Allt som oftast blir etniska svenskar anklagade för att vara rasister. Om man ifrågasätter hur Sveriges invandringspolitik fungerar, blir man stämplad som rasist. Om man uppmärksammar att det finns allvarliga problem i våra förorter är man rasist. Nämner man dessutom att utländska medborgare, samt 1:a och 2:a generationens invandrare är kraftigt överrepresenterade på våra fängelser och när det gäller våldsbrott (inklusive våldtäkter) är man också givetvis rasist. Ingen vill bli kallad för rasist, och kanske viktigare: ingen vill bli stämplad som rasist. Därför låter folket dessa fakta dämpas och tystas. Om någon mot förmodan vågar kritisera, eller bringa sanningarna till ytan så kan denne direkt räkna med att tilldelas epitetet rasist.
Förvisso har vi i västvärlden en mörk tradition av rasism (främst under kolonialtiden), men det är historia. Att vi en gång i tiden behandlade andra folkgrupper som skräp är något som dåtidens generation får ta ansvar för. Vi måste ta ansvar för vår. Att vara mjäkig är inte att ta ansvar. Rasism förekommer nämligen, och är riktigt vanligt, inom samtliga kulturer, etniciteter och samhällen i världen. Det är också legitimt i andra länder och kulturer att hylla sitt land. Men inte i Sverige. Rasismen förekommer, som sagt, i alla länder men det konstiga är att rasism endast kallas för rasism om någon infödd Nordeuropé skulle ge uttryck för dess idéer.
I Sydafrika pågår nu totalt omvänd rasism. Svarta förtrycker vita. Visst är jag medveten om apartheid, men ger det svarta rätten att nu ge igen? Givetvis ingen rasism enligt media. Förra årets konflikt i Kenya var rent rasistisk. Kriget på Balkan grundade sig i, och tog sig rasistiska uttryck. Folkslagen från Balkan hatar varandra verkligen innerligt. Folkmordet i Rwanda bottnade även det i rasism. I svenska förorter förekommer det etniska gängkrig för att de hatar varandra så mycket. Listan skulle kunna göras hur lång som helst. Men ingen uppmärksammar att konflikterna bottnar i rasism.
När muslimer sedan ständigt kränker mänskliga rättigheter och skriker ut sitt hat mot den fria världen ska det daltas med dessa åsikter istället för att (med all rätta) stämpla det som rasism. Vi är själva så rädda för att bli stämplade som rasister om vi skulle kritisera Islam, att vi de facto tillåter muslimsk rasism. Istället hävdar vi att det är fundamentalister som ger uttryck för dumheter. So what? Alla andra svenskar är snälla än de som ger uttryck för rasistiska idéer, ändå är den som vill sjunga svenska nationalsången på sin skolavslutning rasist.
I samband med Lars Vilks Muhammedkarikatyrer brändes danska och svenska flaggor. Lars Vilks själv mordhotades. Resultatet blev att den enda svenska tidning som publicerat Vilks bilder bad om ursäkt till den muslimska världen. Regeringen stängde även ned Sverigedemokraternas hemsida, som valt att publicera bilderna. Statsminister Reinfeldt höll en låg profil. Så mycket var yttrandefriheten och demokratin värd i hans ögon. I Danmark vållade karikatyrerna upplopp på gatorna. Muslimska ungdomar gick bärsärkargång. Danskar skulle dödas. Inte ens då nämndes begreppet "rasism". I dag publicerade Aftonbladet en artikel som påvisar att man i ISLMASKA barnprogram (!) uppmanar att döda danskar. Läs artikeln här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1928485.ab Inte ett ord om rasism i den artikeln. Jag undrar just vilket ramaskri det hade blivit om en svensk organisation, eller ett svenskt BARNPROGRAM, uppmanade att döda alla muslimer.
I vissa delar av Storbritannien kan man inte heller undervisa om "förintelsen". Hatet mot judarna hos den stora muslimska minoriteten är för stort. Liknande problem har vi faktiskt i Sverige. Sverigedemokraterna (av alla) la nyligen en motion i kommunfullmäktige i Malmö, där man uppmärksammade detta problem. Nedan är ett utdrag ur den motion som framlagts
I rapporten ”Det förnekade hatet”, som tagits fram av Svenska kommittén mot antisemitism, vittnar lärare, från bland annat Malmö, om återkommande problem på skolor, där framförallt arabiska och muslimska elever vägrar delta i undervisning om judendomen och Förintelsen, framhåller Adolf Hitler som ett föredöme eller helt förnekar att Förintelsen av Europas judar har ägt rum.
Jag är själv inte pro-Israel, men jag vill understryka att ovanstående rasism (ja, det är rasism) tystas ner. Återigen, rasism är tillåtet för alla. Förutom Nordeuropéer. När en svensk högstadieklass i höstas ville posera på ett klassfoto iklädda svenska landslagets fotbollströjor förbjöds detta. Socialen, föräldrar och rektor hade möten för att reda ut problemen med pojkarnas "rasism". Händelsen blev dessutom en riktig medieanka. Att några svenska ungdomar vill hylla sitt fotbollslandslag är tydligen problematisk rasism som måste uppmärksammas i nationell media. När andra folkgrupper vägrar att delta i undervisning i Sverige på grund av att de föraktar ett folkslag, kastar stenar på bussar eller dödshotar journalister för att de tillhör en annan religion. Då är det inte rasism. Det är uppenbart att det för vissa är tillåtet att vara rasister. Om du inte är etnisk svensk. Då är det det värsta du kan vara.
onsdag 27 februari 2008
måndag 25 februari 2008
SD i offentlig debatt.
Efter det förra allmänna valets framgångar kan inte det politiska och mediala etablissemanget hålla ute Sverigedemokraterna från den offentliga debatten längre. Partiet har länge ignorerats och tystats, men när partiet erhöll omkring 3 % av väljarstödet insåg dock övriga partier i allmänhet, och Socialdemokraterna (som förlorar väljare till SD) i synnerhet, att de måste byta strategi i sitt bemötande av SD.
