För snart 30 år sedan bildades hårdrocksgruppen Manowar i USA. Bandet har från början svängt sig med traditionella manliga attribut. De har sedan starten hyllat motorcykelkulturen, "Vikinga-mentalitet", muskler, hög volym och öl. Lägg också till en, i gemene mans ögon, sexistisk kvinnosyn, så har man gjort en bra sammanfattning av Manowars texter och image.
Själv fick jag upp ögonen för bandet någon gång i början av 90-talet och har sedan dess mer eller mindre kontinuerligt lyssnat och hyllat bandet. Manowar ska ha en stor eloge: de har nämligen aldrig vikit en tum från sina ideal (när det gäller image, i verkligheten är saken annorlunda enligt rykten), eller innehållet i sina texter. 30 år efter starten låter de i princip likadant och texterna behandlar, som sagt, samma ämnen. De har heller ingen som helst ironi i sin framtoning. I dagens läge är de de facto ett gäng gubbar som fortfarande tror att de är störst, bäst och vackrast. Liksom manligast i hela världen, utan riktig självinsikt. Det är något som bör uppmärksammas och hyllas här på Lordens blogg.
För att illustrera det hela kommer två helt fantastiska klipp (och låtar) med Manowar. Ni bör betänka vissa saker när ni tittar på klippen för att förstå publiceringens syfte:
Klipp 1 : Sångaren Eric Adams ytterst allvarliga beskrivning av albumet "warriors of the world" (gruppens nionde studiealbum, 2002) i inledningen av videon. Hans beskrivning av albumet "kicks some serious fuckin´ass!". Notera även hur stela bandmedlemarna är, men hur de samtidigt gör anspråk på att vara "vältränade" och att de verkligen anser sig vara så coola som de försöker framställa sig som.
Klipp 2: Texten i sig är fantastisk. Men extra viktigt att notera här är hur den självutnämnde kvinnotjusaren Joey Demaio cirka 3:15 in i videon hanterar sin bas som ett verktyg. Samtidigt ser man bilder på hur Demaio i solglasögon åker motorcykel, på vilken han sedan äntrar scenen. När han slutligen ytterst sammanbitet gör den karaktäristiska Manowar-hälsningen (notera hur på hur stort allvar han faktiskt tar det) är det hela komplett. If there´s a fight I´ll be there, I´ll be there! Ge aldrig upp Manowar!
HELL MANOWAR!
Enjoy!
torsdag 11 juni 2009
tisdag 9 juni 2009
Några tankar kring EU-valet
Valresultatet efter söndagens val till EU-parlamentet var föga överraskande. Som alla redan vet vid det här laget blev Miljöpartiet, Piratpartiet och Folkpartiet valets stora vinnare. Eller vinnare förresten, respektive parti får skicka ner några representanter till Europa, som realpolitiskt inte kommer att få speciellt mycket att säga till om. I realiteten är nämligen valet till EU-parlamentet en demokratisk katastrof.
Katastrofen är tydlig på flera sätt. Främst kan EU-parlamentet i sig kan knappast ses som demokratiskt utifrån svensk terminologi. EU-apparaten känns stängd och i viss mån korrupt. Lobbyismen är stark och svenskens påverkan på besluten i Bryssel är minimal. Sverige har en annan tradition än sydeuropeiska länder gällande syn på öppenhet, beslutsfattande och demokrati. Att EU-länderna sänder antal EU-parlamentariker efter en förhandlad modell är också märkligt. Som exempel har Sverige 18 platser. Spanien har i sin tur 50, Storbritannien 72, Tyskland 99, Italien 72, Polen 50 och Frankrike 72 etc. Detta förhållande minskar givetvis svenskt inflytande på beslutsfattandet ytterliggare.
Vad EU-parlamentarikerna, å sin sida, egentligen uträttar är det få av gemene man som förstår sig på. De förstår dock att parlamentarikerna uppbringar en orimligt hög lön och plockar ut obegripliga arvoden f
ör diverse märkliga åtaganden. Hela detta förfarande skyddas dessutom av sekretess. Många anser nog att det finns bättre saker att lägga skattepengarna på.
