Inlägg nummer 100 år 2008 på Lordens Blogg bör firas genom att andas lite humor. Ibland har jag ganska lätt till skratt, även om min humor av vissa anses vara rätt sjuk. Nåväl, i lördags bestämde jag och en tjejkompis oss för att spela ett spratt med några nära och kära. Jag har tidigare hyllat "kalle Sändare" och hans meningslösa busringningar på bloggen. Busringningar är skämt som alltid går hem. Det vet mina polare om att jag tycker. De har varit utsatta förut. Så att med min egen röst ringa och beställa pizza hos dem eller hävda att deras bil står och brinner ute på parkeringen, skulle te sig aningen fruktlöst denna gång.
Vår moderna tids tekniska utveckling har inte bara inneburit negativa saker. En positiv aspekt av den är att man numera kan beställa busringningar, där en okänd röst pratar förinspelade meddelanden till den man busringer till. I egenskap av busringare kan du sedan styra vilket förinspelat meddelande som du vill att datorrösten säger. På så vis kan du låta datarösten föra en relativt normal konversation med den du vill skoja med. Visserligen är tjänsten ganska så dyr, men ett gott skratt förlänger livet heter det ju.
I det första klippet luras en nära vän till mig. I det andra luras faktiskt Lordens mor. För er som möjligen undrar vart jag har fått mitt heta tempremanet ifrån, kan sluta undra nu ;) Tyvärr kommer inte hela konversationen med i filmen. Båda reagerar nog på ett liknande sätt som jag själv hade gjort. Personligen hade jag dock inte använt ett så barntillåtet vokabulär...Håll till godo!
tisdag 9 september 2008
fredag 5 september 2008
onsdag 3 september 2008
Hellre främja terror än att bli beskylld för etnisk diskriminering?
Grannfejden i Vojakkala, en by utanför Haparanda, har under de senaste 20 åren uppmärksammats flitigt i media. I centrum står en familj (idag bestående av en pappa och åtta barn). Pappan och sönerna har ett digert brottsregister och har tillsmmans med kvinnorna i familjen terroriserat sina grannar i åratal. Grannfamilj efter grannfamilj har tvingats flytta. Terrorn har utgjorts av blottningar, glåpord, grova misshandlar och dråpförsök. Ikväll var det Uppdrag gransknings tur att beskriva terrorn i Vojakkala.
Grannarna har hamnat i en mardröm. Trots hundratals polisanmälningar, inspelade videobevis och vädjan på sina bara knän har myndigheterna struntat i byinvånarna. Ingen vågar ta tag i problemet. Ärendena har antingen lagts ner (förutom de grova våldsbrott som utövats av familjemedlemmarna) och har bollats mellan polis, åklagare, socialen och kommunledning. Samtliga myndigheter skyller ifrån sig ansvaret, inget gör något åt problemet och samhällsmedborgarna blir lidande. Våld och terror får råda i samhället. Byinvånarna förklarar myndigheternas flathet med ett ord: rädsla.
Varför är då myndigheterna rädda? Jo, den idag nio personer stora familjen, som ligger bakom terrorn, är romer. Enligt familjen själva är de utsatta för trakasserier och menar att det är synd om dem för att de är en minoritet. Ingen kan förstå deras problem då någon utanför familjen inte är en minoritet i Vojakkala med omnejd. Familjen skriker alltså etnisk diskriminering trots att det är de själva (ungefär 20 vittnesmål från vanliga barnfamiljer, grannar och bybor, videosekvenser, domar etc styrker denna tes) som utövar terror. Haparanda kommun är uppenbarligen så rädda för att bli kallade rasister eller dylikt, att de riskerar sina övriga kommuninvånares säkerhet och år efter år utsätter desamma för våld och terror. Beteendet från Haparandas myndigheter är ett kvitto på att mjäkighet går före säkerhet. Och att det sociala skyddsnätet för den laglydige medborgaren sedan länge är historia, åtminstone i Haparanda kommun.
