En studie i makt

När man talar 1900-tal och diktatorer tänker de flesta osökt på Adolf Hitler. Givetvis överskuggar det andra världskriget, tredje riket och vår tids mest kända historiska person alla andra händelser, riken och personer under det seklet. Så bör det också rimligtvis vara. 1900-talet i allmänhet och första delen av seklet i synnerhet är dock en väldigt intressant tid i största allmänhet.

Det politiska läget var instabilt och demokrati som styrelseform var långt ifrån självklart. I Italien lyckades en journalist bli landets enväldiga ledare: Benito Mussolini har gått till historien med bitter eftersmak och ordet fascist är okritiserat ett negativt laddat epitet. Lorden har läst Göran Hägghs biografi om Benito Mussolini. En intressant bok som genererar en hel del tankar.

Det ska villigt erkännas att jag tidigare aldrig öppnat en bok författad av Göran Häggh. Men som hängiven fan av På spåret har intresset för att läsa en av hans böcker ökat markant. Häggh har nämligen (kunskapsmässigt) krossat det mesta i sin väg i tävlingen. Det inger respekt. När sedan min nyfikenhet på Hägghs författarskap korsade mitt historieintresse var saken klar: Hägghs oskuld skulle tas!

Göran Häggh ger en gedigen översikt över Mussolinis liv. Han ger dessutom en kritisk men också klarsynt bild av samtiden och till varför det blev som det blev. Häggh sticker också effektivt hål på myten om att Mussolini (eller Il Duce som han kallades) enbart var en skrupelfri tyrann utan hämningar och en man med enbart negativa sidor. Faktum är att Häggh gång på gång berömmer Il Duces sociala gärningar och ekonomiska politik. Exempelvis byggdes infrastrukturen ut och utvecklades enormt under Mussolinis diktatorskap. Vidare försvann maffian helt och hållet under eran. Möjligen med märkliga metoder, men faktum är att den korruption som mångt och mycket präglar Italiens nuvarande styrelseskikt inte heller existerade under Mussolinis ledarskap.

En falsk föreställning är att Mussolini och fascisterna anammade Tysklands raspolitik. Inslag av rasism skedde först under Mussolinis sista år vid makten, när 2:a världskriget var igång och Italien slogs på tyskarnas sida. Att anamma raspolitik var dock inget märkligt i sig under denna tidsperiod. Raslära var kutym och i Sverige fanns ett rasbiologiskt institut (sanktionerat av socialdemokraterna) långt innan världen ens kände till Adolf Hitler eller NSDAP.

Givetvis är Hägghs bok, "En studie i makt", ingen propagandabok för Mussolini. Han ger vissa negativa aspekter av honom och fascismen. Ideologin i sig bygger på en våldsromantisering och många framstående fascister hyllade våld. Specifikt en föregångare till fascismen: Gabriele D'Annunzio. Likaså var man ultranationalister. Återigen var detta inget märkvärdigt. Italien hade bildats under 1800-talet, var en ung nationalstat och anammade hela västeuropas idéströmningar under denna tid. Italiens nationalism innefattade dessutom (återigen) ingen biologisk rasism från början.

Häggh beskriver också Italiens anfallskrig mot Abessinien (nuvarande Etiopien). Hur dumt
kolonialisering än må vara med våra moderna ögon mätt, så var det inget konstigt utifrån samtidens perspektiv. Alla andra Europeiska stormakter hade kolonier, så att Italien med sin nationalism i ryggen också ville delta i Afrikas erövring är i sig inget konstigt. Mussolini var alltså inte mer elak än någon annan västerländsk ledare: i det avseendet! Att man sedan betvingade Abessinien med hjälp av stridsgas och andra inhumana medel är en annan femma. Häggh hävdar dock här att det knappast var Mussolinis fel utan befälgavaren Badoglio:s.

Mussolinis största misstag, enligt Häggh, var att Mussolini och Italien satsade på fel häst i kriget. Mussolini var från början inget fan av Adolf Hitler. Den senare såg dock upp oerhört till Il Duce. I och med inträdet i kriget anammade Italien vissa av de raslagar som redan fanns i Tyskland. Att man gick in på Tysklands sida kan säkerligen förklara att båda staterna var uttalat antidemokratiska.

Kriget blev dessutom oerhört impopulärt i Italien (som led enorma nederlag). Folkets missnöje gick inte att motstå och Mussolini avsattes (och abdikerade frivilligt). Detta accepterades dock inte av tyskarna som återinsatte Benito under kuppartade former. Under de sista krigsåren begick Mussolinis regim otaliga övergrepp. Häggh menar att det är under denna era som riktiga övergrepp sker. Han menar också att det rådde krigstillstånd. Vilka begår inte övergrepp i krigstillstånd? Mussolinis slutliga död symboliserar också den grymhet som präglade tidsandan. Han avrättades offentligt och hans lik skändades. Skändningen fotades och flera bilder florerar än idag i diverse böcker och på Internet.

