Förslag på en tvåårings intellektuella nivå

I veckan som gick lanserade återigen verklighetsfrånvarande "experter" ett förslag som helt saknar realpolitisk legitimitet. I en utredning föreslår man att svenska elever ska kunna överklaga sina betyg. Nästan samtliga riksdagspartier ställer sig bakom förslaget. I tidigare blogginlägg har jag ifrågasatt Maud Olofssons analytiska förmåga. Nu kan man ifrågasätta majoriteten av alla folkvaldas dito.

Jag har tidigare konstaterat att den svenska skolan har vissa problem. Betygsinflation är ett sådant. Det visar åtskilliga rapporter och även indikationer från universitetet. Betygen blir högre, men kunskaperna sämre. De folkvaldas lösning är att förvärra situationen ytterligare.

I ett överklagningssystem kan man tänka sig, det är till och med troligt, att samtliga elever som inte erhåller högsta betyg ser en chans till en överklagan. Om en neutral part ska granska överklagan krävs en enorm dokumentation. En lärare sätter inte godtyckliga betyg. Underlaget utgörs bland annat av examinationer, redovisningar, diskussioner och dagligt klassrumsarbete. För att en överklagan ska kunna behandlas korrekt krävs att läraren dokumenterar minsta lilla rörelse eleven gör och tar under ett års tid (ungefär så långt en gymnasiekurs varar). Det innebär att en gymnasielärare i runda slängar måste dokumentera minsta lilla rörelse av hundratals elever årligen. Det innebär också att de tusentals timmar som läraren lägger ned på att skapa examinationer utifrån kriterier och specifika undervisningskontexter , och att läsa samt bedöma samtliga examinationer måste göras av någon annan. Igen. Ett helt ohållbart scenario. När ska det finnas tid för undervisning och planering?

Enligt förslaget ska det tydligen vara rektor som behandlar överklagan. Många rektorer är säkert kompetenta men hur ska de rimligtvis kunna vara experter på 20-talet kursers betygskriterier och mål? Och när de inte ens har haft med eleven i skolan att göra? Det troliga realpolitiska scenariot är alltså att eleverna använder ett "hot" om överklagan som påtryckningsmedel för att erhålla ett högre betyg. Om en lärare ska tvingas sitta i möte (för att gå igenom alla examinationsformer, undervisningsupplägg, resultat i en kurs etc.) om varje enskild elev som överklagar, så finns ingen tid i världen. Samtidigt ser det konstigt ut för en enskild lärare om många elever överklagar just dennes betygssättning. Dessa förhållanden utgör kraftiga incitament för att läraren väljer att ge eleverna ett högre betyg än de förtjänar redan från början. Betygsinflationen ökar således ännu mer. Och vilket samhälle får vi då? Ett där alla elever har högsta betyg, men ingen har några reella kunskaper.

Politikernas argument är att förslaget stärker elevernas rättssäkerhet. Jag är inte emot rättssäkerhet, tvärtom, men det är riktigt okunnigt att tro att lärare sätter godtyckliga betyg för skojs skull. Det troligaste är att lärare och elev under hela gymnasiekursen har en kontinuerlig dialog, och om läraren verkar märklig så kontaktas nog rektor på ett tidigt stadium. Lärare har en gedigen universitetsutbildning och att ständigt, ofta helt ovetande, dumförklara en hel yrkeskår känns märkligt.

Man kan också fundera över vem det är som ska behandla en eventuell överklagan. Ska det vara rektor? En person som i många fall är kompetent på dennes arbetsuppgifter, men som saknar ämneskompetens i många ämnen. Det är som om jag skulle vara missnöjd med ett tandläkarbesök. Ska jag då överklaga till pizzabagaren på hörnet, som sedan ska avgöra om jag har blivit rättvist behandlad eller inte? Om det, å andra sidan, är en "oberoende" lärare som ska granska överklagan så kan man ifrågasätta huruvida denne besitter större kunskap än den lärare som har haft den aktuella eleven i undervisning. I slutändan handlar det ju ändå om en subjektiv bedömning. Man kan rimligtvis anta att det finns en kåranda även inom lärarkåren. Det innebär att få kollegor skulle välja att gå emot en lärares redan satta betyg. Vilken rättssäkerhet talar vi om då?

