Vårt fantastiska kulturarv

I dagens minst sagt märkliga politiska klimat försöker många hävda att det inte finns något specifikt svenskt och att vi inte har något historisk kulturarv. För den med insikt blir ett sådant dravel mest löjeväckande, men samtidigt provocerande. Sverige och norden har en fantastisk historia och ett otroligt kulturarv. Som intresserad av historia försöker jag ofta att fördjupa mig detta kulturarv.

Extra intressant är nordens och Sveriges förkristna tid. Vikingatiden (cirka 800-1050) är oerhört fascinerande. Jag minns att jag redan som litet barn läste (eller mest tittade på bilder) i böcker som beskrev vikingagudar och legender. Det svenska skolväsendet erbjuder knappast någon fördjupning i ämnet, så vill man utbilda sig är det självinlärning som är den rätta vägen.

Det bästa är givetvis att gå till originalkällorna. Eddan av Snorre Sturlasson torde vara den allra bästa att läsa. Den är emellertid inte vidare lättläst. Därför bör man kanske fördjupa sig i litteratur med något förenklat språk och med illustrationer till de häftiga berättelserna.

Personligen har jag precis plöjt Lars Magnar Enoksens bok Stora boken om vikingars gudar och myter. Det är en gedigen beskrivning av asatron. Det finns ett register och en beskrivning över samtliga gudar, jättar, vidunder och dvärgar i mytologin. Samtidigt får vi ta del av många fornnordiska gudamyter och inte minst skapelsemyten. Dessa berättelser är mycket fängslande och skulle väl fungera som substitut till dagens moderna sagor. Det är synd att så få känner till dem. Även om gudarna ibland uppför sig våldsamt i myterna så finns det en stor gnutta moral och sensmoral i berättelserna. Att människor, gudar och natur lever i symbios är en ganska vacker världssyn.

Det tydligaste arvet som lever kvar idag är våra veckodagar som har sitt ursprung i den nordiskaidétraditionen. Alla dagar utom lördag (Laugardagr - tvättdagen) härleds till asagudarna.

Författaren Enoksen menar också att vårt nordiska förkristna samhälle var oerhört jämlikt utifrån ett könsperspektiv. Om man ser gudavärlden som en spegelbild av det reella samhället så kan man konstatera att de kvinnliga asarna är lika många, eller fler än de manliga och det går inte att särskilja att något "kön" skulle vara mer värt än den andre. Samtidigt har inte asarna några specifikt könsuppdelade uppgifter. Visst talar man om gudars egenskaper, exempelvis Frejas "skönhet". Men det finns alltid en motsvarighet av det motsatta könet. I detta fall Balder.

För de som vill ha en inblick i genuint nordiskt kulturarv är Enoksens bok en utmärkt översikt. Den får 9 gungners av 10 möjliga.

Word!

Ibland får man så kallad gåshud. När håret på armarna reser sig och man inser att man är liten på jorden. Totta Näslund (R.I.P) har gjort en låt som ständigt framkallar detta tillstånd hos mig. Jag tänkte dela med mig av den låten. Vad får ni för känslor? Ett tips är att sitta ensam och höja volymen. Man bör också lyssna på texten. Ta hand om varandra!

Är forskaren fri?

Alla som har lite källkritiska ambitioner känner till den källkritiska principen tendens. Nästan all information vi tar del av har ett syfte. Bakom texten, TV-inslaget, artikeln, boken eller blogginlägget vi tar del av finns en levande människa. Denna människa sätter alltid sin prägel på publikationen. Ibland omedvetet, men oftast medvetet.

I ett etablerat system reproduceras ofta samma åsikter om och om igen. Det rådande idéparadigmet utgör en tyst ram för vad som får publiceras och inte. Går man emot strömmen, och kritiskt granskar det system man befinner sig i, så trycks man ut ur systemet. Detta leder ofta till fördumning och ett debattklimat som präglas av ryggdunkningar till de som upprätthåller systemets normer, och stigmatisering av de som ifrågasätter. I stängda rum och i ett statiskt debattklimat sker ingen progression. På samma vis får vi en yttrandefrihet med väldigt lågt till tak, och som i praktiken inte är någon yttrandefrihet. Det finns mängder av exempel på detta.

