Fleetwood Mac var givetvis en positiv och trevlig upplevelse. Konserten fick inte speciellt bra vitsord i pressen, men det vet vi ju alla: journalister har sällan, eller aldrig rätt. Huvudsaken är att man själv är nöjd med spelningen. Mina kamrater, som jag besökte konserten med var av samma åsikt som jag.
Att jag även missade Sverige- Danmark var ju med facit i hand inte speciellt tragiskt. Det som däremot verkligen var tragiskt var matchens resultat. Alla inser att VM-chanserna nu i praktiken har gått förlorade, men man kan inte göra annat än att hålla sina tummar för Malta imorgon. Laget har tydligen inte en enda seger sedan 1993 i ett VM-kval. Den gången mot Estland. Därför torde det vara dags nu igen...
Tillbaka till Konserthösten, som inte än på långa vägar är slut än. Nu på torsdag väntar exempelvis en konsert med Lars Demian. Det blir andra gången i år jag ser honom. Därtill finns en anledning. Senast jag såg honom i somras, var han nämligen riktigt bra. Han körde alla sina gamla klassiker.
Sedan dess har han även släppt en ny platta med egna tolkningar av bland annat Roxettes gamla slagdänga Listen to your heart. Tro dock inte att Demian gör en vanlig cover. Han demolerar allt glatt och gör en riktigt melankolisk tolkning. I sann Demian-anda.
tisdag 13 oktober 2009
torsdag 8 oktober 2009
Efterlängtad konsert
Konserthösten 2009 ser riktigt lovande ut. På lördag beger jag mig till Globen där 70-talshjältarna Fleetwood Mac uppträder. Under sin långa karriär har jag alltid misslyckats med att se dem. Nu är det alltså dags. Gänget i bandet är numera över 60 år allesammans men recensionerna har varit bra och den setlist från aktuell turné jag tagit del av verkar lysande.
Konserten till ära bjuder Lorden på en fin bit med Fleetwood. Sångaren Lindsey Buckingham är vid tillfället inte riktigt 60 år, men nästan. Oerhört fräsch för sin ålder och allt dokumenterat drogande får man väl lov att säga. Trummisen Mick Fleetwood ser lika galen ut som vanligt. Enda nackdelen med konserten är att man tyvärr missar Sveriges viktigaste fotbollsmatch på länge. Mot Danmark dessutom. Man kan inte få allt här i livet. Just nu räcker en konsert med Fleetwood Mac långt...
Konserten till ära bjuder Lorden på en fin bit med Fleetwood. Sångaren Lindsey Buckingham är vid tillfället inte riktigt 60 år, men nästan. Oerhört fräsch för sin ålder och allt dokumenterat drogande får man väl lov att säga. Trummisen Mick Fleetwood ser lika galen ut som vanligt. Enda nackdelen med konserten är att man tyvärr missar Sveriges viktigaste fotbollsmatch på länge. Mot Danmark dessutom. Man kan inte få allt här i livet. Just nu räcker en konsert med Fleetwood Mac långt...
tisdag 6 oktober 2009
Importerad idioti
Ett synnerligen störande moment som, märkligt nog, har blivit allt vanligare i svensk television är dubbningen. Tack och lov har vi tidigare i stor utsträckning varit förskonade från denna patetiska företeelse i Sverige. Att dubbningen nu på allvar har gjort inträde i vår television, och det år 2009, känns bisarrt. De ansvariga skall ha sparken, omedelbart!
Utomlands har dubbningen alltid funnits. Dubbningens Mecka har troligen alltid varit Tyskland. Vid besök i landet har man aldrig kunnat ta TV-tittandet på allvar. Filmhjältar som Arnold Schwarzenegger, Bruce Willis, Robert De Niro och Al Pacino har alla fått en monoton mörk stämma, som på tyska staplar fram replikerna i otakt till gester och läpprörelser. Man har inte vetat om man ska skratta eller gråta. Man har helt enkelt fått stänga av TV:n. Jag har till och med bevittnat dubbad erotisk film. Där stön och repliker har dubbats. Varför?
