Så var det återigen dags för högtiden Halloween. Mina tankar kring högtiden, som jag delgav bloggläsarna för ett år sedan, står fast. Läs inlägget här: http://lordensblogg.blogspot.com/2007/11/halloween-en-importerad-hgtid.html. Det kommer alltså inte bli någon utklädnad eller dylikt för Lorden i år heller.
De senaste dagarna har jag upprättat en lista på saker som jag ska få gjort. Problemet när man ska få saker gjorda är att det alltid dyker upp något mer intressant att göra än det man egentligen ska ägna sig åt. Det kan vara ett hyperintressant avsnitt av Doktorn kan komma. Det kan vara p3-dokumentär om fallet Cahtrine Da Costa eller det kan vara att sitta på wikipedia och söka på intressanta personer. Som exempelvis Klas Ingesson. Det senare gjorde jag faktiskt nyss. Ville ha bekräftat att han var född 1968 ;)
För att kunna släppa latheten och slappheten krävs det någon form av press. Vilken form av press är mindre relevant, huvudsaken är att det måste vara press. I dagens bokstavs- och diagnossamhälle talas det mycket om DAMP, ADHD, BORDERLINE etc. I mina stunder skulle jag möjligen kunna härledas till någon av dessa diagnoser men främst lider jag nog av det mest traditionella mänskliga handikappet av dem alla: latheten. Jag fullkomligt älskar att vräka mig i soffan och bara slå ihjäl tid. Eller läsa en bok, eller ta en tupplur, eller lyssna på en skiva, eller ja, ni förstår vinken. När jag däremot utsetts för press får jag alltid saker gjorda.
Mitt beteende kan härledas ända ner i skolåldern. Man var alltid ute i sista sekunden med att lämna in skoluppgifter och så länge pressen saknades uteblev resultaten. Jag tror att jag är långt ifrån ensam om detta fenomen. Att man skjuter upp städningen tills man ska få besök, att man drar och handlar först när det totalt fattas mat i kylskåpet eller att man tvättar först när sista paret strumpor är smutsiga tillhör nog ett mänskligt beteende.
Med ovanstående resonemang i beaktning får man nog konstatera att höjda krav och mer press på människan, även ur ett arbetsmarknadspolitiskt perspektiv, är att föredra. Prestation ger motprestation. Att ta ifrån individen ett ansvar ger inget sunt samhälle. Om alla individer däremot uppmuntras till att bli ansvarstagande kommer också det sunda samhället med den kollektiva gemenskapen som ett brev på posten. Hur gick det då med min lista? Well överst på listan städning. Jag blev färdig för några timmar sedan. Att städa dryga 40 kvadrat tog bara 3.5 dagar den här gången. Ett fall framåt för Lorden och framför allt för mänskligheten!
fredag 31 oktober 2008
måndag 27 oktober 2008
Geni eller simpel tjuv?
Kid Rocks "All summer long" har som alla vet varit en "sommarplåga". Jag har tidigare på bloggen hyllat Kid Rock för låten, attityden och den härligt sexistiska videon. Möjligen saknar Kid Rock den självinsikt, som är viktigt att ha när man ska försöka sig på ironi. Det struntar jag emellertid i och låten går fortfarande varm hemma hos Lorden.
Häromdagen uppmärksammades jag dock på det många tydligen redan vetat, men som gått mig totalt förbi. All Summer long är ett plagiat. Har ingen aning om Kid Rock har varit öppen med att han "stulit" melodin till låten från Warren Zevon, som numera är avliden. Zevons låt "Werewolfs of London" har samma känsla, men en helt annan inriktning på låten.
Man kan tycka vad man vill om att Kid Rock stjäl en låt på detta sätt och får en superhit, utan att meddela vem den egentliga upphovsmannen är. Kanske är han bara en simpel tjuv, det blir liksom svårt att hävda att han aldrig hört låten eftersom likheterna är så avgörande. Å andra sidan kan man mena att han genom denna handling endast understryker sin genialitet. Att byta "Ohhh Werewolfs of London" mot "Smokin´funny things" borde väl tala sitt tydliga språk.
Häromdagen uppmärksammades jag dock på det många tydligen redan vetat, men som gått mig totalt förbi. All Summer long är ett plagiat. Har ingen aning om Kid Rock har varit öppen med att han "stulit" melodin till låten från Warren Zevon, som numera är avliden. Zevons låt "Werewolfs of London" har samma känsla, men en helt annan inriktning på låten.
Man kan tycka vad man vill om att Kid Rock stjäl en låt på detta sätt och får en superhit, utan att meddela vem den egentliga upphovsmannen är. Kanske är han bara en simpel tjuv, det blir liksom svårt att hävda att han aldrig hört låten eftersom likheterna är så avgörande. Å andra sidan kan man mena att han genom denna handling endast understryker sin genialitet. Att byta "Ohhh Werewolfs of London" mot "Smokin´funny things" borde väl tala sitt tydliga språk.
torsdag 23 oktober 2008
Pressetiken är ett utdöende fenomen
Medier, som rättmätigt kallas för den tredje statsmakten, är vår tids viktigaste opinionsbildande institution. Att besitta en sådan enorm makt över människors ställningstaganden innebär givetvis ett stort ansvar. Därför har medierna traditionellt och historiskt arbetat efter pressetiska regler. För att stå för en god publicistisk sed har dessa regler varit moraliska rättesnören för vad medier har och inte har kunnat publicera.
