De Omänskliga

En gång i tiden, för länge sedan, gick Lorden i skolan. Under ett av dessa skolår kom han i kontakt med en ganska udda figur. Figuren hade krulligt hår, kunde spela piano och hävdade att han var bekant med den kända författarinnan Gerda Antti. Lite skämtsamt skojade vi om vem av oss som skulle bli mest känd som vuxen.

Den krullhåriga grabben hette Torbjörn Nilsson och var redan då en hejare på att skriva. Åren gick och jag glömde bort Torbjörn. Jag noterade dock för några år sedan att hans karriär som journalist pekade spikrakt uppåt. När han i år debuterade med boken De omänskliga var jag (givetvis) tvungen att läsa den.

Som politisk reporter och journalist (bland annat på DN, SvD och Metro) har Nilsson kommit åtskilliga politiker nära. Detta utnyttjar han i sin bok, där han beskriver tre politiska "skandaler" under 2000-talet i svensk politik. Först ut är Folkpartiets dataintrång i valrörelsen 2006, sedan kommer omröstningen av FRA-lagen och sist ut granskas SSU (som i sig är en vidrig organisation).

Beskrivna "skandaler" låter säkerligen inte vidare skandalösa när man ytligt tänker tillbaka på dem. Nilsson lyckas dock, på ett intressant och djuplodande sätt, ingående beskriva dessa händelser och framför allt spelet bakom kulisserna.

Vi som är lite insatta i politik vet vilket oerhört fult spel det i realiteten är. Därför är De omänskliga aningen tragisk. Det är en smärtsam läsning för de som fortfarande har lite hopp om att politiken är ren, och att politikerna är reko personer som drivs av sina ideal och av en politisk övertygelse att förbättra vårt samhälle. Istället målas inblandade politiker ut som riktiga grisar, den ena karriäristen värre än den andra. Varvat med dessa skandaler beskriver Nilsson tidigare uppmärksammade händelser i svensk politisk historia som stöder tesen: politiker tappar (i sin maktiver) fotfästet, de handlar helt enkelt omänskligt.

Torbjörn Nilssons debut har visserligen fått ganska bra recensioner. Tyvärr har den nog inte nått ut till den breda massan. Om fler hade läst denna bok skulle många inse vad flera tunga politiker (som ofta syns i TV-rutan) egentligen är för människor. I fallet Folkpartiet så offrades några obetydliga personer i partiet i efterdyningarna av skandalen. Att partitoppen visste om intrånget (den kriminella handlingen) verkar folk inte bry sig om.

När det gäller FRA-lagen får vi veta vilken "demokrat" Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson och alla andra egentligen är. Går man emot partilinjen mobbas man ut och alla framtida karriärmöjligheter sopas bort.

Det mest motbjudande kapitlet är dock beskrivningen av SSU. Där får vi följa en viss Ibrahim Baylans karriär mot toppen. En intrigmakare av rang som dessutom mer eller mindre utmålas som en person som går över lik för att nå partitoppen och maktens arena. Man mår nästan lite illa när man ser Baylan uttala sig i TV efter att ha läst boken.

Att Mona Sahlin är en fifflare är inget nytt. Efter att själv ha kritiserat Sofia Arkelstens bjudresa till Frankrike lät hon sig bjudas på Stockholm Open. SSU rasar och verkar (äntligen?) ha fått nog av sin partiledare. Problemet är bara att de som gapar efter hennes avgång inte heller de har rent mjöl i påsen. En av socialdemokraternas valanalytiker och framtidsmän har nämligen också en framträdande roll i Nillsosn bok: Ardalan Shekarabi. En karriärist som, också han med olagliga metoder, klättrat mot partitoppen. Hur är det man brukar säga om kriminella organisationer? Vad ger det att plocka bort ledaren? Denne ersätts bara av en ny...

Alla turer kring framtidens svenska politiker går att läsa i Nilssons bok. jag tycker att ni ska göra det. Fler borde ha läst den inför årets val. Den får 8 Sofia Arkelstenar av 10 möjliga.

Och vem som blev mest känd av mig och Nilsson i vuxen ålder? Tja, slå på Torbjörn Nilsson och Lorden på wikipedia. Det säger endel. Men efter Nilssons debutroman så är han väl värd framgången...

I´ll be damned...

...here comes the ghost again. Nu har jag nog sållat agnarna från vetet.

Jag hade tänkt att lägga ned bloggen. Nu vetefan. Kanske det behövs en Lord som motpol till apologeternas medieparadis. Just nu läser jag Torbjörn Nilssons De omänskliga.

Det var nästan femton år sedan jag pratade med Torbjörn Nilsson. Då skämtade vi om vem som skulle bli känd i vuxenlivet, och för vad...