Slutligen hävdar ledande politiker att betygssättning är myndighetsutövning. Det är enligt mig ytterligare ett felslut. Vilka övriga privata myndigheter har vi? Privata domstolar? Privat polis? Så länge skolan har en stor privat (kommersiell) sektor så är det tveksamt om det går att hävda att betygssättning är myndighetsutövning. Därmed får det nya förslaget tummen ned på samtliga punkter.

Att komma tillrätta med "orättvisa betyg" finns det många förlag på. Den viktigaste är att lärarutbildningen satsar hårt på att låta studenter tolka, diskutera och applicera kriterierna i sina kurser. Vidare bör endast utbildade lärare ha rätten att få sätta betyg. Allra bäst vore det om en fristående myndighet granskade alla skolresultat och satte betyg efter kriterier och mål. På så vis skulle kunskaperna hamna i fokus, betygsinflationen minska och samhällets medborgare bli mer bildade.

Intressant om "ökenräven"

De flesta har väl någon gång hört talas om "ökenräven". Hans riktiga namn var Erwin Rommel och var en framstående generalfältmarskalk under 2:a världskriget. Så långt är de flesta med, men vem var Erwin Rommel egentligen? I boken Myten Rommel försöker författaren Maurice Philip Remy att finna svaret.

Liksom många andra framstående militärer i Hitlertyskland hade Rommel ett förflutet som soldat i det första världskriget. Eftersom framgångarna var stora för Rommel, trots Tysklands förlust, valde han att stanna kvar inom det militära efter det första världskrigets slut. Han skrev böcker och föreläste om de slag han hade varit med om. Hitler fick nys om detta, förtjustes, och gav genast Rommel militära uppdrag när det andra världskriget väl var igång.

Rommel placerades i början av 1942 i Afrika, och ledde Afrikatrupperna. Denna del av världskriget är extra intressant, eftersom det ofta kommer i skymundan. Sett till hela världskriget var möjligen kriget i Afrika en parentes med Erwin Rommel rönte stora framgångar. Han vann stor respekt såväl i de egna leden som hos motståndarsidan.

Remy ställer gång på gång frågan huruvida Rommel egentligen var övertygad nationalsocialist. Det finns egentligen inget entydigt svar på den frågan, men det finns exempelvis inget dokument som tyder på att Rommel någonsin uttalat sig antisemitiskt. Däremot var Rommel till en början en stor Hitlerist. Hans beundran för "führern" går över huvud taget inte att ta miste på.

Rommel, som gammal militär, hade de gamla traditionella militära egenskaperna. Han hade mod, var plikttrogen och hade stor ansvarskänsla för sina soldater. Att sätta sig upp mot Hitler var till en början otänkbart. Som sagt ligger det i en militärs blod att vara trogen sin "ledare" och sitt fosterland. Speciellt i den tidsandan som rådde under tiden för kriget.

När kriget sakta men säkert vändes till tyskarnas nackdel var Rommel den som ständigt påpekade för Hitler att fler resurser och proviant behövdes för att åter vända skutan. Hitler som hela tiden använde paradorden segra eller dö fann Rommels pessimism aningen jobbig. Samtidigt hade Rommel skapat sig ett namn bland både det tyska folket och bland de allierade. Man beundrade Rommel som ansågs vara lite av en gentleman. Rommel förflyttades runt om i Europa mellan åren 1943 och 1944. Hans uppdrag var mer eller mindre viktiga. Remy hävdar att Rommel knappast hade kännedom om något systematiskt folkmord under hela denna period.

När kriget uppenbart var förlorat 1944 planerades en militärkupp och ett bombattentat mot Hitler (se filmen Valkyria). Rommel var inte direkt involverad men kände till att en dylik kupp var i görningen. Kuppmakarna ville ha Rommel som fredsmäklare efter Hitlers död och detta ska Rommel ha accepterat. Trots sin trohet gentemot Hitler ansåg han plikten mot soldaterna och det onödiga dödandet av fosterlandsmän som överordnat.

Attentatet mot Hitler misslyckades och snart nystades sanningen upp. Nästan samtliga inblandade avrättades och torterades innan i syfte att röja fler namn på motståndsmän. I detta sammanhang var det oundvikligt att Rommels namn dök upp. Rommel kunde, på grund av sin popularitet, varken arkebuseras eller ställas inför rätta. Det hade satt Hitler i dålig dager. Istället tvingades Rommel att ta livet av sig. I gengäld skulle hans son Manfred (som idag är en framstående kommunal kristdemokratisk politiker) och fru Lucie lämnas ifred.

