I helgen bevittnade jag ett rätt intressant torgmöte. Ja, innehållet i vad som sades vet jag och medbetraktarna egentligen inte ett smack om. Det i sig var alltså inte så intresseväckande. Talarna kunde inte föra fram sitt budskap. Med oljud, höga skrik, burop och nyckelskrammel gjorde nämligen ett hundratal motdemonstranter det omöjligt för några nationalsocialister, som på lagligt vis sökt och fått tillstånd, att föra fram sina åsikter. Det intressanta med torgmötet var hur motdemonstranterna agerade och den roll polisen, demokratins förlänga arm, intog.
Demonstrationen föregicks av en del skriverier i media. Proffstyckare, journalister och allmänhet manade till högljudda motdemonstrationer. I Nyköping har nyckelskrammel på ett effektivt sätt tidigare i år stört nationalsocialister från att få framföra sina politiska budskap. Nu uppmanades allmänheten att återigen använda sig av denna metod för att kväsa en antidemokratisk manifestation. Ledande politiker i den aktuella kommunen ställde sig bakom denna hållning. Opinionen fick dock inte stå oemotsagd. Flera skribenter och politiker menade på att i en demokrati ska yttrandefrihet råda. Att förstöra och hindra andra från att förmedla sina budskap torde ur detta ställningstagande vara helt oförenligt om man vill upprätthålla demokratiska värden.
Nationalsocialistisk Front hade fått fyra timmar på sig att föra ut sitt budskap. Ungefär en timme efter utsatt tid mötte jag upp en kompis i utkanten av demonstrationen (vi betraktade den på behörigt avstånd). Ett hundratal motdemonstranter skrek okvädningsord mot de fåtal nationalsocialister som försökte göra sig hörda. Det gick naturligtvis inte. Kompisen och jag noterade omgående att det fanns ett gäng vanliga medelsvenssons som skramlade med sina nycklar. majoriteten av motdemonstranterna bestod dock av unga, arga och mycket aggressiva ungdomar. Dessa gjorde allt för att provocera. Med svordomar, hånande gester och kastade föremål (ägg, pet-flaskor) etc gjorde de allt för att få till en fysisk konfrontation med extremnationalisterna.
Att använda sig av dessa metoder är långt ifrån demokratiskt. Att folkvalada politiker, som säger sig värna och vurma vår otroligt unika och väl utvecklade demokrati , hyllar liknande beteenden och aktioner (som de gjort såväl innan manifestationen, under och efter) är mycket märkligt. När ratades det viktigaste fundamentet i en demokrati, debatten, till förmån för våldsamheter och uppvigling? Varför lät man inte de få nationalsocialisterna få framföra sitt budskap inför ett folktomt torg? Varför utmanade man inte till debatt? Varför höll man inte en egen manifestation där man bemötte nazisternas argument? Att frångå de viktigaste fundamenten i en demokrati, yttrandefriheten och antivåld mot politiska meningsmotståndare gör att flertalet av motdemonstranterna, även dem, borde sluta att kalla sig för demokrater. Man kan alltid hävda att nazister propagerar för antidemokratiska åikter och att sådana inte bör få plats i en demokrati. Men ett sådant ställningstagande strider emot demokratins funktion och innebörd. Hur hårt det än må vara och hur mycket motståndare man än är till antidemokratiska organisationer.
Frågan om vad som är rätt eller fel är långt ifrån självklart. Nationalsocialistisk Front är på pappret ett nationalsocialistiskt och antidemokratiskt parti. De hade nog räknat med detta mottagande och det är inte ett dugg synd om dem. Frågan är bara vilka det är legitimt att behandla på detta sätt i demokratins namn? Personligen tycker jag nog alla eller ingen. Man måste vara konsekvent.
Jag minns ett torgmöte för en herrans massa år sedan i Västervik. Företagstoppen Ian Wachtmeister blev utsatt för samma behandling när hans kortvariga påhitt "det nya Partiet" hade möte. Sverigedemokraterna (som förmodligen är ett riksdagsparti 2010) och som svär sig fria från all form av extremism utsätts också för samma behandling. Är det legitimt i en demokrati att använda sig av antidemokratiska medel för att slåss mot allt man inte håller med om? Det är en märklig ekvation som snarare liknar anarki än demokrati i mina ögon.
Eller, man kanske skulle samla ihop ett gäng som stod och skrek och kastade ägg, och flaskor mot alla som försökte framlägga åsikter som man ogillar. Nästa gång det moderata kommunalrådet ska hålla tal? Eller Mona Sahlin? Eller du, eller jag, någon extremnationalist eller frikyrkopastor? Vad får man kvar för civiliserat debattklimat då? Vad har man för yttrande- och mötesfrihet? Är vi fortfarande ett demokratisk samhälle då? Eller ska vi, som nu, bara legitimera att förstöra för vissa politiska åsikter? Hur förkastliga man än tycker att de må vara.
Tillbaka till helgens torgmöte. Polisen gjorde vad som stod i deras makt för att förhindra konfrontation. Bra så. Ett flertal demonstranter, nästan uteslutande motdemonstranter, greps och slussades iväg. Det var uppenbara bråkmakare som sökte ta debatten på sitt vis, med våldsamma medel. Dessa våldsamma medel får i slutändan en kontraproduktiv verkan för motdemonstranterna. I bakgrunden där fåtalet betraktare stod kunde man höra en gammal tant säga "det kanske vore bättre om de kom till makten i alla fall". Så här mycket uppmärksamhet skulle den nationalsocialistiska organisationen aldrig få om det hade fungerat som ett normalt politiskt torgmöte.
