Gott nytt år!

Så kan vi då lämna år 2007 till handlingarna. Känns aningen bisarrt. Minns när vi satt ett gäng i vår dåvarande replokal och ojade oss för vad vi skulle göra på millenniumskiftet. Den gången hamnade vi till slut i Tyresö. Åtta jävla år sedan. Sorry, men Eldkvarns gamla slagdänga, man över bord, passar verkligen in på allt: Åren har gått, de ligger som vrak på botten.

När vi nu går in mot 2008 känns det ju bra att 66%, av de som svarat på veckans fråga, går in i det nya året med en positiv inställning. Denna andel tror nämligen att 2008 blir ett bättre år än 2007. 30 % tror att det kommer att bli samma skit som vanligt. Undertecknad är ingen känd optimist, så vart mina förväntningar på 2008 ligger är knappast något de lärde tvistar om.

Innan vi går över mot 2008 ska dock 2007 sammanfattas och summeras. Detta sker i form av en liten subjektiv lista. I paritet med bloggens syfte har listan främst ett samhällvetenskapligt perspektiv. Och givetvis är den inte subjektiv. Här på bloggen ges enbart absoluta sanningar (Gott nytt år O!)

Årets blogg: Behövs det egentligen understrykas? Ok, då: Lordens blogg!

Årets svalaste debatt: Partiledardebatten mellan Reinfeldt och Sahlin. Pest eller kolera?

Årest hetaste debatt: Otvivelaktigt den mellan Lorden och O på årets blogg.

Årets platta 1: Neil Young- Crome Dreams II

Årets platta 2: Robert Plant & Alison Krauss- Raising sand

Årets bästa konsert: Dan Hylander, Alternativa festivalen, Norrköping

Årets jobbigaste genomlag : Pontiak Johanzon

Årets mest onödiga: Tv4 som sände en hel dag från Nobelfesten.

Årets sjukaste fest: Williams dopfest, Linköping

Årets kulturpersonlighet: Thore Skogman

Årets slentrian: Vardagen

Årets höjdpunkt: Helgen

Årets mest uppenbara: Lordens begynnande 30-års kris

Ungefär så innehållslöst var 2007. Nu önkar jag er alla en trevlig kväll och ett Gott nytt nådens år, 2008! Wir sehen uns in der Hölle!

/Lord A

Amatörernas aftonar

Då var julen avklarad. Den blev lyckad. Hann med att se Karl-bertil Jonsson, slapp att vara tomte och fick, som vanligt, en massa fina klappar. Och jag som inte ens har ätit min gröt ordentligt under året. Jul- och nyårsfirandet upphör givetvis inte med att julafton passerar revy.

Jobbuppehållet för julen och nyår innehåller flera s.k. "festardagar". En festardag karaktäriseras av att nästan hela Sveriges yngre befolkning, som inte har några barn att tänka på, festar på dessa. Juldagen är troligen den största festardagen i Sverige. Svensken ser juldagen som en "hemvändardag" där man kan samlas upp och festa med gamla polare från förr som man inte träffar så ofta. Juldagen innebär i praktiken mest en oerhörd hets. Folk, som i normala fall inte festar, tar tillfället i akt och ser juldagen som årets festarhöjdpunkt. Alla är ju ute då, vilket jävla ös, woow. Denna inställning är, enligt Lorden, en amatörs intsällning. Personligen tycker jag nämligen att alla festardagar (och i synnerhet juldagen) är grymt överskattade.

Till att börja med föregås juldagen med hets om vart man ska vara. Antingen finns det tio olika alternativ att välja emellan, eller också finns det inget alls. Oftast blir det bara pannkaka av allt, eller att vännerna splittras upp på olika ställen. Vidare måste man boka bord i god tid om man över huvud taget ska vara försäkrad en plats på en krog. Vill man inte äta gäller det att köpa förköp. Annars riskerar du att få köa i timtal för att ens ha en chans att få komma in någonstans. När du väl kommer in får du köa ytterligare ett tag för att få något att dricka. Därefter ska man trängas med alla "Allan Ballans", som är så fulla, häftiga och uppspelta för att detta är den enda dagen på ett halvår de vågat sig ut. Dessutom känner ju krogens branschfolk till hetsen kring juldagen. Givetvis tar de tillfället i akt och mjölkar ut så mycket pengar som möjligt av kunderna i inträde, garderobspriser och barpriser.

