Sammanfattning av EM

Så återstår endast en fotbollsmatch i årets EM, finalen. Lagen som har tagit sig dit har gjort det välförtjänt. Egentligen spelar det ingen roll för egen del vem som vinner. De två lagen har olika egenskaper. Spanien med sitt tekniska och skickliga passningsspel och Tyskland med sin tyngd och laganda. Det är emellertid svårt att inte fascineras av tyskarnas förmåga att alltid gå långt i mästerskap. Som i så många andra sammanhang: tradition väger tungt! Jag tror på laganda och sätter kollektivet framför individen. Mja, får nog ändra mig och hålla på Tyskland då. Båda lagen spelar dock underhållande fotboll. Och båda är definitivt bättre än Sverige.

Sveriges insats har av många ansetts vara medioker. Vi lyckades visserligen spöa EM:s sämsta lag Grekland med 2-0 och underskattade sedan ryssarna. Inget konstigt, för det senare gjorde även övriga fotbollseuropa. Jag anser dock, även jag, att Sveriges insats var just medioker. Efter denna turnering står Sverige inför ett naturligt generationsskifte. Allbäck och Alexandersson meddelade direkt efter Sveriges EM-sorti att de slutar. Idag lämnade även Fredrik Ljungberg in sin avskedsansökan till landslaget. Därmed tvingas nu den hårt kritiserade Lagerbäck till förändringar, och förhoppningsvis föryngrinar. Det ska bli intressant att följa VM-kvalet...

Det bestående intrycket av årets EM-turnering är annars trevligt. Många intressanta matcher, bra tidsfördriv och vid Sveriges matcher god stämning (förutom mot Ryssland). Många av er kanske är trötta på fotboll vid det här laget. Innerst inne kanske jag också. Eftersom jag är handikappad ödslade jag en del tid på att titta på Kalmar FF mot Degerfors i Svenska Cupen idag. I jämförelse med EM var det pinsam underhållning. Jag passade därefter på att uppleva Sveriges VM-final 1958 mot Brasilien. SVT sände med de moderna mediepersonligheterna Chris Härenstam och Glenn Strömberg som kommentatorer. Bättre underhållning än svenska cupen, och jag såg den mycket på grund av att min far har nostalgiska minnen ifrån matchen. Rätt kul att jämföra matchtempo och kvalitet med dagens moderna fotboll. Helgens mest underhållande sportevenemang var annars att se på när två vänner utövade strongman-träning på en öppen yta inte långt ifrån mitt föräldrahem. Roligare än så lär man inte få denna sommar...

Etablissemangets rädsla

Det är inte bara Sveriges myndigheter som vill kontrollera allt och alla. Även Europa och den mellanstatliga organisationen EU vill nu göra ytterligare inskränkningar i yttrandefriheten. Igår antogs nämligen ett kontroversiellt förslag av Europaparlamentets utskott för kultur och utbildning. (http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=2156631) Förslaget går ut på att alla bloggare ska kontrolleras av myndigheter. Som bloggare ska man således registrera sin blogg i eget namn och kategoriseras efter politisk tillhörighet. Parlamentet ska rösta om förslaget i höst.

Man pratar om att bloggosfären fick sitt egentliga genomslag i FRA-frågan. Bloggarna har nu blivit ett medialt organ att räkna med. Ett opinionsbildande organ. Det skrämmer givetvis etablissemanget, vars syfte nu mer uppenbart verkar vara total kontroll över medborgarna och deras åsikter. Å ena sidan hävdar man den personliga integriteten och att åsiktsregistrering är förbjudet. Å andra sidan lagstadgar man om saker som totalt går stick i stäv mot den officiella linjen. Alla vet att staten åsiktsregistrerat sedan IB:s dagar. Illsusionen om den personliga integritetens tid är sedan länge förbi.