Socialdemokraterna har sedan sin partistämma 2006 utarbetat en strategi för hur de ska bemöta Sverigedemokraternas argument. Av förra årets debatt mellan Mona Sahlin (S) och Jimmie Åkesson (SD) är det dock oklart vilken strategin är. Tydligt var i alla fall att Mona Sahlin förlorade den verbala bataljen på knock out. Kul i alla fall att Socialdemokraterna äntligen vågar ta debatten.
Med nästa års val till EU-parlamentet i åtanke, sände Agenda igår ett intressant reportage om just SD:s chanser och hur de etablerade partierna ska bemöta partiet. Att Sverigedemokraternas partiledare fick uttala sig (i ett reportage, i studion fick han inte plats) tyder också på att även media inser att de måste släppa in partiet i den offentliga debatten. Partiet växer stadigt och har i flera opinionsundersökningar haft större stöd än "Allianspartiet" KD. Det vore en skymf mot de svenska väljarna att stänga ute ett så stort parti från debatter, reportage och sakliga nyhetsinslag.
I Agendas studio satt proffstyckaren nummer ett när det gäller "högerextrema partier", Anna Lena Lodenius. Trots Lodenius tidigare negativa inställning till SD, var hon rikitgt saklig i sina argument. Enligt Lodenius bör man givetvis låta Sverigedemokraterna vara en del av den offentliga debatten. Lodenius menade, helt korrekt, att partiet inte (längre) kan kallas rasistiskt och att partiet utom alla tvivel vilar på demokratiska grundvalar. Trots att partiet redan i partinamnet deklarerar att de är just demokrater, så har diverse (extrem)vänsterfolk och andra politiska konspiratörer ibland hävdat motsatsen.
Med på länk från Danmark fanns också en historiker och politisk sakkunig. Med sin stilrena frisyr (flint) deklarerade han att partier som SD måste få politiskt och massmedialt utrymme. Väljarna suktar efter ett sådant alternativ. I Danmark har Dansk Folkeparti funnits länge. De kan ses som den danska motsvarigheten till SD. I dags dato har de över 13 % av det danska väljarstödet. De har också blivit en legitim del av det danska politiska etablissemanget. Samtidigt har de under de senaste åren satt den politiska agendan i Danmark. De andra partierna har tvingats att föra upp invandringen på dagordningen. Flera etablerade partier har även tagit efter Dansk Folkepartis politik och ställt sig bakom vissa av partiets förslag förslag. Dansk Folkepartis partiledare Pia Kjaersgaard är en av Danmarks mest könda politiker. Även i Frankrike (Front National), Österrike (FPÖ), Belgien (Vlaams block) etc har liknande partier stort stöd. Det blir allt tydligt att väljarna i Europa behöver ett dylikt politiskt alternativ. Sverige är inget undantag.
Den danska experten sa sedan något oerhört klokt då Agendas programledare Karin Hübinette, frågade hur Danmark hade mött högerexterma partier. Vadå högerextrema? Menar du hgerradikala? Partier som Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna är nämligen varken eller, blev hans svar. Man kan inte sätta in vare sig Dansk Folkeparti, Sverigedemokraterna eller Front National på en höger- vänsterskala. Det gör inte heller partierna själva. De tillhör centrum. Kanske mer vänster än höger. Välfärd ska betalas via höga skatter, och att de är extrema, menade dansken, var ett löjligt påstående. 13% av den danska väljarkåren är inte extremister. Precis som när miljöpartierna i slutet av 70-talet fick sitt genombrott, fanns inga partier med miljöfrågan på sin agenda. På den tiden fanns inte heller den problematik och svårigheter som massinvandringen de facto har fört med sig. Men världen är ständigt föränderlig. Idag synliggörs dessa problem. Kanske inte i media, men problematiken upplevs uppenbarligen i människors vardag. Att ett parti som vill minska på invandringen sår framgångar är därför inte konstigt.
Givetvis är Socialdemokraterna ängsliga, och även KD. Sverigedemokraterna plockar nämligen anhängare både från höger och vänster. Att de stora partierna då ska förvägra SD i debatten för att de själva vill hålla sig kvar i maktpositioner är givetvis inte demokratiskt. I en demokrati utgår makten från folket. Därmed bör alla seriösa politiska alternativ ha liknande möjligheter att presentera sig själva och sitt politiska program. Därefter är det sedan upp till väljarna att avgöra vad som är det bästa alternativet för deras vardagsliv och för samhället i stort. Det är det som utgör ryggraden i den politiska aspekten av begreppet demokrati. Endast i dikaturer tystas meningsmotståndare eller obekväma personer, partier eller organisationer ned. Därför är det självklaret att SD ska få vara en del i den offentliga debatten.
Socialdemokraterna har sedan sin partistämma 2006 utarbetat en strategi för hur de ska bemöta Sverigedemokraternas argument. Av förra årets debatt mellan Mona Sahlin (S) och Jimmie Åkesson (SD) är det dock oklart vilken strategin är. Tydligt var i alla fall att Mona Sahlin förlorade den verbala bataljen på knock out. Kul i alla fall att Socialdemokraterna äntligen vågar ta debatten.
Med nästa års val till EU-parlamentet i åtanke, sände Agenda igår ett intressant reportage om just SD:s chanser och hur de etablerade partierna ska bemöta partiet. Att Sverigedemokraternas partiledare fick uttala sig (i ett reportage, i studion fick han inte plats) tyder också på att även media inser att de måste släppa in partiet i den offentliga debatten. Partiet växer stadigt och har i flera opinionsundersökningar haft större stöd än "Allianspartiet" KD. Det vore en skymf mot de svenska väljarna att stänga ute ett så stort parti från debatter, reportage och sakliga nyhetsinslag.
I Agendas studio satt proffstyckaren nummer ett när det gäller "högerextrema partier", Anna Lena Lodenius. Trots Lodenius tidigare negativa inställning till SD, var hon rikitgt saklig i sina argument. Enligt Lodenius bör man givetvis låta Sverigedemokraterna vara en del av den offentliga debatten. Lodenius menade, helt korrekt, att partiet inte (längre) kan kallas rasistiskt och att partiet utom alla tvivel vilar på demokratiska grundvalar. Trots att partiet redan i partinamnet deklarerar att de är just demokrater, så har diverse (extrem)vänsterfolk och andra politiska konspiratörer ibland hävdat motsatsen.
