...here comes the ghost again. Nu har jag nog sållat agnarna från vetet.
Jag hade tänkt att lägga ned bloggen. Nu vetefan. Kanske det behövs en Lord som motpol till apologeternas medieparadis. Just nu läser jag Torbjörn Nilssons De omänskliga.
Det var nästan femton år sedan jag pratade med Torbjörn Nilsson. Då skämtade vi om vem som skulle bli känd i vuxenlivet, och för vad...
Jag ska villigt erkänna att Nilsson skrivit en utmärkt bok. Han borde vara mer känd än vad han är. En mer utförlig recension återkommer jag med.
lördag 23 oktober 2010
tisdag 14 september 2010
Skrattretande valrörelse
Just nu följer jag, och många med mig valspurten till det som har kallats "ödesvalet" 2010. Med spänning inväntar jag valresultatet på söndag. Det man kan konstatera är att valrörelsen har varit pinsam på många sätt. Framför allt är det tydligt hur media och etablissemang sätter agendan och vilka frågor som blir viktiga i valdebatten. Det var väl knappast något nytt, men ändå.
Valrörelsen har också påvisat flera olika demokratiproblem som vi har att tampas med i vårt vackra land. Möjligen kan dessa vara svåra att ta itu med, men den som lever får se. Huruvida denna blogg ska återupptas eller läggas ner är fortfarande ett huvudbry för mig. Det känns lite som att den har spelat ut sin roll, och att bloggfenomenet snart tillhör historien. Å andra sidan känns det skönt att skriva av sig lite ibland. Jag kommer dock att definitivt meddela hur det blir inom en snar framtid.
På återhörande.
Lord
Valrörelsen har också påvisat flera olika demokratiproblem som vi har att tampas med i vårt vackra land. Möjligen kan dessa vara svåra att ta itu med, men den som lever får se. Huruvida denna blogg ska återupptas eller läggas ner är fortfarande ett huvudbry för mig. Det känns lite som att den har spelat ut sin roll, och att bloggfenomenet snart tillhör historien. Å andra sidan känns det skönt att skriva av sig lite ibland. Jag kommer dock att definitivt meddela hur det blir inom en snar framtid.
På återhörande.
Lord
måndag 23 augusti 2010
Dålig uppdatering
Sommaren har varit lång. Jag har haft mycket annat för mig än att blogga. Just nu funderar jag på bloggens vara eller ickevara. Många inlägg har det blivit genom åren och fortfarande har Lorden saker han vill förmedla. Den som lever får se...
tisdag 6 juli 2010
Death Metal i sommarhettan
Det råder högsommarvärme för tillfället. Det tänker inte Lorden klaga på. Däremot blir värmen ett incitament till att ständigt fara och flänga. Med andra ord: bloggande och dataanvändande har inte högsta prioritet. Ibland uppdateras dock bloggen, så kika gärna in ibland, ni som följer den.
Förutom bad, uteserveringshäng och allmänt slappande har jag hunnit med att plöja en riktigt intressant bok. Eftersom Lorden varit, och fortfarande är, ett stort hängivet fan till extrem musik, företrädesvis metal så var jag tvungen att införskaffa Daniel Ekeroths kartläggning över den första eran av den svenska Death Metal-scenen. Det resulterade i nästan 500 sidors sträckläsning.
Jag var länge skeptisk till boken då jag inte gillar något av Ekeroths egna band (läs Dellamorte) och hade ett negativt intryck efter hans medverkan i dokusåpan "Baren". Nu är jag dock benägen att revidera min syn på Ekeroth. Han har nämligen gjort ett gediget arbete med att bena ut och kartlägga den svenska death metal-scenens framväxt. Berättelsen bygger på en mängd olika intervjuer med personer som på något sett haft en nyckelposition för musikgenrens utveckling. Dessutom får man en rejäl nostalgitripp då mängder av s.k. flyers finns publicerade. Igenkänningsfaktorn är mycket hög. Ni som gillar, eller har gillat brutal musik bör kolla upp denna bok. Den får 8 wabobabollar av 10.
