"Världens mäktigaste man" har ingen makt

Den största händelsen i världen just nu är utan tvekan den rådande finanskrisen i USA. Eftersom vi lever i en global värld får dylika händelser konsekvenser för hela världen. Räkna därför med att krisen i USA smittar av sig och sprider sig till Europa, och även till Sverige. (Vilket den redan har gjort)

I vårt lands seriösa medier diskuteras vilka konsekvenser krisen kan få, globalt och lokalt. Eftersom nästan alla människor utgår ifrån sin omedelbara verklighet, så kan man konstatera att många oroar sig för krisens inverkan på den privata hushållsekonomin. Självklart drabbas många småsparare av en kris av denna kaliber.

Att handla med aktier och fonder innebär ju i grunden ett risktagande och småsparare borde veta att börsen fluktuerar mellan år och tidsperioder. "Experternas" råd är därför att avvakta. Själv drabbas inte min personekonomi omedelbart (visst påverkas pensionsfonder och dylikt, men det är knappast ett omedelbart problem för undertecknad), och anledningen därtill kan väl enklast (och med en gnutta ironi) illustreras med Lars Demians raljerande över fenomenet pengar:

Alla vill vi ha en massa pengar, leva flott och göra karriär
men det är bara dom som inte äger någonting
som förstår vad livet verkligen är

Det är ingen skam att vara fattig
lever ifrån hand till mun gör slik
men skjuter sig för pannan när börsen den går ner
det gör bara den som är rik

I denna finanskris upphovsland, USA, är det val om fem veckor. Landets konstitution förbjuder en president att sitta mer än åtta år i följd, vilket har inneburit att George Bush inte kan omväljas. Få presidenter har varit så illa omtyckt som just Bush. När Bushadministrationens krispaket röstades ner i representanthuset var det ytterst ett uttryck för den skenhelighet som präglar dagens politik(er).

Bakom nedröstningen stod såväl republikaner som demokrater. I sin iver att bli omvalda valde alltså flertalet politiker i representanthuset att, som en politisk medveten aktion, gå emot den impopuläre Bush. Världens mäktigaste man har alltså i nuläget ingen reell makt alls.

Fenomenet är ganska vanligt. Politiker gör det mesta för att bibehålla sin makt till vilket pris som helst. Allt som oftast framför befolkningen och samhällets intressen. Nu kommer ett krispaket att röstas igenom i vilket fall. Det är samtliga "experter" övertygade om. Men Bush fick alltså stå med skägget i brevlådan precis i slutet av sin mandatperiod. Han kan knappast vara nöjd över att gå till historien som presidenten som ledde ett helt misslyckat (och onödigt) krig samt regerade under USA:s största finanskris sedan 1929. "Now, watch this swing!"

Death metal på ålderdomshemmet!

Det är 16-17 år sedan jag inhandlade min första death metal-skiva, Entombed-Clandestine. I en skivaffär i Jönköping av alla ställen. Därefter var man såld och inrutad på den hårda musiken i ett antal år framåt. Det är med den hårda metallen jag har haft mina ungdomsår, och det är till den hårda metallen som jag får mest ungdomsassociationer. Givetvis har jag mängder av minnen till annan musik också, men de är relaterade till en annan epok av mitt liv.

Trots, eller kanske tack vare, att "clandestine" snart har tillhört min skivsamling i två decennier så gillar jag den fortfarande. Musiken är hård och brutal, lyriken antikristen, arg och framförs med knappt hörbar röst. Jag har på köpet (eller kanske inte) mognat och blivit vuxen. Det är emellertid underordnat vanan av att lyssna på brutal musik. En sann metalhead mognar aldrig i omgivningens betraktelse! Sedan 1992 har jag alltid lyssnat på death och black metal, även om musikvyerna har vidgats mycket, och kommer med all säkerhet alltid att göra det. När jag nu som fullvuxen karl njuter av en gammal hederlig black metal, som är obeskrivbart primitiv, kommer jag garanterat att göra det när jag uppnår pensionsåldern. Det är lika självklart som att generationen över mig alltid kommer att älska Elvis och Beatles. Den generationen har ju sina ungdomliga minnen till just dessa artister. Således kommer det att vara mycket death och black metal jag vill höra under mina sista levnadsår på hemmet (om man nu kommer att dö av ålderdom).

