All men play on ten!

Det råder delade meningar om i vilken utsträckning staten ska lägga sig i människors privatliv. I vissa frågor anser jag det vara lämpligt, medan det i andra fall inte är det. Nyligen uppdagades det att miljönämnden i Sölvesborg ger musikfestivalen Sweden Rock en kvarts miljon i böter. Anledningen är att några band på festivalen överskridit gängse decibelregler. http://www.expressen.se/noje/1.1689270/boter-for-sweden-rock

Visst finns risken att råka ut för tinnitus om man utsätter sig för allt för högt ljud. Men att beträda en festival är en högst frivillig handling där man som festivalbesökare måste vara införstådd med eventuella risker. Jag har själv besökt många festivaler och vet att statliga myndigheter blivit mer nitiska i jakten på att få bötfälla svenska festivaler.

Resultatet har blivit att ljudnivån har sänkts, vilket i sin tur har lett till en beskedlig och i sammanhanget låg ljudvolym. Ibland faktiskt så låg att helhetsupplevelsen av konserterna har blivit lidande. Vilken rockare eller hårdrockare vill uppleva sin favoritmusik på låg volym? Rock n roll var menat att vara skränigt, skitigt och högt! Det är bara förlegade politiker, som i de flesta fall inte har en aning om vad rock eller hårdrock är, som tar besluten. Vi hårdrockare vill ha musiken på hög volym!

När de flesta fetivaler även tillhandahåller öronproppar som delas ut gratis kan man tycka att festivalen verkligen tar sitt ansvar. Det är ingen tillfällighet att band som Kiss fått en dunderhit med låten I love it loud! Hårdrock är inte för mesar: All men play on ten! Inse det, kostymnissar!

Brutet kunskapsmonopol

Tiderna förändras sannerligen. Traditionellt sett har spetskompetens, eller spetskunskap, varit förbehållet de lärda och utbildade. Man gick till skolan för att läraren skulle mata en med kunskap och man gick till doktorn för att få en sjukdomsdiagnos ställd. Så är det inte riktigt längre.

De lärda har inte längre kunskapsmonopol. Vill man veta vilket år exempelvis Lenin dog eller hur många offer som Vietnamkriget skördade behöver man inte längre fråga sin lärare eller någon professor. Det räcker med att "googla", eller att använda sig av (det ofta utmärkta) digitala uppslagsverket Wikipedia. Därmed inte sagt att dagens lärare eller professorer inte fyller en viktig funktion, snarare tvärtom. Kunskap är så mycket mer än fakta och kunskapssynen är dynamisk.

Samma sak gäller doktorer och experter inom andra gebit. Traditionellt har en medicinsk novis som jag själv besökt doktorn när jag fått märkliga åkommor. Syftet har varit att få en diagnos och råd för att bli av med åkomman. Nuförtiden behövs knappast detta förfarande. Jag har de senaste åren själv lyckats googla mig fram till diagnoser som (i 100% av fallen) väl har stämt vid doktorsbesöket.

Detta resultat ligger i paritet med den undersökning som två australiensiska
läkare har gjort. I sin studie har de kommit fram till att google lyckas ställa rätt diagnos i majoriteten av de prövade fallen. (http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article41494.ece. Det har vidare kommit undersökningar som visar att svenska läkare (varannan) har använt google för att antingen läsa på om en sjukdom eller för att ställa en diagnos.

Samtidigt som smidigheten med det nya "googlandet" är uppenbar, kan den också vålla problem. Alla tror att de, genom att slå på Internet, är lika goda yrkesmän som de professionella. Utan utbildning och utan helhetssyn. Det kan leda till en slapp och nonchalant hållning gentemot samhället. Å andra sidan kanske det är så det framtida samhället ser ut. Vi lever i en ständig förändring. Kunskapsmonopolet är brutet, vad bryts härnäst?

Könsrockspionjär avliden

I unga år kom jag i kontakt med den rätt pubertala, men ständigt underhållande musikgenren könsrock. På Hultsfredsfestivalen huserade den då mytomspunne bajsmannen och gjorde sig känd genom diverse perversiteter. "Bajsmannen" fick ett kultrykte och ryktena florerade friskt vem denna sjuka individ egentligen var. Idag, många år senare, vet jag och många med mig vem figuren bakom epitetet bajsmannen är. Jag träffade honom personligen senast i somras (i Borlänge under peace and love).

