Jag har sedan länge varit ett stort fan av youtubefenomenet. På youtube har man kunnat hitta allt från kommersiella videos av världsartister till riktiga rariteter av mer undergroundbetonade akter. Därför har youtube gett upphov till många trevliga stunder, såväl på fest som i vardagssammanhang.
På senare tid har flera, av Lorden flitigt spelade, klipp försvunnit. Det började med att den Neil Young-låt jag la ut för några veckor sedan (Restless Consumer) plötsligt inte fanns längre. anledningen var upphovsrättsliga skäl. Det bolag som äger Neil Youngs musik har förmodligen plockat bort videon.
Samma sak hände i lördags. Efter några kalla ville jag och en polare givetvis se och lyssna på Kid Rocks All summer long. Efter flera sökningar på youtube insåg vi att den inte längre fanns där. När vi sökte efter låten på Lordens blogg (eftersom jag publicerat den låten här) kom samma besked som när man försökte spela Neil Young-låten. Ägarna till All summer long-videon har alltså plockat bort låten och videon.
Detta är nog bara början på en utveckling där den giriga musikbranschen kommer att mobilisera alla sina krafter för att suga ut medborgare på extra pengar och beröva dem glädje och kulturella upplevelser. Kid Rock hade visserligen över en miljon träffar på Youtube och Neil Young tusentals, men inser inte skivbolagen att youtube snarare höjer en artists attraktionsvärde än sänker den? Youtube bidrar till ökad skivförsäljning och fler konsertbesökare. Dessutom är Kid Rock, Neil Young och deras bolagsägare så jävla rika att de inte behöver bekymra sig över om några människor vill knäcka en bira och kolla på en video på youtube en lördagkväll.
I ovan nämnda fall är det tveksamt om artisterna ställer sig negativa till att deras musik florerar på youtube. Det finns dock flera kända fall där stora artister och musikgrupper aktivt tagit ställning mot nerladdningsfenomenet (som ju faktiskt youtube i och för sig inte är en del utav) och till och med försökt komma åt enstaka fildelare. Det mest kända exemplet är väl Metallica. Pinsamt att ett av världens största (hård)rockband glömmer vart de kommer ifrån och blir så giriga. Trist att mina "idoler" på det tidiga 90-talet sjunker så lågt. Med det bandets ställningstagande för snålhet och dumhet försvann också respekten för dem. Hoppas att jag inte behöver ta avstånd från fler idoler nu när musikbranschen så tydligt börjar mobilisera mot de enskilda musikälskarna.
måndag 12 januari 2009
onsdag 7 januari 2009
Ekorrhjulet som något nödvändigt ont
Jul, nyår och ledigheten är över. Tillbaka till verkligheten och till vardagen igen. För drygt ett år sedan beklagade jag mig, i ett blogginlägg, över slentrianen som drabbar många människor. (http://lordensblogg.blogspot.com/2007/11/den-frdande-slentrianen.html) Visst kan slentrian vara negativt, men ibland också något positivt. Om det inte finns en vardag, vad ska då anses vara helg? Om det inte finns något jobbigt, vad ska då anses vara lättsamt?
Personligen har jag en oerhört lat sida i mig som mer än gärna lockas fram när man har ledigt. Å andra sidan har jag en väldigt kreativ sida som måste stimuleras via vardagslunken och arbetet. Det är bara skönt att utvinna den lata sidan under en viss tidsperiod. Utan vardag blir man lätt förslappad.
I tider av lågkonjunktur och massvarsel bör man snarare se arbete som ett privilegium än nödvändigt ont. Hur mycket människan än ojar sig för att gå till jobbet eller hur mycket man hellre skulle vilja vara ledig, så får man inse att ett arbete ger en oerhörd trygghet i våra liv. Något man alltid kan luta sig tillbaka emot och som en social försäkring. Därför har de (företrädesvis) arbetare som nyligen varslats Lordens fulla stöd. Det kan inte vara lätt att helt plötsligt förlora något som varit ett vitalt inslag i ens liv.
Det är alltså med högt huvud och stärkta krafter som Lorden tar sig an vardagen och dess fasta rutiner igen. Personligen trivs jag visserligen i vardagen också, men innerst inne ser man ju fram emot ljusare tider och ljuvlig sommarsemester. Vem gör inte det? Men tiden går fort och utan vardagen skulle man knappast uppskatta sommaren och ledigheten lika mycket. Livets krydda kan endast uppnås i jämförelse med livets normala tillstånd (vardagen). Det fruktade ekorrhjulet kan i detta sammanhang därmed ses som ett nödvändigt ont.
