmänniskor) respekt! Håll Sverige rent!
fredag 6 juni 2008
Sveriges nationaldag
Kom hem vid femhugget imorse. Som vanligt på somrarna är det omöjligt att sova i lägenheten. Totalt ljust: solen går upp mot mitt sovrum och rummet fylls snabbt till 80 grader celcius. Hann dock med att somna till Lit de parade och vaknade till densamma klockan 08. Man vänjer sig. Får väl sova lite på semestern eller nå´t.
Idag är det Sveriges nationaldag. Det var precis nyligen som dagen blev en "helgdag" värd att fira. Svenskarna är, generellt sett, inte speciellt nationalistiska av sig. Alla övriga stater och folk är extremnationalistiska, men inte Sverige. Hade förmånen att småprata lite med en trevlig kroat igår kväll. Han menade att även om han gillade Sverige, mig och alla runtomkring av annan härkomst, så är han främst kroat och ingenting annat. Han satte helt enkelt sitt land och sitt ursprung främst. Det får han gärna göra för mig, vi kom jättebra överens, men om samma resonemang hade förts av en "svensk" hade det helt plötsligt låtit märkligt. Men vi lever i en lite märklig värld.
Eftersom vi inte är speciellt nationalistiska blir också nationaldagen en ganska slätstruken högtid. Den känns nästan lite påtvingad. Jag antar att vi har kollat på vårt grannland Norge och blivit lite avundsjuka. Deras 17:e maj är verkligen en folkfest där nationalismen kommer inifrån och inte känns påklistrad. Att Sverige inte har varit i krig på ett par århundraden och varit neutrala under 1900-talets två världskrig har inneburit att vi sällan har behövt ta ställning i öppna konflikter. Vi har liksom aldrig behövt samla oss som nation i modern tid. Därför är det svårt att frambringa den där äkta nationalismen i Sverige som ska resultera i ett äkta nationaldagsfirande (som exemplet Norge).
Det är min övertygelse att de flesta inte ens vet varför sjätte juni är Sveriges nationaldag. Det finns flera anledningar därtill (att vi firar nationaldagen alltså). Främst kröntes "Sveriges grundare" Gustav Vasa den sjätte juni 1523. Om Vasa var bra för folket och hur hans ledarskap var är en annan historia, men han enade trots allt Sverige. Han bildade den nationalstat som idag håller på att luckras upp. Vidare undertecknades vår nya författning den sjätte juni 1809. Också en bidragande orsak till att vi firar vår nationaldag. I 1809 års författning finns mycket av det moderna tänk som präglat Sverige som demokratisk stat sedan dess. Slutligen upphörde också tvåkammarriksdagen sjätte juni 1973. Därmed fick vi en enkammarriksdag och tog ytterligare ett steg i demokratisk riktning.
Ovanstående händelser kan tyckas löjliga och, i det stora sammanhanget, obetydliga. Visst, men även om man inte "firar" nationaldagen så kan man i alla fall ägna en tanke åt att vi i Sverige idag är rätt obetydliga, att historien och tidens gång är något stort. Det har funnits mängder av generationer innan oss som levt och verkat här. Allt det som dessa individer gjorde formade det samhälle och den värld vi lever och verkar i idag. Ganska häftigt att det liv och de val vi gör idag formar framtiden. Tänkvärt. Kanske finns inte Sverige om 200 år. Kanske är vi bara "Europa". Det vet man aldrig. Kanske inträffar något om 30 år som gör att nästkommande generationer kommer att fira nationaldagen på en helt annan dag än den sjätte juni. Den som lever får se...Själv kommer jag "fira" nationaldagen genom att sola, bada och möta upp lite polare ikväll. Alltså som vilken annan dag som helst. Men jag har åtminstone tänkt till kring dagen. Därför fyller dagen en funktion för mig. Moder Svea respekterar jag vilken dag som helst på året, nationaldag eller inte.
Skål!
Idag är det Sveriges nationaldag. Det var precis nyligen som dagen blev en "helgdag" värd att fira. Svenskarna är, generellt sett, inte speciellt nationalistiska av sig. Alla övriga stater och folk är extremnationalistiska, men inte Sverige. Hade förmånen att småprata lite med en trevlig kroat igår kväll. Han menade att även om han gillade Sverige, mig och alla runtomkring av annan härkomst, så är han främst kroat och ingenting annat. Han satte helt enkelt sitt land och sitt ursprung främst. Det får han gärna göra för mig, vi kom jättebra överens, men om samma resonemang hade förts av en "svensk" hade det helt plötsligt låtit märkligt. Men vi lever i en lite märklig värld.