Förutom bad, uteserveringshäng och allmänt slappande har jag hunnit med att plöja en riktigt intressant bok. Eftersom Lorden varit, och fortfarande är, ett stort hängivet fan till extrem musik, företrädesvis metal så var jag tvungen att införskaffa Daniel Ekeroths kartläggning över den första eran av den svenska Death Metal-scenen. Det resulterade i nästan 500 sidors sträckläsning.
Jag var länge skeptisk till boken då jag inte gillar något av Ekeroths egna band (läs Dellamorte) och hade ett negativt intryck efter hans medverkan i dokusåpan "Baren". Nu är jag dock benägen att revidera min syn på Ekeroth. Han har nämligen gjort ett gediget arbete med att bena ut och kartlägga den svenska death metal-scenens framväxt. Berättelsen bygger på en mängd olika intervjuer med personer som på något sett haft en nyckelposition för musikgenrens utveckling. Dessutom får man en rejäl nostalgitripp då mängder av s.k. flyers finns publicerade. Igenkänningsfaktorn är mycket hög. Ni som gillar, eller har gillat brutal musik bör kolla upp denna bok. Den får 8 wabobabollar av 10.
onsdag 23 juni 2010
Kurdos kompis: Stieg Larsson
Det bästa som kan hända en kulturarbetare för att få rullning på sitt kändisskap och sina inkomster är att avlida. Det finns många bevis på detta. Trots att exempelvis Elvis, John Lennon, Cornelis Vreesvijk, Curt Cobain och Michael Jackson var kända ner de levde så har de aldrig varit så populära som när de dog. Detsamma gäller "författaren" Stieg Larsson som på grund av en för tidig död aldrig hann att uppleva "Millenniumtriologins" oerhörda succé.
Stieg Larsson är, för de allra flesta, en anonym figur. Han var en refuserad journalist som fick lite ströarbeten, bland annat på TT. Hans mest kända gärning, fram till Milleniumböckerna, var att han startade upp den antirasistiska tidskriften "Expo". Stieg Larssons vän, förläggaren Kurdo Baksi, släppte i slutet av förra året en bok om sin vän Stieg Larsson. Den orsakade en del rabalder eftersom Baksi hävdade att Larsson medvetet skrivit om saker på TT som "gynnat" hans sak och att han överdrivit hotbilden mot honom och andra vänsteraktivister inom Expo. Jag har givetvis läst boken, som förutom TT-affären, avslöjar endel intressanta saker om Stieg Larsson.
Stieg Larsson föddes i Norrland och blev tidigt intresserad av politik. Trots sin ringa ålder, då det begav sig, lät han sig influeras kraftigt av den vänstervridna 68-rörelsen. Stieg insåg tidigt sin mission i livet: att motverka "rasism" och "främlingsfientlighet". Likaså ska han ha varit besatt av kvinnors samhälleliga rättigheter, något som säkert påverkat handlingen i "Millenniumtriologin".
Det är intressant att läsa hur Baksi beskriver Larsson som totalt manisk, nästan besatt, i sitt jämställdhetsivrande och i sin antirasistiska kampanj. Man skulle nästan kunna dra paralleller till Göran Lindbergs, aka Kapten Klännings, maniskhet när det gäller jämställdhetsarbete. Huruvida Larsson, likt Lindberg, band och våldtog minderåriga tjejer på fritiden förtäljer inte historien.
Däremot kan man verkligen ifrågasätta Larssons egen syn på demokrati. Han gick bokstavligen över lik i sin iver att hänga ut sådana som han tyckte var antidemokratiska. Flera av medarbetarna som anställdes på stiftelsen Expo hade exempelvis själva tydliga kopplingar till det antidemokratiska och våldsivrande nätverket "AFA". Några dömdes också, till Larssons förtret, för kvinnomisshandel. Vidare lät Larsson, enligt Baksi, en 17-årig pojke infiltrera en "nazistorganisation" som Larsson ansåg vara livsfarlig. Vilken sansad person låter en 17-årig infiltrera en "livsfarlig" och "kriminell" organisation? Som kronan på verket anställde Larsson datahackers som skulle avslöja antidemokratiska personer. Problemet är väl bara att "olaga dataintrång" är en kriminell handling i demokratiska stater?