Med på länk från Danmark fanns också en historiker och politisk sakkunig. Med sin stilrena frisyr (flint) deklarerade han att partier som SD måste få politiskt och massmedialt utrymme. Väljarna suktar efter ett sådant alternativ. I Danmark har Dansk Folkeparti funnits länge. De kan ses som den danska motsvarigheten till SD. I dags dato har de över 13 % av det danska väljarstödet. De har också blivit en legitim del av det danska politiska etablissemanget. Samtidigt har de under de senaste åren satt den politiska agendan i Danmark. De andra partierna har tvingats att föra upp invandringen på dagordningen. Flera etablerade partier har även tagit efter Dansk Folkepartis politik och ställt sig bakom vissa av partiets förslag förslag. Dansk Folkepartis partiledare Pia Kjaersgaard är en av Danmarks mest könda politiker. Även i Frankrike (Front National), Österrike (FPÖ), Belgien (Vlaams block) etc har liknande partier stort stöd. Det blir allt tydligt att väljarna i Europa behöver ett dylikt politiskt alternativ. Sverige är inget undantag.
Den danska experten sa sedan något oerhört klokt då Agendas programledare Karin Hübinette, frågade hur Danmark hade mött högerexterma partier. Vadå högerextrema? Menar du hgerradikala? Partier som Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna är nämligen varken eller, blev hans svar. Man kan inte sätta in vare sig Dansk Folkeparti, Sverigedemokraterna eller Front National på en höger- vänsterskala. Det gör inte heller partierna själva. De tillhör centrum. Kanske mer vänster än höger. Välfärd ska betalas via höga skatter, och att de är extrema, menade dansken, var ett löjligt påstående. 13% av den danska väljarkåren är inte extremister. Precis som när miljöpartierna i slutet av 70-talet fick sitt genombrott, fanns inga partier med miljöfrågan på sin agenda. På den tiden fanns inte heller den problematik och svårigheter som massinvandringen de facto har fört med sig. Men världen är ständigt föränderlig. Idag synliggörs dessa problem. Kanske inte i media, men problematiken upplevs uppenbarligen i människors vardag. Att ett parti som vill minska på invandringen sår framgångar är därför inte konstigt.
Givetvis är Socialdemokraterna ängsliga, och även KD. Sverigedemokraterna plockar nämligen anhängare både från höger och vänster. Att de stora partierna då ska förvägra SD i debatten för att de själva vill hålla sig kvar i maktpositioner är givetvis inte demokratiskt. I en demokrati utgår makten från folket. Därmed bör alla seriösa politiska alternativ ha liknande möjligheter att presentera sig själva och sitt politiska program. Därefter är det sedan upp till väljarna att avgöra vad som är det bästa alternativet för deras vardagsliv och för samhället i stort. Det är det som utgör ryggraden i den politiska aspekten av begreppet demokrati. Endast i dikaturer tystas meningsmotståndare eller obekväma personer, partier eller organisationer ned. Därför är det självklaret att SD ska få vara en del i den offentliga debatten.
fredag 22 februari 2008
Haussen vi älskar att hata?
För några veckor sedan drog melodifestivalen igång igen. Ett årligt jippo, som för några år sedan förvandlades från att ha avgjorts via en nationell tillställning till att bli en dryg månatlig process. Vilket bidrag som Sverige i år ska skicka till Eurovisionsschalgerfestivalens final i Belgrad, avgörs om en månad i Globen, Stockholm. Vägen dit är en transportsträcka.
Denna transportsträcka är dock kantad av en enorm massemedial hausse. Spaltmeter efter spaltmeter tillägnas Melodifestivalen och dess artister. Programledaren Kristian Luuk lämnas också stort utrymme. Visst blir det fjantigt, för att inte säga patetiskt, att dag ut och dag in läsa om artisternas klänningar, låtar och konflikter i all etablerad press. Det finns viktigare saker som sker i världen än melodifestivalen. Det vore i och för sig starkt om vi skickade Christer Sjögrens bidrag till Belgrad. Väl där kunde väl Sjögren spontant uttrycka sitt förakt mot att Kosovo just har brutit sig ut från Serbien (Belgrad är ju Serbiens huvudstad). Då kanske schlagerrubrikerna skulle fylla ett syfte för en gångs skull. I love Europe, but I hate Kosovo? Nåväl, det lär aldrig ske.
När den tredje nationella deltävlingen av melodifestivalen nu intar Linköping i helgen så verkar det trots allt som att det massmediala utrymmet står i proportion till Sveriges medborgares intresse för tävlingen. Melodifestivalens första två tävlingar hade nämligen en TV-publik på över tre miljoner människor. Det som slår mig är att alla verkar se på melodifestivalen, men ingen verkar riktigt vilja erkänna det.
Bloggens läsare ger Melodifestivalen klart underkänt. Av 25 svarande ger nio stycken, 32 % , melodifestivalen sämst betyg. 24% ger den näst sämst betyg. Faktum är att bara en person tycker att melodifestivalen är riktigt het. Återigen känns mönstret igen. Många verkar titta, men majoriteten verkar avsky konceptet.
Själv har jag aldrig varit någon melodifestivalfantast. Främst är musiken väldigt ytlig och schlager har aldrig varit min kopp te. Faktum är att de enda bidrag jag kommer ihåg genom åren (förutom Gyllene skor, Främling, ABC och alla klassiker) är Jim Jidheds Charlie (1997) och Nick Borgens World Wide Web. Anledningen därtill är givetvis att dessa nummer har stuckit ut extra mycket i den schlagerdynga som vi har blivit matade med. På ett löjeväckande sätt. Efter 2008 så lär jag även minnas Christer Sjögrens I love Europe. Herregud, Östländerna håller alltid varandra bakom ryggen när det gäller röstning, men inte behöver en gammal räv som Sjögren försöka att efterlikna öststatsstämning i sitt framförande? Sverige går visserligen bakåt i sin samhällsutveckling, men det här? Usch.