I Sverige har avsaknaden av dubbningen givit oss en ärlig chans att kunna värdera skådespelarinsatser på ett korrekt sätt. För hur kan man som tysk egentligen gilla en skådespelare som man aldrig har hört prata? Den man egentligen gillar borde ju rimligtvis vara den mörka, monotona tyska stämman som dubbat den riktiga skådespelaren. Avsaknaden av dubbningen har i Sverige också resulterat i bildning. Att ständigt få ta del av engelska/amerikanska, som är det dominerande språket i filmer och TV-serier, har givetvis förbättrat våra språkkunskaper. Ur den aspekten blir dubbningen även en fördummande censur.
Dubbningens inträde i svensk television skedde förmodligen i Beck-serien, där en av Martin Becks medarbetare hade dubbats. Även viss reklamfilm (Werthers original) har följt trenden. Dumma idioter som tror att vi kommer att köpa mer Werthers för att morfarn i reklamfilmen är dubbad. Det är snarare troligt att försäljningen minskar i Sverige på grund av att folk inte kan ta varumärket på allvar...
De senaste veckorna har TV4 sänt någon gotländsk deckarserie där huvudrollsinnehavare har varit dubbade. På bästa sändningstid. Jag har inte tagit del av tittarsiffrorna, men det måste ha varit fler än Lorden som har bojkottat skiten för dubbningens skull. När jag igår slog på eftermiddags-tv på SVT fanns där en amerikansk ungdomsserie som också var dubbad. Är detta verkligen public service? Problemet är mer påtagligt än jag först befarade. Vi verkar ha importerat det sämsta som finns i Tyskland, vi verkar ha importerat dubbningen. Det är ren idioti.
Utomlands har dubbningen alltid funnits. Dubbningens Mecka har troligen alltid varit Tyskland. Vid besök i landet har man aldrig kunnat ta TV-tittandet på allvar. Filmhjältar som Arnold Schwarzenegger, Bruce Willis, Robert De Niro och Al Pacino har alla fått en monoton mörk stämma, som på tyska staplar fram replikerna i otakt till gester och läpprörelser. Man har inte vetat om man ska skratta eller gråta. Man har helt enkelt fått stänga av TV:n. Jag har till och med bevittnat dubbad erotisk film. Där stön och repliker har dubbats. Varför?
I Sverige har avsaknaden av dubbningen givit oss en ärlig chans att kunna värdera skådespelarinsatser på ett korrekt sätt. För hur kan man som tysk egentligen gilla en skådespelare som man aldrig har hört prata? Den man egentligen gillar borde ju rimligtvis vara den mörka, monotona tyska stämman som dubbat den riktiga skådespelaren. Avsaknaden av dubbningen har i Sverige också resulterat i bildning. Att ständigt få ta del av engelska/amerikanska, som är det dominerande språket i filmer och TV-serier, har givetvis förbättrat våra språkkunskaper. Ur den aspekten blir dubbningen även en fördummande censur.
Dubbningens inträde i svensk television skedde förmodligen i Beck-serien, där en av Martin Becks medarbetare hade dubbats. Även viss reklamfilm (Werthers original) har följt trenden. Dumma idioter som tror att vi kommer att köpa mer Werthers för att morfarn i reklamfilmen är dubbad. Det är snarare troligt att försäljningen minskar i Sverige på grund av att folk inte kan ta varumärket på allvar...
De senaste veckorna har TV4 sänt någon gotländsk deckarserie där huvudrollsinnehavare har varit dubbade. På bästa sändningstid. Jag har inte tagit del av tittarsiffrorna, men det måste ha varit fler än Lorden som har bojkottat skiten för dubbningens skull. När jag igår slog på eftermiddags-tv på SVT fanns där en amerikansk ungdomsserie som också var dubbad. Är detta verkligen public service? Problemet är mer påtagligt än jag först befarade. Vi verkar ha importerat det sämsta som finns i Tyskland, vi verkar ha importerat dubbningen. Det är ren idioti.
torsdag 1 oktober 2009
Hip Hip Hurra!