I ärlighetens namn tycker jag inte att Kurdo Baksi ger en positiv bild av Stieg Larsson. Han framstår varken som särskilt empatisk, demokratisk eller god. Snarare får man bilden av Larsson som manisk och med eget monopol på vad som är gott och demokratiskt. Det är i och för sig en ganska vanlig egenskap hos personer vars främsta inspirationskälla är 68-rörelsen.
Det var tragiskt att Stieg Larsson dog en för tidig död. Kanske var det inte så konstigt. Han jobbade tydligen dygnet runt, led av insomnia och kedjerökte cigaretter. Larssons tragik slutade dock inte med hans bortgång. Efterspelet har rört vem som ska ha rätten till Stiegs tillgångar. På ena sidan står Larssons bror och far och på andra sidan livskamraten Eva Gabrielsson. Mitt i allt ihop dök ett testamente upp där Stieg styrkte att alla sina tillgångar skulle gå till Kommunistiska Arbetareförbundet i Umeå. Bara en sådan sak...Baksis bok är tunn och knappast något litterärt mästerverk. Det är dock en intressant bok, som man lätt sträckläser under en kväll. Om man inte har något liv vill säga. Och det har inte Lorden :) 7 vuvuzelor av 10 möjliga till boken. Enbart för underhållningsvärdet.
Stieg Larsson är, för de allra flesta, en anonym figur. Han var en refuserad journalist som fick lite ströarbeten, bland annat på TT. Hans mest kända gärning, fram till Milleniumböckerna, var att han startade upp den antirasistiska tidskriften "Expo". Stieg Larssons vän, förläggaren Kurdo Baksi, släppte i slutet av förra året en bok om sin vän Stieg Larsson. Den orsakade en del rabalder eftersom Baksi hävdade att Larsson medvetet skrivit om saker på TT som "gynnat" hans sak och att han överdrivit hotbilden mot honom och andra vänsteraktivister inom Expo. Jag har givetvis läst boken, som förutom TT-affären, avslöjar endel intressanta saker om Stieg Larsson.
Stieg Larsson föddes i Norrland och blev tidigt intresserad av politik. Trots sin ringa ålder, då det begav sig, lät han sig influeras kraftigt av den vänstervridna 68-rörelsen. Stieg insåg tidigt sin mission i livet: att motverka "rasism" och "främlingsfientlighet". Likaså ska han ha varit besatt av kvinnors samhälleliga rättigheter, något som säkert påverkat handlingen i "Millenniumtriologin".
Det är intressant att läsa hur Baksi beskriver Larsson som totalt manisk, nästan besatt, i sitt jämställdhetsivrande och i sin antirasistiska kampanj. Man skulle nästan kunna dra paralleller till Göran Lindbergs, aka Kapten Klännings, maniskhet när det gäller jämställdhetsarbete. Huruvida Larsson, likt Lindberg, band och våldtog minderåriga tjejer på fritiden förtäljer inte historien.
Däremot kan man verkligen ifrågasätta Larssons egen syn på demokrati. Han gick bokstavligen över lik i sin iver att hänga ut sådana som han tyckte var antidemokratiska. Flera av medarbetarna som anställdes på stiftelsen Expo hade exempelvis själva tydliga kopplingar till det antidemokratiska och våldsivrande nätverket "AFA". Några dömdes också, till Larssons förtret, för kvinnomisshandel. Vidare lät Larsson, enligt Baksi, en 17-årig pojke infiltrera en "nazistorganisation" som Larsson ansåg vara livsfarlig. Vilken sansad person låter en 17-årig infiltrera en "livsfarlig" och "kriminell" organisation? Som kronan på verket anställde Larsson datahackers som skulle avslöja antidemokratiska personer. Problemet är väl bara att "olaga dataintrång" är en kriminell handling i demokratiska stater?