I det bisarra efterspelet av Rommels påtvingade självmord hölls en statsbegraving där Hitlerregimen och det tyska folket hyllade Erwin "ökenräven" Rommel. Remys bok skildrar Erwin som en riktig militär. Lojal mot sina överordnade, utan att framställas som en ängel, snarare än ideologiskt övertygad. Fram till 1943 såg han dock (som stora dela av övriga tredje riket) Hitler som det tyska folkets stora frälsare. Boken Myten Rommel är minst sagt fängslande. Har man intresse för militärhistoria, tredje riket och intressanta personporträtt så är denna bok garanterat något dör Dig! Den får 9 schwabare av 10.

Maud Olofsson har studerat!

Nyheten slog ned som en bomb på det nya året. Maud Olofsson har studerat, något hon inte gjort sedan gymnasietiden i början av 70-talet. Äntligen! Olofsson har tittat på "föregångslandet" USA, som har ett erkänt uselt skolsystem, där vissa elever får betygsätta sina lärare. Nu vill Olofsson även att Sveriges elever ska betygsätta lärare. Betygen ska dessutom vara lönegrundande.

Det har sedan länge skett en avreglering av den svenska skolan. Med den maniska devisen att konkurrens ökar kvaliteten i skolan har man låtit friskola efter friskola få slå sig in på kunskapsmarknaden. Men hur gick det? Effekten blev den motsatta. Kvaliteten har minskat; svenska elever hamnar gång på gång långt efter i internationella kunskapsmätningar. Det finns givetvis flera orsaker till detta, men avregleringen och förvandlingen av skolan från pedagogisk kunskapsinstiution till vinstdrivande företag har varit den enskilt största.

Den ökade konkurrensen har inneburit att det har blivit huggsexa om eleverna mellan skolorna. Varje elev är värd en stor summa pengar. Ett privat företag har knappast ökad kunskapsutveckling som högsta mål. Det viktigaste för ett företag är att gå med vinst. Det får man lära sig på mellanstadiet. En tioåring skulle alltså kunna räkna ut att skolan knappast kan gynna en allmän kunskapsutveckling i ett samhälle.

Friskolorna gör alltså allt för att locka elever till sina skolor eftersom de vill göra vinst. För att locka dagens ungdomar erbjuder man egen dator, körkort och att skolmaten erbjuds på restauranger som ligger intill skolan. Detta är givetvis dyrt. Med samma enkla mellanstadieekonomiska resonemang förstår man att resurser måste omfördelas. För att hålla nere lönekostnaderna erbjuder man "lärarfria" eftermiddagar, skolkurator och skolsyster en gång i veckan och givetvis ett stort utbud av outbildade lärare. I förlängningen degenereras skolans viktigaste samhälleliga uppgift: att förmedla kunskap.

Samtidigt som obehöriga lärare får sätta betyg på eleverna tittar allt fler föräldrar och elever, som i det nya skolsystemet likaväl kan benämnas som kunder, efter "skolor" som har högt betygssnitt. Den skola med högt betygssnitt blir givetvis attraktiv. I praktiken innebär detta ett tryck från ledarhåll på lärarna att sätta höga betyg. Idag har vi redan en sådan betygsinflation att betygen har spelat ut sin roll som effektivt mätinstrument. Dessa signaler kommer från universiteten som märker oerhörda (kunskaps)skillnader mellan elever som egentligen, enligt betygen, ska besitta samma kompetens. På vissa skolor fungerar även höga betyg som lönegrundande argument.

Som man förstår krävs det oerhörda insatser för att få bukt med den svenska skolan. Maud Olofssons förslag är alltså uppochnedvända världen: det ska inte längre enbart vara lärarna som sätter betyg, utan nu också eleverna. Tänk er detta scenario: en duktig lärare som ställer krav på sina elever och inte sätter betyg på dessa för "att vara schysst" blir givetvis inte lika populär som den snälle som sätter höga betyg eller som låter eleverna sluta 20 minuter tidigare varje gång. Vem av dessa är bäst lärare? Vem ska ha bäst lön? I vilken annan bransch sätter arbetare betyg på sina chefer? Maud Olofssons brist på analytisk förmåga kanske man kan hämta från hennes egen skoltid, som endast innefattar en gymnasial examen. Och som dessutom inte avlades med särskilt imponerande betyg.

