Blod, eld, död!

I somras sände SVT flera timmar thrash metal live från Göteborg. Det var de fyra största banden inom genren som bjöd på en helt ok show. I en av pauserna mellan akterna dök författaren Ika Johanesson upp och berättade om den bok hon sedan länge skrev på. Den skulle handla om subkulturen black metals framväxt i Sverige. Boken, som hade titeln Blod, eld, död, skulle finnas på marknaden under hösten. Redan där började en längtan efter boken att växa inom mig.

För några månader sedan förbeställde jag boken och fick den i min ägo i slutet av september. Titeln blod, eld, död härstammar från Sveriges och världens första, och kanske främsta, black metal-band Bathorys fjärde platta (Blood, fire, death, 1988).

Anledningen till att jag var så uppspelt över att läsa boken är att jag själv under flera år har tillhört black-metalscenen och är väl förtrogen med dess tankegångar, subkulturella attribut, förgrundsgestalter och historia. Hittills har inget seriöst svenskt försök gjorts att skildra black metal-kulturen. Det har funnits ett stort tomrum. Det tomrummet fyller nu Johannessons bok.

Ika Johanesson och hennes medförfattare Jon Jeffersson Klingberg gör inte anspråk på att ge en kronologisk skildring i boken, utan gör istället en tematisk ansats. Med utgångspunkt från personer och band som har betytt mycket för genren späckas boken med 364 sidor fascinerande läsning. Vi får bland annat följa Nifelheim-bödernas syn på att ha blivit förlöjligade som "bröderna hårdrock" med hela svenska folket, en exklusiv och intressant intervju med Dissections Jon Nötdveidt precis innan han tog sitt liv och en skildring av vår samtids ondaste band; Watain.

Som ni märker handlar boken om personer och företeelser som nog mest är kända för en redan initierad krets. Om boken har ett problem så skulle det vara just det. För gemene man ter sig nog boken tämligen obegriplig. Men för den invigde blir det oerhört intressant läsning, där det i princip är helt omöjligt att slita sig.

Personligen tycker jag att kapitlet om bandet Bathorys uppkomst och utveckling är det mest intressanta. Bathory är ett av mina absoluta favoritband, även om jag gillar Quorthons (bandets frontman) mer vikingaepiska era framför black metal-perioden. Vidare är berättelsen om den svenska och norska svarta cirkeln som utvecklades i de båda nordiska länderna i slutet av 80-talet väldigt fängslande. Även personporträttet av Mayhems sångare Pelle Ohlin (Dead) ger flera nya anekdoter som man inte hört talas om.

Efter att ha läst ut boken har jag "youtubat" en mängd relaterade dokumentärer och videoklipp. Bland annat Bathorys skivsignering i Stockholm 1987, tonårskonserter med Morbid och jamsessioner från 80-talets slut med Mayhem. Att ha fått följa Black metal-scenen och dess utveckling har varit oerhört fascinerande i det verkliga livet. Boken "Blod, eld , död" fyller i vissa tomluckor och späder på den fascinationen nu när man sedan länge lämnat det subkulturella bakom sig. Boken är det mest intressanta som utgivits på mycket länge, och en tia känns som ett mycket välförtjänt betyg.

Ett inlägg av glädje!

Den gamla anrika fotbollsklubben Åtvidabergs FF är tillbaka i svensk fotbolls finrum! Oerhört starkt jobbat! : )

Juholt sätter spiken i kistan?

Det är föga förvånande att den nytillträdde partiledaren för socialdemokraterna, Håkan Juholt, har trampat i klaveret och nu blir utsatt för ett mediedrev. Jag har skrivit det många gånger förut, och får härmed anledning att ta upp det igen: vår samhällsdevis är att mycket vill ha mer och att roffa åt sig så mycket som möjligt.

Socialdemokraterna (arbetarnas- och fotfolkets parti) har en diger historia av fifflande partitoppar. Partiets anseende har historiskt allvarligt skadats av Geijer- och IB-affären, Björn Rosengren och Mona Sahlin.

Att socialdemokratiska kommunalpampar festar upp skattemedel och att Göran Persson håvar in orimliga gager för föreläsningar och samtidigt bygger en palatsliknande bostad i Södermanland rimmar illa med solidaritet och jämlikhet. Juholts fiffel torde vara den ultimata spiken i kistan. Inte bara för det socialdemokratiska förtroendet, utan också för politikernas.