När Pär Ström sakligt kritiserar dagens tokfeminister (som fått väldigt stort inflytande i vårt samhälle) kallas han mansgris. Att män förtrycks i lika stor utsträckning som kvinnor tycks man inte vilja ta till sig. Alla vet ju att kvinnan är det förtryckta könet. Alltid. Oavsett. Punkt. När Expressens krönikör Ulf Nilsson ifrågasätter om svenskarna har något att vinna på att släppa efter på muslimska krav i Sverige utmålas han som rasist av samtliga etablissemangskollegor. Massinvandring är jättebra för Sverige. Alltid. Oavsett. Punkt. När den amerikanske statsvetaren, tillika juden, Norman Finkelstein kritiserar Israel för att dra nytta av Förintelsen i syfte att legitimera anfallskrig och aggressiv utrikespolitik blir han kallad antisemit. Kritik mot Israels politik är alltid synonymt med antisemitism. Alltid. Oavsett. Punkt. Och när den kritiske ifrågasätter liberalismens hänsynslösa kapitalisering av offentlig sektor kallas denne kommunist. Alla som ser kollektiv välfärd framför indviduell är kommunist. Alltid. Oavsett. Punkt.

Samma regler gäller givetvis inom universitetsvärlden. De allra flesta forskningsprojekt är rena beställningsjobb. Ofta för att legitimera systemets normer och värderingar. Forskningen är inte fri. För att få anslag till ett forskningsprojekt krävs det att du snällt infogar dig i ledet. Anlägg gärna ett genusperspektiv (läs kvinnligt perspektiv), propagera okritiskt för öppna gränser, eller undersök marknadens möjligheter till expansion inom ett visst område. Då är chanserna stora. Krydda gärna med lite vurmande för religiös fundamentalism, eller ännu bättre; förneka att den existerar.

Granskningen av Ingvar Kamprad

Grundaren av det multinationella företaget IKEA, Ingvar Kamprad, har många gånger granskats av etablerad media. I veckan startade SVT:s Uppdrag granskning återigen en sådan granskning. Under en timme nagelfor man IKEAS ägarstruktur och grundaren Kamprad själv.

Jag har aldrig personligen varit särskilt förtjust i Ingvar Kamprad. Han har, trots obegränsat med pengar, framstått som snål, girig och en enkelhetens man: kort sagt nidbilden av en smålänning. I TV-programmet drev journalisten tesen att Kamprad själv skapat denna bild i syfte att framstå som en vanlig "knegarkille". Allt för att stärka IKEAS popularitet och status.

Den främsta kritiken riktades mot Kamprads skatteflykter. Enligt Kamprad själv gav han bort IKEAS ägande under 70-talet, men i programmet framkommer det att han i själva verket driver företaget med järnhand via en stiftelse. Denna stiftelse äger alla IKEAS rättigheter och är god för drygt 100 miljarder kronor. Dessa har Kamprad placerat i skatteparadiset Lichtenstein. Vidare har IKEA systematiskt köpt upp företag som har gott i förlust för att kunna "kvitta" dessa mot vinster i syfte att slippa att betala skatt. Hela IKEA verkar bygga på att just undvika skatt. Men statlig tjänstepension tar Kamprad ut varje månad.

Att multinationella företag sätter in stora resurser i sina försök att smita från skattesystem är inget nytt. Att Ingvar Kamprads företag inte skulle vara ett undantag är väl knappast något uppseendeväckande. I alla fall inte för mig. Han har ju i 40 års tid levt ambulerande i just skattesmitande syfte.

Det ska sägas att det i TV-programmet inte framkommer att Kamprad och IKEA inte har gjort något olagligt. Istället beskylls de för att agera omoraliskt och för att måla upp en falsk bild av Kamprad. Och givetvis är det omoraliskt. Så är världen, och så har den alltid varit. De rika skor sig på samhällets bekostnad. Man utnyttjar samhället för sitt eget bästa.