Om EU röstar igenom nämnda förslag i höst innebär det endel uppenbara problem, förutom att man lagstadgar om åsiktsregistrering. Vissa bloggar anser sig vara opolitiska (som Lordens blogg), men har givetvis vissa inlägg som är (sakfråge)politiska. Min blogg är inte unik. Det finns tusentals andra med liknande struktur. Hur blir det med dessa? Ska en neutral bedömare sätta etiketter på oss vart vi står politiskt? Då är man ute på riktigt djupt vatten.

Ett annat uppenbart problem är hur det blir med andra "anonyma" forum. Det starkaste argumentet som stödet till förslaget lägger fram är att "vi inte tror på oemotsagd agenda". Jaha, ska alla som driver en tes på exempelvis något av de tusentals forum som finns på nätet också behöva göra det i sina riktiga namn? Blir det förbjudet för alla författare, som driver en politisk linje eller en agenda, att skriva under pseudonym? Ska alla cafédiskussioner buggas, alla frititsgårdsspelningar övervakas etc? Dessa är ju också öppna möten där politiska budskap kan föras fram. Det kan tyckas att jag raljerar över det hela. Men, man måste ändå fråga sig om etablissemangets rädsla, trots allt, inte frambringar detta beskrivna scenario. Antar "vi" EU:s lagförslag i höst tar vi nämligen ett ordentligt steg i den riktningen.

Tankar kring svensk sjukvård

På fredag skulle jag egentligen ha begett mig via Uddevalla till Danmark och Roskilde. En semestertripp jag längtat efter länge. Främst för att jag då äntligen skulle få se den store musikaliske mästaren Neil Young. Av det blir det nu nada. Ni trogna bloggläsare vet redan anledningen. (Om någon känner för att åka till Roskilde och saknar biljett kan ni kontakta mig via bloggen. )

Igår kom jag hem från operationen, som förmodas ha gått bra. Jag sitter i skrivande stund med ett gips som kan liknas vid det på bilden i tidigare blogginlägg. Det ska jag ha i två veckor. Under den perioden får jag under inga som helst omständigheter nudda marken. Det är en konst i sig att enbart klara den biten. Därefter får vi se om operationen har varit fruktar och om foten läker som den ska. Gör den det, blir det en ny gipsning, under minst 4 veckor till. Mitt stora fritidsintresse, löpning, hoppas jag kunna utöva igen i framtiden. En av doktorerna jag träffade menade dock på att jag som tidigast kunde ta en löptur (lättare jogging) om minst 3 månader. Jävligt tungt. Dampen man får av att vara internerad i lägenheten lär inte bli nådig. Speciellt inte när solen börjar värma och polarna badar, festar, reser och får uppleva naturen. Jag får väl spendera tiden med att läsa mycket istället. I sängen :( Det jobbigaste just nu är dock smärtan. Det krävs rejäla doser starka värktabletter för att hålla den i schack. Men även den ger sig nog snart.

I mitt tidigare inlägg efter olyckan beklagade jag mig över den väntan i tid som man får uthärda som akutpatient. I mitt fall fick jag ligga i över tio timmar på en brits med bruten och smärtande fotled. Jag vet inte om det i sig är ok.

Under mitt dryga operationsdygn som spenderades på sjukhuset fortsatte den långa väntan. Mycket (eller allt) blev rejält försenat. Men vad kan man egentligen förvänta sig? Sjukhus är inte någon positiv miljö. Många medborgare är sjuka och förmodligen bra mer akut sjuka än undertecknad. Den negativa komponenten som väntan innebär för mitt helhetsintryck av sjukhusvistelsen vägs dock upp av personalens fantastiska bemötande.

Under de senaste kaotiska dygnen har jag mött många av sjukhusets personal. Undersköterskor, narkosläkare, sjuksköterskor, röntgenläkare, akutläkare, ortopeder, arbetsterapeuter, transportörer (vaktmästare), sjukgymnaster etc. Alla fullkomligt enastående i sin människosyn och bemötande. Visst, det är deras yrke, men att dag ut och dag in möta sjuka, svaga och skadade människor och ändå kunna behålla sin professionalitet och humanitet är fanimej stort. Man är inte så katig och tuff när man ligger där ömklig inför en operation. Inte efter heller för den delen. Då behövs ett trevligt bemötande och en omhändertagande inställning.