Jag ska villigt erkänna att Nilsson skrivit en utmärkt bok. Han borde vara mer känd än vad han är. En mer utförlig recension återkommer jag med.

Skrattretande valrörelse

Just nu följer jag, och många med mig valspurten till det som har kallats "ödesvalet" 2010. Med spänning inväntar jag valresultatet på söndag. Det man kan konstatera är att valrörelsen har varit pinsam på många sätt. Framför allt är det tydligt hur media och etablissemang sätter agendan och vilka frågor som blir viktiga i valdebatten. Det var väl knappast något nytt, men ändå.

Valrörelsen har också påvisat flera olika demokratiproblem som vi har att tampas med i vårt vackra land. Möjligen kan dessa vara svåra att ta itu med, men den som lever får se. Huruvida denna blogg ska återupptas eller läggas ner är fortfarande ett huvudbry för mig. Det känns lite som att den har spelat ut sin roll, och att bloggfenomenet snart tillhör historien. Å andra sidan känns det skönt att skriva av sig lite ibland. Jag kommer dock att definitivt meddela hur det blir inom en snar framtid.

På återhörande.
Lord

Dålig uppdatering

Sommaren har varit lång. Jag har haft mycket annat för mig än att blogga. Just nu funderar jag på bloggens vara eller ickevara. Många inlägg har det blivit genom åren och fortfarande har Lorden saker han vill förmedla. Den som lever får se...

Death Metal i sommarhettan

Det råder högsommarvärme för tillfället. Det tänker inte Lorden klaga på. Däremot blir värmen ett incitament till att ständigt fara och flänga. Med andra ord: bloggande och dataanvändande har inte högsta prioritet. Ibland uppdateras dock bloggen, så kika gärna in ibland, ni som följer den.

Förutom bad, uteserveringshäng och allmänt slappande har jag hunnit med att plöja en riktigt intressant bok. Eftersom Lorden varit, och fortfarande är, ett stort hängivet fan till extrem musik, företrädesvis metal så var jag tvungen att införskaffa Daniel Ekeroths kartläggning över den första eran av den svenska Death Metal-scenen. Det resulterade i nästan 500 sidors sträckläsning.

Jag var länge skeptisk till boken då jag inte gillar något av Ekeroths egna band (läs Dellamorte) och hade ett negativt intryck efter hans medverkan i dokusåpan "Baren". Nu är jag dock benägen att revidera min syn på Ekeroth. Han har nämligen gjort ett gediget arbete med att bena ut och kartlägga den svenska death metal-scenens framväxt. Berättelsen bygger på en mängd olika intervjuer med personer som på något sett haft en nyckelposition för musikgenrens utveckling. Dessutom får man en rejäl nostalgitripp då mängder av s.k. flyers finns publicerade. Igenkänningsfaktorn är mycket hög. Ni som gillar, eller har gillat brutal musik bör kolla upp denna bok. Den får 8 wabobabollar av 10.

Kurdos kompis: Stieg Larsson

Det bästa som kan hända en kulturarbetare för att få rullning på sitt kändisskap och sina inkomster är att avlida. Det finns många bevis på detta. Trots att exempelvis Elvis, John Lennon, Cornelis Vreesvijk, Curt Cobain och Michael Jackson var kända ner de levde så har de aldrig varit så populära som när de dog. Detsamma gäller "författaren" Stieg Larsson som på grund av en för tidig död aldrig hann att uppleva "Millenniumtriologins" oerhörda succé.

Stieg Larsson är, för de allra flesta, en anonym figur. Han var en refuserad journalist som fick lite ströarbeten, bland annat på TT. Hans mest kända gärning, fram till Milleniumböckerna, var att han startade upp den antirasistiska tidskriften "Expo". Stieg Larssons vän, förläggaren Kurdo Baksi, släppte i slutet av förra året en bok om sin vän Stieg Larsson. Den orsakade en del rabalder eftersom Baksi hävdade att Larsson medvetet skrivit om saker på TT som "gynnat" hans sak och att han överdrivit hotbilden mot honom och andra vänsteraktivister inom Expo. Jag har givetvis läst boken, som förutom TT-affären, avslöjar endel intressanta saker om Stieg Larsson.

Stieg Larsson föddes i Norrland och blev tidigt intresserad av politik. Trots sin ringa ålder, då det begav sig, lät han sig influeras kraftigt av den vänstervridna 68-rörelsen. Stieg insåg tidigt sin mission i livet: att motverka "rasism" och "främlingsfientlighet". Likaså ska han ha varit besatt av kvinnors samhälleliga rättigheter, något som säkert påverkat handlingen i "Millenniumtriologin".

