Leif GW Persson är känd för att kritisera den svenska polisen. Han gör det i debattartiklar, som sidekick i TV-programmet Efterlyst och i sina kriminalromaner. Perssons senaste bok Faller fritt som i en dröm utgör inget undantag. Bokens tes, som får ses som fiktiv, är att Palmemordet iscensattes av några SÄPO-poliser. Förutom att poliserna är mördare utmålas de som oerhört kallhamrade och osympatiska människor. I en sidohandling kämpar även poliskommissarien, tillika rättshaveristen, Evert Bäckström med att sprida skit omkring sig och frambringa sin egen tes kring statsministermordet. Också han en orehört osympatisk person. Även om GW skriver fiktion finns det säkerligen en liten (eller stor) gnutta sanning bakom personporträtten. Som professor i kriminologi arbetar GW nära polisen och lär ha god kännedom om personalens kompetens, egenskaper och olater.
Att den svenska polisen har problem är allmänt känt. Om det vittnar bland annat svårigheten att få fast barnmördaren i Arboga och den handfallenhet polisen uppvisar inför den organiserade brottsligheten. Det största problemet torde ligga i det ledarskap som tillämpas. Ledaren, chefen, har alltid det yttersta ansvaret för verksamheten. Chefen visar vägen med prioriteringar, attityd, inställning och krav på sina underordnade. Givetvis ska chefen också ha stora krav på sig själv.
Svenska polischefer har genom åren saknat den där riktiga auktoriteten som genast entusiasmerar medborgarna och invaggar oss i ett lugn. Det är också sådana chefer som ser till att saker blir gjort och att verksamheten gör rätt prioriteringar. En polischef måste ständigt förhålla sig kritisk till verksamheten och kontinuerligt utvärdera varför man inte löser tillräckligt med brott.
Utan att ha haft följande personer som chefer kan jag med lätthet avfärda dem som bra utifrån mitt medborgarperspektiv. Riksfjanten Björn Eriksson uträttade inte mycket under sina år som rikspolischef. Idag arbetar Björn som landshövding i Östergötland. Han figurerar således ofta i media (både i artiklar och i debattprogram) och har milt uttryckt inte imponerat på Lorden.
Den förre chefen för länskriminalen Leif Jennekvist lyckades visserligen lösa mordet på Anna Lindh. Till det brottet hade han dock obegränsat med resurser. Jennekvist lyckades inbringa ett helt ok förtroende som naggades rejält i kanten när han några år senare misstänktes för brottsprovokation och var troligen inblandad i härvor där han brutit mot källskyddsprincipen etc.
Den polischef som syns mest i media just nu är Carin Götblad. Som länspolismästare i Stockholm axlar hon ett stort ansvar. Förutom att Götblad har överbettet emot sig ger hon ett mycket sympatiskt intryck. Götblad har blivit vald som årets chef och kör minst sagt den mjuka linjen. Att det behövs mjuka perspektiv och att Götblad är en bra chef tänker jag inte ifrågasätta. Däremot är hon som chef ett skyltfönster för hela den svenska polisen. Hennes uppträdande och uttalanden sätter stor prägel på hur det svenska folket uppfattar poliskårens attityd, inställning och kompetens. Carin Götblad är ingen auktoritet. Hon är mormorssnäll och har talat som invigningstalalare på gayfestivalen Pride 2005. Hon har också blivit utvald till årets hetero av de homosexuella. När hon i förra veckan medverkade i ett TV-program satt hon försynt och påstod att man var tvungen att tillvarata alla egenskaper som gaypoliser har, eftersom de är så underbara människor. När en kvinna sitter, med låg röst och ett nervöst skratt, i TV och berömmer alla gaypoliser i Sverige och samtidigt är en av Sveriges högsta polischefer, sänder det signaler till samhället. Sverige vill ha politiskt korrekta chefer som är alla till lags. Signalen till de hårda, tuffa och kriminella gängen, förortsgangstrarna och andra är att de kan räkna med att bli bjudna på bullar om de fortsätter att begå sina brott.
I mitt fotoalbum finns ett lite speciellt kort. I Visby 1998 står en halvsliten Lord och klappar en polishäst. På hästens rygg sitter en medelålders kvinna med kraftigt överbett och ler in i kameran. Jag minns att jag bad om att få hoppa upp på hästen och sätta mig bakom henne för en posering. Hennes mjuka svar var "njae nej hehe, du kan få klappa hästen och ta en bild istället". Den dåvarande ridande polisen Carin Götblads mjuka tonläge hade en lugnande inverkan på en i övre tonåren berusad Lord. Jag är inte säker på att samma mjuka framtoning blidkar en förhärdad yrkeskriminell.
torsdag 10 april 2008
tisdag 8 april 2008
Museer har blivit de intellektuellas högborg
Jag har tidigare kritiserat Alliansen för att stöda politiska åtgärder som reducerar medborgarens intresse för kultur. Då tog jag deras förslag kring avgifter för boklån på biliotek som exempel (http://lordensblogg.blogspot.com/2007/10/gratis-bokln-p-bibliotek-en.html). Lyckligtvis har inte det förslaget sjösatts än. Bra så.
Att det finns ett stort intresse för vårt kulturarv i Sverige vittnar ett TV-program som Antikrundan om. SVT:s långkörare har precis klarat av sin 20:e säsong och varje vecka lockade programmet runt två miljoner tittare. En fantastisk siffra för ett folkbildande program som går stick i stäv mot de övriga fördumningsprogrammen som det mesta av TV-utbudet består av.