Den sommarjobbande (och snart narkosläkarutbildade) receptionisten som vänligen höll mig sällskap inför operationen. De oerhört professionella läkarna, som berättade om ingreppen, de skämtsamma bedövarna och kvinnan (sjuksköterska?) som höll en dåsig, hög, avtrubbad, förlamad och svamlig Lord sällskap under hela operationen. (Den konversationen skulle man ha på band. Eller inte. ) Alla var helt enkelt fantastiska. Nu stöder jag sjuksköterskernas strejk ännu mer. Nu stöder jag fri och professionell sjukvård åt hela folket ännu mer. Nu känner jag att jag äntligen fått tillbaka något av de skattemedel man betalat under åtskilliga år. Hell svensk sjukvårdspersonal!

Trots att sköterskerna och personalen insisterade på att ha kvar mig ytterligare en natt vägrade Lorden. Med lite charm, vilja och mycket tjat lyckades de inte behålla mig. Jag klarade helt enkelt inte en sömnlös natt på sjukhuset. Personalen är som sagt übertrevlig, men det tar på psyket att trots stilnoct (sömntablett) och morfin ligga sömnlös med svåra smärtor bredvid fisande, snarkande och av smärta ojande tanter. Sjukhus är förutom personalen inget trevligt ställe att vistas på.

Måste till sist, återigen, få passa på att tacka alla lyckönskningar och det oerhörda stöd man erhållit genom sms, telefonsamtal, msn och i kommentarsfunktionen på bloggen. Det betyder massor. Och glöms inte bort för den delen heller. Och givetvis måste den hårde Lorden få passa på att tacka mor som alltid ställer upp. Idag med inköp av käk, städning och en massa annat nyttigt. Thanx!

Nattssvart tillvaro och blödande sjukvård

Livet känns oerhört tungt. 2008 års sommar skulle bli en bra sommar. En semestertid man sett fram emot länge. När man knegar blir just semestern den verkliga lönen för mödan under de mörka höst- och vintermånaderna. För mig blir det ingen semester, för mig blir det en sommar inomhus, en sommar i sängen och en sommar som totalt handikappad.

Det som började som en mycket trevlig lördagstillställning slutade i total katastrof. Att ett ynka ögonblick kan förstöra så mycket. Man vill bara dra tillbaks tiden. Ögonblicket jag talar om är en trivial snedtrampning. Från ett trappsteg ner på marken (som inte visserligen inte var slät), hela Lordens tyngd på den vikta foten. Ett ögonblick av smärta, ett ögonblick som raserar all lycka, alla förhoppningar och alla planerade lyckostunder under de kommande veckorna.

När jag gick och la mig strax efter händelsen var det i förhoppning om att det var med en rejäl stukning. När jag vaknade några timmar senare insåg jag att mina värsta farhågor hade besannats. Fotleden såg ut som en tennisboll och jag kunde omöjligt stöda på foten. Bara att åka med ilfart till akuten.


På akuten fick jag efter en tid (25 minuter) berätta om min åkomma. Jag blev tilldelad en brits. När jag efter 4 timmar fick tala med en doktor sa han att det inte såg bra ut och att jag skulle röntgas. Kvarlämnad på britsen utan vidare svar fick man vänta ytterligare två timmar. Röntgenläkaren sa omedelbart att det handlade om frakturer, men vidare besked fick man vänta med i ytterligare två timmar. Som tur var kunde min far komma förbi med en cheeseburgare. Fotleden bruten, och sedan följde en lång tvist om operation eller inte. Det slutade med att jag fick hoppa hem. Gipsad. Kanske blir det operation trots allt. Ortopeden ska titta på bilderna idag.

Jaja, allt är skit. Och just nu ringde dem från sjukhuset. Jag ska opereras. Nu. Jävla skit. Blir sjukt. Håll tummarna.