Ovanstående förhållande resulterar givetvis i att många struntar i att rösta. Valdeltagandet i söndags var 43.8 %. En klar majoritet av de röstberättigade väljarna avstod alltså från att rösta. Det är min övertygelse att de flesta gjorde det för att de anser att EU-parlamentet saknar demokratisk legitimitet. Man ska också ha i åtanke att 43.8 % är en hög siffra i jämförelse med övriga Europa. Svensken är alltså inte ensam om att förkasta Europaparlamentet som politisk instans. Därmed är valkatastrofen ett faktum. Att våra ledande politiska företrädare inte ens diskuterar detta faktum mer än vad som egentligen görs är i sig en skandal. Istället menar man att "det aldrig funnits ett så brett stöd för EU som nu". Öhh, i relation till vad?
Själva valresultatet kan ses som en indikator på vart 2010 års allmänna val barkar hän. Det är åtminstone intressant att vissa sakfrågor lyfts på den politiska agendan inför det valet. Det mest märkliga är att Mona Sahlin verkar sopa sitt usla val under mattan. Sossarna gjorde ju sitt sämsta (tangerat bottenrekord med förra EU-valet) val någonsin. Och detta är hon nöjd med. Så resonerar en diskande skenpolitiker.
Piratpartiet ämnar tydligen ställa upp även i de allmänna valen. Återstår att se om enbart en sakfråga kan bära in partiet i riksdagen. För mig känns det tveksamt. Två andra stora vinnare, som etablerad media delvis väljer att negligera, är FI och SD. De sistnämnda ökade markant, och var enligt första prognosen på väg in i parlamentet. Slutligen hamnade de på 3.3 %, medan FI hamnade en bit över 2 %. Siffror kan dock svänga snabbt och i de allmänna valen går faktiskt svensken och röstar. Valdeltagandet brukar ligga på runt 80 %. Det är 2010 års som räknas. EU-parlamentsvalet verkar bara vara en liten parantes i den svenske medborgarens politikengagemang. Lorden följer med stor nyfikenhet den stundande valkampanjen inför 2010.
Katastrofen är tydlig på flera sätt. Främst kan EU-parlamentet i sig kan knappast ses som demokratiskt utifrån svensk terminologi. EU-apparaten känns stängd och i viss mån korrupt. Lobbyismen är stark och svenskens påverkan på besluten i Bryssel är minimal. Sverige har en annan tradition än sydeuropeiska länder gällande syn på öppenhet, beslutsfattande och demokrati. Att EU-länderna sänder antal EU-parlamentariker efter en förhandlad modell är också märkligt. Som exempel har Sverige 18 platser. Spanien har i sin tur 50, Storbritannien 72, Tyskland 99, Italien 72, Polen 50 och Frankrike 72 etc. Detta förhållande minskar givetvis svenskt inflytande på beslutsfattandet ytterliggare.
Vad EU-parlamentarikerna, å sin sida, egentligen uträttar är det få av gemene man som förstår sig på. De förstår dock att parlamentarikerna uppbringar en orimligt hög lön och plockar ut obegripliga arvoden f
ör diverse märkliga åtaganden. Hela detta förfarande skyddas dessutom av sekretess. Många anser nog att det finns bättre saker att lägga skattepengarna på.Ovanstående förhållande resulterar givetvis i att många struntar i att rösta. Valdeltagandet i söndags var 43.8 %. En klar majoritet av de röstberättigade väljarna avstod alltså från att rösta. Det är min övertygelse att de flesta gjorde det för att de anser att EU-parlamentet saknar demokratisk legitimitet. Man ska också ha i åtanke att 43.8 % är en hög siffra i jämförelse med övriga Europa. Svensken är alltså inte ensam om att förkasta Europaparlamentet som politisk instans. Därmed är valkatastrofen ett faktum. Att våra ledande politiska företrädare inte ens diskuterar detta faktum mer än vad som egentligen görs är i sig en skandal. Istället menar man att "det aldrig funnits ett så brett stöd för EU som nu". Öhh, i relation till vad?