Personligen har jag en oerhört lat sida i mig som mer än gärna lockas fram när man har ledigt. Å andra sidan har jag en väldigt kreativ sida som måste stimuleras via vardagslunken och arbetet. Det är bara skönt att utvinna den lata sidan under en viss tidsperiod. Utan vardag blir man lätt förslappad.
I tider av lågkonjunktur och massvarsel bör man snarare se arbete som ett privilegium än nödvändigt ont. Hur mycket människan än ojar sig för att gå till jobbet eller hur mycket man hellre skulle vilja vara ledig, så får man inse att ett arbete ger en oerhörd trygghet i våra liv. Något man alltid kan luta sig tillbaka emot och som en social försäkring. Därför har de (företrädesvis) arbetare som nyligen varslats Lordens fulla stöd. Det kan inte vara lätt att helt plötsligt förlora något som varit ett vitalt inslag i ens liv.
Det är alltså med högt huvud och stärkta krafter som Lorden tar sig an vardagen och dess fasta rutiner igen. Personligen trivs jag visserligen i vardagen också, men innerst inne ser man ju fram emot ljusare tider och ljuvlig sommarsemester. Vem gör inte det? Men tiden går fort och utan vardagen skulle man knappast uppskatta sommaren och ledigheten lika mycket. Livets krydda kan endast uppnås i jämförelse med livets normala tillstånd (vardagen). Det fruktade ekorrhjulet kan i detta sammanhang därmed ses som ett nödvändigt ont.
måndag 5 januari 2009
Terrorister?
Det har väl knappast undgått någon att Israel-Palestina-konflikten är en av vår modern tids mest infekterade och seglivade konflikter. Konflikten är komplex och slarvigt kan man beskriva orsaksförklaringarna som ett mischmasch av kulturella, etniska, religiösa, sociala, ekonomiska och territoriella. Konflikten blossade upp efter andra världskrigets slut och har sedan dess intensifierats under vissa perioder. Något bestående fredsfördrag har aldrig lyckats upprättas.
Nyligen intensifierades konflikten återigen. Som svar på sporadiska (och relativt harmlösa) raketattacker från några enstaka palestinier svarade Israel med såväl flyganfall som markoffensiv. Israels armé och militära kapacitet är en av världens allra främsta. Det är därför inga problem för dem att krossa det motstånd de möter. Detta vet de om.
Israeliterna åberopar allt som oftast förintelsen som den ultimata ondskan och något som aldrig mera får upprepas. I samband med förintelsen talas det alltid om vikten av tolerans gentemot mot varandra och om respekt för varandras olikheter både gällande personlig, religiös, etnisk och kulturell art. Det i sig är ingenting fel. Problemet med Israels retorik är bara att de knappast lever som de lär.
Israel har under lång tid och systematiskt isolerat och förtryckt det palestinska folket. Vad berättigar judarna att förtrycka andra när de själva uppenbarligen inte vill bli förtryckta? När nu Israels markoffensiv har inletts är det civilbefolkningen som drabbas. I och för sig utan att ha varit i området skulle jag vilja beskriva Israels offensiv mot Gaza som ett humanitärt och rättsvidrigt övergrepp. Att å ena sidan åskådliggöra det förtryck och den ondska det egna folket blivit utsatt för och å andra sidan vara förtryckare av ett annat är hyckleri.
Samtidigt som konflikten pågår visar occkså de internationella aktörerna sin mjäkighet gentemot Israel. FN kan inte agera för att säkerhetsrådet är låst av olika intressenter. I USA har Israel även världens just nu mäktigaste land som allierad. Israel är en mäktig aktör på den internationella arenan. Såväl ekonomiskt som militärt. Ingen vågar stå upp emot dem. Alla vet också att Israel kommer med anklagelser om antisemitism vid minsta kritik mot nationen. Eller att man stöder terrorism. Och dessa anklagelser väger oerhört tungt i vår västerländska värld. Men ibland kan man fundera över vilka de verkliga terroristerna är...