Visserligen kanske många tittare snarare finner ett intresse av att se saker värderade än att få en historia, och en berättelse, kring föremålen. Men av två miljoner tittare borde åtminstone en ansenlig mängd av dessa vara genuint kultur- och historieintresserade. Därför råder det inget tvivel om att många av Sveriges medborgare borde sukta efter samhällets främsta bildningscentrum, våra museer. Att gå på museum har, enligt min erfarenhet, varit förenat med att vara bildad och kulturell. "Vanligt folk" eller medelsvensson har inte lockats.
Alla läsare har besökt ett museum åtminstone någon gång. För de flesta säkert under tvingande omständigheter i skolsammanhang. Men hur många av er har gått frivilligt? Hur många vet ens om vilket utbud av kultur- och idéhistoria som finns nära dig i just din stad och på dina lokala museer? Inte speciellt många är min gissning. Samtidigt vet jag om att flera av de som läser här är notoriska anhängare av just Antikrundan.
Här har alltså kommunala, regionala och nationella makthavare en jättechans att verkligen tillgodose medborgarnas intresse för vårt kulturarv. Tar man det tillvara? Nej, istället för att göra kulturutbudet folkligt satsar man på samma dolda marknadsföring, som enbart den intellektuellt bevandrade uppmärksammar, samtidigt som man försämrar förutsättningarna för att göra museebesök till ett naturligt vardagsinslag hos gemene man. Sedan Alliansens makttillträde har entrén på våra museer nämligen blivit avgiftsbelagd. Helt bisarrt. Även om jag personligen gärna kan betala en slant för att få se på konst, svenska allmogeskåp, utställning om vikingar mm, är jag övertygad om att entréavgiften blir ytterligare en anledning för den ovane museebesökaren att förbli ovan. Senast idag strosade jag omkring på ett museum, vars utställningar jag är övertygad om hade tillatalat många.
2006 gav Sverige drygt 29 miljarder kronor i bilaterala och multilaterala bistånd. Med dessa enorma summor i baktanke borde staten kunna erbjuda Sveriges medborgare kunskap om vår kulturella och historiska identitet gratis. Det är det minsta man kan begära. Istället ökar staten glappet mellan gemene man och museebesökaren. Museer har idag i högre grad än förut blivit de intellektuellas högborg.
Att det finns ett stort intresse för vårt kulturarv i Sverige vittnar ett TV-program som Antikrundan om. SVT:s långkörare har precis klarat av sin 20:e säsong och varje vecka lockade programmet runt två miljoner tittare. En fantastisk siffra för ett folkbildande program som går stick i stäv mot de övriga fördumningsprogrammen som det mesta av TV-utbudet består av.
Visserligen kanske många tittare snarare finner ett intresse av att se saker värderade än att få en historia, och en berättelse, kring föremålen. Men av två miljoner tittare borde åtminstone en ansenlig mängd av dessa vara genuint kultur- och historieintresserade. Därför råder det inget tvivel om att många av Sveriges medborgare borde sukta efter samhällets främsta bildningscentrum, våra museer. Att gå på museum har, enligt min erfarenhet, varit förenat med att vara bildad och kulturell. "Vanligt folk" eller medelsvensson har inte lockats.
Alla läsare har besökt ett museum åtminstone någon gång. För de flesta säkert under tvingande omständigheter i skolsammanhang. Men hur många av er har gått frivilligt? Hur många vet ens om vilket utbud av kultur- och idéhistoria som finns nära dig i just din stad och på dina lokala museer? Inte speciellt många är min gissning. Samtidigt vet jag om att flera av de som läser här är notoriska anhängare av just Antikrundan.
Här har alltså kommunala, regionala och nationella makthavare en jättechans att verkligen tillgodose medborgarnas intresse för vårt kulturarv. Tar man det tillvara? Nej, istället för att göra kulturutbudet folkligt satsar man på samma dolda marknadsföring, som enbart den intellektuellt bevandrade uppmärksammar, samtidigt som man försämrar förutsättningarna för att göra museebesök till ett naturligt vardagsinslag hos gemene man. Sedan Alliansens makttillträde har entrén på våra museer nämligen blivit avgiftsbelagd. Helt bisarrt. Även om jag personligen gärna kan betala en slant för att få se på konst, svenska allmogeskåp, utställning om vikingar mm, är jag övertygad om att entréavgiften blir ytterligare en anledning för den ovane museebesökaren att förbli ovan. Senast idag strosade jag omkring på ett museum, vars utställningar jag är övertygad om hade tillatalat många.
2006 gav Sverige drygt 29 miljarder kronor i bilaterala och multilaterala bistånd. Med dessa enorma summor i baktanke borde staten kunna erbjuda Sveriges medborgare kunskap om vår kulturella och historiska identitet gratis. Det är det minsta man kan begära. Istället ökar staten glappet mellan gemene man och museebesökaren. Museer har idag i högre grad än förut blivit de intellektuellas högborg.
onsdag 2 april 2008
Fiaskoförutsättningar för Lapgar Open slutade i succéturnering
Förutsättningarna för den tredje upplagan (men årets andra) av Lapgar open var minst sagt fiaskobetonade. Att tunga pjäser som Holk, Rajja, Whinnen, Eddie, Katten, Fir, Rars, Olsson, Lill, Wilson, Bjarnolf, Big-B, Don Askling, Svedlund och andra, som vanligvis gillar att lira poker prioriterade andra saker före turneringen, gjorde att den förmodade uppslutningen skulle vara låg.
