Hellre Anders Andersson än Zlatan Ibrahimovic

Jag måste säga att jag aldrig riktigt har varit något fan av Zlatan Ibrahimovic. Jag har följt hela hans karriär på grund av mitt fotbollsintresse, men han har aldrig imponerat på mig. Dels har han inte spelat i något lag som tilltalat mig, dels har jag aldrig gillat hans personlighet. Det har varit uppenbart att Zlatan varit en svårhanterlig diva; arrogant, dryg och egoistisk. Både på och utanför planen. Detta går stick i stäv med bilden av hur traditionella svenska superstjärnor ska, och brukar, bete sig. Möjligen är jag bakåtsträvare, men jag föredrar sympatiska lagspelare framför egocentriska divor där jaget är viktigare än laget.

Zlatan Ibrahimovics självbiografi har varit vinterns litterära snackis. Därför var jag tvungen att läsa den. Bilden av Zlatan Ibrahimovic blir inte direkt mer positiv efter att jag plöjt boken, det är en sak som är säker.

Givetvis har Zlatans personlighet formats av barndomen. Det var inte lätt att växa upp i Malmö-ghettot Rosengård med en alkoholiserad far och rotlöshet. Där utbrott, rån, våld och djungelmentalitet råder. Men Zlatan menar att han haft sin karaktär ända från födseln. Miljön har format, men biologin har inte varit oväsentlig.

Zlatan var en "värsting" i skolan. Flera av hans gamla lärare beskriver honom som "den värsta eleven de någonsin haft." Men enligt Zlatan är det aldrig fel på honom själv. Att han hamnar i bråk är uteslutande alla andras fel. Det spelar ingen roll om det är Hasse Borg (sportchef i Malmö FF under 2000-talet), Patrick Viera (världsspelare), Robin van Persie (världsspelare), Pep Guardiola (tränare i Barcelona) eller Fredrik Ljungberg (gammal landslagsspelare i Sverige). Det är aldrig Zlatan det är fel på.

Zlatan Ibrahimovic känns väldigt osvensk. Och det är inget ärkvärdigt med det. I boken beskriver han sig själv som allt annat än svensk. I alla fall till en början, i sina ungdomsår. Han lämnar exempelvis inte stadsdelen Rosengård sina första 17 år i livet. Han föraktar "Svenne banan", stjäl cyklar och har aldrig i hela sitt liv hört talas om Thomas Brolin, Thomas Ravelli och de andra bronshjältarna 94. Istället identifierar han sig med, och ser upp till, den gamle brasilanske anfallaren Ronaldo. I Zlatans kvarter finns knappt några svenskar. Det är somalier, turkar, jugoslaver etc. Han skiter i vad som sker i Sverige. Zlatans verklighet är Rosengård, ingenting annat. Tyvärr är detta faktum en hård dom mot gemene politikers uppfattning om att bara för att man bor i landet så känner man sig svensk. Sverige är idag ett land med invånare som har helt olika verkligheter. Vi är nära varandra, men samtidigt väldigt långt ifrån.

När Zlatan väl spelar fotboll känner han sig mer hemma i "balkanlagen" där papporna skriker att de ska knulla varandras morsor till barnen och åhörarna, än "de svenska" lagen där föräldrarna istället vill uppmuntra sina barn. Han hamnar snabbt i bråk med föräldrarna till "de fina pojkarna" när han väl kommit till Malmö FF. Anledningen är att föräldrarna reagerar på att Zlatan aldrig passar bollen och i flera fall hamnar i bråk med lagkamraterna.

Zlatan verkar bära på mycket aggressioner och han glömmer aldrig när han blivit osams med någon. På flera sätt är hans självbiografi intressant. Han har bokstavligen slitit sig fram, mycket målmedvetet, till toppen. Men någonstans finns där en oerhört barnslig person. Under sin tid som Ajaxproffs åker han ofta hem till Malmö och tillverkar bomber (!) med sina Rosengårdskompisar som han spränger inne i Malmö. Han kör sina bilar i 300 km/h och åker ifrån polisen. Han stjäl cyklar för skojs skull osv. Zlatans stora intresse utöver fotboll är att spela TV-spel. Något han ägnat oerhört mycket tid åt. Inget fel i det , men grabben är mångmiljonär. Det finns 1000 andra sätt att spendera tid på med de förutsättningarna kan tyckas...

Boken ger givetvis en intressant inblick i fotbollsvärlden. Både spelet på plan, men också de i kulisserna med alla transfers och olika relationer mellan spelare och ledare. Det är också påfallande hur dagens fotbollsstjärnor helt saknar klubblojalitet. Egentligen kan man väl inte klandra dem, men detta faktum sticker i många supportrars ögon.

