Så var 2008 års första månad till ända. Hittills ingen vinter att tala om. Trots att det möjligtvis kvarstår två vintermånader innan våren kommer, är det med stor optimism Lorden går mot ljusare årstider. Undertecknad tillhör nämligen de 71 % (21 stycken) som anser att sommaren tilltalar allra bäst av Sveriges fyra årstider.
Tjusningen med sommaren är att den, enligt mitt resonemang, är en del av en helhet. Helheten i det här fallet är årstidernas kretslopp. Det finns uppenbara tjusningar med samtliga årstider, men isolerar man dem enskilt är tjusningen inte längre lika uppenbar. Att man som ung ville ha evig vinter var kanske inte så genomtänkt. Men att ha evig sommar skulle inte heller vara så kul. Att jag uppskattar sommaren så pass mycket är för att man ser fram emot den under höst- och vinterhalvåret. Dessutom är det ju semestertider! Dags, återigen, för en klyscha: inget slår svensk sommar (om regnet håller sig borta).
Januari har även bjudit på endel personliga reflektioner. Tänkte delge er dem. Även om ni vill eller inte...
Mina tunga ben försvann turligt nog. Det är återigen cirkelträning (styrka tre ggr i veckan) och 6.5 km löpning 4 ggr i veckan som gäller. Hjärna och nävar!
På 2040-talet kan jag först röra mina pensionspengar. Frågan är om det är jag eller systemet som har kollapsat innan dess. vad tror ni? Förmodligen båda...
Leif GW Perssons bok faller fritt som i en dröm ger en negativ bild av polisen. Boken är läsvärd. Det kommer inte någon recension på den när den är utläst. Mina tankar kring Palmemordet kan ni läsa i ett tidigare blogginlägg här på Lordens blogg. Ni som missade det, leta i arkivet och fördjupa Er!
Den organiserade brottsligheten slog till 100 meter från mitt barndomshem. Tur att mor And överlevde.
Stina Dabrowski måste vara århundradets sämsta debattledare. Ledarskapet präglades av kaos, okunskap, och icke-auktoriet. Kanske tror Stina att Sveriges "låt gå mentalitet" även kan appliceras i heta direktsända debatter. Det gör det inte. Kan man inte ens få tyst på Anette Kullenberg bör man nog se sig efter ett annat arbete.
En vit månad är bra utifrån flera aspekter. I längden blir det dock aningen tradigt. Krogen saknades dock inte!
Att Lorden och Rars kom tvåa på Herr_D :s quiss var skandal. Aldrig tidigare har oddsen varit så låga på en vinnare. Givetvis tog vi ett gäng vassa frågor, men att jag glömde bort Benazir Bhutto (för övrigt den ende som kunde rabbla stavningen utantill) och att jag valde bort Sao Paolo som "Rars" insisterade var Brasiliens största stad, till förmån för Rio de Janeiro, skyller jag enbart på för mycket bål. Även den bäste kan göra misstag. Tydligen ;) Kanske blir det revansch till helgen hos Black? Eller så återgår jag till min vanliga syssla, att konstruera quiss istället. Gav senast D-man 35 egenkomponerade frågor som han skulle använda på sin arbetsfest. Undrar hur det gick. Folkbildningen vet ingen hejd...
Nu lämnar vi dock januari bakom oss och går mot ljusare tider. Följ med Lorden via bloggen på den resan. Det blir en salig blandning av optimism, pessimism, sanningar, vinklingar, realpolitik och humaniora.
onsdag 30 januari 2008
måndag 28 januari 2008
Vikten av Public Service-TV
1956 är ett år som har gått till historien på olika sätt. På den världspolitiska arenan rådde kallt krig och 1956 var året då såväl Ungernrevolten som Suezkrisen ägde rum. Ur ett nationellt perspektiv går dock årtalet till historien av en helt annan anledning. 1956 var nämligen året då televisionen gjorde sitt intåg i Sverige. Det var dock inte som idag, ett massutbud av TV-kanaler. Från 1956 och drygt tio år framåt fanns enbart en kanal, SVT 1, som hänförde de svenska TV-tittarna. 1969 startades emellertid SVT 2 och därmed fanns det två kanaler i det svenska TV-utbudet. TV blev en institution i det svenska folkhemmet. Med folkbildande program och reklamfria sändningar samlade man, och hänförde, många medborgare runtom i landet. Framför TV:n fann medborgaren plats för såväl bildning som familjär gemenskap.
Många år har passerat sedan dess. Televisionen, likt många andra områden, blev med tiden kommersialiserad. Reklam-TV infördes i slutet av 80-talet (med Tv 3: s intåg i branschen) och sedan dess har utbudet av antalet TV-kanaler eskalerat oerhört . Den kommersiella televisionens primära syfte är inte att bilda, upplysa eller att utgöra ett seriöst nyhetsmedium. Det huvudsakliga syftet är istället att underhålla tittarna, och tjäna så mycket pengar på reklamintäkter som möjligt. Därmed har TV-utbudet tagit ett oerhört bisarrt steg och på bara några decennier utvecklats från att ha varit en folkbildande institution, som tittaren blev lärd och upplyst av, till att bli en "dumburk" där tittaren istället blir "fyrkantig" och överöst med meningslösheter.
Tack och lov har vi fortfarande kvar SVT som public service-alternativ. En av reklam oberoende
television, som på ett ambitiöst sätt åtminstone försöker att vara ett seriöst alternativ till den kommersiella dum-TV:n. Ett tag såg dock framtiden för public service mörk ut. Representanter från den nyvalda regeringen Alliansen menade nämligen att public service hade spelat ut sin roll och att den var onödig. När de märkte att opinionen för public service verkade vara stort i Sverige backade man dock. Om Alliansen hade liberaliserat (och totalt kommersialiserat) televisionen hade det varit den slutgiltiga dolkstöten i ryggen på de medborgare som fortfarande uppskattar ett seriöst TV-alternativ. Och jag tror och hoppas att vi är många.
Ända sedan 1956 har TV finansierats via en TV-licens. Personligen tycker jag att Public serivice borde finansieras via en direkt skatt. Våra skattepengar går till så oerhört konstiga saker, så varför skulle inte en skatt, som kvalitetssäkrar televisionen, ligga i samtliga medborgares intressen? Att man 1956 införde en avgift via licens hade säkerligen att göra med att alla medborgare inte ville införskaffa sig en TV-apparat. Fenomenet var nytt och mwan visste inte vilken genomslagskraft televisionen skulle få. Därför kunde man inte begära att samtliga i samhället skulle betala för tjänsten. Idag har dock en oerhört stor majoritet (i princip alla?) hushåll en TV-apparat. Ur ett rättviseperspektiv skulle ett införande av TV-skatt därmed vara legitimt.