Nyligen intensifierades konflikten återigen. Som svar på sporadiska (och relativt harmlösa) raketattacker från några enstaka palestinier svarade Israel med såväl flyganfall som markoffensiv. Israels armé och militära kapacitet är en av världens allra främsta. Det är därför inga problem för dem att krossa det motstånd de möter. Detta vet de om.
Israeliterna åberopar allt som oftast förintelsen som den ultimata ondskan och något som aldrig mera får upprepas. I samband med förintelsen talas det alltid om vikten av tolerans gentemot mot varandra och om respekt för varandras olikheter både gällande personlig, religiös, etnisk och kulturell art. Det i sig är ingenting fel. Problemet med Israels retorik är bara att de knappast lever som de lär.
Israel har under lång tid och systematiskt isolerat och förtryckt det palestinska folket. Vad berättigar judarna att förtrycka andra när de själva uppenbarligen inte vill bli förtryckta? När nu Israels markoffensiv har inletts är det civilbefolkningen som drabbas. I och för sig utan att ha varit i området skulle jag vilja beskriva Israels offensiv mot Gaza som ett humanitärt och rättsvidrigt övergrepp. Att å ena sidan åskådliggöra det förtryck och den ondska det egna folket blivit utsatt för och å andra sidan vara förtryckare av ett annat är hyckleri.
Samtidigt som konflikten pågår visar occkså de internationella aktörerna sin mjäkighet gentemot Israel. FN kan inte agera för att säkerhetsrådet är låst av olika intressenter. I USA har Israel även världens just nu mäktigaste land som allierad. Israel är en mäktig aktör på den internationella arenan. Såväl ekonomiskt som militärt. Ingen vågar stå upp emot dem. Alla vet också att Israel kommer med anklagelser om antisemitism vid minsta kritik mot nationen. Eller att man stöder terrorism. Och dessa anklagelser väger oerhört tungt i vår västerländska värld. Men ibland kan man fundera över vilka de verkliga terroristerna är...
fredag 2 januari 2009
Tragisk utgång för tonårsidoler
Läste nyligen ut David Bogerius musikbiografi Bedårande barn av sin tid. Som titeln antyder är det givetvis bandet Noices historia som avhandlas. Bogerius har tidigare givit ut Blod, svett och tårar som behandlade rockbandet Backyard Babies. Den har jag emellertid inte läst.
Historien om Noice är i många avseenden intressant. Bandet slog igenom över en natt i början av 80-talet. De blev snabbt tonårsidoler och tävlade om främst flickornas gunst med de största rivalerna i Gyllene tider. Själv upptäckte jag Noice någon gång i slutet av 90-talet. Då hade jag själv lämnat mina tonår bakom mig, men kunde ändå inte låta bli att attraheras av den lite rebelliska musiken och kaxiga lyriken som kännetecknar Noice. Eftersom jag själv vid tidpunkten var ett stort fan av tidiga Magnus Uggla föll det sig naturligt att ta till sig Noice. Tidiga Uggla var nämligen deras största inspirationskälla vid tidpunkten för deras genombrott.
När Noice slog igenom och blev stjärnor var grabbarna i bandet endast barn. Bandets sångare och frontman Hasse Carlsson var endast 14 år gammal (!) De andra grabbarna var något eller några år äldre. Därför är det intressant att få ta del av Bogerius berättelse dels som ett tidsdokument av Sveriges ungdomskultur, dels som en tragisk saga om ett bands uppgång och (för)fall.
I bedårande barn av sin tid får vi följa Noices historia berättad ur personer som bandet nära. Främst är det basisten Peo Thyrén som får komma till tals, men även gamla barndomsvänner som Nicklas Wahlgren får komma till tals. Bokens upplägg är ok, även om den ibland kan kännas något hoppig. Jag hade hellre velat se en rak berättelse, berättad utifrån en kronologisk ordning eller tematisk utifrån badnets medlemmar.
Under de få år som Noice var verksamma släppte de fyra fullängdsplattor (tre kan betecknas som Noiceplattor, den fjärde som något av keybordisten Freddie Hanssons projekt). Under somrarna turnerade dem i folkparker. Dessa turnéer var ofta skandalomsusade. Bandmedlemarna kom tidigt i kontakt med droger och publiken kastade alltid sten mot Noice.
