Hör och häpna! Igår publicerade min käre antagonist "O" ett ganska intressant blogginlägg rörande vilken musik som han, subjektivt, rankar högst genom tiderna. (http://ola08.blogspot.com/) För min del är en sådan uppräkning omöjlig. Ni som har läst mina tidigare inlägg vet att allting har sin tid. Så även gällande musik. Det är extremt svårt att ranka musik över tid. Man kommer in i vissa perioder då viss musik gäller. Så när jag skulle fila på ett svar till O:s krönika insåg jag att en dylik uppgift skulle bli omöjlig.
Man kan emellertid ranka låtar som man anser vara viktiga, tidlösa och framför allt bra för stunden. Därför listar jag fem artister med fem låtar som man får gåshud av att lyssna på. Flera av dessa artister skulle säkert kunna platsa i en hall of fame alla kategorier. Det skulle även Nirvana, Led Zeppelin, och Manowar etc kunna göra. De nämnda låtarna bör få så stor uppmärksamhet som möjligt. Därför valde jag att publicera dessa tillsammans med mina motiveringar på min alldeles egna blogg. Så håll till godo!
Eftersom jag intar en folkbildande hållning är samtliga namngivna låtar och artister nedan valda utifrån det perspektivet. Nedan följer några låtar som alla bör ta tillvara på, och fördjupa sig i. Varje låt är folkbildande på sitt eget lilla charmiga vis. Den som inte inser detta får sätta sig i skolbänken.
1. Blackmores Night- Renaissance faire
Mycket vackra melodier blandat med renässansvurmande lyrik med inslag av esoterism. Platsar kring varje lägereld. Försök att få hem liveversionen också. Inse genialiteten!
2. Bathory- One rode to Asa Bay
Mer folkbildande än så här blir det inte. En episk skildring av Sveriges kristnande och dess konsekvenser. Fokuserar på individnivå. Videon till låten som finns på "youtube" borde vara ett obligatoriskt inslag i dagens religionsundervisning. Ägna 10:44 minuter av ditt liv och bli så fruktanvärt allmänbildad på kuppen. En bra deal. Själv har jag nog ägnat flera dygn åt den. Men sen är jag som jag är också.
3. Summoning- The passing of the grey company
För er som gillar eskapism men ratar alkohol och andra droger. Dröm er bort till Summonings skildring av Tolkiens värld. Låten intar de "ondas" sida. Dra på låten, slappna av och hamna mitt i när de gråa drar förbi. Känns som en käftsmäll, eller åtminstone tre lowkicks. Episkt var ordet!!!
4. Björn Afzelius- Polisman Duncan Brady
Nu höjer ni på ögonbrynen. Vadå Björn Afzelius? Den där gamle kommunisten? Sant, men få brann och stod fast vid sin sak som Björn. Det är respekt. I denna låt skildrar han hur en medelålders man (polisman Duncnan Brady) börjar kräkas på dekadensen runtomkring honom. Det är en skildring av det ekorrhjul som de flesta hamnar i. Såväl teoretiskt som praktiskt. Den som förstår storheten, förstår det mesta.
5. Eldkvarn- M/S Alkohol
Ytterligare en episk skildring av en mans uppgång och fall. En 7:39 minuter lång blytung berättelse som hänger kvar i en vecka som en hjärnskakning. Lyssna gärna, som jag, tio gånger i rad, ta ner texten och få konstant hjärnskakning.
Lordens blogg stöder formellt ingen form av kriminella handlingar. Jag skulle endast i folkbildande syfte vilja upplysa er om att man relativt enkelt kan få ner ovanstående låtar från s.k. nedladdningsprogram!
onsdag 31 oktober 2007
tisdag 30 oktober 2007
Allting har sin tid
Allting har sin tid. Detta inläggs första mening är en utnött klyscha. Klyschor fyller emellertid en funktion i det svenska språket. En klyscha blir aldrig en klyscha om den inte stämmer överens med verkligheten. Bollen är rund. Allt kan hända. Fånga dagen! Allihop klyschor, men ack så sanna. Bollen är ju, otvivelaktigt, rund! Allting kan ju faktiskt hända, även det mest oväntade. Och fånga dagen är en ytterst lämplig uppmaning. Den kände franske upplysningsfilosofen Voltaire har utvecklat klyschan att fånga dagen eller tillfället på följande vis: Tillfället får inte försummas. Ett precis likadant besöker oss sällan två gånger. Allting har sin tid. Så sant!
Att åldras är oundvikligt. Ibland tutar livets tåg på utan att man ens hinner reflektera över det faktumet. Men så inträffar olika saker. Det kan vara allt från att man råkar höra en gammal låt, eller att man träffar en gammal bekant som gör att gamla minnen och känslor väcks till liv. Personligen har jag ganska enkelt för att bli nostalgisk. Kanske beror det på att jag hade så oerhört roligt under mina uppväxt- och ungdomsår. Polare har kommit och gått, andra har bestått. Mer klyschor, mer sanningar. I min ålder försvinner fler vänner än tidigare. Det är i min ålder man får allt mindre tid till ett socialt liv bestående av polare. Många i min ålderskategori skaffar familjer andra satsar på karriärer och några flyttar iväg för att pröva lyckan i en annan del av världen. Inget konstigt med det. Ju äldre man blir, desto mindre behov av socialt umgänge verkar man få. Det är också på något sätt livets gång. Den där klyschan som alla vuxna inpräntar i sina barn om att livet går så fort stämmer ju även den. Vips, så är man vuxen. Livet är inte slut för det, men världen tillhör ju på något sätt de unga och vackra. Nåväl, man kan leva länge på minnen. Och många sådana har jag och många av mina vänner. Även om de ibland kan vara lite dimmiga ;) Kanske kommer vi aldrig att åka på fler festivaler tillsammans, kanske aldrig ha den där sammanhållningen. Men vadå? Minnena består. Allting har sin tid!