När jag på morgonen skulle registrera mig till turneringen och skrev in lösenordet visade det sig att det inte gick. Vansinnig och stressad fick jag tag på Svenska spels kundservice. En av mitt tonfall skärrad "Mathias" lovade att hjälpa mig och åtgärda problemet. Runt klockan 09 ringde han min mobil och meddelade att det nu skulle gå att registrera sig för turneringen med det ursprungliga lösenordet. Lorden nöjde sig med detta, och sugen inför kvällens spel kunde han slappna av. Runt 11-snåret ringde dock en polare och påpekade att det fortfarande inte gick att registrera sig på turneringen. Eftersom Lorden tillhör den koleriska kategorin (se tidigare blogginlägg) blev han vansinnig och bestämde sig för att ringa upp det nummer som hade ringt till mobilen två timmar tidigare.
I luren möts jag (ja, jag upphör här med tredje person singular. Lorden och jag är samma person) av en mjuk tjej/tant som bryskt får veta att jag söker "Mathias". Jag blir omedelbart omkopplad och får tag på en Mathias och börjar redogöra för att problemet med registreringen inte är åtgärdat. Mathias i andra luren verkar helt oförstående och efter att ha tagit emot högljudd information i trettio sekunder får han fram att det är fel Mathias jag pratar med. Han ber mig att vänta så att han kan få tag på rätt Mathias. Följande konversation hörde jag då i bakgrunden:
- Mathias, det är någon som söker dig. Han säger att ni har pratats vid på morgonen. Det är om någon privat turnering som inte fungerar
- Men va fan, jag hjälpte ju honom. Hur har han fått tag på det här numret? Låter han arg?
- Inte vet jag...Ja, det gör han.
Sedan återkommer "fel" Mathias till luren och säger att "den riktige Mathias" inte finns på plats. Sedan blir jag uppmanad att återigen ringa det generella kundtjänstnumret. Sagt och gjort. Denna gång får jag tala med Lennart. Han har fullt upp med att försöka hitta min turnering, trots att jag beskriver när den ska gå av stapeln och vilket nummer den har. Han verkar stressad av mitt tonfall och ber att få återkomma. Trettio minuter senare ringer den rätte Mathias upp och säger att han omregistrerat min turnering och att det nu ska vara fritt fram. Äntligen, utbrister jag och tillägger att etablissemanget aldrig kan stoppa Lapgar Open.
När väl turneringen drar igång klockan 19:15 meddelar en tjejkompis att hon precis har missat registreringen. Vi är därmed åtta tappra spelare som är väldigt entusiastiska trots den glesa uppslutningen. Den här gången är det verkligen kvalitet framför kvantitet. Nästan samtliga tillhör ett gäng som känt till varandra under10- 20-talet år faktiskt. De tappra var (in no particular order): PokerS, KenLemonad, retle, Lapgar, Mario, Jimpa666, OldYellow och Dorlaath. All heder till er grabbar!
Givetvis är humöret på topp. Den på förhand självutnämnde segraren retle förvånar alla efter bara några händer när han ställer all in efter visat bord. Till allas förvåning synar OldYellow med mellanpar, som står. Retle hade ställt tom med AK. Nästan samtliga spelare är sedan kvar under återstående timme. Endast Mario ryker precis innan pausbreaket. Bland annat efter att ha fått spö med två par mot en floppad triss (med pockets på hand) av Lorden himself.
Nästkommande timme består av ställningskrig. Nästa att åka är Dorlaath som blir utslagen av undertecknad, även Jimpa666 får se sig slagen av mig. Den sista sessionen är det alltså fyra spelare kvar. Samtliga med nästan lika många marker. Man kan ta på spänningen. Att gå med en höjning pre flop kan vara både vinnande och förödande. OldYellow, som tappat lite, går all in med K-6 och får syn av mig med AA. När bordet är visat har han träffat både en K och en 6:a, den sista givetvis på rivern. När OldYellow några händer senare möter PokerS med AK mot 44 träffar PokerS en 4 på river, men det ger samtidigt OldYellow en stege. Många pikar ges till OldYellow som stundtals har oerhörd tur.
Eftersom bara två spelare får pengar är de tre kvarvarande spelarna nu rejält på tårna och nervösa. Speciellt när två av dem är Lorden och O som ni läsare alla känner till. O och jag har ungefär lika mkt marker när han plötsligt ställer all in pre flop. Eftersom jag har JJ kan jag inte göra annat än att syna. Man kan inte släppa JJ när man befinner i en dylik situation. Vilka händer ska man spela då egentligen? Sitta och vänta på AA? Då hinner blindsen äta upp dig. Hursomhelst står mina JJ och jag kan för en gångs skull skrika av glädje här hemma. ITM (in the money) och dessutom få sätta O på bubblan. Skönt.
I heads upen får jag återigen (efter en tids böljande fram och tillbaka) JJ, OldYellow går all in, jag synar. Han visar en skräphand och segern i Lapgar Open 2 är LORDENS. Riktigt skönt eftersom det är mer prestige än ekonomisk vinst i dessa privat anordnade turneringar. För den intresserade så vann jag den blygsamma summan på 480 kronor.
Med tanke på strulet innan och tjatet på folk om att vara med, utan gehör, så tänkte jag att detta var sista Lapgar Open. Men vi som ändå lirade hade nog väldigt trevligt och en rolig stund. Det behöver inte alltid vara 15 + spelare för en lyckad turnering. Givetvis är jag i skrivande stund nöjd över att ha vunnit, men kanske ser jag en öppning för en ny Lapgar Open i framtiden. Då kanske med bättre upplsutning.
Vill avslutningsvis tacka samtliga spelare för god match, gott uppförande och en underhållande turnering. Bis später!