Jag har i ett tidigare inlägg hyllat ett av SVT: s största flaggskepp, På Spåret. Faktum är att samtliga SVT: s större projekt utklassar den största konkurrenten, TV4: s dito. Alla ni som väljer Let´s Dance före På spåret är fel ute. Hur många reklamavbrott kör fyran med för att mjölka in mer pengar till sitt företag? Hur ytlig är programidén? Och alla dessa löjliga tidningsrubriker som skiten genererar. "Rumpchocker", Ulf Larssons "frisyr", Jessica Almenäs klänning. Herregud, ta ert ansvar och bidra inte till fördummandet! Lordens blogg uppmanar till bojkott. Detsamma gäller showbizprodukten "Idol" om fyran envisas med att köra ytterligare en omgång av den tonårsfarsen.
Helgen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Efter min vita månad inmundigade jag ordentligt med öl i fredags. Trevlig fest (tack för den herr_D och fru_H!). På lördagen skulle jag på fest hos en trevlig tös som numera bor i en grannstad. Av olika anledningar valde jag att stanna hemma. Det fick bli TV-tittande istället. Repris av På Spåret följdes upp med alltid hyperintressanta Antikrundan. TV-kvällen fick avslutas med ett fängslande personporträtt av den forne amerikanske presidenten Richard Nixon. På söndagen skulle jag se en film på fyran, Sum of all fears. Orkade en tredjdel. Då hade filmen redan brutits en gång för ett 7 minuter långt reklamsjok. När de helt plötsligt igen skulle bryta för reklam, NYHETER, följt av ännu mera reklam kunde Lorden bara konstatera att han inte kan acceptera sådan idioti. Visade således civilkurage och stängde av dumburken. Nån måtta får det vara. Heja public service!
Många år har passerat sedan dess. Televisionen, likt många andra områden, blev med tiden kommersialiserad. Reklam-TV infördes i slutet av 80-talet (med Tv 3: s intåg i branschen) och sedan dess har utbudet av antalet TV-kanaler eskalerat oerhört . Den kommersiella televisionens primära syfte är inte att bilda, upplysa eller att utgöra ett seriöst nyhetsmedium. Det huvudsakliga syftet är istället att underhålla tittarna, och tjäna så mycket pengar på reklamintäkter som möjligt. Därmed har TV-utbudet tagit ett oerhört bisarrt steg och på bara några decennier utvecklats från att ha varit en folkbildande institution, som tittaren blev lärd och upplyst av, till att bli en "dumburk" där tittaren istället blir "fyrkantig" och överöst med meningslösheter.
Tack och lov har vi fortfarande kvar SVT som public service-alternativ. En av reklam oberoende
television, som på ett ambitiöst sätt åtminstone försöker att vara ett seriöst alternativ till den kommersiella dum-TV:n. Ett tag såg dock framtiden för public service mörk ut. Representanter från den nyvalda regeringen Alliansen menade nämligen att public service hade spelat ut sin roll och att den var onödig. När de märkte att opinionen för public service verkade vara stort i Sverige backade man dock. Om Alliansen hade liberaliserat (och totalt kommersialiserat) televisionen hade det varit den slutgiltiga dolkstöten i ryggen på de medborgare som fortfarande uppskattar ett seriöst TV-alternativ. Och jag tror och hoppas att vi är många.
Ända sedan 1956 har TV finansierats via en TV-licens. Personligen tycker jag att Public serivice borde finansieras via en direkt skatt. Våra skattepengar går till så oerhört konstiga saker, så varför skulle inte en skatt, som kvalitetssäkrar televisionen, ligga i samtliga medborgares intressen? Att man 1956 införde en avgift via licens hade säkerligen att göra med att alla medborgare inte ville införskaffa sig en TV-apparat. Fenomenet var nytt och mwan visste inte vilken genomslagskraft televisionen skulle få. Därför kunde man inte begära att samtliga i samhället skulle betala för tjänsten. Idag har dock en oerhört stor majoritet (i princip alla?) hushåll en TV-apparat. Ur ett rättviseperspektiv skulle ett införande av TV-skatt därmed vara legitimt.
Jag har i ett tidigare inlägg hyllat ett av SVT: s största flaggskepp, På Spåret. Faktum är att samtliga SVT: s större projekt utklassar den största konkurrenten, TV4: s dito. Alla ni som väljer Let´s Dance före På spåret är fel ute. Hur många reklamavbrott kör fyran med för att mjölka in mer pengar till sitt företag? Hur ytlig är programidén? Och alla dessa löjliga tidningsrubriker som skiten genererar. "Rumpchocker", Ulf Larssons "frisyr", Jessica Almenäs klänning. Herregud, ta ert ansvar och bidra inte till fördummandet! Lordens blogg uppmanar till bojkott. Detsamma gäller showbizprodukten "Idol" om fyran envisas med att köra ytterligare en omgång av den tonårsfarsen.
Helgen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Efter min vita månad inmundigade jag ordentligt med öl i fredags. Trevlig fest (tack för den herr_D och fru_H!). På lördagen skulle jag på fest hos en trevlig tös som numera bor i en grannstad. Av olika anledningar valde jag att stanna hemma. Det fick bli TV-tittande istället. Repris av På Spåret följdes upp med alltid hyperintressanta Antikrundan. TV-kvällen fick avslutas med ett fängslande personporträtt av den forne amerikanske presidenten Richard Nixon. På söndagen skulle jag se en film på fyran, Sum of all fears. Orkade en tredjdel. Då hade filmen redan brutits en gång för ett 7 minuter långt reklamsjok. När de helt plötsligt igen skulle bryta för reklam, NYHETER, följt av ännu mera reklam kunde Lorden bara konstatera att han inte kan acceptera sådan idioti. Visade således civilkurage och stängde av dumburken. Nån måtta får det vara. Heja public service!
onsdag 23 januari 2008
Kapitalismens negativa inverkan på bildning och lärande
Ibland har undertecknad gått hårt åt (ultra)kapitalismen på denna blogg. Om någon undrar är jag inte någon förespråkare av planekonomi, men heller inte av extrem kapitalism. Jag får tyvärr (!) kapitulera inför lagom-mentaliteten och välja en gyllene medelväg i denna samhällsekonomiska fråga. En sak är dock säker. Dagens samhälle är allt för styrt av kapitalistiska tankegångar. Ur flera samhällsaspekter är detta faktum negativt. Det här inlägget ska behandla hur medborgarnas bildnings- och kunskapskapital i förlängningen urholkas av kapitalismen.