Två huvudsakliga händelser har under helgen fått mig att bli nostalgisk. I helgen födde en tjej, som betytt mycket för mig, sitt första barn, en son. Ett stort grattis riktas naturligtvis till henne och hennes nya familj. Men ur ett rent egoistiskt perspektiv innebär det att ytterligare en nära vän blir vuxen, även på pappret. Men vadå egentligen? Allting har sin tid.
Den andra händelsen var i lördags då vi firade en gammal (numera i ordets rätta betydelse) kompis fyllde 28 år. Givetvis kommer 28-åringen även i fortsättningen att vara en vän. På festen medverkade flera av de polare som man hade under uppväxttiden. Det var både stimulerande och lite sorgset att sitta och prata minnen och hur tiden bara har flutit iväg. Men minnena gladde oss. Ingen idé att bli ledsen och nostalgisk. Skål istället! Allting har sin tid.
Om några veckor kommer två kompisar hem från utomlands innan de drar vidare till nästa kontinent. Det lär bli ett kärt möte där många gamla minnen diskuteras. Livet har olika faser. kanske har de roligaste, beroende på vd som sker, redan upplevts. Jag skulle kunna nämna hundratals personer som verkligen har gett mig många fina minnen att titta tillbaka på. Men risken finns att man glömmer någon, därför låter jag bli. Man kan bara konstatera att vissa av oss kommer att fortsätta att skapa roliga minnen att tänka tillbaka på, på åldermshemmet. Andra kanske man inte kommer att ha så nära kontakt med. Det spelar egentligen ingen roll. Man hade inte varit den man är utan er. Och allting har sin tid.
Att åldras är oundvikligt. Ibland tutar livets tåg på utan att man ens hinner reflektera över det faktumet. Men så inträffar olika saker. Det kan vara allt från att man råkar höra en gammal låt, eller att man träffar en gammal bekant som gör att gamla minnen och känslor väcks till liv. Personligen har jag ganska enkelt för att bli nostalgisk. Kanske beror det på att jag hade så oerhört roligt under mina uppväxt- och ungdomsår. Polare har kommit och gått, andra har bestått. Mer klyschor, mer sanningar. I min ålder försvinner fler vänner än tidigare. Det är i min ålder man får allt mindre tid till ett socialt liv bestående av polare. Många i min ålderskategori skaffar familjer andra satsar på karriärer och några flyttar iväg för att pröva lyckan i en annan del av världen. Inget konstigt med det. Ju äldre man blir, desto mindre behov av socialt umgänge verkar man få. Det är också på något sätt livets gång. Den där klyschan som alla vuxna inpräntar i sina barn om att livet går så fort stämmer ju även den. Vips, så är man vuxen. Livet är inte slut för det, men världen tillhör ju på något sätt de unga och vackra. Nåväl, man kan leva länge på minnen. Och många sådana har jag och många av mina vänner. Även om de ibland kan vara lite dimmiga ;) Kanske kommer vi aldrig att åka på fler festivaler tillsammans, kanske aldrig ha den där sammanhållningen. Men vadå? Minnena består. Allting har sin tid!
Två huvudsakliga händelser har under helgen fått mig att bli nostalgisk. I helgen födde en tjej, som betytt mycket för mig, sitt första barn, en son. Ett stort grattis riktas naturligtvis till henne och hennes nya familj. Men ur ett rent egoistiskt perspektiv innebär det att ytterligare en nära vän blir vuxen, även på pappret. Men vadå egentligen? Allting har sin tid.
Den andra händelsen var i lördags då vi firade en gammal (numera i ordets rätta betydelse) kompis fyllde 28 år. Givetvis kommer 28-åringen även i fortsättningen att vara en vän. På festen medverkade flera av de polare som man hade under uppväxttiden. Det var både stimulerande och lite sorgset att sitta och prata minnen och hur tiden bara har flutit iväg. Men minnena gladde oss. Ingen idé att bli ledsen och nostalgisk. Skål istället! Allting har sin tid.
Om några veckor kommer två kompisar hem från utomlands innan de drar vidare till nästa kontinent. Det lär bli ett kärt möte där många gamla minnen diskuteras. Livet har olika faser. kanske har de roligaste, beroende på vd som sker, redan upplevts. Jag skulle kunna nämna hundratals personer som verkligen har gett mig många fina minnen att titta tillbaka på. Men risken finns att man glömmer någon, därför låter jag bli. Man kan bara konstatera att vissa av oss kommer att fortsätta att skapa roliga minnen att tänka tillbaka på, på åldermshemmet. Andra kanske man inte kommer att ha så nära kontakt med. Det spelar egentligen ingen roll. Man hade inte varit den man är utan er. Och allting har sin tid.
måndag 29 oktober 2007
Samhällsfaran Peter Jihde?
I torsdags hängde samhällsprogrammet Insider ut tio stycken ledande huliganer i AIK: s firma, Firman Boys . Programmet som visas i tv 3 har Robert Aschberg som programledare. Debatten har sedan dess främst behandlat om huruvida det är korrekt att hänga ut personer i TV med namn och bild, även om dessa är s.k. huliganer. I Sverige finns det pressetiska regler, som till skillnad från land som Storbritannien, hindrar journalister från att publicera namn och bild på misstänkta och i många fall dömda gärningsmän. Detta sker, enligt mitt sätt att se det, främst i tre fall:
1: Om gärningsmannens identitet är en extremt offentlig person. Kändis, politiker eller idrottsman.
