Just nu pågår Eruropas kanske hårdaste mandomsprov. Under tre veckor (i stekande julihetta) ska cirka 200 cyklister ta sig runt Frankrike. Jag talar givetvis om världens mest prestigefyllda cykellopp, Tour de France. "Touren" har körts ända sedan 1903 (med uppehåll för världskrigsåren) och innebär näst intill omänskliga prestationer av deltagarna. Det kanske är därför tävlingen i allmänhet och cykelsporten i synnerhet tyvärr ofta kantas av dopningshärvor. Dopade eller inte, bedriften som cyklisterna utför är exceptionellt imponerande. Varje etapp i tour de France är cirka 20 mil lång. Denna sträcka körs alltså dagligen (med undantag för någon enstaka vilodag) i drygt 20 dagar i sträck. Lägg där till alla de bergsetapper som touren tillhandahåller så förstår ni innebörden av mandomsprovet.
Cykelsporten är tyvärr inte vidare stor i Sverige. Den är dock enormt populär i mellan- och sydeuropa. Av tradition sänds tävlingen i TV-kanalen Eurosport i Sverige. Av någon tråkig anledning byttes min Eurosport ut för ett tag sedan mot Viasat-sport. Därför har jag tyvärr i år inte kunnat följa tävlingen live i den utsträckning jag har velat. Gissa om jag då blev glad igår när en nära vän (som också är cykelfantast) hämtade upp mig för att kunna följa årets första bergsetapp framför hans stora TV.
Många tycker att vi tourdiggare är rätt "nördiga". De flesta man pratar med anser det vara märkligt att följa ett gäng idioter som cyklar dag ut och dag in. Att följa cykelsporten är dock som vilken annan hobby som helst. För den som anser att bilar endast är till för att transporteras i, blir det märkligt att "meka" och ha bilar som intresse. För den som anser att fiskar är trevliga varelser, men som ibland går att avnjutas som måltid blir själva fiskandet i sig obegripligt. Ja, så kan man man hålla på.
Om jag intresserar mig för något så går jag in för det helhjärtat. Att ha koll på alla cyklister, vilka stall de representerar, vem som har de olika ledartröjorna (finns bergströjor, ungdomströjor, ledartröjor, mest attackvilliga etc.) , och hur sammandraget ser ut blir givetvis en fröjd att följa som vilket annat intresse som helst. Cykelsport kan vara en vetenskap.
Det som också gör Tour de France till en fröjd på Eurosport är cykelkommentatorerna. Roberto vacchi och medkommentatorn Anders Adamsson kan verkligen ALLT om cykling och cirkusen runtomkring. Vidare får man helt ovärdeliga uppdateringar och kunskap om Frankrike och alla sevärdheter som cyklarna passerar under sina etapper. Folkbildning på hög nivå. Under programmen har tittarna också möjlighet att fråga Vacchi och Adamsson om diverse via sms. Mängder med frågor inkommer som ibland inte alls har med cykelsport att göra. Gubbarna svara dock glatt på allt från frågor om bullrecept till hur många kilometer Vachhi skulle klara i Tourcyklisternas tempo. Stor underhållning. Blir tvungen att klistra in kuriosatexten om Anders Adamsson från wikipedia. Den säger allt. Om nördigheten kanske, men också om hur inbitna fans ser upp till, och upskattar Vacchi och Adamssons prestationer:
Adamsson kallas av sin medkommentator Roberto Vacchi ofta för "Experternas expert". Något som troligtvis är en travesti av smeknamnet på Vacchis favoritcyklist Fausto Coppi, som ibland kallades "Myternas myt".
Är också berömd för att som sista ord under Eurosports Tour de France-sändningar 2003 yttra "...och så ses vi igen nästa år då Fabian Cancellara kommer att vinna prologen". Mycket riktigt vann Fabian Cancellara sedan prologen i Tour de France året därpå. Värt att notera här är det faktum att detta var innan Cancellara var den dominant han idag är i tempodisciplinen. Ett liknande påstående idag hade varit föga imponerande.*
Efter den första bergsetappen av årets upplaga ligger den svenske cyklisten Thomas "Gotland" Lövkvist sexa i touren. Han leder ungdomstävlingen och kör alltså för tillfället i den vita ledartröjan. Att en svensk är med och slåss om topplaceringarna i touren har inte hänt på en massa år. Om fortsättningen av juli blir regnig uppmanar jag samtliga bloggläsare att fördjupa sitt intresse för Europas hårdaste och mest prestigefyllda mandomsprov, le Tour de France! Au revoir!
*prolog är den "förtävling" som ibland inleder touren och andra stora cykellopp. Prologer är vanligtvis inte lika långa som vanliga etapper och brukar ofta köras som "tempolopp".
fredag 11 juli 2008
tisdag 8 juli 2008
Populisten Mona Sahlin
Att den omdebatterade FRA-lagen röstades igenom för ett par veckor sedan var långt ifrån en sensation. Det har i princip rådit konsensus hos de flesta riksdagspartier en längre tid i frågan om statliga myndigheters rätt att inskränka på privatpersoners integritet. Det "vänsterblocket" röstade emot för ett par veckor sedan var ju Alliansens utvecklade förslag. Själva idén och grunden i FRA-lagen har Socialdemokraterna aldrig egfentligen motsagt sig.
Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin har alltid varit en populistisk politiker. Därför blev Lorden föga förvånad när hon idag presenterade att Vänsterblocket kommer att riva upp FRA-lagen om de kommer till makten efter valet 2010. Kanske ett ganska smart drag av Mona eftersom majoriteten av landets befolkning är emot FRA. För oss som genomskådar Sahlins smutsiga populism spär hennes utfall bara på den negativa bild av politikern Mona Sahlin som många av oss redan har. Möjligen kommer FRA-lagen att rivas upp i dess nuvarande form om/när vänstern kommer till makten. Räkna dock med att den enbart kommer att modifieras lite för att i praktiken finnas kvar. Att göra FRA-frågan till en medieanka och ett medel att nå makten 2010 är ren och skär populism. Socialdemokraternas grundideologi har sedan länge frångåtts och partipamparnas förtroende har naggats i kanten rejält. Därför måste Mona Sahlin förvandla sakfrågor till partipolitisk ideologi i ren desperation. Den moderna tidens politik.
Mona Sahlin har beskyllts som okunnig av förre statsministern Göran Persson. Kanske inte så konstigt eftersom hon i det närmaste kan betraktas som yrkespolitiker (hon arbetade visserligen som diskare ett tag i ungdomen) utan akademisk bakgrund. Hennes påstådda styrka som politiker ska ligga i att hon är "folklig" och att medborgarna kan identifiera sig med henne. Sahlin har verkligen visat sin okunskap i diverse debatter. Hon förlorade med marginal sin första partiledardebatt mot Fredrik Reinfeldt förra året, och hon förlorade till och med debatten i tv4 mot uppstickaren Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Att Mona Sahlin rider på populistiska vågor är inget nytt fenomen. Hon har länge försökt att flirta och knyta till sig den stora väljarkategorin "förortssvenskar" och invandrare. Hon har vid flertalet tillfällen i sin retorik reducerat all svenskhet och hyllat andra kulturer. Som grädde på moset stred Sahlin tillsammans med partikollegan Paolo Roberto för att tillåta proffsboxning i Sverige för några år sedan. Huvudargumentet låg i att boxningen räddade så många förortsbarn från kriminalitet. Återigen ett ultrapopulistiskt ställningstagande från Sahlin. En röst på Sahlin i valet 2010 är en röst på ett samhälle genomsyrat av populistisk politik snarare än ideologisk.
Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin har alltid varit en populistisk politiker. Därför blev Lorden föga förvånad när hon idag presenterade att Vänsterblocket kommer att riva upp FRA-lagen om de kommer till makten efter valet 2010. Kanske ett ganska smart drag av Mona eftersom majoriteten av landets befolkning är emot FRA. För oss som genomskådar Sahlins smutsiga populism spär hennes utfall bara på den negativa bild av politikern Mona Sahlin som många av oss redan har. Möjligen kommer FRA-lagen att rivas upp i dess nuvarande form om/när vänstern kommer till makten. Räkna dock med att den enbart kommer att modifieras lite för att i praktiken finnas kvar. Att göra FRA-frågan till en medieanka och ett medel att nå makten 2010 är ren och skär populism. Socialdemokraternas grundideologi har sedan länge frångåtts och partipamparnas förtroende har naggats i kanten rejält. Därför måste Mona Sahlin förvandla sakfrågor till partipolitisk ideologi i ren desperation. Den moderna tidens politik.
Mona Sahlin har beskyllts som okunnig av förre statsministern Göran Persson. Kanske inte så konstigt eftersom hon i det närmaste kan betraktas som yrkespolitiker (hon arbetade visserligen som diskare ett tag i ungdomen) utan akademisk bakgrund. Hennes påstådda styrka som politiker ska ligga i att hon är "folklig" och att medborgarna kan identifiera sig med henne. Sahlin har verkligen visat sin okunskap i diverse debatter. Hon förlorade med marginal sin första partiledardebatt mot Fredrik Reinfeldt förra året, och hon förlorade till och med debatten i tv4 mot uppstickaren Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Att Mona Sahlin rider på populistiska vågor är inget nytt fenomen. Hon har länge försökt att flirta och knyta till sig den stora väljarkategorin "förortssvenskar" och invandrare. Hon har vid flertalet tillfällen i sin retorik reducerat all svenskhet och hyllat andra kulturer. Som grädde på moset stred Sahlin tillsammans med partikollegan Paolo Roberto för att tillåta proffsboxning i Sverige för några år sedan. Huvudargumentet låg i att boxningen räddade så många förortsbarn från kriminalitet. Återigen ett ultrapopulistiskt ställningstagande från Sahlin. En röst på Sahlin i valet 2010 är en röst på ett samhälle genomsyrat av populistisk politik snarare än ideologisk.
måndag 7 juli 2008
Ett steg i rätt riktning?