Givetvis ska elever, skolledning och lärare ha en god interaktion och skolcheferna/rektorerna bör höra alla parter för att göra en rättvis lönebedömning, men att låta enbart elevernas betyg vara lönegrundande är ju ren idioti. Förmodligen gör denna innovation att läraryrket (som är ett väldigt viktigt yrke) blir ännu mera oattraktivt i framtiden. Vilka gynnas av det? Kanske företagen, men knappast samhället. Jag vill även poäntera att friskolor i sig inte nödvändigtvis vara av ondo. Pedagogiska meningsskiljaktigheter kan finnas, men det är de vinstdrivande skolorna som bör motarbetas. Det är inte längre personer med en pedagogisk vision som styr skolorna, utan renodlade företagsmän och säljare. Det kanske vi ska göra raketen på?

Avslutningsvis vill jag visa en länk där en "lärare" (på en friskola) "undervisar" sina elever. Läraren har jobbat i ett år på skolan (NTI-gymnasiet i Stockholm). Man kan undra vad denne egentligen lär sina elever. Känns det konstigt att Sverige halkar efter internationellt? Följ länken och glöm inte att titta på filmsnutten efter texten. God fortsättning!

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/504200-larare-skrek-konsord-till-elever

Gott nytt år!

Jaha, jag får väl börja detta inlägg som jag har börjat de senaste årens nyårshälsningar: Årena går, de ligger som vrak på botten! I år bär orden extra legitimitet då dess upphovsrättsman, Plura i Eldkvarn, har gått och blivit kommersiellt gångbar.

2010 är väl knappast ett år bättre, eller mer intressant än något annat. Det kan ändå vara fruktbart att göra en liten sammanfattning utifrån ett subjektivt perspektiv. Nedan presenteras Lordens helt egna åsikter i listform om året som vi nu tar farväl av.

Årets hetsjakt 1: Vargjakten. Lämna djuren ifred!

Årets hetsjakt 2: Lars Vilks. Ständigt sovandes med sin yxa bredvid sängen.

Årets duo: Christer Sjögren och Thorsten Flinck.

Årets död: Socialdemokratin.

Årets apologet(er): det etablerade mediedrevet.

Årets tråkigaste happening: Nobelfesten.

Årets hyckleri: "Vi gillar olika- kampanjen"

Årets kändisbortgång: Dio.

Årets pajas: Personen som stal min mobiltelefon.

Årets lekstuga: Sveriges riksdag.

Årets grinolle: Glenn Beck

Årets modeord 1: Sälj.

Årets modeord 2: Avreglering.

Årets modeord 3: Entreprenör.

Årets viktigaste: Att vara "comittad" till målet.

Årets mest väntade: Terrordåd i Sverige

Årets mest sorgliga: TV-sportens OS-krönika. Ingen får mig att böla så som Anders Blomquist och Jacob Hård i extas.

Årets spel: Mahjong

Årets sport: Discgolf

Årets fråga: "Vad betyder Bomba Klat?"

Nu önskar jag alla läsare ett riktigt gott nytt år! Man längtar till vår och sommar. Bara fyra-fem månader kvar...

Jämlikhetsanden och det liberala förfallet

Många anser att samhällskunskap inte är en vetenskap. Vad som är rätt eller fel är ofta ideologiskt betingat. Därför känns det extra skönt med en vetenskaplig bok som så långt som möjligt strävar efter att ge en objektiv bild av det budskap man presenterar.

Jämlikhetsanden (Richard Wilkinson och Kate Pickett) är en oerhört intressant vetenskaplig bok som både syftar till att påvisa samband mellan jämlikhet och välfärd och till att ge orsaksförklaringar till västvärldens moras.

I boken utgår författarna från västvärldens rika länder och belägger sakligt och metodiskt utifrån samhällets alla sfärer att ju större jämlikhet det finns, desto större välfärd. Det är oerhört fascinerande att se att detta samband verkligen kan appliceras på allt: psykisk hälsa, missbruk, förväntad livslängd, fetma, våld, utbildningsresultat och tonårsfödslar.

Jag vill återigen understryka att detta inte är ogrundade politiska slutsatser, utan författarna har sammanställt all tillgänglig forskning och statistik i ärendena och kommit fram till detta samband. Att resultatet blev så tydligt är något som tycks ha över överraskat bokens författare.

I bokens diagram som visar ett index för hälsorelaterade och sociala problem i västvärlden ses tydliga samband. Ju högre inkomstskillnad desto sämre välfärd. USA är överlägset det land som har störst inkomstskillnader och också sämst välfärd. Sverige ligger bra till, men vi blir ofta slagna av Finland och Japan.