Man kan sammanfatta de viktigaste pressetiska reglerna med följande rubriker:
1. Ge korrekta nyheter: Vilseled inte medborgarna avsiktligt utan se till att publicera korrekt information och nhyeter.
2. Var varsam med bild- och namnpublicering: Det är endast nödvändigt att publicera namn och bild när nyheterna berör "allmänintresset". Här är det givetvis svårt att veta vad som ligger i allmänintresse och inte.
3. Skydda den personliga integriteteten: Publicera endast relevant, och inte allt för personlig, information.
4. Döm ingen ohörd: Om någon står anklagad för något ska man alltid höra parten och lämna utrymme för denne att ge en kommentar och för att kunna bemöta kritiken.
Man kan tydligt konstatera att dagens medier fullkomligt struntar i ovanstående pressetiska regler. Mest drivande i den utvecklingen är våra kvällstidningar och nyhetssajter på nätet. Den här utvecklingen har redan etablerat sig utomlands. I USA och Storbritannien hängs i princip alla brottslingar ut och man gottar sig verkligen i företeelser som inkräktar på den privata sfären och absolut kränker den personliga integriteten. Ha exempelvis Svennis otrohetsaffärer i åtanke och tänk på den massmediala häxjakten på hans privatliv som brittiska "journalister" drev.
Sverige följer nu efter. Ingen verkar heller reagera. Möjligen är det så att medborgarnas längtan efter skvaller och möjlighet till att få spela bror duktig är för stark. Faktum är att alla, jag upprepar alla, har lik i garderoben och saker som de vill behålla privat. Men att gotta sig åt andras privatliv och inneha den moraliska pekpinnen går tydligen bra.
Det finns hundratals exempel på hur svenska medier har brutit mot varje rubrik av de pressetiska reglerna de senaste åren. Nummer ett bröt Aftonbladet för några veckor sedan när de hävdade att alla småsparare skulle förlora alla sina pengar om bankerna kraschade. Expressen bröt den för några år sedan när de fabricerade en hemlig nazistisk organisation i Sverige. Man betalade en människa att stå med hakkorsfana utanför en kändis ytterdörr och posera med ett vapen. Historien uppdagades, jorunalisten fick sparken etc. Säkerligen blev det högst en notis där man bad om ursäkt för att man medvetet farit med inkorrekta nyheter.
Punkt två debatteras hett just nu. Aftonbladet är i valet och kvalet om man ska släppa namn och bild på sexförbrytare. Vi har haft mängder av brottfall där man under senare tid publicerat namn och bild. Anders Eklund och Christine Schürrer för att nämna några. Att man dessutom har förstört livet för en rad oskyldiga människor struntar man säkert i. Christer Pettersson och 35-åringen (han som till en början pekades ut som Anna Lindhs mördare). Den senare blev även anklagad för att vara fotbollshuligan, nazist, bedragare, ha förkärlek för negresser och för att vara homosexuell. Allt på samma gång, och apopå punkt tre. Mot punkt tre bröt man även då man ingående publicerade hur Engla våldtogs och mördades. Englas mamma var djupt upprörd över hur Englas anhörigas integritet respekterades (eller snarare inte repsketerades.)
Till punkt tre och fyra tänkte jag dock ta den senaste veckans vidriga utspel från svenska, men kanske framför allt, Österrikiska medier. Den österrikiske politikern Jörg Haider omkom förra veckan i en bilkrasch. Haider var en av Österrikes mest populära politiker. Av antagonister sågs han dock som en högerextremist. Direkt efter Haiders död började medier att anklaga honom för att vara pederast. Han skulle haft en förkärlek till unga pojkar och ska ofta ha synts på gayklubbar. Även svenska medier hakade på. http://nyheter24.se/nyheter/utrikes/31674-han-foredrog-pojkar. Att tydligare bryta mot punkt tre och fyra går knappast. En död person har ju inte ens en chans att få bemöta dylik ryktesspridning. Är det så vi kommer att skriva dödsrunorna om våra inhemska politiker efter att de har kört ihjäl sig?
Ok om Haiders politiska motståndare i tysthet är glada över karlns död och att man inte respekterade hans politiska åsikter, men att börja sprida irrelavanta rykten om en död persons privatliv torde vara att gå ett par steg för långt. Även i en tid då de pressetiska reglerna är en relik från en svunnen tid.
Man kan sammanfatta de viktigaste pressetiska reglerna med följande rubriker:
1. Ge korrekta nyheter: Vilseled inte medborgarna avsiktligt utan se till att publicera korrekt information och nhyeter.
2. Var varsam med bild- och namnpublicering: Det är endast nödvändigt att publicera namn och bild när nyheterna berör "allmänintresset". Här är det givetvis svårt att veta vad som ligger i allmänintresse och inte.
3. Skydda den personliga integriteteten: Publicera endast relevant, och inte allt för personlig, information.
4. Döm ingen ohörd: Om någon står anklagad för något ska man alltid höra parten och lämna utrymme för denne att ge en kommentar och för att kunna bemöta kritiken.
Man kan tydligt konstatera att dagens medier fullkomligt struntar i ovanstående pressetiska regler. Mest drivande i den utvecklingen är våra kvällstidningar och nyhetssajter på nätet. Den här utvecklingen har redan etablerat sig utomlands. I USA och Storbritannien hängs i princip alla brottslingar ut och man gottar sig verkligen i företeelser som inkräktar på den privata sfären och absolut kränker den personliga integriteten. Ha exempelvis Svennis otrohetsaffärer i åtanke och tänk på den massmediala häxjakten på hans privatliv som brittiska "journalister" drev.