När vi nu går in i oktober månad har Lordens blogg funnits i drygt två år. Det har blivit över 250 inlägg, vars innehåll har berört allt mellan himmel och jord. Bloggen verkar också ha en trogen läsekrets. Visserligen är den inte så stor, men det är roligt att folk faktiskt verkar följa den regelbundet. Senaste veckan hade jag en toppnotering på 33 unika besökare under en dag. Det är faktiskt riktigt bra, med mina mått mätt. Som alla vet är det inte hur många som läser en blogg som är viktigt, utan snarare vilka som läser den.
Samtidigt som Lordens blogg firar två år, så firar Lordens förhållande ett. Det finns alltså anledning till att riva av ett rejält fyrverkeri. Vi får väl se om bloggen överlever ytterligare två år. Det beror på hur efterfrågan ser ut. Min skrivlust finns åtminstone kvar. Det finns ju ständigt nya infallsvinklar på samhällsfrågor, kultur och privatliv som behöver vädras. Och Lorden tystar man inte i första taget...
Samtidigt som Lordens blogg firar två år, så firar Lordens förhållande ett. Det finns alltså anledning till att riva av ett rejält fyrverkeri. Vi får väl se om bloggen överlever ytterligare två år. Det beror på hur efterfrågan ser ut. Min skrivlust finns åtminstone kvar. Det finns ju ständigt nya infallsvinklar på samhällsfrågor, kultur och privatliv som behöver vädras. Och Lorden tystar man inte i första taget...
torsdag 24 september 2009
Spektakulärt rån kopplat till Serbien?
Som hämtat från vilken kuppfilm från Hollywood som helst genomfördes igår ett minst sagt spektakulärt rån. Alla känner vid det här laget till hur "ligan" opererade med militärisk precision och att det användes en helikopter vid aktionen.
Jag har tidigare skrivit om Jens Lapidus böcker och om hans skildring av Stockholms undre värld. Där beskrivs "juggemaffian" på ett, får man förmoda, realistiskt sätt. När nu medierna (etablerade tidningar och bloggosfären) kopplar samman gårdagens rån med mannen (läs serben) som beskrivits som Stockholms undre världs kung (tillika juggemaffians ledare) låter det inte helt orimligt. När man trodde att Lapidus mfl överdriver i sin fiktion, inträffar helt plötsligt ett helikopterrån i Stockholm. Man slutar aldrig att förvånas.
Att den utpekade mannen (M.S.) är serb ger mig också en anledning till att publicera youtubes just nu roligaste klipp. Det är inte den till rånet inhyrde helikopterpiloten som stoppats för ett alkoholtest i klippet. Inte heller är det ligaledaren. Men likt förbannat är det en helt otroligt rolig serb. Snacka om primitiv instinkt hos gubben! :)
Jag har tidigare skrivit om Jens Lapidus böcker och om hans skildring av Stockholms undre värld. Där beskrivs "juggemaffian" på ett, får man förmoda, realistiskt sätt. När nu medierna (etablerade tidningar och bloggosfären) kopplar samman gårdagens rån med mannen (läs serben) som beskrivits som Stockholms undre världs kung (tillika juggemaffians ledare) låter det inte helt orimligt. När man trodde att Lapidus mfl överdriver i sin fiktion, inträffar helt plötsligt ett helikopterrån i Stockholm. Man slutar aldrig att förvånas.