2: Om brottets karaktär är av sådan art att den omskakar hela nationen.
3: Om media har fått för sig att en publicering är av samhällsvänlig art. Att publiceringen förbättrar samhället.
Exempel på den första företeelsen var när Sven Nylander och Patrik Sjöberg åkte fast för ringa narkotikabrott för ett tag sen. Nylander arbetade ju aktivt mot dopning och höll föreläsningar, där budskapet var antidrogvänligt. De båda är också väldigt kända och därmed offentliga personer. Vidare ville Sjöberg och Nylander undvika spekulationer om media skulle driva en anonym kampanj mot "två av våra allra största friidrottsstjärnor" etc. Publiceringen skedde således för att motverka att andra friidrottsstjärnor än de skyldiga skulle bli misstänkliggjorda.
Exempel på den andra företeelsen var exempelvis när utrikesminister Anna Lindh mördades av Mijailo Mijailović eller när polismännen i Malexander sköts ihjäl 1999 av Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson. I efterhand har Arklöv erkänt morden, men samtliga tre dömdes för att i samförstånd ha mördat två polismän efter ett rån i Kisa (Östergötland).
Exempel på den tredje företeelsen var när våra största dagstidningen den 30:e november 1999 publicerade namn och bild på ett antal personer som hotade Sveriges demokrati. Detta var en unik företeelse i svensk mediehistoria och kan sägas vara kulmen på samhällets hetsjakt mot potentiella nazister, främst efter händelserna i Malexander och mordet på en fackföreningsman i Stockholm som hade politiska förtecken. Flera av de som hängdes ut 1999 var under 20 år gamla.
Då kan man fråga sig inom vilken kategori torsdagens uthängning av huliganerna passar in. Inte var någon av de uthängda kända, inte heller har de begått något brott av allvarlig natur. Misshandel är givetvis ett allvarligt brott, men det bör ställas i proportion till att mördare, våldtäktsmän och pedofiler klarar sig utan offentlig publicering. Dessutom slåss "firmorna" enbart med likasinnade från andra firmor. Nej, media i allmänhet och Insider i synnerhet måste tycka att huliganerna utgör ett allvarligt hot mot samhällsordningen.
Huliganer har en typisk klädkod, där diverse märkeskläder är överrepresentaterade. Under det senaste decenniet har huligankulturen blivit en fluga. Flera unga lockas in och firmor har dykt upp i Sveriges mest avlägsna krokar. Kända personer har i olika sammanhang låtit sig fotograferas med firmamedlemmar, framstående fotbollsspelare festar med firmakillar, TV-programmet Fotbollskanalen tar sin vinjettmusik från bandet The Smiths som ofta går hem hos s.k. grabbar (medlemmar i firmor). Samtidigt som samhället nu alltså vill förbjuda firmafenomenet flirtar offentliga personer med detsamma. Nu senast poserade allas vår Peter Jihde i en Stone Island-tröja. Stone Island som kanske är det klädmärke som är starkast förknippat med huliganism. Är detta ett tecken på att Jihde vill vara en huligan eller är han kanske rent utav en framträdande person (top boy) i Växjö Lakers firma? Kan någon ringa Aschberg? Peter Jihde är nämligen en samhällsfara, inte bara för de ungdomar som tvingas utsätta sig för hans programledarskap, utan också för de som tycker att huliganismvurmandet är vårt största samhällsproblem för tillfället.
1: Om gärningsmannens identitet är en extremt offentlig person. Kändis, politiker eller idrottsman.
2: Om brottets karaktär är av sådan art att den omskakar hela nationen.
3: Om media har fått för sig att en publicering är av samhällsvänlig art. Att publiceringen förbättrar samhället.
Exempel på den första företeelsen var när Sven Nylander och Patrik Sjöberg åkte fast för ringa narkotikabrott för ett tag sen. Nylander arbetade ju aktivt mot dopning och höll föreläsningar, där budskapet var antidrogvänligt. De båda är också väldigt kända och därmed offentliga personer. Vidare ville Sjöberg och Nylander undvika spekulationer om media skulle driva en anonym kampanj mot "två av våra allra största friidrottsstjärnor" etc. Publiceringen skedde således för att motverka att andra friidrottsstjärnor än de skyldiga skulle bli misstänkliggjorda.
Exempel på den andra företeelsen var exempelvis när utrikesminister Anna Lindh mördades av Mijailo Mijailović eller när polismännen i Malexander sköts ihjäl 1999 av Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson. I efterhand har Arklöv erkänt morden, men samtliga tre dömdes för att i samförstånd ha mördat två polismän efter ett rån i Kisa (Östergötland).
Exempel på den tredje företeelsen var när våra största dagstidningen den 30:e november 1999 publicerade namn och bild på ett antal personer som hotade Sveriges demokrati. Detta var en unik företeelse i svensk mediehistoria och kan sägas vara kulmen på samhällets hetsjakt mot potentiella nazister, främst efter händelserna i Malexander och mordet på en fackföreningsman i Stockholm som hade politiska förtecken. Flera av de som hängdes ut 1999 var under 20 år gamla.
Då kan man fråga sig inom vilken kategori torsdagens uthängning av huliganerna passar in. Inte var någon av de uthängda kända, inte heller har de begått något brott av allvarlig natur. Misshandel är givetvis ett allvarligt brott, men det bör ställas i proportion till att mördare, våldtäktsmän och pedofiler klarar sig utan offentlig publicering. Dessutom slåss "firmorna" enbart med likasinnade från andra firmor. Nej, media i allmänhet och Insider i synnerhet måste tycka att huliganerna utgör ett allvarligt hot mot samhällsordningen.