I år flydde jag staden på juldagen. Dagen var, trots köande i en timme (vi kom dit en halvtimma innan stället öppnade), ganska så trevlig. Men i framtiden kan det mycket väl bli en bojkott av juldagsfirandet för min del. Snart stundar dessutom en till av dessa festarhdagar, nämligen nyårsafton. I år har jag ingen aning om vart den kommer att sluta. Snacket har gått från allt mellan kryssing och traditionellt lägenhetssupande. Det lutar väl åt det senare. Men det går inte att bortse från att nyårsafton i år ses som ytterligare en överskattad festardag som måste genomföras, snarare än ett firande att se fram emot. Sedan är man ju heller ingen amatör...Ska vi säga att vi ses på nyårsdagen istället? Rosén, hallå, kom hem och upprätthåll en gammal sann antikommersiell tradition!

God Fortsättning!

God Jul!

Så var då julen här. För egen del är julklappshetsen över. Men vilken hets det var sen. Otroligt. Aldrig mer säger jag bara. Det har man, i och för sig, sagt ett par år nu. Det känns åtminstone skönt att ha den biten avklarad. Nu återstår endast den "mysiga" delen med julen. Umgänge med släkt, god mat, och trevlig stämning. Bortsett från om man skulle åka på att "agera" tomte.

Till julen hör många traditioner, och detta ämne har delvis behandlats tidigare på bloggen. I den senaste undersökningen frågade jag vilket av SVT:s traditionella julprogram ni helst inte missar. 13 stycken, 53 %, svarade Kalle Anka. Att fira jul med Kalle och hans vänner klockan 15:00 på julafton sitter djupt rotat i den svenska folksjälen. Personligen känner jag att det kan kvitta att följa Kalle nuförtiden.

7 stycken, 29 %, valde dock Karl-Bertil Jonsson framför Kalle. Karl- Bertil Jonsson är en rätt vacker och smårolig tecknad saga skriven av Linköpingssonen Tage Danielsson. Den uppmärksammar alla som tvingas fira julen ensamma. Det är inte bara utslagna och missbrukare som tvingas fira julen ensamma. Jag har ju tidigare berättat om missbrukarna i kvarteret. De kommer säkerligen punda extra mycket tillsammans på julafton. Skämt å sido, julen är en familjär högtid och det är många som tvingas fira ensamma, ofrivilligt. Och dessa människor är väl värda en extra tanke. Jag kan slänga in ett musiktips för den intresserade i ämnet: Mörbyligan- Kalles jul. Jag uppmanar alla att titta på Karl-Bertil om ni har missat det.

Enbart 4%, 1 person, väljer Kan du vissla Johanna? som förstaval. Det är en kortfilm som undertecknad uppmärksammade för flera år sedan. Därefter har jag återsett den på julafton varje gång jag har kunnat. Per Oscarsson (som vanligt mycket bra) spelar låtsasmorfar åt en liten grabb. Också detta en tänkvärd historia. Kolla upp!

Se nu till att rösta på årets sista fråga som finns uppe i höger hörn av bloggen. Och ha en underbar jul allihopa! Lordens blogg önskar alla läsare en riktigt god jul. Vi ses i dimman!

Normalisering av HIV

För en tid sedan publicerades en undersökning, utförd av SIFO, som visade att var fjärde svensk tror att HIV går att bota. Urvalet bestod av 1000 personer över 15 år. Idag, några veckor senare, offentliggjordes att musikgruppen Alcazars sångare och frontfigur, Andreas Lundstedt, är smittad av just HIV. Lundstedt, som är öppet homosexuell, har levt med sin sjukdom under flera års tid. Han hävdar att hans förra pojkvän, Magnus Carlsson (fd Barbados) och Lundstedts nuvarande pojkvän dock inte är smittade.