Efter interna slitningar hoppade två av bandets framstående medlemmar av 1982 (Hasse Carlsson och Fredrik von Gerber). Noice splittrades formellt ett år senare. Sångaren Hasse Carlsson och keybordisten Freddie Hansson hamnade snabbt i svårt missbruk. Hasse var känd för att tidigt hamna på plattan och båda blev heroinister. I början av 2000-talet gick båda bort tragiskt. Freddie Hansson dog den 29:e december 2001 i sviterna av Hepatit C 38 år gammal. Hasse Carlsson dog den 4:e september 2002, 37 år gammal. Dödsorsaken var en överdos heroin.
Bedårande barn av sin tid är en klart läsvärd biografi. Den skrapar dock mest på ytan. Är mer deskpritiv än förklarande. Gillar man Noice ska man absolut läsa boken enbart därför. Gillar man inte Noice så är det dags att upptäcka bandet. Givetvis så ska ni som aldrig hört dem få chansen via bloggen.
Det första klippet jag bjuder visar bandets genomslag på Skansen 1980. Hasse Carlsson som 14-åring. Notera också Claes af Geijerstams outfit och det ironiska i att Noice spelar för "rökfri generation". Låten de framför är en av deras signaturmelodier.
Det andra klippet är hämtat från 2008. Hasse Carlsson och Freddie Hansson sedan länge döda. Basisten Peo Thyréns livsverk. Han skriker med ungdomlig entusiasm "alla da´r som den vanliga vardan´ som om han vore 16 år igen. Ganska tragiskt. Spelningen anordnades i ett köpcentrum när boken detta inlägg handlat om lanserades.
Det tredje klippet är hämtat från 1995. Sista gången som man försökte sig på en återföreningsturné med Hasse Carlsson. Hansson var i för dåligt skick. Så även Carlsson. Han glömmer texten ständigt och "kivas", spottar vatten osv på trummisen Fredrik von Gerber. Låten de framför här: ut i natten är förmodligen deras mest kända. Den framfördes också på Carlssons begravning några år senare...Texten sa väl det mesta om Carlssons liv och leverne.
Film 1:
Film 2:
Film 3:
Historien om Noice är i många avseenden intressant. Bandet slog igenom över en natt i början av 80-talet. De blev snabbt tonårsidoler och tävlade om främst flickornas gunst med de största rivalerna i Gyllene tider. Själv upptäckte jag Noice någon gång i slutet av 90-talet. Då hade jag själv lämnat mina tonår bakom mig, men kunde ändå inte låta bli att attraheras av den lite rebelliska musiken och kaxiga lyriken som kännetecknar Noice. Eftersom jag själv vid tidpunkten var ett stort fan av tidiga Magnus Uggla föll det sig naturligt att ta till sig Noice. Tidiga Uggla var nämligen deras största inspirationskälla vid tidpunkten för deras genombrott.
När Noice slog igenom och blev stjärnor var grabbarna i bandet endast barn. Bandets sångare och frontman Hasse Carlsson var endast 14 år gammal (!) De andra grabbarna var något eller några år äldre. Därför är det intressant att få ta del av Bogerius berättelse dels som ett tidsdokument av Sveriges ungdomskultur, dels som en tragisk saga om ett bands uppgång och (för)fall.
I bedårande barn av sin tid får vi följa Noices historia berättad ur personer som bandet nära. Främst är det basisten Peo Thyrén som får komma till tals, men även gamla barndomsvänner som Nicklas Wahlgren får komma till tals. Bokens upplägg är ok, även om den ibland kan kännas något hoppig. Jag hade hellre velat se en rak berättelse, berättad utifrån en kronologisk ordning eller tematisk utifrån badnets medlemmar.
Under de få år som Noice var verksamma släppte de fyra fullängdsplattor (tre kan betecknas som Noiceplattor, den fjärde som något av keybordisten Freddie Hanssons projekt). Under somrarna turnerade dem i folkparker. Dessa turnéer var ofta skandalomsusade. Bandmedlemarna kom tidigt i kontakt med droger och publiken kastade alltid sten mot Noice.
Efter interna slitningar hoppade två av bandets framstående medlemmar av 1982 (Hasse Carlsson och Fredrik von Gerber). Noice splittrades formellt ett år senare. Sångaren Hasse Carlsson och keybordisten Freddie Hansson hamnade snabbt i svårt missbruk. Hasse var känd för att tidigt hamna på plattan och båda blev heroinister. I början av 2000-talet gick båda bort tragiskt. Freddie Hansson dog den 29:e december 2001 i sviterna av Hepatit C 38 år gammal. Hasse Carlsson dog den 4:e september 2002, 37 år gammal. Dödsorsaken var en överdos heroin.