Sverige följer nu efter. Ingen verkar heller reagera. Möjligen är det så att medborgarnas längtan efter skvaller och möjlighet till att få spela bror duktig är för stark. Faktum är att alla, jag upprepar alla, har lik i garderoben och saker som de vill behålla privat. Men att gotta sig åt andras privatliv och inneha den moraliska pekpinnen går tydligen bra.
Det finns hundratals exempel på hur svenska medier har brutit mot varje rubrik av de pressetiska reglerna de senaste åren. Nummer ett bröt Aftonbladet för några veckor sedan när de hävdade att alla småsparare skulle förlora alla sina pengar om bankerna kraschade. Expressen bröt den för några år sedan när de fabricerade en hemlig nazistisk organisation i Sverige. Man betalade en människa att stå med hakkorsfana utanför en kändis ytterdörr och posera med ett vapen. Historien uppdagades, jorunalisten fick sparken etc. Säkerligen blev det högst en notis där man bad om ursäkt för att man medvetet farit med inkorrekta nyheter.
Punkt två debatteras hett just nu. Aftonbladet är i valet och kvalet om man ska släppa namn och bild på sexförbrytare. Vi har haft mängder av brottfall där man under senare tid publicerat namn och bild. Anders Eklund och Christine Schürrer för att nämna några. Att man dessutom har förstört livet för en rad oskyldiga människor struntar man säkert i. Christer Pettersson och 35-åringen (han som till en början pekades ut som Anna Lindhs mördare). Den senare blev även anklagad för att vara fotbollshuligan, nazist, bedragare, ha förkärlek för negresser och för att vara homosexuell. Allt på samma gång, och apopå punkt tre. Mot punkt tre bröt man även då man ingående publicerade hur Engla våldtogs och mördades. Englas mamma var djupt upprörd över hur Englas anhörigas integritet respekterades (eller snarare inte repsketerades.)
Till punkt tre och fyra tänkte jag dock ta den senaste veckans vidriga utspel från svenska, men kanske framför allt, Österrikiska medier. Den österrikiske politikern Jörg Haider omkom förra veckan i en bilkrasch. Haider var en av Österrikes mest populära politiker. Av antagonister sågs han dock som en högerextremist. Direkt efter Haiders död började medier att anklaga honom för att vara pederast. Han skulle haft en förkärlek till unga pojkar och ska ofta ha synts på gayklubbar. Även svenska medier hakade på. http://nyheter24.se/nyheter/utrikes/31674-han-foredrog-pojkar. Att tydligare bryta mot punkt tre och fyra går knappast. En död person har ju inte ens en chans att få bemöta dylik ryktesspridning. Är det så vi kommer att skriva dödsrunorna om våra inhemska politiker efter att de har kört ihjäl sig?
Ok om Haiders politiska motståndare i tysthet är glada över karlns död och att man inte respekterade hans politiska åsikter, men att börja sprida irrelavanta rykten om en död persons privatliv torde vara att gå ett par steg för långt. Även i en tid då de pressetiska reglerna är en relik från en svunnen tid.
onsdag 22 oktober 2008
Ytterligare ett steg mot normalisering av HIV
Idag hävdar smittskyddsinstitutet att man bör avkriminalisera att uppsåtligt sprida HIV-smitta. Skälen man anger är att kriminaliseringen innebär ett försvårat preventivt arbete eftersom HIV-smittade inte vill ge sig till känna om de betraktas som kriminella. Dessutom menar man att straffsatsen för brottet är för hög och att HIV inte längre är en dödlig sjukdom. (http://www.bt.se/nyheter/smittskyddsinstitutet-kraverbr-avkriminalisera-hiv-spridningen(927001).gm )
Det här utspelet kan ses som ett led i att vilja avdramatisera och normalisera HIV. Tidigare har kända personer (läs Andreas Lundstedt) mer eller mindre skrutit om hur normalt han kan leva med sin HIV-smitta. HIV kan snarast beskrivas som vår tids pest, eller digerdöd. I Afrika är stora delar av befolkningen söder om Sahara drabbat av den obotliga sjukdomen. Många dör som flugor. Den ökar även i Europa och i Sverige. Så länge HIV är obotligt borde den också visas respekt därefter. Man kanske borde avkriminalisera misshandel också? Givetvis har vuxna personer ett ansvar för sin sexualitet. Man kan drabbas av sjukdomar vid oskyddat samlag. Den kriminella handlingen är ju dock att medvetet sprida smitta. Om man som medveten HIV-smittad väljer att ha oskyddat sex utan att upplysa sin partner, så är man kriminell i mina ögon.
Om man avkriminaliserar ett medvetet smittspridande av en obotlig sjukdom, och samtidigt normaliserar sjukdomens konsekvenser kan man säga att hela begreppet HIV avdramatiseras. Den som tror att avkriminalisering av droger minskar droganvändandet i samhället bör tänka om. Den som tror att avkriminalisering av stöld får människor att sluta att roffa åt sig likaså. Med samma tes i baktanke: Kommer människor, och ungdomar, knulla mindre oskyddat om man reducerar faran med det?