Själva valresultatet kan ses som en indikator på vart 2010 års allmänna val barkar hän. Det är åtminstone intressant att vissa sakfrågor lyfts på den politiska agendan inför det valet. Det mest märkliga är att Mona Sahlin verkar sopa sitt usla val under mattan. Sossarna gjorde ju sitt sämsta (tangerat bottenrekord med förra EU-valet) val någonsin. Och detta är hon nöjd med. Så resonerar en diskande skenpolitiker.
Piratpartiet ämnar tydligen ställa upp även i de allmänna valen. Återstår att se om enbart en sakfråga kan bära in partiet i riksdagen. För mig känns det tveksamt. Två andra stora vinnare, som etablerad media delvis väljer att negligera, är FI och SD. De sistnämnda ökade markant, och var enligt första prognosen på väg in i parlamentet. Slutligen hamnade de på 3.3 %, medan FI hamnade en bit över 2 %. Siffror kan dock svänga snabbt och i de allmänna valen går faktiskt svensken och röstar. Valdeltagandet brukar ligga på runt 80 %. Det är 2010 års som räknas. EU-parlamentsvalet verkar bara vara en liten parantes i den svenske medborgarens politikengagemang. Lorden följer med stor nyfikenhet den stundande valkampanjen inför 2010.
lördag 6 juni 2009
Heja Sverige!
Nationaldag och riktigt viktig VM-kvalmatch i fotboll mellan Sverige och Danmark på ett soligt, om än kyligt Råsunda ikväll. Det borde väl få varje svensk att känna sig lite patriotisk. Eller? Det är långt ifrån en självklarhet. Media, ledande politiker och resten av etablissemanget har under många år försökt att intala den svenske medborgaren att det inte finns något svenskt och att man inte får hylla sitt land och ursprung. Det är något fult. Ren av något rasistiskt. Detta är en av de dummaste föreställningarna i modern tid.
Ovanstående förhållningssätt har gjort att vi nästan skäms för vår nationaldag. Medan alla världens nationer och folkslag är stolta över sitt ursprung, sin historia och kultur ska svensken stoppa huvudet i sanden och lite mesigt konstatera att "visst vi har en nationaldag, men det är väl inget att fira."
Ett tydligt exempel på ovanstående fenomen var journalisten Göran Rosenbergs dokumentär "ett tal till nationen", som sändes som ett led i TV4:s kampanj nollrasism häromveckan. Ivrigt förökte Rosenberg, genom att besöka det extremt mångkulturella Södertälje, driva tesen att det inte finns något svenskt eller något svenskt folkslag. Rosenberg intervjuade flera svenskar och bad dessa redogöra för vad som egentligen är svenskt och vad som är svenska värderingar. De intervjuade hade lite problem med att svara konkret på denna fråga och många svarade lite svävande. Egentligen är det inte så konstigt. Svenskhet är starkt kulturellt förknippat och kultur är något abstrakt, något man inte kan ta på, men som finns där på ett naturligt vis. Jag är inte övertygad om att en syrian, norrman eller grek omedelbart skulle kunna svara på vad som känntetecknade respektive kultur utan förberedelse. Likt förbannat är dessa stolta över sitt ursprung. Och de blir inte heller anklagade för att vara rasister när de erkänner det.
Mest bisarrt blev det då Rosenberg frågade några personer med uppenbart svenska namn och svenskt ursprung om de kände sig som svenskar. Svaret blev nej (helt i paritet med vad media och andra maktfaktorer uppenbart vill att varje svensk ska svara.) NEHE, vad känner de sig som då? Syrianer, greker eller kanske norrmän? Det hela blir vid en närmare betraktelse löjeväckande.
