Rubriken är ett citat från låten The missing Link med det utmärkta hårdrocksbandet Rage från Tyskland. Citatet uppmärksammas på Lordens blogg eftersom det är på pricken 200 år sedan evolutionsteorins fader Charles Darwin föddes.
Charles Darwin är en av de vetenskapsmän som verkligen förändrade världen och vars teorier har bestått till modern tid. Missförstå mig inte, Darwins teorier har förändrats en hel del sedan hans berömda bok On the Origin of Species by Means of Natural Selection, or the Preservation of Favoured Races in the Struggle for Life utkom 1859. Men det är fundamentet i hans verk, tankarna om det naturliga urvalet, som legitimerats och bestått ända till idag. Det naturliga urvalet har ibland sammanfattats med den världsberömda frasen Survival of the fittest. Kortfattat innebär detta att arter som besitter egenskaper anpassade till den aktuella miljö de verkar i, har större förmåga att överleva och fortplanta sig. Det är sedan de fruktsamma egenskaperna hos arten som förs vidare till kommande generationer.
Darwins teorier var givetvis banbrytande när de kom. Teorierna förklarar hur arter har utvecklats och hur människan på vetenskaplig väg blev just människor. Darwins tankar gick stick i stäv mot kyrkans och religionernas syn på hur människan och arterna på jorden har kommit till. De menade ju att allt jordeliv är en konsekvens av gudomligt ingripande. Än idag förekommer kreationism som vedertagen förklaringsmodell till jordelivets varande. Även om kreationimens anhängare mest ses som marginaliserade kufar i dagens vetenskapliga debatt.
Darwins teorier motsades till en början av kyrkan och det etablerade samhället när de publicerades. Efter ett tag vann det dock gehör och kom att spela en viktigt del i dåtidens kolonialpolitik. Många politiska tänkare och filosofer inspirerades av Darwin och hans tankar tolkades aningen slarvigt. Survival of the fittest blev survival of the strongest och med det "naturliga urvalet" som måttståck legitimerades kolonialmakters hänsynslösa exploatering av sina kolonier. Darwins tankar inspirerade säkerligen många att fundera över hur det naturliga urvalet kunde förädla människan och dess egenskaper i framtiden. Rasbiologins guldera inträder exempelvis strax efter Darwins död.
Charles Darwin är en i mitt tycke ganska underskattad historisk person. Åtminstone om måttstocken ska vara den uppmärksamhet och uppskattning han får i modern tid. Vi lever trots allt i en tid då vetenskapen byter paradigmer nästan lika ofta som Lorden byter underkläder. Därför är det starkt att Darwins evolutionsteori står fast 150 år efter att den publicerats. Tyvärr fanns inte The missing link med Rage på youtube. Vi firar därför istället Charles Darwins 200-årsdag med en låt av Pearl Jam som i och för sig illustrerar hur vi använder oss av begreppet evolution när vi går över gränsen för vad som är ok mänskligt beteende. Do "the fucking" evolution (baby!)
torsdag 12 februari 2009
måndag 9 februari 2009
Förvrängd journalistik
Det farliga med masskommunikation är att det i stor utsträckning rör sig om envägskommunikation. Inte nog med att informationen som sprids genom masskommuikation når ut till många människor samtidigt, den får allt som oftast stå oemotsagd. Massmedierna kan därmed i princip skriva vad de vill och driva en fråga in absurdum utan att låta motparten komma till tals på ett schysst sätt.
Sedan en tid har våra massmedier bestämt sig för att starta ett drev mot vår poliskår. Upprinnelsen är en videoinspelning som påvisar hur några Malmöpoliser uttalar sig "rasistiskt" på väg till ett Rosengård som står i lågor (för vilken gång i ordningen?). Det är givetvis inte acceptabelt att ha poliser som benämner invandrare som apor och dylikt, men att göra detta till förstasidestoff och gräva för att smutskasta en hel yrkeskår är oacceptabel journalistik.
Vem är egentligen förvånad över att jargongen är "rasistisk" mellan polismännen i en piketbuss på väg mot en skenande hord av människor i en förort där upplopp är en normaliserad ingrideiens av vardagen? Polisen blir ju sjävla ständigt bespottade, mötta av flaskregn och stenar, samt andra glåpord (ofta av rasistisk karaktär) så fort de visar sig . Samtalet som fördes i piketen var inte heller officiellt. Om poliserna hade varit på väg mot en fotbollsmatch och för femtioelfte gången skulle skingra en huliganmobb är jag övertygad om att de skulle pratat i nedsättande termer om den kategorin också. Eller om alkisar, eller om missbrukare, eller om "brats", eller om nazister, eller om vänsterextremister etc som alla på ett eller annat sätt gör livet surt för vår svenska poliskår. Nu menar jag inte, återigen, att rättfärdiga dessa polisers terminologi och vokabulär, men man kan någonstans förstå deras frustration. Klimatet i Sverige är så pass hårt idag att det nog tyvärr krävs en viss typ av hårdhudade råskinn (dock behöver de ju inte vara rasister) till poliser som kan möta huliganer, väpnade upplopp och gängbrottslighet. Eller ska poliskåren bjuda de kriminella elementen på te istället? En av polisens främsta uppgifter är ju trots allt att upprätthålla ordning och skydda allmänheten.