Grannarna har hamnat i en mardröm. Trots hundratals polisanmälningar, inspelade videobevis och vädjan på sina bara knän har myndigheterna struntat i byinvånarna. Ingen vågar ta tag i problemet. Ärendena har antingen lagts ner (förutom de grova våldsbrott som utövats av familjemedlemmarna) och har bollats mellan polis, åklagare, socialen och kommunledning. Samtliga myndigheter skyller ifrån sig ansvaret, inget gör något åt problemet och samhällsmedborgarna blir lidande. Våld och terror får råda i samhället. Byinvånarna förklarar myndigheternas flathet med ett ord: rädsla.
Varför är då myndigheterna rädda? Jo, den idag nio personer stora familjen, som ligger bakom terrorn, är romer. Enligt familjen själva är de utsatta för trakasserier och menar att det är synd om dem för att de är en minoritet. Ingen kan förstå deras problem då någon utanför familjen inte är en minoritet i Vojakkala med omnejd. Familjen skriker alltså etnisk diskriminering trots att det är de själva (ungefär 20 vittnesmål från vanliga barnfamiljer, grannar och bybor, videosekvenser, domar etc styrker denna tes) som utövar terror. Haparanda kommun är uppenbarligen så rädda för att bli kallade rasister eller dylikt, att de riskerar sina övriga kommuninvånares säkerhet och år efter år utsätter desamma för våld och terror. Beteendet från Haparandas myndigheter är ett kvitto på att mjäkighet går före säkerhet. Och att det sociala skyddsnätet för den laglydige medborgaren sedan länge är historia, åtminstone i Haparanda kommun.
tisdag 2 september 2008
Sista filmen om Arn
I somras recenserade jag den första filmen om Arn- Tempelriddaren. För den glömske finns det inlägget här: http://lordensblogg.blogspot.com/2008/07/ljummen-filmatisering.html. Nyligen såg jag den andra, och sista delen om Arn Magnusson. Nedan följer en recension av den.
I filmen får man inledningsvis följa två parallellhandleingar. Dels de kristna tempelriddarnas kamp, med Arn som härförare, mot muslimerna och dels Cecilias öden hemma i det ännu inte enade Sverige. Krigsscenerna är bättre och mer mustiga i denna film i jämförelse med den första. Det är positivt. Det blir dock störande övertydligt hur regissören försöker framställa de kristna (förutom Arn och hans norske nyfunne vän) som bovarna och muslimerna som goda. Guillou har ju hävdat att böckerna om Arn ska skapa försoning och förståelse mellan kulturer, men jag tycker varken boken eller filmen riktigt lyckas i det avseendet.
Joakim Nätterqvist (som gestaltar Arn) fick sig en skopa i min förra recension. Det ska erkännas att han gör sig bättre i denna film, men känns ändå något malplacerad i hjälterollen och som krigare. Han saknar helt enkelt pondus. På hemmaplan gör Sofia Helin så gott hon kan med sin rollfigur, Cecilia. Klart bra, men man stör sig på att när Helin träffar sin son efter 20 års botgöring, är han i princip lika gammal som Helin. Därför blir återseendet mer komiskt än rörande. Fenomenet återkommer allt som oftast i filmhistorien. Mammor och pappor gestaltas av skådepelare som är tre/fyra år äldre än de som ska gestalta barnen.
Filmens höjdpunkt anser jag vara när Arn och Cecilia har återförenats. Då ska Arn och Cecilias ätt, Folkungaätten göra upp med den sverkerska. Det slutliga slaget är helt ok gestaltat, även om det blir lite väl mycket Hollywood när en tam Nätterqvist hetsar sina numerärt underlägsna Folkungar mot sverkrarna (understödda av danskar) till pampig och storslagen musik.
Den sista filmen om Arn är snäppet bättre än den första. Miljöerna är helt ok, och för att vara ett svenskt historieepos över medel. Internationellt står den sig dock ganska slätt. Det finns fortfarande hundratals historiefilmer som är bättre än Arn. Givetvis har filmerna ett intresse för oss svenskar eftersom den beskriver ett svenskt historieskeende. Man får dock beakta att (i stort sett) allt i filmen är fiktion. Men för att vara Sveriges dyraste filmprojekt genom tiderna, så kan man färvänta klart mer än det resultat som presenteras. Filmen får 6 Baileys av 10 möjliga.