När jag på morgonen skulle registrera mig till turneringen och skrev in lösenordet visade det sig att det inte gick. Vansinnig och stressad fick jag tag på Svenska spels kundservice. En av mitt tonfall skärrad "Mathias" lovade att hjälpa mig och åtgärda problemet. Runt klockan 09 ringde han min mobil och meddelade att det nu skulle gå att registrera sig för turneringen med det ursprungliga lösenordet. Lorden nöjde sig med detta, och sugen inför kvällens spel kunde han slappna av. Runt 11-snåret ringde dock en polare och påpekade att det fortfarande inte gick att registrera sig på turneringen. Eftersom Lorden tillhör den koleriska kategorin (se tidigare blogginlägg) blev han vansinnig och bestämde sig för att ringa upp det nummer som hade ringt till mobilen två timmar tidigare.
I luren möts jag (ja, jag upphör här med tredje person singular. Lorden och jag är samma person) av en mjuk tjej/tant som bryskt får veta att jag söker "Mathias". Jag blir omedelbart omkopplad och får tag på en Mathias och börjar redogöra för att problemet med registreringen inte är åtgärdat. Mathias i andra luren verkar helt oförstående och efter att ha tagit emot högljudd information i trettio sekunder får han fram att det är fel Mathias jag pratar med. Han ber mig att vänta så att han kan få tag på rätt Mathias. Följande konversation hörde jag då i bakgrunden:
- Mathias, det är någon som söker dig. Han säger att ni har pratats vid på morgonen. Det är om någon privat turnering som inte fungerar
- Men va fan, jag hjälpte ju honom. Hur har han fått tag på det här numret? Låter han arg?
- Inte vet jag...Ja, det gör han.
Sedan återkommer "fel" Mathias till luren och säger att "den riktige Mathias" inte finns på plats. Sedan blir jag uppmanad att återigen ringa det generella kundtjänstnumret. Sagt och gjort. Denna gång får jag tala med Lennart. Han har fullt upp med att försöka hitta min turnering, trots att jag beskriver när den ska gå av stapeln och vilket nummer den har. Han verkar stressad av mitt tonfall och ber att få återkomma. Trettio minuter senare ringer den rätte Mathias upp och säger att han omregistrerat min turnering och att det nu ska vara fritt fram. Äntligen, utbrister jag och tillägger att etablissemanget aldrig kan stoppa Lapgar Open.
När väl turneringen drar igång klockan 19:15 meddelar en tjejkompis att hon precis har missat registreringen. Vi är därmed åtta tappra spelare som är väldigt entusiastiska trots den glesa uppslutningen. Den här gången är det verkligen kvalitet framför kvantitet. Nästan samtliga tillhör ett gäng som känt till varandra under10- 20-talet år faktiskt. De tappra var (in no particular order): PokerS, KenLemonad, retle, Lapgar, Mario, Jimpa666, OldYellow och Dorlaath. All heder till er grabbar!
Givetvis är humöret på topp. Den på förhand självutnämnde segraren retle förvånar alla efter bara några händer när han ställer all in efter visat bord. Till allas förvåning synar OldYellow med mellanpar, som står. Retle hade ställt tom med AK. Nästan samtliga spelare är sedan kvar under återstående timme. Endast Mario ryker precis innan pausbreaket. Bland annat efter att ha fått spö med två par mot en floppad triss (med pockets på hand) av Lorden himself.
Nästkommande timme består av ställningskrig. Nästa att åka är Dorlaath som blir utslagen av undertecknad, även Jimpa666 får se sig slagen av mig. Den sista sessionen är det alltså fyra spelare kvar. Samtliga med nästan lika många marker. Man kan ta på spänningen. Att gå med en höjning pre flop kan vara både vinnande och förödande. OldYellow, som tappat lite, går all in med K-6 och får syn av mig med AA. När bordet är visat har han träffat både en K och en 6:a, den sista givetvis på rivern. När OldYellow några händer senare möter PokerS med AK mot 44 träffar PokerS en 4 på river, men det ger samtidigt OldYellow en stege. Många pikar ges till OldYellow som stundtals har oerhörd tur.
Eftersom bara två spelare får pengar är de tre kvarvarande spelarna nu rejält på tårna och nervösa. Speciellt när två av dem är Lorden och O som ni läsare alla känner till. O och jag har ungefär lika mkt marker när han plötsligt ställer all in pre flop. Eftersom jag har JJ kan jag inte göra annat än att syna. Man kan inte släppa JJ när man befinner i en dylik situation. Vilka händer ska man spela då egentligen? Sitta och vänta på AA? Då hinner blindsen äta upp dig. Hursomhelst står mina JJ och jag kan för en gångs skull skrika av glädje här hemma. ITM (in the money) och dessutom få sätta O på bubblan. Skönt.
I heads upen får jag återigen (efter en tids böljande fram och tillbaka) JJ, OldYellow går all in, jag synar. Han visar en skräphand och segern i Lapgar Open 2 är LORDENS. Riktigt skönt eftersom det är mer prestige än ekonomisk vinst i dessa privat anordnade turneringar. För den intresserade så vann jag den blygsamma summan på 480 kronor.
Med tanke på strulet innan och tjatet på folk om att vara med, utan gehör, så tänkte jag att detta var sista Lapgar Open. Men vi som ändå lirade hade nog väldigt trevligt och en rolig stund. Det behöver inte alltid vara 15 + spelare för en lyckad turnering. Givetvis är jag i skrivande stund nöjd över att ha vunnit, men kanske ser jag en öppning för en ny Lapgar Open i framtiden. Då kanske med bättre upplsutning.