Those were the days

Midsommarafton har i mitt vuxna liv alltid firats "på landet" eller "iväg från stan". Så blev det inte i år. Det beror på en mängd orsaker. Min midsommarafton blev dock ändå helt ok. En vän kom över och höll mig sällskap innan vi drog vidare på kareokefest. Kareoken tog givetvis Lorden hem med låten stumblin in med Suzie Quatro och Chris Norman. Bra skit, men ännu bättre med Lorden.

Nåväl, innan kareoken föll det sig så att jag och vännen pratade gamla minnen. Det slog mig omedelbart att jag egentligen inte har någon aning om vad jag har gjort på tidigare midsommarfatonar. Som tur är finns dock ett facit. Lorden har nämligen skrivit dagbok i över 10 års tid. Varje dag är bokförd.

Vad dagboksskrivandet syftar till är svårt att svara på. Att läsa och drömma sig tillbaka till svunna tider är en fröjd i sig. Dagböckerna är av deskriptiv karaktär och beskriver sällan känsloyttringar. Dagboken är till för mig. När jag läser beskrivningen av vad man har gjort tidigare så kan man ju automatiskt känna exakt vilket känslotillstånd man var i, eller hur man såg på samtiden. Därför gör det inte så mycket om någon tjuvläser dem. De tillfredställer nämligen inga skvallertanter. Lordens känslor finns inom Lorden och så kommer det att förbli.

Polaren blev dock imponerad över dagböckerna och blev genast nyfiken på vad man sysslade med för 8-10 år sedan. Lätt fixat tänkte jag. Kompisen fick då välja ett år för att kolla vad man gjorde på det årets midsommarafton. Året blev 2000, 8 år sedan: Så här såg dagboksanteckningen ut för fredagen den 23:e juni år 2000 i Lordens liv. Det var alltså midsommarafton och Adolf hade namnsdag.

Eftersom vi slaggade i bilen vaknade hela gänget tidigt. Festen startade omedelbums. Vädret var vackert och vi strosade omkring på Köpingsviks camping. Festade hela dagen, träffade mycket folk och hade det skoj. Förutom resesällskapet hängde jag med endel annat folk som man kände sedan förr, bland annat Edlund, Swahn och Cissi S. Gick och la oss vid 03-hugget.

Och jag som inte hade en aning om vad man pysslade med förr. Med dagbokens hjälp kommer man så oerhört nära historien. Jag minns den där dagen som igår. Riktigt sjukt dock att hänga med "Swahn" och "Edlund". Kan inte tänka mig att det var samtidigt. Men Swahns citat sitter fortfarande som de ska:

Jag är inte wasist, jag hater alle!

Snacka inte skit om Svarten. Han söp bara två gånger om året. Från nyår till midsommar och från midsommar till nyår.

Ja, those were verkligen the days...Nu ska jag kompensera gårdagens midsommarfirande med att dra ut på landet med goda vänner. Undrar ni hur år 2008 års anteckningar för midsommarafton kommer att se ut? Ja, något i stil med:

Gick upp klockan 09. Efter några lyckade pokeromgångar tränade jag och gav mig ut på en milslång löptur. Kokade färskpotatis för första gången i mitt liv och käkade sill till det. "Condor" gled över och vi satt på balkongen och hade det trevligt. Fortsatte upp till en kareokefest. Tog en gratis svarttaxi ...Resten undanhåller jag er. Jag vet. Ni kan gissa.

Lordens känslor finns inom Lorden. Och så kommer det att förbli.

Eddie Meduza - Ett missförstått geni?

Eddie Meduza förknippas ofta med raggarmentalitet, antiintellektualism och drängbeteende. Ingen rök utan eld, givetvis. Eddie Meduza går oftast hem hos landsortsbefolkning och i raggarkretsar. Det få förstår är dock den syrliga, bittra och i viss mån genialiska samhällskritik som Eddie Meduza bakade in i sina, till synes, triviala låttexter.