Zlatan är en fantastisk fotbollsspelare. Han är också en mycket målmedveten och envis person som kämpat hårt för vad han är idag. Det kan ingen ta ifrån honom. Som personlig förebild vet jag dock inte om han är så övertygande. Hellre 50 Anders Anderssons än en Zlatan Ibrahimovic.

Boken får 7 guldskor av 10 möjliga. Läs den främst om du är fotbollsintresserad och känner till europeisk fotboll och dess huvudkaraktärer.

Fenomenet Metallica

Det var i början av 1990-talet som jag kom i kontakt med Metallica för första gången i mitt liv. Jag hade tidigare lyssnat på betydligt hårdare musik än just Metallica, men bandets dunderkommersiella succe "Black album" som släpptes 1991, var omöjlig att undvika.

När man på den tiden besökte discotek (!), hemmafester och tittade på den exotiska TV-kanalen MTV (betal-TV i Sverige var knappast kutym) spelades ständigt hitlåtar från "The black album".

Per automatik kollade jag upp bandets tidigare material och fann de tidigare alstrens hårdare thrash metal riktigt intressant och bra. Resten är historia. Under flera år matades bandets skivor i stereon hemma i pojkrummet.

När jag blev äldre slogs nya musikaliska dörrar in och bandet blev mindre och mindre intressant. Idag lyssnar jag fortfarande på "gamla" Metallica ibland och plattorna fram till just "The black album" håller oerhört hög klass. Tyvärr gick det utför musiklaiskt efter och de senaste plattorna har jag inte ens bemödat mig med att lyssna på.

Jag har precis läst ut musikjournalisten Mick Walls biografi om bandet. Det är egentligen ingen häpnadsväckande läsning. Man får kronologiskt följa bandets karriär. Från danskättlingen Lars Ulrichs försök att starta USA´s hårdaste band för en evighet sedan till Metallicas bejublade turné (med the big four) förra året.

I boken får man givetvis en stor dos av det obligatoriska sex drugs and rock n roll- temat som tillhör alla stora hårdrocksband. Jag blev aningen förvånad över att bandmedlemmarna (främst Lars och Kirk) drogade så frentetiskt. Att James Hetfield, som idag är nykter alkoholist hade levt osunt var dock ingen nyhet.

Bokens mest intressanta kapitel handlar om den forna bassisten Cliff Burtons tragiska bortgång, och dess påverkan på Bandet. Burton dog i en bussolycka 1986 i Sverige efter en spelning i Stockholm. Burton utmålas som bandets stora inspiratör. Han gick alltid sin egen väg och hade ofta sista ordet när saker och ting kring bandet skulle bestämmas. Tyvärr bearbetade bandet inte sorgen och fortsatte turnerandet omgående. Den nya bassisten, Jason Newsted, mobbades ut fullkomligt och slutade självmant i bandet flera år senare. Det var början på nästa kris som utmynnade i den numera legendariska dokumetärfilmen "some kind of monster".

Det är slående hur målmedvetna Metallica har varit att ta sig dit de är idag (ett av världens bäst säljande band genom tiderna). Det är främst (den i mitt tycke osympatiske) trummisen Lars Ulrich som varit mest drivande, haft sinne för affärer och rådande trender. Det komiska i situationen är att just Lars musikaliskt är den svagaste länken i bandet. Det är allmänt känt att han inte kan spela trummor och många med mig anser att han genom åren har förstört åtskilliga konserter med bandet. Lars musikaliska problem behandlas i boken och vid flera tillfällen i bandets ungdomsdagar övervägde bandet att göra sig av med honom. Med åren blev han dock en allt för viktig kugge runt bandet. Utan Lars sinne för strategi och affärer skulle nog Metallica knappast ha varit där de är idag.

Mick Walls bok om Metallica är helt klart intressant läsning, särskilt om man är intresserad av bandet så klart. Boken får sju trumpinnar av 10 möjliga. Nedan kan man avnjuta, den i mitt tycke, bästa Metallica-låten. Här framförd med ungdomlig entusiasm 1985. Nästan så man blir lite rörd...

Gott nytt år!

Så var då år 2011 slut. Ett år i mängden av alla dessa som börjar läggas i Lordens ryggsäck. Ett lika stående som självklart inslag i slutet av alla år är nyårskrönikorna. Lordens blogg är inte sämre. Här kommer min sammanfattning av året som gått:

Årets Å fan 1: Caremaskandalen synliggör det systemfel som Lorden sedan länge predikat.