Att vi i Sverige länge legat långt framme gällande välfärdssystem, kunskap, demokrati, solidaritet och socialisering ligger djupt rotat i vår kultur. Vår gemensamma värdegrund, våra gemensamma traditioner och vårt samtycke kring fundamentala samhällsfrågor är också bundet till vår kultur, den svenska. Att säga att det inte finns, eller fanns, en "svensk modell" eller om man så vill: en svensk kultur är att förneka historien på ett alldeles förfärligt vis. Det är också en skymf mot alla svenskar som kämpat i åtskilliga generationer för att vi är där vi är idag. Idag firar vi nationaldagen genom att spöa dansken (i fotboll), som vi historiskt gjort så många gånger förut. Heja Sverige!
Ovanstående förhållningssätt har gjort att vi nästan skäms för vår nationaldag. Medan alla världens nationer och folkslag är stolta över sitt ursprung, sin historia och kultur ska svensken stoppa huvudet i sanden och lite mesigt konstatera att "visst vi har en nationaldag, men det är väl inget att fira."
Ett tydligt exempel på ovanstående fenomen var journalisten Göran Rosenbergs dokumentär "ett tal till nationen", som sändes som ett led i TV4:s kampanj nollrasism häromveckan. Ivrigt förökte Rosenberg, genom att besöka det extremt mångkulturella Södertälje, driva tesen att det inte finns något svenskt eller något svenskt folkslag. Rosenberg intervjuade flera svenskar och bad dessa redogöra för vad som egentligen är svenskt och vad som är svenska värderingar. De intervjuade hade lite problem med att svara konkret på denna fråga och många svarade lite svävande. Egentligen är det inte så konstigt. Svenskhet är starkt kulturellt förknippat och kultur är något abstrakt, något man inte kan ta på, men som finns där på ett naturligt vis. Jag är inte övertygad om att en syrian, norrman eller grek omedelbart skulle kunna svara på vad som känntetecknade respektive kultur utan förberedelse. Likt förbannat är dessa stolta över sitt ursprung. Och de blir inte heller anklagade för att vara rasister när de erkänner det.
Mest bisarrt blev det då Rosenberg frågade några personer med uppenbart svenska namn och svenskt ursprung om de kände sig som svenskar. Svaret blev nej (helt i paritet med vad media och andra maktfaktorer uppenbart vill att varje svensk ska svara.) NEHE, vad känner de sig som då? Syrianer, greker eller kanske norrmän? Det hela blir vid en närmare betraktelse löjeväckande.
Att vi i Sverige länge legat långt framme gällande välfärdssystem, kunskap, demokrati, solidaritet och socialisering ligger djupt rotat i vår kultur. Vår gemensamma värdegrund, våra gemensamma traditioner och vårt samtycke kring fundamentala samhällsfrågor är också bundet till vår kultur, den svenska. Att säga att det inte finns, eller fanns, en "svensk modell" eller om man så vill: en svensk kultur är att förneka historien på ett alldeles förfärligt vis. Det är också en skymf mot alla svenskar som kämpat i åtskilliga generationer för att vi är där vi är idag. Idag firar vi nationaldagen genom att spöa dansken (i fotboll), som vi historiskt gjort så många gånger förut. Heja Sverige!
tisdag 2 juni 2009
Givet att förbjuda Halal-slakt!
I Eskilstuna rasar debatten efter att stadens ledande politker förmodligen kommer att klubba igenom att kommunens skolbespisning inte längre kommer att servera halal-slaktat kött. (http://folket.se/nyheter/eskilstuna/1.310233). Halal-slakt, eller skäktning förekommer bland annat inom muslimsk tradition. En muslim får inte äta kött som inte är halal-slaktat.
I Eskilstuna har man tidigare tillgodosett muslimernas krav och erbjudit halal-slaktat kött. I kölvattnet av finanskrisen måste skolan spara och ser möjligheter att dra ner på utbudet av kött i bespisningen. Ledande muslimer har därför gått i taket och menar att de onda politikerna diskriminerar kommunens muslimska minoritet genom att ta bort halal-köttet. Det har gått så långt att det kan bli en juridisk tvist av frågan. Underförstått anklagas de elaka socialdemokraterna (som styr i Eskilstuna) för att vara rasister.