I de länder som drabbats hårdast av HIV är inställningen negativ till preventivmedel. Man vägrar också inse sjukdomens konsekvenser. Den går väl att bota med naturmedel eller med bön? När vi upplysta västerlänningar vet hur dum syn afrikaner och andra fattiga har på sjukdomen, ska vi helt plötsligt anamma den synen. För mig ter det sig sanslöst absurt. Vem ska stå till svars för om en HIV-epidemi bryter ut bland landets ungdomar och bland unga? (som de senaste årens utveckling av klamydia ) Ska vi garva och säga vad kul att du har HIV, det hjar jag med. Våra barn kommer säkert också ha det. Är en HIV-smittad befolkning något att sträva efter? Vem ska betala alla dyra bromsmediciner? Eller smittskyddsinstitutet kanske glömde att infomera om hur dyr en livslång medicinering av HIV är? Man kanske skulle ta och uppmana potentiella diabetiker att fortsätta att vräka i sig sötsasker också? Man kan ju leva ett normalt liv med diabetes också. Så varför skrämmas?
Givetvis ligger dessa (med våra ögon mätt) överdrivna antaganden en bra bit fram i tiden. Men om man nu börjar likställa HIV med en förkylning, utan att vi har ett botmedel, kan beskrivningen mycket väl bli realitet inom en överskådlig framtid.
Det här utspelet kan ses som ett led i att vilja avdramatisera och normalisera HIV. Tidigare har kända personer (läs Andreas Lundstedt) mer eller mindre skrutit om hur normalt han kan leva med sin HIV-smitta. HIV kan snarast beskrivas som vår tids pest, eller digerdöd. I Afrika är stora delar av befolkningen söder om Sahara drabbat av den obotliga sjukdomen. Många dör som flugor. Den ökar även i Europa och i Sverige. Så länge HIV är obotligt borde den också visas respekt därefter. Man kanske borde avkriminalisera misshandel också? Givetvis har vuxna personer ett ansvar för sin sexualitet. Man kan drabbas av sjukdomar vid oskyddat samlag. Den kriminella handlingen är ju dock att medvetet sprida smitta. Om man som medveten HIV-smittad väljer att ha oskyddat sex utan att upplysa sin partner, så är man kriminell i mina ögon.
Om man avkriminaliserar ett medvetet smittspridande av en obotlig sjukdom, och samtidigt normaliserar sjukdomens konsekvenser kan man säga att hela begreppet HIV avdramatiseras. Den som tror att avkriminalisering av droger minskar droganvändandet i samhället bör tänka om. Den som tror att avkriminalisering av stöld får människor att sluta att roffa åt sig likaså. Med samma tes i baktanke: Kommer människor, och ungdomar, knulla mindre oskyddat om man reducerar faran med det?
I de länder som drabbats hårdast av HIV är inställningen negativ till preventivmedel. Man vägrar också inse sjukdomens konsekvenser. Den går väl att bota med naturmedel eller med bön? När vi upplysta västerlänningar vet hur dum syn afrikaner och andra fattiga har på sjukdomen, ska vi helt plötsligt anamma den synen. För mig ter det sig sanslöst absurt. Vem ska stå till svars för om en HIV-epidemi bryter ut bland landets ungdomar och bland unga? (som de senaste årens utveckling av klamydia ) Ska vi garva och säga vad kul att du har HIV, det hjar jag med. Våra barn kommer säkert också ha det. Är en HIV-smittad befolkning något att sträva efter? Vem ska betala alla dyra bromsmediciner? Eller smittskyddsinstitutet kanske glömde att infomera om hur dyr en livslång medicinering av HIV är? Man kanske skulle ta och uppmana potentiella diabetiker att fortsätta att vräka i sig sötsasker också? Man kan ju leva ett normalt liv med diabetes också. Så varför skrämmas?
Givetvis ligger dessa (med våra ögon mätt) överdrivna antaganden en bra bit fram i tiden. Men om man nu börjar likställa HIV med en förkylning, utan att vi har ett botmedel, kan beskrivningen mycket väl bli realitet inom en överskådlig framtid.
tisdag 21 oktober 2008
Intressant skildring av Afghanistan
Den amerikanske författaren Khaled Hosseinis debutroman The Kite runner (2003) blev en bästsäljare. I år har det även gjorts en kritikerrosad filmatisering av boken under samma namn. I Sverige heter boken Flyga Drake och har även här sålt riktigt bra. Jag ska i följande inlägg ge några synpunkter på boken.
Khaled Hosseini som själv är bördig från Afghanistan flydde landet tillsammans med sin familj efter den kommunistiska statskuppen och det efterföljande kriget på 1980-talet. Han hamnade i USA. Därför har Hosseini sett Afghanistans utveckling på nära håll. Flyga Drake handlar väldigt mycket om vänskap, heder och kulturell tillhörighet. Till alla dessa komponenter finns en intressant huvudhistoria, men det är likväl en modern socialhistorisk redogörelse av ett lands utveckling. Ett land som hamnade på allas läppar efter den 11:e september.
Afghanistans historia är relativt komplicerad. Bokens huvudperson Amir växer upp med sin rika pappa under landets monarkiska era på 60- och 70-talet. Eftersom Hosseini själv är född 1965 kan skildringen av Afghanistan från den här perioden ses som självupplevd. Samhället är relativt fritt. Män och kvinnor har rösträtt, Amirs far är sekulariserad muslim som tvivlar på gud och som ständigt ondgör sig över landets (vad de själva anser vara) bokstavstroende islamister.