De plumpa uttalanden som polismännen i Malmö gjorde är på intet sätt den officiella hållningen bland Sveriges poliser. Samtidigt har vårt land en enorm problematik med organiserad brottslighet och gängbildning i främst våra förorter. Förortsgängens relation till det etablerade samhället och polismakten är allt annat än god. Därför är medias rapportering om poliskåren helt åt skogen. De legitimerar förortsgängens hat mot polisen och samhället samtidigt som de eldar på konflikten. Helt obefogat.
På samma vis eldade media på finanskrisen i dess begynnelse. Man menade bland annat, helt felaktigt, att banker i Sverige var nära konkurs och att privatsparare i så fall skulle mista hela sin förmögenhet. Detta skapade en helt obefogad panik. Att poliser uttalat sig rasistiskt i ett slutet sällskap må vara stoff för en nyhet. Men att fortsätta hetsjakten och göra en intern polisfest till en stornyhet blir löjeväckande. Vem bryr sig om några poliser festat till det och, hör och häpna, dragit skämt som varit "sexistiska". Hjälp...vilka hemska monster till poliser. Hela poliskåren är inte längre bara rasister. De har dragit skämt som innehåller sexuella inslag också.
När någon medlem i journalistkåren däremot gör något "fel" tystas det ner direkt. Man kunde ju tänka sig att tidningarna skulle peka ut varje journalist som pedofil när Aftonbladets expert på området visade sig inneha åtskilliga tusen barnporrfilmer och barnporrbilder i sin egen dator. Han hade dessutom gjort frekventa tjänsteresor till Thailand. Men nej, ingen journalist förutom just experten är pedofil. Ingen journalist har ju ens sex. Nej, ingen journalist drar ens skämt som kan innehålla sexuella inslag. Det blev en notis om barnporrskandalen. (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article295222.ab) Sedan total tystnad. Idag hade samma tidning en stor nyhet om att prinsessan Madeleine hade rökt en cigarett på en fest nyligen. Det kanske blir en ny hetsjakt på kungen (som är en känd rökare) och hans hov nu. För det kan väl aldrig hända att en journalist har rökt en cigarett någon gång!? ((http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4361081.ab)
Sedan en tid har våra massmedier bestämt sig för att starta ett drev mot vår poliskår. Upprinnelsen är en videoinspelning som påvisar hur några Malmöpoliser uttalar sig "rasistiskt" på väg till ett Rosengård som står i lågor (för vilken gång i ordningen?). Det är givetvis inte acceptabelt att ha poliser som benämner invandrare som apor och dylikt, men att göra detta till förstasidestoff och gräva för att smutskasta en hel yrkeskår är oacceptabel journalistik.
Vem är egentligen förvånad över att jargongen är "rasistisk" mellan polismännen i en piketbuss på väg mot en skenande hord av människor i en förort där upplopp är en normaliserad ingrideiens av vardagen? Polisen blir ju sjävla ständigt bespottade, mötta av flaskregn och stenar, samt andra glåpord (ofta av rasistisk karaktär) så fort de visar sig . Samtalet som fördes i piketen var inte heller officiellt. Om poliserna hade varit på väg mot en fotbollsmatch och för femtioelfte gången skulle skingra en huliganmobb är jag övertygad om att de skulle pratat i nedsättande termer om den kategorin också. Eller om alkisar, eller om missbrukare, eller om "brats", eller om nazister, eller om vänsterextremister etc som alla på ett eller annat sätt gör livet surt för vår svenska poliskår. Nu menar jag inte, återigen, att rättfärdiga dessa polisers terminologi och vokabulär, men man kan någonstans förstå deras frustration. Klimatet i Sverige är så pass hårt idag att det nog tyvärr krävs en viss typ av hårdhudade råskinn (dock behöver de ju inte vara rasister) till poliser som kan möta huliganer, väpnade upplopp och gängbrottslighet. Eller ska poliskåren bjuda de kriminella elementen på te istället? En av polisens främsta uppgifter är ju trots allt att upprätthålla ordning och skydda allmänheten.
De plumpa uttalanden som polismännen i Malmö gjorde är på intet sätt den officiella hållningen bland Sveriges poliser. Samtidigt har vårt land en enorm problematik med organiserad brottslighet och gängbildning i främst våra förorter. Förortsgängens relation till det etablerade samhället och polismakten är allt annat än god. Därför är medias rapportering om poliskåren helt åt skogen. De legitimerar förortsgängens hat mot polisen och samhället samtidigt som de eldar på konflikten. Helt obefogat.
På samma vis eldade media på finanskrisen i dess begynnelse. Man menade bland annat, helt felaktigt, att banker i Sverige var nära konkurs och att privatsparare i så fall skulle mista hela sin förmögenhet. Detta skapade en helt obefogad panik. Att poliser uttalat sig rasistiskt i ett slutet sällskap må vara stoff för en nyhet. Men att fortsätta hetsjakten och göra en intern polisfest till en stornyhet blir löjeväckande. Vem bryr sig om några poliser festat till det och, hör och häpna, dragit skämt som varit "sexistiska". Hjälp...vilka hemska monster till poliser. Hela poliskåren är inte längre bara rasister. De har dragit skämt som innehåller sexuella inslag också.
