Systemfelens tidevarv

Jag har i flera år, bland annat på bloggen, påpekat hur vår välfärd sakta men säkert kommer att nedmonteras. Den allra viktigaste orsaken är det inbyggda systemfel som det liberala välfärdssystemet för med sig. Moraset kom snabbare än väntat. Det vittnar inte minst de senaste vårdskandalerna om.

Det mest förvånande med hela Carema - historien är att gemene man verkar vara chockad över hur välfärden faktiskt ser ut i dagens Sverige. Hallå, vad tänkte man sig när vinstdrivande riskkapitalbolag tar över vårdverksamhet? Att vården skulle bli bättre? Ett välfärdssystem som går ut på att osersiösa (och för den delen "seriösa) företag ska tjäna pengar på omsorg är helt feltänkt från början. För hur går vinst ihop med rikliga och goda måltider, hög personaltäthet, kompetent personal (som kräver skäliga löner, trygga anställningsvillkor och drägliga arbetsförhållanden) och genuin arbetsmoral? Ett barn kan räkna ut att den ekvationen är omöjlig.

Det sorgliga i denna härva är att politiker, företag och andra inte kan backa. De sätter sin liberala ideologi, som går ut på avreglering, fria val och vinstmaximering före allt sunt förnuft och den realpolitiska situationen. Så fungerar sann extremism. När bristerna uppdagas kommer ledande politiker med kvasi-argument som "ska man inte kunna tjäna pengar på att tillverka en stol?" och "Ska man inte tjäna pengar på att tillverka ett bord?". Det är en härlig människosyn att likställa de personer som en gång i tiden byggde upp detta land med möbler.

Företagen och politiker vill dessutom skuldbelägga personalen. De som sliter för någon ynka procent av de bonusar och topplöner som businessmännen i företagstoppen plockar ut. Det heter att man måste anställa personer som är genuint intresserade av att hjälpa äldre. Man förstår inte att personer som är genuint intresserade av att torka bajs till en oskälig lön och usla arbetsmarknadsmässiga förhållanden är ganska svåra att få tag på. Man förstår, eller vill inte förstå, att det är systemet det är fel på.

Tyvärr är omsorgen inte den enda välfärdssektorn som har raserat. I dagarna presenterade skolverket att de rättat 70 000 nationella prov. Var nionde MVG som var satta av lärare blev IG i skolverkets rättning. Alltså högsta betyg förvandlades till underkänt. På ett nationellt prov, där förutsättningarna och rättningsanvisningarna ska vara lika. Ja, ni läste rätt! Hur kan detta vara möjligt? Förmodligen är enskilda lärare så barockt dumma i huvudet att de inte har en aning om hur de ska sätta betyg. Eller också är det bisarra resultatet ett tydligt uttryck för ett systemfel. Välj själva vad ni har för orsaksförklaring. Dumjävlar! (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/mvg-blev-ig-vid-omrattning_6632398.svd#after-ad)

Lorden i trafiken

Det är nu över tolv år sedan som jag erhöll mitt körkort. Dagen för "uppkörningen" var en av de mest nervösa i mitt liv hittills. Jag minns tydligt hur min vänsterfot darrade på kopplingen och att jag kände paniken sprida sig när jag insåg att jag inte hade koll på vilken hastighetsgräns som gällde på vägen jag körde. I vilket fall gick det bra. Jag fick mitt körkort, på första försöket dessutom.

Det tog sedan åtskilliga år innan jag köpte min första bil. Givetvis var det en begagnad bil och när det kommer till begagnade bilar är det som att köpa grisen i säcken. Lyckligtvis konsulterade jag min far som tog sig tid att agera expert och med hans hjälp blev inköpet lyckat.

Trots det lyckade inköpet hade jag ingen aning om att det var så dyrt att vara bilägare. Förutom vägskatter, försäkringar och skyhögt bensinpris (skulle kunna generera ett eget blogginlägg) tillkommer en mängd andra utgifter; service av bilen, däckbyte (om man inte gör det själv), besiktning och när något behöver repareras. För en hårt slitande och skattebetalande låg/medelinkomsttagare är utgifterna enorma.

Dagens system ser dock ut som det gör, och att bli bilägare är ett aktivt val. Därmed får bilens utgifter ingå i den månatliga budgeten. Det som stör mig något oerhört är dock att dessa enorma utgifter inte räcker till. Det finns människor vars yrke tydligen går ut på att göra livet surt för den gemene medborgaren. Jag talar naturligtvis om parkeringsvakter och poliser...