Det som är mer häpnadsväckande är det paradigmskifte som har skett i Sverige under de senaste 40 åren bland etablissemanget. Vi har gått från ett kollektivt samhälle till ett individualistiskt samhälle. Den liberala idétraditionen kräver det senare. Det är därför föga förvånande, men tillika, motbjudande att "Uppdrag Gransknings" avslöjande om IKEAS avancerade skatteplanering och (i viss mån) fiffel snarare vinner sympati än avsky i de efterföljande tidningskrönikorna.

Med argument som att "Vem skulle inte göra samma sak i Kamprads situation?" och "Vi letar alla kryphål och kvitton för att skattesmita" legitimerar man Kamprads och IKEAS agerande. Vad man i praktiken säger är att i det kapitalistiska samhället har vi alla blivit hjärntvättade zombies där det kollektiva inte längre spelar någon roll. Så länge man ser pengar och vinst så ska det gå före all heder, medmänsklighet, och ansvar gentemot det övriga samhället. Det säger ganska mycket om vår tidsanda. I samma krönikor menar man att om det är något som Kamprad borde stå till svars för så är det hans fascistiska sympatier som han hade fram till 50-talet. Alltså för 60 år sedan. Det är lätt för den som fortfarande kan tänka självständigt att skratta åt dylika värdehierarkier.

Själv har jag sedan länge bojkottat IKEA. Inte på grund av Kamprads listiga skatteaffärer utan för att hela konceptet får mig att vilja kräkas. Dessutom är kvaliteten på möblerna usla och ett helvete att snickra ihop allt som oftast. Å andra sidan har jag sedan länge även bojkottat Aftonbladet och Expressen.Men några få återfall bör erkännas...Lorden har trots allt en gnutta moral när det gäller att tala sanning. Trots vår tidsanda.

Blodsbröder

Det är snart tio år sedan svensk huliganism skördade sitt första dödsoffer. Det var IFK Göteborg-anhängaren Tony Deogan som blev ihjälslagen av AIK-supportrar i Högalidsparken i Stockholm en varm sommardag 2002. Mötet mellan supportrarna var uppgjort på förhand. Tony Deogan blev 26 år gammal. Hans bror Tommy har skrivit en bok om sin och Tonys uppväxt i Hallonbergen i Stockholm. Boken heter Blodsbröder och har givetvis lästs av eder Lord.

Tony och Tommy Deogan växte upp i stockholmsförorten Hallonbergen under 80-och 90-talet som andra generationens invandrare. Rötterna har bröderna i Indien. I boken skildras uppväxten som klassisk hård, där förortens gängkriminalitet tidigt tar ett stadigt grepp om bröderna. Tony, den äldre brodern, gör sig snabbt ett namn i den undre världen, medan lillebrorsan Tommy lever på storebrors namn men gör sakta men säkert sig ett eget namn i de kriminella kretsarna i Hallonbergen och intilliggande förorter.

Författaren hävdar ivrigt att storebror Tony hela tiden ville vara en god förebild för lillebror och hur han ständigt försöker rädda den yngre brodern undan från kriminalitet och droger. Boken är väl delvis skriven som en hyllning till Tony och vissa skildringar av hans mentorskap känns överdriven. Men möjligen är det så författaren har upplevt förhållandet.

Boken ger ingen tydlig skildring av hur Tony stegvis blir involverad i IFK Göteborgs fotbollsfirma Wisemen. Istället skildrar den förortslivet och dess baksidor. Bland annat beskrivs hur etniska gäng systematiskt misshandlar svenska ungdomar för att de anses vara "svennar", oförmögna att försvara sig, och inte är uppfostrade på samma råa sätt som invandrarungdomarna.

Bland annat beskrivs det hur ett afghanskt gäng gruppvåldtar en svensk tonårsflicka upprepade gånger såväl vaginalt som analt och hur Tommy griper in, "räddar tjejen" och själv åker på stryk. Ur trosorna ramlar en handfull fimpar ut som har använts för att brännmärka "svennehoran" under våldtäkten. Tjejen anmäler aldrig händelsen. Likaså beskrivs det hur gängen slåss, skjuter raketer och mobbas i skolan. Lärarna och rektorerna står handfallna, men i sin iver att upprätthålla ett gott rykte sopas allt under mattan. Dessa delar av boken berör mest, och stundtals blir man så äcklad och förbannad av beskrivningen att man får lägga boken åt sidan och tänka på något annat.

