Den senaste tiden har nyhetsflödet dominerats av dysterhet. Media har startat ett drev mot den läkare som (vad man förstår av sakkunniga i branschen) handlat enligt svensk vårdpraxis när det gäller vård av redan förlorad patient. Josef Fritzl gömmer sig i sin tur bakom en blå pärm som han klippt ut kikhål i under den massmedialt uppmärksammade rättegången i Österrike. Märkligt, men rätt komiskt beteende i all tragik. Berättelsen Fritzl är ju faktiskt som en kompis sa häromdagen värre än den värsta skräckfilm man sett.
Så, mitt i allt elände dök den ändå upp. Årets första vårdag! Nåja, kanske är det att ta i, både imorse och när detta skrivs är det minusgrader utanför Lordens hem. Just nu känns det dock som att en glimt av solen, lite fågelkvitter och torr mark lockar fram värsta vårkänslorna.
Givtevis kunde jag inte hålla mig inomhus utan begav mig iväg tillsammans med en kompis på en joggingrunda tidigare under dagen. Värken och stelheten i foten glömdes bort för ett ögonblick och shortsen åkte på. Att löpspåret var isigt till sora deler spelade heller ingen roll. Polaren deklarerade tidigt att denne led av skoskav så jag ångade iväg ensam i ett ok tempo. Väl hemma kom jag fram 20 minuter innan min vän, som givetvis var tvungen att skylta med två stora blåsor under fotsulorna för att bli betrodd som skadad, snarare än dåligt tränad. Jag får köpa bortförklaringen.
Synd bara att min egen fotjävel stelnar till och värker efteråt. Den har man nog fått för sina synders skull, som en nära släkting nyligen påpekade. Skönt i alla fall att vårens antågande i vanlig ordning ger spralliga och somriga känslor. Det behövs i en allt mer eländigt samhälle. Vårkänslorna tänkte jag fira tillsammans med er bloggläsare genom att bjuda på en rejält somrig svensk bit, och rejäl nostalgitripp. Den hämtas från (sommar)barnprogrammet HAJK (helfestligt, allmänbildande, jätteintressant och kunskapsorienterande). Ett stycke svensk kulturhistoria. Innan låten drar igång säger programledaren tjipp. På kunskapsbanken wikipedia förklaras Alsterlinds ordval på följande sätt: En vanligt förekommande hälsningsfras i programmet var "tjipp". Ordet är en synonym för "hej eller "tja" och hittades på av Bengt Alsterlind under dennes tid på SVT i Karlstad. Det är sprunget ur idén att hitta på ett speciellt hälsningord till Hajk-serien. Vidare kan man läsa: Sommarhajk brukade avslutas med att Sven Erik Magnusson framförde låten Sommar och sol. I en inspelning som användes i många år lekte barn från en grundskola i Karlstad i bakgrunden. Det är alltså detta stycke kulturhistoria ni nu ska få ta del av. Sverige och den svenska sommaren är fantastisk, eller hur!?
tisdag 17 mars 2009
torsdag 12 mars 2009
Grattis på 30-årsdagen!
Idag fyller en mycket gammal och trogen vän till mig 30 år. Det är en vän som jag inte kan leva utan och som blivit som ett naturligt inslag i min vardagliga kontext. Idag skålar Lorden för text-TV som firar sitt 30-åriga varande. I begynnelsen skulle text-TV endast fungera som ett hjälpmedel för döva. Det dröjde dock inte länge innan hela den svenska befolkningen började att nyttja tjänsten. Idag använder (enligt egen utsago) 2 miljoner svenskar tjänsten dagligen. Med all rätta!
Personligen har jag nämligen svårt att leva utan text-TV. Tjänsten ger en ypperlig översikt och sammanfattning av såväl inrikes som utrikes nyheter. Dessutom finns en sportavdelning som ständigt uppdateras och liveresultat som aldrig sviker oss sportfånar. Jag överdriver inte när jag säger att jag säkerligen "gläpper" på text-TV hundra gånger om dagen.