Imorse förbyttes det stora gipset mot ett mindre. Stygnen plockades bort och sjuksköterskan tyckte att det hade "läkt fint". Givetvis kändes det som ett bra besked, men ankeln var fortfarande tjock och rund. Kändes mycket stelt och märkligt. Undrar hur detta kommer att gå. Det nya gipset ska jag bära i en månads tid till att börja med. Fördelen är att jag nu får stödja lite på benet och kan därmed medverka på lite mer sociala aktiviteter. Det uppenbart negativa (förutom det faktum att jag är gipsad och handikappad) är den antiestetiska sko jag tvingas bära utomhus. Se så fin den är...
Den värsta tiden av slentrian är därmed (förhoppningsvis) över. I vanliga fall är människans vardag ganska inrutat. Det är svårt att bryta mönster och vi människor tenderar ofta att nöja oss med vår vardagliga situation. För många kan en vecka se ut som följer:
Vardagar: jobba, äta, aktivitet, TV/dator, sova. Jobba, äta, aktivitet, TV/dator, sova. Jobba, äta, aktivitet, TV/dator, sova. Jobba, äta, aktivitet, TV/dator, sova
helg: aktivitet, TV, sova alternativ aktivitet, festa, sova...
Ja, ni förstår. Ungefär så inrutat fast tio gånger värre har mitt liv som handikappad sett ut de senaste veckorna. Eftersom jag inte behöver speciellt mycket sömn har man vaknat tidigt på morgonen. Sedan har proceduren varit: frukost, poker/surfning, träning, dusch, mat, film/läsning, sova. Dag ut och dag in. Jag brukar ofta raljera över att flera av mina vänner lider av damp. Själv har jag ofta njutit av en stund i ensamhet och aldrig fått panikångest över att inte ständigt "hitta på något". Men den här tillvaron har varit i värsta laget även för mig. Visserligen har jag ofta haft besök av såväl polare som familj, men situationen påbjuder inte mycket annat än just filmtittande som social aktivitet ändå.
Allt har blivit ett stort projekt som handikappad. Eftersom jag vanligtvis springer 5/6 mil i veckan har paniken kommit när jag nu inte tillåtits att göra det längre. I samband med rädsla över att bli tjock har jag därför försökt att röra på mig i den mån det har varit möjligt. Därför kändes det skönt att få dra av några enklare gympass redan andra veckan efter skadan.
Nu blir det dock förhoppningsvis ändring på det totalt inrutade livet. Träningen kommer jag givetvis att fortsätta med, men nu kanske man även kan unna sig en pilsner eller två ;) Och även om man inte kan bada eller åka på långa semestertrippar så kan man i alla fall se annat än lägenheten på ett enklare sätt än tidigare. Man får vara glad för de små stegen i rätt riktning här i livet...Lordens blogg goes optimistic! Det ni!
Den värsta tiden av slentrian är därmed (förhoppningsvis) över. I vanliga fall är människans vardag ganska inrutat. Det är svårt att bryta mönster och vi människor tenderar ofta att nöja oss med vår vardagliga situation. För många kan en vecka se ut som följer:Vardagar: jobba, äta, aktivitet, TV/dator, sova. Jobba, äta, aktivitet, TV/dator, sova. Jobba, äta, aktivitet, TV/dator, sova. Jobba, äta, aktivitet, TV/dator, sova
helg: aktivitet, TV, sova alternativ aktivitet, festa, sova...
Ja, ni förstår. Ungefär så inrutat fast tio gånger värre har mitt liv som handikappad sett ut de senaste veckorna. Eftersom jag inte behöver speciellt mycket sömn har man vaknat tidigt på morgonen. Sedan har proceduren varit: frukost, poker/surfning, träning, dusch, mat, film/läsning, sova. Dag ut och dag in. Jag brukar ofta raljera över att flera av mina vänner lider av damp. Själv har jag ofta njutit av en stund i ensamhet och aldrig fått panikångest över att inte ständigt "hitta på något". Men den här tillvaron har varit i värsta laget även för mig. Visserligen har jag ofta haft besök av såväl polare som familj, men situationen påbjuder inte mycket annat än just filmtittande som social aktivitet ändå.
Allt har blivit ett stort projekt som handikappad. Eftersom jag vanligtvis springer 5/6 mil i veckan har paniken kommit när jag nu inte tillåtits att göra det längre. I samband med rädsla över att bli tjock har jag därför försökt att röra på mig i den mån det har varit möjligt. Därför kändes det skönt att få dra av några enklare gympass redan andra veckan efter skadan.
Nu blir det dock förhoppningsvis ändring på det totalt inrutade livet. Träningen kommer jag givetvis att fortsätta med, men nu kanske man även kan unna sig en pilsner eller två ;) Och även om man inte kan bada eller åka på långa semestertrippar så kan man i alla fall se annat än lägenheten på ett enklare sätt än tidigare. Man får vara glad för de små stegen i rätt riktning här i livet...Lordens blogg goes optimistic! Det ni!
söndag 6 juli 2008
Rockens konung!