Efter ett tag orkade jag och kompisen inte se på spektaklet längre. Efter lite käk besökte vi ett närliggande café. Där kunde vi se hur två civilpoliser grep och forslade iväg motdemonstranter på löpande band. Efter varje lyckat gripande gjorde de "high five" och utbytte häftiga kommentarer med varandra. Exempel på sådana kommentarer var "Another one´s biting the dust!". Man kan också fråga sig vilka som blir poliser om deras ultimata kick är att göra dylika ingripanden och sedan vara väldigt nöjda.
I dagarna kom rapporter om att polisen ska sänka sina antagningskrav till polisskolan ytterligare. Man har nämligen underskott på invandrare och tjejer bland de sökande till kåren. Därför sänks de svenska språkkraven och fystesten. Frågan är om det är rätt väg att gå. Polisens (demokratins förlängda arm) rykte är redan naggat i kanten. Är dessa förändringar botmedlet för att återupprätta deras förtroende. Detta var en av de frågor man tog med sig från torgmötet hem.
Den politska manifestationen var en omtumlande och märklig politisk upplevelse. På ena sidan fanns antidemokrater som försökte använda sig av demokratiska medel för att nå ut sitt antidemokratiska budskap. På andra sidan fanns det påstådda demokrater som använda sig av antidemokratiska medel för att försvara något de själva inte lever upp till. I mitten fanns statens demokratiska försvarare som verkade njuta av att ingripa, och se det hela som en lek. Detta märkliga möte gav i alla fall upphov till endel tankeverksamhet och intressanta frågeställningar.
måndag 28 juli 2008
fredag 25 juli 2008
Svenska pärlor
I rådande värmebölja gäller det att inte bara säcka ihop och låta dagarna jäsa förbi i sin stilla mak. Visst kan det vara skönt ibland att bara slappa, men nu när semestertiden faktiskt lider mot sitt slut är det lika bra att passa på att aktivera sig lite.
Sverige är ett oerhört vackert land och det finns mängder med kulturskatter i den omedelbara närheten vart man än befinner sig i landet. Det har jag konstaterat förut. Normalt sett är jag en badmänniska av rang. Att leka, eller att bara få vara i vatten på sommaren är normalt en obetalbar befrielse. Av uppenbara skäl har det inte blivit så mycket bad för Lorden än. Jag hann med "glötande" vid två tillfällen på försommaren. Det är jag nöjd med.
En av den svenska sommarens pärlor är givetvis naturen. Många i min bekantskapskrets utnyttjar den verkligen nu. Flera är i skrivande stund iväg på fisketurer, med övernattning under bar himmel. Andra är iväg på kanotresa. Sveriges pärlor tar dock inte slut med naturen. När de naturliga upplevelserna begränsas på grund av fysiskt handikapp får man utnyttja något av vårt lands andra pärlor. Den här veckan har ägnats åt ett av dem, att bejaka vårt kulturarv.
För några dagar sedan gjorde jag och några vänner en dagsutflykt där vi besökte såväl ett båtmuseeum som ett leksaksmuseeum. Visserligen är jag inte överdrivet intresserad av just båtar eller leksaker, men på museer får föremålen alltid en egen livshistoria eftersom man får ta del av fyllig text intill föremålen. Man kan också se och skapa sig förståelse för hur det var förr med hjälp av föremålen. Man säger att en bild ofta säger mer än tusen ord. Well, ett föremål kan säga mer än 10 000 ord i så fall.
för ytterligare en dagsutflykt. Sverige är fullt av gamla slott, och även som historieintresserad är det svårt att hålla reda på alla. Vi bestämde oss för att ta del av en guidad tur på slottet. Något som vi absolut inte ångrade. Även om guiders berättelser ofta är lite kryddade i syfte att väcka intresse á la Herman Lindquists historieskrivning, fick vi åtminstone underhållning och faktiskt en hel del bildning genom den. Att göra semesterturer behöver oftast inte innebära att man flyger iväg utomlands eller att den kostar hela semesterkassan. Det kan gott räcka med en 50-kronors guidetur. Imorgon får man fortsätta att bevara sitt kulturarv. Den här gången genom att festa till det lite. Nästa vecka lär det förmodligen bli något nytt slott som får finbesök. Svenska pärlor finns det nämligen gott om.
Sverige är ett oerhört vackert land och det finns mängder med kulturskatter i den omedelbara närheten vart man än befinner sig i landet. Det har jag konstaterat förut. Normalt sett är jag en badmänniska av rang. Att leka, eller att bara få vara i vatten på sommaren är normalt en obetalbar befrielse. Av uppenbara skäl har det inte blivit så mycket bad för Lorden än. Jag hann med "glötande" vid två tillfällen på försommaren. Det är jag nöjd med.
En av den svenska sommarens pärlor är givetvis naturen. Många i min bekantskapskrets utnyttjar den verkligen nu. Flera är i skrivande stund iväg på fisketurer, med övernattning under bar himmel. Andra är iväg på kanotresa. Sveriges pärlor tar dock inte slut med naturen. När de naturliga upplevelserna begränsas på grund av fysiskt handikapp får man utnyttja något av vårt lands andra pärlor. Den här veckan har ägnats åt ett av dem, att bejaka vårt kulturarv.