I det rådande informationssamhället skulle man kunna tänka sig att Internet och andra medier borde ha slagit ut text-TV, men så är alltså inte fallet. Deras nyhetsförmedling är inte enbart lättbegriplig, de är snabba också. Visst finns det nackdelar, men de är mer av social karaktär. Åtskilliga gånger har vänner och bekanta uttryckt sin frustration över hur jag ständigt måste hålla mig uppdaterad på text-tv:n i sociala sammanhang. Oftast sker manövreringen omedvetet. Text-TV:n har alltså blivit ett så normaliserat fenomen i mitt liv att jag inte ens tänker efter innan man är där och uppdaterar sig.
Flera i min bekantskapskrets är faktiskt födda samma år som text-TV:n och visst är det roligare att prata, öla och snacka med dessa än med text-TV:n. Men när det kommer till kunskapsbank, trofasthet och pålitlighet är det inte många som slår min nyblivne 30-årskamrat. Det är därför med stor vördnad jag författar denna hyllningstext. Utan text-TV hade mitt liv inte varit lika innehållsrikt. Tack för att du finns!
edit: Text-Tv finns också givetvis på nätet ( http://svt.se/texttv )
Personligen har jag nämligen svårt att leva utan text-TV. Tjänsten ger en ypperlig översikt och sammanfattning av såväl inrikes som utrikes nyheter. Dessutom finns en sportavdelning som ständigt uppdateras och liveresultat som aldrig sviker oss sportfånar. Jag överdriver inte när jag säger att jag säkerligen "gläpper" på text-TV hundra gånger om dagen.
I det rådande informationssamhället skulle man kunna tänka sig att Internet och andra medier borde ha slagit ut text-TV, men så är alltså inte fallet. Deras nyhetsförmedling är inte enbart lättbegriplig, de är snabba också. Visst finns det nackdelar, men de är mer av social karaktär. Åtskilliga gånger har vänner och bekanta uttryckt sin frustration över hur jag ständigt måste hålla mig uppdaterad på text-tv:n i sociala sammanhang. Oftast sker manövreringen omedvetet. Text-TV:n har alltså blivit ett så normaliserat fenomen i mitt liv att jag inte ens tänker efter innan man är där och uppdaterar sig.
Flera i min bekantskapskrets är faktiskt födda samma år som text-TV:n och visst är det roligare att prata, öla och snacka med dessa än med text-TV:n. Men när det kommer till kunskapsbank, trofasthet och pålitlighet är det inte många som slår min nyblivne 30-årskamrat. Det är därför med stor vördnad jag författar denna hyllningstext. Utan text-TV hade mitt liv inte varit lika innehållsrikt. Tack för att du finns!
edit: Text-Tv finns också givetvis på nätet ( http://svt.se/texttv )
tisdag 10 mars 2009
Veckan som gick...
Förra veckan bjöd på en hel del intressanta utvecklingar med tanke på vad jag tagit upp i anslutning till Lordens blogg. Knappt hann jag yttra min negativa inställning gentemot pajaspolitikern Jan Emanuel Johansson innan det etablerade mediedrevet var honom i hälarna. Det visade sig att Jan Emanuel hyrde ut fastigheter till ockerpriser. Det är inget fel att tjäna pengar. Lorden motsätter sig jantelagen men när populisten Johansson hävdar att han vill ha ett så rättvist samhälle som möjligt, alltid vill ta de svagas parti och samtidigt kräver 35 000 i veckan för sin fastighet blir det patetiskt. Populismen visar sitt fula tryne och populismen är Jan Emanuel Johansson personifierad. Vi får väl se om hans populistiska kamrat Mona Sahlin vågar inbjuda honom till den yttersta partitoppen. Det borde ge den moderna socialdemokratin ytterligare fiender i så fall.
I helgen spelades så den omskrivna tennismatchen mellan Sverige och Israel. Jag har tidigare på bloggen föraktat att man blandar ihop idrott och politik. Politikerna i Malmö hade nämligen bestämt att matchen skulle spelas inför tomma läktare som en följd av den politiska situationen i Gaza. Ett felbeslut av Reepalu och co. Men när beslutet väl var fattat borde man ha följt det. Problemet var bara att läktarna inte alls var tomma. Där fanns nämligen en mängd israeler (och endel svenskar) som skrek och hejade fram sitt land och sitt folk. Det var lätt att hålla sig för skratt framför TV:n när israelerna (idrottarna) medvetet psykade de svenska tennispelarna på planen. DC-kaptenen Mats Wilander blev fly förbannad och Lorden dunkade en och annan näve i sitt soffbord. Matchen förlorade Sverige efter en riktig rysare.