Årets tragiska frånfällen: Rebekah och Stefan Liv. R.I.P!

Årets glädjande frånfälle: Maud Olofsson

Årets Å fan 2: Friskoleskandalerna synliggör det systemfel som Lorden sedan länge predikat.

Årets tragiska nykomling: Annie Lööf

Årets spel: Wordfeud.

Årets Å fan 3: Ifrågasättandet av politiska nämndemän i svenska domstolar och frikända gängmedlemmar som kallar domare, vittnen, åklagare och advokater för fittor och horungar synliggör det systemfel som Lorden sedan länge predikat.

Årets pajasar: Tv 4. Alltid. Reklam med inslag av skidskytte förstör sändningarna av den genuina sporten. Ulfbåge och Grenemark; kom tillbaka nu!

Årets mest irriterande företeelse: Strulande fot.

Årets mest irriterande person: Ulf Wagner; kocken i "stjärnorna på slottet" som förstör ytterligare en säsong av det annars ganska trivsamma TV-programmet.

Årets resa: Liverpool/Manchester.

Årets felprioritering: Polisens iver att bötfälla bilister utan bilbälte på 30-vägar.

Årets TV-serie: Bron

Årets mest onödiga medieskandal: Kungen har varit på strippklubb. 51 årig jugoslavisk gangster försöker att lära sig "Photoshop". Ett bildhanteringsprogram som funnits på marknaden sedan 1990...

Årets bok: Blod, eld, död

Årets mest intriganta: Partitoppen i socialdemokraterna.

Årets lataste proletär: Mikael Wiehe.

Årets dryck: Mineralvatten.

Man blir redan nyfiken på vad 2012 har i sitt sköte. Inte sant?

Hoppas att ni alla får ett riktigt Gott nytt år!

Låg nivå i TV-rutan!

Vintertid innebär att frågesporten dominerar TV-tablån. På fredagskvällar kör SVT sin långkörare "På spåret". Varje dag sänder samma kanal "vem vet mest" och på TV4 har det gamla radarparet Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg en ny tävling som heter "Slaget om Sverige".

Det är givetvis positivt med frågesporter. Det är roligt att sitta hemma i TV-soffan och tävla mot en värdig motståndare. Problemet är bara att de tävlande i studion verkligen utmärker sig för att vara okunniga. Visserligen finns det säkerligen ett stressmoment som man kan bortse ifrån när man sitter hemma, men det får inte vara så dåligt som det har visat sig vara i år.

I några fall kanske man inte ska ha några högre förhoppningar. Kändisar är just kändisar. De gör knappast anspråk på att veta mer än gemene man. Så att Niklas Strömstedt inte har en aning om att Antiken kommer före Medeltiden i europeisk historieskrivning kan man kanske acceptera. Men när sedan nischade sportjournalister inte har en aning om att Tomas Johansson var den senaste som vann Australian Open eller det forna språkröret Maria Wetterstrand tror att "Frihetstiden" (en viktig politisk era i Sverige) inföll på 1800-talet kan man börja ifrågasätta. Och det rejält.

I vanlig ordning sitter undertecknad och en kompis och tävlar mot de medverkande i programmen. Enskilt brukar vi dubbla poängen som de lyckas skrapa ihop. Undantaget är paret Haag som har visat sig kunniga. Kanske är just det ett utslag av nepotism. Haag, Luuk och Lindström går ju långt tillbaka i tiden.

För övrigt anser Lorden att det är på tiden att bjuda in Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg som tävlande i "På spåret". Det om något skulle vara intressant, och förmodligen lärorikt. Hellberg tävlade ju i programmets begynnelse och visade sig oslagbar. Ett orakel som visat sig hålla. Till skillnad från många många andra...

Är öppenhet en självklarhet?

Att leva i ett "öppet" samhälle har länge varit synonymt med att leva i ett demokratiskt samhälle. Många menar att det är just öppenheten som är demokratins ryggrad. Vad begreppet öppenhet egentligen innebär är nog en definitionsfråga, men de flesta av vårt lands medborgare har ändå ett hum om vad som avses när begreppet dyker upp i den offentliga debatten.

När statsminister Olof Palme sköts till döds en kall februarikväll 1986 anser många att vårt land förlorade vår oskuld. På öppen gata sköts han kallblodigt ned. Det hade förmodligen aldrig hänt om Palme inte hade bedyrat att en biokväll tillsammans med frugan utan livvakt är självklarhet i det öppna Sverige.