För några dagar sedan gjorde jag och några vänner en dagsutflykt där vi besökte såväl ett båtmuseeum som ett leksaksmuseeum. Visserligen är jag inte överdrivet intresserad av just båtar eller leksaker, men på museer får föremålen alltid en egen livshistoria eftersom man får ta del av fyllig text intill föremålen. Man kan också se och skapa sig förståelse för hur det var förr med hjälp av föremålen. Man säger att en bild ofta säger mer än tusen ord. Well, ett föremål kan säga mer än 10 000 ord i så fall.
för ytterligare en dagsutflykt. Sverige är fullt av gamla slott, och även som historieintresserad är det svårt att hålla reda på alla. Vi bestämde oss för att ta del av en guidad tur på slottet. Något som vi absolut inte ångrade. Även om guiders berättelser ofta är lite kryddade i syfte att väcka intresse á la Herman Lindquists historieskrivning, fick vi åtminstone underhållning och faktiskt en hel del bildning genom den. Att göra semesterturer behöver oftast inte innebära att man flyger iväg utomlands eller att den kostar hela semesterkassan. Det kan gott räcka med en 50-kronors guidetur. Imorgon får man fortsätta att bevara sitt kulturarv. Den här gången genom att festa till det lite. Nästa vecka lär det förmodligen bli något nytt slott som får finbesök. Svenska pärlor finns det nämligen gott om.
tisdag 22 juli 2008
Svårt att hålla sig borta från communities
Ända sedan Internets genomslag i mitten på 90-talet har så kallade communities varit populära platser för främst ungdomar. På communities kan man, virtuellt, behålla gamla sociala bekantskaper och skapa sig nya. Ganska så smidigt trots allt. Människor är som bekant väldigt nyfikna av sig och vill gärna hålla sig á jour med vad som händer i vänner och ovänners liv. Samtidigt verkar i princip samtliga deltagare på communities ha en klart exhibitionistisk ådra i sig. Man visar gärna upp bilder på sig själv och sina vänner i olika sammanhang.
I slutet av 90-talet när webchatten (jag hängde själv endel på Exilen, passagen) ersattes av Mirc var Skunk det främsta communityt. Skunk vände sig företrädesvis mot yngre personer och hade något år i rampljuset som den mest populära ungdomssajten. När entreprenörer insåg att affärsidéen var lönande och att communites var populära utvecklades flera olika alternativ till skunk snabbt. Snart blev Lunarstorm den ledande. Man får anta att Lunarstorm än idag är det mest poulära communityt. Visserligen hade jag ett alias reggat där, och har det förmodligen än, men det var länge sedan jag reellt fanns eller var verksam på den sighten. Även den vänder sig till yngre människor. Det har sedan funnits en massa nischade communitys för äldre, punkare, hårdrockare och andra alternativa stilar, politiska inriktningar eller sexuella läggningar.
För oss yngre vuxna har communityt Facebook under senare år haft stor genomslagskraft. Jag vägrade länge att ta del av den nya facebookvågen och väntade därmed in i det sista med att registrera mig. Dels kände jag mig ganska trött på fenomenet och dels kändes Facebook som en lindrigare form av åsikts- och personregistrering. På Facebook registreras nämligen allt i sitt riktiga namn. Det har också framförts kritik mot att man inte kan säga upp sitt medlemskap eller radera den information man en gång publicerat på Facebook.
Som jag tidigare har tagit upp på "Lordens" åtnjuter vi inte längre något som kallas för personlig integritet. Således är det i sig ett dåligt argument för att leva i avhållsamhet från Facebook. Vill myndigheter eller privatpersoner veta allt om ditt liv så får de förr eller senare reda på det. Vare sig du har facebook eller inte. Som ni säkert förstår så har jag i dagarna registrerat mig på facebook. Det är nu det enda communityt jag besöker frekvent. Många av mina gamla och nuvarande klasskamrater, ovänner, vänner och endel familjemedlemmar återfinns där. Det kändes som skäl nog, och genom att registrera mig tillfredställdes således min nyfikna och exhibitionistiska ådra. Lorden är ju inte heller han mer än människa. Tro det eller ej ;)
I slutet av 90-talet när webchatten (jag hängde själv endel på Exilen, passagen) ersattes av Mirc var Skunk det främsta communityt. Skunk vände sig företrädesvis mot yngre personer och hade något år i rampljuset som den mest populära ungdomssajten. När entreprenörer insåg att affärsidéen var lönande och att communites var populära utvecklades flera olika alternativ till skunk snabbt. Snart blev Lunarstorm den ledande. Man får anta att Lunarstorm än idag är det mest poulära communityt. Visserligen hade jag ett alias reggat där, och har det förmodligen än, men det var länge sedan jag reellt fanns eller var verksam på den sighten. Även den vänder sig till yngre människor. Det har sedan funnits en massa nischade communitys för äldre, punkare, hårdrockare och andra alternativa stilar, politiska inriktningar eller sexuella läggningar.
För oss yngre vuxna har communityt Facebook under senare år haft stor genomslagskraft. Jag vägrade länge att ta del av den nya facebookvågen och väntade därmed in i det sista med att registrera mig. Dels kände jag mig ganska trött på fenomenet och dels kändes Facebook som en lindrigare form av åsikts- och personregistrering. På Facebook registreras nämligen allt i sitt riktiga namn. Det har också framförts kritik mot att man inte kan säga upp sitt medlemskap eller radera den information man en gång publicerat på Facebook.