Det är givetvis en självklarhet att halal-kött inte ska serveras. Personligen skiter jag i de ekonomiska orsakerna. För mig väger de djurrättsliga motiven tyngst. Halal-slakt innebär att man skär halspulsådern av djuret, helt utan bedövning. I ett civiliserat samhälle bör all form av djurplågeri snarare förbjudas än uppmuntras.
I Eskilstuna har man tidigare tillgodosett muslimernas krav och erbjudit halal-slaktat kött. I kölvattnet av finanskrisen måste skolan spara och ser möjligheter att dra ner på utbudet av kött i bespisningen. Ledande muslimer har därför gått i taket och menar att de onda politikerna diskriminerar kommunens muslimska minoritet genom att ta bort halal-köttet. Det har gått så långt att det kan bli en juridisk tvist av frågan. Underförstått anklagas de elaka socialdemokraterna (som styr i Eskilstuna) för att vara rasister.
Det är givetvis en självklarhet att halal-kött inte ska serveras. Personligen skiter jag i de ekonomiska orsakerna. För mig väger de djurrättsliga motiven tyngst. Halal-slakt innebär att man skär halspulsådern av djuret, helt utan bedövning. I ett civiliserat samhälle bör all form av djurplågeri snarare förbjudas än uppmuntras.
torsdag 28 maj 2009
Dialektalt roligt
I Sverige finns det otaliga språkliga dialekter. Dessa fungerar som regionala identitetsbärare, men har på senare år blivit synonymt med något fult och pinsamt. Många vill tala s.k. rikssvenska, ett begrepp som är något svårdefinierbart. Rikssvenskan kan möjligen betecknas som en dialekt, vars främsta egenskap är att man inte kan höra någon specifika regionala dialketsdrag i den. Således kan man säga att rikssvenskan är den rotlöses dialekt.
Det pågår en ständig debatt om vilken regional dialekt som skulle vara vackrast, charmigast, roligast, fulast osv. Traditionen att skämta om dialekter är lika urgammal som (oftast) urvattnad och urtrist. Dialekter är något som bör bevaras. Därför är det en fröjd att höra äldre människor prata och bokstavligen släppa fram sin dialekt, fullkomligt ohämmat och obekymrat. Då spelar det ingen roll om det är en värmlänning, gotlänning eller göteborgare som pratar.
När det kommer till "fula" dialekter ligger väl östgötskan rätt risigt till ur allmän synvinkel. Även gnällbältesmål, värmländska och förortssvenska torde ligga i farozonen. Annars är det nog rätt subjektivt vad man anser vara vackert eller fult. För mig har skämt om dialekter varit starkt förknippat med buskishumor a la Stefan & Krister, det vill säga ganska intelligensbefriat. Därför blev jag rätt förvånad när jag för någon vecka sedan låg och slötittade på (det rätt talanglösa) TV-programmet Talang. Där uppträdde en studentspexgrupp från Linköööööping som hette Men. Jag hatar studentspex, men dessa herrar hade faktiskt en ganska skön inställning till sin dialekt och en rätt underfundig text. Visst är det en blandning mellan buskis, Stefan och Krister och lokalrevy, men det finns ändå något smart över texten som jag blev glad av. Och för första gången på drygt ett decennium (när dokumentärfilmen Snickeriet var ett obligatoriskt inslag på varje förfest) drog jag på smilbanden åt dialektala skämt. Jag som trodde det var svårt att lära gamla lordar att sitta.
Det pågår en ständig debatt om vilken regional dialekt som skulle vara vackrast, charmigast, roligast, fulast osv. Traditionen att skämta om dialekter är lika urgammal som (oftast) urvattnad och urtrist. Dialekter är något som bör bevaras. Därför är det en fröjd att höra äldre människor prata och bokstavligen släppa fram sin dialekt, fullkomligt ohämmat och obekymrat. Då spelar det ingen roll om det är en värmlänning, gotlänning eller göteborgare som pratar.
