Den förödande slentrianen

Måndagar är aldrig roliga. Kanske för att de symboliserar början på veckan. En lång arbetsvecka där den kommande helgen kan ses som ljuset i tunneln. Kanske också för att livet i allmänhet, och vardagslivet i synnerhet, är cirkulärt. Vardagslivet går runt i cirklar och när man återigen kommer till måndagen är man i början på cirkeln.

Det är enkelt för människan att hamna i ett slentrianmässigt beteende. Jag har tidigare på bloggen benämnt fenomenet att besöka krogen mot sin vilja, som slentrianmässigt beteende. När livet ser likadant ut år efter år, dag ut och dag in, när vardagslunken är ryggraden i ditt liv, och den avbrytande helgen kan ses som höjdpunkten i det cirkulära levernet, ja då har livet verkligen blivit slentrianmässigt.

Tyvärr har mitt eget liv just hamnat i denna beskrivning. Det var just detta mänskliga ekorrhjul man i yngre år fördömde. Åren går, man jobbar på och blir äldre. Men ingenting speciellt händer. Jag är långt ifrån ensam om detta. I princip alla människor infogar sig allt som oftast i ekorrhjulet. Och många av oss trivs med situationen. Vi verkar gilla den trygghet som tradition och mönstrat liv innebär. Många av oss pratar om att man borde dra, säga upp sig från jobbet och utnyttja det korta liv vi har fått förmånen att leva. För många stannar det vid snack och drömmar.

När man tänker på livet och vardagslunken så teoretiskt som jag gör ovan, kan det mänskliga livet te sig aningen meningslöst och negativt. Det är emellertid inte hela sanningen. Livet är fullt av små ljusglimtar. De flesta trivs på sina arbeten och många har förmånen att under sina liv få lära känna andra medmänniskor som man utvecklar unika, kärleksfulla och vänskapliga förhållanden till. Det är i interaktionen med dessa människor som glädje och det tillstånd som vi benämner som "roligt" uppstår. Två medmänniskor som jag hittills i livet verkligen har haft roligt med, faller ur mallen kring bilden av människan som en slentrianmässig varelse. Efter att ha provat på livet som irländare sticker de imorgon till en helt ny kontinent, Australien, för att testa hur livet på andra sidan jordklotet ter sig. Modigt, starkt och roligt. Jag önskar att man också kunde bryta upp, skita i allt och hänga i Australien ett tag jag också. Men man har ju jobbet här, tryggheten, det ekonomiska beroendet av en inkomst. Man är ju också för gammal för att leva ett ambulerande liv. Ja, ni hör själva vilka patetiska och ynkliga argument man kommer med. Man lever bara en gång. Blir man pensionär så lär väl risken vara stor att man ångrar sina val här i livet. Men ok, jag erkänner. Man har blivit en slav under slentrianen. Erik och Johan, jag ser upp till er båda. Hoppas ni får en trevlig resa samt erfarenheter och upplevelser för livet. See you in a couple of years again :)

När jag ändå är inne på att ge nära och kära uppskattning, så kan jag fortsätta. Vi är alla dåliga på att ge varandra tillräckligt med uppskattning. Man tar saker för givet. Den förödande slentrianen. Nåväl, idag fyller min kära mor år. Hon är en hedervärd kvinna och, i egenskap av min mor, en väldigt betydelsefull person för mig. Och jag vet att hon vet att jag tycker så. Även om jag är återhållsam med verbala uppmuntringar. Ett stort grattis önskar jag dig igen!

Imorgon är det tisdag. Då ska jag jobba, träna, se på TV och kanske blogga. Så spännande.