Som jag tidigare har tagit upp på "Lordens" åtnjuter vi inte längre något som kallas för personlig integritet. Således är det i sig ett dåligt argument för att leva i avhållsamhet från Facebook. Vill myndigheter eller privatpersoner veta allt om ditt liv så får de förr eller senare reda på det. Vare sig du har facebook eller inte. Som ni säkert förstår så har jag i dagarna registrerat mig på facebook. Det är nu det enda communityt jag besöker frekvent. Många av mina gamla och nuvarande klasskamrater, ovänner, vänner och endel familjemedlemmar återfinns där. Det kändes som skäl nog, och genom att registrera mig tillfredställdes således min nyfikna och exhibitionistiska ådra. Lorden är ju inte heller han mer än människa. Tro det eller ej ;)
måndag 21 juli 2008
Alexander Bard som politiskt dragplåster
I USA är fenomenet att kändisar hjälper till i presidentkandidaternas valkampanjer vanligt. Även i Sverige förekommer det att kända personer tar ställning politiskt i olika valkampanjer. Till exempel turnerade Cornelis Vreesvijk tillsammans med gamle kommunistledaren CH Hermansson för VPK på 60-talet.
Egentligen är det inget konstigt. Vi lever idag i en värld där kändisar och popstjärnor är vår tids kungligheter. Medborgare ser upp till dessa, vill umgås och hänga på kändistäta ställen. Det är en vanlig dröm för dagens unga att bli kändis eller jobba på TV när "man blir stor". När man själv var en liten parvel var det väl förvisso rätt vanligt att vilja bli "fotbollsproffs", men brandman, läkare, polis etc. var nog vanligare drömyrken än just kändis. Att kändisar ger sig in i politiken är ingen önskvärd utveckling. Därmed urholkas nämligen vikten av de ideologiska partifrågorna ännu mer vid våra val. Även om man får förmoda att majoriteten av oss röstande är någorlunda insatta i vilken politik man stöder när man väljer parti, är jag övertygad om att åtskilliga kommer att stöda det parti som sin favoritkänsdis representerar.
Den senaste i raden av svenska kändisar att ge sig in i politiken är BWO:s Alexander Bard. Det faktum att Bard för tillfället "förhandlar" med två riksdagspartier om vilket han ska företräda får ses som märkligt. Även detta pekar i riktningen att partipolitiken helt spelat ut sin roll. Bard deklarerar dock att det inte rör sig om Moderaterna eller Vänsterpartiet. Det hade ju inte varit omöjligt att dessa två, förut totala dödsfiender, 2008 slåss om samma väljare, och även Alexander Bard.
Det mest troliga är nog att Bard kommer att representera Folkpartiet. Med deras liberala grundtankar borde det partiet ligga i paritet med Bards tidigare uttalanden. Kanske ligger han också nära det nya Centerpartiet, med sin nya Stureplanscenter-image och populistpolitiker typ Fredrick Federley. Jag skulle inte heller bli förvånad om det var Socialdemokraterna han stödde. kanske har han lärt känna diskaren Mona Sahlin på någon gaygala hon har varit värd för. Kanske har de varit på samma fester kring Stureplan som Mona brukar besöka tillsammans med bäste vännen och gayikonen Rikard Wolff. I höst får vi veta svaret så den som lever får se.
Vilket parti det än blir så kan man konstatera att Alexander Bard är en högst kontroversiell person. Han har länge förespråkat drogliberalism och innan Sverige officiellt blev ett queervänligt rike var han tidigt öppen med sin bisexualitet och utmanande åsikter. Detta stack, och sticker i folks ögon även idag. I alla fall under ytan. Därför är jag inte säker på att Bard i detta fall verkligen gynnar det parti han väljer att stöda. Folkkära och myspysartister som Lasse Berghagen och Christer Sjögren lockar säkerligen väljare, men att Bard, som förutom sina ovannämnda ställningstaganden mest är känd för svenska folket som den medelålders mannen i shorts och stora mustascher, gör det är långt ifrån givet.
Personligen anser jag nog att Bard har mer att hämta i musikbranschen än inom politiken. Som artist och låtskrivare har jag respekt för Bard. BWO´s senaste bidrag i melodifestivalen borde exempelvis ha sopat banan med resten av startfältet såväl i Sverige som Europa.
Om nedanstående uttalanden av Bard INTE andas liberalism så vet jag inte... Han bör nog dock inte släppas iväg som partirepresentant i en debatt där målgruppen är pensionärer eller äldre. De har nog inte hunnit bli tillräckligt liberala eller dekadenta för att rösta på en politiker som skryter om att ha tuggat svamp och arbetat som manlig hora offentligt ;) Men i en ungdomsdebatt lär han fungera utmärkt. Ja, ibland förändras sannerligen mentaliteter bara över någon generation.
Egentligen är det inget konstigt. Vi lever idag i en värld där kändisar och popstjärnor är vår tids kungligheter. Medborgare ser upp till dessa, vill umgås och hänga på kändistäta ställen. Det är en vanlig dröm för dagens unga att bli kändis eller jobba på TV när "man blir stor". När man själv var en liten parvel var det väl förvisso rätt vanligt att vilja bli "fotbollsproffs", men brandman, läkare, polis etc. var nog vanligare drömyrken än just kändis. Att kändisar ger sig in i politiken är ingen önskvärd utveckling. Därmed urholkas nämligen vikten av de ideologiska partifrågorna ännu mer vid våra val. Även om man får förmoda att majoriteten av oss röstande är någorlunda insatta i vilken politik man stöder när man väljer parti, är jag övertygad om att åtskilliga kommer att stöda det parti som sin favoritkänsdis representerar.