I ärlighetens namn visste inte många vem Håkan Juholt var innan han trädde fram som partiledare för socialdemokraterna. Få visste vem Sofia Arkelsten var när hon blev moderaternas pressekreterare och enbart politiskt initierade kände till Annie Lööf innan hon tog över Centerpartiet. Alla dessa har gemensamt att de hamnat i blåsväder när blivit lite närmare granskade. Hur många politiker i riksdagen är egentligen ärliga? Hur många av de 349 ledamöterna tål en närmare granskning? Vill vi ens ha svar på dessa frågor?

Att riksdagens ledamöter håvar in 56 000 kronor i månaden (betydligt mycket mer för statsråd) och får otroliga förmåner i form av bland annat gratis taxiresor, boende, och bjudningar räcker tydligen inte. De måste ha mer. De måste fiffla till sig allt man bara kan. Folkets representanter. Det är tragiskt.

Att partiledarna dessutom för den dubbla lönen av ovannämnda siffror står i TV-programmet Agenda och babblar helt världsfrånvänt blir en märklig blandning av tragik och fars. Den ena vill att 30 miljoner människor ska "arbetskraftsinvandra" till Sverige och hävdar att somalier är världens bästa entreprenörer. De har tydligen byggt upp såväl USA som Storbritannien. Den andre vill inte ens medverka i debatten för att de ska stå på en viss sida som ett annat parti. Man tar sig för pannan...

Som jag även varit inne på är det inte bara politiker som tar rejäla klavertramp. I gårdagens Uppdrag granskning fick man se hur den, av media, upphöjde Pär Johansson egentligen behandlade de utvecklingsstörda som ingår i hans teatergrupp. Föga förvånande håvade Johansson in oerhörda summor och hade skyhögt högre lön än alla andra. Tyvärr inget uppseendeväckande i detta armbågssamhälle.

Håkan Juholt kanske inte klarar drevet. Det får tiden utvisa. Problemet är bara vem som ska kunna ersätta i så fall. Ardalan Shekarabi, Ibrahim Baylan eller någon annan som i boken om socialdemokraternas ungdomsförbund (Torbjörn Nilsson de omänskliga - recension finns att läsa på bloggen) beskrivs som genomkorrupta? Finns det ens någon...

Aningen beroendeframkallande

Det var ett tag sedan jag köpte mig en ANDROID-telefon. Givetvis ger en sådan mängder av möjligheter. De nya telefonerna är som små datorer. Det har dock tagit tid att utnyttja telefonen fullt ut.

Lorden är vid det här laget så pass gammal att han har varit med om mobiltelefonens utvecklingsstadier. I flera år var jag nöjd över att enbart kunna ringa eller skicka sms. När MMS:en sedan slog igenom höjde jag kraven på telefonerna. Den skulle även ha en bra kamera! Telefonen som hade detta var under en relativt lång period fulländad enligt mig. Att använda Internet via mobiltelefon var inte särskilt lockande. Segt, dyrt och larvigt. Finns det något mer störande än människor som ständigt sitter och knappar på sin nalle?

Men när sedan Facebook blev ett dagligt och naturligt inslag även i Lordens liv började jag överväga möjligheten att ändå skaffa mig en telefon med någorlunda goda surfmöjligheter. Sagt och gjort. Det var dags för en Android-telefon! Under ganska lång tid var "Facebookappen", "Wikipedia-appen" och "google" det enda jag använde. Sedan insåg jag att det fanns appar till allt; för att hålla koll på fotbollsresultat, sin personliga ekonomi, frågesportsspel och varnärmaste bensinstation finns. Kort och gott har jag förvandlats till en mobilnörd. I gubbig ålder dessutom. Den ultimata kapituleringen kom häromdagen då jag skaffade mig den senaste (?) flugan wordfeud. För den som inte vet så är wordfeud ett slags "alfapet" där man kan utmana sina nära och kära (och även ovänner för den delen) i ordfighter. Nu finns det ingen hejd på dekadensen längre. Mobilen är på ständig ladddning och målet att bli grym på wordfeud har börjat. Får se om man lyckas eller skiter i det för att hoppa på nästa tekniska innovationsfluga kopplad till mobilen. Den som lever får se.

Mycket mer än OK nostalgi!

I min barndom, på det ljuva 80-talet, fanns inte dagens otroliga utbud på information. Sociala medier, kommersiell TV och mp3 :or var långt ifrån uppfunna. Samtidigt fanns en stor efterfrågan bland dåtidens unga att få ta del av information kring samtidens pop-och rockidoler. Denna efterfrågan fylldes i Sverige av en endaste tidning: OK!