Bedårande barn av sin tid är en klart läsvärd biografi. Den skrapar dock mest på ytan. Är mer deskpritiv än förklarande. Gillar man Noice ska man absolut läsa boken enbart därför. Gillar man inte Noice så är det dags att upptäcka bandet. Givetvis så ska ni som aldrig hört dem få chansen via bloggen.
Det första klippet jag bjuder visar bandets genomslag på Skansen 1980. Hasse Carlsson som 14-åring. Notera också Claes af Geijerstams outfit och det ironiska i att Noice spelar för "rökfri generation". Låten de framför är en av deras signaturmelodier.
Det andra klippet är hämtat från 2008. Hasse Carlsson och Freddie Hansson sedan länge döda. Basisten Peo Thyréns livsverk. Han skriker med ungdomlig entusiasm "alla da´r som den vanliga vardan´ som om han vore 16 år igen. Ganska tragiskt. Spelningen anordnades i ett köpcentrum när boken detta inlägg handlat om lanserades.
Det tredje klippet är hämtat från 1995. Sista gången som man försökte sig på en återföreningsturné med Hasse Carlsson. Hansson var i för dåligt skick. Så även Carlsson. Han glömmer texten ständigt och "kivas", spottar vatten osv på trummisen Fredrik von Gerber. Låten de framför här: ut i natten är förmodligen deras mest kända. Den framfördes också på Carlssons begravning några år senare...Texten sa väl det mesta om Carlssons liv och leverne.
Film 1:
Film 2:
Film 3:
tisdag 30 december 2008
Gott Nytt år!
Dags att lämna 2008 och blicka framåt åt år 2009. I vanlig ordning tycker jag knappast att året som har gått är något som går till historien i Lordens liv. Det man minns mest är den missade sommaren :(
Nyårsafton är en ganska överskattad högtid egentligen. Vad är det man firar egentligen? Möjligen kan man se årsskiftet som en nystart, en början på något bättre. Erfarenheten säger dock att det väldigt sällan blir så. Vare sig på ett personligt eller samhälleligt plan.
Vid förra årsskiftet sammanfattade jag år 2007 utifrån en sedvanlig lista. Jag tänkte utgå från några av den listans rubriker när jag nu ämnar sammanfatta år 2008 utifrån Lordens ytterst subjektiva perspektiv. Håll till godo, och trots denna något pessimistiska ingress önskar jag samtliga läsare av bloggen ett riktigt gott nytt år!!!
Årets blogg: Lordens tillsammans med frihetslistan.
Årets svalaste debatt: Om den manliga snorungen som ville vara lucia, men som förvägrades av rektorn. Givetvis ett bra beslut av rektorn. Lucia var en kvinna. Punkt.
Årest hetaste debatt: FRA-lagen samt de flesta debatter i just TV-programmet "Debatt". Främst den där de tryckt in Alex Schulman, Björn Ranelid och Täppas Fågelberg i samma program. Skaplig freakshow.
Årets låt 1 : Utan tvekan Kid Rock All summer long. Älska eller hata. Musik ska generera känslor.
Årets låt 2: Neil Young ordinary people. Trots att den släpptes 2007. Endast kärlek!
Årets bästa konsert: Förmodligen Neil Young på Roskilde. Den bästa jag upplevde? Förmodligen Slidin´Slim på Sagateatern.
Årets jobbigaste genomlag : Pär Andersson. Obegripligt tråkig och gapig komiker.
Årets mest onödiga: Fotledsbrott
Årets sjukaste fest: Den hos Fonta, november. Oslagbar
Årets kulturpersonlighet: Thore Skogman (igen) : Folkhemmets sista pionjär.
Årets hemvändare: Jerkiz
Årets överraskning: Jens har blivit "bitig" (nåja, men ändå)
Så finns det en jävla massa mer "årets", som jag inte orkar dra nu. Snart hägrar Uddevalla. Beware!
Nyårsafton är en ganska överskattad högtid egentligen. Vad är det man firar egentligen? Möjligen kan man se årsskiftet som en nystart, en början på något bättre. Erfarenheten säger dock att det väldigt sällan blir så. Vare sig på ett personligt eller samhälleligt plan.