Eftersom vi inte är speciellt nationalistiska blir också nationaldagen en ganska slätstruken högtid. Den känns nästan lite påtvingad. Jag antar att vi har kollat på vårt grannland Norge och blivit lite avundsjuka. Deras 17:e maj är verkligen en folkfest där nationalismen kommer inifrån och inte känns påklistrad. Att Sverige inte har varit i krig på ett par århundraden och varit neutrala under 1900-talets två världskrig har inneburit att vi sällan har behövt ta ställning i öppna konflikter. Vi har liksom aldrig behövt samla oss som nation i modern tid. Därför är det svårt att frambringa den där äkta nationalismen i Sverige som ska resultera i ett äkta nationaldagsfirande (som exemplet Norge).
Det är min övertygelse att de flesta inte ens vet varför sjätte juni är Sveriges nationaldag. Det finns flera anledningar därtill (att vi firar nationaldagen alltså). Främst kröntes "Sveriges grundare" Gustav Vasa den sjätte juni 1523. Om Vasa var bra för folket och hur hans ledarskap var är en annan historia, men han enade trots allt Sverige. Han bildade den nationalstat som idag håller på att luckras upp. Vidare undertecknades vår nya författning den sjätte juni 1809. Också en bidragande orsak till att vi firar vår nationaldag. I 1809 års författning finns mycket av det moderna tänk som präglat Sverige som demokratisk stat sedan dess. Slutligen upphörde också tvåkammarriksdagen sjätte juni 1973. Därmed fick vi en enkammarriksdag och tog ytterligare ett steg i demokratisk riktning.
Ovanstående händelser kan tyckas löjliga och, i det stora sammanhanget, obetydliga. Visst, men även om man inte "firar" nationaldagen så kan man i alla fall ägna en tanke åt att vi i Sverige idag är rätt obetydliga, att historien och tidens gång är något stort. Det har funnits mängder av generationer innan oss som levt och verkat här. Allt det som dessa individer gjorde formade det samhälle och den värld vi lever och verkar i idag. Ganska häftigt att det liv och de val vi gör idag formar framtiden. Tänkvärt. Kanske finns inte Sverige om 200 år. Kanske är vi bara "Europa". Det vet man aldrig. Kanske inträffar något om 30 år som gör att nästkommande generationer kommer att fira nationaldagen på en helt annan dag än den sjätte juni. Den som lever får se...Själv kommer jag "fira" nationaldagen genom att sola, bada och möta upp lite polare ikväll. Alltså som vilken annan dag som helst. Men jag har åtminstone tänkt till kring dagen. Därför fyller dagen en funktion för mig. Moder Svea respekterar jag vilken dag som helst på året, nationaldag eller inte.
Skål!
onsdag 4 juni 2008
Texten är kärnan i musikens budskap
Flera gånger har jag deklarerat på bloggen att jag gillar musik där lyriken har ett tydligt budskap eller djup. Musik ska engagera och texten kan därigenom fungera som ett utmärkt medel att uppnå det målet. Det finns oerhört mycket musik som tilltalar Lorden. Och lika mycket musik som lyckas förmedla underbara texter.
Som den musikälskare jag är, spenderar jag minst en timme om dagen till att enbart lyssna på musik. Alltså, all koncentration går åt enbart till musiken. Oftast lägger jag mig på sängen, väljer omsorgsfullt ut en playlist och försätter mig i kontemplation. Det händer ofta att jag reflekterar och tänker "om det ändå vore jag som hade skrivit den där texten".
Lyssnandet på olika musikgenrer, stilar och artister går i vågor. Just nu är jag inne i en Ulf Lundell- period. Jag måste tillstå att jag inte har lyssnat aktivt överdrivet länge på Lundell (sisådär fem år). Liksom Lundells amerikanske föregångare Bruce Springesteens repertoar så är långt ifrån allt briljant. Men eftersom Uffe är en oerhört produktiv artist så kan man ibland hitta vissa guldkorn som man förut råkat missa. Och det som är bra, är riktigt bra. Han har skrivit många låtar vars texter verkligen berör och tilltalar mig. I detta blogginlägg ska ni få ta del av en för den stora massan ganska okänd låt. Det är åtminstone vad jag tror.