I somras var jag och semestrade i Jönköping. I tre dagar bodde jag på hotell, åt på stadens restauranger och nyttjade kollektivtrafiken. Åtskilliga tusen gick således till Jönköpings näringsliv och kommun. Vad var kommunens tack?

Under en regnig dag bestämde jag och mitt resesällskap att vi skulle bowla. I spöregn lyckades vi till slut lokalisera den från stadskärnan avlägsna bowlinghallen. Efter att ha irrat omkring i bilen med vindrutetorkarna på maxnivå var vi lyckliga över att äntligen ha hittat vår slutdestination. Vi hade bokat tid och var några minuter försenade. Fort ut ur bilen, upp med jackan över huvudet och in i värmen. Bowlingen, som tog en timme och kostade 250 kronor gick bra. När vi kom till bilen så hade vi givetvis fått en parkeringsbot. Utanför en bowlinghall, i ett perifert och ösregnigt Emlia-område. Tack för det Jönköping!

Några veckor senare hände samma sak i min hemkommun. På en parkering där man får stå i två timmar, stod jag tydligen två timmar och fjorton minuter. Skitroliga pengar. Som grädde på moset blev jag för någon vecka sedan stoppad av polisen. På en sträcka där hastigheten är 30 km/h och som ligger 200 meter från mitt hem fick jag helt plötsligt häng av polisen. Istället för att lösa de otaliga mängder brott som de inte lyckats klara upp (varav flera mord enbart i den stad där jag bor) valde två poliser att lägga sina resurser på mig. Efter att ha blivit förhörd, uppkollad mot registret och ha fått blåsa i alkometern blev jag delgiven mitt fruktansvärda brott. Jag hade glömt att ha bilbälte på mig de 200 meter jag färdades. Jag fick välja på att låta det gå till rättegång eller att acceptera ett strafföreläggande. Eftersom jag hade räknat med en livstidsdom på grund av min förskräckliga förseelse blev jag glad och accepterade det senare alternativet. Då kom chocken. Det skulle kosta 1500:- FEMTONHUNDRA kronor. Polisens prioriteringar är ett skämt. Å andra sidan är det väl ett uppklarat brott. Det ser bra ut i statistiken och konstapel Kling och Klang är nöjda. Samtidigt minskar allmänhetens förtroende för polisen år för år. I wonder why...

Blod, eld, död!

I somras sände SVT flera timmar thrash metal live från Göteborg. Det var de fyra största banden inom genren som bjöd på en helt ok show. I en av pauserna mellan akterna dök författaren Ika Johanesson upp och berättade om den bok hon sedan länge skrev på. Den skulle handla om subkulturen black metals framväxt i Sverige. Boken, som hade titeln Blod, eld, död, skulle finnas på marknaden under hösten. Redan där började en längtan efter boken att växa inom mig.

För några månader sedan förbeställde jag boken och fick den i min ägo i slutet av september. Titeln blod, eld, död härstammar från Sveriges och världens första, och kanske främsta, black metal-band Bathorys fjärde platta (Blood, fire, death, 1988).

Anledningen till att jag var så uppspelt över att läsa boken är att jag själv under flera år har tillhört black-metalscenen och är väl förtrogen med dess tankegångar, subkulturella attribut, förgrundsgestalter och historia. Hittills har inget seriöst svenskt försök gjorts att skildra black metal-kulturen. Det har funnits ett stort tomrum. Det tomrummet fyller nu Johannessons bok.

Ika Johanesson och hennes medförfattare Jon Jeffersson Klingberg gör inte anspråk på att ge en kronologisk skildring i boken, utan gör istället en tematisk ansats. Med utgångspunkt från personer och band som har betytt mycket för genren späckas boken med 364 sidor fascinerande läsning. Vi får bland annat följa Nifelheim-bödernas syn på att ha blivit förlöjligade som "bröderna hårdrock" med hela svenska folket, en exklusiv och intressant intervju med Dissections Jon Nötdveidt precis innan han tog sitt liv och en skildring av vår samtids ondaste band; Watain.

Som ni märker handlar boken om personer och företeelser som nog mest är kända för en redan initierad krets. Om boken har ett problem så skulle det vara just det. För gemene man ter sig nog boken tämligen obegriplig. Men för den invigde blir det oerhört intressant läsning, där det i princip är helt omöjligt att slita sig.