Drygt femton år senare höggs utrikesminister Anna Lind till döds. Mitt i Stockholm, lite mer stängt, men fortfarande i det öppna Sverige. Efter ungefär 10 år efter hennes död kan man nu fråga sig om det där med öppenheten längre är så självklart. Det tog ett 11:e september för att stänga USA, men det tog en Breivik för att fortsätta öppenheten i vårt västra grannland Norge. Vad krävs i Sverige?

I och med exempelvis DNA-kontroller och en allt större privatisering av offentlig sektor (privata företag lyder inte under offentlighetsprincipen) så har öppenheten givetvis gradvis stängts. Att utvecklingen har gått åt det hållet beror på att den moderna människan inte är kapabel att förvalta ett öppet samhälle. Självmordsbombare, Anders Behring Breivikar och andra öppenhetsmissbrukare har förstört utopin om det öppna samhället.

En helig ko för öppenhetens Sverige är offentliga rättegångar. Det är en fin tanke att allmänheten ska få bevittna rättsprocesser och på så sätt kunna se att allting går rätt till. Eller att anhöriga ska få en förklaring till varför ett till synes oförståeligt brott har begåtts. Tyvärr borde det medborgerliga privilegiet tas bort. Anledningen är att även det missbrukas av fel krafter.

I svenska rättssalar anno 2011 kan åtalade sitta och kalla domare, åklagare och publik för fittor och golare. På läktaren sitter bundsförvanter och hotar, smädar och trakasserar vittnen till tystnad. Vid en aktuell Linköpingsrättegång skedde just detta. Pinsamt nog lät domaren publiken sitta kvar och bara vid enstaka tillfällen bröt polisen in för att upprätthålla ordningen. (http://www.corren.se/ostergotland/linkoping/?articleId=5836261)

Om min morfar, som dog för cirka 20 år sedan, för ett ögonblick återvände och besökte omnämnda rättssal hade han inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att det kunde se ut på detta sätt i det landet han då lämnade. När tvivelaktiga element använder och missbrukar öppenheten för att genomdriva ett samhälle byggt på korruption och skräckvälde bör man nog stänga det direkt. Anno 2011 förtjänar vi tyvärr inte ett öppet samhälle. Åtminstone inga öppna rättssalar...

Systemfelens tidevarv

Jag har i flera år, bland annat på bloggen, påpekat hur vår välfärd sakta men säkert kommer att nedmonteras. Den allra viktigaste orsaken är det inbyggda systemfel som det liberala välfärdssystemet för med sig. Moraset kom snabbare än väntat. Det vittnar inte minst de senaste vårdskandalerna om.

Det mest förvånande med hela Carema - historien är att gemene man verkar vara chockad över hur välfärden faktiskt ser ut i dagens Sverige. Hallå, vad tänkte man sig när vinstdrivande riskkapitalbolag tar över vårdverksamhet? Att vården skulle bli bättre? Ett välfärdssystem som går ut på att osersiösa (och för den delen "seriösa) företag ska tjäna pengar på omsorg är helt feltänkt från början. För hur går vinst ihop med rikliga och goda måltider, hög personaltäthet, kompetent personal (som kräver skäliga löner, trygga anställningsvillkor och drägliga arbetsförhållanden) och genuin arbetsmoral? Ett barn kan räkna ut att den ekvationen är omöjlig.

Det sorgliga i denna härva är att politiker, företag och andra inte kan backa. De sätter sin liberala ideologi, som går ut på avreglering, fria val och vinstmaximering före allt sunt förnuft och den realpolitiska situationen. Så fungerar sann extremism. När bristerna uppdagas kommer ledande politiker med kvasi-argument som "ska man inte kunna tjäna pengar på att tillverka en stol?" och "Ska man inte tjäna pengar på att tillverka ett bord?". Det är en härlig människosyn att likställa de personer som en gång i tiden byggde upp detta land med möbler.

Företagen och politiker vill dessutom skuldbelägga personalen. De som sliter för någon ynka procent av de bonusar och topplöner som businessmännen i företagstoppen plockar ut. Det heter att man måste anställa personer som är genuint intresserade av att hjälpa äldre. Man förstår inte att personer som är genuint intresserade av att torka bajs till en oskälig lön och usla arbetsmarknadsmässiga förhållanden är ganska svåra att få tag på. Man förstår, eller vill inte förstå, att det är systemet det är fel på.