Det trista i sammanhanget är att Sverige blir mer ojämlikt för var dag som går. Därmed minskar också vår välfärd successivt. Det är tydligt att politiker återigen blundar för realpolitiken och låter ideologi gå före verklighet. Det är nämligen ingen hemlighet att det liberala paradigmet har dominerat hela västvärlden under efterkrigstiden. Liberalismen sätter individ före kollektiv och i det land som tydligast har anammat denna ideologi, USA, är också ojämlikheten störst, fördumningen tydligast och välfärden lägst.

I Sverige dominerar också de liberala tankarna. En tro på effektivitet, valfrihet och företagande har blivit allsmäktig för gemene man i Sverige. Till och med det gamla arbetarpartiet Socialdemokraterna har lagt sig platt för liberalismen och dragit sig mot den mittersta och liberala idésfären. Marknaden har blivit lösningen på allt. Alla som är något insatta i ekonomi vet att det ofta blir tvärtom gällande kvaliteten och framför allt med jämställdheten.

Lorden är givetvis för företagande, men vissa sfärer i samhället är INTE ämnade att kapitaliseras. Ett barn kan räkna ut att marknaden splittrar ett samhälle. Kvalitet och människors välfärd får stå tillbaka för giriga företags hunger och försök till vinstmaximering. Ett företags primära uppgift är att gå med vinst. Det handlar om att rationalisera (i praktiken innebär det exempelvis att anställa outbildad personal och lönedumpa, ge anställda sämre trygghet och arbetsvillkor och låta människor få ut så lite som möjligt för sin betalning). Vi får ett ganska vidrigt säljsamhälle där överkonsumtion och egoism går före gemenskap och sammanhållning.

Regeringen Reinfeldt ökar medvetet klyftorna i samhället. Med retoriken om att alla har fått mer i plånboken lyckas de lura en stor oinsatt del av Sveriges befolkning. Vad gör två hundralappar mer i månaden för skillnad för en sjuksköterska när en VD eller en säljare tjänar 100-tals mer i månaden? När sjuksköterskan tror att hon har gynnats har samhället i själva verket missgynnats enormt. Det framkommer inte minst i jämlikhetsanden. Vad vill vi ha för samhälle? Ett käckt säljsamhälle där man gör "raketen" varje morgon för att människan ska konsumera ännu mer?

Sverige hade ett folkhem som var vida känt för sin solidariska lönepolitik sitt kollektiva tänkande och sin enorma välfärdskvalitet. På bara några årtionden har det nu raserats. Vi är på väg att göra den resa som USA inledde några årtionden före oss. Vi kan räkna med att vi inom några år har samma jämlikhetsklyftor som USA. Vi kan därmed också räkna med samma typ av samhällsproblem som nu är oerhört tydliga i det landet.

Sverige har idag den mest liberala skolformen där det är enklare att tjäna pengar på elever än i självaste USA. Vi har sålt ut apoteket, sjukvården och bilprovningen. Har resultaten blivit bättre? Allt pekar i motsatt riktning. Svenska skolresultat är internationellt mediokra från att ha varit världsledande. Svensk sjukvård är i stor kris med vårdköer och allmänt kaos. De riktigt rika kan givetvis konsultera någon flashig privatklinik. Nyligen menade självaste professor Leif GW Persson att även polisen borde privatiseras. Hur fan tänker man då? Ska polisen i framtiden ha ett morgonmöte där man peppar och skriker till varandra att man ska nå målet med att trakassera och gripa 70 stycken denna dag. Polisen ska väl ändå representera staten? Inte ett privat företag?

Jämlikhetsanden är en bok som alla bör läsa. Den kommer säkerligen att avfärdas som kommunistpropaganda av den liberala högern. Alla som känner mig vet att jag verkligen inte är någon kommunist. Det får dock vara någon måtta på dumheten i världen. 9/10 utsläppskvoter till jämlikhetsanden.

Slutligen kan man konstatera att det nyligen har varit ett klimatmöte i Mexico. Västvärlden lever långt över världens resurstillgångar. Kanske borde man fundera lite över sin konsumtion. Med det liberala paradigmet där marknaden styr blir det omöjligt. Lyssna på detta pepptalk som ett företag har på daglig basis. Det syftar till ännu mera konsumtion. Allvarligt talat, säger inte detta en hel del om vår tids idéer?

Finns det inga svenskar?