Personligen tycker jag att kapitlet om bandet Bathorys uppkomst och utveckling är det mest intressanta. Bathory är ett av mina absoluta favoritband, även om jag gillar Quorthons (bandets frontman) mer vikingaepiska era framför black metal-perioden. Vidare är berättelsen om den svenska och norska svarta cirkeln som utvecklades i de båda nordiska länderna i slutet av 80-talet väldigt fängslande. Även personporträttet av Mayhems sångare Pelle Ohlin (Dead) ger flera nya anekdoter som man inte hört talas om.

Efter att ha läst ut boken har jag "youtubat" en mängd relaterade dokumentärer och videoklipp. Bland annat Bathorys skivsignering i Stockholm 1987, tonårskonserter med Morbid och jamsessioner från 80-talets slut med Mayhem. Att ha fått följa Black metal-scenen och dess utveckling har varit oerhört fascinerande i det verkliga livet. Boken "Blod, eld , död" fyller i vissa tomluckor och späder på den fascinationen nu när man sedan länge lämnat det subkulturella bakom sig. Boken är det mest intressanta som utgivits på mycket länge, och en tia känns som ett mycket välförtjänt betyg.

Ett inlägg av glädje!

Den gamla anrika fotbollsklubben Åtvidabergs FF är tillbaka i svensk fotbolls finrum! Oerhört starkt jobbat! : )

Juholt sätter spiken i kistan?

Det är föga förvånande att den nytillträdde partiledaren för socialdemokraterna, Håkan Juholt, har trampat i klaveret och nu blir utsatt för ett mediedrev. Jag har skrivit det många gånger förut, och får härmed anledning att ta upp det igen: vår samhällsdevis är att mycket vill ha mer och att roffa åt sig så mycket som möjligt.

Socialdemokraterna (arbetarnas- och fotfolkets parti) har en diger historia av fifflande partitoppar. Partiets anseende har historiskt allvarligt skadats av Geijer- och IB-affären, Björn Rosengren och Mona Sahlin.

Att socialdemokratiska kommunalpampar festar upp skattemedel och att Göran Persson håvar in orimliga gager för föreläsningar och samtidigt bygger en palatsliknande bostad i Södermanland rimmar illa med solidaritet och jämlikhet. Juholts fiffel torde vara den ultimata spiken i kistan. Inte bara för det socialdemokratiska förtroendet, utan också för politikernas.

I ärlighetens namn visste inte många vem Håkan Juholt var innan han trädde fram som partiledare för socialdemokraterna. Få visste vem Sofia Arkelsten var när hon blev moderaternas pressekreterare och enbart politiskt initierade kände till Annie Lööf innan hon tog över Centerpartiet. Alla dessa har gemensamt att de hamnat i blåsväder när blivit lite närmare granskade. Hur många politiker i riksdagen är egentligen ärliga? Hur många av de 349 ledamöterna tål en närmare granskning? Vill vi ens ha svar på dessa frågor?

Att riksdagens ledamöter håvar in 56 000 kronor i månaden (betydligt mycket mer för statsråd) och får otroliga förmåner i form av bland annat gratis taxiresor, boende, och bjudningar räcker tydligen inte. De måste ha mer. De måste fiffla till sig allt man bara kan. Folkets representanter. Det är tragiskt.

Att partiledarna dessutom för den dubbla lönen av ovannämnda siffror står i TV-programmet Agenda och babblar helt världsfrånvänt blir en märklig blandning av tragik och fars. Den ena vill att 30 miljoner människor ska "arbetskraftsinvandra" till Sverige och hävdar att somalier är världens bästa entreprenörer. De har tydligen byggt upp såväl USA som Storbritannien. Den andre vill inte ens medverka i debatten för att de ska stå på en viss sida som ett annat parti. Man tar sig för pannan...

Som jag även varit inne på är det inte bara politiker som tar rejäla klavertramp. I gårdagens Uppdrag granskning fick man se hur den, av media, upphöjde Pär Johansson egentligen behandlade de utvecklingsstörda som ingår i hans teatergrupp. Föga förvånande håvade Johansson in oerhörda summor och hade skyhögt högre lön än alla andra. Tyvärr inget uppseendeväckande i detta armbågssamhälle.

Håkan Juholt kanske inte klarar drevet. Det får tiden utvisa. Problemet är bara vem som ska kunna ersätta i så fall. Ardalan Shekarabi, Ibrahim Baylan eller någon annan som i boken om socialdemokraternas ungdomsförbund (Torbjörn Nilsson de omänskliga - recension finns att läsa på bloggen) beskrivs som genomkorrupta? Finns det ens någon...