Tyvärr är omsorgen inte den enda välfärdssektorn som har raserat. I dagarna presenterade skolverket att de rättat 70 000 nationella prov. Var nionde MVG som var satta av lärare blev IG i skolverkets rättning. Alltså högsta betyg förvandlades till underkänt. På ett nationellt prov, där förutsättningarna och rättningsanvisningarna ska vara lika. Ja, ni läste rätt! Hur kan detta vara möjligt? Förmodligen är enskilda lärare så barockt dumma i huvudet att de inte har en aning om hur de ska sätta betyg. Eller också är det bisarra resultatet ett tydligt uttryck för ett systemfel. Välj själva vad ni har för orsaksförklaring. Dumjävlar! (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/mvg-blev-ig-vid-omrattning_6632398.svd#after-ad)

Lorden i trafiken

Det är nu över tolv år sedan som jag erhöll mitt körkort. Dagen för "uppkörningen" var en av de mest nervösa i mitt liv hittills. Jag minns tydligt hur min vänsterfot darrade på kopplingen och att jag kände paniken sprida sig när jag insåg att jag inte hade koll på vilken hastighetsgräns som gällde på vägen jag körde. I vilket fall gick det bra. Jag fick mitt körkort, på första försöket dessutom.

Det tog sedan åtskilliga år innan jag köpte min första bil. Givetvis var det en begagnad bil och när det kommer till begagnade bilar är det som att köpa grisen i säcken. Lyckligtvis konsulterade jag min far som tog sig tid att agera expert och med hans hjälp blev inköpet lyckat.

Trots det lyckade inköpet hade jag ingen aning om att det var så dyrt att vara bilägare. Förutom vägskatter, försäkringar och skyhögt bensinpris (skulle kunna generera ett eget blogginlägg) tillkommer en mängd andra utgifter; service av bilen, däckbyte (om man inte gör det själv), besiktning och när något behöver repareras. För en hårt slitande och skattebetalande låg/medelinkomsttagare är utgifterna enorma.

Dagens system ser dock ut som det gör, och att bli bilägare är ett aktivt val. Därmed får bilens utgifter ingå i den månatliga budgeten. Det som stör mig något oerhört är dock att dessa enorma utgifter inte räcker till. Det finns människor vars yrke tydligen går ut på att göra livet surt för den gemene medborgaren. Jag talar naturligtvis om parkeringsvakter och poliser...

I somras var jag och semestrade i Jönköping. I tre dagar bodde jag på hotell, åt på stadens restauranger och nyttjade kollektivtrafiken. Åtskilliga tusen gick således till Jönköpings näringsliv och kommun. Vad var kommunens tack?

Under en regnig dag bestämde jag och mitt resesällskap att vi skulle bowla. I spöregn lyckades vi till slut lokalisera den från stadskärnan avlägsna bowlinghallen. Efter att ha irrat omkring i bilen med vindrutetorkarna på maxnivå var vi lyckliga över att äntligen ha hittat vår slutdestination. Vi hade bokat tid och var några minuter försenade. Fort ut ur bilen, upp med jackan över huvudet och in i värmen. Bowlingen, som tog en timme och kostade 250 kronor gick bra. När vi kom till bilen så hade vi givetvis fått en parkeringsbot. Utanför en bowlinghall, i ett perifert och ösregnigt Emlia-område. Tack för det Jönköping!

Några veckor senare hände samma sak i min hemkommun. På en parkering där man får stå i två timmar, stod jag tydligen två timmar och fjorton minuter. Skitroliga pengar. Som grädde på moset blev jag för någon vecka sedan stoppad av polisen. På en sträcka där hastigheten är 30 km/h och som ligger 200 meter från mitt hem fick jag helt plötsligt häng av polisen. Istället för att lösa de otaliga mängder brott som de inte lyckats klara upp (varav flera mord enbart i den stad där jag bor) valde två poliser att lägga sina resurser på mig. Efter att ha blivit förhörd, uppkollad mot registret och ha fått blåsa i alkometern blev jag delgiven mitt fruktansvärda brott. Jag hade glömt att ha bilbälte på mig de 200 meter jag färdades. Jag fick välja på att låta det gå till rättegång eller att acceptera ett strafföreläggande. Eftersom jag hade räknat med en livstidsdom på grund av min förskräckliga förseelse blev jag glad och accepterade det senare alternativet. Då kom chocken. Det skulle kosta 1500:- FEMTONHUNDRA kronor. Polisens prioriteringar är ett skämt. Å andra sidan är det väl ett uppklarat brott. Det ser bra ut i statistiken och konstapel Kling och Klang är nöjda. Samtidigt minskar allmänhetens förtroende för polisen år för år. I wonder why...