DC-snackisen tog dock inte slut i och med att matchen tog slut. Inte nog med att Israels idrottare visade dåligt uppförande, Israels företrädare gör som de alltid gjort sedan det andra världskriget när någon kritiserar landet: man anklagar dem för antisemitism. Enligt flera företrädare för Simon Wiesenthals center så visar Sverige prov på ren nazism och antisemitism genom att ha låtit matchen spelas inför tomma läktare. (http://www.kvp.se/nyheter/1.1491935/sverige-anklagas-for-antisemitism)
Herregud, enligt gemene man ska judar vara kända för sin intelligens, men genom detta ältande och dessa totalt löjeväckande åsikter, som ständigt får pågå, reducerar man sig själva till idioter. Att man själva bedriver aggressiv politik och diskriminering av ett folkslag är tydligen ok. Att det tredje största inhemska partiet vill förvägra palestiner i Israel verkar också vara ok, men när ett land låter en tennismatch spelas inför tomma läktare är de tydligen antisemiter och nazister. Israel känns som ett bortskämt barn som ständigt börjar gråta så fort minsta kritik riktas mot det. Bortskämda barn brukar inte klara sig särskilt länge. Deras krav på särbehandling gör oftast att de snart blir utstötta. Man kan undra hur stort tålamodet med Israels krav på särbehandling är i världspolitiken. Landet lär knappast vara populärare i Sverige efter DC-matchen och dess efterspel. Det är en sak som är säker...
I helgen spelades så den omskrivna tennismatchen mellan Sverige och Israel. Jag har tidigare på bloggen föraktat att man blandar ihop idrott och politik. Politikerna i Malmö hade nämligen bestämt att matchen skulle spelas inför tomma läktare som en följd av den politiska situationen i Gaza. Ett felbeslut av Reepalu och co. Men när beslutet väl var fattat borde man ha följt det. Problemet var bara att läktarna inte alls var tomma. Där fanns nämligen en mängd israeler (och endel svenskar) som skrek och hejade fram sitt land och sitt folk. Det var lätt att hålla sig för skratt framför TV:n när israelerna (idrottarna) medvetet psykade de svenska tennispelarna på planen. DC-kaptenen Mats Wilander blev fly förbannad och Lorden dunkade en och annan näve i sitt soffbord. Matchen förlorade Sverige efter en riktig rysare.
DC-snackisen tog dock inte slut i och med att matchen tog slut. Inte nog med att Israels idrottare visade dåligt uppförande, Israels företrädare gör som de alltid gjort sedan det andra världskriget när någon kritiserar landet: man anklagar dem för antisemitism. Enligt flera företrädare för Simon Wiesenthals center så visar Sverige prov på ren nazism och antisemitism genom att ha låtit matchen spelas inför tomma läktare. (http://www.kvp.se/nyheter/1.1491935/sverige-anklagas-for-antisemitism)
Herregud, enligt gemene man ska judar vara kända för sin intelligens, men genom detta ältande och dessa totalt löjeväckande åsikter, som ständigt får pågå, reducerar man sig själva till idioter. Att man själva bedriver aggressiv politik och diskriminering av ett folkslag är tydligen ok. Att det tredje största inhemska partiet vill förvägra palestiner i Israel verkar också vara ok, men när ett land låter en tennismatch spelas inför tomma läktare är de tydligen antisemiter och nazister. Israel känns som ett bortskämt barn som ständigt börjar gråta så fort minsta kritik riktas mot det. Bortskämda barn brukar inte klara sig särskilt länge. Deras krav på särbehandling gör oftast att de snart blir utstötta. Man kan undra hur stort tålamodet med Israels krav på särbehandling är i världspolitiken. Landet lär knappast vara populärare i Sverige efter DC-matchen och dess efterspel. Det är en sak som är säker...
onsdag 4 mars 2009
Tidlös sjukdom behandlas med tidsenligt botmedel
Det har under hela världshistorien funnits människor som lidit av depressioner och andra psykiska sjukdomar. Det har dock aldrig upptäckts en legitim och bestående metod för att bota psykiskt sjuka. För er som är intresserade av hur vi historiskt har försökt att bota psykiskt sjuka gör rätt i att besöka det medicinalhistoriska muséet i Vadstena. Muséet är inrymt i det så kallade stora dårhuset och ger en bild av behandlingsmetoder från mitten av 1750-talet och framåt. En såväl spännande som intressant upplevelse.