Huliganer har en typisk klädkod, där diverse märkeskläder är överrepresentaterade. Under det senaste decenniet har huligankulturen blivit en fluga. Flera unga lockas in och firmor har dykt upp i Sveriges mest avlägsna krokar. Kända personer har i olika sammanhang låtit sig fotograferas med firmamedlemmar, framstående fotbollsspelare festar med firmakillar, TV-programmet Fotbollskanalen tar sin vinjettmusik från bandet The Smiths som ofta går hem hos s.k. grabbar (medlemmar i firmor). Samtidigt som samhället nu alltså vill förbjuda firmafenomenet flirtar offentliga personer med detsamma. Nu senast poserade allas vår Peter Jihde i en Stone Island-tröja. Stone Island som kanske är det klädmärke som är starkast förknippat med huliganism. Är detta ett tecken på att Jihde vill vara en huligan eller är han kanske rent utav en framträdande person (top boy) i Växjö Lakers firma? Kan någon ringa Aschberg? Peter Jihde är nämligen en samhällsfara, inte bara för de ungdomar som tvingas utsätta sig för hans programledarskap, utan också för de som tycker att huliganismvurmandet är vårt största samhällsproblem för tillfället.
onsdag 24 oktober 2007
Om bloggens läsare får välja
Den senaste veckan har Ni läsare kunnat besvara vart ni står politiskt. Här presenteras nu resultatet. 21 stycken unika röster inkom, och dessa fördelades så här:
Nationalismen: 9 röster (45%)
Alliansen: 7 röster (33%)
Vänstern: 3 röster (14%)
Socialdemokraterna: 1 röst (4%)
Miljörörelsen: 1 röst (4%)
Det är intressant att konstatera att Ni läsare vill se ett nationellt alternativ inom politiken.* Sverigedemokraterna är ju på kraftig frammarsch och blir säkerligen att räkna med i valet 2010.
Om undersökningen hade varit ett legitimt valresultat kan man nog fråga sig hur det politiskt korrekta Sverige hade agerat då. Vårt proportionella valsystem har många fördelar, men en nackdel är onekligen att det är svårt för partierna att bilda starka majoritetsregeringar. Det skulle knappast förvåna mig om Vänstern, Alliansen, Miljöpartiet och Socialdemokraterna hade gått ihop i en koalitionsregering mot det nationella alternativet. I så fall skulle Carl Bildts gamla uttryck rödgrön röra helt plötsligt utvidgats till en rödgrönblå röra. Därmed skulle den gamla traditionella blockpolitiken ha totalt spelat ut sin roll. En regering där vänstern och moderaterna regerar, kan det verkligen vara möjligt? Ja, vad gör man inte för att vara politiskt korrekt på pappret och strunta i folkets vilja? Titta bara på Landskrona där det nationella alternativet (SD) fick 22 %. Där gick vänster och höger samman och dumförklarade 22 % (!!!!) av väljarkåren. Man kan tydligen göra allt i demokratins namn? Grundprincipen med demokrati torde ju inte vara hyckleri.
Om ett liknande scenario (som ovan beskrivs) skulle uppstå i verkligheten är det nog dock nådastöten för de traditionella partierna. Jag har nämligen svårt att tänka mig att gråsossarna ute i Sveriges avlånga land är glada åt att samarbeta med de mest blålila av de konservativa. Dessa ytterligheter skyr varnadra som pesten. Så har det alltid varit enligt den svenska politiska traditionen. Och traditioner bryter man inte utan att det möter ordentligt motstånd.
Det valresultat som ni har röstat fram skulle således skaka om Sveriges politiska arena rejält, och ge regeringsbildarna ordentligt huvudbry. Intressant också att det traditionellt sett största partiet, socialdemokraterna knappt klarar 4%-spärren. Kan man ana en Mona Sahlin-effekt här? Mona lär göra mer skada än nytta för sitt parti, det parti som Göran Persson dragit ner i smutsen ännu mer genom att släppa populistiska böcker i girighetens namn, bygga mångmiljonvillor och inkassera mer i månadslön än vad en vad en arbetare tjänar på fem år. Socialdemokratins ledare har nämligen alltid (utåt sett) stått för rättvisa. De har också varit starkt förknippade med just socialdemokratin. De flesta invånare i Sverige, som varit med ett tag, kan utan att blinka rabbla samtliga partiledare för socialdemokraterna genom tiderna. Men ska de göra samma sak med exempelvis folkpartiets ledare, går de på pumpen. Mona Sahlin är en dussinpolitiker, som förmodligen många i framtiden kommer att ha glömt bort. Om hon däremot går till historien som Sveriges första kvinnliga statsminister, så är det ett stort steg mot avgrunden för vårt land.
Konstigare dock att miljörelsen inte fick mer röster av Er. Klimatfrågan aktualiseras ständigt i media. Vidare har ju Al Gore vunnit Nobels fredspris i år för sina insatser för miljön. Bara en sådan sak. Men att klimatfrågan är så på tapeten verkar läsarna av Lordens blogg i stort ett strunta i. Självständiga som ni är! Vänstern får tre röster. En ideologi anpassad efter 1850-talets påbörjade industrialiserade samhälle. Så många gånger, sedan dess, har de bevisat att det är svårt att få ihop teori och praktik. Gång på gång har det "äkta folkstyret" lett till diktatur. Också svårt att ta den gamla spärrvakten, tågmästaren och uttalade kommunisten Lars Ohly på allvar. När han inte pekar finger åt politiksa meningsmotståndare i nyhetssändningar, saknar han kontakt med verkligheten i sin argumentation.