När någon medlem i journalistkåren däremot gör något "fel" tystas det ner direkt. Man kunde ju tänka sig att tidningarna skulle peka ut varje journalist som pedofil när Aftonbladets expert på området visade sig inneha åtskilliga tusen barnporrfilmer och barnporrbilder i sin egen dator. Han hade dessutom gjort frekventa tjänsteresor till Thailand. Men nej, ingen journalist förutom just experten är pedofil. Ingen journalist har ju ens sex. Nej, ingen journalist drar ens skämt som kan innehålla sexuella inslag. Det blev en notis om barnporrskandalen. (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article295222.ab) Sedan total tystnad. Idag hade samma tidning en stor nyhet om att prinsessan Madeleine hade rökt en cigarett på en fest nyligen. Det kanske blir en ny hetsjakt på kungen (som är en känd rökare) och hans hov nu. För det kan väl aldrig hända att en journalist har rökt en cigarett någon gång!? ((http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4361081.ab)
torsdag 5 februari 2009
Det är synd om människan!
Citatet i rubriken är för mig främst förknippat med en gammal låt av "artisten" Kenta. Ni vet han som tillsammans med Stoffe blev modsen med hela svenska folket via Stefan Jarls dokumentär De kallar oss mods. Låten heter Wiman och den var som hetast för ett antal år sedan på Sweden Rock festival. Dygnet runt skrålade jag och resesällskapet med i refrängen: "...Det Strindberg tänkte på, så är det synd, ja synd om människan!!!"
Nu, några år senare är citatet i rubriken kanske främst förknippat med Strindberg snarare än Kenta. Nyligen hade jag förmånen att få se en moderniserad uppsättning av Strindbergs Ett drömspel, där guden Indras dotter stiger ner på jorden för att konstatera att det just är "synd om människorna". Med ett utanförperspektiv är det lätt för henne att konstatera att människorna lider stora kval och att det de facto är synd om oss människor. Pjäsen lyckades för övrigt förmedla Strindbergs budskap på ett ypperligt sätt. Teater är ett underskattat kulturnöje. Helt klart mer intressant och underhållande än exempelvis bio.
För den som inte orkar eller vill besöka en teater för att inse att det är synd om människorna kan lyssna på musik istället. Här kan jag rekommendera en låt med gruppen Skyclad på samma tema som Strindbergs pjäs. Den heter Postcard from planet earth, och i texten betraktas människorna och livet på jorden utifrån en utomjordings perpektiv. Det konstateras att jorden är kul att besöka, men att man skulle inte vilja bosätta sig där. Ganska insiktsfullt. Snart är det möjligt för människor att bosätta sig i rymden. Hur många tar chansen? Förmodligen spelar det ingen roll vart vi människor bor, ty det är likväl synd om oss...
Skyclad- Postcard from planet earth
Sorry it has been so long since you received my last transmission,meanwhile I've studied them - learned about their strange condition.
Now I think I understand why they live in such confusion,sadly they'll never change - I have come to this conclusion....
Planet Earth is great to visit - It's great to visit(but you wouldn't want to live there.)
I am the mariner who navigates seas celestial,astronaut ambassador sent to foreign shores terrestrial.Now with hindsight I admit I don't admire the humans' lot,frail bodies - fragile, ill equipped, their lives are hard (but they are not).
Planet Earth is great to visit - It's great to visit(but you wouldn't want to live there.)And when you know the ways of menthen you can only pity them,every day a raging storm -castaway in a carbon based life form.
I've wandered far (I've wondered hard) and have one source of comfort only -when I share my thoughts with you mortality is not so lonely.Countless starts between us - myriad the things I miss,I say farewell and think of home, the static drowns my parting kiss.
Planet Earth is great to visit - It's great to visit(but you wouldn't want to live there.)
And as your signal slowly wanes -the fears return (my growing pains),here it is for what it's worth -yet another postcard from planet Earth.
Nu, några år senare är citatet i rubriken kanske främst förknippat med Strindberg snarare än Kenta. Nyligen hade jag förmånen att få se en moderniserad uppsättning av Strindbergs Ett drömspel, där guden Indras dotter stiger ner på jorden för att konstatera att det just är "synd om människorna". Med ett utanförperspektiv är det lätt för henne att konstatera att människorna lider stora kval och att det de facto är synd om oss människor. Pjäsen lyckades för övrigt förmedla Strindbergs budskap på ett ypperligt sätt. Teater är ett underskattat kulturnöje. Helt klart mer intressant och underhållande än exempelvis bio.
För den som inte orkar eller vill besöka en teater för att inse att det är synd om människorna kan lyssna på musik istället. Här kan jag rekommendera en låt med gruppen Skyclad på samma tema som Strindbergs pjäs. Den heter Postcard from planet earth, och i texten betraktas människorna och livet på jorden utifrån en utomjordings perpektiv. Det konstateras att jorden är kul att besöka, men att man skulle inte vilja bosätta sig där. Ganska insiktsfullt. Snart är det möjligt för människor att bosätta sig i rymden. Hur många tar chansen? Förmodligen spelar det ingen roll vart vi människor bor, ty det är likväl synd om oss...
Skyclad- Postcard from planet earth
Sorry it has been so long since you received my last transmission,meanwhile I've studied them - learned about their strange condition.
Now I think I understand why they live in such confusion,sadly they'll never change - I have come to this conclusion....
Planet Earth is great to visit - It's great to visit(but you wouldn't want to live there.)
I am the mariner who navigates seas celestial,astronaut ambassador sent to foreign shores terrestrial.Now with hindsight I admit I don't admire the humans' lot,frail bodies - fragile, ill equipped, their lives are hard (but they are not).