Man får väl dock kapitulera och erkänna att man fallit för medietrycket eller "snackisen" som melodifestivalen faktiskt innebär. Till premiären samlades vi faktiskt upp ett gäng och betygsatte framförandena med utgångspunkt från show, kläder och låt. Det var ett pinsamt facit. Mina allra lägsta poäng erhöll just Christer Sjögren (han fick iofs rätt höga showpoäng för sitt egendomligt töntiga framträdande) och E-Type med The Poodles. De sistnämnda fick mig illamående. Faktum är att nästan samtliga nummer fick mig illamående. Jag vet inte vad det var, men förmodligen älskar vi att hata och störa oss på schalgern. Varför skulle jag (och drygt tre miljoner med mig) annars sitta där igen med papper och penna i högsta hugg, redo att såga melodifestivalen och dess "artister"? Haussen kring melodifestivalen är haussen vi verkligen älskar att hata.
Denna transportsträcka är dock kantad av en enorm massemedial hausse. Spaltmeter efter spaltmeter tillägnas Melodifestivalen och dess artister. Programledaren Kristian Luuk lämnas också stort utrymme. Visst blir det fjantigt, för att inte säga patetiskt, att dag ut och dag in läsa om artisternas klänningar, låtar och konflikter i all etablerad press. Det finns viktigare saker som sker i världen än melodifestivalen. Det vore i och för sig starkt om vi skickade Christer Sjögrens bidrag till Belgrad. Väl där kunde väl Sjögren spontant uttrycka sitt förakt mot att Kosovo just har brutit sig ut från Serbien (Belgrad är ju Serbiens huvudstad). Då kanske schlagerrubrikerna skulle fylla ett syfte för en gångs skull. I love Europe, but I hate Kosovo? Nåväl, det lär aldrig ske.
När den tredje nationella deltävlingen av melodifestivalen nu intar Linköping i helgen så verkar det trots allt som att det massmediala utrymmet står i proportion till Sveriges medborgares intresse för tävlingen. Melodifestivalens första två tävlingar hade nämligen en TV-publik på över tre miljoner människor. Det som slår mig är att alla verkar se på melodifestivalen, men ingen verkar riktigt vilja erkänna det.
Bloggens läsare ger Melodifestivalen klart underkänt. Av 25 svarande ger nio stycken, 32 % , melodifestivalen sämst betyg. 24% ger den näst sämst betyg. Faktum är att bara en person tycker att melodifestivalen är riktigt het. Återigen känns mönstret igen. Många verkar titta, men majoriteten verkar avsky konceptet.
Själv har jag aldrig varit någon melodifestivalfantast. Främst är musiken väldigt ytlig och schlager har aldrig varit min kopp te. Faktum är att de enda bidrag jag kommer ihåg genom åren (förutom Gyllene skor, Främling, ABC och alla klassiker) är Jim Jidheds Charlie (1997) och Nick Borgens World Wide Web. Anledningen därtill är givetvis att dessa nummer har stuckit ut extra mycket i den schlagerdynga som vi har blivit matade med. På ett löjeväckande sätt. Efter 2008 så lär jag även minnas Christer Sjögrens I love Europe. Herregud, Östländerna håller alltid varandra bakom ryggen när det gäller röstning, men inte behöver en gammal räv som Sjögren försöka att efterlikna öststatsstämning i sitt framförande? Sverige går visserligen bakåt i sin samhällsutveckling, men det här? Usch.
Man får väl dock kapitulera och erkänna att man fallit för medietrycket eller "snackisen" som melodifestivalen faktiskt innebär. Till premiären samlades vi faktiskt upp ett gäng och betygsatte framförandena med utgångspunkt från show, kläder och låt. Det var ett pinsamt facit. Mina allra lägsta poäng erhöll just Christer Sjögren (han fick iofs rätt höga showpoäng för sitt egendomligt töntiga framträdande) och E-Type med The Poodles. De sistnämnda fick mig illamående. Faktum är att nästan samtliga nummer fick mig illamående. Jag vet inte vad det var, men förmodligen älskar vi att hata och störa oss på schalgern. Varför skulle jag (och drygt tre miljoner med mig) annars sitta där igen med papper och penna i högsta hugg, redo att såga melodifestivalen och dess "artister"? Haussen kring melodifestivalen är haussen vi verkligen älskar att hata.
måndag 18 februari 2008
Lapgar Open: Underhållande och spännande
Ikväll avgjordes den privata nätpokerturneringen Lapgar Open. När klockan slog 19:15 hade 15 sugna, rutinerade och entusiastiska pokerspelare anmält sig. Deltagarantalet får ses som en liten missräkning, men många fick förhinder precis i anslutning till turneringen. När flera i umgängeskretsen har familjer, och många dessutom inte är så intresserade av poker, så får man förstå att andra saker prioriteras.
Sammantaget är jag nöjd med turneringen. Jag spelade hyffsat, men det viktigaste var att stämningen i pokerchatten och turneringsstrukturen var briljant. Poker ska man givetvis ta ytterst seriöst, men man kan, och bör, blanda det med underhållning och lite schysst hånande av sina medpspelare. Det hör till. Det mest positiva med turneringen var kanske att jag själv lyckades slå ut Retle alias vicks105. Han och jag brukar munhuggas lite när det gäller pokern...Därmed var det extra roligt att få sätta honom på plats.
Efter ungefär 2 timmars spel var vi sex spelare kvar i turenringen. Blindsen är höga och jag sitter på big blind. I givarna innan har nästan samtliga spelare "på knappen" försökt att sno blindsen genom att höja big blind, vanligtvis gånger tre. I den aktuella given foldar två personer före mig. Killen på knappen höjer mycket riktigt till 1500. Small blind foldar. Jag har utöver big blind cirka 5000 kvar i marker och plockar upp J-J. Att folda J-J här finns inte på kartan. Att syna kostar ganska mycket och eftersom att jag känner att min hand man mot man är riktigt stark ställer jag all in. Den andre killen som har ungefär 7000 kvar i marker funderar ett tag, men callar till slut. Han visar A-8. En ganska tveksam syn enligt min mening. Jag leder med 72% mot 28%. På "flopen" dyker det givetvis upp ett A, och jag tvingas lämna turneringen. Schysst av spelaren att "be om ursäkt" och av de övriga runt bordet att uppmana "gg", som är engelska och förkortning för "good game". I poker finns det ett tydligt skicklighetsmoment. Man kan dock inte styra över osedda kort. Därför är det inte mycket att säga om mitt spel och på det sättet jag åkte ut på. Känns alltid mycket värre om handen man åker ut med är "ägd".