När det kommer till "fula" dialekter ligger väl östgötskan rätt risigt till ur allmän synvinkel. Även gnällbältesmål, värmländska och förortssvenska torde ligga i farozonen. Annars är det nog rätt subjektivt vad man anser vara vackert eller fult. För mig har skämt om dialekter varit starkt förknippat med buskishumor a la Stefan & Krister, det vill säga ganska intelligensbefriat. Därför blev jag rätt förvånad när jag för någon vecka sedan låg och slötittade på (det rätt talanglösa) TV-programmet Talang. Där uppträdde en studentspexgrupp från Linköööööping som hette Men. Jag hatar studentspex, men dessa herrar hade faktiskt en ganska skön inställning till sin dialekt och en rätt underfundig text. Visst är det en blandning mellan buskis, Stefan och Krister och lokalrevy, men det finns ändå något smart över texten som jag blev glad av. Och för första gången på drygt ett decennium (när dokumentärfilmen Snickeriet var ett obligatoriskt inslag på varje förfest) drog jag på smilbanden åt dialektala skämt. Jag som trodde det var svårt att lära gamla lordar att sitta.
tisdag 26 maj 2009
Borde ta ett stort kliv!
Nu är det över tio år sedan Lorden införskaffade sitt körkort. Sedan dess har jag aldrig ägt en bil. Det finns flera anldningar till det. För det första ser jag bilen enbart som ett fortskaffningsmedel. Jag är noll motorintresserad och skulle aldrig skaffa mig en bil som renoveringsobjekt eller för att ha "något att meka med". Vidare har det heller inte funnits ekonomiska medel till att skaffa bil. Man har ju hört att köpesumman är det minsta bekymret och att drivkostnaderna lätt kan skena iväg.
Nyligen fick jag dock möjligheten att låna en bil över några dagar. Jag hade ett åtagande som jag aldrig hade klarat av utan bilen. Med bilen kan man lugnt säga att en helt ny värld öppnade sig. Lite grann som med shortsen (se annat inlägg) :) Smidigt som tusan. När sommaren nu är här känner man sig helt plötsligt instängd utan bil.
Finanskrisen har tryckt ner priserna på begagnade bilar och marknadens aktörer har svårt att enas vilket bränsle som ska vara kutym. Det känns dessutom omöjligt att hitta lämplig parkeringsplats, men vafan. Tio år är tio år, det kanske är på tiden att ta ett stort kliv i livet, det kanske är dags att skaffa bil!
Nyligen fick jag dock möjligheten att låna en bil över några dagar. Jag hade ett åtagande som jag aldrig hade klarat av utan bilen. Med bilen kan man lugnt säga att en helt ny värld öppnade sig. Lite grann som med shortsen (se annat inlägg) :) Smidigt som tusan. När sommaren nu är här känner man sig helt plötsligt instängd utan bil.
Finanskrisen har tryckt ner priserna på begagnade bilar och marknadens aktörer har svårt att enas vilket bränsle som ska vara kutym. Det känns dessutom omöjligt att hitta lämplig parkeringsplats, men vafan. Tio år är tio år, det kanske är på tiden att ta ett stort kliv i livet, det kanske är dags att skaffa bil!
tisdag 19 maj 2009
Det bortglömda valet
I veckan som gick fick Lorden (och många med mig) hem valseldar i sin brevlåda. Valet, som vi förväntas att rösta i, äger rum den 7:e juni och handlar om EU-parlamentet. Jag har alltid, sen jag blev röstberättigad, utnyttjat den demokratiska rättigheten att besöka valurnan när det vankas val. Oavsett vad valet har gällt.
Jag kan väl inte påstå att det stundande EU-valet ligger mig varmt om hjärtat, men jag tänker återigen ta mig till valurnan. Faktum är att EU-valet knappast verkar ligga någon särskilt varmt om hjärtat. Inte ens de som kandiderar till valet. Förutom att parlamentarismen inom EU-maskineriet ter sig ganska rörig för gemene man, känns nog även påverkningsfaktorn för de röstberättigade ännu mindre än i våra nationella val. Detta är nog den största anledningen till att valdeltagandet blir lågt den 7:e juni.
