För tredje gången

Det är för tredje gången som jag nu har äran att önska alla bloggläsare GOD JUL! I år får vi en vit jul och barnen lär jubla. Vi andra med mer distans till högtiden bryr oss nog inte så mycket. Lorden önskar emellertid att alla har någon att dela högtiden tillsammans med och att ni får ta del av ett riktigt gott traditionellt julbord. Har ni extra tur kanske även tomten tittar in hos er sväng.

Förra året bjöd jag på Sveriges genom tiderna bästa jullåt, nämligen Kalles Jul. Den är så tänkvärd att jag tänker publicera den igen. Denna gång framförs den dock av ett för mig okänt band. Sångerskan ser i alla fall vacker ut och sjunger bra. Det är en cover som gör originalet rättvist. Njut av den och njut av julen. Ni som kan. God Jul!

The end of an era

Lorden har alltid varit nostalgisk och har genomgående under livet haft svårt för uppbrott. Exempelvis hade jag väldigt svårt att acceptera studenten. På det, som för många andra är den lyckligaste dagen i livet, kände jag mest sorg och vemod. Anledningen är förmodligen att man kastas från en tillvaro av trygghet till en tillvaro av ovisshet. En sådan förändring borde vara ångestframkallande för de flesta, och är det definitivt för mig.

Att mista något som länge har varit endel av vardagen kan ge samma känsla. Det kan exempelvis vara så att någon i familjen eller bekantskapskretsen oväntat går bort. Lorden har varit relativt skonad från sådana situationer genom åren. När de väl har uppstått kan man dock enkelt konstatera att ordspråket ensam är stark är en lögn.

När nu jag och min flickvän går skilda vägar efter 1.5 års gemensamt leverne rasar många tankar genom mitt huvud. Personen som har varit min yttersta trygghet i livet kommer inte längre att finnas vid min sida. Jag kastas in i ovisshet. Alla goda gemensamma minnen raderar de sämre. Alla goda egenskaper är överordnade de sämre. Och alla gemensamma skratt, alla upplevelser och alla andra vardagssituationer, som var unikt för vårt förhållande, kommer alltid att finnas med mig.

När vi nu går skilda vägar är det inte bara Lordens trygghet som förvinner, en del av själva Lorden försvinner också. Men bara en del. För trots att uppbrottet är nödvändigt, så kommer Du alltid att finnas kvar i Lordens hjärta. Därmed var detta kapitel av livet förbi och ett nytt, ovisst, kommer att skrivas. Jag tackar så ödmjukast för att du var med och gjorde en del av mitt liv mer meningsfullt. Min kärlek har du alltid!

Grannar utan folkvett

Folkvett är ett abstrakt begrepp. Det kan säkerligen ha olika innebörd för olika människor. För mig har begreppet ungefär samma betydelse som social kompetens d.v.s. att man kan bete sig "normalt" i de sammanhang där situationen kräver det. Att kunna besöka en släktmiddag utan att helt spåra ur, att kunna ta en diskussion på arbetsplatsen i sansad ton och att kunna träffa partnerns släkt och hålla låg profil är exempel på sådana situationer.

En annan situation, eller snarare "förhållande", som kräver folkvett är relationen man skapar med sina grannar. Många visar dock en total avsaknad av folkvett när man försöker (?) upprätthålla sin grannsämja. Detta är inte minst programmet "Grannfejden", som under hösten har visats på TV3, ett tydligt exempel på. Programmet går ut på att man redogör för några grannars infekterade (ibland våldsamma) relationer. Oftast har de utvecklats ur de mest triviala saker. Däredter ska Robert Aschberg komma och medla mellan grannarna. Ganska underhållande. Det man slås av är just hur många av de inblandade grannarna saknar folkvett. Aschberg lyckas efter en del om och men att lösa tvisterna. Grannarna kan i efterklokhetens tecken inse att de tidigare handlat irrationellt och barnsligt.

Personligen behöver jag inte vara med i grannfejden. Jag har bott på samma plats nu i snart 10 år. Grannar har kommit och gått, medan några har bestått. Att husets gamla dam inte avlidit än (hon är en bra bit över 90 år) är möjligen märkligt med tanke på ljudnivån ibland. Och visst har man fått ett och annat klagomål, men det hör till. Ibland kan grannarna dock vara märkliga. När de hör att man lämnar lägenheten och de själva är i trappen på väg ner, smiter de allt som oftast in igen. Antingen saknar de kanske själva folkvett eller också så misstänker de att Lorden gör det. Det sista är väl det mest troliga...

God dag kampsyster!

Förr om åren var den 30:e november synonymt med kravaller mellan politiska nationalister och dess antagonister. Tiderna förändras dock. Förra året återkom dock oroligheterna på KarlXII:s dödsdag, då meningsmotståndare rök ihop i Lund. I år verkar det dock återigen ha gått lugnt till.