För bara några decennier sedan var det självklart att landets ungdomar skulle gå i kommunala skolor. Därmed fick eleverna i Sverige en någorlunda likriktad skoltid när det gäller krav, betygsättning och undervisningsinnehåll. I takt med den extrema kapitalismens intrång i samhället insåg personer att man kunde tjäna pengar på att starta friskolor. I början av 90-talet fanns mindre än 70 gymnsiefriskolor, idag finns det över 300. Drygt 15 % av gymnasieeleverna går idag i friskolor. (http://www.friskola.se/Om_friskolor_Friskolorna_i_siffror_DXNI-25907_.aspx) Varför är friskolorna (som är ett barn av extremkapitalismen) i förlängningen då ett hot mot bildning och lärande? Det finns flera anledningar...
Resultatet av de nystartade friskolorna har inneburit en oerhörd konkurrens om elevunderlaget. Alla skolor vill ha så många elever som möjligt till sin verksamhet. Ju fler elever, desto större vinst för friskolorna (som kan ses som företag). Kampen om eleverna har blivit desperat. För att locka elever till sig skyltar friskolor med alla möjliga "förmåner". Någon låter eleverna enbart ha några få undervinsingstimmar om dagen i skolan. Resten av dagen är de lediga. Varje dag får eleverna sovmorgon och får dessutom sluta tidigt. En annan bjuder eleverna på en dator. I gengäld (friskolan vill/måste ju kompensera den eknomiska kostnaden för datorn) får eleverna inga nya läromedel, eller tillgång till varken kurator eller sjuksköterska på skolan. En tredje talar om individanpassat lärande och låter eleven själva i princip sköta hela sitt undervisningsupplägg. Jippi, jag vill lära mig allt om AC MILAN...
Om man själv var i tonåren och skulle välja gymnasieskola skulle det givetvis locka med en ny dator, eller varför inte sovmorgon varje dag? Att man sedan får dras med gratis läromedel från svenskt näringsliv, eller annan sponsrad propaganda, i undervisningen spelar inte så stor roll för en femtonåring. Att sedan sitta hemma och jobba istället för att befinna sig i skolmiljö kan knappast vara stimulerande för individens sociala och ansvarsfulla egenskaper. Inte heller får eleven träning i förmåga att samarbeta. I slutändan är denna utveckling, ur ett kunskap- och bildningsperspektiv förkastligt. kapitalismen har drivit fram skolalternativ som premierar slapphet, okrititiskt tänkande och oklara riktlinjer för vad eleven ska lära sig under sin studiegång. Kunskapsbanken hos elever som tar studenten lär skilja sig enormt beroende på vart dessa har gått i skolan och vilken typ av skola de har befunnit sig i. Därmed hämmas även den svenska skolans kontinuitetstanke.
Ett annat viktigt intrument som friskolor lockar med är höga betyg. Det finns till och med exempel på att rektorer, på företrädesvis friskolor, har ändrat lärares betyg på elever, för att de har varit "för lågt satta". Syftet är givetvis att förbättra statistiken. Den skola som har högst betygsgenomsnitt är också den bästa. Vilket sjukligt och idiotiskt resonemang. Vem vinner i förlängningen på inflationen på betygssätnningen? Samhället? Knappast. Här gör etablerad media som vanligt fel. På löpsedlar kan man ofta se rubriker som: HÄR FINNS DE BÄSTA SKOLORNA. Som måttstock har man skolans genomsnittliga betyg. Helt förkastligt, okritiskt och fördummande. Lärare, trivsel, reell kunskap, klimat och vetenskaplighet är bara några komponenter man bortser ifrån i dylika "rapporter".
Friskolorna ligger allt som oftast i topp när det gäller höga betyg. Är det för att eleverna är bättre där? Nej, förklaringen är givetvis att man, genom att sätta höga betyg, lockar nya elever till sin verksamhet. Därmed fyller friskolorna sin funktion i det kapitalistiska samhället. Att tjäna ännu mer pengar på sin verksamhet. Samtidigt som man reducerar det framtida svenska humankapitalet enormt.
För bara några decennier sedan var det självklart att landets ungdomar skulle gå i kommunala skolor. Därmed fick eleverna i Sverige en någorlunda likriktad skoltid när det gäller krav, betygsättning och undervisningsinnehåll. I takt med den extrema kapitalismens intrång i samhället insåg personer att man kunde tjäna pengar på att starta friskolor. I början av 90-talet fanns mindre än 70 gymnsiefriskolor, idag finns det över 300. Drygt 15 % av gymnasieeleverna går idag i friskolor. (http://www.friskola.se/Om_friskolor_Friskolorna_i_siffror_DXNI-25907_.aspx) Varför är friskolorna (som är ett barn av extremkapitalismen) i förlängningen då ett hot mot bildning och lärande? Det finns flera anledningar...
Resultatet av de nystartade friskolorna har inneburit en oerhörd konkurrens om elevunderlaget. Alla skolor vill ha så många elever som möjligt till sin verksamhet. Ju fler elever, desto större vinst för friskolorna (som kan ses som företag). Kampen om eleverna har blivit desperat. För att locka elever till sig skyltar friskolor med alla möjliga "förmåner". Någon låter eleverna enbart ha några få undervinsingstimmar om dagen i skolan. Resten av dagen är de lediga. Varje dag får eleverna sovmorgon och får dessutom sluta tidigt. En annan bjuder eleverna på en dator. I gengäld (friskolan vill/måste ju kompensera den eknomiska kostnaden för datorn) får eleverna inga nya läromedel, eller tillgång till varken kurator eller sjuksköterska på skolan. En tredje talar om individanpassat lärande och låter eleven själva i princip sköta hela sitt undervisningsupplägg. Jippi, jag vill lära mig allt om AC MILAN...
Om man själv var i tonåren och skulle välja gymnasieskola skulle det givetvis locka med en ny dator, eller varför inte sovmorgon varje dag? Att man sedan får dras med gratis läromedel från svenskt näringsliv, eller annan sponsrad propaganda, i undervisningen spelar inte så stor roll för en femtonåring. Att sedan sitta hemma och jobba istället för att befinna sig i skolmiljö kan knappast vara stimulerande för individens sociala och ansvarsfulla egenskaper. Inte heller får eleven träning i förmåga att samarbeta. I slutändan är denna utveckling, ur ett kunskap- och bildningsperspektiv förkastligt. kapitalismen har drivit fram skolalternativ som premierar slapphet, okrititiskt tänkande och oklara riktlinjer för vad eleven ska lära sig under sin studiegång. Kunskapsbanken hos elever som tar studenten lär skilja sig enormt beroende på vart dessa har gått i skolan och vilken typ av skola de har befunnit sig i. Därmed hämmas även den svenska skolans kontinuitetstanke.