Låten heter "lit de parade". Framförandet nedan är hämtat från nyårsafton 1985. Det var en period då Ulf levde ett ganska hårt liv, där spriten styrde mycket i hans liv. Nog verkar han vara rätt sluddrig i sitt inledningsanförande. Texten, inlevelsen och känslan sitter ändå som en spark i magen. Man får lätt intrycket av att texten (åtminstone till viss del) är självbiografisk. Så lyssna och njut.
Det är inte alltid jag har överseende med Filip och Fredrik, men när de skulle göra sin traditionella avslutningslåt till sin gäst, denna gång Mikael Persbrandt, kunde de inte ha valt en bättre låt. Lit de parade passar ju som ett smäck till Persbrandts liv. Och visst blir Mikael aningen rörd. Så denna gång kan man säga att Filip och Fredrik lyckades tolka en genialisk låt på ett bra sätt. Var så goda, klippet ser ni här:
Som den musikälskare jag är, spenderar jag minst en timme om dagen till att enbart lyssna på musik. Alltså, all koncentration går åt enbart till musiken. Oftast lägger jag mig på sängen, väljer omsorgsfullt ut en playlist och försätter mig i kontemplation. Det händer ofta att jag reflekterar och tänker "om det ändå vore jag som hade skrivit den där texten".
Lyssnandet på olika musikgenrer, stilar och artister går i vågor. Just nu är jag inne i en Ulf Lundell- period. Jag måste tillstå att jag inte har lyssnat aktivt överdrivet länge på Lundell (sisådär fem år). Liksom Lundells amerikanske föregångare Bruce Springesteens repertoar så är långt ifrån allt briljant. Men eftersom Uffe är en oerhört produktiv artist så kan man ibland hitta vissa guldkorn som man förut råkat missa. Och det som är bra, är riktigt bra. Han har skrivit många låtar vars texter verkligen berör och tilltalar mig. I detta blogginlägg ska ni få ta del av en för den stora massan ganska okänd låt. Det är åtminstone vad jag tror.
Låten heter "lit de parade". Framförandet nedan är hämtat från nyårsafton 1985. Det var en period då Ulf levde ett ganska hårt liv, där spriten styrde mycket i hans liv. Nog verkar han vara rätt sluddrig i sitt inledningsanförande. Texten, inlevelsen och känslan sitter ändå som en spark i magen. Man får lätt intrycket av att texten (åtminstone till viss del) är självbiografisk. Så lyssna och njut.
Det är inte alltid jag har överseende med Filip och Fredrik, men när de skulle göra sin traditionella avslutningslåt till sin gäst, denna gång Mikael Persbrandt, kunde de inte ha valt en bättre låt. Lit de parade passar ju som ett smäck till Persbrandts liv. Och visst blir Mikael aningen rörd. Så denna gång kan man säga att Filip och Fredrik lyckades tolka en genialisk låt på ett bra sätt. Var så goda, klippet ser ni här:
måndag 2 juni 2008
Kollektivtrafikutvecklingen står stilla
Nuförtiden använder jag kollektivtrafiken relativt sällan. Annat var det för ett gäng år sedan då man pendlade mellan bostad och studier, feriearbete och nöje. När jag på söndagen fick ett infall att besöka mina föräldrar, som bor några mil bort från mig hörde jag mig för om möjligheten att bila dit. Jag besitter förvisso sedan tio år (snart) körkort, men har aldrig ägt en bil. Och när polarna som har anknytning till platsen där mina föräldrar bor var upptagna, innebar det att jag skulle få göra ett kärt (nåväl) återbesök med kollektivtrafiken.
Det första som slog mig sedan jag sist åkte sträckan var att man inte skulle kunna betala kontant. Vi går mot ett mer kontantlöst samhälle, så det i sig var kanske inte så konstigt. När man väl skulle betala sitt kort insåg jag att de höjt priset med sisådär 50 % sedan sist. Jaja, allt annat i samhället blir dyrare, så varför inte också busspriserna? Allt måste väl ha sin utveckling.
Med fasa mindes jag de varma sommardagarna på bussarna inför påstigningen. Alltid var luftkonditioneringen undermålig och man var nästan jämt illamående av utmattning och uttorkning under de varma bussfärderna. Vid påstigningen insåg jag snabbt att utvecklingen på detta området har stått helt stilla. Bussen var varm som en öken. När busschauffören till slut startade bussen, och något som i alla fall kan liknas vid en svag fläkt äntligen satte igång, fick jag genast flytta på mig. Det skramlade nämligen och levde något oerhört bakom platsen där jag satt.