Ett av ryktena kring bajsmannen var att han tillsammans med Alf i hårdrocksbandet At the Gates låg bakom könsrockbandet Binnike Bengt och Roy Rövmuns orkester. Jag införskaffade genast deras demotape "Vanställd". Demotapen fick snabbt kultstatus i min kompiskrets och den spelades högt på majoriteten av ungdomens folkölsfyllor. Bandets musik öppnade dörrar och fler könsrocksband undersöktes. Jag fastnade främst för Tungt Järn och Vandanalerna.

Det största könsrockbandet, Onkel Kånkel, tilltalade mig inte lika mycket. Några enstaka låtar var roliga och svängiga, men kvaliteten (kanske lite fel ord i denna kontext) var rätt ojämn. Däremot avgudade jag deras julplatta. Likt BB & RR: s orkester så låg det en tät mystik över Onkel Kånkel. Ingen visste vilka de riktiga medlemmarna var, och de få uppträdanden de gjorde var alltid anonymt framförda (i masker, eller i bandage).

När en klasskamrat under en gång för länge sedan hade med sin systers kille (en långhårig, skäggig typ) till skolan visade det sig vara killen som lirade trummor i Onkel Kånkel. På den tiden var det stort, men mannen vägrade att avslöja mer om bandet.

Under senare år har identiteten på Onkel Kånkels frontman röjts på diverse Internetforum. Som alla vet existerar inte längre någon anonymitet sedan Internets intågande i vår vardag. Mannen bakom Onkel Kånkel visade sig vara en trädgårdsmästare från Farsta vid namn Håkan Florå. De fåtal som kände till Florås hemlighet beskriver honom som ett geni, och som en man med en stark samhällskritisk framtoning. Bandet "Soundtrack of our lives" frontman Ebbot beskriver exempelvis Florå i dagens Aftonbladet. (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5653989.ab)

Tyvärr avled Florå i helgen i sviterna av en hjärtsjukdom. Florå blev 47 år gammal. Hans musikaliska livsverk skakade om etablissemanget och många kritiska röster höjdes givtvis mot Onkel Kånkels texter. Ska det vara lagligt att skriva liknande texter och är detta roligt, eller bara barnsligt trams? Personligen skulle jag tippa på att könsrocken tilltalar unga män i åldern 15-20 år, men jag kan själv fortfarande uppskatta Binnike Bengt och Roy Rövmun. Likaså lyssnar jag gärna på Onkel Kånkels julskiva eller andra guldkorn i rätt sammanhang (fortfarande). Florå var en musikalisk pionjär (tillsammans med Eddie Meduza) inom könsrocken. Nu finns ingen av dem kvar längre. R.I.P Onkel Florå! Äldre, traditionellt kristna, och gravallvarliga bloggläsare undanbedes att lyssna på nedanstående julvisa med Onkel Kånkel.

Insomnia och Prinsessan Madeleine

Vardagslunken är sedan ett tag tillbaka återigen här. Omställningen från ett relativt ostrukturerat leverne till det rutinmässiga och inrutade kan i regel kännas rätt så skönt för gemene svensk. Det har dock inte enbart fördelar med sig.

Under en längre period har jag exempelvis i princip inte kunnat sova någonting alls. I den mån det har gått, så har sömnen blivit enbart sporadisk. Man har somnat, för att sedan vakna igen efter någon kvart eller liknande. Kanske beror det på stress eller någonting annat. Historiskt har jag haft några nätter där det varit svårt att sova, men bara under kortare perioder och med längre mellanrum mellan de sömnlösa nätterna. Idag känner jag mig dock rätt så trött, så förhoppningsvis kan man få några timmar inatt.

Kan slutligen också konstatera att prinsessan Madeleine och hennes kille Jonas Bergström nu har förlovat sig. I dagens Sverige verkar det vara en jättenyhet. Så intressant för svenskarna att såväl SVT som TV4 sände en presskonferens direkt där paret fick svara på frågor om hur förlovningen gått till, var ett eventuellt giftermål ska äga rum och vad paret föll för hos varandra. Herregud journalister: somna om! Ni kan ju tydligen i alla fall sova...

Mitt i en klassiker!

Det har varit en händelserik sommar, som nu tyvärr är på väg mot sitt slut. I normala fall är Lorden en stor djurvän, men några djurarter är mer obehagliga än gulliga. Exempel som sällar sig till kategorin obehagliga är spindlar, kackelackor, silverfiskar och ormar. Under sommaren har jag emellertid stött på fårhållandevis få av dessa djurarter. Istället har jag kontinuerligt blivit trakasserad av en annan vidrig djurart, nämligen fåglar.