Efter år 2000 måste jag säga att jag har varit dålig på att kolla upp ny death och black metal. När polare man skapat inom genren har släppt plattor med sina band har man givetvis haft koll, men annars har det varit dåligt. Ett tag körde jag och några kompisar ett veckovis musikquiss med ny och gammal musik, främst inom metalgenren. Det kanske man borde ta upp igen. Det var ett bra sätt att hålla sig uppdaterad.

På lunchen idag satt jag och läste Aftonbladet och fick se att det gamla kultgänget Amon Amarth hade släppt en ny platta. Det gamla vikinga-deathmetalbandet Amon Amarth recenserade i Aftonbladet!? Även om jag haft perifer koll på A.A genom åren är deras demo från tidigt 90-tal den största associationen jag har till bandet. Redan då körde de vikingainfluerad death metal. Att 15 år senare hänga i är KANON! Lorden gör det, Entombed gör det och...Amon Amarth gör det (kanske tuffare och bättre än de flesta). Efter ett gäng genomlyssningar så är jag övertygad om att 2008 års bästa platta redan har släppts. Och vad glädjande att ett death metal-band får stå för det släppet.

Låten ni ska få höra är härligt klämkäck, lyriken är kalas och videon är snygg och korresponderar väl med låten. Lyssna och njut! Det blir synd om några av er läsare som hamnar med mig på ålderdomshemmet ;) I klippet efter är jag bara tvungen att lägga in en person som har lagt egen sång till låten. Vilken härlig entusiasm. jag minns själv när man satt och growlade med i låtarna. Kalasbra, samtidigt som det är stor humor. Jag har garvat högt åt det flera gånger här hemma. Det visar hur entusiastiska death metal-fansen verkligen kan vara. Enjoy! Vi ses på hemmet!

Årsjubileum

Lorden har nu tyckt till på bloggen i drygt ett års tid. Det har gått fort. Sidan har haft över 14 000 besökare (givetvis är många av dem återkommande). Bloggen syftade till att diskutera och ventilera samtida problem, analysera och recensera kultur samt ge en personlig vinkling av vardagsrealism. Möjligen har syftet nu uppfyllts. Kanske är det dags att dra sig undan. Alla kan inte gilla det som skrivs, men det är inte heller meningen. Bloggfenomenet är ett av den nya tidens medium. I ett öppet samhälle är det viktigt med debatt, åsiktsfrihet och samhällskritik. Jag vill passa på att tacka de trogna läsare; nya som gamla, vänner, familj, ovänner och nyfikna för att ni har orkat läsa mina ibland pretentiösa, meningslösa (och för gemene man) onödiga inlägg. Några har de ju även tilltalat eftersom läsarstatistiken (förutom en dipp i somras) har varit konstant. Tack!

Av egen hand
Lord of the Lords
Lorden

Det existerar ingen rätt att bära vapen

Så har då ännu en tragisk skolmassaker inträffat i Finland. För ett år sedan skedde ett liknande dåd i finska Jokela. Fenomenet har tidigare, i den civiliserade världen, främst förekommit i USA. Man kan fråga sig varför just dessa länder är så drabbade. Michael Moore presenterar sin tes i dokumentären Bowling for Columbine. Moore påvisar liberala vapenlagar och tillgängligheten till vapen som en fundamental orsak till de amerikanska illdåden.

Finland är världens tredje mest vapentäta land per capita. Bara Yemen och nämnda USA har högre vapentäthet. I Finland får en 15-åring äga ett vapen om föräldrarna ger sitt samtycke. En femtonåring. Det råder inget tvivel om att ungefär samma antal ungdomar (för det är ungdomar som begår dessa brott) mår dåligt, känner sig utanför eller desillusionerade i samtliga västländer. Man kan därför avfärda tesen att det skulle bo mer knäppgökar i Finland eller i USA i jämförelse med exempelvis Sverige. Det är först när knäppgöken får tillgång på vapen som knäppgöken blir en livsfarlig knäppgök. Och tillgång på vapen har man just i USA och Finland. Därför anser jag Moores tes vara relativt välgrundad.