Ett annat viktigt intrument som friskolor lockar med är höga betyg. Det finns till och med exempel på att rektorer, på företrädesvis friskolor, har ändrat lärares betyg på elever, för att de har varit "för lågt satta". Syftet är givetvis att förbättra statistiken. Den skola som har högst betygsgenomsnitt är också den bästa. Vilket sjukligt och idiotiskt resonemang. Vem vinner i förlängningen på inflationen på betygssätnningen? Samhället? Knappast. Här gör etablerad media som vanligt fel. På löpsedlar kan man ofta se rubriker som: HÄR FINNS DE BÄSTA SKOLORNA. Som måttstock har man skolans genomsnittliga betyg. Helt förkastligt, okritiskt och fördummande. Lärare, trivsel, reell kunskap, klimat och vetenskaplighet är bara några komponenter man bortser ifrån i dylika "rapporter".
Friskolorna ligger allt som oftast i topp när det gäller höga betyg. Är det för att eleverna är bättre där? Nej, förklaringen är givetvis att man, genom att sätta höga betyg, lockar nya elever till sin verksamhet. Därmed fyller friskolorna sin funktion i det kapitalistiska samhället. Att tjäna ännu mer pengar på sin verksamhet. Samtidigt som man reducerar det framtida svenska humankapitalet enormt.
måndag 21 januari 2008
Så upprättas förtroendet för polisen
Enligt en undersökning, publicerad av Forskningsgruppen för samhälle och informationsstudier (FSI), minskar svenska folkets förtroende för polisen. Endast 58 % av svenskarna säger sig ha fötroende för polisen. Ni kan läsa om undersökningen här: http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=147736
Även läsarna av Lordens blogg verkar ha tämligen lågt förtroende för det svenska polisväsendet. Av 22 röster säger sig 13 stycken (59%) inte ha något förtroende för polisen. Anledningen därtill kan man bara spekulera om. Polisen själv säger att de står handfallna inför utbredningen av den organiserade brottsligheten. Ett sådant uttalande inger inte direkt förtroende. Givetvis handlar det förmodligen om resursfrågor och dylikt, men om inte polisen kan stoppa bovarna, vilka ska då göra det? Upprättandet av medborgargarden är knappast bra, men förståligt när både stat och dess förlängda arm kapitulerar inför brottsligheten.
Resrursfrågan är viktig. Mediabilden av polisen ska inte heller förringas. Ofta får polisen negativa rubriker. Vi får ofta läsa i tidningar att de inte har tid att prioritera inbrott, stölder, misshandlar, trakasserier etc. Ta bara fallet i Rödeby senast. Där verkar polisens arrogans/brist på resurser i förlängningen ha utgjort en del av det som så småningom utmynnade i en oerhörd tragedi. Vidare basunerar media, varje sommar, ut att si och så många polisstationer är obemannade under semestern. Det är styrande politikers förbannade plikt att se till att medborgarnas trygghet och vardag kan säkras året om. Så är det inte nu. Anställ fler poliser, ge mer resurser, vässa polisutbildningen, höj kompetensen, ja vad som helst. Bara förändringen ur ett trygghetsperspektiv sker i positiv riktning.
Att svenskarnas förtroende för polisen minskar har givetvis också att göra med det faktum att de inte lyckas särskilt väl med sitt jobb. Statistik på hur många brott som förblir ouppklarade får ni denna gång leta upp själva, men vid närmare studier blir man förbryllad över hur lönsamt det faktiskt verkar vara att ägna sig åt brottslig verksamhet i Sverige. Jag vill inte ens nämna hur mycket pengar, av de otaliga värdetranportrån som begås, som kommer tillbaka till rätta händer. Men det är långt ifrån munter statistik. Och då är jag denna gång ordvalsoptimist (tänker på munter).
Det faktum att polisen i stort inte klarar av sitt jobb har givetvis, utöver resursfrågan, att göra med polisens kompetens, eller snarare inkompetens. Flera, i sammanhangen, tunga namn (läs exempelvis Leif GW Persson) brukar ofta kritisera polisen och polisers (usla) kompetens. Ni som har haft förmånen (?) att läsa GW:s romaner vet också att han ofta beskriver svensk polis som lata, underutbildade och trångsynta. Polisen måste börja rekrytera kapabelt folk om statusen på yrket ska höjas och förtroendet hos folket återupprättas.
De personliga erfarenheter man har haft av polismän är heller inte alltid goda. Vissa påvisar tydliga personlighetsdrag präglade av arrogans och översitteri. Alla yrkeskategorier som primärt arbetar med människor måste besitta social kompetens. Särskilt de poliser som vi i folkmun kallar för ordningspoliser. Det är dessa som ytterst ansvarar för att relationen mellan medborgna och polisen är god. Därför borde polisutbildningen lägga extra vikt vid denna egenskap hos de personer som de låter få bli poliser.
I en fungerande stat fyller polisen en oerhört viktig funktion. Det borde därför ligga i allas intresse att deras förtroendet hos folket återupprättas. Lorden har nu givit er huvudbry och en öppning till hur problemet kan lösas...
Även läsarna av Lordens blogg verkar ha tämligen lågt förtroende för det svenska polisväsendet. Av 22 röster säger sig 13 stycken (59%) inte ha något förtroende för polisen. Anledningen därtill kan man bara spekulera om. Polisen själv säger att de står handfallna inför utbredningen av den organiserade brottsligheten. Ett sådant uttalande inger inte direkt förtroende. Givetvis handlar det förmodligen om resursfrågor och dylikt, men om inte polisen kan stoppa bovarna, vilka ska då göra det? Upprättandet av medborgargarden är knappast bra, men förståligt när både stat och dess förlängda arm kapitulerar inför brottsligheten.
Resrursfrågan är viktig. Mediabilden av polisen ska inte heller förringas. Ofta får polisen negativa rubriker. Vi får ofta läsa i tidningar att de inte har tid att prioritera inbrott, stölder, misshandlar, trakasserier etc. Ta bara fallet i Rödeby senast. Där verkar polisens arrogans/brist på resurser i förlängningen ha utgjort en del av det som så småningom utmynnade i en oerhörd tragedi. Vidare basunerar media, varje sommar, ut att si och så många polisstationer är obemannade under semestern. Det är styrande politikers förbannade plikt att se till att medborgarnas trygghet och vardag kan säkras året om. Så är det inte nu. Anställ fler poliser, ge mer resurser, vässa polisutbildningen, höj kompetensen, ja vad som helst. Bara förändringen ur ett trygghetsperspektiv sker i positiv riktning.
Att svenskarnas förtroende för polisen minskar har givetvis också att göra med det faktum att de inte lyckas särskilt väl med sitt jobb. Statistik på hur många brott som förblir ouppklarade får ni denna gång leta upp själva, men vid närmare studier blir man förbryllad över hur lönsamt det faktiskt verkar vara att ägna sig åt brottslig verksamhet i Sverige. Jag vill inte ens nämna hur mycket pengar, av de otaliga värdetranportrån som begås, som kommer tillbaka till rätta händer. Men det är långt ifrån munter statistik. Och då är jag denna gång ordvalsoptimist (tänker på munter).