Det var 1999 som den massmediala kulmen nåddes gällande rapporteringen av "extremhögern" i Sverige. Det hade sina skäl. Polismördarna i Malexander hade kopplingar till extremnationalistiska organisationer och ett politiskt mord i Stockholm på fackföreningsmannen Björn Söderberg nådde stor massemdial uppmärksamhet. Det hela resulterade i en uthängning av drygt 60 personer som "hotade den svenska demokratin". Detta skedde i Sveriges fyra största dagstidningar. Sedan mediestormen så småningom lagt sig har den så kallade nationella rörelsen länge varit relativt marginaliserad i Sverige. Notera här att uppstickaren Sverigedemokraterna, som ibland av etablissemanget förknippas med "rörelsen", varken accpeterar den nationella rörelsen eller accpeteras av de som reellt tillhör den.

I ovan nämnda uthängning 1999 fanns endast en kvinna. Därför blev jag nyfiken på Maria Blomquist och Lisa Bjurwalds bok "god dag Kampsyster!" som släpptes tidigare i år. I boken har författarna med hjälp av Expo kartlagt ett hundratal kvinnliga medlemmar som man funnit i dåvarande NSF:s (Nationalsocialistisk Fronts) partiregister. NSF finns inte längre, man ombildade nyligen partiet. Det nya namnet är "Svenskarnas parti."

Eftersom uppgifterna i boken är rätt gamla ger den inga absoluta klarheter. Man konstaterar att de flesta kvinnorna är unga, att de har en pojkvän som är med i "rörelsen" och att många nolltaxerar. Man konstaterar vidare att rörligheten in och ut i rörelsen är stor. Därmed har de flesta kvinnorna som man "kartlagt" lämnat partiet idag. Undersökningen känns riktigt tunn och det mesta är gammal skåpmat. Man försöker också följa upp vad de gör idag. De flesta har nu en inkomst, några studerar, några andra vanliga jobb. Ett par av dem har dömts för brott. Ett någorlunda tvärsnitt av befolkningen i allmänhet alltså.

Den största (och i princip enda) behållningen med boken är den intervju författarna lyckats göra med Vera oredsson . Hon blev på 1970-talet Sveriges första kvinnliga partiledare i det nationalsocialistiska Nordiska Rikspartiet. (http://sv.wikipedia.org/wiki/Vera_Oredsson). Jag har aldrig tidigare läst en intervju med henne, varför intervjun här blev extra intressant.

Boken är i övrigt väldigt lättläst och bygger dessutom mycket på citat från ett stort Internetfroum. Man kan även ifrågasätta stoffet, copy-paste-journalistiken och den källkritiska hållningen med att hela tiden använda sig av (ibland väldigt märkliga) citat från ett "anonymt" Internetforum. Boken är varken eller, en klart intressant idé som tyvärr mest var intressant som...idé. Goddag Kampsyster skrapar tyvärr mest bara på ytan.

Bättre än förväntat

Det går knappast att prata om svensk filmhistoria utan att nämna Lasse Åbergs filmer om Stig Helmer. Åberg har på ett humoristiskt och träffsäkert sätt raljerat över medelsvenssons modeflugor. I den första filmen, Sällskapsresan, är det charterkulturen som står i centrum. Sedan blev det i tur och ordning fjällresor, segling, golfhysterin och hälsohetsen som fick agera teman i Åbergs filmer. Fram till nyligen hade Lorden endast bekantat sig med charter- och fjällresor av Åbergs teman, men nu har man även blivit av med hälso- och spaoskulden.

Filmen som driver med spa- och hälsohetsen heter "Hälsoresan". Det är den klart svagaste länken i den annars så geniala Åberg-skapelsen. Kanske var det därför som mina associationer med just spa- och relaxinstitutioner har varit tämligen begränsade. När jag nyligen blev medbjuden till en just spaanläggning var förväntningarna dämpade. Resesällskapet var dock i elitklass så givetvis hakade jag på.

För första gången i mitt liv plaskade jag runt i en bassäng, bastade och hade det bara allmänt skönt. Vidare blev jag bjuden på en ansiktsbehandling, vilken jag givetvis var rejält skeptisk till. Efteråt kändes den dock inte alls dum, även om de kunde glömma att jag köpte alla olika cremer och tvålar (LÄS: båg) de försökte pracka på Lorden. Spavistelsen var klart bättre än förväntat och lite tillvaro i denna avslappningsform kanske kan vara bra någon gång om året. Så att själen kan få ro, för att citera en stor skald.

Till sist kan man bara notera att Lorden inte var den enda kända bloggaren på spat. En av Sveriges största bloggare, Blondinbella, var tydligen också där. Inte för att jag läser hennes blogg, men efter ett tips kunde jag konstatera att Lorden i egen hög person medverkar på ett foto som hon publicerat på hennes blogg. Undrar om ni kan lista ut vem och vart jag är...http://blondinbella.se/pedikyr/. Det här blir förresten första och sista gången som Lordens blogg förknippas med Blondinbella. Men vafan, har man varit på spa, så har man...