Jag drog ändan ur vagnen och lyckades stappla iväg ett kvarter till en trevlig tillställning igår kväll. Kul att se lite annat än hemmet ibland.
Flera har reagerat på att Neil Young-klippet jag publicerade för två blogginlägg sedan var i lugnaste och deppigaste laget. På gårdagens fest råkade också Neil Youngs Hey hey my my dyka upp i playlisten. Den låten är givetvis kalas, men är också rätt lugn. Det dröjde inte länge innan en belackare började ifrågasätta musiken:
- Vad fan är det här för deppigt skit?
- Det är Neil Young, sa jag med ett leeende på läpparna.
- Det anade mig.
Med den lilla händelsen i minnet tycker jag att Neil Young har blivit lite missförstådd, av speciellt en person den senaste tiden. Därför väljer jag nu att publicera en riktig rykare med Young och den gamla Grunge-gruppen Pearl Jam. Det är givetvis Neil Young som skrivit låten. Pearl Jams sångare Eddie Vedder var/är så imponerad av Youngs insatser för musikhistorien att de spelade in en platta ihop, mirror ball, 1995. Pearl Jam och Neil Young har även uppträtt tillsammans vid åtskilliga tillfällen. Kan även tillägga att tuffingen Johnny Cash tolkat flera av Youngs låtar. Bara dessa fakta borde få vem som helst att inse att Neil Young is the shit.
Klippet nedan är hämtat från 1993. Det är således 15 år gammalt. Neil Young öser på som den rockkung han är. Han är häftigare än alla nya jävla fjantband som kallar sig hårdrock tillsammans. För att kalla sig "metal", "rock" eller "musikinitierad" måste man kunna sin Neil Young. Jag har vid flera tillfällen pratat om inlevelse och känsloförmedling som viktiga komponenter för att musik ska fånga mitt intresse. Well, studera Neil Young på scenen. Inse då storheten och ge honom det erkännande som rockens konung som han så väl förtjänar!
Flera har reagerat på att Neil Young-klippet jag publicerade för två blogginlägg sedan var i lugnaste och deppigaste laget. På gårdagens fest råkade också Neil Youngs Hey hey my my dyka upp i playlisten. Den låten är givetvis kalas, men är också rätt lugn. Det dröjde inte länge innan en belackare började ifrågasätta musiken:
- Vad fan är det här för deppigt skit?
- Det är Neil Young, sa jag med ett leeende på läpparna.
- Det anade mig.
Med den lilla händelsen i minnet tycker jag att Neil Young har blivit lite missförstådd, av speciellt en person den senaste tiden. Därför väljer jag nu att publicera en riktig rykare med Young och den gamla Grunge-gruppen Pearl Jam. Det är givetvis Neil Young som skrivit låten. Pearl Jams sångare Eddie Vedder var/är så imponerad av Youngs insatser för musikhistorien att de spelade in en platta ihop, mirror ball, 1995. Pearl Jam och Neil Young har även uppträtt tillsammans vid åtskilliga tillfällen. Kan även tillägga att tuffingen Johnny Cash tolkat flera av Youngs låtar. Bara dessa fakta borde få vem som helst att inse att Neil Young is the shit.
Klippet nedan är hämtat från 1993. Det är således 15 år gammalt. Neil Young öser på som den rockkung han är. Han är häftigare än alla nya jävla fjantband som kallar sig hårdrock tillsammans. För att kalla sig "metal", "rock" eller "musikinitierad" måste man kunna sin Neil Young. Jag har vid flera tillfällen pratat om inlevelse och känsloförmedling som viktiga komponenter för att musik ska fånga mitt intresse. Well, studera Neil Young på scenen. Inse då storheten och ge honom det erkännande som rockens konung som han så väl förtjänar!
lördag 5 juli 2008
USA och omvärlden
Igår, den fjärde juli, firade USA sin nationaldag. USA blev nämligen självständiga från Storbritannien den fjärde juli 1776. Independence day (självständighetsdagen) är också den internationella benämningen på högtiden.
USA är idag ett ganska illa omtyckt land på gräsrotsnivå. Det finns ett utbrett USA-förakt i både i väst och i övriga världen. Anledningen är främst att USA har fungerat som hegemoni i världspolitiken under 1900-talet. Att makt är som en drog är inget nytt fenomen, vi har sett åtskilliga politiker blivit maktgalna på såväl den nationella som internationella arenan. När man väl kommit till makten vill man behålla den och ha mer. Och mer! I det läget har också USA hamnat. För att upprätthålla sin hegemoniska ställning har de (åtminstone) efter 2:a världskriget agerat världspolis och lagt sin näsa i blöt i åtskilliga internationella konflikter. Ofta i syfte att stärka sin egen politiska makt eller ge ekonomisk vinning till sitt eget rike. Därför har USA ofta beskyllts för modern imperialism av omvärlden. Av den anledningen har landet blivit impopulärt bland utsatta länder och områden, men också av en bildad gräsrotsrörelse i västländerna.