I ärlighetens namn tycker jag inte att Kurdo Baksi ger en positiv bild av Stieg Larsson. Han framstår varken som särskilt empatisk, demokratisk eller god. Snarare får man bilden av Larsson som manisk och med eget monopol på vad som är gott och demokratiskt. Det är i och för sig en ganska vanlig egenskap hos personer vars främsta inspirationskälla är 68-rörelsen.
Det var tragiskt att Stieg Larsson dog en för tidig död. Kanske var det inte så konstigt. Han jobbade tydligen dygnet runt, led av insomnia och kedjerökte cigaretter. Larssons tragik slutade dock inte med hans bortgång. Efterspelet har rört vem som ska ha rätten till Stiegs tillgångar. På ena sidan står Larssons bror och far och på andra sidan livskamraten Eva Gabrielsson. Mitt i allt ihop dök ett testamente upp där Stieg styrkte att alla sina tillgångar skulle gå till Kommunistiska Arbetareförbundet i Umeå. Bara en sådan sak...Baksis bok är tunn och knappast något litterärt mästerverk. Det är dock en intressant bok, som man lätt sträckläser under en kväll. Om man inte har något liv vill säga. Och det har inte Lorden :) 7 vuvuzelor av 10 möjliga till boken. Enbart för underhållningsvärdet.
fredag 18 juni 2010
Naivt att vara hjälpsam i dagens samhälle
Nyligen fick jag veta det jag länge själv har predikat: det är naivt att vara hjälpsam i dagens samhälle. Jag har i cirka 15 års tid varit ägare till en mobiltelefon. Under dessa år har jag aldrig blivit bestulen på någon och jag har åtskilliga gånger lånat ut den till nära och ickenära människor i min omgivning.
Nyligen var jag på väg hem från lite festligheter när en kille bad om hjälp. Han behövde ringa ett viktigt samtal, men hade ingen fungerande telefon. I mitt naiva tillstånd ville jag vara till hjälp och lånade ut min relativt nyinköpta 4500-kronorstelefon. Personen ifråga hoppade in i en bil och lämnade platsen. Kvar satt jag, fortfarande i mitt naiva tillstånd, och tänkte att han snart skulle dyka upp med min telefon igen. Det gick 20 minuter, det gick 30 minuter och det gick 40 minuter. Ingen telefon. Bara att knalla hem tomhänt.
Att bli av med telefonen kan jag smälta. Dock hade det känts bättre om jag hade blivit fysiskt rånad. Då hade jag kunnat ge idioten på käften och inte, som nu blivit lurad på grund av min välvilja. Min ekonomi står inte och faller med en mobiltelefon, men det är jobbigt att bli av med alla nummer som den innehöll. Det har också varit en lång administrativ process med försäkringsbolag, taxiresor till polisen osv. Man kan konstatera att man lätt blir handikappad utan telefon i dagens läge.
Det är intressant att nästan varje person man berättar denna händelse för anser att det är jag som varit naiv. Det kan jag erkänna, men är det inte tragiskt att man inte kan lita på någon i detta samhälle?! Många proffstyckare säger, mot alla bevis, att brottsligheten ligger på en konstant nivå. Men ärligt talat, tror ni inte man kunde lita mer på folk för låt säga 50 år sedan? Det är sjukt att idag behöva uppfostra sina barn till att aldrig hjälpa andra människor i nöd, att man inte kan lita på någon främling. Oavsett vad ärendet gäller. Och tyvärr var det nog sista gången Lorden försöker hjälpa någon (okänd). Nästa gång kommer nävarna att tala. Var så jävla säkra!