Göran Häggh ger en mycket intressant studie i makt. I en intressant tid berättar han om en lika intressant ledares uppgång, regeringstid och fall. Ibland blir det svårt att hålla reda på alla personer i boken, eftersom Häggh "namedroppar" till höger och vänster kontinuerligt. Alla historieintresserade uppmanas dock att läsa boken och bilda sig en egen uppfattning. Häggh skriver dessutom på ett akademiskt, men inte allt för krystat språk. Boken får 8 knakande fötter av 10 möjliga.

Tredje gången gillt

Efter att ha köpt mig en ny DVD-spelare har Lordens filmkonsumtion återigen stigit den senaste tiden. Jag har (tyvärr) tagit fildelningslagen på allvar och hyr allt som oftast mina filmer på laglig väg. I masskonsumtionens filmdjungel är det dock inte alltid lätt att hitta rätt. Att hyra film kan vara som att köpa grisen i säcken.

Den senaste tiden har jag hyrt tre olika filmer. Först ut var den italienska filmen Gamorra. Jag har genomlidit en italiensk period på den senare tiden (snart kommer ett inlägg om Benito Mussolini att publiceras på bloggen) och har länge velat se just denna film. Handlingen utspelar sig i Neapel och skildrar hur den italienska maffian nästlat sig in i allt från hyresavtal till avfallshantering. Ett aktuellt samhällsproblem som givetvis berör och som samtidigt gör tittaren riktigt pessimistisk. Filmens problem är dock att den är i långsamaste laget och allt för pratig. Filmen blev en liten besvikelse. Endast fem stela fötter av tio möjliga.

Den andra filmen jag hyrde heter In the electric mist. Eftersom jag älskar thrillers och vitsorden indikerade att detta skulle vara en riktig nagelbitare om en seriemördare som torterar och dödar kvinnor så kunde jag inte motstå den. Att sedan Tommy Lee Jones innehar huvudrollen var ingen större nackdel. Jones har gjort ett par riktigt fina rolltolkningar. Filmen var dock riktigt kass. En blandning mellan fiktion, verklighet , förutsägbarhet och total ospänning präglar filmen. Jones är slätstruken och efterupplevelsen sträcker sig till ett "jaha"? "In the electric mist" är ett typexempel på falsk marknadsföring. Hyr den inte! Tre stela fötter...

Men så igår blev det tredje gången gillt! Den gamle Darkman-hjälten Liam Neeson slår sällan fel och hans tolkning av Brian i filmen Taken är fenomenalt bra. Intrigen är rak. Neesons dotter kidnappas och Neeson (som är gammal agent) hämnas och bryter nacken av folk (mest albanska traffickingbovar) på löpande band. Kanske låter lite tradigt, men det var riktigt underhållande. Det är dags att uppgardera Neeson till en riktig actionhjälteskådis. Filmen kanske låter grabbig, men det kvinnliga sällskap jag upplevde filmen tillsammans med var även hon nöjd. Skulle du gå igenom allt det där om jag blev kidnappad? - Självklart baby, självklart (om jag hade samma koll som Neeson vill säga). "Taken" = Åtta stela fötter av tio möjliga.

Ooops, he did it again!

Sveriges enda medborgare som upplevt fångenskap på Guantanamobasen är, den i Örebro uppväxta, Mehdi Ghezali. Hans bakgrund är minst sagt brokig. Bland annat satt Ghezali i fängelse i Portugal i slutet av 90-talet (för grovt rån). Efter mellanlandning i Sverige greps han sedan vintern 2001 i Pakistan. Han bedömdes som terrorist och satt därefter fängslad på den ökäna fängelsebasen Guantanamo.

Frigivningen av Ghezali 2004 hade föregåtts av stort rabalder. Ghezalis far hade hungerstrejkat och tidningarna drog snyfthistorier om den timida och snälla Örebroaren som satt (i princip oskyldigt) fängslad i en tortyrkammare på Guantanamo. När Ghezali till slut släpptes var pressuppbådet enormt. Han skulle stämma amerikanska myndigheter och fick stor sympati, och blev en medias gullgosse. Vad Ghezali hade haft för ärenden i Pakistan ville han dock inte nämna. Inte heller tog han avstånd från Usama Bin Ladin.

Det är för Lorden inte speciellt förvånande nu när Mehdi Ghezali återigen har gripits som terrorist i Pakistan. Tillsammans med två andra svenskar (kan det vara Hasse Andersson från Målilla och Jonas Gunnarsson från Luleå?) har han uppehållit sig olagligt i landet och förmodat bedrivit terroristverksamhet. Man kan undra om snyftmedia tar Ghezali under sina vingar även denna gång. Eller om hans far återigen hungerstrejkar för att uppmärksamma sin sons oskuld? Vi ses på Sergels Torg tillsammans med Ghezalis far...Eller inte...