Efter ytterligare 20 minuter står turneringssegraren klar. Det blev (ali)aset Dannebugal (med reservation för fel) som i verkliga livet går under smeknamnet "katten". Heads up mötte han Lordens blogg-bekantingen "O" (alias KenLemonad), som jag hade förmån att följa hela turneringen på samma bord. Bra spelat av honom. Lite typiskt att handen O åkte ut mot var just J-J. Alltså den handen som tidigare inte "stod" när det gällde mitt eget existensberättigande i turneringen. "O" hade A-9 i all in-läget.
Sammantaget en mycket underhållande turnering, med många olika spelstilar och riktigt "skön" stämning. Måndagsuderhållning när den är som bäst. För er som undrar över pengastrukturen så var det de tre första som fick pengar. Detta enligt följande struktur:
1. 750 kronor
2. 450 kronor
3. 300 kronor
Vi som inte vann några pengar gick 110 kronor back. 110 kronor för riktigt rolig underhållning och dryga två timmars spel. Bra mycket trevligare än en släpig biofilm eller liknande. Givetvis avnjuts poker alltid bäst i livesammanhang, men nätet är ett gott komplement. Och i Lapgar Open är inte pengarna det viktigaste. Det är prestigen. Nu får vi se när, och om en ny turnering anordnas. Väl mött då. Bra spelat grabbar!
Sammantaget är jag nöjd med turneringen. Jag spelade hyffsat, men det viktigaste var att stämningen i pokerchatten och turneringsstrukturen var briljant. Poker ska man givetvis ta ytterst seriöst, men man kan, och bör, blanda det med underhållning och lite schysst hånande av sina medpspelare. Det hör till. Det mest positiva med turneringen var kanske att jag själv lyckades slå ut Retle alias vicks105. Han och jag brukar munhuggas lite när det gäller pokern...Därmed var det extra roligt att få sätta honom på plats.
Efter ungefär 2 timmars spel var vi sex spelare kvar i turenringen. Blindsen är höga och jag sitter på big blind. I givarna innan har nästan samtliga spelare "på knappen" försökt att sno blindsen genom att höja big blind, vanligtvis gånger tre. I den aktuella given foldar två personer före mig. Killen på knappen höjer mycket riktigt till 1500. Small blind foldar. Jag har utöver big blind cirka 5000 kvar i marker och plockar upp J-J. Att folda J-J här finns inte på kartan. Att syna kostar ganska mycket och eftersom att jag känner att min hand man mot man är riktigt stark ställer jag all in. Den andre killen som har ungefär 7000 kvar i marker funderar ett tag, men callar till slut. Han visar A-8. En ganska tveksam syn enligt min mening. Jag leder med 72% mot 28%. På "flopen" dyker det givetvis upp ett A, och jag tvingas lämna turneringen. Schysst av spelaren att "be om ursäkt" och av de övriga runt bordet att uppmana "gg", som är engelska och förkortning för "good game". I poker finns det ett tydligt skicklighetsmoment. Man kan dock inte styra över osedda kort. Därför är det inte mycket att säga om mitt spel och på det sättet jag åkte ut på. Känns alltid mycket värre om handen man åker ut med är "ägd".
Efter ytterligare 20 minuter står turneringssegraren klar. Det blev (ali)aset Dannebugal (med reservation för fel) som i verkliga livet går under smeknamnet "katten". Heads up mötte han Lordens blogg-bekantingen "O" (alias KenLemonad), som jag hade förmån att följa hela turneringen på samma bord. Bra spelat av honom. Lite typiskt att handen O åkte ut mot var just J-J. Alltså den handen som tidigare inte "stod" när det gällde mitt eget existensberättigande i turneringen. "O" hade A-9 i all in-läget.
Sammantaget en mycket underhållande turnering, med många olika spelstilar och riktigt "skön" stämning. Måndagsuderhållning när den är som bäst. För er som undrar över pengastrukturen så var det de tre första som fick pengar. Detta enligt följande struktur:
1. 750 kronor
2. 450 kronor
3. 300 kronor
Vi som inte vann några pengar gick 110 kronor back. 110 kronor för riktigt rolig underhållning och dryga två timmars spel. Bra mycket trevligare än en släpig biofilm eller liknande. Givetvis avnjuts poker alltid bäst i livesammanhang, men nätet är ett gott komplement. Och i Lapgar Open är inte pengarna det viktigaste. Det är prestigen. Nu får vi se när, och om en ny turnering anordnas. Väl mött då. Bra spelat grabbar!
lördag 16 februari 2008
Världens bästa bög!
Homosexualitet har funnits i alla tider. Eftersom homosexualitet har varit, och fortfarande är, avvikande från den heterosexuella normen har homosexuella historiskt fått väldigt lite uppmärksamhet i det offentliga rummet. Så är det emellertid inte idag. Media uppmärksammar ofta homosexuella kändisar och gör dessa till "hjältar" för ungdomen. Tv 4 sänder gaygalor på primetime och överallt blir vi matade med att homosexualitet är normalt.
Nu gillar jag inte begreppet normalt, men om man ser normalitet som ett generellt beteendemönster hos en popluation, så kan vi snabbt konstatera att de flesta människor inte är homosexuella. Därmed är inte heller homosexualitet normalt. Därför får homosexuella på tok för stort utrymme i samhällsdebatten. Hur mycket dagens ungdom än blir matade med att det är "bra" och "häftigt" att vara homosexuell så verkar sexualitet vara något som inte går att påtvinga människor. Tur är väl det. Tyvärr har mediahypen kring homo- och bisexualitet fått ungdomar att tro att de är något de egentligen inte är. Unga flickor (eller killar) som hånglar med varandra på fester ses som frigjorda eller häftiga av omgivningen. Det har blivit på modet att vara bisexuell. Det har blivit på modet att vara korkad. Sexualitet är något som man föds med. Sexualitet är således inget mode, ingen ball och trendig grej (tack Afzelius) som ska sprida sig bland folket för att samhällsdebatten och den politiska agendan propagerar för en viss sexuell läggning. För seriöst, hur ofta vår heterosexuella medialt utrymme? Man kanske borde starta en hetero-gala...