Igår kunde man, i en av landets största dagstidningar, läsa att en ung tjej har blivit bötfälld för att ha spelat Eddie Meduza på för hög volym i sin bil. (http://www.corren.se/archive/2008/6/17/jri5qslmgt8ow5w.xml). Tidningen fokuserar givetvis på att det var Eddie Meduza som spelades. Som om det vore "farligt" eller just antiintellektuellt. Själv hade jag mer reagerat på om någon hade spelat exempelvis techno eller hip hop på för hög volym. Då hade böter varit mer berättigat. Men att spela Eddie Meduza på hög volym torde enbart vara folkbildande. Jag är medveten om att flera som läser denna blogg hyser agg mot Eddie Meduza. Anledningen är oftast de generella fördomar som presenterats ovan kring artisten. Eddie har skrivit och framfört en hel del tvivelaktiga låtar, men sammantaget är han ett missförstått geni.

Det kan tänkas att min uppväxt på landsbygden har präglat mitt synsätt på Eddie Meduza. Faktum är dock att jag under min ungdom knappast lyssnade på honom alls. Jag kan inte heller påpeka att jag gör det i större utsträckning idag. Däremot fascineras jag av hans underbart dolda agenda. Eddie Meduza dog tyvärr 2002 i sviterna av ett hårt leverne. Han verkade således före bloggarnas tid. Han valde emellertid en annan väg för att nå ut med sitt budskap. Han attraherade ett antiintellektuellt klientel med enkla refränger, och med ett till synes simpelt budkskap. Men inlindat i alla könsord (som ofta drar uppmärksamheten från det egentliga budskapet) finns en uppenbart genialisk samhällskritik. Givetvis förstår inte ens Eddies största fans detta faktum. Han körde sin image och tog det för vad det var.

Bert Karlsson, som upptäckte Errol Norstedt (som var Eddies riktiga namn), menade att han var en av de smartaste människor som han någonsin mött. Ända fram till sin död skrev Eddie Meduza låtar. Nedanstående klipp har inte jag klippt ihop. Låten kommer dock från Eddies sista studioplatta. Lyssna gärna på låten, se om ni fokuserar på det "töntiga" och "raggarmässiga" istället för att inse att just detta används för att nå ett högre syfte. Jag räknar emellertid inte med att ni ska förstå, ty, Eddie Meduza var, är och kommer förmodligen alltid att förbli ett missförstått geni. (rim och ranson!)

Intressant beslut om FRA - trots allt!

Det kan knappast ha undgått någon att det imorgon kommer att hållas en högintressant omröstning i Sveriges riksdag. Alliansens FRA-förslag kommer troligtvis att röstas igenom. Som alla vet kommer den nya lagen att inskränka rejält på medborgarnas personliga integritet. I korthet innebär lagen att samtlig kommunikation över landsgränserna kommer att kunna avlyssnas och registreras. Eftersom vi idag lever i en gränslös kommunikationsvärld, där IT-servrar, mobiltelenät etc. i princip alltid tar vägar över statsgränserna, innebär detta förslag i praktiken att all privat kommunikation kommer att granskas.

Ur ett realitetsperspektiv har nog morgondagens utslag dock mindre betydelse än somliga vill hävda. Som jag tidigare har påpekat på bloggen lever vi redan i ett övervakningssamhälle och bara den naive tror att medborgare i Sverige idag åtnjuter något som kan definieras som personlig integritet. Begreppet har varit en illusion under en lång period. FRA har exempelvis redan registrerat sms, telekommunikation och mailkorrespondens i 15 års tid. Lorden tar givetvis avstånd från lagen, men vill med nämnda argument reducera vikten av den. Hur vi än vänder och vrider på situationen kommer vi att vara övervakade. Vare sig vi vill eller inte. Men det är klart, om inskränkningen lagstadgas ger det en större tyngd åt när myndigheter och polismakt kommer att utöva sina befogenheter. Därför är det massiva motståndet mot lagen en självklarhet bland landets medborgare. För ett sådant motstånd finns. Det intressanta med FRA- lagen är nämligen att i princip samtliga intresseorganisationer, media, proffstyckare, bloggare och inte minst remissinstanser (SÄPO inräknat) är emot förslaget. Aldrig har våra folkvalda politiker erhållit så mycket mail och synpunkter angående ett lagförslag. Det hela verkar också var en generationsfråga. Ungdomsförbunden till Allianspartierna är emot förslaget och har visat sitt missnöje öppet.