Aningen beroendeframkallande

Det var ett tag sedan jag köpte mig en ANDROID-telefon. Givetvis ger en sådan mängder av möjligheter. De nya telefonerna är som små datorer. Det har dock tagit tid att utnyttja telefonen fullt ut.

Lorden är vid det här laget så pass gammal att han har varit med om mobiltelefonens utvecklingsstadier. I flera år var jag nöjd över att enbart kunna ringa eller skicka sms. När MMS:en sedan slog igenom höjde jag kraven på telefonerna. Den skulle även ha en bra kamera! Telefonen som hade detta var under en relativt lång period fulländad enligt mig. Att använda Internet via mobiltelefon var inte särskilt lockande. Segt, dyrt och larvigt. Finns det något mer störande än människor som ständigt sitter och knappar på sin nalle?

Men när sedan Facebook blev ett dagligt och naturligt inslag även i Lordens liv började jag överväga möjligheten att ändå skaffa mig en telefon med någorlunda goda surfmöjligheter. Sagt och gjort. Det var dags för en Android-telefon! Under ganska lång tid var "Facebookappen", "Wikipedia-appen" och "google" det enda jag använde. Sedan insåg jag att det fanns appar till allt; för att hålla koll på fotbollsresultat, sin personliga ekonomi, frågesportsspel och varnärmaste bensinstation finns. Kort och gott har jag förvandlats till en mobilnörd. I gubbig ålder dessutom. Den ultimata kapituleringen kom häromdagen då jag skaffade mig den senaste (?) flugan wordfeud. För den som inte vet så är wordfeud ett slags "alfapet" där man kan utmana sina nära och kära (och även ovänner för den delen) i ordfighter. Nu finns det ingen hejd på dekadensen längre. Mobilen är på ständig ladddning och målet att bli grym på wordfeud har börjat. Får se om man lyckas eller skiter i det för att hoppa på nästa tekniska innovationsfluga kopplad till mobilen. Den som lever får se.

Mycket mer än OK nostalgi!

I min barndom, på det ljuva 80-talet, fanns inte dagens otroliga utbud på information. Sociala medier, kommersiell TV och mp3 :or var långt ifrån uppfunna. Samtidigt fanns en stor efterfrågan bland dåtidens unga att få ta del av information kring samtidens pop-och rockidoler. Denna efterfrågan fylldes i Sverige av en endaste tidning: OK!

Själv minns jag att mina kompisar och jag strök omkring bland Konsums tidningshyllor ivrigt bläddrandes i tidningen. OK släpptes varannan vecka, och var som sagt, egentligen den enda informationskanalen som fanns för att hålla sig uppdaterad av vad som var ballt och inne för samtidens ungdom.

Förra året utgavs en bok om OK:s historia. Det är den gamla tidningsmedarbetaren Jörgen Holmstedt som på ett oerhört illustrativt sätt återgett OK´s innehåll under 80-talet. Det är onekligen en fantastisk läsning, och ett inte mindre en fantastiskt bildupplevelse, som läsaren får ta del av. Direkt när man öppnar Boken om Ok- 80-talets största poptidning förflyttas man automatiskt till det oskyldiga 80-talet. Dagens garvade och etablerade stjärnor är i boken unga och oskuldsfulla. Det är ett intressant tidsdokument. 80-talet är ändå historiskt nära men så oerhört långt borta. På den tiden var exempelvis thrash metal, W.A.S.P. och Samantha Fox:s bara överkropp farligt och syndigt.

Holmstedt återger delar av intervjur men berättar samtidigt underhållande kring omständigheterna kring intervjuerna. Man får reda på hur det var att arbeta med dåtidens idoler i början av sina karriärer, som idag i vissa fall har blivit medieskygga divor och megastars. Faktum är att jag blev så fast i boken att jag inte kunde sluta läsa när jag väl öppnat den. Kapitel om Carola, Niklas Wahlgren och "Solstollarna" var till och med oväntat intressanta. Givetvis har det att göra med en stor och personlig igenkänningsfaktor. Jag rekommenderar alla i ålderspannet 30-45 år att läsa denna bok. Ni övriga skulle säkert också uppskatta den, om ni har en böjelse för intressant populärhistoria. Boken är bra mycket mer än OK. Den får 9 nostalgitrippar av 10 möjliga.