I filmen får man inledningsvis följa två parallellhandleingar. Dels de kristna tempelriddarnas kamp, med Arn som härförare, mot muslimerna och dels Cecilias öden hemma i det ännu inte enade Sverige. Krigsscenerna är bättre och mer mustiga i denna film i jämförelse med den första. Det är positivt. Det blir dock störande övertydligt hur regissören försöker framställa de kristna (förutom Arn och hans norske nyfunne vän) som bovarna och muslimerna som goda. Guillou har ju hävdat att böckerna om Arn ska skapa försoning och förståelse mellan kulturer, men jag tycker varken boken eller filmen riktigt lyckas i det avseendet.
Joakim Nätterqvist (som gestaltar Arn) fick sig en skopa i min förra recension. Det ska erkännas att han gör sig bättre i denna film, men känns ändå något malplacerad i hjälterollen och som krigare. Han saknar helt enkelt pondus. På hemmaplan gör Sofia Helin så gott hon kan med sin rollfigur, Cecilia. Klart bra, men man stör sig på att när Helin träffar sin son efter 20 års botgöring, är han i princip lika gammal som Helin. Därför blir återseendet mer komiskt än rörande. Fenomenet återkommer allt som oftast i filmhistorien. Mammor och pappor gestaltas av skådepelare som är tre/fyra år äldre än de som ska gestalta barnen.
Filmens höjdpunkt anser jag vara när Arn och Cecilia har återförenats. Då ska Arn och Cecilias ätt, Folkungaätten göra upp med den sverkerska. Det slutliga slaget är helt ok gestaltat, även om det blir lite väl mycket Hollywood när en tam Nätterqvist hetsar sina numerärt underlägsna Folkungar mot sverkrarna (understödda av danskar) till pampig och storslagen musik.
Den sista filmen om Arn är snäppet bättre än den första. Miljöerna är helt ok, och för att vara ett svenskt historieepos över medel. Internationellt står den sig dock ganska slätt. Det finns fortfarande hundratals historiefilmer som är bättre än Arn. Givetvis har filmerna ett intresse för oss svenskar eftersom den beskriver ett svenskt historieskeende. Man får dock beakta att (i stort sett) allt i filmen är fiktion. Men för att vara Sveriges dyraste filmprojekt genom tiderna, så kan man färvänta klart mer än det resultat som presenteras. Filmen får 6 Baileys av 10 möjliga.
måndag 1 september 2008
Antihjälte är veckans riktiga hyllning
Den uppmärksamme vet att Lorden varje måndag uppdaterar veckans hyllning och sågning i vänsterspalten på bloggen. Denna vecka är inget undantag. Jangestig och alkoholhaltiga chokladdrycker i all ära, veckans viktigaste hyllning måste ses och höras. Därför publicerar jag en längre text och ett videoklipp kring veckans hyllning.
Jag har vid flertalet tillfällen förkastat kommersiell radiomusik här på bloggen. Mycket av den massproducerade musiken är stöpt i samma form, och giriga skivbolagsproducenter strävar efter en konform marknad. Därför lyssnar jag sällan på radio, men under några av veckans svettiga träningspass åker radion på. Att träna till P1 (som får ses som den "bästa" och mest seriösa radiokanalen) är dock rätt meningslöst. En kommersiell radiokanal är att föredra, eftersom deras enfaldiga musik och programledare får adrenalinet att pumpa i kroppen. Det är en bra effekt när man ska lyfta vikter.
Men så ibland dyker det upp en hit som spelas gång på gång och som man verkligen inte kan få ut ur huvudet. Till slut nynnar man på låten och inser att den faktiskt är klockren. Även om det tar emot. När det sker är jag inte sen att erkänna att det. Inga regler utan undantag. Låten som jag fastnat för ett tag nu har varit en riktig sommarplåga. Den kretsar visserligen kring 70-talshiten Sweet home Alabama. Bara en sådan sak gör att man inte kan ogilla den.