När Afghanistan i mitten på 70-talet började bli en bricka i Kalla krigets spel stödde Sovjetunionen marxistiska grupper i Afghanistan, som lyckades erövra makten. När detta lyckades skedde ytterligare sekularisering och förstatligande av företagen i Afghanistan. En ganska given utveckling som i många andra kommunistregimer i världen. Den här utvecklingen gillades inte av muslimska fundamentalistiska gerillagrupper, kallade mujaheddins, och fullskaligt krig utbröt mellan den sovjetstödda regimen och gerillagrupperna.
Flera utländska muslimska fundamentalister anslöt sig till mujaheddins (bland annat saudiern Usama Bin Laden). Eftersom världspolisen USA:s dåvarande största fiende var kommunister, stödde landet indirekt (via CIA) Mujaheddin med träningsutbildning och vapen. Något man kanske ångrar idag. Med krig följer misär och många afghaner flydde landet. Så även Flyga drakes huvudperson och bokens författare. Kriget mellan Afghanistan och Sovjetunionen pågick länge (fram till slutet av 80-talet) och hade ingen egentlig segrare. På så vis kan man säga att kriget med Afghanistans blev motsvarigheten till USA:s Vietnamnkrig. Gerillakrig, många dödsoffer och ingen tydlig segrare.
När Amir av olika anledningar "tvingas" återvända till sitt gamla hemland under 90-talet har landet tagits över av talibanerna. Samhället som beskrivs i Afghanistan nu är total misär. Visst vet vi vad talibanregimens framfart innebar, men när bokens huvudpersoner drabbas så nära av den, känns den extra vedervärdig. Mänkligt värde har i princip reducerats till noll. I religionens namn genomförs massavrättningar, offentliga steningar, incest och misshandlar. Allt socialt umgänge är i princip förbjudet och kvinnor får inte visa sig alls utan tvingas bära burka. Amir och hans gamla bekanta är förtvivlade över hur deras land, och dess huvudstad Kabul har våldtagits och förstörts av de muslimska fundamentalisterna.
Boken har förutom en intressant historisk skildring och iakttagelse av Afghanistan en fängslande intrig där man engageras i personernas livsöden. Givetvis är jag medveten om att Flyga Drake är en kommersiell bok och att allt långt ifrån är sanning, det är kiosklitteratur vi pratar om, men det mesta är trovärdigt skildrat. Trots vissa brister får Flyga Drake ett ganska högt betyg av mig. 7 stela fötter av tio möjliga är den värd. Den är lika mycket ett debattinlägg för mänsklig frihet och mot religiös fundamentalism, som en bok om vänskap, heder och stolthet.
fredag 17 oktober 2008
Respektfull Björn!
I onsdags besökte Göran Skytte TV-programmet "Carin 21:30". Skytte tillhörde 68-vänstern och var, liksom många andra ungdomar på denna tid, övertygad kommunist. Göran Skytte blev sedermera journalist och vann stora journalistpriset på 80-talet. Liksom många andra från 68-vänstern växte Skytte upp och utvecklades ideologiskt. Han har sedan länge tagit avstånd från vänsterextremismen. Idag kallar han sig höger och är djupt kristen. Det är intressant att se hur många ungdomliga visionärer utvecklas och ändrar sin ideologiska hemvist i vuxen ålder. Kanske handlar det om insikt, kanske om anpassning, förändrade ekonomiska förhållanden eller avsaknad av ungdomlig entusiasm.
Artisten Björn Afzelius tillhörde även han 68-vänstern. Till skillnad från många andra höll Afzelius fast vid sin ideologiska övertygelse ända fram till hans alldeles för tidiga död i slutet av 90-talet. Själv har jag lyssnat på Afzelius i över tio år. Få, eller snarare ingen svensk artist, har lyckats förmedla sitt budskap via sin musik som Afzelius. Han fullkomligt brann för rättvisa och solidaritet. Till skillnad från sin musikaliska partner Mikael Wiehe levde Afzelius också som han lärde. Han skänkte ofta bort sitt gage till fattiga, eller till förmån för projekt som stödde mänskliga rättigheter. Jag stöder absolut inte allt som Afzelius har författat, ibland uppvisar han en politisk naivitet, men jag har alltid beundrat hans engagemang och glöd för det han trodde på. Han har inte heller enbart skrivit politiska texter. Många av hans kärleks- eller livserfarna texter är fullkomligt briljanta.
Jag har genom åren hört tusentals och åter tusentals politiska låtar och texter. Ingen är i närheten av Björn Afzelius "när bomberna faller". Det är en naken skildring av dåtidens politiska klimat (1982) , början på journalistikens förfall och förmodligen en pik till Skytte och hans geliker, som sviker sina ideal och till de som förblir opolitiska. Enligt min mening är texten fullkomligt genialiskt författad, sylvass och genomarbetad. Afzelius blev ofta sågad i recensioner och av journalister. Det gav han fan i. Kanske berodde den negativa kritiken på att han ständigt kritiserade den "nya" journalistiken. En kritik som även syns i texten till "när bomberna faller".