Nyligen var jag på väg hem från lite festligheter när en kille bad om hjälp. Han behövde ringa ett viktigt samtal, men hade ingen fungerande telefon. I mitt naiva tillstånd ville jag vara till hjälp och lånade ut min relativt nyinköpta 4500-kronorstelefon. Personen ifråga hoppade in i en bil och lämnade platsen. Kvar satt jag, fortfarande i mitt naiva tillstånd, och tänkte att han snart skulle dyka upp med min telefon igen. Det gick 20 minuter, det gick 30 minuter och det gick 40 minuter. Ingen telefon. Bara att knalla hem tomhänt.
Att bli av med telefonen kan jag smälta. Dock hade det känts bättre om jag hade blivit fysiskt rånad. Då hade jag kunnat ge idioten på käften och inte, som nu blivit lurad på grund av min välvilja. Min ekonomi står inte och faller med en mobiltelefon, men det är jobbigt att bli av med alla nummer som den innehöll. Det har också varit en lång administrativ process med försäkringsbolag, taxiresor till polisen osv. Man kan konstatera att man lätt blir handikappad utan telefon i dagens läge.
Det är intressant att nästan varje person man berättar denna händelse för anser att det är jag som varit naiv. Det kan jag erkänna, men är det inte tragiskt att man inte kan lita på någon i detta samhälle?! Många proffstyckare säger, mot alla bevis, att brottsligheten ligger på en konstant nivå. Men ärligt talat, tror ni inte man kunde lita mer på folk för låt säga 50 år sedan? Det är sjukt att idag behöva uppfostra sina barn till att aldrig hjälpa andra människor i nöd, att man inte kan lita på någon främling. Oavsett vad ärendet gäller. Och tyvärr var det nog sista gången Lorden försöker hjälpa någon (okänd). Nästa gång kommer nävarna att tala. Var så jävla säkra!
onsdag 9 juni 2010
På symboljakt i Washington
Författaren Dan Brown slog för ett par år sedan igenom med dunder och brak med sin roman Da vinci- koden. Sedan dess har Brown skrivt flera romaner, och några av dessa har också filmatiserats. Lorden har precis läst ut Dan Browns Den förlorade symbolen och i detta inlägg ska jag förmedla mina tankar kring boken.
I Den förlorade symbolen får vi återigen möta professorn i religiös symbolik, Robert Langdon. I vanlig ordning dras Langdon in i en värld fylld av konspirationer och symboler. Alla vanliga Brown-attribut finns i boken: de paranoida föreställningarna om att allt runtomkring oss har ett symboliskt värde, den högstadiemässiga dialogen, den osannolika skurken och den kvinnliga medhjälparen till Langdon. Där finns också en hel del spänning och intressanta förklaringar, som man som inbiten läsare genast googlar på, eller tar reda på mer om.
Denna gång är handlingen förlagd till Washington, och det är frimurarrörelsens hemligheter som bokens handling krestar kring. Det är intressant ur flera perspektiv. Dels har jag själv varit i Washington och dels har frimurarna gjort mig aningen nyfiken genom åren. Deras riter, grader och symboler är endast förbehållet medlemmar, och någon sådan har jag aldrig varit och tänker aldrig att bli. Därför är min kunskap om ordern aningen begränsad.
Det mest intressanta i Langdons berättelser är de konsthistoriska parallellerna och konstens symbolik. Det finns endel av detta även i denna bok. Tyvärr överskuggas det hela av framtidstrams som får symboliseras av ett obegripligt laboratorium, där Langdons medhjälpare arbetar med "noetik": ett slags vetenskap som ämnar utveckla mänsklig förmåga att överföra tankar till materia. Vägen till laboratoriet är helt nedsläckt, stort och enbart en liten remsa kan ta någon dit. ja, ni hör: det blir lite för mycket.
En annan svaghet i boken är att den känns som skräddarsydd för en actionfilm i Hollywood. CIA-agenter, en oändlig jakt (på flera plan), händelser som man hela tiden kan se på en film. Långa stunder känns boken som ett filmmanus. Stereotyperna för ett filmmanus finns där också. Den osannolika (men förutsägbara) skurken Malákh, CIA agenten Sato, arkitekt Bellamy (skräddarsydd för Morgan Freeman?) osv.