Det faktum att polisen i stort inte klarar av sitt jobb har givetvis, utöver resursfrågan, att göra med polisens kompetens, eller snarare inkompetens. Flera, i sammanhangen, tunga namn (läs exempelvis Leif GW Persson) brukar ofta kritisera polisen och polisers (usla) kompetens. Ni som har haft förmånen (?) att läsa GW:s romaner vet också att han ofta beskriver svensk polis som lata, underutbildade och trångsynta. Polisen måste börja rekrytera kapabelt folk om statusen på yrket ska höjas och förtroendet hos folket återupprättas.
De personliga erfarenheter man har haft av polismän är heller inte alltid goda. Vissa påvisar tydliga personlighetsdrag präglade av arrogans och översitteri. Alla yrkeskategorier som primärt arbetar med människor måste besitta social kompetens. Särskilt de poliser som vi i folkmun kallar för ordningspoliser. Det är dessa som ytterst ansvarar för att relationen mellan medborgna och polisen är god. Därför borde polisutbildningen lägga extra vikt vid denna egenskap hos de personer som de låter få bli poliser.
I en fungerande stat fyller polisen en oerhört viktig funktion. Det borde därför ligga i allas intresse att deras förtroendet hos folket återupprättas. Lorden har nu givit er huvudbry och en öppning till hur problemet kan lösas...
lördag 19 januari 2008
Medias värdering av samhällsproblem
I onsdags handlade SVT:s samhällsmagasin Uppdrag granskning om den organiserade brottsligheten. Original Gangsters ledare Dano Acar intervjuades. Acars organisation ligger, bland annat, bakom åtskilliga grova rån, knarkhandel, mord och misshanel. Acar menade att han och hans organisation var en produkt av samhället. Givetvis kan vi skylla mycket av uppkomsten av Original Gangsters och dylika nätverk på våra sovande politiker och deras uppenbara verklighetsfrånvarande politik. Men att göra OG, och människor likt Dano Acar, till samhällets offer får mig att kräkas. Finns det ingen hejd på naiviteten hos svenska politiker och hos svensk media?
Inslaget om Dano Acar följdes upp av ett reportage där reportern Janne Josefsson begav sig till förorten där Dano Acar växte upp, Biskopsgården i Göteborg. Biskopsgården består idag nästan uteslutande av invandrare och andra generationens invandrare. Det är just denna kategori som, enligt polisens utredningar, ligger i riskzonen för att dras in i kriminella nätverk och gäng. När Josefsson gick runt i Biskopsgården och visade upp en bild på Dano Acar visste samtliga vem det var och hans namn bemöttes med ord som "respekt", "värsta gangstern" (med positivt tonläge) och "wow". De ungdomar som Josefosson intervjuade menade att samtliga ungdomar i Biskopsgården var kriminella och säkerligen skulle vilja vara med i Original Gangsters. Trots Josefssons ihärdiga försök till att säga emot och påpeka det "farliga" med den inställningen stod (invandrar)killarna för sin åsikt.
Det är så verkligheten ser ut. I Sverige idag har vi hundratusentals invandrande ungdomar vars största dröm är att få vara med i en kriminell organisation och som har Dano Acar och hans gelikar som förebilder. Det måste utan tvekan vara vårt största nationella samhällsproblem. Många verkar ha blundat inför detta faktum. Eller så vet alla, men vill inte kännas vid problemen. Kungen har ju till och med offentliggjort att dessa ungdomar är Sveriges framtid. Om kungen vill ha ett laglöst anarkiskt samhälle så delar han och jag inte samhällsutopi. Man kan bara hoppas att de flesta av Sveriges medborgare faktiskt vill bevara (eller återupprätta) Sverige som rättsstat. Men svensken väljer tydligen att sätta huvudet i sanden alternativt att blunda och låta samhället och dess moral totalt förfalla. Till vilket pris kan man fråga sig? Att slippa bli kallad rasist?
Uppdrag Gransknings reportage har ofta blivit uppmärksammade. Dess medarbetare har flera gånger vunnit stora journalistpriset. När nämnda Janne Josefsson inför valet 2002 gick runt till olika valstugor och avslöjade att riksdagspartiers representanter gav uttryck för främlingsfientliga åsikter blev det ramaskri. Pressen slog på stort, hade uppslag på uppslag och slutade inte förrän de aktuella partirepresentanterna hade avgått. Hur kunde en svensk kommunpolitiker säga att muslimer föder mer barn än svenskar? Hur kunde de ge uttryck för att Sverige har tagit in för mycket invandrare till landet på för kort tid? Att de flesta svenskar troligen ställer sig bakom detta spelade ingen roll. Enligt media och alla andra skenheliga medborgare var detta "problem" det största som fanns i Sverige 2002.
När samma TV-program i slutet på förra året avslöjade ICA:s kötthantering blev reaktionen i media, och för infödda svenskar, liknande som de efter "valstugereportaget". Visserligen var ICA:s kötthantering oförsvarbar. Men är gemene man så godtrogen? ICA är ett vinstdrivande företag som givetvis gör allt för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Återigen, det är inte 1958 vi lever i, det är 2000-talet. Dags att vakna!
Vad blev då efterdyningarna av onsdagens reportage om invandrarungdomarnas framtidsplaner? Kanske som förväntat. Inte en endaste artikel, inte en debattartikel, ingen notis, inte ens en rad i TV-krönikorna i våra största dagstidningar under veckan som följt. Jo förresten, faktumet att förortsungarnas framtid ligger i kriminella organisationer följdes upp i TV-programmet Debatt. Där satt den rabiate tanten Anette Kullenberg ock skrek att alla skulle hålla varandra i handen. Så seriöst tar medierna på problemet. Är det bara jag som tycker att något är sjukt i ett samhälle där landets medier och medborgare anser att problemet med utgånget kött är viktigare än det faktum att hela vårt etablerade samhälle är hotat?
Inslaget om Dano Acar följdes upp av ett reportage där reportern Janne Josefsson begav sig till förorten där Dano Acar växte upp, Biskopsgården i Göteborg. Biskopsgården består idag nästan uteslutande av invandrare och andra generationens invandrare. Det är just denna kategori som, enligt polisens utredningar, ligger i riskzonen för att dras in i kriminella nätverk och gäng. När Josefsson gick runt i Biskopsgården och visade upp en bild på Dano Acar visste samtliga vem det var och hans namn bemöttes med ord som "respekt", "värsta gangstern" (med positivt tonläge) och "wow". De ungdomar som Josefosson intervjuade menade att samtliga ungdomar i Biskopsgården var kriminella och säkerligen skulle vilja vara med i Original Gangsters. Trots Josefssons ihärdiga försök till att säga emot och påpeka det "farliga" med den inställningen stod (invandrar)killarna för sin åsikt.