Planet Earth is great to visit - It's great to visit(but you wouldn't want to live there.)And when you know the ways of menthen you can only pity them,every day a raging storm -castaway in a carbon based life form.
I've wandered far (I've wondered hard) and have one source of comfort only -when I share my thoughts with you mortality is not so lonely.Countless starts between us - myriad the things I miss,I say farewell and think of home, the static drowns my parting kiss.
Planet Earth is great to visit - It's great to visit(but you wouldn't want to live there.)
And as your signal slowly wanes -the fears return (my growing pains),here it is for what it's worth -yet another postcard from planet Earth.
onsdag 4 februari 2009
Bristande respekt för auktoriteter
En förekommande uppfattning i samhället är att medborgare, företrädesvis yngre, tappar respekten för auktoriteter i allt högre utsträckning. Äldre och vuxenvärlden tas inte på allvar och poliser, myndigheter och lärare ses som fiender. Det har förmodligen alltid funnits en fientlighet mot auktoriteter bland unga, men förut hade man åtminstone respekten kvar gentemot dem.
I veckan publicerades flera olika artiklar som påvisar att ungdomars respekt för auktoriteter håller på att urholkas eller försvinna helt. I Aftonbladet skrev man om hur ofta lärare utsätts för våld, hot och trakasserier från elever. Den 3/2-09 redogjordes det för att det under förra året anmäldes över 500 unika fall där elever terroriserat sina lärare. Möjligen kan anmälningsbenägenheten ha ökat, men tidningen redovisade ett trettiotal unika fall mer ingående. Det var allt från grova misshandlar till psykisk terror. Samtidigt som lärarens makt att agera har reducerats, har våldet mot yrkeskåren ökat.
Lagen, förordningar och bestämmelser verkar helt och hållet sluta upp på elevens sida vid en konflikt. Oberoende av vad dessa har gjort. Utbildningsminister Jan Björklund utlovar en attitydförändring och större maktbefogenheter till lärarkåren. Ja, han blev tydligen till och med (upp)rörd av artiklarna. Det kan bli intressant. Problemet är väl bara att utbildningsministern efter nästa val lika gärna kan heta Lars Ohly. Då fösrvinner förmodligen både betyg, lärare, regler och den gnutta ansvar dagens skolelever idag kan tillskriva sig själva i skolan.
I en annan artikel, dock inte i Aftonbladet, redovisade man ungefär samtidigt att polisanmälningar mot just polisen har ökat markant. (http://www.bt.se/nyheter/tt_inrikes/fler-poliser-anmals-for-tjanstefel(1126240).gm) Det intressanta i sammanhanget är att det just är unga som är mer anmälningsbenägna. Jag är ingen fan av polisbrutalitet och kan tycka att polisen ibland tar sig alldeles för stora friheter, men de måste ändå kunna få utföra sitt jobb utan att ständigt anmälas. Unga verkar vara väldigt medvetna om sina rättigheter i samhället men samtidigt omedvetna om sina skyldighter till det. Att kasta sten och spotta mot poliser är inte ok. Lika lite som att polisen brukar onödigt våld. Men bara för att de utför sitt arbete och att det råkar drabba unga bör de inte anmälas.
Under flera år har det rapporterats om stenkastning och om allmänt upprorisk attityd i våra förorter. Upprorsmakarna är oftast unga och de drabbade är allt som oftast uniformerade yrkesgrupper (som kan ses som auktoritära). Det är dock inte bara poliser som är hårdast drabbade. Även yrkeschaufförer, brandmän och ambulansförare blir allt oftare utsatta för hot och våld. I vissa områden vägrar de helt enkelt att utföra sitt arbete. Samtidigt mjäkar sig ansvariga politiker och sopar problemen under mattan och skyller på ett övergripande samhällsproblem. Ett samhällsproblem som ingen tar tag i och löser. Resultatet av mjäket blir en utökad respektlöshet gentemot överheten. Ingenting händer ju. En respektlöshet som sprider sig till andra samhällssfärer och som snart kan vara en utvecklad epidemi.
I veckan publicerades flera olika artiklar som påvisar att ungdomars respekt för auktoriteter håller på att urholkas eller försvinna helt. I Aftonbladet skrev man om hur ofta lärare utsätts för våld, hot och trakasserier från elever. Den 3/2-09 redogjordes det för att det under förra året anmäldes över 500 unika fall där elever terroriserat sina lärare. Möjligen kan anmälningsbenägenheten ha ökat, men tidningen redovisade ett trettiotal unika fall mer ingående. Det var allt från grova misshandlar till psykisk terror. Samtidigt som lärarens makt att agera har reducerats, har våldet mot yrkeskåren ökat.
Lagen, förordningar och bestämmelser verkar helt och hållet sluta upp på elevens sida vid en konflikt. Oberoende av vad dessa har gjort. Utbildningsminister Jan Björklund utlovar en attitydförändring och större maktbefogenheter till lärarkåren. Ja, han blev tydligen till och med (upp)rörd av artiklarna. Det kan bli intressant. Problemet är väl bara att utbildningsministern efter nästa val lika gärna kan heta Lars Ohly. Då fösrvinner förmodligen både betyg, lärare, regler och den gnutta ansvar dagens skolelever idag kan tillskriva sig själva i skolan.