Givetvis finns det också fördelar med boken. Brown har alltid haft en förmåga att upprätthålla spänning och driv i sina böcker. Dock tycker jag att boken är något hundra sidor för lång. Den ligger nu på 614 sidor och räknar man med att många jaktkapitel är för utdragna så tappar den mot slutet. Visserligen ska väl frimurarnas hemlighet avslöjas, men den är egentligen inte så intressant. På den punkten misslyckas Brown återigen.
Personligen tycker jag att boken är en klass sämre än Da Vinci-koden. Den är dock läsvärd och underhållande på flera vis. För den som inte har besökt Washington (eller för den delen de som gjort det) blir dock alla byggnader, symboler, parker och statyer ett virrvarr av kulturhistoria som går ut lika fort som man har tagit in det. Sammantaget får Den förlorade symbolen 6 ships to Gaza av 10 möjliga.
I Den förlorade symbolen får vi återigen möta professorn i religiös symbolik, Robert Langdon. I vanlig ordning dras Langdon in i en värld fylld av konspirationer och symboler. Alla vanliga Brown-attribut finns i boken: de paranoida föreställningarna om att allt runtomkring oss har ett symboliskt värde, den högstadiemässiga dialogen, den osannolika skurken och den kvinnliga medhjälparen till Langdon. Där finns också en hel del spänning och intressanta förklaringar, som man som inbiten läsare genast googlar på, eller tar reda på mer om.
Denna gång är handlingen förlagd till Washington, och det är frimurarrörelsens hemligheter som bokens handling krestar kring. Det är intressant ur flera perspektiv. Dels har jag själv varit i Washington och dels har frimurarna gjort mig aningen nyfiken genom åren. Deras riter, grader och symboler är endast förbehållet medlemmar, och någon sådan har jag aldrig varit och tänker aldrig att bli. Därför är min kunskap om ordern aningen begränsad.
Det mest intressanta i Langdons berättelser är de konsthistoriska parallellerna och konstens symbolik. Det finns endel av detta även i denna bok. Tyvärr överskuggas det hela av framtidstrams som får symboliseras av ett obegripligt laboratorium, där Langdons medhjälpare arbetar med "noetik": ett slags vetenskap som ämnar utveckla mänsklig förmåga att överföra tankar till materia. Vägen till laboratoriet är helt nedsläckt, stort och enbart en liten remsa kan ta någon dit. ja, ni hör: det blir lite för mycket.
En annan svaghet i boken är att den känns som skräddarsydd för en actionfilm i Hollywood. CIA-agenter, en oändlig jakt (på flera plan), händelser som man hela tiden kan se på en film. Långa stunder känns boken som ett filmmanus. Stereotyperna för ett filmmanus finns där också. Den osannolika (men förutsägbara) skurken Malákh, CIA agenten Sato, arkitekt Bellamy (skräddarsydd för Morgan Freeman?) osv.
Givetvis finns det också fördelar med boken. Brown har alltid haft en förmåga att upprätthålla spänning och driv i sina böcker. Dock tycker jag att boken är något hundra sidor för lång. Den ligger nu på 614 sidor och räknar man med att många jaktkapitel är för utdragna så tappar den mot slutet. Visserligen ska väl frimurarnas hemlighet avslöjas, men den är egentligen inte så intressant. På den punkten misslyckas Brown återigen.
Personligen tycker jag att boken är en klass sämre än Da Vinci-koden. Den är dock läsvärd och underhållande på flera vis. För den som inte har besökt Washington (eller för den delen de som gjort det) blir dock alla byggnader, symboler, parker och statyer ett virrvarr av kulturhistoria som går ut lika fort som man har tagit in det. Sammantaget får Den förlorade symbolen 6 ships to Gaza av 10 möjliga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)