Upp till bevis för de nyutvalda!

Ikväll gör vår nya förbundskapten i fotboll, Erik Hamrén, debut. Visserligen i en ljummen träningsmatch mot Italien, där båda lagen knappast lär mönstra bästa startelva. Det kan dock ses som en nystart för Sveriges mest populära landslag.

Hamrén var knappast förbundets eller majoriteten av det svenska folkets förstaval som tränare. Dock var han med i diskussionerna redan från start. Hamrén har en gedigen tränarkarriär och lyckats mer eller mindre vart han än har befunnit sig. Han är dessutom mer öppen och gladare än sin företrädare Lagerbäck.

Något bekymmersamt kan man dock se på Hamréns officiella avsaknad av fotbollsfilosofi. Han vägrar numrera sin laguppställning och pratar hellre i termer som attityd, inställning och glädje snarare än taktik och disciplin. Möjligen kan detta vara ett vinnande koncept även i landslaget. Man får hoppas att vi på sikt kan få en Hamrén-effekt, även om Lorden i nuläget är något skeptisk. Upp till bevis!

I dagarna utsågs också en annan hederspost. Det blev nämligen klart att Lisbeth Åkerman tar över stafettpinnen som julaftonsvärd i SVT efter Lasse Kronér. Åkerman är förmodligen relativt okänd för den stora massan. För oss gubbar och tanter som gillar att hålla oss uppdaterade med vad som händer i världen är hon dock känd. Åkerman tillhör nämligen elitskiktet av svenska nyhetsuppläsare. Hon arbetar på rapport och ger ett mycket seriöst och duktigt intryck. Åkerman upplevs också av många ha ett fördelaktigt utseende.

Lisbeth Åkerman blir en (värd)ig julvärd i år. Tv 3 försöker konkurera ut julens traditionella anka Kalle, med sin egen rabiata Anka, Anna. Samtidigt som Kalle Anka alltså sänds i SVT på vanligt manér ska Anna Anka strutta omkring och gapa i grannkanalen. Man får hoppas att svenska folket väljer tradition, lugn och mys framför utseendefixering, köphets och gapighet åtminstone på självaste julafton. När det gäller skönhet råder det dock inga tvivel om vem som vinner kampen. Avgör själva. Åkerman eller Anka...

De riktiga svinen

Höstens modeord är utan tvekan svininfluensa. Media har hetsat länge och väl kring fenomenet. Det går inte att undvika ordet, hur man än försöker. Problemet är bara att media alltid försöker att hetsa, överdriva och söka sensationer i sin brutala jakt på att sälja lösnummer eller jaga tittarsiffror. Därför är det svårt att veta på hur pass stort allvar man ska ta svininfluensan. Är den så fruktansvärd? Eller ligger den i paritet med den upphausade fågelinfluensan?

Givetvis är svininfluensan en legitim pandemi och många i Sverige har redan insjuknat. Det i sig torde vara oroande. Men i sanningens namn drabbas vi årligen av influensor som skördar bra mycket mer liv än vad svininfluensan har gjort, hittills. Dessutom verkar det vara personer i riskzoner som drabbas hårdast. Det finns dock alltid undantag till regler och media har ivrigt och högljutt rapporterat om svininfluensaoffer som varken varit gamla, svaga eller tillhört någon riskgrupp.

När media sedan börjar kampanja om att även vaccinet mot sjukdomen är livsfarligt blir det hela aningen tragikomiskt. Budskapet är enkelt men märkligt: vaccinera dig mot svininfluensan och riskera att dö, eller vaccinera dig inte, få svininfluensan och dö. Rätt dåliga odds till framtidsutsikter hur man än gör...

Alla turer kring vaccinationen är också märklig. Regeln för de som får vaccineras verkar följa övrigt samhälleligt mönster: de med vassast armbågar tar sig fram. Tydligen får fotbollslag, hockeylag och bandylag företräde för vaccinet verkar inte räcka till alla. Och när man själv får chansen att vaccineras, om man nu får den, lär man väl antagligen redan vara sjuk, död eller ha klarat sig från sjukdomen.

Av ovanstående anledningar ser jag nu ingen riktig anledning till vaccination. Det står dock utom allt rimligt tvivel att myndigheterna sköter det hela väldigt dåligt. Ingen information, inga besked, ingenting. Samtidigt hör man hur sakkunniga och ansvariga i influensafrågan skickar hem sjuka patienter, som senare avlider.

Senasationslystna journalister, giriga idrottsledare, tysta myndighetspersoner och ovaksamma doktorer. Man kan undra vilka de riktiga svinen är i den här soppan...