I en annan artikel, dock inte i Aftonbladet, redovisade man ungefär samtidigt att polisanmälningar mot just polisen har ökat markant. (http://www.bt.se/nyheter/tt_inrikes/fler-poliser-anmals-for-tjanstefel(1126240).gm) Det intressanta i sammanhanget är att det just är unga som är mer anmälningsbenägna. Jag är ingen fan av polisbrutalitet och kan tycka att polisen ibland tar sig alldeles för stora friheter, men de måste ändå kunna få utföra sitt jobb utan att ständigt anmälas. Unga verkar vara väldigt medvetna om sina rättigheter i samhället men samtidigt omedvetna om sina skyldighter till det. Att kasta sten och spotta mot poliser är inte ok. Lika lite som att polisen brukar onödigt våld. Men bara för att de utför sitt arbete och att det råkar drabba unga bör de inte anmälas.
Under flera år har det rapporterats om stenkastning och om allmänt upprorisk attityd i våra förorter. Upprorsmakarna är oftast unga och de drabbade är allt som oftast uniformerade yrkesgrupper (som kan ses som auktoritära). Det är dock inte bara poliser som är hårdast drabbade. Även yrkeschaufförer, brandmän och ambulansförare blir allt oftare utsatta för hot och våld. I vissa områden vägrar de helt enkelt att utföra sitt arbete. Samtidigt mjäkar sig ansvariga politiker och sopar problemen under mattan och skyller på ett övergripande samhällsproblem. Ett samhällsproblem som ingen tar tag i och löser. Resultatet av mjäket blir en utökad respektlöshet gentemot överheten. Ingenting händer ju. En respektlöshet som sprider sig till andra samhällssfärer och som snart kan vara en utvecklad epidemi.
fredag 30 januari 2009
En hyllning till Thyrfing!
I början av 1996 begav jag mig tillsammans med några kompisar iväg på en skivmässa, i en tid innan då mp3:an inte hade slagit ut Cd-skivan. Detta faktum till trots kom jag inte hem med någon cd från mässan. Istället hade jag fått tag på en demo-tape. Omslaget hade sett lagom häftigt ut och titeln Solen svartnar lockade givetvis en entusiastisk Lord. Att bandnamnet Thyrfing var hämtat från fornnordisk mytologi gjorde inte saken sämre. Jag var vid tidpunkten intresserad av detta och metalband med sådana influenser var det bästa som fanns.
Väl hemma blev jag inte besviken. På den här tiden var det knappast tufft att använda synth inom black metal-musiken, men det har jag alltid skitit i. Jag har nämligen alltid gillat synthslingor i metalmusik! Och vilka synthslingor som Thyrfing levererade sen! Musiken var så bra att jag bestämde mig för att skicka iväg ett brev till kontaktadressen som fanns på omslaget. Därmed hade Thyrfing fått sitt första fan.
Efter ett par veckor hade bandets basist svarat och vi inledde en ganska intensiv brevväxling. Det tog inte lång tid innan han kom och hälsade på Lorden och hans hejdukar till vänner. Personkemin stämde och några veckor senare kom hela bandet ner för att fira valborg med oss. Därefter följde ett par år där kompisgängen hängde runtom i Sverige. Och kul hade vi.
Efter millennieskiftet avtog den intensiva kontaken. Thyrfing hade blivit ett väletablerat band i metalgenren med ett antal fullängsplattor i ryggen. Med vissa bandmedlemmar fortsatte kontakten och även i dags dato håller vi fortfarande sporadisk kontakt. Det var visserligen länge sedan jag ansåg mig tillhöra metalmusikens subkulturella del (vilket i och för sig inte medlemmarna i Thyrfing heller gör) och det var ännu längre sen jag ansåg mig vara väluppdaterad på ny metalmusik. Däremot lyssnar jag fortfarande på musiken, har många vänner och bekanta inom branschen och har all full respekt för dess medföljande livsfilosofi och inställning.
Ibland åker alltså Thyrfing-plattorna på. Även demon "solen svartnar" är lika bra som den var för snart 13 år sedan. I samband med att jag så smått kommit igång med löpträning på rullband igen så dammas gamla cd-sivor av. Givetvis var valet enkelt att låta Thyrfing få rulla som bakgrundsmusik i takt till Lordens taktfasta fotnedsättningar på löpbandet häromveckan. Meningen var att jag skulle köra från deras debut-cd till den senaste. Jag kom dock inte längre än till deras andra skivsläpp Valdr Galga. Jag liksom stannade där. Vilken fulländad mix av aggression, nostalgi, melodier och jävligt bra metalmusik. Den går numera på repeat och hjälper mig i min rehabiliteringsprocess. Det var med hjälp av den jag tämligen lättsamt tog 7 km på en tid strax under 33 minuter häromdagen. Det var också då jag insåg hur mycket Thyrfing och dess musik betytt för mig genom åren. Det var också då jag bestämde mig för att hylla dem på denna blogg. Hell Thyrfing!
Väl hemma blev jag inte besviken. På den här tiden var det knappast tufft att använda synth inom black metal-musiken, men det har jag alltid skitit i. Jag har nämligen alltid gillat synthslingor i metalmusik! Och vilka synthslingor som Thyrfing levererade sen! Musiken var så bra att jag bestämde mig för att skicka iväg ett brev till kontaktadressen som fanns på omslaget. Därmed hade Thyrfing fått sitt första fan.
Efter ett par veckor hade bandets basist svarat och vi inledde en ganska intensiv brevväxling. Det tog inte lång tid innan han kom och hälsade på Lorden och hans hejdukar till vänner. Personkemin stämde och några veckor senare kom hela bandet ner för att fira valborg med oss. Därefter följde ett par år där kompisgängen hängde runtom i Sverige. Och kul hade vi.