I början av 1900-talet trodde läkare och vetenskapsmän att de hade kommit på ett samtida och framtida botmedel som var lika revolutionerande som fungernade inom psykiatrin. Man menade att man med hjälp av kirurgiska ingrepp kunde skära av nervbanor från pannloben till hjärnan. Metoden kallas lobotomering och fick faktiskt så stor genomslagskraft att dess upphovsman Egas Moniz tilldelades nobelpriset 1949. Idag är lobotomeringen helt utdöd. Ganska snart upptäcktes att de kirurgiska ingreppen var förenade med livsfara. Visst blev de "behandlade" oftast lugnare, men lobotomerade har beskrivit hur de totalt förlorat sin identitet och tankeförmåga. Flera dog också till följd av ingreppen. Det kanske mest kända bok/filmexemplet som behandlar nutidshistorisk mentalvård med lobotomering som centralpunkt är Gökboet. De flesta som sett filmen minns hur huvudpersonen som spelas av Jack Nicholson fullständigt förlorar sin identitet efter just lobotomeringen.
Sedan 70-talet är det fullständigt otänkbart att lobotomera människor i medicinskt syfte och för att bota mental ohälsa. Lika fel som de flesta av oss tycker att behandlingen är nu, lika rätt tyckte alla att behandlingen var då. Man lever i efterklokhetens tecken och agerar efter det man tror är rätt. Det ska man aldrig glömma.
Den moderna behandlingen av depression och mental ohälsa har främst bestått av elchocker (svåra fall) och psykofarmaka. Utan vidare kritiskt förhållningssätt har våra doktorer skrivit ut mängder av beroendeframkallande droger som botmedel under de senaste årtiondena. Denna behandling har givetvis fått stora individella konsekvenser. Ett tydligt exempel är fallet Thomas Quick som behandlats flitigt på bloggen (dock inte med psykofarmaka ;)). Kanske är psykofarmakans konsekvenser lika allvarliga som lobotomeringens? Kanske tycker kommande generation att vi var lika märkliga som drogade våra mentalpatienter som vi anser att lobotomeringens förespråkare är idag?
Det verkar förresten redan som om psykofarmakans tid är förbi. Den nya flugan inom psykvården presenterades nämligen officiellt idag: samtalsterapin. (http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=2675208) . Samtalsterapin kan tyckas vara harmlös i jämförelse med tidigare beskrivna botmedelsmetoder. Om man inte är scientolog då...Kanske är vi alla scientologer i framtiden!? Då kan vi även förkasta samtalsterapin som botmedel, som ju tydligen är rätt utifrån vår tids tänkesätt...Den som lever får se.
I början av 1900-talet trodde läkare och vetenskapsmän att de hade kommit på ett samtida och framtida botmedel som var lika revolutionerande som fungernade inom psykiatrin. Man menade att man med hjälp av kirurgiska ingrepp kunde skära av nervbanor från pannloben till hjärnan. Metoden kallas lobotomering och fick faktiskt så stor genomslagskraft att dess upphovsman Egas Moniz tilldelades nobelpriset 1949. Idag är lobotomeringen helt utdöd. Ganska snart upptäcktes att de kirurgiska ingreppen var förenade med livsfara. Visst blev de "behandlade" oftast lugnare, men lobotomerade har beskrivit hur de totalt förlorat sin identitet och tankeförmåga. Flera dog också till följd av ingreppen. Det kanske mest kända bok/filmexemplet som behandlar nutidshistorisk mentalvård med lobotomering som centralpunkt är Gökboet. De flesta som sett filmen minns hur huvudpersonen som spelas av Jack Nicholson fullständigt förlorar sin identitet efter just lobotomeringen.