Det är så verkligheten ser ut. I Sverige idag har vi hundratusentals invandrande ungdomar vars största dröm är att få vara med i en kriminell organisation och som har Dano Acar och hans gelikar som förebilder. Det måste utan tvekan vara vårt största nationella samhällsproblem. Många verkar ha blundat inför detta faktum. Eller så vet alla, men vill inte kännas vid problemen. Kungen har ju till och med offentliggjort att dessa ungdomar är Sveriges framtid. Om kungen vill ha ett laglöst anarkiskt samhälle så delar han och jag inte samhällsutopi. Man kan bara hoppas att de flesta av Sveriges medborgare faktiskt vill bevara (eller återupprätta) Sverige som rättsstat. Men svensken väljer tydligen att sätta huvudet i sanden alternativt att blunda och låta samhället och dess moral totalt förfalla. Till vilket pris kan man fråga sig? Att slippa bli kallad rasist?
Uppdrag Gransknings reportage har ofta blivit uppmärksammade. Dess medarbetare har flera gånger vunnit stora journalistpriset. När nämnda Janne Josefsson inför valet 2002 gick runt till olika valstugor och avslöjade att riksdagspartiers representanter gav uttryck för främlingsfientliga åsikter blev det ramaskri. Pressen slog på stort, hade uppslag på uppslag och slutade inte förrän de aktuella partirepresentanterna hade avgått. Hur kunde en svensk kommunpolitiker säga att muslimer föder mer barn än svenskar? Hur kunde de ge uttryck för att Sverige har tagit in för mycket invandrare till landet på för kort tid? Att de flesta svenskar troligen ställer sig bakom detta spelade ingen roll. Enligt media och alla andra skenheliga medborgare var detta "problem" det största som fanns i Sverige 2002.
När samma TV-program i slutet på förra året avslöjade ICA:s kötthantering blev reaktionen i media, och för infödda svenskar, liknande som de efter "valstugereportaget". Visserligen var ICA:s kötthantering oförsvarbar. Men är gemene man så godtrogen? ICA är ett vinstdrivande företag som givetvis gör allt för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Återigen, det är inte 1958 vi lever i, det är 2000-talet. Dags att vakna!
Vad blev då efterdyningarna av onsdagens reportage om invandrarungdomarnas framtidsplaner? Kanske som förväntat. Inte en endaste artikel, inte en debattartikel, ingen notis, inte ens en rad i TV-krönikorna i våra största dagstidningar under veckan som följt. Jo förresten, faktumet att förortsungarnas framtid ligger i kriminella organisationer följdes upp i TV-programmet Debatt. Där satt den rabiate tanten Anette Kullenberg ock skrek att alla skulle hålla varandra i handen. Så seriöst tar medierna på problemet. Är det bara jag som tycker att något är sjukt i ett samhälle där landets medier och medborgare anser att problemet med utgånget kött är viktigare än det faktum att hela vårt etablerade samhälle är hotat?
onsdag 16 januari 2008
Rättspraxis från en svunnen tid
Religiösa människor menar ofta att deras heliga skrift bör tolkas utifrån den samtid man lever i. Med det argumentet kan, exempelvis, kristna rättfärdiga att homosexuella ska få gifta sig, trots att den uppenbara bibeltolkningen borde vara att det inte bör tillåtas. Personligen är jag inte religiös. Jag har således ingen religiös skrift som regelverk att utgå ifrån när jag gör mina politiska, religiösa, moraliska och samhällsvetenskapliga ställningstaganden. I många frågor kan jag möjligen ses som värdekonservativ. Om Sverige idag skulle genomföra en folkomröstning om homosexuellas rätt till giftermål hade jag förmodligen röstat nej. Just denna sakfråga ligger, i och för sig, inte mig speciellt nära.
Det finns dock värden i samhället som radikalt måste förändras. Vår syn på brott och dess påföljder är en viktig mentalitet i samhället, där en snabb förändring måste ske. Påföljder till brott har enligt mig några primära syften. Främst ska påföljden fungera som ett straff för att man har begått ett brott. Påföljden måste alltså vara kännbart för brottslingen. Påföljden ska också statuera tydliga exempel från samhället att detta "inte accepterar kriminellt beteende". Därmed ska påföljden vara av sådan karaktär att andra potentiella brottslingar avskräcks från att begå brott. Slutligen ska påföljden ge insikt hos den dömde att beteendet är fel. De flesta medborgare är förmodligen värda en andra chans, därför bör det också finnas vissa "rehabiliteringsinslag" i påföljden.
Problemet idag är att vi har en alldeles för slapp attityd gentemot brottslingar. Vår straffskala är patetiskt låg. Det daltas med brottslingar, nästan så att brottslingarna ses som offer istället för de som har blivit utsatta fär brottet. Eftersom undersökningar visar att de allra flesta dömda återfaller i brottslighet borde brottslingar inte ges ständigt nya chanser. Att åka in och ut på kåken ett helt liv borde vara omöjligt. Inför därför livstitids fängelse som påföjd för systematiska återfallsbrottslingar!
Att åka dit för "mord" i Sverige är väldigt svårt. Man kan ofta åberopa "vållande till annans död", "grov misshande"l eller "dråp" istället. I praktiken kan man komma undan med något, eller några års, institutionalisering för det som i praktiken är mord. Överfallsvåldtäkter, grova misshandlar etc. borde också ge betydligt hårdare straff än vad de gör idag.
Vår liberala hållning gentemot brottslingar gör att dessa får härja fritt och fortsätta sitt kriminella beteende utan att bry sig om konsekvenserna av sina brott. Vissa utlänningar (som är vana vid betydligt hårdare tag) bokstavligt pissar på våra lagar. Kriminella organisationer genomför grova värdetransportrån, döms till två-fyra år och är ute igen efter ett. Det är pinsamt. Att så många brottslingar återfaller i brottslighet är ett klart besked om att Sveriges påföljder inte är avskräckande nog. Att två ynglingar, som nyligen dömts för att (just det) ha haft ihjäl en människa till tre års ungdomsvård, häktas för en ny misshandel tre dagar efter att de har släppts, säger allt. Vilken oerhörd respekt för samhället och dess brottspåföljder dessa gossar måste ha.
Mord, våld, hot, organiserad brottslighet. Allt eskalerar. Våra brottspåföljder är gjorda för goda folkhemsmedborgare. En gång i tiden var något, eller ett par år, i fängelse (och utanförskap från samhället) något avskräckande. Idag finns inte längre Folkhemmet. Det har istället blivit status att vara gängmedlem, att ta till våld och att göra en volta då och då. Låt oss därför ändra den dekadenta utvecklingen. Det bör man enklast göra genom att skapa en rättspraxis som är anpassad för vårt rotlösa, kriminella samhälle istället för att tillämpa en som är anpassad för ett borttynande folkhem.