Vill avslutningsvis tacka samtliga spelare för god match, gott uppförande och en underhållande turnering. Bis später!
tisdag 1 april 2008
Aprilskämt är ett stående inslag i den svenska vardagslunken
Av tradition är den första april en dag då det är legitimt att lura sin omgivning. Släktingar, vänner och framför allt massmedia försöker sig på åtminstone någon bluff under dagen. Det kanske mest kända aprilskämtet i Sverige är den s.k. nylonstrumpan över TV:n. Den 1:a april 1962 sändes ett inslag i TV-nyheterna, där man berättade att SVT hade tillgång till ny utrustning i TV-huset. Med hjälp av utrustningen skulle inte medborgarna behöva köpa en ny TV för att få bilden i färg. Det skulle tills vidare räcka med att klippa upp en nylonstrumpa och sätta fast den över bildrutan på den gamla svartvita TV:n. Hur dumt det än låter i dagens moderna värld, så innebar den första april 1962 många uppklippta nylonstrumpor i de sevenska hemmen.
På dagen 46 år senare har man lyckats identifiera ett flertal aprilskämt i medierna. Inget har varit särskilt roligt. Problemet är att aprilskämtet har spelat ut sin roll. Det har i dag publicerats flera s.k. nyheter som med enkelhet hade kunnat misstas för aprilskämt. Faktum är att vi dagligen möts av nyheter som är så bisarra, tokiga och häpnadsväckande att de lika gärna kunde ha varit dåliga skämt. Vår vardag har tyvärr, 46 år efter nylonstrumpeskämtet, blivit ett bestående aprilskämt.
Att politiker som Mona Sahlin, Maud Olofsson, Mats Odell, Tobias Billström, Anders Borg etc har röstats fram till ledande positioner i samhället torde vara det största skämtet av dem alla. Politiken de för är ännu mer löjeväckande. Igår såldes exempelvis det fina svenska varumärket vin & sprit ut till ett franskt företag. Idag möts man av nyheten att den svenska och den danska posten ska slås samman. Folkhemmet är raserat och folkgemenskapen är borta. Heja kapitalism, effektivisering, globalisering, splittring och konkurrens istället.
Klickar man vidare i nyhtesflödet den första april så ser man att den 14-åriga flicka i Eskilstuna som förra året med stor sannolikhet knuffades ner från en balkong av sina föräldrar tvingas att bo ihop med desamma igen. Trots att det föreligger stor risk för att flickan återigen ska bli utsatt för hedersrelaterat våld. Detta förefaller som ett väldigt tragiskt och cyniskt aprilskämt, men är i allra högsta grad allvar. Läs artikeln här: http://www.corren.se/archive/2008/4/1/jnm2oo904cvsooe.xml
Den största pinsamheten i dagens nyhetsskörd, som inte är ett aprilskämt, berör dock pajaserna bröderna Schulman (som i sig är de sorgligaste aprilskämten någonsin). Brödernas s.k. humorsajt 1000 apor lanserades idag. Tillsammans med brödernas bloggar ska man kunna följa de två pajasarnas samtliga skickade och mottagna privata sms. Dessutom ska man man kunna följa varje steg de tar via en gps. Bröderna Schulman ska alltså låta sig övervakas dygnet runt. Deras desperata försök att få vara i rampljuset och deras oerhörda övertro på sig själva som de hippaste kändisarna och de viktigaste personerna i landet är ett stort fiasko i sig. Men det sorgligaste i det här patetiska tilltaget är att deras amibition om att ha en halv miljon besökare i veckan, säkert kommer att nås. Målgruppen de riktar sig till är unga mellan 16 och 30 år. Med andra ord det här landets framtid. Ibland önskar man att man levde i ett enda stort aprilskämt och att man imorgon vaknade upp i den sönderklippta nylonstrumpans- och den svartvita televisionens tid.
På dagen 46 år senare har man lyckats identifiera ett flertal aprilskämt i medierna. Inget har varit särskilt roligt. Problemet är att aprilskämtet har spelat ut sin roll. Det har i dag publicerats flera s.k. nyheter som med enkelhet hade kunnat misstas för aprilskämt. Faktum är att vi dagligen möts av nyheter som är så bisarra, tokiga och häpnadsväckande att de lika gärna kunde ha varit dåliga skämt. Vår vardag har tyvärr, 46 år efter nylonstrumpeskämtet, blivit ett bestående aprilskämt.
Att politiker som Mona Sahlin, Maud Olofsson, Mats Odell, Tobias Billström, Anders Borg etc har röstats fram till ledande positioner i samhället torde vara det största skämtet av dem alla. Politiken de för är ännu mer löjeväckande. Igår såldes exempelvis det fina svenska varumärket vin & sprit ut till ett franskt företag. Idag möts man av nyheten att den svenska och den danska posten ska slås samman. Folkhemmet är raserat och folkgemenskapen är borta. Heja kapitalism, effektivisering, globalisering, splittring och konkurrens istället.
Klickar man vidare i nyhtesflödet den första april så ser man att den 14-åriga flicka i Eskilstuna som förra året med stor sannolikhet knuffades ner från en balkong av sina föräldrar tvingas att bo ihop med desamma igen. Trots att det föreligger stor risk för att flickan återigen ska bli utsatt för hedersrelaterat våld. Detta förefaller som ett väldigt tragiskt och cyniskt aprilskämt, men är i allra högsta grad allvar. Läs artikeln här: http://www.corren.se/archive/2008/4/1/jnm2oo904cvsooe.xml
Den största pinsamheten i dagens nyhetsskörd, som inte är ett aprilskämt, berör dock pajaserna bröderna Schulman (som i sig är de sorgligaste aprilskämten någonsin). Brödernas s.k. humorsajt 1000 apor lanserades idag. Tillsammans med brödernas bloggar ska man kunna följa de två pajasarnas samtliga skickade och mottagna privata sms. Dessutom ska man man kunna följa varje steg de tar via en gps. Bröderna Schulman ska alltså låta sig övervakas dygnet runt. Deras desperata försök att få vara i rampljuset och deras oerhörda övertro på sig själva som de hippaste kändisarna och de viktigaste personerna i landet är ett stort fiasko i sig. Men det sorgligaste i det här patetiska tilltaget är att deras amibition om att ha en halv miljon besökare i veckan, säkert kommer att nås. Målgruppen de riktar sig till är unga mellan 16 och 30 år. Med andra ord det här landets framtid. Ibland önskar man att man levde i ett enda stort aprilskämt och att man imorgon vaknade upp i den sönderklippta nylonstrumpans- och den svartvita televisionens tid.
måndag 31 mars 2008
På onsdag smäller det!