Det är busen och rocksångaren Kid Rock som lyckats få ur sig denna superhit. Kid Rock var för mig mest känd genom sitt omsusade privatliv och sitt förhållande med den gamla Baywatchstjärnan Pamela Anderson. Låten i sig är riktigt svängig och medryckande men det är ju tillsammans med videon som den blir klockren. Den 37-årige Rock sitter som en riktig rockstjärna på en båt och berättar om ungdomens "synder". Ingenting mot vad Kid Rock gjort som vuxen. "Rock" är en riktig antihjälte, som med sin avslappnade attityd faktiskt är riktigt cool i videon. Att han sedan använder en massa lättklädda och snygga tjejer som körar bakom Rocks solglasögonprydda ansikte är grädden på moset. Alla feminister i världen kan gapa sexism hur mycket de vill. Detta är genialt och precis så könsförhållandena ser ut, och ska se ut, i rock n rollens underbara värld. Hell antihjälten Kid Rock!
Jag har vid flertalet tillfällen förkastat kommersiell radiomusik här på bloggen. Mycket av den massproducerade musiken är stöpt i samma form, och giriga skivbolagsproducenter strävar efter en konform marknad. Därför lyssnar jag sällan på radio, men under några av veckans svettiga träningspass åker radion på. Att träna till P1 (som får ses som den "bästa" och mest seriösa radiokanalen) är dock rätt meningslöst. En kommersiell radiokanal är att föredra, eftersom deras enfaldiga musik och programledare får adrenalinet att pumpa i kroppen. Det är en bra effekt när man ska lyfta vikter.
Men så ibland dyker det upp en hit som spelas gång på gång och som man verkligen inte kan få ut ur huvudet. Till slut nynnar man på låten och inser att den faktiskt är klockren. Även om det tar emot. När det sker är jag inte sen att erkänna att det. Inga regler utan undantag. Låten som jag fastnat för ett tag nu har varit en riktig sommarplåga. Den kretsar visserligen kring 70-talshiten Sweet home Alabama. Bara en sådan sak gör att man inte kan ogilla den.
Det är busen och rocksångaren Kid Rock som lyckats få ur sig denna superhit. Kid Rock var för mig mest känd genom sitt omsusade privatliv och sitt förhållande med den gamla Baywatchstjärnan Pamela Anderson. Låten i sig är riktigt svängig och medryckande men det är ju tillsammans med videon som den blir klockren. Den 37-årige Rock sitter som en riktig rockstjärna på en båt och berättar om ungdomens "synder". Ingenting mot vad Kid Rock gjort som vuxen. "Rock" är en riktig antihjälte, som med sin avslappnade attityd faktiskt är riktigt cool i videon. Att han sedan använder en massa lättklädda och snygga tjejer som körar bakom Rocks solglasögonprydda ansikte är grädden på moset. Alla feminister i världen kan gapa sexism hur mycket de vill. Detta är genialt och precis så könsförhållandena ser ut, och ska se ut, i rock n rollens underbara värld. Hell antihjälten Kid Rock!
onsdag 27 augusti 2008
Hyllning till Pink Floyd
En av årets vinnare av polarpriset är ett av mina favoritband Pink Floyd. Polarpriset instiftades 1989 och ska premiera individer eller artister som gjort betydande insatser för musiklivet. Priset är förutom äran en miljon kronor. Man kan lugnt påstå att Pink Floyd lever upp till kriterierna för priset. Att de sedan inte behöver prispengarna är en annan femma.
Personligen har jag lyssnat på Pink Floyd i många år. Bandets gitarrist och frontman David Gilmour har länge tillhört favoritkaraktärerna inom musikbranschen. Pink Floyd i allmänhet och Gilmour i synnerhet har, enligt min mening, skrivit några av världens bästa låtar genom tiderna. På mitt eget lilla vis har jag hyllat dem genom åren. På Herr D´s och Macke Blacks 50 års fest, framförde jag blands annat Pink Floyds Hey you till festdeltagarnas stora (miss)nöje. Nedan syns en något otränad Lord framföra "Hey you" back in the days.