Sedan 70-talet är det fullständigt otänkbart att lobotomera människor i medicinskt syfte och för att bota mental ohälsa. Lika fel som de flesta av oss tycker att behandlingen är nu, lika rätt tyckte alla att behandlingen var då. Man lever i efterklokhetens tecken och agerar efter det man tror är rätt. Det ska man aldrig glömma.
Den moderna behandlingen av depression och mental ohälsa har främst bestått av elchocker (svåra fall) och psykofarmaka. Utan vidare kritiskt förhållningssätt har våra doktorer skrivit ut mängder av beroendeframkallande droger som botmedel under de senaste årtiondena. Denna behandling har givetvis fått stora individella konsekvenser. Ett tydligt exempel är fallet Thomas Quick som behandlats flitigt på bloggen (dock inte med psykofarmaka ;)). Kanske är psykofarmakans konsekvenser lika allvarliga som lobotomeringens? Kanske tycker kommande generation att vi var lika märkliga som drogade våra mentalpatienter som vi anser att lobotomeringens förespråkare är idag?
Det verkar förresten redan som om psykofarmakans tid är förbi. Den nya flugan inom psykvården presenterades nämligen officiellt idag: samtalsterapin. (http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=2675208) . Samtalsterapin kan tyckas vara harmlös i jämförelse med tidigare beskrivna botmedelsmetoder. Om man inte är scientolog då...Kanske är vi alla scientologer i framtiden!? Då kan vi även förkasta samtalsterapin som botmedel, som ju tydligen är rätt utifrån vår tids tänkesätt...Den som lever får se.
måndag 2 mars 2009
Gammal är äldst!
Efter att ha uppnått 15 års ålder upphörde jag egentligen att fascineras av actionfilm. Visst kom det en och annan bra rulle i genren, men generellt har jag gillat snåriga och kluriga intriger i filmer framför meningslöst och hjärndött pang pang. När man blivit byxmyndig är man tydligen så pass vuxen att man inser att Jean Claude van Damme och Steven Seagal inte längre är häftigast på jorden.
Det har emellertid funnits två actionhjältar som hållit måttet i min subjektiva föreställningsvärld i actionfilms-träsket genom åren. Den ena är John McClane gestaltad av Bruce Willis i Die Hard- filmerna, och den andre är John Rambo, gestaltad av Sylvester Stallone i Rambo-filmerna. Dessa stenhårda anti-hjältar har ett större djup än den gemene actionhjälten.
När man för ett par år sedan fick höra att det både skulle komma en Die Hard 4 och en Rambo 4 inom kort, var det en ambivalent känsla som infann sig i Lordens kropp. Visst ville man återuppleva sina gamla hjältar på vita duken i vuxen ålder, men samtidigt var man rädd för att åldern hade tagit ut sin rätt för de gamla actionveteranerna. Bruce Willis hade uppnått en ålder av 52 år när Die hard 4 släpptes (2007) och Sylvster Stallone var 62 år (!!!) när Rambo 4 släpptes (2008).
Die Hard 4 gick jag och såg på bio. Willis var hårdare, slitnare, surare och mer våldsam än någonsin tidigare. Die Hard hade verkligen följt utvecklingen och det var med ett brett leende och stor förtjusning jag lämnade biografen den gången. Actionscenerna är oerhört välgjorda och sådär lagom (nåja) överdrivna som det ska vara i en film av denna kaliber. Helt klart en av de bättre actionfilmerna som gjorts under 2000-talet, hittills.
Rambo 4 väntade jag med att se tills igår. Skulle en 62-årig Sylvester Stallone kunna leva upp till mina förväntningar på samma sätt som Willis hade lyckats med? Ja, vad ska man säga? Rambo 4 är helt klart den mest brutala krigsfilm jag någonsin sett, förmodligen också den mest våldsamma krigsskildringen som filmhistorien skådat. Jag vet att det ska finnas statistik på hur många som dör i filmen, och hur många Stallone tar kål på, men i ärlighetens namn behöver jag inte veta. Att återigen få se den snart pensionerade Stallone stå och mata skott på skott, använda pilbågen och sin karaktäristiska Rambo-kniv som om han vore 25 igen var underbart. Och det är bra så.