Den senaste i raden av svenska kändisar att ge sig in i politiken är BWO:s Alexander Bard. Det faktum att Bard för tillfället "förhandlar" med två riksdagspartier om vilket han ska företräda får ses som märkligt. Även detta pekar i riktningen att partipolitiken helt spelat ut sin roll. Bard deklarerar dock att det inte rör sig om Moderaterna eller Vänsterpartiet. Det hade ju inte varit omöjligt att dessa två, förut totala dödsfiender, 2008 slåss om samma väljare, och även Alexander Bard.
Det mest troliga är nog att Bard kommer att representera Folkpartiet. Med deras liberala grundtankar borde det partiet ligga i paritet med Bards tidigare uttalanden. Kanske ligger han också nära det nya Centerpartiet, med sin nya Stureplanscenter-image och populistpolitiker typ Fredrick Federley. Jag skulle inte heller bli förvånad om det var Socialdemokraterna han stödde. kanske har han lärt känna diskaren Mona Sahlin på någon gaygala hon har varit värd för. Kanske har de varit på samma fester kring Stureplan som Mona brukar besöka tillsammans med bäste vännen och gayikonen Rikard Wolff. I höst får vi veta svaret så den som lever får se.
Vilket parti det än blir så kan man konstatera att Alexander Bard är en högst kontroversiell person. Han har länge förespråkat drogliberalism och innan Sverige officiellt blev ett queervänligt rike var han tidigt öppen med sin bisexualitet och utmanande åsikter. Detta stack, och sticker i folks ögon även idag. I alla fall under ytan. Därför är jag inte säker på att Bard i detta fall verkligen gynnar det parti han väljer att stöda. Folkkära och myspysartister som Lasse Berghagen och Christer Sjögren lockar säkerligen väljare, men att Bard, som förutom sina ovannämnda ställningstaganden mest är känd för svenska folket som den medelålders mannen i shorts och stora mustascher, gör det är långt ifrån givet.
Personligen anser jag nog att Bard har mer att hämta i musikbranschen än inom politiken. Som artist och låtskrivare har jag respekt för Bard. BWO´s senaste bidrag i melodifestivalen borde exempelvis ha sopat banan med resten av startfältet såväl i Sverige som Europa.
Om nedanstående uttalanden av Bard INTE andas liberalism så vet jag inte... Han bör nog dock inte släppas iväg som partirepresentant i en debatt där målgruppen är pensionärer eller äldre. De har nog inte hunnit bli tillräckligt liberala eller dekadenta för att rösta på en politiker som skryter om att ha tuggat svamp och arbetat som manlig hora offentligt ;) Men i en ungdomsdebatt lär han fungera utmärkt. Ja, ibland förändras sannerligen mentaliteter bara över någon generation.
fredag 18 juli 2008
Svenska spel ger svar på tal
Häromdagen blev Lorden rasande. Anledningen var att varje spelad pokerhand gick mig emot. Visserligen ska man väl inte brusa upp och gnälla då jag sammanlagt ligger plus på mitt spelande. Men eftersom jag under hela dagen spelade bra och rätt men ändå lyckades uppbringa en sämre hand (trots kåk, nötfärg, triss etc.) eller bli utdragen växte vreden inom mig. Att anse att pokerklienter är riggade är egentligen rätt barnsligt, men denna gång kände jag att vreden behövde få utlopp.
Förutom att slå näven i bordet, skrika rakt ut för full hals och diverse svordomar bestämde jag mig för att kontakta Svenska Spel. Visserligen kan jag av vissa anses vara en (erkänt) dålig förlorare men mina frågetecken behövde rätas ut. Framför allt behövde jag få utlopp för min aggression. Lorden ämnar nedan publicera det brev som Svenska Spel (som är statligt ägd) erhöll från en upprörd Lord. Jag ber om ursäkt för svordomar och olämpligt språk. Jag skyller på att brevet delvis skrevs i affekt. Jag vill ändå inte censurera något ur innehållet.
Fråga - Onsdag-07-16 17:29 PM
Total jävla fittrigg!
Under hela dagen har jag konstant förlorat på s.k. "bad beats". Det handlar visserligen inte om några stora summor men relativt sett är det mycket med tanke på de sit´n go-nivåer jag har lirat på. Det kan tyckas konstigt att VARJE JÄVLA hand jag har blir slagen eller utdragen. Har jag färg har någon kåk, har jag kåk har någon fyrtal, har jag K9 har någon K10 etc. Leder jag med 95-5 i procent blir jag utdragen.
Jag är väl medveten om att poker är ett spel och att konspirationsteorier om riggade klienter slår tillbaka på den anklagande. Det skiter jag emellertid i denna gång. Det är nämligen inte första gången som eran jävla ekvation uppenbarar sig. Vinner man några i rad, eller det går bra ett tag så är det sedan OMÖJLIGT att vinna igen. Det minsta man kan begära av er som KUND är rättvisa förutsättningar! Jag räknar med att ni ser över problematiken OMEDELBART. Annars lär ni garanterat tappa en kund till. Anseendet tappade ni för jävligt länge sen! /Lord
Det dröjde inte särskilt länge innan Svenska spel hörde av sig. Svaret var som följer...