Det USA-motståndarna ofta gör är att de generaliserar när de talar om USA. Allt som oftast glömmer man bort de stora massprotester mot Irakkriget som ständigt äger rum i USA. Man glömmer bort att hälften av befolkningen är emot Bushadministrationen och anser att USA:s utrikespolitik i mångt och mycket är förkastlig. Det är cirka 150 miljoner människor det. Jag har personligen varit i USA. På min resa besökte jag främst New York och Washington. Stämningen bland invånarna där var som i vilken Europeisk storstad som helst. Inte ett spår av de "feta, dumma och inskränkta människor" som var den nidbild man hade av amerikanarna innan man åkte. Nu brukar man säga att New York inte är representativt för USA, men skitsamma, New York tillhör landet. Punkt slut.
Personligen är jag långt ifrån USA-vänlig. Man bör dock tänka på att världspolitik följer en struktur. Det kommer alltid finnas stater, riken, unioner, kulturer etc. som kommer att göra anspråk på att vara styrande hegemonier. Allt annat är en illusion. Sätt ut 20 personer förutsättningslöst på en öde ö. Inom en snar framtid har någon eller några tagit kommandot över de andra. Precis så fungerar det i världspolitiken. Om inte USA är hegemoni så kan vi räkna med att någon annan är det. Och denna andra kommer, precis som USA, göra allt för att stärka sina egna politiska och ekonomiska intressen.
USA:s tid som hegemoni är snart förbi. Inget rike har historiskt lyckas bibehålla världslig ledarstatus för evigt. Rom lyckades ett bra tag, Kina likaså. Idag lever vi i andra tider och USA:s tid håller verkligen på att rinna ut. Kanske får min genereration till och med hinna uppleva ett maktskifte i den internationella politiken. Om det är Kina (igen) , Indien, någon arabkoalition eller någon annan konstellation som tar över maktpolitiskt återstår att se. Men något säger mig att det utifrån min västerländska synvinkel finns många värre tänkbara hegemonier än USA. Inget i världen är så dåligt att det inte kan bli sämre!
USA är idag ett ganska illa omtyckt land på gräsrotsnivå. Det finns ett utbrett USA-förakt i både i väst och i övriga världen. Anledningen är främst att USA har fungerat som hegemoni i världspolitiken under 1900-talet. Att makt är som en drog är inget nytt fenomen, vi har sett åtskilliga politiker blivit maktgalna på såväl den nationella som internationella arenan. När man väl kommit till makten vill man behålla den och ha mer. Och mer! I det läget har också USA hamnat. För att upprätthålla sin hegemoniska ställning har de (åtminstone) efter 2:a världskriget agerat världspolis och lagt sin näsa i blöt i åtskilliga internationella konflikter. Ofta i syfte att stärka sin egen politiska makt eller ge ekonomisk vinning till sitt eget rike. Därför har USA ofta beskyllts för modern imperialism av omvärlden. Av den anledningen har landet blivit impopulärt bland utsatta länder och områden, men också av en bildad gräsrotsrörelse i västländerna.
Det USA-motståndarna ofta gör är att de generaliserar när de talar om USA. Allt som oftast glömmer man bort de stora massprotester mot Irakkriget som ständigt äger rum i USA. Man glömmer bort att hälften av befolkningen är emot Bushadministrationen och anser att USA:s utrikespolitik i mångt och mycket är förkastlig. Det är cirka 150 miljoner människor det. Jag har personligen varit i USA. På min resa besökte jag främst New York och Washington. Stämningen bland invånarna där var som i vilken Europeisk storstad som helst. Inte ett spår av de "feta, dumma och inskränkta människor" som var den nidbild man hade av amerikanarna innan man åkte. Nu brukar man säga att New York inte är representativt för USA, men skitsamma, New York tillhör landet. Punkt slut.
Personligen är jag långt ifrån USA-vänlig. Man bör dock tänka på att världspolitik följer en struktur. Det kommer alltid finnas stater, riken, unioner, kulturer etc. som kommer att göra anspråk på att vara styrande hegemonier. Allt annat är en illusion. Sätt ut 20 personer förutsättningslöst på en öde ö. Inom en snar framtid har någon eller några tagit kommandot över de andra. Precis så fungerar det i världspolitiken. Om inte USA är hegemoni så kan vi räkna med att någon annan är det. Och denna andra kommer, precis som USA, göra allt för att stärka sina egna politiska och ekonomiska intressen.
USA:s tid som hegemoni är snart förbi. Inget rike har historiskt lyckas bibehålla världslig ledarstatus för evigt. Rom lyckades ett bra tag, Kina likaså. Idag lever vi i andra tider och USA:s tid håller verkligen på att rinna ut. Kanske får min genereration till och med hinna uppleva ett maktskifte i den internationella politiken. Om det är Kina (igen) , Indien, någon arabkoalition eller någon annan konstellation som tar över maktpolitiskt återstår att se. Men något säger mig att det utifrån min västerländska synvinkel finns många värre tänkbara hegemonier än USA. Inget i världen är så dåligt att det inte kan bli sämre!
torsdag 3 juli 2008
Missad folkfest!