När man genom åren har fått frågan vilken som är världens bästa låt har svaret efter djup kontemplation allt som oftast blivit "High hopes" med just Pink Floyd. Låten är en episk och esoterisk domedagsvisa som man helt enkelt inte kan få nog av. vackert är bara förnamnet. I klippet nedan framförs låten LIVE, och som den framförs. David Gilmour visar att han är en av musikhistoriens tuffaste rockstjärnor när han cirka fem och trettio in i låten drar av ett "slidesolo" som genererar erektion tio gånger av tio. Kanske kan vännerna förväntas en kareokeversion av den på Herr D´s och Macke Blacks 60-års fest, som i så fall torde äga rum snart ;) Juryn till polarpriset var i alla fall rätt ute denna gång.
Personligen har jag lyssnat på Pink Floyd i många år. Bandets gitarrist och frontman David Gilmour har länge tillhört favoritkaraktärerna inom musikbranschen. Pink Floyd i allmänhet och Gilmour i synnerhet har, enligt min mening, skrivit några av världens bästa låtar genom tiderna. På mitt eget lilla vis har jag hyllat dem genom åren. På Herr D´s och Macke Blacks 50 års fest, framförde jag blands annat Pink Floyds Hey you till festdeltagarnas stora (miss)nöje. Nedan syns en något otränad Lord framföra "Hey you" back in the days.
När man genom åren har fått frågan vilken som är världens bästa låt har svaret efter djup kontemplation allt som oftast blivit "High hopes" med just Pink Floyd. Låten är en episk och esoterisk domedagsvisa som man helt enkelt inte kan få nog av. vackert är bara förnamnet. I klippet nedan framförs låten LIVE, och som den framförs. David Gilmour visar att han är en av musikhistoriens tuffaste rockstjärnor när han cirka fem och trettio in i låten drar av ett "slidesolo" som genererar erektion tio gånger av tio. Kanske kan vännerna förväntas en kareokeversion av den på Herr D´s och Macke Blacks 60-års fest, som i så fall torde äga rum snart ;) Juryn till polarpriset var i alla fall rätt ute denna gång.
tisdag 26 augusti 2008
Korrekt att tyskan anses skyldig!
Idag meddelades att, den för arbogamorden, åtalade tyskan ska genomgå en rättspsykiatrisk undersökning i väntan på domen. I praktiken innebär det att tingsrätten anser att tyskan är skyldig till morden. Flera "sakkunniga" har under den senaste veckan basunerat ut att det mesta skulle peka mot ett frikännande. Så blev det alltså inte. Skönt det!
Att tyskan nu anses vara skyldig till mord (på två barn) och mordförsök på mamman, bygger enbart på indicier. Egentligen är det dumt av mig att slänga in ordet "bara", för indicier kan, enligt min mening vara nog så starkt som bevismaterial, åtminstone i detta fall då indiciekedjan är oerhört jobbig ur den åtalades synpunkt. Det kan, logiskt sett, helt enkelt inte vara någon annan än hon. Trist dock att man saknar teknisk bevisning i form av DNA eller fingeravtryck. Avsaknaden av teknisk bevisning kommer nämligen att göra att kampen i hovrätten kommer att bli ytterligare en nagelbitare. Man ska dock beakta att DNA är en relativt ny företeelse och att många har dömts för mord innan DNA revolutionerade brottsbekämpning. Men eftersom teknisk besvisning saknas kommer "sakkunniga" likt Leif Silbersky få massmedialt utrymme där han hävdar att ett justitiemord har begåtts. Allt för att få uppmärksamhet och plädera för en rättstat, som i praktiken skyddar barnamördare istället för att skydda samhället från desamma.