Det är emellertid svårt att veta hur mycket som är sanning i boken. Stundtals känns den ordentligt överdriven. Som när en 11-årig Tommy (han är vid tiden GAISARE till skillnad från brorsan) ska åka på skolresa med sin klass till Göteborg. Istället för att hänga med klassen tar han sig ensam till Ullevi för att bevittna derbyt mellan GAIS och IFK och delta i slagsmål. Därefter återvänder han till sina övriga klasskamrater som tydligen är på Liseberg. Jag kanske är naiv, men det hela känns aningen otroligt. Borde inte lärare ha koll på om en 11-årig helt plötsligt saknas i Göteborg?

När Tony Deogan börjar avtjäna ett längre fängelsestraff hamnar Tommy i tungt heroinmissbruk. Detta föraktas av Tony och relationen mellan bröderna blir frostig. Tommy lyckas dock avvänjas och vinner sakta men säkert tillbaka storebrors förtroende. Tommy byter sida och börjar arbeta mot droger och våld. Efter Tony Deogans frigivning är han med i några fotbollsrelaterade slagsmål. I ett av dessa slås han alltså ihjäl. Broderns sorg är givetvis oerhört stor. Han och familjen får dessutom kämpa mot åklagare, polis och rättsläkare som försöker mörka och hävda att Tony hade ett medfött hjärnfel. Efter en lång sittstrejk får dock familjen rätt: Tony Deogan dog till följd av grov misshandel.

Hans mördare går dock emellertid fria. Tommy antyder i boken att han mycket väl vet vilka som slog ihjäl honom. Det vet också polisen, men bevis saknas eftersom de drygt 60-talet AIK anhängarna som var på plats bokstavligen kniper käft. Tommy Deogan lyckas förlåta sin broders banemän och går idag vidare i sin kamp för ickevålds- och antidrog- samhälle.

Blodsbröder ger inte några konkreta svar på vilka som dras till firmakulturen i Sverige. Det är nog inte heller bokens ambition. Istället är den återigen ett debattinlägg om utanförskap och tuff uppväxt i "välfärslandet" Sverige. Personligen ser jag den som svidande kritik mot politiker och en vuxenvärld som fullständigt struntar i den realpolitiska situationen i Sveriges förorter. Kanske finns det en anledning till att ingen ur landets etablerade politiska etablissemang har valt att bosätta sig i en förort och låta sina barn växa upp i den miljö de så ivrigt försvarar såväl i media som i politiska debatter. Boken får 5 Sofia Arkelstenar av 10 möjliga.

Förslag på en tvåårings intellektuella nivå

I veckan som gick lanserade återigen verklighetsfrånvarande "experter" ett förslag som helt saknar realpolitisk legitimitet. I en utredning föreslår man att svenska elever ska kunna överklaga sina betyg. Nästan samtliga riksdagspartier ställer sig bakom förslaget. I tidigare blogginlägg har jag ifrågasatt Maud Olofssons analytiska förmåga. Nu kan man ifrågasätta majoriteten av alla folkvaldas dito.

Jag har tidigare konstaterat att den svenska skolan har vissa problem. Betygsinflation är ett sådant. Det visar åtskilliga rapporter och även indikationer från universitetet. Betygen blir högre, men kunskaperna sämre. De folkvaldas lösning är att förvärra situationen ytterligare.