Artikeln, som publicerades i Aftonbladet, försöker hela tiden avdramatisera HIV som sjukdom. Lundstedt får om och om igen upprepa att han "lever normalt" och "kan planera sin framtid som alla andra". I en annan artikel, i anlutning till den om Lundstedt, uttalar sig en doktor om att bromsmedicinerna har "jättebra effekter". Som avslutning i artikeln uttalar sig Lundsteds homosexuelle kompis Christer Lindarw på följande vis: – Det betyder otroligt mycket att avdramatisera bilden av hiv. Det är verkligen otroligt starkt (av Lundstedt att offentliggöra sin sjukdom, min anmärkning)

Hallå, varför är "det viktigt att avdramatisera bilden av HIV?" Det är en obotlig sjukdom. När etablerad media målar upp denna bild av HIV, är det inte konstigt att en fjärdedel av Sveriges befolkning tror att HIV går att bota. Att gå ut på detta sätt, och bedriva den journalistik som Aftonbladet m.fl. gör är att uppmana ungdomar (och andra) till promiskuitet och oförsiktigt sexualliv.

Dubbelmoralen slår igenom extra mycket när samma tidning (och andra) uppmärksammar hur olika HIV-män (ofta icke-svenskar) smittat ner tonårsflickor med HIV. För idag ökar HIV-fallen ständigt i Sverige. Ofta sker det via homosexuella relationer, men Sverige tar också emot flera HIV-smittade personer, som inte uppger för sina partners att de är smittade. Så även gruppen heterosexeuella kvinnor är drabbade. Men med medias resonemang i allmänhet, och Aftonnbladets i synnerhet, är ju denna utveckling en bagatell. Uppmana tonårsflickorna och deras familjer att den, nyligen smittade, flickan kan leva ett normalt liv med bromsmediciner istället! Vi kan ju också avkriminalisera att medvetet sprida HIV-smitta. Sjukdomen är ju inte farlig. Det är ju bra att vi normaliserar den.

Vidare ojar sig en "Aftonbladsk" journalist, i samma upplaga som Lundsteds artikel publicerades, över att Jacob Zuma är på väg att bli president i Sydafrika. Zuma tror nämligen , enligt journalisten Wolfgang Hansson, att HIV går att bota med en varm dusch. Zuma må vara en jubelidiot, men i den här frågan är han inte dummare än en fjärdeldel av Sveriges befolkning. Och till den dumheten är Aftonbladet och övrig etablerad media, i allra högsta grad, medverkande till att skapa!

Idiotisk "utslussning" av missbrukare

Mitt, en gång, så lugna bostadsområde har de senaste åren genomgått en radikal förändring till det sämre. Den främsta anledningen därtill är det boende för missbrukare, som upprättats ett kvarter från min bostad. I normala fall skulle jag nog inte ha så stora problem med just vårdhem, men efter att ha levt i detta s.k. hems närhet ett tag, är det faktiskt svårt att förstå logiken med det. Dekadensen är total bland boendets hyresgäster och fränder.

Hem för missbrukare är, som sagt, helt ok när de upprättas i vårdsyfte. Men att som nu klumpa ihop en massa aktiva missbrukare i ett stort hyreshus, och tro att detta ska främja en nykter tillvaro för dessa, är ingenting annat än ren idioti. För vi som ser hyresgästernas beteende med egna ögon, kan definitivt intyga att det inte handlar om någon sund utslussning eller anpassning till samhället. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet man passerar området. Man möter ständigt någon skränig, påtänd eller knölfull individ (eller grupp av indvidier) när man vistas utomhus i området. Även om man kanske borde slappna av så är det mänskligt att man är på helspänn i interaktionen med dessa. Eftersom de aldrig är nyktra, kan man heller inte räkna med att deras beteende ska vara särskilt rationellt. Och det är rätt jobbigt att hela tiden behöva kolla sig över axeln.