Rubriken är inget bombhot. Den klargör istället att det nu på onsdag (2/4) återigen är dags för Lapgar Open, texas holdém på Svenska Spel. Det kommer att gå att registrera sig för turneringen under hela onsdagen.
Tyvärr kommer förmodligen inte förra upplagans vinnare att kunna delta. Alla som vill får dock vara med. Om ni känner några som ni tror är intresserade, så får ni gärna sprida vidare informationen om turneringen. Hoppas att vi åtminstone blir mellan 10-20 personer. Nedan följer nödvändig information om turenringsupplägget. Kan meddela att det är samma struktur som sist.
Turneringen kommer att synas i lobbyn klockan 00:15 den 2 April och det kommer att gå att registrera sig från och med den tiden.För att förtydliga att det är en privat turnering kommer det att stå (P) framför turneringsnamnet. Gå alltså in på "turneringar", "privata" och anmäl. Det är enkelt.
Turneringsnamn: (P)Lapgar Open2
Typ av turnering: Texas Hold'em
Lösenord: frost
Startmarker: 5000
Inköp: 100+10
Mörkstruktur: Långsam (15min)
Startdatum: 2 April
Starttid: 19:15
Må bäste kvinna eller man vinna. Vi ses vid pokerbordet!
Tyvärr kommer förmodligen inte förra upplagans vinnare att kunna delta. Alla som vill får dock vara med. Om ni känner några som ni tror är intresserade, så får ni gärna sprida vidare informationen om turneringen. Hoppas att vi åtminstone blir mellan 10-20 personer. Nedan följer nödvändig information om turenringsupplägget. Kan meddela att det är samma struktur som sist.
Turneringen kommer att synas i lobbyn klockan 00:15 den 2 April och det kommer att gå att registrera sig från och med den tiden.För att förtydliga att det är en privat turnering kommer det att stå (P) framför turneringsnamnet. Gå alltså in på "turneringar", "privata" och anmäl. Det är enkelt.
Turneringsnamn: (P)Lapgar Open2
Typ av turnering: Texas Hold'em
Lösenord: frost
Startmarker: 5000
Inköp: 100+10
Mörkstruktur: Långsam (15min)
Startdatum: 2 April
Starttid: 19:15
Må bäste kvinna eller man vinna. Vi ses vid pokerbordet!
torsdag 27 mars 2008
Anger management: Nödvändigt för vissa?
I filmen anger management (http://www.imdb.com/title/tt0305224/) tvingas Adam Sandlers rollfigur att söka hjälp för sina okontrollerade vredesutbrott. Alla människor blir arga. Det är oundvikligt. Hur man reagerar när argheten infinner sig skiljer sig dock från person till person. Lorden kan utkristallisera fyra olika typer.
1. Den snälle
"Den snälle" har mycket hög toleransnivå och visar aldrig, eller mycket sällan, för omvärlden att denne de facto är arg. Om denne visar sig arg höjs aldrig rösten. Argheten tar sig istället oftast uttryck i att personen uppvisar ett specifikt negativt kroppsspråk.
2. Den oberäknelige
"Den oberäknelige" har även hon (ja människan benämns i femininum) en hög toleransnivå. När toleransnivån väl bryts någon gång i halvåret, brakar helvetet löst. Den oberäknelige blir då helt personlighetsförändrad, skriker, gapar och uppvisar hotfulla och våldsamma tendenser. Nästan så att dessa personer under ett halvår sväljer all ilska för att sedan låta alltihop komma ut vid ett och samma tillfälle.
3. Den koleriske
"Den koleriske" har ett hett temprament, brusar ofta upp och har svårt att kontrollera sina känslor. Ofta renderar utbrotten i ogenomtänkta verbala attacker eller handlingar. Den koleriskes ilska är kortvarig och efter utbrottet är det mesta bra igen.
4. Den långsinte
"Den långsinte" har en relativt hög toleransnivå men när denne väl blir arg, blir den det på riktigt. Argheten är mer uträknad och genomtänkt. Den långsinte handlar sällan i affekt utan är arg under en längre tid och har svårt att förlåta.
Lorden tillhör utan tvekan kategori 3, den koleriske. Lorden får ofta raserianfall där han brusar upp eller handlar i affekt. Efter en kortare tid går det över. Jag minns exempelvis när jag cyklade ut till universitetet dagligen för några år sedan. Ett par gånger var motvinden så hård att jag knappt kom framåt. Efter enträget trampande tog tålamodet till sist slut. Förutom att skrika diverse svordomar, könsord och andra mogna fraser, ställde jag mig mitt på cykelbanan bland andra trafikanter och kastade cykeln i backen. Givetvis ryggade folket runtomkring tillbaka. Efter ett tag lugnade jag dock ner mig.
Idag fick jag ytterligare ett vredesutbrott. Gång på gång blev jag hånfullt utdragen på pokerbordet. Det kvittade vilken starthand jag plockade upp, hur stort procentuellt övertag jag hade vid all in-situationer: jag blev ständigt utdragen. Efter att ha förlorat en 99-1% situation rann det över kraftigt hos Lorden. Jag skrek rätt ut i tio sekunder så att grannen förmodligen trodde att även jag är en barnamördare (det verkar tyvärr vara en trend nu), spottade och fräste samt slog min redan sargade knoge i bordet. För att stilla min vrede begav jag mig ut på stan för att inhandla lite kläder. En ganska söt expedit mötte mig.