Vid förra årsskiftet sammanfattade jag år 2007 utifrån en sedvanlig lista. Jag tänkte utgå från några av den listans rubriker när jag nu ämnar sammanfatta år 2008 utifrån Lordens ytterst subjektiva perspektiv. Håll till godo, och trots denna något pessimistiska ingress önskar jag samtliga läsare av bloggen ett riktigt gott nytt år!!!
Årets blogg: Lordens tillsammans med frihetslistan.
Årets svalaste debatt: Om den manliga snorungen som ville vara lucia, men som förvägrades av rektorn. Givetvis ett bra beslut av rektorn. Lucia var en kvinna. Punkt.
Årest hetaste debatt: FRA-lagen samt de flesta debatter i just TV-programmet "Debatt". Främst den där de tryckt in Alex Schulman, Björn Ranelid och Täppas Fågelberg i samma program. Skaplig freakshow.
Årets låt 1 : Utan tvekan Kid Rock All summer long. Älska eller hata. Musik ska generera känslor.
Årets låt 2: Neil Young ordinary people. Trots att den släpptes 2007. Endast kärlek!
Årets bästa konsert: Förmodligen Neil Young på Roskilde. Den bästa jag upplevde? Förmodligen Slidin´Slim på Sagateatern.
Årets jobbigaste genomlag : Pär Andersson. Obegripligt tråkig och gapig komiker.
Årets mest onödiga: Fotledsbrott
Årets sjukaste fest: Den hos Fonta, november. Oslagbar
Årets kulturpersonlighet: Thore Skogman (igen) : Folkhemmets sista pionjär.
Årets hemvändare: Jerkiz
Årets överraskning: Jens har blivit "bitig" (nåja, men ändå)
Så finns det en jävla massa mer "årets", som jag inte orkar dra nu. Snart hägrar Uddevalla. Beware!
torsdag 25 december 2008
Mannen med respekt!
Julafton är över. Man har delat ut fina klappar och erhållit fina klappar. Barnen har tjoat och tjimmat å det grövsta. Själv orkar man inte med tempot längre. En man som dock aldrig vek ner sig när det gäller barnslig energi var Thore Skogman. Med ungdomlig entusiasm skrev han låtar under hela sitt liv. Den ena låten galnare än den andra.
En försenad julklapp från mig till er är en upplevelse. Förvisso "årets julklapp", men ändå. Upplevelsen ni ska få är genuin glädje. Förmedlad genom vår allas Thore Skogman. Med sitt barnsliga anspråk har han skrivit en låt om surströmming. Med infantil glädje framför han låten (och den smått genialiska texten). Notera att barnen i klippet är femtio gånger lugnare än Thore. Försök själva att skriva en låt om...Surströmming. Thore har för alltid min respekt. Vila i frid! Och ja, det var bättre förr! Nu ska jag för övrigt äta rökt gök med lök...
En försenad julklapp från mig till er är en upplevelse. Förvisso "årets julklapp", men ändå. Upplevelsen ni ska få är genuin glädje. Förmedlad genom vår allas Thore Skogman. Med sitt barnsliga anspråk har han skrivit en låt om surströmming. Med infantil glädje framför han låten (och den smått genialiska texten). Notera att barnen i klippet är femtio gånger lugnare än Thore. Försök själva att skriva en låt om...Surströmming. Thore har för alltid min respekt. Vila i frid! Och ja, det var bättre förr! Nu ska jag för övrigt äta rökt gök med lök...
tisdag 23 december 2008
God Jul!
Då återstår det bara för mig att önska alla läsare en riktigt god jul. Förvisso är julens barnens högtid, men visst kan den emellanåt vara ganska gemytlig för vuxna också. Det är dock förvånande hur pass många i min närhet som verkligen avskyr julen, att den fungerar som en ångestgenerator. Det är allt för många som (tvingas) fira julen ensamma i samhället. Dessa bör man skänka en tanke. Jag hade tänkt att göra det med The Pogues vackra julhit Fairytale of New York, som verkligen levandegör dekadensen som julen innebär för vissa. Men den har väl alla hört, så därför får ni en liten julberättelse om Kalle framförd av Mörbyligan istället. Därmed önskar Lorden alla bloggläsare en riktigt:
GOD JUL!
GOD JUL!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)