Det har nu kommit upp en ny undersökning, som fokuserar på inkomsterna hos läsarna av Lordens Blogg. Rösta nu! Givvetvis är omröstningen anonym för den som inte redan listat ut det. Och omröstningen finns i höger överkant av sidan.
*En undersökning på 21 personer är givetvis låååångt ifrån statistiskt säkerställd. Dessutom är undersökningen gjord på Lordens blogg. En närstående person till mig påvisade nyligen att Lordens blogg förmodligen är den sjukaste bloggen i landet. Ett gott omdöme. Och ni läsare är förmodligen lika sjuka som läser här! Fortsätt med det!
Nationalismen: 9 röster (45%)
Alliansen: 7 röster (33%)
Vänstern: 3 röster (14%)
Socialdemokraterna: 1 röst (4%)
Miljörörelsen: 1 röst (4%)
Det är intressant att konstatera att Ni läsare vill se ett nationellt alternativ inom politiken.* Sverigedemokraterna är ju på kraftig frammarsch och blir säkerligen att räkna med i valet 2010.
Om undersökningen hade varit ett legitimt valresultat kan man nog fråga sig hur det politiskt korrekta Sverige hade agerat då. Vårt proportionella valsystem har många fördelar, men en nackdel är onekligen att det är svårt för partierna att bilda starka majoritetsregeringar. Det skulle knappast förvåna mig om Vänstern, Alliansen, Miljöpartiet och Socialdemokraterna hade gått ihop i en koalitionsregering mot det nationella alternativet. I så fall skulle Carl Bildts gamla uttryck rödgrön röra helt plötsligt utvidgats till en rödgrönblå röra. Därmed skulle den gamla traditionella blockpolitiken ha totalt spelat ut sin roll. En regering där vänstern och moderaterna regerar, kan det verkligen vara möjligt? Ja, vad gör man inte för att vara politiskt korrekt på pappret och strunta i folkets vilja? Titta bara på Landskrona där det nationella alternativet (SD) fick 22 %. Där gick vänster och höger samman och dumförklarade 22 % (!!!!) av väljarkåren. Man kan tydligen göra allt i demokratins namn? Grundprincipen med demokrati torde ju inte vara hyckleri.
Om ett liknande scenario (som ovan beskrivs) skulle uppstå i verkligheten är det nog dock nådastöten för de traditionella partierna. Jag har nämligen svårt att tänka mig att gråsossarna ute i Sveriges avlånga land är glada åt att samarbeta med de mest blålila av de konservativa. Dessa ytterligheter skyr varnadra som pesten. Så har det alltid varit enligt den svenska politiska traditionen. Och traditioner bryter man inte utan att det möter ordentligt motstånd.
Det valresultat som ni har röstat fram skulle således skaka om Sveriges politiska arena rejält, och ge regeringsbildarna ordentligt huvudbry. Intressant också att det traditionellt sett största partiet, socialdemokraterna knappt klarar 4%-spärren. Kan man ana en Mona Sahlin-effekt här? Mona lär göra mer skada än nytta för sitt parti, det parti som Göran Persson dragit ner i smutsen ännu mer genom att släppa populistiska böcker i girighetens namn, bygga mångmiljonvillor och inkassera mer i månadslön än vad en vad en arbetare tjänar på fem år. Socialdemokratins ledare har nämligen alltid (utåt sett) stått för rättvisa. De har också varit starkt förknippade med just socialdemokratin. De flesta invånare i Sverige, som varit med ett tag, kan utan att blinka rabbla samtliga partiledare för socialdemokraterna genom tiderna. Men ska de göra samma sak med exempelvis folkpartiets ledare, går de på pumpen. Mona Sahlin är en dussinpolitiker, som förmodligen många i framtiden kommer att ha glömt bort. Om hon däremot går till historien som Sveriges första kvinnliga statsminister, så är det ett stort steg mot avgrunden för vårt land.
Konstigare dock att miljörelsen inte fick mer röster av Er. Klimatfrågan aktualiseras ständigt i media. Vidare har ju Al Gore vunnit Nobels fredspris i år för sina insatser för miljön. Bara en sådan sak. Men att klimatfrågan är så på tapeten verkar läsarna av Lordens blogg i stort ett strunta i. Självständiga som ni är! Vänstern får tre röster. En ideologi anpassad efter 1850-talets påbörjade industrialiserade samhälle. Så många gånger, sedan dess, har de bevisat att det är svårt att få ihop teori och praktik. Gång på gång har det "äkta folkstyret" lett till diktatur. Också svårt att ta den gamla spärrvakten, tågmästaren och uttalade kommunisten Lars Ohly på allvar. När han inte pekar finger åt politiksa meningsmotståndare i nyhetssändningar, saknar han kontakt med verkligheten i sin argumentation.
Det har nu kommit upp en ny undersökning, som fokuserar på inkomsterna hos läsarna av Lordens Blogg. Rösta nu! Givvetvis är omröstningen anonym för den som inte redan listat ut det. Och omröstningen finns i höger överkant av sidan.
*En undersökning på 21 personer är givetvis låååångt ifrån statistiskt säkerställd. Dessutom är undersökningen gjord på Lordens blogg. En närstående person till mig påvisade nyligen att Lordens blogg förmodligen är den sjukaste bloggen i landet. Ett gott omdöme. Och ni läsare är förmodligen lika sjuka som läser här! Fortsätt med det!
måndag 22 oktober 2007
Svensk (?) Maffia!