Efter millennieskiftet avtog den intensiva kontaken. Thyrfing hade blivit ett väletablerat band i metalgenren med ett antal fullängsplattor i ryggen. Med vissa bandmedlemmar fortsatte kontakten och även i dags dato håller vi fortfarande sporadisk kontakt. Det var visserligen länge sedan jag ansåg mig tillhöra metalmusikens subkulturella del (vilket i och för sig inte medlemmarna i Thyrfing heller gör) och det var ännu längre sen jag ansåg mig vara väluppdaterad på ny metalmusik. Däremot lyssnar jag fortfarande på musiken, har många vänner och bekanta inom branschen och har all full respekt för dess medföljande livsfilosofi och inställning.
Ibland åker alltså Thyrfing-plattorna på. Även demon "solen svartnar" är lika bra som den var för snart 13 år sedan. I samband med att jag så smått kommit igång med löpträning på rullband igen så dammas gamla cd-sivor av. Givetvis var valet enkelt att låta Thyrfing få rulla som bakgrundsmusik i takt till Lordens taktfasta fotnedsättningar på löpbandet häromveckan. Meningen var att jag skulle köra från deras debut-cd till den senaste. Jag kom dock inte längre än till deras andra skivsläpp Valdr Galga. Jag liksom stannade där. Vilken fulländad mix av aggression, nostalgi, melodier och jävligt bra metalmusik. Den går numera på repeat och hjälper mig i min rehabiliteringsprocess. Det var med hjälp av den jag tämligen lättsamt tog 7 km på en tid strax under 33 minuter häromdagen. Det var också då jag insåg hur mycket Thyrfing och dess musik betytt för mig genom åren. Det var också då jag bestämde mig för att hylla dem på denna blogg. Hell Thyrfing!
tisdag 27 januari 2009
Bestäm er vad som ska vara lagligt och olagligt!
I Tyskland delar myndigheter ut heroin gratis till tunga missbrukare. Det främsta argumentet är att man på detta sätt räddar liv. Rena sprutor garanteras, mängden heroin kontrolleras. Dessutom försäkras missbrukarna om att det verkligen är heroin som sprutorna innehåller.
Flera europeiska länder väntas ta efter Tysklandsmodellen. Debatten har även väckts i Sverige. Riksdagen kommer inom överskådlig tid att ta ställning i frågan. Som jag ser det finns det flera problem med att dela ut heroin till tunga missbrukare. Det största problemet är givetvis att det bryter mot svensk lag. I Sverige är bruk av narkotikaklassade preparat förbjudet. Så länge något är olagligt så ska myndigheter inte uppmuntra till att begå brott, eller till att dela ut gratis doser av den "farligaste" drogen som finns.
Om myndigheter ska börja dela ut knark så måste lagen nämligen skrivas om och narkotikabruk accepteras och legaliseras. Om heroinister ska få sitt missbruk subventionerat av stat eller landsting så borde väl all typ av missbruk subventioneras och uppmuntras? Vad säger att "kalle" , som älskar sitt kokainrus lika mycket som Anna som älskar sitt heroin, ska vara mer brottslig än Anna? Kokain (som på senare år blivit en riktig svenssondrog) är nämligen nästan lika farligt som heroin enligt en undersökning. (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article398505.ab) . Staten kanske måste börja kontrollera kokainisters missbruk.
Antingen har man en lagstiftning som är emot bruk av narkotika eller så legaliserar man bruket. Att kompromissa i denna fråga är inget alternativ. Narkotikaförsäljning är en av den organiserade brottslighetens största inkomstkällor. Grovt narkotikabrott genererar mycket högt straffvärde i vårt land. Det ska det också, enligt min mening göra. Men kanske kan man införa en lag som skulle ta de svagas parti här (missbrukarna/brukarna) men fortfarande försöka klämma åt de som skor sig på verksamheten? Samma resonemang verkar man ha fört när man införde sexköpslagen. Man kriminaliserade torskarna och hallickarna (som utnyttjar) och avkriminaliserade att erbjuda och utföra sexuella tjänster mot betalning. (de som blir "utnyttjade".)
Problemet är bara myndigheter även i den här frågan (sexköpsfrågan) uppmuntrar människor att begå brott. Idag uppdagades det nämligen att man i Malmö delar ut gratis kondomer till såväl prostituerade som till torskar. ( http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/119306-malmo-kommun-ger-sexkopare-kondomer) Är inte det att signalera följande budskap till torskarna? : köp gärna sex, men använd kondom! Det kanske är dags för myndigheterna att bestämma sig vad som ska vara lagligt och inte i vissa frågor...
Flera europeiska länder väntas ta efter Tysklandsmodellen. Debatten har även väckts i Sverige. Riksdagen kommer inom överskådlig tid att ta ställning i frågan. Som jag ser det finns det flera problem med att dela ut heroin till tunga missbrukare. Det största problemet är givetvis att det bryter mot svensk lag. I Sverige är bruk av narkotikaklassade preparat förbjudet. Så länge något är olagligt så ska myndigheter inte uppmuntra till att begå brott, eller till att dela ut gratis doser av den "farligaste" drogen som finns.