Total jävla fittrigg! [Ärende: 080716-000057]
Hej!
Lotteriinspektionen kontrollerar alla våra spel, de har typgodkänt vår pokerklient och ser till så vi följer de rutiner vi satt upp för att bedriva ett säkert spel. Under våra öppethållanden övervakas allt spel och alla transaktioner, dels av fysiska personer samt av datorsystem. Vi som säljande företag har ingenting att tjäna på att välja ut någon som får bättre kort än någon annan, på följande sida kan du se vilka avgifter vi tar ut för att tillhandahålla Poker:
http://www.svenskaspel.se/pl.aspx?PageID=4136&menuid=7&parentid=5157
Som du kan läsa ut av tabellerna är 20 SEK max vad vi tar ut från någon hand, detta gör att vi inte heller skulle tjäna på att ge flera, vid ett bord, bra kort för att på så vis öka på vår förtjänst. Har du fler frågor kring spelsäkerheten ställer Lotteriinspektionen upp på att svara på frågor kring detta. Har du ytterligare frågor angående Poker är du välkommen att kontakta Kundservice via e-post eller telefon 0770-11 11 11 och begär Poker. Med vänlig hälsning! Kundservice
Ja, jag antar att man får nöja sig med ovanstående svar. Tills det går åt pipan nästa gång. Tills dess har det säkert vänt till min fördel igen. Man kan ju också konstatera att man gärna glömmer de gånger man själv drar ut nån stackare. Det man minns är ju de jobbiga och (i princip) osannolika förluster (bad beats) man råkar ut för.
Game on!
Förutom att slå näven i bordet, skrika rakt ut för full hals och diverse svordomar bestämde jag mig för att kontakta Svenska Spel. Visserligen kan jag av vissa anses vara en (erkänt) dålig förlorare men mina frågetecken behövde rätas ut. Framför allt behövde jag få utlopp för min aggression. Lorden ämnar nedan publicera det brev som Svenska Spel (som är statligt ägd) erhöll från en upprörd Lord. Jag ber om ursäkt för svordomar och olämpligt språk. Jag skyller på att brevet delvis skrevs i affekt. Jag vill ändå inte censurera något ur innehållet.
Fråga - Onsdag-07-16 17:29 PM
Total jävla fittrigg!
Under hela dagen har jag konstant förlorat på s.k. "bad beats". Det handlar visserligen inte om några stora summor men relativt sett är det mycket med tanke på de sit´n go-nivåer jag har lirat på. Det kan tyckas konstigt att VARJE JÄVLA hand jag har blir slagen eller utdragen. Har jag färg har någon kåk, har jag kåk har någon fyrtal, har jag K9 har någon K10 etc. Leder jag med 95-5 i procent blir jag utdragen.
Jag är väl medveten om att poker är ett spel och att konspirationsteorier om riggade klienter slår tillbaka på den anklagande. Det skiter jag emellertid i denna gång. Det är nämligen inte första gången som eran jävla ekvation uppenbarar sig. Vinner man några i rad, eller det går bra ett tag så är det sedan OMÖJLIGT att vinna igen. Det minsta man kan begära av er som KUND är rättvisa förutsättningar! Jag räknar med att ni ser över problematiken OMEDELBART. Annars lär ni garanterat tappa en kund till. Anseendet tappade ni för jävligt länge sen! /Lord
Det dröjde inte särskilt länge innan Svenska spel hörde av sig. Svaret var som följer...
Total jävla fittrigg! [Ärende: 080716-000057]
Hej!
Lotteriinspektionen kontrollerar alla våra spel, de har typgodkänt vår pokerklient och ser till så vi följer de rutiner vi satt upp för att bedriva ett säkert spel. Under våra öppethållanden övervakas allt spel och alla transaktioner, dels av fysiska personer samt av datorsystem. Vi som säljande företag har ingenting att tjäna på att välja ut någon som får bättre kort än någon annan, på följande sida kan du se vilka avgifter vi tar ut för att tillhandahålla Poker:
http://www.svenskaspel.se/pl.aspx?PageID=4136&menuid=7&parentid=5157
Som du kan läsa ut av tabellerna är 20 SEK max vad vi tar ut från någon hand, detta gör att vi inte heller skulle tjäna på att ge flera, vid ett bord, bra kort för att på så vis öka på vår förtjänst. Har du fler frågor kring spelsäkerheten ställer Lotteriinspektionen upp på att svara på frågor kring detta. Har du ytterligare frågor angående Poker är du välkommen att kontakta Kundservice via e-post eller telefon 0770-11 11 11 och begär Poker. Med vänlig hälsning! Kundservice
Ja, jag antar att man får nöja sig med ovanstående svar. Tills det går åt pipan nästa gång. Tills dess har det säkert vänt till min fördel igen. Man kan ju också konstatera att man gärna glömmer de gånger man själv drar ut nån stackare. Det man minns är ju de jobbiga och (i princip) osannolika förluster (bad beats) man råkar ut för.
Game on!
onsdag 16 juli 2008
Ljummen filmatisering
Det var ett par år sedan jag läste Jan Guillous böcker om tempelriddaren Arn. Många vill höja böckerna till skyarna, medan Lorden förhåller sig mer dämpad i sin entusiasm. Kanske är det för att jag ser Guillou som en uppblåst och osympatisk människa, men kanske främst för att jag varken imponeras av språket eller handlingen i boken. Jag är visserligen mycket historieintresserad och svensk tidig medeltid och korståg borde egentligen engagera mig mer än vad böckerna gjorde.