Lasse Wierups och Matti Larssons bok svensk maffia är en bok som lämnar starka intryck. På 371 sidor redogör författarna om de kriminella gäng i Sverige som livnär sig på organiserad brottslighet.
Wierup och Larsson lämnar en strukturerad och naken bild av hur Sverige, bara på några decennier, har förvandlats från ett tryggt folkhem till ett mer eller mindre laglöst samhälle, där gängen lämnas utrymme att härja fritt. Bilden som ges i boken är givetvis både dyster och skrämmande. Det sorgligaste av allt är att gängen stadigt ökar och expanderar sin kriminella verksamhet. Polisen verkar uppgiven och har svårt att klara upp många av dessa gängrelaterade brott. Detta är givetvis inget bra för vår framtida samhällsutveckling.
I boken redogörs det för hur den organiserade brottsligheten fick fotfäste i Sverige under 70-talet. Det var främst jugoslaver som upptäckte att det i Sverige fanns en stor marknad för narkotika och smuggelcigaretter. Samtidigt var vårt rättssystem förlåtande, varför man samtidigt som man begick brott inte riskerade några allvarliga påföljder. Detta faktum innebar att jugoslaverna lyckades att bygga upp klanverksamhet i landet. Framstående i den svenska undre världen under 70-talet och framåt var den serbiske krigsförbrytaren och internationella brottslingen Arkan. Kretsen kring Arkan genomförde en rad rån och lyckades bygga upp ett kriminellt jugoslaviskt nätverk i Sverige. Många av männen kring Arkan har idag mördats i kriminella uppgörelser, men de har hela tiden ersatts av nya ledare.
Det fanns givetvis andra kriminella aktörer än just jugoslaverna under denna period i Sverige, men enligt boken var det dessa som först organiserade brottsligheten ungefär som de moderna kriminella organisationerna gör idag.
Under 80-talet uppstår en liga i Uppsala som kommer att gå under beteckningen Uppsalamaffian. Denna liga kom att sätta agendan för hur hur den organiserade brottsligheten sedan utvecklades i Sverige. De vanligaste brotten som de kriminella gängen ägnar sig åt är idag rån, utpressing (och beskyddarverksamhet) och narkotikahandel. Många ägnar sig också åt avancerad ekonomisk brottslighet som genrerar stora vinster. Och det var precis denna brottslighet som Uppsalamaffian ägnade sig åt.
Under 90-talet dominerade de traditionella MC-gängen den organiserade brottsligheten. De etablerade internationella 1%-klubbarna Hells Angels och Bandidos lyckades att få fotfäste i Sverige. Fram till idag har dessa båda klubbar ökat dramatiskt i landet och finns representerade (prospectklubbar inräknade) från Trelleborg i syd till Luleå i norr.
De kriminellt organiserade gäng som ökar mest idag kommer dock inte från den miljö som traditionellt har dominerat den undre världen i Sverige. Från mitten av 90-talet fram till idag expanderar flest gäng i våra storstäders förorter. I dessa förortsområden är det enkelt för gängen att ständigt rekrytera nya medlemmar. Det finns flera renodlade etniska gäng (exempelvis Albanligan i Göteborg) , men vanligast är det att medlemmar från flera olika nationaliteter går samman. Utanförskapet är stort och invånarna och många gängmedlemmar i boken uttrycker heller ingen ambition att vilja anpassa sig till ett normalt liv i det nya landet. Exempel på sådana gäng är Original Gangsters, South Side Pushers, Chosen Ones etc. Det bör också tilläggas att flera MC-gäng lyckas rekrytera sina nyare medlemmar från just förorterna. Exempelvis består Bandidos nya medlemmar och underavdelning X-TEAM i Göteborg nästan uteslutande av personer med invandrarbakgrund. Gängproblemen kan alltså i förlängningen ses som ett klass och ett integrationsproblem.
Den svenska maffian tenderar alltså i flera fall till att inte vara svensk i ordets rätta bemärkelse. Boken Svensk Maffia är verkligen en intressant men samtidigt skrämmande läsning. Att Sveriges invånare måste vakna upp och ta detta samhällsproblem på största allvar borde ligga i alla (nåväl kanske inte gängens) samhällsmedborgares intresse. Vi kommer annars att gå mot ett allt mer laglöst samhälle. Boken beskriver i flera fall, mer eller mindre, öppna krig mellan vissa gäng där mord är vardagsmat. Polisen klarar som sagt inte av att lösa brotten.
Vidare påvisar boken att flera kriminella gäng kontrollerar stora delar av restaurangbranschen i våra större städer, att de styr våra fängelser och att de med våld och hot försöker att påverka domstolsbeslut mot sina medlemmar. Att den organiserade brottsligheten har nästlat sig in i flera tunga samhällsinstitutioner är därmed ett faktum. Vilket blir nästa steg? Sveriges oskuld togs för länge sen, och vi börjar mer och mer gå mot prostitution. Det borde alltså vara dags för någon (läs makthavarna) att sätta ned foten. Innan det är för sent.
Wierup och Larsson lämnar en strukturerad och naken bild av hur Sverige, bara på några decennier, har förvandlats från ett tryggt folkhem till ett mer eller mindre laglöst samhälle, där gängen lämnas utrymme att härja fritt. Bilden som ges i boken är givetvis både dyster och skrämmande. Det sorgligaste av allt är att gängen stadigt ökar och expanderar sin kriminella verksamhet. Polisen verkar uppgiven och har svårt att klara upp många av dessa gängrelaterade brott. Detta är givetvis inget bra för vår framtida samhällsutveckling.