Om myndigheter ska börja dela ut knark så måste lagen nämligen skrivas om och narkotikabruk accepteras och legaliseras. Om heroinister ska få sitt missbruk subventionerat av stat eller landsting så borde väl all typ av missbruk subventioneras och uppmuntras? Vad säger att "kalle" , som älskar sitt kokainrus lika mycket som Anna som älskar sitt heroin, ska vara mer brottslig än Anna? Kokain (som på senare år blivit en riktig svenssondrog) är nämligen nästan lika farligt som heroin enligt en undersökning. (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article398505.ab) . Staten kanske måste börja kontrollera kokainisters missbruk.
Antingen har man en lagstiftning som är emot bruk av narkotika eller så legaliserar man bruket. Att kompromissa i denna fråga är inget alternativ. Narkotikaförsäljning är en av den organiserade brottslighetens största inkomstkällor. Grovt narkotikabrott genererar mycket högt straffvärde i vårt land. Det ska det också, enligt min mening göra. Men kanske kan man införa en lag som skulle ta de svagas parti här (missbrukarna/brukarna) men fortfarande försöka klämma åt de som skor sig på verksamheten? Samma resonemang verkar man ha fört när man införde sexköpslagen. Man kriminaliserade torskarna och hallickarna (som utnyttjar) och avkriminaliserade att erbjuda och utföra sexuella tjänster mot betalning. (de som blir "utnyttjade".)
Problemet är bara myndigheter även i den här frågan (sexköpsfrågan) uppmuntrar människor att begå brott. Idag uppdagades det nämligen att man i Malmö delar ut gratis kondomer till såväl prostituerade som till torskar. ( http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/119306-malmo-kommun-ger-sexkopare-kondomer) Är inte det att signalera följande budskap till torskarna? : köp gärna sex, men använd kondom! Det kanske är dags för myndigheterna att bestämma sig vad som ska vara lagligt och inte i vissa frågor...
torsdag 22 januari 2009
Moraliska dilemman på arbetsmarknaden
För snart tio år sedan publicerade våra fyra största tidningar en artikelserie där hotet mot demokratin granskades. Som ett led i granskningen hängde man ut 63 svenska medborgare som sades vilja störta vårt "demokratiska" samhälle. Media använde terminologin nazister och MC-gängmedlemmar om de uthängda.
En av de som hängdes ut var Hampus Hellekant. Tidigare under året (1999) hade Hellekant tillsammans med två kamrater mördat den person som gått till historien som fackföreningsmannen Björn Söderberg. Hellekant och en kumpan dömdes till vardera 11 års fängelse. Tiden har gått och knappt någon minns längre Hellekant (eller de andra uthängda "antidemokraterna"). Tills nyligen. Hellekant har nämligen återigen skapat tidningsrubriker på senare tid. Denna gång i ett helt annat sammanhang.
Under sin tid i fängelse får man anta att Hellekant beslutade sig för att förändra sitt liv. Han bytte identitet (vad han heter idag vet jag inte och är för övrigt helt irrelevant) och började studera. Efter muck ansökte han till att få börja på läkarlinjen vid karolinska institutet. Han antogs, men på något vänster uppdagades det vem Hellekant var. Därmed fråntogs han sin utbildningsplats omedelbart. Man har i media angivit att Hellekant skulle ha förfalskat sitt betyg vid antagningen. Enligt flera källor på Internet bestod den förfalskningen i att han bytt ut sitt födelsenamn (Hampus Hellekant) mot sitt nya på betyget.
Tidigare i veckan uppdagades det att Hellekant inte har gett upp sina läkarambitioner. Trots avstängningen från Karolinska. Han hade efter avstängningen sökt och antagits att studera till läkare vid Uppsala universitet. Universitetsledningen i Uppsala varken dementerade eller bekräftade uppgifterna först. Efter stor massmedial uppmärksamhet stod det dock klart att Hellekant faktiskt var en av de studenter som nyligen startat läkarutbildningen vid universitetet. Det deklarerades att Hellekant skulle få delta vid de teoretiska genomgångarna men att han aldrig skulle få erhålla sin läkarlegitimation.
I Sverige bygger påföljderna av ett brott både på straff och vård. I teorin ska grova brottslingar isloeras från omvärlden (straffet) och komma ut som nya laglydiga medborgare efter avtjänad fängelsedom (som en konsekvens av vården de fått under straffperioden). Vårt system är inte vidare effektivt. Inte alls faktiskt. Dystra siffror visar att väldigt store andel av brottslingarna återfaller i brott efter sina fängelsedomar. Ofta blir brottsligheten de ägnar sig åt också grövre och grövre. Därmed kommer många interner ut som sämre människor utifrån ett samhällsperspektiv.
De fåtal som dock lyckas slå sig fria från den kriminella världen och vill satsta på en normal yrkeskarriär, likt Hellekant, har dock ingen reell chans. Det blir vanligare och vanligare att arbetsgivare kräver utdrag från belastningsregistret av sina nyanställda. Att detta är ett krav på de som ska anställas inom exempelvis barnomsorg är väl i och för sig bra. För vem vill att en dömd pedofil ska ta hand om dottern eller sonen på dagis? Inte jag, inte du. Men det är också med samma resonemang som ingen dömd brottling egentligen kommer att få en ärlig chans på den officiella arbetsmarknaden. Jag kan dock förstå varför vi människor tänker på detta sätt. I fallet Hellekant blir det extra tydligt.