Det finns helt enkelt ingen vits eller syfte med kommunens socialpolitik inom detta område. Att bedriva detta "projekt" lär såväl på kort som lång sikt vara samhällsekonomiskt förkastligt. Det finns heller inga legitima skäl att utsätta skattebetalande medborgare för en så tydlig hotbild, nedskräpning och oljud som missbrukarnas leverne för med sig. Polisen cirkulerar förvisso i området flera gånger om dagen, men det är ändå ingen säkerhetsgaranti för att ingenting inträffar. Det har redan skett flera misshandelsfall, inbrott, stölder och bränder i anslutning till boendet. Givetvis drar klientelet till sig likasinnade från andra stadsdelar. Öppen droghandel är heller inget ovanligt.

Det ska understrykas att detta inlägg inte är ett påhopp på missbrukare som indivder (även om många tyvärr beter sig riktigt sunkigt under påverkan) utan på systemet som tillåter detta sociala och personliga förfall. Till att börja med kan du som missbrukare inte få privilegiet att bo tillsammans med dina missbrukande kompisar mitt inne i centrala delarna av staden (nära systembolag etc.). Ett område som är eftertraktat, eller i alla fall som en gång i tiden var det. Vidare måste man sprida ut dem i olika stadsdelar så att laglösa "nästen" kan undivkas. Om missbrukarna ändå ska tillåtas att bo på samma ställe, så ska det givetvis ske under uppsikt av vårdare. I en sådan situation måste också total drogfrihet råda om det ska ge några positiva samhälleliga effekter.

I förlängningen handlar det här fenomenet, precis som så många andra, om ekonomi. Någon hyresvärd lär göra sig en rejäl hacka på att bistå kommunenes missbrukare med bostäder. Hyresgästerna har inga större krav på hyresvärden, så länge de lämnas ifred. Omkostnaderna blir små samtidigt som hyresavtalet med kommunen inbringar stora månatliga inkomster. Ytterligare en ful bieffekt av ultrakaptialismens spelregler. Och återigen drabbas många människors välfärd på grund av få människors girighet. Riv boendet nu!

Moderniserat Luciafirande

Lordens blogg har tidigare raljerat över att Halloween är en relativt onödig och importerad högtid. Idag har stora delar av Sverige firat Lucia. Även det är en importerad högtid, men den har ändå en relativt lång tradition här i Sverige. Lucia som traditionsfenomen sammanföll innan 1700-talet med firandet av vintersolståndet i norr. Det moderna firandet av Lucia (med Luciatåg och dess tillhörande sånger etc.) är ett 1900-talsfenomen.

Det är tydligt att Luciafirandet håller på att genomgå en förändring. Frågan är om vi över huvud taget kommer att uppmärksamma denna dag om 20 år i Sverige. I dessa tider debatteras det friskt huruvida man ska "fira" skolavslutningar í kyrkan eller inte. På flera håll i Sverige finns det skolor, där de kristna är i minoritet. Där har man slutat att förlägga skolavslutningarna i kyrkan för länge sedan. På samma sätt har man slutat att "fira lucia" i dessa områden. Det är, uppriktigt, tragiskt att vi låter gamla fina traditioner urholkas på detta sätt. Som ickekristen finner jag trots allt att kyrkan fungerar som en viktig del av vårt västerländska kulturarv och eftersom det är en forna mäktig institution, bör man se på den med respekt. Kyrkan som byggnad ger frid och en stämning av kulturarv, filosofiskt tänkande och kontemplation. Det är mäktigt att sitta i en kyrka, lyssna på vacker körsång och fundera. Givetvis ska vi fortsätta att fira högtider i kyrkan!

Imorse var jag således på traditionell kyrkligt luciafirande. Främst ville jag framkalla de nostalgiska känslorna i mig. När jag själv var barn var luciafirande i kyrkan obligatoriskt och de gamla låtarna Staffansvisan, Luciasången, Lusse lelle etc fick man ju var och varenda barn öva in och framföra med stor charm för sina stolta föräldrar. Luciakronan var då alltid vigd åt en blond tjej, och det låg en hel del prestige bland flickorna att få bli utsedd till just Lucia. När man kom upp lite i åldern blev Lucia en högtid där ungdomen festade i anslutningen till lucia. På så vis var alla ålderskategorier inblandade i Luciafirandet. Men mycket vatten har flutit under broarna sedan dess...