Det här inlägget syftar absolut inte till att nedskriva homosexuellas rättigheter eller existensberättigande. För min del får alla ligga med vem de vill. Det rör inte mig. Personligen har jag dock ganska svårt för den personlighet som schablonbögen ger uttryck för. Eftersom jag varken känner (vad jag vet) eller umgås med homosexuella män, så har man givetvis förutfattade meningar om hur en bög är och uppträder. När jag tänker på homosexuella tänker jag genast på Tony Irwing, Magnus Carlsson och Andreas Lundstedt. Dessa schlagerbögar är enligt min mening extremt osympatiska människor som jag inte har något alls gemensamt med. Dessa herrar är arketypen för fjollbögen. Och hur mycket jag än respekterar deras sexualitet så kan jag inte finna att vi ens skulle ha en liten minsta gemensamma nämnare tillsammans.
Den enda bögen som jag ser upp till (kände jag fler, eller åtminstone en, så kanske det skulle vara fler) är givetvis guden Robert Halford. För er som inte vet är Halford en gudabenådad sångare och frontfigur i det brittiska heavymetalbandet Judas Priest. Att Halford lever och verkar i en värld som ofta är rejält homofobisk (metalkulturen) gör honom ännu tuffare. Halford har som enskild individ blivit accepterad av hela hårdrocksvärlden. Som en av världens tuffaste sångare, men framför allt som världens bästa bög. När han kom ut ur garderoben 1998 var det mest en bekräftelse på det alla som gillar Judas priest redan visste.
Robert Halford är en av världens absolut bästa sångare i sin genre. Han ger mig inte bara goda minnen (inte sexuellt, hehe) utan också gåshud. Hans genuina känsla och inlevelse är näst intill unik. Ni ska nedan få ta del av ett klipp där en gammal Halford äger totalt. Likt en rymdman äntrar han scenen och hänför sedan sin publik likt en riktig artist. Vilken pipa, vilken pondus, vilken bög! Hans "frisyr" må likna min, men där upphör likheterna. För er som känner rars och vet att han är en hybrid av Christer Glenning, Rolf Lassgård och Erik Samuelsson kan nu nog också lägga till Robert Halford till den listan. Luta er tillbaka och njut. Av världens bästa bög...Now you´re telling me, that you´re not nostalgic...Njut av konsten! (Det är en ballad morsan, ge det en chans ;) )
Nu gillar jag inte begreppet normalt, men om man ser normalitet som ett generellt beteendemönster hos en popluation, så kan vi snabbt konstatera att de flesta människor inte är homosexuella. Därmed är inte heller homosexualitet normalt. Därför får homosexuella på tok för stort utrymme i samhällsdebatten. Hur mycket dagens ungdom än blir matade med att det är "bra" och "häftigt" att vara homosexuell så verkar sexualitet vara något som inte går att påtvinga människor. Tur är väl det. Tyvärr har mediahypen kring homo- och bisexualitet fått ungdomar att tro att de är något de egentligen inte är. Unga flickor (eller killar) som hånglar med varandra på fester ses som frigjorda eller häftiga av omgivningen. Det har blivit på modet att vara bisexuell. Det har blivit på modet att vara korkad. Sexualitet är något som man föds med. Sexualitet är således inget mode, ingen ball och trendig grej (tack Afzelius) som ska sprida sig bland folket för att samhällsdebatten och den politiska agendan propagerar för en viss sexuell läggning. För seriöst, hur ofta vår heterosexuella medialt utrymme? Man kanske borde starta en hetero-gala...
Det här inlägget syftar absolut inte till att nedskriva homosexuellas rättigheter eller existensberättigande. För min del får alla ligga med vem de vill. Det rör inte mig. Personligen har jag dock ganska svårt för den personlighet som schablonbögen ger uttryck för. Eftersom jag varken känner (vad jag vet) eller umgås med homosexuella män, så har man givetvis förutfattade meningar om hur en bög är och uppträder. När jag tänker på homosexuella tänker jag genast på Tony Irwing, Magnus Carlsson och Andreas Lundstedt. Dessa schlagerbögar är enligt min mening extremt osympatiska människor som jag inte har något alls gemensamt med. Dessa herrar är arketypen för fjollbögen. Och hur mycket jag än respekterar deras sexualitet så kan jag inte finna att vi ens skulle ha en liten minsta gemensamma nämnare tillsammans.
Den enda bögen som jag ser upp till (kände jag fler, eller åtminstone en, så kanske det skulle vara fler) är givetvis guden Robert Halford. För er som inte vet är Halford en gudabenådad sångare och frontfigur i det brittiska heavymetalbandet Judas Priest. Att Halford lever och verkar i en värld som ofta är rejält homofobisk (metalkulturen) gör honom ännu tuffare. Halford har som enskild individ blivit accepterad av hela hårdrocksvärlden. Som en av världens tuffaste sångare, men framför allt som världens bästa bög. När han kom ut ur garderoben 1998 var det mest en bekräftelse på det alla som gillar Judas priest redan visste.