Det ska tilläggas att Afzelius, som hela sitt liv var KUBA-vänlig, på slutet tog tillbaka lite av sina hyllningar till landet. Han insåg att stora delar av befolkningen levde i misär. Om en dryg månad kommer en mycket god vän hem från en längre utlandsvistelse. Vi har spenderat många timmar lyssnandes på Afzelius tillsammans. Fler lär det bli. Björn kommer alltid att ha min fulla respekt. Jag publicerar världens bästa politiska text (vare sig man håller med den eller inte) här nedan. Läs den gärna och begrunda, eller följ med i texten samtidigt som du lyssnar på låten. Jag publicerar nämligen en riktigt schysst live-version av låten efter texten. R.I.P Björn!
Kom kättare, kom syndare,
med svagheter och fel,
men som ändå vågar stå för vad ni är.
Jag biktar mej för er i natt,
jag söker mej till er.
Jag vill alltid våga säja vad jag ser.
Jag är en man med brister
men jag söker sanningen.
Och det är mer än man kan säj' om hymlarna.
Så när bomberna faller
över Palestinas barn,
i tältlägren i södra Libanon,
då står jag mitt i kyrkan
och frågar hycklarna
vem Dom Utvalda skall bränna nästa gång.
Kom säj mej nåt om skökorna
som alla trampar ner,
men som bara tar betalt för vad dom ger.
Och vad tycks om moralisterna
som skryter med sin dygd,
och själva lägger sej för ställning och manèr?
Ska slinkan gå med näsan
i backen i sin skam?
Det finns ju värre slampor än hon känner till.
Ja, en förfinad socetetsmadame
är ett kostsamt värmekrus
för hon förväntar sej ett drönarliv i lyx.
Och när glöden har falnat,
och basarerna tar vid,
får försörjarn gå till horan för en kyss.
Kom se på journalisterna,
på samhällsgisslarna;
Många av dom plottrar bort sin möjlighet.
Ja, vad får jag för pultronerna
som fläckar spalterna
med byskvaller och annan harmlöshet?
Vars enda ambitioner
är en byline och en lön
och ett stambord där Det Vackra Folket finns
medan andra bryter ryggen
i jakt på sanningar
som skrämmer skiten ur en livrädd redaktion.
Ja, till dom sista vill jag säga,
innan tystnaden tar vid:
Vi behöver folk som fattar sin mission!
Kom se dom gamla vännerna
som börjat tackla av
inför tidens tjat om "opolitiskhet"
Ja, det är möjligt det är inne nu
med kramvänliga ord,
med mjukisar och "objektivitet"
Men hur ska en sleten gruvarbetare
satsa på "livskvalitet"?
Hur ska en ensam mor "förverkliga sej själv"?
Nej, politik är inget mode,
ingen "ball och trendig grej"
För dom flesta är det en livsnödvändighet.
Och dom fjäntar som kan unna sej
att "satsa på sej själv"
dem ger väl fan i resten av vår mänsklighet!
Kom ni som ockuperar
fabriker och kontor
när dom sliter själva brödet ur er hand.
Och kom ni som vågar fjättra er
langs järnvägsrälsarna,
för att stoppa Hormoslyrbesprutarna.
Kom ni som demonstrerar
för nedrustning och fred.
Kom ni som slåss för daghemsplatserna.
Och kom ni som orkar kämpa
för dom som ska ta vid
i en tid då man är rädd att skaffa barn.
Ja, till er vill jag säja:
Denne sången är till er!
För ni är dom enda hjältarna vi har!
Artisten Björn Afzelius tillhörde även han 68-vänstern. Till skillnad från många andra höll Afzelius fast vid sin ideologiska övertygelse ända fram till hans alldeles för tidiga död i slutet av 90-talet. Själv har jag lyssnat på Afzelius i över tio år. Få, eller snarare ingen svensk artist, har lyckats förmedla sitt budskap via sin musik som Afzelius. Han fullkomligt brann för rättvisa och solidaritet. Till skillnad från sin musikaliska partner Mikael Wiehe levde Afzelius också som han lärde. Han skänkte ofta bort sitt gage till fattiga, eller till förmån för projekt som stödde mänskliga rättigheter. Jag stöder absolut inte allt som Afzelius har författat, ibland uppvisar han en politisk naivitet, men jag har alltid beundrat hans engagemang och glöd för det han trodde på. Han har inte heller enbart skrivit politiska texter. Många av hans kärleks- eller livserfarna texter är fullkomligt briljanta.
Jag har genom åren hört tusentals och åter tusentals politiska låtar och texter. Ingen är i närheten av Björn Afzelius "när bomberna faller". Det är en naken skildring av dåtidens politiska klimat (1982) , början på journalistikens förfall och förmodligen en pik till Skytte och hans geliker, som sviker sina ideal och till de som förblir opolitiska. Enligt min mening är texten fullkomligt genialiskt författad, sylvass och genomarbetad. Afzelius blev ofta sågad i recensioner och av journalister. Det gav han fan i. Kanske berodde den negativa kritiken på att han ständigt kritiserade den "nya" journalistiken. En kritik som även syns i texten till "när bomberna faller".
Det ska tilläggas att Afzelius, som hela sitt liv var KUBA-vänlig, på slutet tog tillbaka lite av sina hyllningar till landet. Han insåg att stora delar av befolkningen levde i misär. Om en dryg månad kommer en mycket god vän hem från en längre utlandsvistelse. Vi har spenderat många timmar lyssnandes på Afzelius tillsammans. Fler lär det bli. Björn kommer alltid att ha min fulla respekt. Jag publicerar världens bästa politiska text (vare sig man håller med den eller inte) här nedan. Läs den gärna och begrunda, eller följ med i texten samtidigt som du lyssnar på låten. Jag publicerar nämligen en riktigt schysst live-version av låten efter texten. R.I.P Björn!