I ett överklagningssystem kan man tänka sig, det är till och med troligt, att samtliga elever som inte erhåller högsta betyg ser en chans till en överklagan. Om en neutral part ska granska överklagan krävs en enorm dokumentation. En lärare sätter inte godtyckliga betyg. Underlaget utgörs bland annat av examinationer, redovisningar, diskussioner och dagligt klassrumsarbete. För att en överklagan ska kunna behandlas korrekt krävs att läraren dokumenterar minsta lilla rörelse eleven gör och tar under ett års tid (ungefär så långt en gymnasiekurs varar). Det innebär att en gymnasielärare i runda slängar måste dokumentera minsta lilla rörelse av hundratals elever årligen. Det innebär också att de tusentals timmar som läraren lägger ned på att skapa examinationer utifrån kriterier och specifika undervisningskontexter , och att läsa samt bedöma samtliga examinationer måste göras av någon annan. Igen. Ett helt ohållbart scenario. När ska det finnas tid för undervisning och planering?

Enligt förslaget ska det tydligen vara rektor som behandlar överklagan. Många rektorer är säkert kompetenta men hur ska de rimligtvis kunna vara experter på 20-talet kursers betygskriterier och mål? Och när de inte ens har haft med eleven i skolan att göra? Det troliga realpolitiska scenariot är alltså att eleverna använder ett "hot" om överklagan som påtryckningsmedel för att erhålla ett högre betyg. Om en lärare ska tvingas sitta i möte (för att gå igenom alla examinationsformer, undervisningsupplägg, resultat i en kurs etc.) om varje enskild elev som överklagar, så finns ingen tid i världen. Samtidigt ser det konstigt ut för en enskild lärare om många elever överklagar just dennes betygssättning. Dessa förhållanden utgör kraftiga incitament för att läraren väljer att ge eleverna ett högre betyg än de förtjänar redan från början. Betygsinflationen ökar således ännu mer. Och vilket samhälle får vi då? Ett där alla elever har högsta betyg, men ingen har några reella kunskaper.

Politikernas argument är att förslaget stärker elevernas rättssäkerhet. Jag är inte emot rättssäkerhet, tvärtom, men det är riktigt okunnigt att tro att lärare sätter godtyckliga betyg för skojs skull. Det troligaste är att lärare och elev under hela gymnasiekursen har en kontinuerlig dialog, och om läraren verkar märklig så kontaktas nog rektor på ett tidigt stadium. Lärare har en gedigen universitetsutbildning och att ständigt, ofta helt ovetande, dumförklara en hel yrkeskår känns märkligt.

Man kan också fundera över vem det är som ska behandla en eventuell överklagan. Ska det vara rektor? En person som i många fall är kompetent på dennes arbetsuppgifter, men som saknar ämneskompetens i många ämnen. Det är som om jag skulle vara missnöjd med ett tandläkarbesök. Ska jag då överklaga till pizzabagaren på hörnet, som sedan ska avgöra om jag har blivit rättvist behandlad eller inte? Om det, å andra sidan, är en "oberoende" lärare som ska granska överklagan så kan man ifrågasätta huruvida denne besitter större kunskap än den lärare som har haft den aktuella eleven i undervisning. I slutändan handlar det ju ändå om en subjektiv bedömning. Man kan rimligtvis anta att det finns en kåranda även inom lärarkåren. Det innebär att få kollegor skulle välja att gå emot en lärares redan satta betyg. Vilken rättssäkerhet talar vi om då?

Slutligen hävdar ledande politiker att betygssättning är myndighetsutövning. Det är enligt mig ytterligare ett felslut. Vilka övriga privata myndigheter har vi? Privata domstolar? Privat polis? Så länge skolan har en stor privat (kommersiell) sektor så är det tveksamt om det går att hävda att betygssättning är myndighetsutövning. Därmed får det nya förslaget tummen ned på samtliga punkter.

Att komma tillrätta med "orättvisa betyg" finns det många förlag på. Den viktigaste är att lärarutbildningen satsar hårt på att låta studenter tolka, diskutera och applicera kriterierna i sina kurser. Vidare bör endast utbildade lärare ha rätten att få sätta betyg. Allra bäst vore det om en fristående myndighet granskade alla skolresultat och satte betyg efter kriterier och mål. På så vis skulle kunskaperna hamna i fokus, betygsinflationen minska och samhällets medborgare bli mer bildade.

Intressant om "ökenräven"

De flesta har väl någon gång hört talas om "ökenräven". Hans riktiga namn var Erwin Rommel och var en framstående generalfältmarskalk under 2:a världskriget. Så långt är de flesta med, men vem var Erwin Rommel egentligen? I boken Myten Rommel försöker författaren Maurice Philip Remy att finna svaret.