Att den utpekade mannen (M.S.) är serb ger mig också en anledning till att publicera youtubes just nu roligaste klipp. Det är inte den till rånet inhyrde helikopterpiloten som stoppats för ett alkoholtest i klippet. Inte heller är det ligaledaren. Men likt förbannat är det en helt otroligt rolig serb. Snacka om primitiv instinkt hos gubben! :)
tisdag 22 september 2009
En studie i makt
När man talar 1900-tal och diktatorer tänker de flesta osökt på Adolf Hitler. Givetvis överskuggar det andra världskriget, tredje riket och vår tids mest kända historiska person alla andra händelser, riken och personer under det seklet. Så bör det också rimligtvis vara. 1900-talet i allmänhet och första delen av seklet i synnerhet är dock en väldigt intressant tid i största allmänhet.
Det politiska läget var instabilt och demokrati som styrelseform var långt ifrån självklart. I Italien lyckades en journalist bli landets enväldiga ledare: Benito Mussolini har gått till historien med bitter eftersmak och ordet fascist är okritiserat ett negativt laddat epitet. Lorden har läst Göran Hägghs biografi om Benito Mussolini. En intressant bok som genererar en hel del tankar.
Det ska villigt erkännas att jag tidigare aldrig öppnat en bok författad av Göran Häggh. Men som hängiven fan av På spåret har intresset för att läsa en av hans böcker ökat markant. Häggh har nämligen (kunskapsmässigt) krossat det mesta i sin väg i tävlingen. Det inger respekt. När sedan min nyfikenhet på Hägghs författarskap korsade mitt historieintresse var saken klar: Hägghs oskuld skulle tas!
Göran Häggh ger en gedigen översikt över Mussolinis liv. Han ger dessutom en kritisk men också klarsynt bild av samtiden och till varför det blev som det blev. Häggh sticker också effektivt hål på myten om att Mussolini (eller Il Duce som han kallades) enbart var en skrupelfri tyrann utan hämningar och en man med enbart negativa sidor. Faktum är att Häggh gång på gång berömmer Il Duces sociala gärningar och ekonomiska politik. Exempelvis byggdes infrastrukturen ut och utvecklades enormt under Mussolinis diktatorskap. Vidare försvann maffian helt och hållet under eran. Möjligen med märkliga metoder, men faktum är att den korruption som mångt och mycket präglar Italiens nuvarande styrelseskikt inte heller existerade under Mussolinis ledarskap.
En falsk föreställning är att Mussolini och fascisterna anammade Tysklands raspolitik. Inslag av rasism skedde först under Mussolinis sista år vid makten, när 2:a världskriget var igång och Italien slogs på tyskarnas sida. Att anamma raspolitik var dock inget märkligt i sig under denna tidsperiod. Raslära var kutym och i Sverige fanns ett rasbiologiskt institut (sanktionerat av socialdemokraterna) långt innan världen ens kände till Adolf Hitler eller NSDAP.
Givetvis är Hägghs bok, "En studie i makt", ingen propagandabok för Mussolini. Han ger vissa negativa aspekter av honom och fascismen. Ideologin i sig bygger på en våldsromantisering och många framstående fascister hyllade våld. Specifikt en föregångare till fascismen: Gabriele D'Annunzio. Likaså var man ultranationalister. Återigen var detta inget märkvärdigt. Italien hade bildats under 1800-talet, var en ung nationalstat och anammade hela västeuropas idéströmningar under denna tid. Italiens nationalism innefattade dessutom (återigen) ingen biologisk rasism från början.
Häggh beskriver också Italiens anfallskrig mot Abessinien (nuvarande Etiopien). Hur dumt
kolonialisering än må vara med våra moderna ögon mätt, så var det inget konstigt utifrån samtidens perspektiv. Alla andra Europeiska stormakter hade kolonier, så att Italien med sin nationalism i ryggen också ville delta i Afrikas erövring är i sig inget konstigt. Mussolini var alltså inte mer elak än någon annan västerländsk ledare: i det avseendet! Att man sedan betvingade Abessinien med hjälp av stridsgas och andra inhumana medel är en annan femma. Häggh hävdar dock här att det knappast var Mussolinis fel utan befälgavaren Badoglio:s.