Själv minns jag att mina kompisar och jag strök omkring bland Konsums tidningshyllor ivrigt bläddrandes i tidningen. OK släpptes varannan vecka, och var som sagt, egentligen den enda informationskanalen som fanns för att hålla sig uppdaterad av vad som var ballt och inne för samtidens ungdom.

Förra året utgavs en bok om OK:s historia. Det är den gamla tidningsmedarbetaren Jörgen Holmstedt som på ett oerhört illustrativt sätt återgett OK´s innehåll under 80-talet. Det är onekligen en fantastisk läsning, och ett inte mindre en fantastiskt bildupplevelse, som läsaren får ta del av. Direkt när man öppnar Boken om Ok- 80-talets största poptidning förflyttas man automatiskt till det oskyldiga 80-talet. Dagens garvade och etablerade stjärnor är i boken unga och oskuldsfulla. Det är ett intressant tidsdokument. 80-talet är ändå historiskt nära men så oerhört långt borta. På den tiden var exempelvis thrash metal, W.A.S.P. och Samantha Fox:s bara överkropp farligt och syndigt.

Holmstedt återger delar av intervjur men berättar samtidigt underhållande kring omständigheterna kring intervjuerna. Man får reda på hur det var att arbeta med dåtidens idoler i början av sina karriärer, som idag i vissa fall har blivit medieskygga divor och megastars. Faktum är att jag blev så fast i boken att jag inte kunde sluta läsa när jag väl öppnat den. Kapitel om Carola, Niklas Wahlgren och "Solstollarna" var till och med oväntat intressanta. Givetvis har det att göra med en stor och personlig igenkänningsfaktor. Jag rekommenderar alla i ålderspannet 30-45 år att läsa denna bok. Ni övriga skulle säkert också uppskatta den, om ni har en böjelse för intressant populärhistoria. Boken är bra mycket mer än OK. Den får 9 nostalgitrippar av 10 möjliga.

Centerpartiet är tyvärr inget skämt

Så har då äntligen Maud Olofsson försvunnit från Sveriges politiska rampljus. Otaliga är de inlägg här på bloggen där jag kritiserat och ifrågasatt Maud Olofssons politiska gärning och även hennes kompetens, såväl som medmänniska och som politiker. Ni som vill friska upp ert minne kan använda bloggens sökfunktion.

Maud Olofsson, som utan egen arbetslivserfarenhet, tjänade runt 2 miljoner kronor om året ställde sig bakom märkligare och märkligare förslag ju längre hennes politiska karriär fortskred. Förutom att Maud Olofsson själv vill titulera sig som "Alliansens mamma" är hennes största politiska gärning sänkt moms i restaurangbranschen. Möjligen är det vackert att rika Maud nu efter hennes mandatperiod kan äta billigare ute och samtidigt få sitt hem städat för en billig slant (rutavdraget). Att man sliter isär samhället och skapar en tjänstesektor, där arbetsförhållandena kan kan liknas vid slavarbete, verkar hon bry sig mindre om. Att mer pengar går i fickan på restaurangägare verkar också märkligt. För vilken kategori människor är ett slitande servitrisjobb (för minimal lön) attraktiv? För vilken kategori människor är ett städjobb hemma hos Olofssons och hennes gelikar attraktivt? Varför satsar man inte på skolan, vården eller en annan välfärdssektor istället för en redan blomstrande reaturangbransch? (den sektor som för övrigt genererar mest inkomster till den undre världen och organiserade brottsligheten.) I Olofssons värld verkar en fungerande restaurangbransch vara viktigare än en fungerande skola.

Ser man på Olofssons bakgrund är det inte svårt att förstå hennes bristande analytiska förmåga. Utan akademisk utbildning och förankring i arbetslivet är det svårt att föra fram realpolitiska lösningar. Under en riksdagsdebatt i år var hennes argument i friskoledebatten följande: Om företag kan göra läromedel och tjäna pengar på detta är det obegripligt att inte företag ska få tjäna pengar på att driva skolor. I samma anda fortsatte hon debatten. Diskussionsnivån och den logiska slutledningsförmågan var så låg att man fick byta kanal för att inte slå sönder TV:n.

Jag vill härmed tacka Maud Olofsson för den politiska gärning hon gjort detta land. Det är tur för Maud att hon lever i en skyddad bubbla som politiker. I det verkliga livet hade nämligen den outbildade och, på den fria arbetsmarknaden oattraktiva, 56-åriga tanten inte haft en chans att få ett nytt jobb. Det har hennes egen politik sett till.