Arbogafallet har blivit oerhört uppmärksammat i media, och medierna har knappast varit neutrala. De dömde tyskan som skyldig för länge sen, och det finns väl knappast någon "svensson" där ute i vårt avlånga land som inte tror att tyskan verkligen är skyldig efter att ha följt nyhetsrapporteringen. Personligen kan jag tycka att denna utveckling är rätt farlig. Media har en oerhörd makt och skulle i praktiken kunna få en population att tro på vad som helst. Man ska aldrig förringa medias opinionsbildande makt. Den här gången är dock inte skadan så stor, då jag är övertygad om att mediedrevet för en gångs skull är rätt ute.
När dylika tragedier som händelserna i Arboga inträffar, visar statistiken att gärningsmannen är en familjemedlem, eller någon annan anhörig. När barnens pappa och sambo hade alibi riktades misstankarna ganska snart mot tyskan. Hon hade tidigare ett förhållande med barnens mammas sambo och uppvisade gång på gång psykopatiska tendenser sedan de gjort slut. Att morden i Arboga skulle vara ett oplanerat "vansinnesdåd" är fullkomligt osannolikt. Våld mot (okända) barn är ytterst sällsynt i Sverige, och att någon okänd skulle förbi familjen Jangestig i lilla Arboga och oplanerat slå ihjäl en tvååring och en fyaråring med hammare utan att lämna ett tekniskt spår efter sig känns otroligt. Mordet var planerat. Punkt.
Visserligen bygger min övertygelse om tyskans skuld på endel medieuppgifter. Det i sig kan te sig paradoxalt, då jag ovan kritiserat mediernas hantering av fallet. Jag vill dock påpeka att jag alltid använder flera källor och så kallad seriös nyhetsrapportering när jag tar ställning i samhällsfrågor som liknar denna. I övrigt försöker jag påverkas av media så lite som möjligt (i politiska och övriga samhälleliga frågor). Nedan presenterar jag några av de indicier som jag själv anser gör tyskan ytterst skyldig till detta vidriga dåd.
* Mordet var planerat: Alla "anhöriga" har alibi
* Tyskan har inget alibi
* Tyskan har motiv
* Tyskan var i Arboga då morden begicks
* Tyskan har förföljt och kartlagt den tidigare sambons liv
* Tyskan har haft/har grava psykiska problem
* Tyskan har pekats ut av mamman, som är säker på att det är en kvinnlig gärningsman
* Tyskan har ljugit i rätten och i förhör
* Tyskan har vägrat att svara på vissa frågor
* Tyskan har skrattat i rätten anklagad för att ha slagit ihjäl två barn med en hammare
* Tyskan har ägt ett par skor, som exakt stämmer med det fotavtryck som lämnats utanför huset av gärningsmannen
* Tyskan är "indirekt" utpekad av en mängd vittnen
* Tyskan flyr landet efter händelsen
* Tyskan har, som arkeolog, tillgång till specifika hammare som kan liknas vid det ej ännu funna mordvapnet
* Tyskan har ljugit om en graviditet i desperation av att få sambons uppmärksamhet
* Tyskans mobiltelefon visar att hon inte kan ha uträttat de ärenden hon sagt att hon gjort i Arboga vid mordtillfället
* Leif GW Persson är säker på att tyskan är skyldig ;)
Det känns skönt att för en gångs skull stöda det svenska rättsväsendets utlåtande. Hoppas att det består efter hovrättsförhandlingarna. Skicka in tyskan i fängelse och kasta bort nycklarna!
Att tyskan nu anses vara skyldig till mord (på två barn) och mordförsök på mamman, bygger enbart på indicier. Egentligen är det dumt av mig att slänga in ordet "bara", för indicier kan, enligt min mening vara nog så starkt som bevismaterial, åtminstone i detta fall då indiciekedjan är oerhört jobbig ur den åtalades synpunkt. Det kan, logiskt sett, helt enkelt inte vara någon annan än hon. Trist dock att man saknar teknisk bevisning i form av DNA eller fingeravtryck. Avsaknaden av teknisk bevisning kommer nämligen att göra att kampen i hovrätten kommer att bli ytterligare en nagelbitare. Man ska dock beakta att DNA är en relativt ny företeelse och att många har dömts för mord innan DNA revolutionerade brottsbekämpning. Men eftersom teknisk besvisning saknas kommer "sakkunniga" likt Leif Silbersky få massmedialt utrymme där han hävdar att ett justitiemord har begåtts. Allt för att få uppmärksamhet och plädera för en rättstat, som i praktiken skyddar barnamördare istället för att skydda samhället från desamma.