- Kan jag hjälpa till med något?
- NEJ, det lär du inte kunna för din skitaffär tar väl bara in stuprörsbrallor som jag ser ut som en korv i.
- *garv* jag förstår vad du menar, men jag har ett par åt dig...
*blink blink* och så var Lorden glad igen. När jag ändå är så jävla personlig ikväll, så kan jag lika gärna fortsätta. Rundan på stan renderade i följande inköp:
Jeans (Diesel) 1399:-
Jeans (Diesel) 999:-
Skjorta (Selected) 500:-
Hodd (Ben Sherman) 900:-
Nu är Lorden fattig, men förmodligen så snygg han kan bli. Kontentan av detta inlägg är att vissa kanske skulle behöva lite anger management. Förmodligen är Lorden en av dessa.
Slutligen: stort GRATTIS till Herr_D som fyller år idag! Hoppas födelsedagsbarnet hade en trevlig dag.
1. Den snälle
"Den snälle" har mycket hög toleransnivå och visar aldrig, eller mycket sällan, för omvärlden att denne de facto är arg. Om denne visar sig arg höjs aldrig rösten. Argheten tar sig istället oftast uttryck i att personen uppvisar ett specifikt negativt kroppsspråk.
2. Den oberäknelige
"Den oberäknelige" har även hon (ja människan benämns i femininum) en hög toleransnivå. När toleransnivån väl bryts någon gång i halvåret, brakar helvetet löst. Den oberäknelige blir då helt personlighetsförändrad, skriker, gapar och uppvisar hotfulla och våldsamma tendenser. Nästan så att dessa personer under ett halvår sväljer all ilska för att sedan låta alltihop komma ut vid ett och samma tillfälle.
3. Den koleriske
"Den koleriske" har ett hett temprament, brusar ofta upp och har svårt att kontrollera sina känslor. Ofta renderar utbrotten i ogenomtänkta verbala attacker eller handlingar. Den koleriskes ilska är kortvarig och efter utbrottet är det mesta bra igen.
4. Den långsinte
"Den långsinte" har en relativt hög toleransnivå men när denne väl blir arg, blir den det på riktigt. Argheten är mer uträknad och genomtänkt. Den långsinte handlar sällan i affekt utan är arg under en längre tid och har svårt att förlåta.
Lorden tillhör utan tvekan kategori 3, den koleriske. Lorden får ofta raserianfall där han brusar upp eller handlar i affekt. Efter en kortare tid går det över. Jag minns exempelvis när jag cyklade ut till universitetet dagligen för några år sedan. Ett par gånger var motvinden så hård att jag knappt kom framåt. Efter enträget trampande tog tålamodet till sist slut. Förutom att skrika diverse svordomar, könsord och andra mogna fraser, ställde jag mig mitt på cykelbanan bland andra trafikanter och kastade cykeln i backen. Givetvis ryggade folket runtomkring tillbaka. Efter ett tag lugnade jag dock ner mig.
Idag fick jag ytterligare ett vredesutbrott. Gång på gång blev jag hånfullt utdragen på pokerbordet. Det kvittade vilken starthand jag plockade upp, hur stort procentuellt övertag jag hade vid all in-situationer: jag blev ständigt utdragen. Efter att ha förlorat en 99-1% situation rann det över kraftigt hos Lorden. Jag skrek rätt ut i tio sekunder så att grannen förmodligen trodde att även jag är en barnamördare (det verkar tyvärr vara en trend nu), spottade och fräste samt slog min redan sargade knoge i bordet. För att stilla min vrede begav jag mig ut på stan för att inhandla lite kläder. En ganska söt expedit mötte mig.
- Kan jag hjälpa till med något?
- NEJ, det lär du inte kunna för din skitaffär tar väl bara in stuprörsbrallor som jag ser ut som en korv i.
- *garv* jag förstår vad du menar, men jag har ett par åt dig...
*blink blink* och så var Lorden glad igen. När jag ändå är så jävla personlig ikväll, så kan jag lika gärna fortsätta. Rundan på stan renderade i följande inköp:
Jeans (Diesel) 1399:-
Jeans (Diesel) 999:-
Skjorta (Selected) 500:-
Hodd (Ben Sherman) 900:-
Nu är Lorden fattig, men förmodligen så snygg han kan bli. Kontentan av detta inlägg är att vissa kanske skulle behöva lite anger management. Förmodligen är Lorden en av dessa.
Slutligen: stort GRATTIS till Herr_D som fyller år idag! Hoppas födelsedagsbarnet hade en trevlig dag.
tisdag 25 mars 2008
Övervakningsstaten ett faktum
Många Hollywoodfilmer har behandlat samtida och framtida samhällen där stat och myndigheter har total kontroll på sina medborgare. I filmen Enemy of the state(http://www.imdb.com/title/tt0120660/) är det Will Smith som blir offer för övervakningssamhället och i framtidsskildringen V for Vendetta (http://www.imdb.com/title/tt0434409/) är England en diktatur som styrs av en regim, vars främsta maktmedel är kontroll över medborgarna.
I dokusåpan Big Brother lever ett antal människor instängda i ett hus. Under dygnens 24 timmar är de kameraövervakade. Ett ganska bisarrt koncept frammanat av underhållningshysterin och tävlingen om vilken dokusåpa som kunde vara mest extrem. Även om både ovannämnda filmer och dokusåpan Big Brother var fiktion har nu övervakningskonceptet blivit realitet i vårt moderna samhälle.