När så Olofssons efterträdare Annie Lööf gjorde sitt första (?) offentliga TV-framträdande i gårdagens Agenda trodde jag inte mina ögon. Hon var om möjligt ännu mera världsfrånvänd än företrädare Olofsson!

Det började med att Lööf hävdade att Margaret Thatcher var hennes politiska förebild. Inte enbart för Thatchers politik, utan för att hon var kvinna. Alltså, någon hejd på dumheterna får det väl ändå vara. Ska man hylla politiska förebilder för kön snarare än för deras politiska gärning? Det bör tilläggas att Järnladyn Thatcher dessutom är känd för sin hårda linje mot arbetstagares rättigheter med oerhört tragiska sociala konsekvenser. Hela resonemanget från Lööfs sida kändes inte genomtänkt.

Vidare visade det sig att Lööf var emot EMU när Sverige rustade för folkomröstning i frågan. Senare gjorde hon en pudel och ändrade sig. Helt plötsligt gillade hon det europeiska valutasamarbetet. Nu, i efterklokhetens tecken var hon återigen emot samarbetet. Istället för att ge tydliga ekonmisk-politiska argument hävdade hon istället att hon var pragmatisk. När Grekland går mot konkurs med enorma negativa konsekvenser och ansvarstagande från övriga EMU-länder är det enkelt att återigen vara emot samarbetet. Det känns tryggt att "en av Sveriges vassaste politiker", som hon introducerades som igår, går "på känn" i så viktiga och avgörande politiska frågor.

När Lööf sedan menade att hon gärna ser att Sverige blir ett land med 40 miljoner invånare inom en snar framtid stängde jag av. Hennes argument var att Sverige ska vara ett nybyggarland. Arbetskraftsinvandringen ska öka med oändligt många procent. Det känns som en seriös lösning när segregationen och utanförskapet i Sverige ökar. När svenska ungdomar får emigrera till Norge för att få jobb och när arbetslösheten stiger och stiger. Då ska Sverige bli ett land med 40 miljoner människor- där alla startar företag- subventionerade av staten? Man skulle kunna tro att detta är ett dåligt skämt. Tyvärr är det inte så. Jag har svårt att se att Centerpartiet, en gång ett genuint bondeparti, kan få en enda röst i nästa val med denna vansinnespolitik. Å andra sidan har jag missbedömt den svenska väljarkåren förut. Den som lever får se...

Tårtgeneralen

Jag har under årens lopp varit ett ganska stort fan av Filip och Fredriks TV-produktioner. Deras serie 100-höjdare var, enligt min mening, det bästa de någonsin har gjort, men den nuvarande produktionen, Breaking news med Filip och Fredrik, är väl det enda som inte riktigt håller måttet. Det var därför med stor entusiasm jag tog mig an en av deras böcker, Tårtgeneralen.

Boken utspelar sig i 80-talets Köping; staden där Filip växte upp. Köping är en typisk svensk medelstor stad (eller egentligen tätort) som i ett samtida TV-program utnämns till Sveriges tråkigaste. Boken kretsar kring huvudpersonen Hasse P som lever ett ambulerande liv i 80-talets Västmanland. Den bygger på verkliga händelser och Hasse P har således funnits på riktigt.

Hasse P är en ungkarl i 40-årsåldern som dricker lite för mycket och drömmer om ett liv i rampljuset. När han ser TV-inslaget (det är för övrigt Jan Guillou som utnämner Köping till den tråkigaste staden) bestämmer han sig för att liva upp sin nyblivna hemort. Tillsammans med den lokale bagaren och några andra ortsoriginal bestämmer han sig för att baka världens största smörgåstårta och på så vis hamna i Guiness rekordbok. Efter många turer lyckas uppdraget.

Boken har en ganska så underfundig humor, på vanligt Filip och Fredrik-manér men bäst är skildringen av småstadsfenomenet. Eftersom jag själv är uppvuxen i ett småstadssamhälle känner man påfallande ofta igen sig i de fenomen som beskrivs i boken. Man har gänget utanför Konsum, skvallermentaliteten och ortens småbus. Hasse P:s öde och personlighet är beskrivet med värme, men det finns samtidigt en tragisk touch över Hasses livsöde.

Tårtgeneralen är en bra bok; smart berättad med ett fängslande personporträtt som sammahållande kitt. De som tror att Filip och Fredrik enbart är ett par skräniga pajasar får tänka om. Denna bok har trots humorn ett djup och ett flytande språk som passar väl in till berättelsen. Med Tårtgeneralen visar Filip och Fredrik att de inte bara kan göra bra TV utan även skriva underhållande böcker. Sju av tio tårtor blir betyget!