Idag inleds Roskildefestivalen. Den danska staden har under veckan invaderats av musiktörstande och festglada människor i blandade åldrar. Personligen hade jag sett fram emot festivalen under en längre tid. Trots min, i sammanhanget ansenliga ålder, har jag faktiskt aldrig besökt festivalen tidigare. Som ambulerande festprisse har det blivit många konstiga utflykter och bravader genom åren. Givetvis också mängder av festivalbesök. Sweden Rock, Hultsfred och Västervik för att nämna några. Men Roskilde har liksom aldrig blivit av, trots att flera av mina nära bekanta och vänner har besökt festivalen frekvent.
Eftersom jag jobbade under Sweden Rock och har blivit för gammal för Hultsfred bestämde jag mig tidigt för att satsa på Roskilde i år. När min gamle vapendragare Holk visade intresse var saken biff. Roskildeoskulden skulle ryka! Inte en dag för tidigt. Festivalen är förvisso känd för att ständigt uppbringa kasst väder. Men som gubbordspråket heter: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.
Även om festivaler kallas musikfestivaler hamnar musiken lite i periferin för oss vana festivalbesökare. Stämningen, festen och atmosfären är det viktigaste på festival. Alla besökare (nåja, en majoritet i alla fall) lyckas lämna sina gråa personligheter hemma och släppa loss. På festival vankas det alltid sjuka och roliga upptåg. Sådana som blir (dimmiga) minnen för livet. För den vane festivalbesökaren är det optimalt med 3-5 band som man vill se under festivaldagarna. På årets Roskilde finns tre/fyra framträdanden värda att ge upp partytältet för. En av spelningarna skulle jag i princip kunna bryta foten för att se (efter konserten då). Judas Priest har jag förvisso sett, men det är inte mycket som går upp emot att få gasta med till refrängerna i exempelvis Diamonds and rust och Victim of changes. Den konserten jag skulle kunna bryta mig för är Neil Young.
Jag har lyssnat ganska länge på ikonen Neil Young vid det här laget. Vid flertalet tillfällen har jag sagt att det är han och Fleetwood Mac som jag verkligen ville se innan jag kan slå mig till ro. Nu hade jag ett ypperligt tillfälle att få se Young. Men jag bröt ju fothelvetet innan hans konsert istället för efter. Skiiiit.
Denna oerhört varma och soliga sommardag går mina tankar till gänget nere i Roskilde. Det verkar inte som om ni behöver några kläder alls i den här värmen. Givetvis är det bra väder när Lorden missar festivalen också, något annat var väl i och för sig inte att vänta...Som tröst för den missade folkfesten får jag lyssna, och erbjuda er, ett par sanningsord från Neil Young anno 1973. Ooops, 35 år sedan, men ett tidlöst budskap. A maid is sure what a man needs! Och i mest behov av en är invaliden Lorden. A Lord needs a fuckin´maid!
Eftersom jag jobbade under Sweden Rock och har blivit för gammal för Hultsfred bestämde jag mig tidigt för att satsa på Roskilde i år. När min gamle vapendragare Holk visade intresse var saken biff. Roskildeoskulden skulle ryka! Inte en dag för tidigt. Festivalen är förvisso känd för att ständigt uppbringa kasst väder. Men som gubbordspråket heter: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.
Även om festivaler kallas musikfestivaler hamnar musiken lite i periferin för oss vana festivalbesökare. Stämningen, festen och atmosfären är det viktigaste på festival. Alla besökare (nåja, en majoritet i alla fall) lyckas lämna sina gråa personligheter hemma och släppa loss. På festival vankas det alltid sjuka och roliga upptåg. Sådana som blir (dimmiga) minnen för livet. För den vane festivalbesökaren är det optimalt med 3-5 band som man vill se under festivaldagarna. På årets Roskilde finns tre/fyra framträdanden värda att ge upp partytältet för. En av spelningarna skulle jag i princip kunna bryta foten för att se (efter konserten då). Judas Priest har jag förvisso sett, men det är inte mycket som går upp emot att få gasta med till refrängerna i exempelvis Diamonds and rust och Victim of changes. Den konserten jag skulle kunna bryta mig för är Neil Young.
Jag har lyssnat ganska länge på ikonen Neil Young vid det här laget. Vid flertalet tillfällen har jag sagt att det är han och Fleetwood Mac som jag verkligen ville se innan jag kan slå mig till ro. Nu hade jag ett ypperligt tillfälle att få se Young. Men jag bröt ju fothelvetet innan hans konsert istället för efter. Skiiiit.
Denna oerhört varma och soliga sommardag går mina tankar till gänget nere i Roskilde. Det verkar inte som om ni behöver några kläder alls i den här värmen. Givetvis är det bra väder när Lorden missar festivalen också, något annat var väl i och för sig inte att vänta...Som tröst för den missade folkfesten får jag lyssna, och erbjuda er, ett par sanningsord från Neil Young anno 1973. Ooops, 35 år sedan, men ett tidlöst budskap. A maid is sure what a man needs! Och i mest behov av en är invaliden Lorden. A Lord needs a fuckin´maid!
tisdag 1 juli 2008
Kommersialiserad "allsång" på Skansen
Varje vecka lockar Allsång på Skansen cirka 2 miljoner TV-tittare i Sverige. Allsången har blivit synonymt med svensk sommar och på tisdagsmorgonar köar hundratals människor för att kunna få en plats till kvällens arrangemang. Hela den svenska artisteliten har förekommit i "allsången" och man kan inte titulera sig etablerad förrän man har medverkat. Det var väl bland annat därför Arja Saijonmaa tjöt till sig en plats i TV-serien Stjärnorna på slottet i vintras.