Många påvisar att det är en medborgerlig rättighet att få bära vapen. Även i Sverige hörs liknande påtryckningar. Argumentet är den allt mer osäkra vardag vi befinner oss i. Kriminella element beväpnar sig i högre utsträckning. Medborgare känner sig osäkra i hemmet, på gator och torg och vill beväpna sig som en "säkerhet". Man vill kunna försvara sig och sin kära samtidigt som kriminella inte ska ha monopol på att få bära vapen i samhället. Ett sådant argument fallerar dock rätt enkelt om man ser pragmatiskt på situationen. En gammal klycsha är att våld föder våld. Återigen, klyschor tillkommer för att det ligger någonting i dem, och i det här fallet är det uppenbart.

Vapen är ett påfund som människan själv har skapat. De har tillkommit på grund av vår aggressiva och våldsamma natur. Ju mer och grövre vapen som florerar i samhället, desto våldsammare samhälle får vi. Vi kan ta ett historiskt exempel. Forntida, eller medeltida slag utkämpades med svärd, yxor och pilbågar. Förödelsen och dödsantalet kan knappast jämföras med konsekvenserna av våra moderna atombomber. På samma vis kan man applicera resonemanget till vårt vardagliga moderna samhälle.

De flesta misshandelsfall sker i Sverige idag i krogmiljö. Oftast är överförfriskade yngre män inblandade. I Sverige är det olagligt att bära kniv. Trots det är kniv ett relativt vanligt förekommande vapen i krogbråken, givetvis på grund av lättillgängligheten. Därmed är kniven också ett vanligt mordvapen. Labila personer som bär kniv och hamnar i bråk tvekar sällan att använda den. Om man legaliserar handeldvapen och ungdomar tar med sig sina vapen ut på fester eller i krogmiljö, kommer flera säkerligen inte att tveka att använda dessa. Det grövre våldet och dödsfallen kommer att öka (av samma skäl som i det historiska exemplet). Grövre vapen ger fler dödsoffer. Om man däremot inte har tillgång på handeldvapen minskar givetvis risken att någon använder dessa. I USA, där lättillgängligheten är stor, sker gänguppgörelser och skottlossningar flera gånger om dagen i de större städerna.

Vidare kan man föra ett resonemang om att ett ökat utbud av vapen på marknaden ger kriminella element, eller potentiella kriminella element, möjlighet att skaffa sig vapen och begå brott de annars egentligen inte skulle kunna klara av att begå. På så vis ökar brottsligheten och osäkerheten i samhället med den ökade vapentillgången. Om alla andra skulle bära vapen så skulle givetvis du, jag, din mamma eller vem det nu kan vara också göra det. Det skulle resultera i ett ännu skörare samhällsklimat än det vi har nu.

Idag håller polisen på att tappa kontrollen över vapentillförseln till Sverige. Man behöver absolut inte göra inbrott i något militärt vapenförråd, hos någon jägare eller hemvärnsman för att få tillgång till dem, som var fallet för bara några decennier sedan. Globaliseringen har öppnat våra gränser samtidigt som tull och gränspolis fått minskade anslag. Givetvis tappar stat, myndighet och polismakt kontrollen till följd av den ekvationen.

Jag är övertygad om att anledningen till att Sverige har förskonats från liknande illdåd, som idag hände i Finland, hör samman med våra traditionellt restriktiva vapenlagar. När vi nu tappat kontrollen och går mot ett mer vapenfyllt samhälle kan vi tyvärr inte utesluta liknande händelser i Sverige i framtiden. Medicinen mot att göra samhället mer säkert är dock definitivt inte att ge den enskilde medborgaren rätten att bära vapen. Snarare krävs hårdare straff för vapeninnehav, ty en medborgerlig rätt att bära vapen har i en pragmatiskt styrd stat aldrig existerat.

Dags att hylla Uggla

Det finns, eller ska vi säga fanns, få svenska rockstjärnor med samma skarpa penna som Magnus Uggla. Många av hans satiriska och samhällskritiska texter bör, och skall, ses som geniala. Man ska dock ha klart för sig att det är den gamla Uggla vi pratar om här. Den nya, där det sjungs om efterfester på balkonger, "hotta" brudar från Djursholm och om studenter som ska dansa i en vecka på ett flak, räknar jag inte som den riktiga Magnus Uggla. Alla blir vi gamla och trötta, det är bara att acceptera. Han får köra sin grej, men för mig var hans sista platta "Alla får påsar" som kom 1993. Titeln i sig är ganska talande. Jag säger inte att Uggla borde ha slutat sin karriär där men den plattan symboliserar på flera sätt, förutom titeln, en språngbräda mellan den gamla rebelliska och arga Uggla och den lagom kritiske och pom pom pom-glada Uggla. Alla sanna rebeller föredrar givetvis den förre. Och...I´m a rebel...!