Det finns dock värden i samhället som radikalt måste förändras. Vår syn på brott och dess påföljder är en viktig mentalitet i samhället, där en snabb förändring måste ske. Påföljder till brott har enligt mig några primära syften. Främst ska påföljden fungera som ett straff för att man har begått ett brott. Påföljden måste alltså vara kännbart för brottslingen. Påföljden ska också statuera tydliga exempel från samhället att detta "inte accepterar kriminellt beteende". Därmed ska påföljden vara av sådan karaktär att andra potentiella brottslingar avskräcks från att begå brott. Slutligen ska påföljden ge insikt hos den dömde att beteendet är fel. De flesta medborgare är förmodligen värda en andra chans, därför bör det också finnas vissa "rehabiliteringsinslag" i påföljden.
Problemet idag är att vi har en alldeles för slapp attityd gentemot brottslingar. Vår straffskala är patetiskt låg. Det daltas med brottslingar, nästan så att brottslingarna ses som offer istället för de som har blivit utsatta fär brottet. Eftersom undersökningar visar att de allra flesta dömda återfaller i brottslighet borde brottslingar inte ges ständigt nya chanser. Att åka in och ut på kåken ett helt liv borde vara omöjligt. Inför därför livstitids fängelse som påföjd för systematiska återfallsbrottslingar!
Att åka dit för "mord" i Sverige är väldigt svårt. Man kan ofta åberopa "vållande till annans död", "grov misshande"l eller "dråp" istället. I praktiken kan man komma undan med något, eller några års, institutionalisering för det som i praktiken är mord. Överfallsvåldtäkter, grova misshandlar etc. borde också ge betydligt hårdare straff än vad de gör idag.
Vår liberala hållning gentemot brottslingar gör att dessa får härja fritt och fortsätta sitt kriminella beteende utan att bry sig om konsekvenserna av sina brott. Vissa utlänningar (som är vana vid betydligt hårdare tag) bokstavligt pissar på våra lagar. Kriminella organisationer genomför grova värdetransportrån, döms till två-fyra år och är ute igen efter ett. Det är pinsamt. Att så många brottslingar återfaller i brottslighet är ett klart besked om att Sveriges påföljder inte är avskräckande nog. Att två ynglingar, som nyligen dömts för att (just det) ha haft ihjäl en människa till tre års ungdomsvård, häktas för en ny misshandel tre dagar efter att de har släppts, säger allt. Vilken oerhörd respekt för samhället och dess brottspåföljder dessa gossar måste ha.
Mord, våld, hot, organiserad brottslighet. Allt eskalerar. Våra brottspåföljder är gjorda för goda folkhemsmedborgare. En gång i tiden var något, eller ett par år, i fängelse (och utanförskap från samhället) något avskräckande. Idag finns inte längre Folkhemmet. Det har istället blivit status att vara gängmedlem, att ta till våld och att göra en volta då och då. Låt oss därför ändra den dekadenta utvecklingen. Det bör man enklast göra genom att skapa en rättspraxis som är anpassad för vårt rotlösa, kriminella samhälle istället för att tillämpa en som är anpassad för ett borttynande folkhem.
måndag 14 januari 2008
Är det synd om Maud Olofsson?
I gårdagens Agenda medverkade en av Sveriges just nu mäktigaste kvinnor, Maud Olofsson. I egenskap av vice statsminister, näringsminister och partiledare för Centerpartiet, har Olofsson klättrat högt i makthierarkin. Trots att Maud Olofsson kommit längst in i maktens korridorer och uppbringar en lön, som med råge överstiger 1 000 000 kronor/år, tycker hon ändå synd om sig själv. Anledningen? Hon hävdar att hon inte tas på allvar som kvinna. Det är jättesynd om Maud och alla andra kvinnor i maktposition. Eller inte.
Problemet med Maud Olofssons argumentation är att så fort hon ifrågasätts, så åberopar hon det faktum att hon är en kvinna. Visst kvinnan har, enligt tradition, varit det underkuvade könet i den offentliga maktsfären. Det beror främst på vår historiskt förankrade syn på genus och att kvinnor inte började beträda universiteten på allvar förrän runt 1960 och 70-tal. Det här gäller dock inte Olofsson eftersom hon, mig veterligen, aldrig har satt sin fot på ett universitet i studiesyfte. Maud Olofsson och andra rabiata kvinnor (läs Mona Sahlin, Gudrun Schyman etc.) måste förstå att de kan kritiseras i egenskap av personer och inte alltid som kvinnor. Har ni någonsin hört en man, som utstått kritik, börjat gnälla om att denne erhåller kritiken enbart på grund av sitt kön?
Maud Olofsson föddes 1955. hennes far var oppositionslandstingsråd i Västernorrland, givetvis företrädande Centerpartiet. Den förre statsministern, tillika centerpartisten Thorbjörn Fälldin, var en god vän till familjen. Fälldin har alltid talat varmt om Olofsson. Kanske inte så konstigt pga deras vänskapsrelation. Vi vet sedan tidigare att nepotism är ett vanligt förekommande fenomen inom politiken.
Olofsson var inte speciellt positivt inställd till skolan. Så här beskriver hon själv skolåren:
Jag protesterade mot skolans sätt att mäta och ge kunskap. Det mesta inriktades på faktakunskap och inte på att förstå sammanhang. Ägnade därför mer tid åt CUF än åt skolan, särskilt i gymnasiet. Vidare berättar Maud om sin tonårsrevolt:
...som många unga så revolterade jag mot min mamma när jag sökte en egen identitet. Dessutom mot en del lärare som inte visade mig respekt.
Maud Olofsson verkar mest ha ägnat sig åt att trotsa lärare under sin skoltid istället för att lära sig något. Maud började 1974 (19 år gammal, direkt efter studenten får man anta) arbeta som ombudsman för CUF (Centerns ungdomsförbund). Sedan dess har Maud jobbat sig uppåt i den partipolitiska hierarkin. Att hon som en av Sveriges mäktigaste kvinnor inte har någon högre utbildning än gymnasieutbildning verkar inte bekomma Maud speciellt mycket. Det är ju synd om henne, hon tas inte på allvar. För att hon är kvinna. Ehhh. Hur många kvinnor tjänar över miljonen/år på den utbildningen? Tja, en av dem är ju Mona Sahlin vars främsta merit, förutom partipolitiska uppdrag, är att hon jobbade som diskare en tid efter studenten. Nej, det är inte synd om er!