Det är intressant att läsa hur Baksi beskriver Larsson som totalt manisk, nästan besatt, i sitt jämställdhetsivrande och i sin antirasistiska kampanj. Man skulle nästan kunna dra paralleller till Göran Lindbergs, aka Kapten Klännings, maniskhet när det gäller jämställdhetsarbete. Huruvida Larsson, likt Lindberg, band och våldtog minderåriga tjejer på fritiden förtäljer inte historien.

Däremot kan man verkligen ifrågasätta Larssons egen syn på demokrati. Han gick bokstavligen över lik i sin iver att hänga ut sådana som han tyckte var antidemokratiska. Flera av medarbetarna som anställdes på stiftelsen Expo hade exempelvis själva tydliga kopplingar till det antidemokratiska och våldsivrande nätverket "AFA". Några dömdes också, till Larssons förtret, för kvinnomisshandel. Vidare lät Larsson, enligt Baksi, en 17-årig pojke infiltrera en "nazistorganisation" som Larsson ansåg vara livsfarlig. Vilken sansad person låter en 17-årig infiltrera en "livsfarlig" och "kriminell" organisation? Som kronan på verket anställde Larsson datahackers som skulle avslöja antidemokratiska personer. Problemet är väl bara att "olaga dataintrång" är en kriminell handling i demokratiska stater?

I ärlighetens namn tycker jag inte att Kurdo Baksi ger en positiv bild av Stieg Larsson. Han framstår varken som särskilt empatisk, demokratisk eller god. Snarare får man bilden av Larsson som manisk och med eget monopol på vad som är gott och demokratiskt. Det är i och för sig en ganska vanlig egenskap hos personer vars främsta inspirationskälla är 68-rörelsen.

Det var tragiskt att Stieg Larsson dog en för tidig död. Kanske var det inte så konstigt. Han jobbade tydligen dygnet runt, led av insomnia och kedjerökte cigaretter. Larssons tragik slutade dock inte med hans bortgång. Efterspelet har rört vem som ska ha rätten till Stiegs tillgångar. På ena sidan står Larssons bror och far och på andra sidan livskamraten Eva Gabrielsson. Mitt i allt ihop dök ett testamente upp där Stieg styrkte att alla sina tillgångar skulle gå till Kommunistiska Arbetareförbundet i Umeå. Bara en sådan sak...Baksis bok är tunn och knappast något litterärt mästerverk. Det är dock en intressant bok, som man lätt sträckläser under en kväll. Om man inte har något liv vill säga. Och det har inte Lorden :) 7 vuvuzelor av 10 möjliga till boken. Enbart för underhållningsvärdet.

Naivt att vara hjälpsam i dagens samhälle

Nyligen fick jag veta det jag länge själv har predikat: det är naivt att vara hjälpsam i dagens samhälle. Jag har i cirka 15 års tid varit ägare till en mobiltelefon. Under dessa år har jag aldrig blivit bestulen på någon och jag har åtskilliga gånger lånat ut den till nära och ickenära människor i min omgivning.

Nyligen var jag på väg hem från lite festligheter när en kille bad om hjälp. Han behövde ringa ett viktigt samtal, men hade ingen fungerande telefon. I mitt naiva tillstånd ville jag vara till hjälp och lånade ut min relativt nyinköpta 4500-kronorstelefon. Personen ifråga hoppade in i en bil och lämnade platsen. Kvar satt jag, fortfarande i mitt naiva tillstånd, och tänkte att han snart skulle dyka upp med min telefon igen. Det gick 20 minuter, det gick 30 minuter och det gick 40 minuter. Ingen telefon. Bara att knalla hem tomhänt.

Att bli av med telefonen kan jag smälta. Dock hade det känts bättre om jag hade blivit fysiskt rånad. Då hade jag kunnat ge idioten på käften och inte, som nu blivit lurad på grund av min välvilja. Min ekonomi står inte och faller med en mobiltelefon, men det är jobbigt att bli av med alla nummer som den innehöll. Det har också varit en lång administrativ process med försäkringsbolag, taxiresor till polisen osv. Man kan konstatera att man lätt blir handikappad utan telefon i dagens läge.

Det är intressant att nästan varje person man berättar denna händelse för anser att det är jag som varit naiv. Det kan jag erkänna, men är det inte tragiskt att man inte kan lita på någon i detta samhälle?! Många proffstyckare säger, mot alla bevis, att brottsligheten ligger på en konstant nivå. Men ärligt talat, tror ni inte man kunde lita mer på folk för låt säga 50 år sedan? Det är sjukt att idag behöva uppfostra sina barn till att aldrig hjälpa andra människor i nöd, att man inte kan lita på någon främling. Oavsett vad ärendet gäller. Och tyvärr var det nog sista gången Lorden försöker hjälpa någon (okänd). Nästa gång kommer nävarna att tala. Var så jävla säkra!