Kom kättare, kom syndare,
med svagheter och fel,
men som ändå vågar stå för vad ni är.
Jag biktar mej för er i natt,
jag söker mej till er.
Jag vill alltid våga säja vad jag ser.
Jag är en man med brister
men jag söker sanningen.
Och det är mer än man kan säj' om hymlarna.
Så när bomberna faller
över Palestinas barn,
i tältlägren i södra Libanon,
då står jag mitt i kyrkan
och frågar hycklarna
vem Dom Utvalda skall bränna nästa gång.
Kom säj mej nåt om skökorna
som alla trampar ner,
men som bara tar betalt för vad dom ger.
Och vad tycks om moralisterna
som skryter med sin dygd,
och själva lägger sej för ställning och manèr?
Ska slinkan gå med näsan
i backen i sin skam?
Det finns ju värre slampor än hon känner till.
Ja, en förfinad socetetsmadame
är ett kostsamt värmekrus
för hon förväntar sej ett drönarliv i lyx.
Och när glöden har falnat,
och basarerna tar vid,
får försörjarn gå till horan för en kyss.
Kom se på journalisterna,
på samhällsgisslarna;
Många av dom plottrar bort sin möjlighet.
Ja, vad får jag för pultronerna
som fläckar spalterna
med byskvaller och annan harmlöshet?
Vars enda ambitioner
är en byline och en lön
och ett stambord där Det Vackra Folket finns
medan andra bryter ryggen
i jakt på sanningar
som skrämmer skiten ur en livrädd redaktion.
Ja, till dom sista vill jag säga,
innan tystnaden tar vid:
Vi behöver folk som fattar sin mission!
Kom se dom gamla vännerna
som börjat tackla av
inför tidens tjat om "opolitiskhet"
Ja, det är möjligt det är inne nu
med kramvänliga ord,
med mjukisar och "objektivitet"
Men hur ska en sleten gruvarbetare
satsa på "livskvalitet"?
Hur ska en ensam mor "förverkliga sej själv"?
Nej, politik är inget mode,
ingen "ball och trendig grej"
För dom flesta är det en livsnödvändighet.
Och dom fjäntar som kan unna sej
att "satsa på sej själv"
dem ger väl fan i resten av vår mänsklighet!
Kom ni som ockuperar
fabriker och kontor
när dom sliter själva brödet ur er hand.
Och kom ni som vågar fjättra er
langs järnvägsrälsarna,
för att stoppa Hormoslyrbesprutarna.
Kom ni som demonstrerar
för nedrustning och fred.
Kom ni som slåss för daghemsplatserna.
Och kom ni som orkar kämpa
för dom som ska ta vid
i en tid då man är rädd att skaffa barn.
Ja, till er vill jag säja:
Denne sången är till er!
För ni är dom enda hjältarna vi har!
onsdag 15 oktober 2008
Vår tids gud
Med industrialiseringens framfart på 1700- och 1800-talet ersattes mycket traditionellt handarbete av maskiner. I mitten av 1700-talet uppfanns exemeplvis "spinning Jenny", en spinnmaskin, som effektiviserade väveriet avsevärt. Uppfinningen möttes dock av starka protester från handspinnarna som fruktade för sin egen framtid inom branschen.
Spinning Jenny får i detta inlägg ses som startskottet för människans tilltro och gudomliga syn på teknik. Tåg och bilar ersatte så småningom häst och vagn. Flygplan som styrdes av människor uppfanns. Autopilot ersatte därefter den mänskliga styrmanövreringen i flygplanen. Tilltron till teknik hade ingen hejd, och med datorns intrång på världsmarknaden har det moderna samhället helt börjat förlita sig på tekniken. Att tekniken övervinner mänskligt kunnande symboliserades definitivt 1997 när världens dåvarande bästa schackspelare Kasparov mötte schackdatorn Deep Blue, och förlorade.
I takt med teknikens utveckling har västvärldens samhälle sekulariserats. Vem tror på gudomlig intervention när alla fenomen kan förklaras med hjälp av tekniken? Med hjälp av tekniken kan vi förstå att gud inte skapade världen, det finns en naturlig förklaring, big bang. Vi vet också att gud inte ville skölja bort Thailand på grund av synd när tsunamikatastrofen drabbade landet 2004. Till den, och många andra historiska katastrofer, finns nämligen naturliga förklaringar. Mystifieringen och den religiösa guden har ersatts av teknik och vetenskap.
I dagens moderna samhälle är som sagt allt baserat på teknik och vetenskap. Det finns ingen absolut sanning om inte tekniken legitimerar den. Ta exempelvis mordrättegången mot tyskan, Christine Schürrer. Visst det saknas teknisk bevisning och DNA. Spelar det mindre roll att vittnen har sett kvinnan, att hon haft motiv , att hon ljuger om sina förehavanden och att hon har varit i Arboga vid tiden för mordet? Hur tror ni man dömde folk förr i tiden? DNA är en relativt ny företeelse, mord är det inte.