Intrigen (filmen handlar om en väpnad konflikt i Burma) ger en väldigt rå och inhuman skildring av krigets spelregler. Den får milt sagt Deer Hunters skildring av Vietnam-kriget att framstå som ett barnprogram i jämförelse. Rambo 4 är helt klart en fullpoängare. 10/10 i sin krigsfilmsgenre. Och man blir sannerligen glad av att se att gammal faktiskt är äldst. Slutet i filmen känns som ett naturligt avslut i Rambo-serien, så tyvärr kommer vi nog aldrig mer få se John Rambo vrida nacken av folk på film mer. Eller kommer han tillbaka när han är 72 igen? Man kan ju alltid hoppas...
Det har emellertid funnits två actionhjältar som hållit måttet i min subjektiva föreställningsvärld i actionfilms-träsket genom åren. Den ena är John McClane gestaltad av Bruce Willis i Die Hard- filmerna, och den andre är John Rambo, gestaltad av Sylvester Stallone i Rambo-filmerna. Dessa stenhårda anti-hjältar har ett större djup än den gemene actionhjälten.
När man för ett par år sedan fick höra att det både skulle komma en Die Hard 4 och en Rambo 4 inom kort, var det en ambivalent känsla som infann sig i Lordens kropp. Visst ville man återuppleva sina gamla hjältar på vita duken i vuxen ålder, men samtidigt var man rädd för att åldern hade tagit ut sin rätt för de gamla actionveteranerna. Bruce Willis hade uppnått en ålder av 52 år när Die hard 4 släpptes (2007) och Sylvster Stallone var 62 år (!!!) när Rambo 4 släpptes (2008).
Die Hard 4 gick jag och såg på bio. Willis var hårdare, slitnare, surare och mer våldsam än någonsin tidigare. Die Hard hade verkligen följt utvecklingen och det var med ett brett leende och stor förtjusning jag lämnade biografen den gången. Actionscenerna är oerhört välgjorda och sådär lagom (nåja) överdrivna som det ska vara i en film av denna kaliber. Helt klart en av de bättre actionfilmerna som gjorts under 2000-talet, hittills.
Rambo 4 väntade jag med att se tills igår. Skulle en 62-årig Sylvester Stallone kunna leva upp till mina förväntningar på samma sätt som Willis hade lyckats med? Ja, vad ska man säga? Rambo 4 är helt klart den mest brutala krigsfilm jag någonsin sett, förmodligen också den mest våldsamma krigsskildringen som filmhistorien skådat. Jag vet att det ska finnas statistik på hur många som dör i filmen, och hur många Stallone tar kål på, men i ärlighetens namn behöver jag inte veta. Att återigen få se den snart pensionerade Stallone stå och mata skott på skott, använda pilbågen och sin karaktäristiska Rambo-kniv som om han vore 25 igen var underbart. Och det är bra så.
Intrigen (filmen handlar om en väpnad konflikt i Burma) ger en väldigt rå och inhuman skildring av krigets spelregler. Den får milt sagt Deer Hunters skildring av Vietnam-kriget att framstå som ett barnprogram i jämförelse. Rambo 4 är helt klart en fullpoängare. 10/10 i sin krigsfilmsgenre. Och man blir sannerligen glad av att se att gammal faktiskt är äldst. Slutet i filmen känns som ett naturligt avslut i Rambo-serien, så tyvärr kommer vi nog aldrig mer få se John Rambo vrida nacken av folk på film mer. Eller kommer han tillbaka när han är 72 igen? Man kan ju alltid hoppas...
lördag 28 februari 2009
Sjuk musik
Det är inte ofta som Lorden blir rädd, och det händer ännu mer sällan att han blir rädd av att lyssna på musik. Det finns dock ett band som är så skruvat, sjukt och fullkomligt briljant att man faktiskt blir rädd av att höra på det. Bandet kom jag i kontakt med för många herrans år sedan. Jag fastnade för bandet när jag var som djupast nere i metalträsket men detta är ganska långt ifrån den genren. Man kanske skulle kunna kalla musikstilen ambient eller liknande, men egentligen finns det INGENTING som låter som detta.