Läkaryrket är en viktig förtroendepost. Läkare har det yttersta ansvaret för människors liv och död. För en läkare måste livet vara heligt. Alla förstår därmed svårigheten i att ha en morddömd läkare som arbetar inom svensk sjukvård. Å andra sidan har han ju även sonat sitt brott. Han begick mordet för tio år sedan. Han ska ju (enligt den utopiska fångvårdsteorin) vara en ny människa, som ska vara väl värd en ny chans. Den kommer han dock aldrig att få.
En positiv aspekt med Hellekant-affären är i alla fall att hans politiska förflutna har tonats ned. Man har satt problemet mördare-läkare i fokus. Ungefär samtidigt som det rapporterades att Hellekant aldrig kommer att få någon läkarlegitimation uppdagades det att en dömd pedofil inte heller skulle kunna få bli barnläkare i Lund. Åtminstone lite rättvisa i retoriken. Konstigt dock att vissa poliser kan få begå brott och fortfarande få kalla sig poliser. Jag menar, deras viktigaste uppgift är att stävja brott. Då kan de ju inte själva begå brottsliga handlingar. Eller kan dem? Ähh, rättvisan i retoriken var visst...Just det: liten!
En av de som hängdes ut var Hampus Hellekant. Tidigare under året (1999) hade Hellekant tillsammans med två kamrater mördat den person som gått till historien som fackföreningsmannen Björn Söderberg. Hellekant och en kumpan dömdes till vardera 11 års fängelse. Tiden har gått och knappt någon minns längre Hellekant (eller de andra uthängda "antidemokraterna"). Tills nyligen. Hellekant har nämligen återigen skapat tidningsrubriker på senare tid. Denna gång i ett helt annat sammanhang.
Under sin tid i fängelse får man anta att Hellekant beslutade sig för att förändra sitt liv. Han bytte identitet (vad han heter idag vet jag inte och är för övrigt helt irrelevant) och började studera. Efter muck ansökte han till att få börja på läkarlinjen vid karolinska institutet. Han antogs, men på något vänster uppdagades det vem Hellekant var. Därmed fråntogs han sin utbildningsplats omedelbart. Man har i media angivit att Hellekant skulle ha förfalskat sitt betyg vid antagningen. Enligt flera källor på Internet bestod den förfalskningen i att han bytt ut sitt födelsenamn (Hampus Hellekant) mot sitt nya på betyget.
Tidigare i veckan uppdagades det att Hellekant inte har gett upp sina läkarambitioner. Trots avstängningen från Karolinska. Han hade efter avstängningen sökt och antagits att studera till läkare vid Uppsala universitet. Universitetsledningen i Uppsala varken dementerade eller bekräftade uppgifterna först. Efter stor massmedial uppmärksamhet stod det dock klart att Hellekant faktiskt var en av de studenter som nyligen startat läkarutbildningen vid universitetet. Det deklarerades att Hellekant skulle få delta vid de teoretiska genomgångarna men att han aldrig skulle få erhålla sin läkarlegitimation.
I Sverige bygger påföljderna av ett brott både på straff och vård. I teorin ska grova brottslingar isloeras från omvärlden (straffet) och komma ut som nya laglydiga medborgare efter avtjänad fängelsedom (som en konsekvens av vården de fått under straffperioden). Vårt system är inte vidare effektivt. Inte alls faktiskt. Dystra siffror visar att väldigt store andel av brottslingarna återfaller i brott efter sina fängelsedomar. Ofta blir brottsligheten de ägnar sig åt också grövre och grövre. Därmed kommer många interner ut som sämre människor utifrån ett samhällsperspektiv.
De fåtal som dock lyckas slå sig fria från den kriminella världen och vill satsta på en normal yrkeskarriär, likt Hellekant, har dock ingen reell chans. Det blir vanligare och vanligare att arbetsgivare kräver utdrag från belastningsregistret av sina nyanställda. Att detta är ett krav på de som ska anställas inom exempelvis barnomsorg är väl i och för sig bra. För vem vill att en dömd pedofil ska ta hand om dottern eller sonen på dagis? Inte jag, inte du. Men det är också med samma resonemang som ingen dömd brottling egentligen kommer att få en ärlig chans på den officiella arbetsmarknaden. Jag kan dock förstå varför vi människor tänker på detta sätt. I fallet Hellekant blir det extra tydligt.
Läkaryrket är en viktig förtroendepost. Läkare har det yttersta ansvaret för människors liv och död. För en läkare måste livet vara heligt. Alla förstår därmed svårigheten i att ha en morddömd läkare som arbetar inom svensk sjukvård. Å andra sidan har han ju även sonat sitt brott. Han begick mordet för tio år sedan. Han ska ju (enligt den utopiska fångvårdsteorin) vara en ny människa, som ska vara väl värd en ny chans. Den kommer han dock aldrig att få.
En positiv aspekt med Hellekant-affären är i alla fall att hans politiska förflutna har tonats ned. Man har satt problemet mördare-läkare i fokus. Ungefär samtidigt som det rapporterades att Hellekant aldrig kommer att få någon läkarlegitimation uppdagades det att en dömd pedofil inte heller skulle kunna få bli barnläkare i Lund. Åtminstone lite rättvisa i retoriken. Konstigt dock att vissa poliser kan få begå brott och fortfarande få kalla sig poliser. Jag menar, deras viktigaste uppgift är att stävja brott. Då kan de ju inte själva begå brottsliga handlingar. Eller kan dem? Ähh, rättvisan i retoriken var visst...Just det: liten!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)