I boken redogörs det för hur den organiserade brottsligheten fick fotfäste i Sverige under 70-talet. Det var främst jugoslaver som upptäckte att det i Sverige fanns en stor marknad för narkotika och smuggelcigaretter. Samtidigt var vårt rättssystem förlåtande, varför man samtidigt som man begick brott inte riskerade några allvarliga påföljder. Detta faktum innebar att jugoslaverna lyckades att bygga upp klanverksamhet i landet. Framstående i den svenska undre världen under 70-talet och framåt var den serbiske krigsförbrytaren och internationella brottslingen Arkan. Kretsen kring Arkan genomförde en rad rån och lyckades bygga upp ett kriminellt jugoslaviskt nätverk i Sverige. Många av männen kring Arkan har idag mördats i kriminella uppgörelser, men de har hela tiden ersatts av nya ledare.
Det fanns givetvis andra kriminella aktörer än just jugoslaverna under denna period i Sverige, men enligt boken var det dessa som först organiserade brottsligheten ungefär som de moderna kriminella organisationerna gör idag.
Under 80-talet uppstår en liga i Uppsala som kommer att gå under beteckningen Uppsalamaffian. Denna liga kom att sätta agendan för hur hur den organiserade brottsligheten sedan utvecklades i Sverige. De vanligaste brotten som de kriminella gängen ägnar sig åt är idag rån, utpressing (och beskyddarverksamhet) och narkotikahandel. Många ägnar sig också åt avancerad ekonomisk brottslighet som genrerar stora vinster. Och det var precis denna brottslighet som Uppsalamaffian ägnade sig åt.
Under 90-talet dominerade de traditionella MC-gängen den organiserade brottsligheten. De etablerade internationella 1%-klubbarna Hells Angels och Bandidos lyckades att få fotfäste i Sverige. Fram till idag har dessa båda klubbar ökat dramatiskt i landet och finns representerade (prospectklubbar inräknade) från Trelleborg i syd till Luleå i norr.
De kriminellt organiserade gäng som ökar mest idag kommer dock inte från den miljö som traditionellt har dominerat den undre världen i Sverige. Från mitten av 90-talet fram till idag expanderar flest gäng i våra storstäders förorter. I dessa förortsområden är det enkelt för gängen att ständigt rekrytera nya medlemmar. Det finns flera renodlade etniska gäng (exempelvis Albanligan i Göteborg) , men vanligast är det att medlemmar från flera olika nationaliteter går samman. Utanförskapet är stort och invånarna och många gängmedlemmar i boken uttrycker heller ingen ambition att vilja anpassa sig till ett normalt liv i det nya landet. Exempel på sådana gäng är Original Gangsters, South Side Pushers, Chosen Ones etc. Det bör också tilläggas att flera MC-gäng lyckas rekrytera sina nyare medlemmar från just förorterna. Exempelvis består Bandidos nya medlemmar och underavdelning X-TEAM i Göteborg nästan uteslutande av personer med invandrarbakgrund. Gängproblemen kan alltså i förlängningen ses som ett klass och ett integrationsproblem.
Den svenska maffian tenderar alltså i flera fall till att inte vara svensk i ordets rätta bemärkelse. Boken Svensk Maffia är verkligen en intressant men samtidigt skrämmande läsning. Att Sveriges invånare måste vakna upp och ta detta samhällsproblem på största allvar borde ligga i alla (nåväl kanske inte gängens) samhällsmedborgares intresse. Vi kommer annars att gå mot ett allt mer laglöst samhälle. Boken beskriver i flera fall, mer eller mindre, öppna krig mellan vissa gäng där mord är vardagsmat. Polisen klarar som sagt inte av att lösa brotten.
Vidare påvisar boken att flera kriminella gäng kontrollerar stora delar av restaurangbranschen i våra större städer, att de styr våra fängelser och att de med våld och hot försöker att påverka domstolsbeslut mot sina medlemmar. Att den organiserade brottsligheten har nästlat sig in i flera tunga samhällsinstitutioner är därmed ett faktum. Vilket blir nästa steg? Sveriges oskuld togs för länge sen, och vi börjar mer och mer gå mot prostitution. Det borde alltså vara dags för någon (läs makthavarna) att sätta ned foten. Innan det är för sent.
fredag 19 oktober 2007
Krogen- Ett nödvändigt ont
När Mörbyligan i slutet av 70-talet sjöng Fredag: dags att supa. Lördag: samma sak! var det förmodligen en bitter kritik mot deras och andra ungdomars slentrianmässiga leverne. Det fanns liksom inget annat för unga människor att göra än att supa. I likhet med Mörbyligans textrad så har besök på krogen de senaste åren blivit slentrian för egen del. Det är svårt att bryta invanda mönster, trots att den inslagna vägen egentligen inte ger någonting.
När man i unga år fick beträda krogen för första gången var det något speciellt. Att träffa andra människor, att snacka skit och att roa sig var riktigt kul, spännande och häftigt. Livet lekte och krogen är de vuxnas sfär. Klart att man som ungdom, på väg in i vuxenvärlden tycker att kroglivet är exotiskt. Krogen var en social mötesplats där det förvisso söps ganska friskt, men där förhoppningen att hitta en vacker tös (eller pojk beronde på vad man har för kön och sexuell läggning) var den drivande motivation till krogbesöket. Åren har sedan dess gått, några av läsarna kanske är där idag, men det viktiga är att detta livsmönster ofta reproduceras. När man väl är invand att besöka krogen en eller flera gånger i veckan blir detta beteende en institution i ditt liv. Beteendet blir slentrian. Åren går (och några ligger som Eldkvarn sjunger som vrak på botten)
Krogen av idag är inte längre någon social mötesplats. På de allra flesta krogarna eller nattklubbarna är musiken så pass hög att man får skrika åt varandra för att överhuvudtaget göra sig hörd. Ändå börjar allt som oftast det bestående svaret på tilltal med ett VA? Vidare är de flesta på krogen (absolut inte undertecknad exkluderad) allt som oftast för druckna för att föra en civiliserad konversation, eller ett civiliserat beteende. För krogragg och one night stands kan krogen fungera, men ärligt talat, vem hittar numera sin käresta på krogen? Som social mötesplats har krogen spelat ut sin roll! Den rollen har istället övertagits av Internet. Det civiliserade nätdejtandet ökar medan dekadensen på krogen fortsätter. Att jag, och många av mina vänner, har varit av denna åsikt de senaste fem åren, har inte hindrat oss från att flera gånger i månaden besöka just krogen. Var eviga gång undrar man efteråt vad man egentligen hade där att göra.