Den tekniska utvecklingen har nu gått så långt att vi med dess hjälp till och med kan modifiera och tilldela våra avkommor önskvärda egenskaper. Förespråkarna till metoden hänvisar till att den hjälper att förebygga sjukdomar och defekter hos barnet. Motståndarna menar att man inte lär stanna där. Släpper man fram tekniken kommer människan inom en snar framtid att vilja välja exakt hur deras barn ska se ut, och vilka egenskaper de ska ha. Är inte detta en modern form av eugnik och rashygien, som man ville utveckla för ungefär ett sekel sedan? Jag har svårt att se någon egentlig skillnad. Jo en; dåtidens gudomlighet var rasen, nutidens tekniken. Olika gudomligheter, samma resultat och experiment.
Motståndare till mänsklig genmanipulation menar att vi inte har rätten att bestämma över våra barn. De är egna och unika individer som själva ska få utveckla sin identitet och sina egenskaper. En fin tanke möjligen, men har inte föräldrarna ganska stor påverkan på hur barnet uppfostras och utvecklar sin identitet ändå, när de verkligen fötts? Miljö har stor inverkan på identitetsutveckling. Om man som förälder vill att barnet ska intressera sig för fotboll är det nog relativt lätt att styra barnet och utvekla en fotbollskultur i hemmet. Likaså när det gäller politiska åsikter, sociala beteendemöster, etik och moral etc.
De flesta av de som svarade på bloggfrågan i ämnet anser att man inte bör manipulera och påverka sina avkommors egenskaper. Några av er är av en annan åsikt. Själv är jag kluven. Den finns enligt mig en tung moralisk aspekt, men med tanke på det senaste århundrates utveckling lär det vara svårt att stoppa den tekniska utvecklingen. Om några år är nog dylika metoder kutym. Då lär man nog skratta åt oss som ens övervägde att diskutera frågan. Vilka är egentligen vi att sätta oss upp emot, och ifrågasätta gud?
Spinning Jenny får i detta inlägg ses som startskottet för människans tilltro och gudomliga syn på teknik. Tåg och bilar ersatte så småningom häst och vagn. Flygplan som styrdes av människor uppfanns. Autopilot ersatte därefter den mänskliga styrmanövreringen i flygplanen. Tilltron till teknik hade ingen hejd, och med datorns intrång på världsmarknaden har det moderna samhället helt börjat förlita sig på tekniken. Att tekniken övervinner mänskligt kunnande symboliserades definitivt 1997 när världens dåvarande bästa schackspelare Kasparov mötte schackdatorn Deep Blue, och förlorade.
I takt med teknikens utveckling har västvärldens samhälle sekulariserats. Vem tror på gudomlig intervention när alla fenomen kan förklaras med hjälp av tekniken? Med hjälp av tekniken kan vi förstå att gud inte skapade världen, det finns en naturlig förklaring, big bang. Vi vet också att gud inte ville skölja bort Thailand på grund av synd när tsunamikatastrofen drabbade landet 2004. Till den, och många andra historiska katastrofer, finns nämligen naturliga förklaringar. Mystifieringen och den religiösa guden har ersatts av teknik och vetenskap.
I dagens moderna samhälle är som sagt allt baserat på teknik och vetenskap. Det finns ingen absolut sanning om inte tekniken legitimerar den. Ta exempelvis mordrättegången mot tyskan, Christine Schürrer. Visst det saknas teknisk bevisning och DNA. Spelar det mindre roll att vittnen har sett kvinnan, att hon haft motiv , att hon ljuger om sina förehavanden och att hon har varit i Arboga vid tiden för mordet? Hur tror ni man dömde folk förr i tiden? DNA är en relativt ny företeelse, mord är det inte.
Den tekniska utvecklingen har nu gått så långt att vi med dess hjälp till och med kan modifiera och tilldela våra avkommor önskvärda egenskaper. Förespråkarna till metoden hänvisar till att den hjälper att förebygga sjukdomar och defekter hos barnet. Motståndarna menar att man inte lär stanna där. Släpper man fram tekniken kommer människan inom en snar framtid att vilja välja exakt hur deras barn ska se ut, och vilka egenskaper de ska ha. Är inte detta en modern form av eugnik och rashygien, som man ville utveckla för ungefär ett sekel sedan? Jag har svårt att se någon egentlig skillnad. Jo en; dåtidens gudomlighet var rasen, nutidens tekniken. Olika gudomligheter, samma resultat och experiment.
Motståndare till mänsklig genmanipulation menar att vi inte har rätten att bestämma över våra barn. De är egna och unika individer som själva ska få utveckla sin identitet och sina egenskaper. En fin tanke möjligen, men har inte föräldrarna ganska stor påverkan på hur barnet uppfostras och utvecklar sin identitet ändå, när de verkligen fötts? Miljö har stor inverkan på identitetsutveckling. Om man som förälder vill att barnet ska intressera sig för fotboll är det nog relativt lätt att styra barnet och utvekla en fotbollskultur i hemmet. Likaså när det gäller politiska åsikter, sociala beteendemöster, etik och moral etc.
De flesta av de som svarade på bloggfrågan i ämnet anser att man inte bör manipulera och påverka sina avkommors egenskaper. Några av er är av en annan åsikt. Själv är jag kluven. Den finns enligt mig en tung moralisk aspekt, men med tanke på det senaste århundrates utveckling lär det vara svårt att stoppa den tekniska utvecklingen. Om några år är nog dylika metoder kutym. Då lär man nog skratta åt oss som ens övervägde att diskutera frågan. Vilka är egentligen vi att sätta oss upp emot, och ifrågasätta gud?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)