Personligen har jag genom åren tittat på Allsången sporadiskt. I grund och botten stöder jag tanken att samla människor för att tillsammans och gemensamt sjunga gamla slagdängor. På så vis bevarar och vårdar man vårt kulturarv och främjar samtidigt folkgemenskapen bland deltagarna. Detta syfte uppfylldes när allsången dirigerades under Bosse Larsson. När Lasse Berghagen tog över allsången 1994, genomfördes sakta men säkert en föryngring och kommersialisering av programmet. Aktuella och "hippa" artister fick nu stort utrymme i showen, men kärnan var fortfarande allsången. Lasse Berghagen lyckades förena det traditionella med det nya. På så vis blev programmet bredare och nådde ut till en större publik. När Berghagen lämnade över stafettpinnen som allsångsledare till Anders Lundin 2003 hade han uppnått kultstatus.
Under Anders Lundins era har programmets syfte frångåtts totalt. I alla fall det ursprungliga syftet. Möjligen har man upprättat ett nytt syfte. Det torde i så fall vara att förvandla "Allsång på skansen" till ett kommersiellt jippo där allsången reduceras kompromisslöst till förmån för att promota unga, snygga och kända artister. Publiken ska få sjunga så lite som möjligt och istället för "skön" allsång ska de gapa med i refrängerna som om de vore på en rockkonsert.
Medveten om att jag låter som en gammal gubbe kan jag ändå inte låta bli att framföra ovanstående åsikter. Jag lyssnar själv på black metal, endel kommersiell musik och går (förutsatt att jag inte har fotfrakturer) gärna på festivaler. Men olika forum har olika syften. Och allsången var inte menad att vara en hysterisk popkonsert. Man har nu till och med en allsångsledare som inte kan sjunga. Bara en sådan sak. Visst är varumärket "Allsång på skansen" otroligt etablerat men konceptet är lurendrejeri.
Igår höll jag nästan på att stänga av skiten i ren ilska. I brist på alternativ fick jag dock sälla mig till de 2 miljoner lurade TV-tittare som satt framför dumburken igår mellan klockan 20 och 21. Publiken var som vanligt talrik. På första parkett satt ett gäng B-kändisar som zoomades in gång på gång. Allt för att höja statusen och stjärnglansen kring jippot får man förmoda. Där satt Magnus Härenstam, Pontus Gårdinger och ett nyhetsankare från Aktuellt. I övrigt verkade publiken nästan uteslutande bestå av adrenalinstinna fjortisar. De gapade och skrek med sina gälla pipor så fort någon uppenbarade sig på scenen. Helt bisarrt. När pojkbandet EMD framförde sitt nummer svimmade säkert 1/3, övriga blev döva på kuppen. Samma sak när Sanna Nielsen dök upp.
De få "allsånger" som framfördes kom helt i skymundan. De inbjudna gästerna som ska leda allsången sjöng hela låtarna själva. Peter Jöback och Eva Dahlgren sjöng en duett på sin allsång. Ingen av dem lämnade ifrån sig micken till publiken vid ett endaste tillfälle. Mellan "allsångerna" och allt jippo fick den utomordentligt tråkiga "komikern" Pia Johansson utrymme till råga på allt. Suck och stön. När kvällens huvudartist Magnus Uggla skulle avsluta och köra sin allsång visade det sig att han förärat allsångshäftet med en av sina egna låtar, Kung för en dag. Visserligen en mycket intelligent text, men den framfördes som om det vore festival istället för allsång. Fjortisarna skrek i:
...skall hela ens gäng ut på en sväng och sätta sprätt på varje peng Då finns det ingen som tar en man är kung kung kung i baren Det är något som man verkligen vet den 25:e smäller det Då finns det ingen som tar en man är kung kung kung i baren Det är värt att leva fattigt ett tag om man får vara kung för en dag
Frågan är om Uggla blivit så folkkär att hans texter bör finnas med i ett allsångshäfte? Jag är övertygad om att mormor och hundratusentals andra pensionärer satt och nynnade hemma vid TV:n (som enda sällskap):
Men vaknar samma måndag med obeskrivlig vånda och festat upp varenda liten slant. förträngt varenda räkning därför hotas utav vräkning för att ens ha råd till hyran tvingas sätta stereon i pant
Eller kanske inte. Frågan är om Bosse Larsson tillhör de dryga 2 miljoner TV-tittarna. Och om ni undrar vad jag har för liv som skriver spaltmeter om ett obetydligt fenomen som Allsång på skansen? Well, ett fenomen som lockar och engagerar drygt 2 miljoner av vår befolkning kan ses som en spegelbild av det samhälle vi lever i. Ett kommersialiserat, ytligt, gapigt och ihåligt samhälle alltså. För övrigt har jag inget liv för tillfället. Så det så.