Arbogafallet har blivit oerhört uppmärksammat i media, och medierna har knappast varit neutrala. De dömde tyskan som skyldig för länge sen, och det finns väl knappast någon "svensson" där ute i vårt avlånga land som inte tror att tyskan verkligen är skyldig efter att ha följt nyhetsrapporteringen. Personligen kan jag tycka att denna utveckling är rätt farlig. Media har en oerhörd makt och skulle i praktiken kunna få en population att tro på vad som helst. Man ska aldrig förringa medias opinionsbildande makt. Den här gången är dock inte skadan så stor, då jag är övertygad om att mediedrevet för en gångs skull är rätt ute.
När dylika tragedier som händelserna i Arboga inträffar, visar statistiken att gärningsmannen är en familjemedlem, eller någon annan anhörig. När barnens pappa och sambo hade alibi riktades misstankarna ganska snart mot tyskan. Hon hade tidigare ett förhållande med barnens mammas sambo och uppvisade gång på gång psykopatiska tendenser sedan de gjort slut. Att morden i Arboga skulle vara ett oplanerat "vansinnesdåd" är fullkomligt osannolikt. Våld mot (okända) barn är ytterst sällsynt i Sverige, och att någon okänd skulle förbi familjen Jangestig i lilla Arboga och oplanerat slå ihjäl en tvååring och en fyaråring med hammare utan att lämna ett tekniskt spår efter sig känns otroligt. Mordet var planerat. Punkt.
Visserligen bygger min övertygelse om tyskans skuld på endel medieuppgifter. Det i sig kan te sig paradoxalt, då jag ovan kritiserat mediernas hantering av fallet. Jag vill dock påpeka att jag alltid använder flera källor och så kallad seriös nyhetsrapportering när jag tar ställning i samhällsfrågor som liknar denna. I övrigt försöker jag påverkas av media så lite som möjligt (i politiska och övriga samhälleliga frågor). Nedan presenterar jag några av de indicier som jag själv anser gör tyskan ytterst skyldig till detta vidriga dåd.
* Mordet var planerat: Alla "anhöriga" har alibi
* Tyskan har inget alibi
* Tyskan har motiv
* Tyskan var i Arboga då morden begicks
* Tyskan har förföljt och kartlagt den tidigare sambons liv
* Tyskan har haft/har grava psykiska problem
* Tyskan har pekats ut av mamman, som är säker på att det är en kvinnlig gärningsman
* Tyskan har ljugit i rätten och i förhör
* Tyskan har vägrat att svara på vissa frågor
* Tyskan har skrattat i rätten anklagad för att ha slagit ihjäl två barn med en hammare
* Tyskan har ägt ett par skor, som exakt stämmer med det fotavtryck som lämnats utanför huset av gärningsmannen
* Tyskan är "indirekt" utpekad av en mängd vittnen
* Tyskan flyr landet efter händelsen
* Tyskan har, som arkeolog, tillgång till specifika hammare som kan liknas vid det ej ännu funna mordvapnet
* Tyskan har ljugit om en graviditet i desperation av att få sambons uppmärksamhet
* Tyskans mobiltelefon visar att hon inte kan ha uträttat de ärenden hon sagt att hon gjort i Arboga vid mordtillfället
* Leif GW Persson är säker på att tyskan är skyldig ;)
Det känns skönt att för en gångs skull stöda det svenska rättsväsendets utlåtande. Hoppas att det består efter hovrättsförhandlingarna. Skicka in tyskan i fängelse och kasta bort nycklarna!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)