Mussolinis största misstag, enligt Häggh, var att Mussolini och Italien satsade på fel häst i kriget. Mussolini var från början inget fan av Adolf Hitler. Den senare såg dock upp oerhört till Il Duce. I och med inträdet i kriget anammade Italien vissa av de raslagar som redan fanns i Tyskland. Att man gick in på Tysklands sida kan säkerligen förklara att båda staterna var uttalat antidemokratiska.
Kriget blev dessutom oerhört impopulärt i Italien (som led enorma nederlag). Folkets missnöje gick inte att motstå och Mussolini avsattes (och abdikerade frivilligt). Detta accepterades dock inte av tyskarna som återinsatte Benito under kuppartade former. Under de sista krigsåren begick Mussolinis regim otaliga övergrepp. Häggh menar att det är under denna era som riktiga övergrepp sker. Han menar också att det rådde krigstillstånd. Vilka begår inte övergrepp i krigstillstånd? Mussolinis slutliga död symboliserar också den grymhet som präglade tidsandan. Han avrättades offentligt och hans lik skändades. Skändningen fotades och flera bilder florerar än idag i diverse böcker och på Internet.
Göran Häggh ger en mycket intressant studie i makt. I en intressant tid berättar han om en lika intressant ledares uppgång, regeringstid och fall. Ibland blir det svårt att hålla reda på alla personer i boken, eftersom Häggh "namedroppar" till höger och vänster kontinuerligt. Alla historieintresserade uppmanas dock att läsa boken och bilda sig en egen uppfattning. Häggh skriver dessutom på ett akademiskt, men inte allt för krystat språk. Boken får 8 knakande fötter av 10 möjliga.
Det politiska läget var instabilt och demokrati som styrelseform var långt ifrån självklart. I Italien lyckades en journalist bli landets enväldiga ledare: Benito Mussolini har gått till historien med bitter eftersmak och ordet fascist är okritiserat ett negativt laddat epitet. Lorden har läst Göran Hägghs biografi om Benito Mussolini. En intressant bok som genererar en hel del tankar.
Det ska villigt erkännas att jag tidigare aldrig öppnat en bok författad av Göran Häggh. Men som hängiven fan av På spåret har intresset för att läsa en av hans böcker ökat markant. Häggh har nämligen (kunskapsmässigt) krossat det mesta i sin väg i tävlingen. Det inger respekt. När sedan min nyfikenhet på Hägghs författarskap korsade mitt historieintresse var saken klar: Hägghs oskuld skulle tas!
Göran Häggh ger en gedigen översikt över Mussolinis liv. Han ger dessutom en kritisk men också klarsynt bild av samtiden och till varför det blev som det blev. Häggh sticker också effektivt hål på myten om att Mussolini (eller Il Duce som han kallades) enbart var en skrupelfri tyrann utan hämningar och en man med enbart negativa sidor. Faktum är att Häggh gång på gång berömmer Il Duces sociala gärningar och ekonomiska politik. Exempelvis byggdes infrastrukturen ut och utvecklades enormt under Mussolinis diktatorskap. Vidare försvann maffian helt och hållet under eran. Möjligen med märkliga metoder, men faktum är att den korruption som mångt och mycket präglar Italiens nuvarande styrelseskikt inte heller existerade under Mussolinis ledarskap.
En falsk föreställning är att Mussolini och fascisterna anammade Tysklands raspolitik. Inslag av rasism skedde först under Mussolinis sista år vid makten, när 2:a världskriget var igång och Italien slogs på tyskarnas sida. Att anamma raspolitik var dock inget märkligt i sig under denna tidsperiod. Raslära var kutym och i Sverige fanns ett rasbiologiskt institut (sanktionerat av socialdemokraterna) långt innan världen ens kände till Adolf Hitler eller NSDAP.