Idag kan man läsa om att de etablerade partierna (inom Alliansen) kommer att satsa på kommersiell reklam i TV inför valet. Det är första gången detta händer i Sveriges historia. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta faktum. Å ena sidan är det väl denna kommunikationesväg som ter sig mest normal för den yngre generationen svenskar. Å andra sidan finns ett uppenbart demokratiproblem med metoden. Det är det parti som lyckas paketera sina budskap bäst som vinner flest röster. Alltså det parti som lyckas bäst med sin marknadsföring. Då menar jag inte i traditionell mening där retoriken stod i centrum av budskapspaketeringen. Den här gången vinner det parti som betalar en Paul Tilly-söt ICA-gubbe att framföra det politiska budskapet. Dessutom förvägrar de kommersiella TV-kanalerna (och övriga medier) vissa partier att få nyttja reklamtid. I sann demokratisk anda?
Förutom den stundande reklamkampanjen har de politiska partierna legat lågt angående EU-valet. Det märks att det riktigt betydelsefulla valet blir det som går av stapeln 2010. I EU-valet kommer säkerligen utpräglade EU-kritiska partier att gå starkt framåt. Piratpartiet kommer säkert att vinna en hel del terräng. Oavsett valresultat så kommer vi reellt knappast att se någon omedelbar politisk konsekvens i vår subjektiva vardag. Kanske kan resultatet på sin höjd skaka om den politiska agendan inför det riktiga valet 2010. Om resultatet är tillräckligt kontroversiellt vill säga. Och det kommer det troligen inte att bli. Det räcker nämligen inte med att Paul Tilly kommer in i Europa-parlamentet för att valutgången ska räknas som kontroversiellt.
Jag kan väl inte påstå att det stundande EU-valet ligger mig varmt om hjärtat, men jag tänker återigen ta mig till valurnan. Faktum är att EU-valet knappast verkar ligga någon särskilt varmt om hjärtat. Inte ens de som kandiderar till valet. Förutom att parlamentarismen inom EU-maskineriet ter sig ganska rörig för gemene man, känns nog även påverkningsfaktorn för de röstberättigade ännu mindre än i våra nationella val. Detta är nog den största anledningen till att valdeltagandet blir lågt den 7:e juni.
Idag kan man läsa om att de etablerade partierna (inom Alliansen) kommer att satsa på kommersiell reklam i TV inför valet. Det är första gången detta händer i Sveriges historia. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta faktum. Å ena sidan är det väl denna kommunikationesväg som ter sig mest normal för den yngre generationen svenskar. Å andra sidan finns ett uppenbart demokratiproblem med metoden. Det är det parti som lyckas paketera sina budskap bäst som vinner flest röster. Alltså det parti som lyckas bäst med sin marknadsföring. Då menar jag inte i traditionell mening där retoriken stod i centrum av budskapspaketeringen. Den här gången vinner det parti som betalar en Paul Tilly-söt ICA-gubbe att framföra det politiska budskapet. Dessutom förvägrar de kommersiella TV-kanalerna (och övriga medier) vissa partier att få nyttja reklamtid. I sann demokratisk anda?
Förutom den stundande reklamkampanjen har de politiska partierna legat lågt angående EU-valet. Det märks att det riktigt betydelsefulla valet blir det som går av stapeln 2010. I EU-valet kommer säkerligen utpräglade EU-kritiska partier att gå starkt framåt. Piratpartiet kommer säkert att vinna en hel del terräng. Oavsett valresultat så kommer vi reellt knappast att se någon omedelbar politisk konsekvens i vår subjektiva vardag. Kanske kan resultatet på sin höjd skaka om den politiska agendan inför det riktiga valet 2010. Om resultatet är tillräckligt kontroversiellt vill säga. Och det kommer det troligen inte att bli. Det räcker nämligen inte med att Paul Tilly kommer in i Europa-parlamentet för att valutgången ska räknas som kontroversiellt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)