Personligen har jag genom åren tittat på Allsången sporadiskt. I grund och botten stöder jag tanken att samla människor för att tillsammans och gemensamt sjunga gamla slagdängor. På så vis bevarar och vårdar man vårt kulturarv och främjar samtidigt folkgemenskapen bland deltagarna. Detta syfte uppfylldes när allsången dirigerades under Bosse Larsson. När Lasse Berghagen tog över allsången 1994, genomfördes sakta men säkert en föryngring och kommersialisering av programmet. Aktuella och "hippa" artister fick nu stort utrymme i showen, men kärnan var fortfarande allsången. Lasse Berghagen lyckades förena det traditionella med det nya. På så vis blev programmet bredare och nådde ut till en större publik. När Berghagen lämnade över stafettpinnen som allsångsledare till Anders Lundin 2003 hade han uppnått kultstatus.
Under Anders Lundins era har programmets syfte frångåtts totalt. I alla fall det ursprungliga syftet. Möjligen har man upprättat ett nytt syfte. Det torde i så fall vara att förvandla "Allsång på skansen" till ett kommersiellt jippo där allsången reduceras kompromisslöst till förmån för att promota unga, snygga och kända artister. Publiken ska få sjunga så lite som möjligt och istället för "skön" allsång ska de gapa med i refrängerna som om de vore på en rockkonsert.
Medveten om att jag låter som en gammal gubbe kan jag ändå inte låta bli att framföra ovanstående åsikter. Jag lyssnar själv på black metal, endel kommersiell musik och går (förutsatt att jag inte har fotfrakturer) gärna på festivaler. Men olika forum har olika syften. Och allsången var inte menad att vara en hysterisk popkonsert. Man har nu till och med en allsångsledare som inte kan sjunga. Bara en sådan sak. Visst är varumärket "Allsång på skansen" otroligt etablerat men konceptet är lurendrejeri.
Igår höll jag nästan på att stänga av skiten i ren ilska. I brist på alternativ fick jag dock sälla mig till de 2 miljoner lurade TV-tittare som satt framför dumburken igår mellan klockan 20 och 21. Publiken var som vanligt talrik. På första parkett satt ett gäng B-kändisar som zoomades in gång på gång. Allt för att höja statusen och stjärnglansen kring jippot får man förmoda. Där satt Magnus Härenstam, Pontus Gårdinger och ett nyhetsankare från Aktuellt. I övrigt verkade publiken nästan uteslutande bestå av adrenalinstinna fjortisar. De gapade och skrek med sina gälla pipor så fort någon uppenbarade sig på scenen. Helt bisarrt. När pojkbandet EMD framförde sitt nummer svimmade säkert 1/3, övriga blev döva på kuppen. Samma sak när Sanna Nielsen dök upp.
De få "allsånger" som framfördes kom helt i skymundan. De inbjudna gästerna som ska leda allsången sjöng hela låtarna själva. Peter Jöback och Eva Dahlgren sjöng en duett på sin allsång. Ingen av dem lämnade ifrån sig micken till publiken vid ett endaste tillfälle. Mellan "allsångerna" och allt jippo fick den utomordentligt tråkiga "komikern" Pia Johansson utrymme till råga på allt. Suck och stön. När kvällens huvudartist Magnus Uggla skulle avsluta och köra sin allsång visade det sig att han förärat allsångshäftet med en av sina egna låtar, Kung för en dag. Visserligen en mycket intelligent text, men den framfördes som om det vore festival istället för allsång. Fjortisarna skrek i:
...skall hela ens gäng ut på en sväng och sätta sprätt på varje peng Då finns det ingen som tar en man är kung kung kung i baren Det är något som man verkligen vet den 25:e smäller det Då finns det ingen som tar en man är kung kung kung i baren Det är värt att leva fattigt ett tag om man får vara kung för en dag
Frågan är om Uggla blivit så folkkär att hans texter bör finnas med i ett allsångshäfte? Jag är övertygad om att mormor och hundratusentals andra pensionärer satt och nynnade hemma vid TV:n (som enda sällskap):
Men vaknar samma måndag med obeskrivlig vånda och festat upp varenda liten slant. förträngt varenda räkning därför hotas utav vräkning för att ens ha råd till hyran tvingas sätta stereon i pant
Eller kanske inte. Frågan är om Bosse Larsson tillhör de dryga 2 miljoner TV-tittarna. Och om ni undrar vad jag har för liv som skriver spaltmeter om ett obetydligt fenomen som Allsång på skansen? Well, ett fenomen som lockar och engagerar drygt 2 miljoner av vår befolkning kan ses som en spegelbild av det samhälle vi lever i. Ett kommersialiserat, ytligt, gapigt och ihåligt samhälle alltså. För övrigt har jag inget liv för tillfället. Så det så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)