Förmodligen fattade jag tycke för bandet för att det var just så sjukt och originellt. Samtidigt förmedlade sångaren en slags desperation som tilltalade/tilltalar mig väldigt mycket. Bandet är tyskt och sångaren sjunger därmed på tyska. När min kära syster kom hem från en längre tysklandsresa, detta måste varit 12-13 år sedan, så spelade jag låten "Der Clown" för henne. Och gissa vad: hon blev rädd!
Stycket ni nu ska höra heter "lebewohl Dominique", bara det oerhört sjukt. Låten handlar om hur huvudpersonen våndas över att denne är HIV-smittad. Hur ska denne förhålla sig? Ska denne berätta för omgivningen, och i så fall hur? Det är så fantastiskt sjukt och skruvat att det är helt underbart. Att jag även sökte denna låt på youtube säger väl en hel del om mig, men att den faktiskt fanns där säger väl en hel del om mänskligheten. Kanske är den relativ? Det finns alltså fler än jag som tycker om Relatives Menschsein. Det finns hopp för människan! Håll någon hårt i handen eller göm dig under täcket när du lyssnar på låten. Om det skulle införas åldersgräns på musik så skulle Relatives Menschsein defintivt vara barnförbjudet. Trevlig lyssning. Och, lev väl Dominique!
Förmodligen fattade jag tycke för bandet för att det var just så sjukt och originellt. Samtidigt förmedlade sångaren en slags desperation som tilltalade/tilltalar mig väldigt mycket. Bandet är tyskt och sångaren sjunger därmed på tyska. När min kära syster kom hem från en längre tysklandsresa, detta måste varit 12-13 år sedan, så spelade jag låten "Der Clown" för henne. Och gissa vad: hon blev rädd!
Stycket ni nu ska höra heter "lebewohl Dominique", bara det oerhört sjukt. Låten handlar om hur huvudpersonen våndas över att denne är HIV-smittad. Hur ska denne förhålla sig? Ska denne berätta för omgivningen, och i så fall hur? Det är så fantastiskt sjukt och skruvat att det är helt underbart. Att jag även sökte denna låt på youtube säger väl en hel del om mig, men att den faktiskt fanns där säger väl en hel del om mänskligheten. Kanske är den relativ? Det finns alltså fler än jag som tycker om Relatives Menschsein. Det finns hopp för människan! Håll någon hårt i handen eller göm dig under täcket när du lyssnar på låten. Om det skulle införas åldersgräns på musik så skulle Relatives Menschsein defintivt vara barnförbjudet. Trevlig lyssning. Och, lev väl Dominique!
tisdag 24 februari 2009
Stoppa pressarna!
Lorden tänker inte yppa ett ord till om att Daniel Westling och kronprinsessan Victoria ska gifta sig. Hysterin kring nyheten får etablerad media stå för istället.
Lite kul är det dock att konstatera att Lorden aldrig hade godkänts av varken kungen eller regeringen om det var mitt liv som skulle nagelfaras inför ett eventuellt Victoria-bröllop. Å andra sidan hade förmodligen ingen av "vanlig börd" förutom just Daniel godkänts. I flera år har media snokat, mutat människor och konstruerat verkligheter i jakt på Daniel-skandaler. Man har inte funnit något. Prinsen av Västergötland verkar ha osedvanligt rent mjöl i påsen och tur är väl det. Äkta kärlek vinner alltid! Vår kung däremot har många lik i garderoben. Om han hade varit Daniel skulle han aldrig ha blivit accpeterad, eller? Men vad tusan, vi gillar dig i alla fall knugen!
Lite kul är det dock att konstatera att Lorden aldrig hade godkänts av varken kungen eller regeringen om det var mitt liv som skulle nagelfaras inför ett eventuellt Victoria-bröllop. Å andra sidan hade förmodligen ingen av "vanlig börd" förutom just Daniel godkänts. I flera år har media snokat, mutat människor och konstruerat verkligheter i jakt på Daniel-skandaler. Man har inte funnit något. Prinsen av Västergötland verkar ha osedvanligt rent mjöl i påsen och tur är väl det. Äkta kärlek vinner alltid! Vår kung däremot har många lik i garderoben. Om han hade varit Daniel skulle han aldrig ha blivit accpeterad, eller? Men vad tusan, vi gillar dig i alla fall knugen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)