När jag och de många medresenärerna hade färdats dryga en mil, allt var som varmast och bakdelen av bussen brummade som aldrig förr, plingade det till. En resenär skulle av. Jag kände genast igen vem det var. En äldre man som introducerade sig som solokvist för mig och några polare för dryga tio år sedan då vi åkte den välkända rutten för att festa till det lite. Samma resenärer, tänkte jag. Kollektivtrafikutvecklingen står stilla. Omedelebart efter att mannen stigit av säckade bussen ihop. Chauffören gjorde fyra/fem återstartsförsök. Förgäves. I samband med att motorn dog, dog också luftkonditioneringen och Lordens humör. Samma sunkiga buss. Kollektivtrafikutvecklingen står stilla.
Efter några minuter var jag så svettig och lack att jag marscherade fram mot busschauffören.
- Kommer det en ny buss eller vad fan händer?
- Ja, det ska komma en inom tio minuter.
- Bra att man får reda på vad som händer...
Efter att ha suttit och bläddrat lite förstrött i skittidningen Aftonbladet utanför bussen dök det upp en ny buss. Efter 30 minuter. Ytterligare en kvart senare var vi åter i rullning. Utan ett ord, en förklaring eller ens en ursäkt från chauffören. Många busschaufförer saknar fortfarande social kompetens. Kollektivtrafikutvecklingen står stilla. Väl framme hos päronen kunde man dock slöa framför en bitvis tråkig landskamp i fotboll. Maten och sällskapet som bjöds var dock bra. Därför kan man ju ha överseende med att trafikutvecklingen står stilla. Men stackars alla frekventa busspendlare.
Det första som slog mig sedan jag sist åkte sträckan var att man inte skulle kunna betala kontant. Vi går mot ett mer kontantlöst samhälle, så det i sig var kanske inte så konstigt. När man väl skulle betala sitt kort insåg jag att de höjt priset med sisådär 50 % sedan sist. Jaja, allt annat i samhället blir dyrare, så varför inte också busspriserna? Allt måste väl ha sin utveckling.
Med fasa mindes jag de varma sommardagarna på bussarna inför påstigningen. Alltid var luftkonditioneringen undermålig och man var nästan jämt illamående av utmattning och uttorkning under de varma bussfärderna. Vid påstigningen insåg jag snabbt att utvecklingen på detta området har stått helt stilla. Bussen var varm som en öken. När busschauffören till slut startade bussen, och något som i alla fall kan liknas vid en svag fläkt äntligen satte igång, fick jag genast flytta på mig. Det skramlade nämligen och levde något oerhört bakom platsen där jag satt.
När jag och de många medresenärerna hade färdats dryga en mil, allt var som varmast och bakdelen av bussen brummade som aldrig förr, plingade det till. En resenär skulle av. Jag kände genast igen vem det var. En äldre man som introducerade sig som solokvist för mig och några polare för dryga tio år sedan då vi åkte den välkända rutten för att festa till det lite. Samma resenärer, tänkte jag. Kollektivtrafikutvecklingen står stilla. Omedelebart efter att mannen stigit av säckade bussen ihop. Chauffören gjorde fyra/fem återstartsförsök. Förgäves. I samband med att motorn dog, dog också luftkonditioneringen och Lordens humör. Samma sunkiga buss. Kollektivtrafikutvecklingen står stilla.
Efter några minuter var jag så svettig och lack att jag marscherade fram mot busschauffören.
- Kommer det en ny buss eller vad fan händer?
- Ja, det ska komma en inom tio minuter.
- Bra att man får reda på vad som händer...
Efter att ha suttit och bläddrat lite förstrött i skittidningen Aftonbladet utanför bussen dök det upp en ny buss. Efter 30 minuter. Ytterligare en kvart senare var vi åter i rullning. Utan ett ord, en förklaring eller ens en ursäkt från chauffören. Många busschaufförer saknar fortfarande social kompetens. Kollektivtrafikutvecklingen står stilla. Väl framme hos päronen kunde man dock slöa framför en bitvis tråkig landskamp i fotboll. Maten och sällskapet som bjöds var dock bra. Därför kan man ju ha överseende med att trafikutvecklingen står stilla. Men stackars alla frekventa busspendlare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)