Även flera Alliansriksdagsledamöter, som kan tillskrivas epitetet unga, är emot förslaget. Därför har även debatten kring det svenska demokratiska systemet blossat upp. Ska en riksdagsledamot alltid rösta med partilinjen eller kan eller bör man gå emot sitt parti i sakfrågor? För att FRA-lagen ska negligeras imorgon krävs att fyra riksdagsledamöter tillhörande alliansen går emot sin partilinje. Vissa förespråkar att de ska göra det. jag med, eftersom jag är emot lagförslaget. Däremot legitimierar vissa en, mot partilinjen, trotsig röst med personval. Många väljare har nämligen kryssat för en person på valblanketten, varför personen har erhållit sin riksdagsplats. Därför menar man, bör personen rösta lite som den vill och inte med partiet.

Men, med det resonemanget kommer det att bli totalt kaos i riksdagen. Istället för stabila kolationsregeringar och stabilitet kommer ett sådant tänkesätt att rendera i total anarki. För er som spelat fotboll kan följande likhet göras. Tänk er att ni kör två lag emot varandra. Man måste samspela och göra allt för laget. Om ni däremot helt plötsligt bestämmer er för att köra alla mot alla blir situationen på fotbollsplanen till slut ohållbar. Förutsättningarna för morgondagens omröstning är inte heller unikt. Det har i flera historiska exempel funnits ledamöter som gått emot partilinjen och stjälpt förslag. Det har också funnits "politiska vildar" som under mandatperioden lämnat sitt parti och enbart representerat sig själva.

FRA- lagen skapas för att motverka yttre hot mot Sverige. I detta fall reduceras begreppet yttre hot till terroristhot. Kritiker menar att det inte finns resurser eller möjlighet att ens kunna granska en procent av all kommuikation som sker över Sveriges gränser idag. Enligt lagens förespråkare är det heller inte menigen att det ska gå till så. Istället ska man upprätta ett sökmönster där man kommer att reagera på vissa begrepp, ord eller fraser. Man kan bara ana att de knappast kommer att reagera på "Död åt alla jävla kristna", eller också gör de det. Med utan några som helst erfarenheter från esoteriska terrornätverk, så kan jag bara gissa att det knappast finns någon seriös terroristcell som skulle vara så dumma att de öppet kommunicerade om dessa saker. Istället lär de använda sig av avancerade kodsystem, kryptiska anagram eller liknande. Så hur ska man selektivt välja ut de fraser, ord och begrepp som får anses misstänkta? Just det, det blir omöjligt. Därför kommer många oskyldiga att hamna under myndigheternas lupp. På 70-talet slog IB-affären ner som en bomb. Det IB sysslade med då är rena barnleken mot den åsiktsregistrering och medborgarkontroll som myndigheterna ägnar sig åt idag. Snart lagligt dessutom.

Hur det än går imorgon så är den personliga integritetens tid sedan länge förbi. Dock håller jag tummarna för att lagförslaget röstas ned imorgon. I just den här frågan får man hoppas att några yngre riksdagsledamöter har modet att gå emot partilinjen. Men de får inte göra det till praxis. Om riksdagen idag hade speglat Sveriges realpolitiska läge så hade Sverigedemokraterna haft en direkt avgörande roll i frågan. Det tål att tänkas på för den som tror att vågmästarpartier inte har någon som helst inverkan i viktiga politiska frågor. Motarbetade eller inte. Slutligen kan man konstatera att det inte bara är för Sveriges landslag i fotboll man håller tummarna imorgon, utan även för svenska medborgares framtida integritet. På pappret. I realiteten är den sedan länge försvunnen.