Luciafirandet imorse var förvisso vackert. Men många av de gamla traditionella låtarna hade bytts ut mot nya amerikanska gospellåtar. Även luciatåget verkar alltså ha blivit amerikaniserat. De enda låtarna jag kände igen var Luciasången och Staffansvisan. Lucian var inte längre blond, även om just det kanske inte har så stor betydelse i sammanhanget. Ungdomar ser inte heller Lucia som någon festhögtid. Där har Halloween blivit ersättaren. Det är väl inget fel i att ungdomar inte längre super i anslutning till Lucia, men det innebär också att även (de etniskt svenska) ungdomarna har tappat intresse för högtiden. Men man får väl se det som positivt att jag idag hade möjlighet att ta del av ett, tyvärr inte klassiskt, luciafirande men åtminstone ett moderniserat sådant. Om 20 år finns det nog som sagt inte lika stora möjligheter därtill...

Julklappshets

OBS: En hyllning till Thore Skogman finns nu längst ner under det inlägget. Ett riktigt sjukt gäng som för några år sedan hyllade Skogman någonstans i Småland. Så mycket har han betytt för den nya generationen Skogman-fans ;) Ta en kik. Nu över till det nya inlägget...

Julen är något som berör. Å ena sidan innebär den ett välkomnat avbrott i vardagen och en tid då nära och kära kan samlas under avslappnade former. Å andra sidan innebär den ångest och ensamhet, för de som inte har så många nära och kära. Personligen tillhör jag den första kategorin. Julen är, trots att det främst är barnens högtid, helt ok.

Högtiden föregås dock varje år av en kollektiv köphets. Alla nära och kära ska ha julklappar. Förvisso välförtjänta sådana, men det vore lögn att inte erkänna att denna julklappshets genererar en viss ångestkänsla. Till att börja med är folks inställning till julhandeln näst intill manisk. Folk trängs, köerna blir oändliga och det blir outhärdligt att vistas på stan. Trots att jag finner det både roligt att få och ge julklappar är denna köphets något som kan, och borde, ifrågasättas. Den materiella kärleken har blivit överordnad den kroppsliga och sinnliga. Det är ett tecken på att samhället inte mår så bra. Det känns som att denna köphets har eskalerat. Varje år går media ut och hävdar att alla möjliga köprekord slås. Det är jobbigt att ta tag i handeln. Ofta springer man runt på måfå i timtal utan att bli riktigt nöjd med någonting.

Man brukar säga att skolan är en spegelbild av det övriga samhället. Kanske kan man applicera samma resonemang på julhandeln, eller på vårt julfirande. Det andliga och gemensamma, samhörigheten och folkgemenskapen har gett vika för individualism och materialism. Istället för att känna stolthet för jultraditionen, verkar det mesta handla om vem som har fått finast julklappar bland dagens unga. Så var det iofs också när jag växte upp. Tanken med julklappar är i grunden bra, alla gillar ju att få paket, men det behöver ju inte gå till sådan överdrift.

Bloggens senaste fråga behandlade just hur mycket pengar ni läsare spenderar på julklappar. Det visade sig att majoriteten, 44%, av de 18 svarande lägger ner mellan 1000 och 3000 kronor. Det är nog en ganska så rimlig summa. Men 27% lägger 3000 kronor eller mer. Endast 1 person spenderar inga pengar alls på julklappar. Man får hoppas att denne har någon att köpa till, men struntar i det av något skäl.

Jag har inte köpt en enda present än. Men det kommer att bli en hel del från min sida även i år. Så det är väl dags att ta tag i det. Lycka till i julruset allihopa! Men innan ni ger er ut i det maniska vimlet bör ni rösta på den nya frågan. Den finns, som vanligt, längst upp till höger på Sveriges ledande blogg.