Givetvis är Hägghs bok, "En studie i makt", ingen propagandabok för Mussolini. Han ger vissa negativa aspekter av honom och fascismen. Ideologin i sig bygger på en våldsromantisering och många framstående fascister hyllade våld. Specifikt en föregångare till fascismen: Gabriele D'Annunzio. Likaså var man ultranationalister. Återigen var detta inget märkvärdigt. Italien hade bildats under 1800-talet, var en ung nationalstat och anammade hela västeuropas idéströmningar under denna tid. Italiens nationalism innefattade dessutom (återigen) ingen biologisk rasism från början.
Häggh beskriver också Italiens anfallskrig mot Abessinien (nuvarande Etiopien). Hur dumt
kolonialisering än må vara med våra moderna ögon mätt, så var det inget konstigt utifrån samtidens perspektiv. Alla andra Europeiska stormakter hade kolonier, så att Italien med sin nationalism i ryggen också ville delta i Afrikas erövring är i sig inget konstigt. Mussolini var alltså inte mer elak än någon annan västerländsk ledare: i det avseendet! Att man sedan betvingade Abessinien med hjälp av stridsgas och andra inhumana medel är en annan femma. Häggh hävdar dock här att det knappast var Mussolinis fel utan befälgavaren Badoglio:s.
Mussolinis största misstag, enligt Häggh, var att Mussolini och Italien satsade på fel häst i kriget. Mussolini var från början inget fan av Adolf Hitler. Den senare såg dock upp oerhört till Il Duce. I och med inträdet i kriget anammade Italien vissa av de raslagar som redan fanns i Tyskland. Att man gick in på Tysklands sida kan säkerligen förklara att båda staterna var uttalat antidemokratiska.
Kriget blev dessutom oerhört impopulärt i Italien (som led enorma nederlag). Folkets missnöje gick inte att motstå och Mussolini avsattes (och abdikerade frivilligt). Detta accepterades dock inte av tyskarna som återinsatte Benito under kuppartade former. Under de sista krigsåren begick Mussolinis regim otaliga övergrepp. Häggh menar att det är under denna era som riktiga övergrepp sker. Han menar också att det rådde krigstillstånd. Vilka begår inte övergrepp i krigstillstånd? Mussolinis slutliga död symboliserar också den grymhet som präglade tidsandan. Han avrättades offentligt och hans lik skändades. Skändningen fotades och flera bilder florerar än idag i diverse böcker och på Internet.
Göran Häggh ger en mycket intressant studie i makt. I en intressant tid berättar han om en lika intressant ledares uppgång, regeringstid och fall. Ibland blir det svårt att hålla reda på alla personer i boken, eftersom Häggh "namedroppar" till höger och vänster kontinuerligt. Alla historieintresserade uppmanas dock att läsa boken och bilda sig en egen uppfattning. Häggh skriver dessutom på ett akademiskt, men inte allt för krystat språk. Boken får 8 knakande fötter av 10 möjliga.
onsdag 16 september 2009
Tredje gången gillt
Efter att ha köpt mig en ny DVD-spelare har Lordens filmkonsumtion återigen stigit den senaste tiden. Jag har (tyvärr) tagit fildelningslagen på allvar och hyr allt som oftast mina filmer på laglig väg. I masskonsumtionens filmdjungel är det dock inte alltid lätt att hitta rätt. Att hyra film kan vara som att köpa grisen i säcken.
Den senaste tiden har jag hyrt tre olika filmer. Först ut var den italienska filmen Gamorra. Jag har genomlidit en italiensk period på den senare tiden (snart kommer ett inlägg om Benito Mussolini att publiceras på bloggen) och har länge velat se just denna film. Handlingen utspelar sig i Neapel och skildrar hur den italienska maffian nästlat sig in i allt från hyresavtal till avfallshantering. Ett aktuellt samhällsproblem som givetvis berör och som samtidigt gör tittaren riktigt pessimistisk. Filmens problem är dock att den är i långsamaste laget och allt för pratig. Filmen blev en liten besvikelse. Endast fem stela fötter av tio möjliga.