Givetvis fyller krogen någon funktion, annars hade man kanske inte gått dit. Men den största anledningen att man upprepar krogbesöken tror jag just är att det är ett invant beteende. Möjligen också att det är för tidigt att bryta upp festandet vid midnatt (då grannar och dylikt vill sova) och därför knallar vidare ut. Det kan fortfarande vara roligt att träffa nytt folk, men i ärlighetens namn umgås man ju ändå med "sitt" klientel även på krogen.
Så gott folk, nästa gång ni festar eller har trevligt i goda vänners lag. Överväg om det verkligen är nödvändigt att bryta upp och dra vidare. I skrivande stund är det fredagkväll. Jag ska avnjuta någon öl med goda vänner. Bli inte förvånade om vi slutar vår kväll på...just det.
När man i unga år fick beträda krogen för första gången var det något speciellt. Att träffa andra människor, att snacka skit och att roa sig var riktigt kul, spännande och häftigt. Livet lekte och krogen är de vuxnas sfär. Klart att man som ungdom, på väg in i vuxenvärlden tycker att kroglivet är exotiskt. Krogen var en social mötesplats där det förvisso söps ganska friskt, men där förhoppningen att hitta en vacker tös (eller pojk beronde på vad man har för kön och sexuell läggning) var den drivande motivation till krogbesöket. Åren har sedan dess gått, några av läsarna kanske är där idag, men det viktiga är att detta livsmönster ofta reproduceras. När man väl är invand att besöka krogen en eller flera gånger i veckan blir detta beteende en institution i ditt liv. Beteendet blir slentrian. Åren går (och några ligger som Eldkvarn sjunger som vrak på botten)
Krogen av idag är inte längre någon social mötesplats. På de allra flesta krogarna eller nattklubbarna är musiken så pass hög att man får skrika åt varandra för att överhuvudtaget göra sig hörd. Ändå börjar allt som oftast det bestående svaret på tilltal med ett VA? Vidare är de flesta på krogen (absolut inte undertecknad exkluderad) allt som oftast för druckna för att föra en civiliserad konversation, eller ett civiliserat beteende. För krogragg och one night stands kan krogen fungera, men ärligt talat, vem hittar numera sin käresta på krogen? Som social mötesplats har krogen spelat ut sin roll! Den rollen har istället övertagits av Internet. Det civiliserade nätdejtandet ökar medan dekadensen på krogen fortsätter. Att jag, och många av mina vänner, har varit av denna åsikt de senaste fem åren, har inte hindrat oss från att flera gånger i månaden besöka just krogen. Var eviga gång undrar man efteråt vad man egentligen hade där att göra.
Givetvis fyller krogen någon funktion, annars hade man kanske inte gått dit. Men den största anledningen att man upprepar krogbesöken tror jag just är att det är ett invant beteende. Möjligen också att det är för tidigt att bryta upp festandet vid midnatt (då grannar och dylikt vill sova) och därför knallar vidare ut. Det kan fortfarande vara roligt att träffa nytt folk, men i ärlighetens namn umgås man ju ändå med "sitt" klientel även på krogen.
Så gott folk, nästa gång ni festar eller har trevligt i goda vänners lag. Överväg om det verkligen är nödvändigt att bryta upp och dra vidare. I skrivande stund är det fredagkväll. Jag ska avnjuta någon öl med goda vänner. Bli inte förvånade om vi slutar vår kväll på...just det.
onsdag 17 oktober 2007
Undersökningsresultat
Varje vecka kommer det att finnas nya frågor för Er läsare att ta ställning till i mindre undersökningar i övre högerkant av sidan.
Den första frågan som avhandlades på bloggen rörde era åsikter kring vad ni tycker om den.
Totalt svarade 12 stycken.
Av dessa röstade 10 att den var mycket bra, 4 att den var bra och 1 att det jag skrev var bra, men att jag hade skitåsikter. Att detta inte blir 12 röster sammanlagt behöver man inte vara matematiker att inse, men någon kryssade flera alternativ då denne röstade. Jag anser, emellertid, att detta var ett mycket gott resultat som sporrar till fortsatt bloggande.
Det blir svårt att tysta Lorden!
Keep on reading!
Den första frågan som avhandlades på bloggen rörde era åsikter kring vad ni tycker om den.
Totalt svarade 12 stycken.
Av dessa röstade 10 att den var mycket bra, 4 att den var bra och 1 att det jag skrev var bra, men att jag hade skitåsikter. Att detta inte blir 12 röster sammanlagt behöver man inte vara matematiker att inse, men någon kryssade flera alternativ då denne röstade. Jag anser, emellertid, att detta var ett mycket gott resultat som sporrar till fortsatt bloggande.
Det blir svårt att tysta Lorden!
Keep on reading!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)