Nåväl, igår bemödade jag mig med att se filmatiseringen av Arn. Det var den första filmen av två som hade biopremiär i slutet av förra året, som jag såg. Den andra, och sista, går upp på biograferna i slutet av augusti. Projektet är svensk films mest påkostade någonsin. För att vara en svensk episk film var den helt ok. Lite övertydlig berättarform, men schyssta historiska miljöer och ok skådespeleri.
När böcker filmatiseras blir resultatet allt som oftast en besvikelse för tittaren. Har man läst boken målar man upp en egen bild av karaktärerna som sedan slås i spillror när man ser filmen. Da Vinci-koden är det senaste mest tydliga exemplet på det. Spännande bok som blandar fiktion, sägen och fakta blev en tråkig och medioker historia på filmduken.
Filmen Arn håller sig ganska strikt till boken. Vissa skeenden i filmen sker väldigt fort, vilket får handlingen att kännas något utslätad i jämförelse med den litterära versionen. Man får heller inget bestående intryck av huvudpersonen Arns personlighet. I boken får man trots allt sympati för personen, men i filmen känns han mest barnslig och lite efterbliven. Åtminstone i scenerna från Sverige (vilka kraftigt dominerar filmen). Möjligen är Joakim Nätterqvist fel i rollen som Arn. Den främsta skådespelarinsatsen står Sofia Helin för. Hon spelar Arns älskade Cecilia och är både vacker att se på och duktig framför kameran.
För att vara Sveriges dyraste filmprojekt imponerar inte Arn. Det slutliga kriget mellan Arns tempelriddare och Saladins muslimer är över på några minuter. Snacka om antiklimax. I många "äventyrsfilmer" ska ju avgörande fältslag skildras som heroiska, storslagna och ödesdigra. Det saknas tyvärr helt i filmen. Det är visserligen inte lätt att förvandla en från början rätt medioker historia till ett genialiskt filmprojekt. Faktum är dock att Arn fungerar rätt bra som film. Varken bra, eller dålig. Dock tillräckligt bra för att man blir nyfiken på hur allt ska sluta. Vi som har läst böckerna vet ju redan. Filmen Arn får 5.5 kryckkäppar av 10.
Nåväl, igår bemödade jag mig med att se filmatiseringen av Arn. Det var den första filmen av två som hade biopremiär i slutet av förra året, som jag såg. Den andra, och sista, går upp på biograferna i slutet av augusti. Projektet är svensk films mest påkostade någonsin. För att vara en svensk episk film var den helt ok. Lite övertydlig berättarform, men schyssta historiska miljöer och ok skådespeleri.
När böcker filmatiseras blir resultatet allt som oftast en besvikelse för tittaren. Har man läst boken målar man upp en egen bild av karaktärerna som sedan slås i spillror när man ser filmen. Da Vinci-koden är det senaste mest tydliga exemplet på det. Spännande bok som blandar fiktion, sägen och fakta blev en tråkig och medioker historia på filmduken.
Filmen Arn håller sig ganska strikt till boken. Vissa skeenden i filmen sker väldigt fort, vilket får handlingen att kännas något utslätad i jämförelse med den litterära versionen. Man får heller inget bestående intryck av huvudpersonen Arns personlighet. I boken får man trots allt sympati för personen, men i filmen känns han mest barnslig och lite efterbliven. Åtminstone i scenerna från Sverige (vilka kraftigt dominerar filmen). Möjligen är Joakim Nätterqvist fel i rollen som Arn. Den främsta skådespelarinsatsen står Sofia Helin för. Hon spelar Arns älskade Cecilia och är både vacker att se på och duktig framför kameran.
För att vara Sveriges dyraste filmprojekt imponerar inte Arn. Det slutliga kriget mellan Arns tempelriddare och Saladins muslimer är över på några minuter. Snacka om antiklimax. I många "äventyrsfilmer" ska ju avgörande fältslag skildras som heroiska, storslagna och ödesdigra. Det saknas tyvärr helt i filmen. Det är visserligen inte lätt att förvandla en från början rätt medioker historia till ett genialiskt filmprojekt. Faktum är dock att Arn fungerar rätt bra som film. Varken bra, eller dålig. Dock tillräckligt bra för att man blir nyfiken på hur allt ska sluta. Vi som har läst böckerna vet ju redan. Filmen Arn får 5.5 kryckkäppar av 10.
måndag 14 juli 2008
Deckare som underhållning
Thrillers, eller deckare tillhör en av mina favoritgenrer inom såväl litteratur som film. Helst vill man ju ha en "smart" version inom genren där betraktaren eller läsaren får rejält huvudbry innan denne listar ut hur allt förhåller sig och hänger samman. Exempel på smarta thrillers är Primal Fear, Se7en osv.
Det finns även thrillers och deckare som inte är speciellt "smarta", utan allt som oftast följer en given mall. Inom filmens och litteraturens värld är den svenska polisthrillern typexempel på denna kategori. Beck, Weallander, Huss, van Veeteren, ja det finns egentligen hur många som helst. Faktum är att dessa filmer kan vara ganska underhållande. Man vet vad man får, men det kan vara skönt att stänga av hjärnan ibland. Det är inte alltid man orkar vara helt seriös, utan "slötittande" är en rätt underskattad företeelse.