Robert Halford är en av världens absolut bästa sångare i sin genre. Han ger mig inte bara goda minnen (inte sexuellt, hehe) utan också gåshud. Hans genuina känsla och inlevelse är näst intill unik. Ni ska nedan få ta del av ett klipp där en gammal Halford äger totalt. Likt en rymdman äntrar han scenen och hänför sedan sin publik likt en riktig artist. Vilken pipa, vilken pondus, vilken bög! Hans "frisyr" må likna min, men där upphör likheterna. För er som känner rars och vet att han är en hybrid av Christer Glenning, Rolf Lassgård och Erik Samuelsson kan nu nog också lägga till Robert Halford till den listan. Luta er tillbaka och njut. Av världens bästa bög...Now you´re telling me, that you´re not nostalgic...Njut av konsten! (Det är en ballad morsan, ge det en chans ;) )
torsdag 14 februari 2008
Officiell inbjudan till nätpokerturnering
Det var snart ett år sedan Lorden senast anordnade en privat nätpokerturnering. Den gången vann Old Yellow efter en hård heads up-batalj med vicks105. Själv hamnade Lorden givetvis in the money, men nådde alltså inte riktigt ända fram. Därför är det nu på tiden att utkräva revansch och samtidigt inbjuda ER alla bloggläsare att också delta i turneringen.
Turneringen heter Lapgar Open (mitt nickname är Lapgar) och kommer att spelas på måndag kväll 18/2 klockan 19:15. Turneringen spelas på Svenska Spels pokerklient. Alla som läser bloggen är givetvis välkomna att delta. Ni som känner mig personligen och vill bjuda in era bekanta bör ta kontakt med mig först. Inköpet till turneringen är 100 +10 kronor. Nedan följer relevant turneringsinformation:
Lapgar Open måndagen den 18/2 klockan 19:15
Förutsättningar
Turneringen heter Lapgar Open (mitt nickname är Lapgar) och kommer att spelas på måndag kväll 18/2 klockan 19:15. Turneringen spelas på Svenska Spels pokerklient. Alla som läser bloggen är givetvis välkomna att delta. Ni som känner mig personligen och vill bjuda in era bekanta bör ta kontakt med mig först. Inköpet till turneringen är 100 +10 kronor. Nedan följer relevant turneringsinformation:
Lapgar Open måndagen den 18/2 klockan 19:15
Förutsättningar
- För att kunna delta måste du skaffa ett konto på Svenska spel och deras pokerklient. Det gör du snabbt och enkelt på deras hemsida: http://www.svenskaspel.se
- När du har gjort det, så överför du pengar till ditt konto så att du kan betala medlemsavgiften.
- Turneringen kommer att synas klockan 00:15 den 18/2 och det kommer att gå att registrera sig från och med den tiden.
- Detta gör du genom att klicka dig fram på menyn "turneringar" och "privata". Dubbelklicka på Lapgar Open
- Skriv in lösenordet arnold och invänta att turneringen ska starta. Räkna sedan med att bli utslagen av Lapgar inom tio minuter.
Turneringes struktur
- Turneringsnamn/Bordsnamn: (P)Lapgar Open
- Typ av turnering/Typ av spel: Texas Holdem
- Lösenord: arnold
- Startmarker: 5000
- Inköp/Blindsnivå: 100+10
- Mörkstruktur/typ av limit: Långsam(15min)/No Limit
- Betänketid: 18 sek
- Startdatum: 18/2
- Starttid: 19:15
Borde vara solklart. Har ni frågor kan ni ställa dem i kommentarsfunktionen, maila mig eller för er som har mitt nummer, ringa! Må bäste man (eller kvinna) vinna!
Shuffle up and Deal!!!
tisdag 12 februari 2008
Två års fängelse blir dödsstraff för våldtäktsmannen Tito Beltran?
Domen som kom mot den "svenske" värlstartisten och tenoren Tito Beltran idag var en överraskning. En enig tingsrätt i Ystad valde oväntat att döma Tito Beltran till två års fängelse för våldtäkt, trots att han hade försatts på fri fot efter att rättegången hade avklarats. Domen bygger på målsägandens- och flera andra- vittnesmål, som styrker målsägandesn berättelse.
Hela rättegången har varit farsartad. Främst har medieuppbådet varit enormt. Förutom att Tito Beltran själv är en framgångsrik operasångare har flera vittnen bestått av folkära kända svenskar. Bland annat Robert Wells, vars vittnesmål får ses som förmånligt för Beltran, men också av komikern Maria Lundqvist och schlagerstjärnan Carola Häggkvist som vittnade emot Beltran. Medierna valde givetvis att följa stjärnornas vittnesmål punktligt.
Medieuppståndelsen i all ära, den största farsen har Tito Beltran själv stått för. Beltran kom till Sverige 1986 från Chile för att studera. När han nu fick stå till svars för en anmäld våldtäkt kallade Tito omedelbart hit en amabassadör från Chile, som skulle övervaka den svenska rättegången och föräskra att den gick "rätt till". Tito Beltran menade nämligen att Sverige är ett rasistiskt land och att han har blivit utsatt för en komplott, bland annat just för att han är av chilensk härkomst. Tito Beltran skrek upprört till medierna att han minsann skulle bränna sitt svenska pass efter rättegången. Vidare klagade Beltran på maten i häktet, menade att han inte var värdig den mat som serverades samt att häktesvakterna slog och knuffade på Beltran. Tito Beltrans rabiata beteende upphörde dock inte där. Under en av rättegångsdagarna kollapsade Beltran. Mitt under pågående förhandling svimmade han, tuggade fradga och var helt okontaktbar. Han fördes omedelbart till sjukhus. Där konstaterades det dock att Tito Beltran var frisk som en nötkärna.
Det är inte första gången som Tito Beltran hamnar i klammeri med det svenska rättsystemet. Förra året stod samme man åtalad för att ha förgripit sig sexuellt på en sjuårig grannflicka till Beltran. Han skulle även ha smittat flickan med herpes. Den gången friades dock Beltran. Det fanns inga avgörande tekniska bevis. Personligen tror jag att Beltran är en rätt ful fisk. Det är dock möjligt att han upplever sig som oskyldig i just detta rättsfall. Våldtäkten han anklagas för är ingen överfallsvåldtäkt. Den utsatta flickan ska självmant ha kommit till Beltrans rum. Detta faktum innebär dock inte att Beltran har rätt att förgripa sig på flickan. Givetvis har tjejer i allmänhet ett stort ansvar att sätta tydliga gränser i fall som dessa. Det får inte bli kutym att tjejer exempelvis dricker sig berusade, har sex med en man, ångrar sig dagen efter och genast börjar skrika våldtäkt. Då är man ute på hal is. Givetvis förekommer sådana exempel historiskt, men jag är övertygad om att dessa fall är så ovanliga att de knappt syns i en eventuell statistik.
