Deckare som underhållning

Thrillers, eller deckare tillhör en av mina favoritgenrer inom såväl litteratur som film. Helst vill man ju ha en "smart" version inom genren där betraktaren eller läsaren får rejält huvudbry innan denne listar ut hur allt förhåller sig och hänger samman. Exempel på smarta thrillers är Primal Fear, Se7en osv.

Det finns även thrillers och deckare som inte är speciellt "smarta", utan allt som oftast följer en given mall. Inom filmens och litteraturens värld är den svenska polisthrillern typexempel på denna kategori. Beck, Weallander, Huss, van Veeteren, ja det finns egentligen hur många som helst. Faktum är att dessa filmer kan vara ganska underhållande. Man vet vad man får, men det kan vara skönt att stänga av hjärnan ibland. Det är inte alltid man orkar vara helt seriös, utan "slötittande" är en rätt underskattad företeelse.

Oftast läser jag facklitteratur eller biografier. Ibland är det dock skönt att "koppla av" med något skönlitterärt. Och vad funkar då bättre än en deckare? Jag vågar nog påstå att jag plöjt de mest kända svenska författarna inom genren. Henning Mankell, Jan Guillou, Leif GW persson, Liza Marklund och Björn Hellberg. Enbart en kvinna, och Marklund sticker också ut med att vara klart sämst. Eftersom kvinnor i många år hävdat "att de kan" så passade jag på att ge den nya svenska deckardrottningen Camilla Läckberg en chans. Det måste ju i alla fall vara bättre än Marklund, eller?

Läckberg har kritiserats hårt av sina manliga kollegor + den solariebrända och kvasiintellktuella författaren Björn Ranelid. Läckbergs debutroman Isprinsessan följer alla givna mallar. Småstadsmiljö, elaka kvinnomisshandlare, "starka kvinnor", manliga hjältar och förebilder samt enfaldiga poliser. Det blir lite väl klichéaktigt kanske, men det kan man leva med. Man vet vad man får och det verkar ju uppenbarligen vara ett vinnande koncept bland Sveriges (och världens för den delen) bokmalar. Även för Lorden fungerar det. Främst för att intrigen i boken är rätt klurig (relativt sett) och för att personerna faktiskt engagerar. Läckbergs språk är det heller inget fel på. Det enda jag stör mig på är vissa ramhistorier som för egen del känns lite väl krystade. Personligen anser jag det onödigt att för sjuttioelfte gången ta upp problemet kring kvinnomisshandel. Visst är det ett relevant debattinlägg. Kvinnomisshandel är ett väldokumenterat samhällsproblem men när ramhistorien inte har ett dugg med mordintrigen att göra tycker jag att det känns malplacerat. Debattinlägget är också ganska tandlöst. Vi vet att vissa kvinnor skuldlägger sig själva för att de blir misshandlade. Vi vet att kvinnor har svårt att lämna misshandlande män. Whats the news?

Camilla Läckbergs debutroman håller helt klart måttet i den manliga konkurrensen. Liza Marklund utklassar hon totalt. Jan Guillou och GW har egentligen inget att klaga på. Deras alster är egentligen inte alls bättre Läckbergs. Det är väl bara att hugga in på hennes uppföljare "Predikanten" snart. Jag har inte så mycket bättre för mig. Läckbergs debutroman får 6.5 kryckkäppar av 10 möjliga.