Ralf gjorde det igen!

Få svenskar undgick den rafflande upplösningen på VM-kvalmatchen Ungern mot Sverige i helgen. Många anser nog att en viss Zlatan är Sveriges stora hjälte och visst var det en bragd att återigen lyckas få in bollen i slutsekunderna mot just Ungern i en viktig kvalmatch. Men den sanna hjälten heter varken Zlatan, Källström eller Lagerbäck. Han heter nämligen Ralf Edström.

Edström har inte bara avgjort själv i viktiga matcher för Sverige under främst 70-talet. Han har på ett föredömligt och fantastiskt sätt tjänstgjort som sportkommentator på Radiosporten efter avslutad karriär. Som bisittande expert har Ralf Edström bland annat varit märkart bersuad under sändningar, han har försökt lugna ner sin parhäst (tillika hjälte) Lasse Granqvist när denne låtit känslorna ta över och han har myntat helt bisarra referat. Dessutom har Edström många gånger kritiserat Zlatan öppet. Detta har retat gallfeber på den allt som oftast dryge Rosengårdssonen. En gång så mycket att han yttrade att Edström inte dög till annat än som trädgårdsmästare till Zlatan. Edström är en sann hjälte. Därför är Ralf Edström värd en stor hyllning på Lordens blogg. Hyllningen kommer att visualiseras med hjälp av tre mycket underhållande klipp.

Klipp 1: En glad och full Edström spinner iväg i radion. Han sluddrar, skrattar och tjoar hejdlöst. Klippet behöver inte förklaras vidare. Lyssna och njut.

Klipp 2: Lasse Granqvist blir helt i extas när Zlatan klackar in 1-1 mot Italien. Han skriker att Zlatans mål "inte är sant" och att det "inte är möjligt". Man hör Ralf hela tiden försöka att sansa Granqvist och hävda att det visst är möjligt. Antagligen på grund av att han kontinuerligt har sågat Zlatans tidigare insatser i landslaget.

Klipp3: Och så den sanslösa avslutningen nu senast mot Ungern. Ralf Edström börjar helt plötsligt skrika och yra om VÄRLDSREKORD. I vadå? Världsrekord i fotboll? Mycket stor humor. Njut av allas vår Raffe!

All men play on ten!

Det råder delade meningar om i vilken utsträckning staten ska lägga sig i människors privatliv. I vissa frågor anser jag det vara lämpligt, medan det i andra fall inte är det. Nyligen uppdagades det att miljönämnden i Sölvesborg ger musikfestivalen Sweden Rock en kvarts miljon i böter. Anledningen är att några band på festivalen överskridit gängse decibelregler. http://www.expressen.se/noje/1.1689270/boter-for-sweden-rock

Visst finns risken att råka ut för tinnitus om man utsätter sig för allt för högt ljud. Men att beträda en festival är en högst frivillig handling där man som festivalbesökare måste vara införstådd med eventuella risker. Jag har själv besökt många festivaler och vet att statliga myndigheter blivit mer nitiska i jakten på att få bötfälla svenska festivaler.

Resultatet har blivit att ljudnivån har sänkts, vilket i sin tur har lett till en beskedlig och i sammanhanget låg ljudvolym. Ibland faktiskt så låg att helhetsupplevelsen av konserterna har blivit lidande. Vilken rockare eller hårdrockare vill uppleva sin favoritmusik på låg volym? Rock n roll var menat att vara skränigt, skitigt och högt! Det är bara förlegade politiker, som i de flesta fall inte har en aning om vad rock eller hårdrock är, som tar besluten. Vi hårdrockare vill ha musiken på hög volym!

När de flesta fetivaler även tillhandahåller öronproppar som delas ut gratis kan man tycka att festivalen verkligen tar sitt ansvar. Det är ingen tillfällighet att band som Kiss fått en dunderhit med låten I love it loud! Hårdrock är inte för mesar: All men play on ten! Inse det, kostymnissar!

Brutet kunskapsmonopol

Tiderna förändras sannerligen. Traditionellt sett har spetskompetens, eller spetskunskap, varit förbehållet de lärda och utbildade. Man gick till skolan för att läraren skulle mata en med kunskap och man gick till doktorn för att få en sjukdomsdiagnos ställd. Så är det inte riktigt längre.

De lärda har inte längre kunskapsmonopol. Vill man veta vilket år exempelvis Lenin dog eller hur många offer som Vietnamkriget skördade behöver man inte längre fråga sin lärare eller någon professor. Det räcker med att "googla", eller att använda sig av (det ofta utmärkta) digitala uppslagsverket Wikipedia. Därmed inte sagt att dagens lärare eller professorer inte fyller en viktig funktion, snarare tvärtom. Kunskap är så mycket mer än fakta och kunskapssynen är dynamisk.