När någon blir anklagad och dömd för ett så grovt (och fult) brott som våldtäkt är det därför viktigt att det står utom allt rimligt tvivel att denne är skyldig om han döms. I dagens dom mot beltran används just den formuleringen (utom allt rimligt tvivel...). Samtidigt var tingsrätten enig i sitt beslut. Vare sig jag eller ni läsare har bevittnat rättegången på plats. Vi har inte hört målsägandens vittensmål etc. Det är lätt att dra förhastade slutsatser, men vi måste givetvis lita på att domstolen har gjort sitt jobb den här gången. Och i detta specifika fall har inte jag några tvivel därtill.
Strax efter att domen offentliggjordes klargjorde Titos fru, Jenny Beltran att man kommer att överklaga domen. Av Titos beteende och mentala och fysiska hälsa under tingsrättsförhandlingarna är det möjligt att Tito Beltran inte överlever en förhandling i hovrätten. I så fall skulle hans tvååriga fängelsestraff reellt förvandlas till ett dödsstraff. Nu kommer det emellertid inte att bli så. Tito Beltran kommer att gå fri i hovrätten. Han kommer då dessutom att kräva, och erhålla, ett enormt skadestånd. Landet, vars pass Tito skulle bränna, visar då i så fall återigen att brottslingar kan våldta och begå brottsliga handlingar utan påföljd. Istället får de betalt för att begå handlingarna. Om Tito däremot skulle dömas även i hovrätten är det dina och mina skattepengar som finansierar hans fängelsevistelse. Kanske borde man från början anammat Tito Beltrans eget förslag. Burn passport burn...
Hela rättegången har varit farsartad. Främst har medieuppbådet varit enormt. Förutom att Tito Beltran själv är en framgångsrik operasångare har flera vittnen bestått av folkära kända svenskar. Bland annat Robert Wells, vars vittnesmål får ses som förmånligt för Beltran, men också av komikern Maria Lundqvist och schlagerstjärnan Carola Häggkvist som vittnade emot Beltran. Medierna valde givetvis att följa stjärnornas vittnesmål punktligt.
Medieuppståndelsen i all ära, den största farsen har Tito Beltran själv stått för. Beltran kom till Sverige 1986 från Chile för att studera. När han nu fick stå till svars för en anmäld våldtäkt kallade Tito omedelbart hit en amabassadör från Chile, som skulle övervaka den svenska rättegången och föräskra att den gick "rätt till". Tito Beltran menade nämligen att Sverige är ett rasistiskt land och att han har blivit utsatt för en komplott, bland annat just för att han är av chilensk härkomst. Tito Beltran skrek upprört till medierna att han minsann skulle bränna sitt svenska pass efter rättegången. Vidare klagade Beltran på maten i häktet, menade att han inte var värdig den mat som serverades samt att häktesvakterna slog och knuffade på Beltran. Tito Beltrans rabiata beteende upphörde dock inte där. Under en av rättegångsdagarna kollapsade Beltran. Mitt under pågående förhandling svimmade han, tuggade fradga och var helt okontaktbar. Han fördes omedelbart till sjukhus. Där konstaterades det dock att Tito Beltran var frisk som en nötkärna.
Det är inte första gången som Tito Beltran hamnar i klammeri med det svenska rättsystemet. Förra året stod samme man åtalad för att ha förgripit sig sexuellt på en sjuårig grannflicka till Beltran. Han skulle även ha smittat flickan med herpes. Den gången friades dock Beltran. Det fanns inga avgörande tekniska bevis. Personligen tror jag att Beltran är en rätt ful fisk. Det är dock möjligt att han upplever sig som oskyldig i just detta rättsfall. Våldtäkten han anklagas för är ingen överfallsvåldtäkt. Den utsatta flickan ska självmant ha kommit till Beltrans rum. Detta faktum innebär dock inte att Beltran har rätt att förgripa sig på flickan. Givetvis har tjejer i allmänhet ett stort ansvar att sätta tydliga gränser i fall som dessa. Det får inte bli kutym att tjejer exempelvis dricker sig berusade, har sex med en man, ångrar sig dagen efter och genast börjar skrika våldtäkt. Då är man ute på hal is. Givetvis förekommer sådana exempel historiskt, men jag är övertygad om att dessa fall är så ovanliga att de knappt syns i en eventuell statistik.
När någon blir anklagad och dömd för ett så grovt (och fult) brott som våldtäkt är det därför viktigt att det står utom allt rimligt tvivel att denne är skyldig om han döms. I dagens dom mot beltran används just den formuleringen (utom allt rimligt tvivel...). Samtidigt var tingsrätten enig i sitt beslut. Vare sig jag eller ni läsare har bevittnat rättegången på plats. Vi har inte hört målsägandens vittensmål etc. Det är lätt att dra förhastade slutsatser, men vi måste givetvis lita på att domstolen har gjort sitt jobb den här gången. Och i detta specifika fall har inte jag några tvivel därtill.
Strax efter att domen offentliggjordes klargjorde Titos fru, Jenny Beltran att man kommer att överklaga domen. Av Titos beteende och mentala och fysiska hälsa under tingsrättsförhandlingarna är det möjligt att Tito Beltran inte överlever en förhandling i hovrätten. I så fall skulle hans tvååriga fängelsestraff reellt förvandlas till ett dödsstraff. Nu kommer det emellertid inte att bli så. Tito Beltran kommer att gå fri i hovrätten. Han kommer då dessutom att kräva, och erhålla, ett enormt skadestånd. Landet, vars pass Tito skulle bränna, visar då i så fall återigen att brottslingar kan våldta och begå brottsliga handlingar utan påföljd. Istället får de betalt för att begå handlingarna. Om Tito däremot skulle dömas även i hovrätten är det dina och mina skattepengar som finansierar hans fängelsevistelse. Kanske borde man från början anammat Tito Beltrans eget förslag. Burn passport burn...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)