Ugglas höjdpunkt är plattan vafan ska man ta livet av sig för om man inte får höra snacket efteråt som släpptes 1977. Det var under den här tiden som punken slog igenom. Uggla hade dock sin egen stil som var lika rebellisk i sina texter som punkarna men behöll glimten i ögat och koncentrerade sitt uppror mot vuxenvärlden och svensson-livet. I veckan var statsminister Fredrik Reinfeldt med i TV-programmet Videokväll hos Luuk. Även om jag inte gillar Reinfeldt något vidare, så visade det sig att han hade bra musiksmak. En av de låtar han valde att spela var just Uggla från ovannämnda platta. Att Reinfeldt ville tjäna billiga politiska pluspoäng genom att få Uggla till någon slags liberalismens och högerpolitikens ungdomliga förebild må så vara, men helt ute och cyklade var nog inte vår statsminister i sitt resonemang. Att göra uppror eller revolution, som många punkare förespråkade var aldrig Ugglas grej. Inte heller att förkasta ett glamoröst och slösande krogliv. Reinfeldt menade att hans uppror var just mot vuxenvärlden, att han ville visa att jag klarar mig själv och gör vad jag vill. Att vi i Sverige hade haft en lång socialdemokratisk tradition med stark offentlig kontroll och inrutning av människor och deras varande. Nu kom helt plötsligt Uggla och hävdade att han "hade varit igång hela dan", "sket i läraren, rektorn osv" och "raggade brudar förstås" för att han kände för det. En tilltalande individuell frihet för det då starkt kollektivistiska Sverige.

Ugglas texter är som sagt väldigt smarta och välskrivna. Och som lyrikfetischist är det oundvikligt att lyssna på dem och analysera dem för vad de de är. Och den syrliga samhällskritiken går som en röd tråd genom hela hans tidigare (och till viss del) senare produktioner. Klassisk satir handlar ofta om att driva med politiker och makthavare, för Uggla går ingen säker. Vare sig uppblåsta dörrvakter eller kändiskollegor (även om Jag mår illa är en av hans sämsta låtar.) Det är just detta som gör Magnus Uggla till en av vår tids största och bästa rockartister. Nedan följer två klipp. Det första är den unga, arga Uggla från 1977. Klockren entusiasm och attityd i intervjun efteråt. Det andra är den sista låten som Uggla gjorde som är riktigt bra, med lysande text. Den spelades in 16 år efter det första klippet och är just från albumet "alla får påsar", den sista riktiga Magnus Uggla-plattan.

Läckberg fastnar i klichéer

I somras gjorde jag ett experiment. För att se om den självutnämnda svenska författareliten och gubbmaffian med Ranelid, Persson och Guillou i spetsen hade rätt, satte jag mig ner och läste Camilla Läckbergs debutroman. GW Persson hade gått så långt i sin kritik av Läckberg att man, enligt honom, kunde likställa Läckbergs språk med Min Häst. Efter att ha läst boken konstaterade jag att den inte alls var så mycket sämre än det Persson och Guillou hade presterat. Läs inlägget här: http://lordensblogg.blogspot.com/2008/07/deckare-som-underhllning.html

För att se om Läckberg kunde följa upp sin delvis kluriga debutroman beslutade jag mig för att även läsa uppföljaren, Predikanten. Redan i recensionen av debutromanen (Isprinsessan) kritiserade jag stereotyperna som Läckberg svänger sig med. Den duktige polisen, den enfaldige chefen, den misshandlande pojkvännen, den hurtiga hjältinnan osv. Karaktärerna känns schablonartade och passar precis in i den svenska deckarlitteraturens ABC.

I Predikanten är schablonerna om möjligt ännu mer utstuderade, och denna gång stör man sig rejält. Det fungerade möjligen en gång Läckberg, men att trampa på i samma takt och sedan även bygga intrigen kring en, i deckarsammanhang, så vanlig företeelse som en frikyrklig familj känns bara så uttjatat. Hur många svenska polisfilmer, eller deckare, handlar inte just om frikyrkliga sekter, domedagsrörelser eller djupt kristna som döljer sexuella övergrepp, våld och mord bakom sin pryda fasad? Alldeles för många! Predikanten är sannerligen inte nyskapande!