Tycka vad man vill om Sverigedemokraterna, men de har i alla fall "rört om i grytan" i och med sitt inträde i riksdagen. Att ett "nationalistiskt" parti har fått tillträde till det politiska finrummet har blivit en nagel i ögat på de etablerade politikerna. Under lång tid har nämligen etablissemanget deklarerat att det är något fult att vara stolt över sitt land och sitt ursprung. Om man kommer från Sverige vill säga.

Idag är Sverige ett mångkulturellt land och alla invandrade människor ska få sin egen kultur tillgodosedd i sitt nya hemland. Man ska även få hylla sitt eget "ursprungsland" hejdlöst. Det är givetvis naturligt. Och positivt. Det är inget fel med att bejaka sitt ursprung. Personligen anser jag mig själv vara svensk. Med en svensk historia och med nedärvda svenska traditioner som givetvis har format den jag är till stor del. Jag är stolt över mitt ursprung och över mina förfäders historiska kampinsats. Det är nämligen tack vare dem som vi haft en stark utveckling och blivit ett välfärdsland i Sverige.

Tyvärr har vår befolkning blivit så håglös att denne knappt vågar erkänna sin stolthet över sitt land och sitt folk. Vi är väl ett folk och en folkgrupp precis som alla andra? Precis som det finns engelsmän, afghaner, brasilianare, turkar och greker borde det väl rimligtvis finnas svenskar? Alla verkar inte "tycka" så. Den senaste i raden att förneka att det finns något som kan kallas svenskar är självaste statsminister Fredrik Reinfeldt. Jag vet ärligt talat inte hur det har kunnat bli på detta sätt i vårt debatt- och samhällsklimat. Många verkar dock ha fått nog. Om Reinfeldt ska ha denna retorik i den offentliga debatten kan han nog räkna med att göra sina motståndare i SD ännu starkare i nästa val. I klippet ni nu ska få se förnekar Reinfeldt att det finns en folkgrupp som kan kallas svenskar. Eller, svensken är tydligen en "svårdefinierbar" grupp. Jag vet inte, vad ska jag kalla mig, och vad ska du kalla dig? Norsk, grekisk eller mångetnisk?

Covertrenden

Trender går i cykler. Detta utnyttjas givetvis av nöjesbranschen. En klädkod som sedan länge varit uppfunnen kan helt plötsligt få en renässans och tidigare utgivna musikhits kan återanvändas. Allt för att tjäna pengar på gamla uppfinnares uppfinningar. Det är egentligen inget fel. Det som stör mig är dock att dagens rotlösa ungdomar inte har en aning om att den kultur de anammar egentligen tillhör en annan tid. Som exempel kan nämnas hiten behind blue eyes, som för ett par år sedan släpptes med NU-metal-bandet Limp Bizquit. Den blev väldigt populär, men få visste att "The Who" var de egentliga kreatörerna bakom låten. Lika lite visste folk att slingan i en Eminem-låt egentligen återanvändes från en gammal DIO-sång. (R.I.P DIO!)

"Så mycket bättre" på tv4 har blivit en succé. Programidén bygger på att kända artister ska tolka varandras låtar. Jag ska villigt erkänna att jag gillar konceptet. Covers kan vara skitbra. Artisterna i programmet har varit relativt folkkära. De som inte var det innan har säkerligen blivit det nu. Jag gillar också att artisterna försöker göra egna tolkningar av kollegornas låtar och inte kopiera rakt av. Plura har jag gillat i många år. Det är en artist som säkerligen har gått hem i stugorna, trots att han är dömd för ringa narkotikabrott. Bra så.

En av artisterna har jag ganska svårt för. Det är Christer Sandelin. Men eftersom jag är en mogen man så dömer jag inte hans musik efter person. Christer har fått fram en av tidernas bästa poplåt på svenska "Dover Calais". Det kan ingen ta ifrån honom. Lars Berghagen gjorde en ok version av låten i TV-formatet. Berghagen är en erkänt duktig mysfarbror. Problemet är bara att han inte är ensam om att ha tolkat Sandelins gamla klassiker. För dryga 20 år sedan gjorde nämligen geniet Ernst Hugo Järegård detsamma. Det är så en personlig tolkning och en cover kan och ska låta. Alla som tror att konceptet "så mycket bättre" är nytt och fulländat bör ta en lyssning på Ernst Hugos version. Går den att slå? Nej, jag tänkte väl det. För många är du glömd Järegård, men Lorden minns dig ännu. Jag njuter av din tolkning; du får Sandelins text att bli poetisk. Enjoy!