Liksom många andra framstående militärer i Hitlertyskland hade Rommel ett förflutet som soldat i det första världskriget. Eftersom framgångarna var stora för Rommel, trots Tysklands förlust, valde han att stanna kvar inom det militära efter det första världskrigets slut. Han skrev böcker och föreläste om de slag han hade varit med om. Hitler fick nys om detta, förtjustes, och gav genast Rommel militära uppdrag när det andra världskriget väl var igång.

Rommel placerades i början av 1942 i Afrika, och ledde Afrikatrupperna. Denna del av världskriget är extra intressant, eftersom det ofta kommer i skymundan. Sett till hela världskriget var möjligen kriget i Afrika en parentes med Erwin Rommel rönte stora framgångar. Han vann stor respekt såväl i de egna leden som hos motståndarsidan.

Remy ställer gång på gång frågan huruvida Rommel egentligen var övertygad nationalsocialist. Det finns egentligen inget entydigt svar på den frågan, men det finns exempelvis inget dokument som tyder på att Rommel någonsin uttalat sig antisemitiskt. Däremot var Rommel till en början en stor Hitlerist. Hans beundran för "führern" går över huvud taget inte att ta miste på.

Rommel, som gammal militär, hade de gamla traditionella militära egenskaperna. Han hade mod, var plikttrogen och hade stor ansvarskänsla för sina soldater. Att sätta sig upp mot Hitler var till en början otänkbart. Som sagt ligger det i en militärs blod att vara trogen sin "ledare" och sitt fosterland. Speciellt i den tidsandan som rådde under tiden för kriget.

När kriget sakta men säkert vändes till tyskarnas nackdel var Rommel den som ständigt påpekade för Hitler att fler resurser och proviant behövdes för att åter vända skutan. Hitler som hela tiden använde paradorden segra eller dö fann Rommels pessimism aningen jobbig. Samtidigt hade Rommel skapat sig ett namn bland både det tyska folket och bland de allierade. Man beundrade Rommel som ansågs vara lite av en gentleman. Rommel förflyttades runt om i Europa mellan åren 1943 och 1944. Hans uppdrag var mer eller mindre viktiga. Remy hävdar att Rommel knappast hade kännedom om något systematiskt folkmord under hela denna period.

När kriget uppenbart var förlorat 1944 planerades en militärkupp och ett bombattentat mot Hitler (se filmen Valkyria). Rommel var inte direkt involverad men kände till att en dylik kupp var i görningen. Kuppmakarna ville ha Rommel som fredsmäklare efter Hitlers död och detta ska Rommel ha accepterat. Trots sin trohet gentemot Hitler ansåg han plikten mot soldaterna och det onödiga dödandet av fosterlandsmän som överordnat.

Attentatet mot Hitler misslyckades och snart nystades sanningen upp. Nästan samtliga inblandade avrättades och torterades innan i syfte att röja fler namn på motståndsmän. I detta sammanhang var det oundvikligt att Rommels namn dök upp. Rommel kunde, på grund av sin popularitet, varken arkebuseras eller ställas inför rätta. Det hade satt Hitler i dålig dager. Istället tvingades Rommel att ta livet av sig. I gengäld skulle hans son Manfred (som idag är en framstående kommunal kristdemokratisk politiker) och fru Lucie lämnas ifred.

I det bisarra efterspelet av Rommels påtvingade självmord hölls en statsbegraving där Hitlerregimen och det tyska folket hyllade Erwin "ökenräven" Rommel. Remys bok skildrar Erwin som en riktig militär. Lojal mot sina överordnade, utan att framställas som en ängel, snarare än ideologiskt övertygad. Fram till 1943 såg han dock (som stora dela av övriga tredje riket) Hitler som det tyska folkets stora frälsare. Boken Myten Rommel är minst sagt fängslande. Har man intresse för militärhistoria, tredje riket och intressanta personporträtt så är denna bok garanterat något dör Dig! Den får 9 schwabare av 10.