Stat och myndigheter kan med enkelhet kontrollera exakt vad medborgarna tar sig för. Det finns kameror i (urval): taxibilar, vid tunnelbanor, krogar, restauranger och uttagsautomater. Det finns till och med en kamera uppsatt vid det solarium jag brukar besöka. Även på landsvägarna blir vi övervakade i form av "fartkameror". Givetvis är kamerorna till för att upprätthålla lag och ordning, eller? Är det egentligen så givet?
Personligen tycker jag att det är skrämmande att myndigheter (och andra) kan kartlägga mitt och era liv in i minsta detalj. Det har historiskt ofta värnats om peronlig integritet i det här landet, men den integriteten är nu som bortblåst. Inom kort kommer förmodligen ett lagförslag som tillåter polisen att bugga alla misstänkta brottslingar att gå igenom. Brottet man misstänks för behöver inte vara grovt. Räkna med att, exempelvis, åsiktsregistreringen som sker även idag blir ännu vanligare. Räkna med att vår härliga demokrati kommer att göra allt för att registrera och slå ner dissidenter och oliktänkande. Räkna med att medborgarna inte ens är 1/1000 del så fria som de tror sig vara. Eller seriöst, hur fri är man som fjättrad medborgare när varje steg man tar kan bevakas, varje kortköp man gör kan registreras, och för den delen, varje ord man skriver på Internet kan övervakas och spåras. Vari ligger friheten? Vari den personliga integriteten? var kan man vara personlig? och vad, för den delen, är personligt? Ska allt vara gravallvarligt? I ett övervakningssamhälle blir det lätt så.
Övervakningsvurmarnas främsta argument är att polisen lyckas lösa fler brott med övervakning. Att polisen är inkompetent är ingen nyhet och det är givetvis bra om fler skurkar åker fast, men alla de som är oskyliga? Vill jag att poliser, för skattemedel, ska sitta och lyssna på vanliga medborgares telefonsamtal och personliga hemligheter?Nej! I utredningen av det fasansfulla dubbelmordet i Arboga har polisen redan sjabblat åtskilliga gånger. Deras största hopp står nu till att deras misstänkta gärningsman(kvinna) har fastnat på bild från en övervakningskamera. Som sagt, givetvis är det bra om övervakningskamerorna bidrar till att dubbelmördare åker fast, men vad hände med genuint traditionellt polisarbete? Och vad händer i framtiden? När företag börjar erbjuda privatpersoner/arbetsgivare/potentiella brottslingar etc. tjänster som kan kartlägga allas liv? Vad får vi för samhälle då? Det tål att tänkas på, ty det samhället är inte alls långt borta.
I dokusåpan Big Brother lever ett antal människor instängda i ett hus. Under dygnens 24 timmar är de kameraövervakade. Ett ganska bisarrt koncept frammanat av underhållningshysterin och tävlingen om vilken dokusåpa som kunde vara mest extrem. Även om både ovannämnda filmer och dokusåpan Big Brother var fiktion har nu övervakningskonceptet blivit realitet i vårt moderna samhälle.
Stat och myndigheter kan med enkelhet kontrollera exakt vad medborgarna tar sig för. Det finns kameror i (urval): taxibilar, vid tunnelbanor, krogar, restauranger och uttagsautomater. Det finns till och med en kamera uppsatt vid det solarium jag brukar besöka. Även på landsvägarna blir vi övervakade i form av "fartkameror". Givetvis är kamerorna till för att upprätthålla lag och ordning, eller? Är det egentligen så givet?
Personligen tycker jag att det är skrämmande att myndigheter (och andra) kan kartlägga mitt och era liv in i minsta detalj. Det har historiskt ofta värnats om peronlig integritet i det här landet, men den integriteten är nu som bortblåst. Inom kort kommer förmodligen ett lagförslag som tillåter polisen att bugga alla misstänkta brottslingar att gå igenom. Brottet man misstänks för behöver inte vara grovt. Räkna med att, exempelvis, åsiktsregistreringen som sker även idag blir ännu vanligare. Räkna med att vår härliga demokrati kommer att göra allt för att registrera och slå ner dissidenter och oliktänkande. Räkna med att medborgarna inte ens är 1/1000 del så fria som de tror sig vara. Eller seriöst, hur fri är man som fjättrad medborgare när varje steg man tar kan bevakas, varje kortköp man gör kan registreras, och för den delen, varje ord man skriver på Internet kan övervakas och spåras. Vari ligger friheten? Vari den personliga integriteten? var kan man vara personlig? och vad, för den delen, är personligt? Ska allt vara gravallvarligt? I ett övervakningssamhälle blir det lätt så.
Övervakningsvurmarnas främsta argument är att polisen lyckas lösa fler brott med övervakning. Att polisen är inkompetent är ingen nyhet och det är givetvis bra om fler skurkar åker fast, men alla de som är oskyliga? Vill jag att poliser, för skattemedel, ska sitta och lyssna på vanliga medborgares telefonsamtal och personliga hemligheter?Nej! I utredningen av det fasansfulla dubbelmordet i Arboga har polisen redan sjabblat åtskilliga gånger. Deras största hopp står nu till att deras misstänkta gärningsman(kvinna) har fastnat på bild från en övervakningskamera. Som sagt, givetvis är det bra om övervakningskamerorna bidrar till att dubbelmördare åker fast, men vad hände med genuint traditionellt polisarbete? Och vad händer i framtiden? När företag börjar erbjuda privatpersoner/arbetsgivare/potentiella brottslingar etc. tjänster som kan kartlägga allas liv? Vad får vi för samhälle då? Det tål att tänkas på, ty det samhället är inte alls långt borta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)