Vidare talade Maud, i Agenda, om att hon ofta kritiseras för sitt utseende istället för det hon uträttar politiskt. Också detta beroende på hennes kön. Hon kanske har glömt de otaliga karikatyrer som återfinns på vår gamle statsminister Olof Palme. Hon kanske har glömt hur ofta Göran Persson hånades för sin övervikt. Hon kanske inte la märke till de rubriker som Carl Bildts kavaj genererade på grammisgalan sist. Hon kanske har glömt att Ingvar Carlssons offentliga smeknamn var Foten. Är dessa också kvinnor? Listan kan göras hur lång som helst. Maud Olofsson får förstå att man som offentlig person blir granskad. Både för sin person, sitt utseende och för sitt offentliga uppdrag.
Vidare beklagade sig Maud över den kritik hon får för att hon pratar för mycket och att hennes röst låter som den gör. Hennes orsaksförklaringar är att en politikers röst ska vara mörk, myndig och att kvinnor inte ska tala så mycket. Då upplevs de som "bitchiga". Jag vet inte Maud, men du kanske har glömt hur ofta Ingvar Carlsson, återigen, hånades för sin röst, eller ett mer modernt exempel, hur Lars Leijonborg under hela sin karriär snarare blivit uppmärksammad för sitt sätt att tala än för den politik han förde/för.
Personligen ogillar jag Maud Olofsson. Inte för att hon är kvinna, utan för hennes personlighet och för hennes politik. Och för att hon utmålar sig själv som offer när hon har fått allt serverat på ett silverfat. Centerpartiet är idag företrädare för en farlig politik, som bygger på extrem kapitalism. De vill exempelvis avskaffa fackföreningarna och centerns ungdomsförbund (den patetiska s.k. Stureplanscentern) vill till och med avskaffa LAS (lagen om anställningsskydd). Denna politik slår hårt mot samhällets utsatta. Exempelvis ensamstående mammor, som tjänar 100 000 kronor mindre i månaden än Maud Olofsson. Det är dessa kvinnor det är synd om, inte Maud Olofsson.
Problemet med Maud Olofssons argumentation är att så fort hon ifrågasätts, så åberopar hon det faktum att hon är en kvinna. Visst kvinnan har, enligt tradition, varit det underkuvade könet i den offentliga maktsfären. Det beror främst på vår historiskt förankrade syn på genus och att kvinnor inte började beträda universiteten på allvar förrän runt 1960 och 70-tal. Det här gäller dock inte Olofsson eftersom hon, mig veterligen, aldrig har satt sin fot på ett universitet i studiesyfte. Maud Olofsson och andra rabiata kvinnor (läs Mona Sahlin, Gudrun Schyman etc.) måste förstå att de kan kritiseras i egenskap av personer och inte alltid som kvinnor. Har ni någonsin hört en man, som utstått kritik, börjat gnälla om att denne erhåller kritiken enbart på grund av sitt kön?
Maud Olofsson föddes 1955. hennes far var oppositionslandstingsråd i Västernorrland, givetvis företrädande Centerpartiet. Den förre statsministern, tillika centerpartisten Thorbjörn Fälldin, var en god vän till familjen. Fälldin har alltid talat varmt om Olofsson. Kanske inte så konstigt pga deras vänskapsrelation. Vi vet sedan tidigare att nepotism är ett vanligt förekommande fenomen inom politiken.
Olofsson var inte speciellt positivt inställd till skolan. Så här beskriver hon själv skolåren:
Jag protesterade mot skolans sätt att mäta och ge kunskap. Det mesta inriktades på faktakunskap och inte på att förstå sammanhang. Ägnade därför mer tid åt CUF än åt skolan, särskilt i gymnasiet. Vidare berättar Maud om sin tonårsrevolt:
...som många unga så revolterade jag mot min mamma när jag sökte en egen identitet. Dessutom mot en del lärare som inte visade mig respekt.
Maud Olofsson verkar mest ha ägnat sig åt att trotsa lärare under sin skoltid istället för att lära sig något. Maud började 1974 (19 år gammal, direkt efter studenten får man anta) arbeta som ombudsman för CUF (Centerns ungdomsförbund). Sedan dess har Maud jobbat sig uppåt i den partipolitiska hierarkin. Att hon som en av Sveriges mäktigaste kvinnor inte har någon högre utbildning än gymnasieutbildning verkar inte bekomma Maud speciellt mycket. Det är ju synd om henne, hon tas inte på allvar. För att hon är kvinna. Ehhh. Hur många kvinnor tjänar över miljonen/år på den utbildningen? Tja, en av dem är ju Mona Sahlin vars främsta merit, förutom partipolitiska uppdrag, är att hon jobbade som diskare en tid efter studenten. Nej, det är inte synd om er!
Vidare talade Maud, i Agenda, om att hon ofta kritiseras för sitt utseende istället för det hon uträttar politiskt. Också detta beroende på hennes kön. Hon kanske har glömt de otaliga karikatyrer som återfinns på vår gamle statsminister Olof Palme. Hon kanske har glömt hur ofta Göran Persson hånades för sin övervikt. Hon kanske inte la märke till de rubriker som Carl Bildts kavaj genererade på grammisgalan sist. Hon kanske har glömt att Ingvar Carlssons offentliga smeknamn var Foten. Är dessa också kvinnor? Listan kan göras hur lång som helst. Maud Olofsson får förstå att man som offentlig person blir granskad. Både för sin person, sitt utseende och för sitt offentliga uppdrag.
Vidare beklagade sig Maud över den kritik hon får för att hon pratar för mycket och att hennes röst låter som den gör. Hennes orsaksförklaringar är att en politikers röst ska vara mörk, myndig och att kvinnor inte ska tala så mycket. Då upplevs de som "bitchiga". Jag vet inte Maud, men du kanske har glömt hur ofta Ingvar Carlsson, återigen, hånades för sin röst, eller ett mer modernt exempel, hur Lars Leijonborg under hela sin karriär snarare blivit uppmärksammad för sitt sätt att tala än för den politik han förde/för.
Personligen ogillar jag Maud Olofsson. Inte för att hon är kvinna, utan för hennes personlighet och för hennes politik. Och för att hon utmålar sig själv som offer när hon har fått allt serverat på ett silverfat. Centerpartiet är idag företrädare för en farlig politik, som bygger på extrem kapitalism. De vill exempelvis avskaffa fackföreningarna och centerns ungdomsförbund (den patetiska s.k. Stureplanscentern) vill till och med avskaffa LAS (lagen om anställningsskydd). Denna politik slår hårt mot samhällets utsatta. Exempelvis ensamstående mammor, som tjänar 100 000 kronor mindre i månaden än Maud Olofsson. Det är dessa kvinnor det är synd om, inte Maud Olofsson.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)