Samma sak gäller doktorer och experter inom andra gebit. Traditionellt har en medicinsk novis som jag själv besökt doktorn när jag fått märkliga åkommor. Syftet har varit att få en diagnos och råd för att bli av med åkomman. Nuförtiden behövs knappast detta förfarande. Jag har de senaste åren själv lyckats googla mig fram till diagnoser som (i 100% av fallen) väl har stämt vid doktorsbesöket.

Detta resultat ligger i paritet med den undersökning som två australiensiska
läkare har gjort. I sin studie har de kommit fram till att google lyckas ställa rätt diagnos i majoriteten av de prövade fallen. (http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article41494.ece. Det har vidare kommit undersökningar som visar att svenska läkare (varannan) har använt google för att antingen läsa på om en sjukdom eller för att ställa en diagnos.

Samtidigt som smidigheten med det nya "googlandet" är uppenbar, kan den också vålla problem. Alla tror att de, genom att slå på Internet, är lika goda yrkesmän som de professionella. Utan utbildning och utan helhetssyn. Det kan leda till en slapp och nonchalant hållning gentemot samhället. Å andra sidan kanske det är så det framtida samhället ser ut. Vi lever i en ständig förändring. Kunskapsmonopolet är brutet, vad bryts härnäst?

Könsrockspionjär avliden

I unga år kom jag i kontakt med den rätt pubertala, men ständigt underhållande musikgenren könsrock. På Hultsfredsfestivalen huserade den då mytomspunne bajsmannen och gjorde sig känd genom diverse perversiteter. "Bajsmannen" fick ett kultrykte och ryktena florerade friskt vem denna sjuka individ egentligen var. Idag, många år senare, vet jag och många med mig vem figuren bakom epitetet bajsmannen är. Jag träffade honom personligen senast i somras (i Borlänge under peace and love).

Ett av ryktena kring bajsmannen var att han tillsammans med Alf i hårdrocksbandet At the Gates låg bakom könsrockbandet Binnike Bengt och Roy Rövmuns orkester. Jag införskaffade genast deras demotape "Vanställd". Demotapen fick snabbt kultstatus i min kompiskrets och den spelades högt på majoriteten av ungdomens folkölsfyllor. Bandets musik öppnade dörrar och fler könsrocksband undersöktes. Jag fastnade främst för Tungt Järn och Vandanalerna.

Det största könsrockbandet, Onkel Kånkel, tilltalade mig inte lika mycket. Några enstaka låtar var roliga och svängiga, men kvaliteten (kanske lite fel ord i denna kontext) var rätt ojämn. Däremot avgudade jag deras julplatta. Likt BB & RR: s orkester så låg det en tät mystik över Onkel Kånkel. Ingen visste vilka de riktiga medlemmarna var, och de få uppträdanden de gjorde var alltid anonymt framförda (i masker, eller i bandage).

När en klasskamrat under en gång för länge sedan hade med sin systers kille (en långhårig, skäggig typ) till skolan visade det sig vara killen som lirade trummor i Onkel Kånkel. På den tiden var det stort, men mannen vägrade att avslöja mer om bandet.

Under senare år har identiteten på Onkel Kånkels frontman röjts på diverse Internetforum. Som alla vet existerar inte längre någon anonymitet sedan Internets intågande i vår vardag. Mannen bakom Onkel Kånkel visade sig vara en trädgårdsmästare från Farsta vid namn Håkan Florå. De fåtal som kände till Florås hemlighet beskriver honom som ett geni, och som en man med en stark samhällskritisk framtoning. Bandet "Soundtrack of our lives" frontman Ebbot beskriver exempelvis Florå i dagens Aftonbladet. (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5653989.ab)

Tyvärr avled Florå i helgen i sviterna av en hjärtsjukdom. Florå blev 47 år gammal. Hans musikaliska livsverk skakade om etablissemanget och många kritiska röster höjdes givtvis mot Onkel Kånkels texter. Ska det vara lagligt att skriva liknande texter och är detta roligt, eller bara barnsligt trams? Personligen skulle jag tippa på att könsrocken tilltalar unga män i åldern 15-20 år, men jag kan själv fortfarande uppskatta Binnike Bengt och Roy Rövmun. Likaså lyssnar jag gärna på Onkel Kånkels julskiva eller andra guldkorn i rätt sammanhang (fortfarande). Florå var en musikalisk pionjär (tillsammans med Eddie Meduza) inom könsrocken. Nu finns ingen av dem kvar längre. R.I.P Onkel Florå! Äldre, traditionellt kristna, och gravallvarliga bloggläsare undanbedes att lyssna på nedanstående julvisa med Onkel Kånkel.