Ljummen filmatisering

Det var ett par år sedan jag läste Jan Guillous böcker om tempelriddaren Arn. Många vill höja böckerna till skyarna, medan Lorden förhåller sig mer dämpad i sin entusiasm. Kanske är det för att jag ser Guillou som en uppblåst och osympatisk människa, men kanske främst för att jag varken imponeras av språket eller handlingen i boken. Jag är visserligen mycket historieintresserad och svensk tidig medeltid och korståg borde egentligen engagera mig mer än vad böckerna gjorde.

Nåväl, igår bemödade jag mig med att se filmatiseringen av Arn. Det var den första filmen av två som hade biopremiär i slutet av förra året, som jag såg. Den andra, och sista, går upp på biograferna i slutet av augusti. Projektet är svensk films mest påkostade någonsin. För att vara en svensk episk film var den helt ok. Lite övertydlig berättarform, men schyssta historiska miljöer och ok skådespeleri.

När böcker filmatiseras blir resultatet allt som oftast en besvikelse för tittaren. Har man läst boken målar man upp en egen bild av karaktärerna som sedan slås i spillror när man ser filmen. Da Vinci-koden är det senaste mest tydliga exemplet på det. Spännande bok som blandar fiktion, sägen och fakta blev en tråkig och medioker historia på filmduken.

Filmen Arn håller sig ganska strikt till boken. Vissa skeenden i filmen sker väldigt fort, vilket får handlingen att kännas något utslätad i jämförelse med den litterära versionen. Man får heller inget bestående intryck av huvudpersonen Arns personlighet. I boken får man trots allt sympati för personen, men i filmen känns han mest barnslig och lite efterbliven. Åtminstone i scenerna från Sverige (vilka kraftigt dominerar filmen). Möjligen är Joakim Nätterqvist fel i rollen som Arn. Den främsta skådespelarinsatsen står Sofia Helin för. Hon spelar Arns älskade Cecilia och är både vacker att se på och duktig framför kameran.

För att vara Sveriges dyraste filmprojekt imponerar inte Arn. Det slutliga kriget mellan Arns tempelriddare och Saladins muslimer är över på några minuter. Snacka om antiklimax. I många "äventyrsfilmer" ska ju avgörande fältslag skildras som heroiska, storslagna och ödesdigra. Det saknas tyvärr helt i filmen. Det är visserligen inte lätt att förvandla en från början rätt medioker historia till ett genialiskt filmprojekt. Faktum är dock att Arn fungerar rätt bra som film. Varken bra, eller dålig. Dock tillräckligt bra för att man blir nyfiken på hur allt ska sluta. Vi som har läst böckerna vet ju redan. Filmen Arn får 5.5 kryckkäppar av 10.