Språket ligger, det tar emot att erkänna det, ibland på en infantil nivå. Läckberg briljerar heller inte med sina kunskaper om polisarbete. Vidare känns dialogerna och vissa känsloyttringar hos poliserna nästan pinsamt krystade. Stundtals flyter intrigen (och språket) dock på ganska så bra. Det finns spänningsmoment och fördelar med boken. Som hängiven deckarentusiast tycker jag att boken, trots sina brister, fungerar helt ok. Jag läste ju åtminstone ut den ;) En styrka är, schablonerna till trots, svårigheten att lista ut vem mördaren är. Därför finns en inre drivkraft att vilja fortsätta att läsa, även om handlingen och dess karaktärer saknar riktigt djup och engagemang.

Camilla Läckberg hade helt ok förutsättningar till att utvecklas till en bra svensk deckarförfattare efter sin debutroman. Jag kan inte påstå att hon tar tillvara på den möjligheten. Istället snärjer hon in sig i redan upptrampade fotspår. Hon undviker att ta ut svängarna och att skapa någonting nytt. Visst är hennes inslagna väg funktionell och hon säljer mycket av sina böcker. Men för att bibehålla Lordens intresse så krävs något exceptionellt i den redan övergödda deckardjungeln. Läckberg har skrivit fem uppföljare till Predikanten. Jag kan inte svära på att jag inte kommer att läsa dem. Det kommer bara att ta ett tag innan jag öppnar en bok som Läckberg har skrivit igen. Predikanten får 4.5 fötter av 10 möjliga.

Problemfri vardag: en utopisk tanke?

Vi som anser oss (åldersmässigt) vuxna har ofta föreställningen om att man som barn eller student levde ett problemfritt liv. Jag har tidigare slagit ihjäl den myten på bloggen. De problem som ett barn, eller en ungdom, upplever kan i den subjektiva föreställningen givetvis jämföras med ett "vuxenproblem". I efterklokhetens tecken inser dock de flesta att de där problemen man hade i ungdomsåren egentligen var ganska triviala.

På samma sätt kan man applicera våra vardagsproblem i västvärlden. Många menar att våra vardagsproblem är så kallade "I-landsproblem" och i själva verket inte alls kan jämföras med de problem som en stor majoritet av världens befolkning upplever. Vad är exempelvis börskrascher, förlorade vänskaper, fetma, datahaverier och brutna fötter mot svält, extrem fattigdom, epidemier och naturkatastrofer? Tja, i teorin ingenting. Men i praktiken en jävla massa. Rättvisebegreppet är nämligen ett relativt begrepp. Den amerikanske filosofen John Rawls menar att rättvisa endast kan ses i den kontext den upplevs. Rättvisa är ur det perspektivet är således inte detsamma som välmående eller upplevd lycka. Därmed sagt att en relativt rik västerlänning skulle kunna må bra mycket sämre än en, relativt sett, utfattig kines eller afrikan. Vi har olika föreställningar och jämförelseparametrar. Alltså kan man inte reducera våra problem till just i-landsproblem. Våra problem upplevs av oss som jätteproblem, trots att de i sammanhanget möjligen är små. Och det är upplevelsen av problemen som är det viktiga.

Alla människor torde ha visionen att leva ett problemfritt liv. Väldigt få klarar av det, vart man än i världen befinner sig. Många upplever att just hon eller han ständigt råkar ut för problem. Är det inte det ena, så är det det andra. Även jag kan sälla mig till den skaran. Möjligen är min föreställning skev, men åtminstone känns det som att "oturen", eller vad det nu är förföljer en allt som oftast. Hur många gånger har man inte stannat upp och tänkt typiskt att just jag skulle råka ut för den här skiten? När det ena problemet är reducerat så dyker det upp ett nytt. De kan i sammanhangen te sig ganska små, men tillräckligt stora för att störa en fridfull vardag. Egentligen är det bara att bita ihop. Alla förnuftiga människor borde ha en problemfri vardag som utopi. Av alla svåruppnåliga utopier torde den här vara den allra svåraste att uppnå. Ju mer problemfri din vardag är, desto mer kommer du nämligen att jämnföra din tillvaro med den problemfria vardag du för tillfället upplever. Och i den kontexten kommer det minsta problemet, som egentligen inte är ett problem, att upplevas som ett jätteproblem.