Den andra filmen jag hyrde heter In the electric mist. Eftersom jag älskar thrillers och vitsorden indikerade att detta skulle vara en riktig nagelbitare om en seriemördare som torterar och dödar kvinnor så kunde jag inte motstå den. Att sedan Tommy Lee Jones innehar huvudrollen var ingen större nackdel. Jones har gjort ett par riktigt fina rolltolkningar. Filmen var dock riktigt kass. En blandning mellan fiktion, verklighet , förutsägbarhet och total ospänning präglar filmen. Jones är slätstruken och efterupplevelsen sträcker sig till ett "jaha"? "In the electric mist" är ett typexempel på falsk marknadsföring. Hyr den inte! Tre stela fötter...
Men så igår blev det tredje gången gillt! Den gamle Darkman-hjälten Liam Neeson slår sällan fel och hans tolkning av Brian i filmen Taken är fenomenalt bra. Intrigen är rak. Neesons dotter kidnappas och Neeson (som är gammal agent) hämnas och bryter nacken av folk (mest albanska traffickingbovar) på löpande band. Kanske låter lite tradigt, men det var riktigt underhållande. Det är dags att uppgardera Neeson till en riktig actionhjälteskådis. Filmen kanske låter grabbig, men det kvinnliga sällskap jag upplevde filmen tillsammans med var även hon nöjd. Skulle du gå igenom allt det där om jag blev kidnappad? - Självklart baby, självklart (om jag hade samma koll som Neeson vill säga). "Taken" = Åtta stela fötter av tio möjliga.
Den senaste tiden har jag hyrt tre olika filmer. Först ut var den italienska filmen Gamorra. Jag har genomlidit en italiensk period på den senare tiden (snart kommer ett inlägg om Benito Mussolini att publiceras på bloggen) och har länge velat se just denna film. Handlingen utspelar sig i Neapel och skildrar hur den italienska maffian nästlat sig in i allt från hyresavtal till avfallshantering. Ett aktuellt samhällsproblem som givetvis berör och som samtidigt gör tittaren riktigt pessimistisk. Filmens problem är dock att den är i långsamaste laget och allt för pratig. Filmen blev en liten besvikelse. Endast fem stela fötter av tio möjliga.
Den andra filmen jag hyrde heter In the electric mist. Eftersom jag älskar thrillers och vitsorden indikerade att detta skulle vara en riktig nagelbitare om en seriemördare som torterar och dödar kvinnor så kunde jag inte motstå den. Att sedan Tommy Lee Jones innehar huvudrollen var ingen större nackdel. Jones har gjort ett par riktigt fina rolltolkningar. Filmen var dock riktigt kass. En blandning mellan fiktion, verklighet , förutsägbarhet och total ospänning präglar filmen. Jones är slätstruken och efterupplevelsen sträcker sig till ett "jaha"? "In the electric mist" är ett typexempel på falsk marknadsföring. Hyr den inte! Tre stela fötter...
Men så igår blev det tredje gången gillt! Den gamle Darkman-hjälten Liam Neeson slår sällan fel och hans tolkning av Brian i filmen Taken är fenomenalt bra. Intrigen är rak. Neesons dotter kidnappas och Neeson (som är gammal agent) hämnas och bryter nacken av folk (mest albanska traffickingbovar) på löpande band. Kanske låter lite tradigt, men det var riktigt underhållande. Det är dags att uppgardera Neeson till en riktig actionhjälteskådis. Filmen kanske låter grabbig, men det kvinnliga sällskap jag upplevde filmen tillsammans med var även hon nöjd. Skulle du gå igenom allt det där om jag blev kidnappad? - Självklart baby, självklart (om jag hade samma koll som Neeson vill säga). "Taken" = Åtta stela fötter av tio möjliga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)