Oftast läser jag facklitteratur eller biografier. Ibland är det dock skönt att "koppla av" med något skönlitterärt. Och vad funkar då bättre än en deckare? Jag vågar nog påstå att jag plöjt de mest kända svenska författarna inom genren. Henning Mankell, Jan Guillou, Leif GW persson, Liza Marklund och Björn Hellberg. Enbart en kvinna, och Marklund sticker också ut med att vara klart sämst. Eftersom kvinnor i många år hävdat "att de kan" så passade jag på att ge den nya svenska deckardrottningen Camilla Läckberg en chans. Det måste ju i alla fall vara bättre än Marklund, eller?
Läckberg har kritiserats hårt av sina manliga kollegor + den solariebrända och kvasiintellktuella författaren Björn Ranelid. Läckbergs debutroman Isprinsessan följer alla givna mallar. Småstadsmiljö, elaka kvinnomisshandlare, "starka kvinnor", manliga hjältar och förebilder samt enfaldiga poliser. Det blir lite väl klichéaktigt kanske, men det kan man leva med. Man vet vad man får och det verkar ju uppenbarligen vara ett vinnande koncept bland Sveriges (och världens för den delen) bokmalar. Även för Lorden fungerar det. Främst för att intrigen i boken är rätt klurig (relativt sett) och för att personerna faktiskt engagerar. Läckbergs språk är det heller inget fel på. Det enda jag stör mig på är vissa ramhistorier som för egen del känns lite väl krystade. Personligen anser jag det onödigt att för sjuttioelfte gången ta upp problemet kring kvinnomisshandel. Visst är det ett relevant debattinlägg. Kvinnomisshandel är ett väldokumenterat samhällsproblem men när ramhistorien inte har ett dugg med mordintrigen att göra tycker jag att det känns malplacerat. Debattinlägget är också ganska tandlöst. Vi vet att vissa kvinnor skuldlägger sig själva för att de blir misshandlade. Vi vet att kvinnor har svårt att lämna misshandlande män. Whats the news?
Camilla Läckbergs debutroman håller helt klart måttet i den manliga konkurrensen. Liza Marklund utklassar hon totalt. Jan Guillou och GW har egentligen inget att klaga på. Deras alster är egentligen inte alls bättre Läckbergs. Det är väl bara att hugga in på hennes uppföljare "Predikanten" snart. Jag har inte så mycket bättre för mig. Läckbergs debutroman får 6.5 kryckkäppar av 10 möjliga.
Det finns även thrillers och deckare som inte är speciellt "smarta", utan allt som oftast följer en given mall. Inom filmens och litteraturens värld är den svenska polisthrillern typexempel på denna kategori. Beck, Weallander, Huss, van Veeteren, ja det finns egentligen hur många som helst. Faktum är att dessa filmer kan vara ganska underhållande. Man vet vad man får, men det kan vara skönt att stänga av hjärnan ibland. Det är inte alltid man orkar vara helt seriös, utan "slötittande" är en rätt underskattad företeelse.
Oftast läser jag facklitteratur eller biografier. Ibland är det dock skönt att "koppla av" med något skönlitterärt. Och vad funkar då bättre än en deckare? Jag vågar nog påstå att jag plöjt de mest kända svenska författarna inom genren. Henning Mankell, Jan Guillou, Leif GW persson, Liza Marklund och Björn Hellberg. Enbart en kvinna, och Marklund sticker också ut med att vara klart sämst. Eftersom kvinnor i många år hävdat "att de kan" så passade jag på att ge den nya svenska deckardrottningen Camilla Läckberg en chans. Det måste ju i alla fall vara bättre än Marklund, eller?
Läckberg har kritiserats hårt av sina manliga kollegor + den solariebrända och kvasiintellktuella författaren Björn Ranelid. Läckbergs debutroman Isprinsessan följer alla givna mallar. Småstadsmiljö, elaka kvinnomisshandlare, "starka kvinnor", manliga hjältar och förebilder samt enfaldiga poliser. Det blir lite väl klichéaktigt kanske, men det kan man leva med. Man vet vad man får och det verkar ju uppenbarligen vara ett vinnande koncept bland Sveriges (och världens för den delen) bokmalar. Även för Lorden fungerar det. Främst för att intrigen i boken är rätt klurig (relativt sett) och för att personerna faktiskt engagerar. Läckbergs språk är det heller inget fel på. Det enda jag stör mig på är vissa ramhistorier som för egen del känns lite väl krystade. Personligen anser jag det onödigt att för sjuttioelfte gången ta upp problemet kring kvinnomisshandel. Visst är det ett relevant debattinlägg. Kvinnomisshandel är ett väldokumenterat samhällsproblem men när ramhistorien inte har ett dugg med mordintrigen att göra tycker jag att det känns malplacerat. Debattinlägget är också ganska tandlöst. Vi vet att vissa kvinnor skuldlägger sig själva för att de blir misshandlade. Vi vet att kvinnor har svårt att lämna misshandlande män. Whats the news?
Camilla Läckbergs debutroman håller helt klart måttet i den manliga konkurrensen. Liza Marklund utklassar hon totalt. Jan Guillou och GW har egentligen inget att klaga på. Deras alster är egentligen inte alls bättre Läckbergs. Det är väl bara att hugga in på hennes uppföljare "Predikanten" snart. Jag har inte så mycket bättre för mig. Läckbergs debutroman får 6.5 kryckkäppar av 10 möjliga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)