Jag har från och till haft problem med den ytterst intelligensbefriade fågelarten duvor. Problemen har mestadels bestått i att de har försökt att bygga bo på min balkong. På balkongen finns, förutom några utemöbler, en tom gammal tom skurhink. Duvorna har ständigt försökt att flytta kvistar och dylikt under stolarna. De får gärna bygga bo vart de vill, men inte på Lordens balkong. Vid vissa stunder har jag blivit livrädd när jag öppnat balkongdörren och flera duvor flaxat mot mig, eller upp ifrån golvet.

Efter en veckas frånvaro kom jag hem till mitt kära hem och fick under den första dagen hemma skrämma bort flertalet duvor. De kom ständigt tillbaka. På kvällskvisten gick jag ut för att sätta mig och lyssna på lite bra musik. Duvorna kom då obehagligt nära och trots ihärdiga "klapp klapp" med handflatorna och ordentligt rytande från min sida så gav de sig inte. Jag tittade genast efter kvistar på balkongen men kunde inte finna några. Till slut tog jag en titt i den vanligtvis tomma skurhinken. Döm av min förvåning; där låg hur mycket kvistar som helst och två ÄGG. Eftersom duvorna verkade helt galna fann jag bara alternativet att snabbt kasta in hinken i mitt boende, fly in i lägenheten och stänga balkongdörren. Jag smög sedan ut och slängde äggen i en närliggande buske. Väl tillbaka i hemmet var det ett jäkla liv på balkongen. Visst ville man gå ut och berätta vart deras ägg tagit vägen, men duvorna är inte de mest lättkommunicerade varelserna här på jorden. De gick omkring och fattade ingenting (givetvis). Till slut gav de sig (stackarna).

När jag sedan en vecka senare skulle ta mig ner till en bekant, blev jag abrupt stoppad när jag skulle ta en genväg över en gräsplätt. Det var ingen arg polis, suspekt missbrukare eller farligt ungdomsgäng som denna gång ville attackera Lorden. Istället kom två fiskmåsar i omgångar skrikande och attackerade mot mitt ansikte. Jag försökte flera gånger att ta mig över gräsplätten, men fick lika många gånger vända om. När jag sista gången fick kasta mig ner på marken såg jag ingen annan utväg än att försöka ta en annan väg. Även denna väg försökte måsarna stänga av genom att aggressivt sikta in sig mot mitt huvud. Det ska tilläggas att jag inte är en jätteliten pojke, och i vanliga fall även ganska stursk. Därför försökte jag fäkta med armarna och göra hotfulla läten mot fåglarna. Det struntade dem i helt och hållet. Därför fick jag lägga benen på ryggen och springa allt vad jag hade mot mitt hus igen. Det blev en lång omväg till mitt egentliga mål. Och under hela resan hörde jag måsarna skratta och tjuta. De hördes överallt och likt en skrämd katt smög jag längs husväggarna. Det kändes som om jag hade hamnat mitt i Alfred Hitchcoks klassiker Fåglarna.

Sommarens fågelupplevelser hör inte till de mest positiva. Det värsta är att duvorna inte heller ger sig. Senast idag fick jag slänga lite kvistar och skrämma iväg några fåglar. De är välkomna att göra sitt i näringskedjan, men de är, fanimej, inte välkomna på min balkong!

Lorden utsatt för practical joke!?

Jag har vid tidigare tillfällen berättat om hur jag ibland gillar att utsätta andra i bekantskapskretsen för practical jokes. (http://lordensblogg.blogspot.com/2008/09/lttroat.html) Nu tycks jag själv ha blivit utsatt för samma sak. Och visst var det lite roligt.

När jag i måndags fann en postavi i brevlådan blev jag ganska så konfunderad. Enligt avin så skulle jag hämta ut ett brev "som var för stort för att få plats i brevlådan" på närmaste postcentral. Jag funderade länge på vad det kunde vara. Mig veterligen hade jag inte gjort någon produktbeställning under den senaste tiden och inte kunde det väl vara så att jag vunnit ett pris som jag nu fick levererat?

Idag tog jag bilen till postcentralen för att hämta ut paketet. Givetvis var man aningen uppspelt, lite grann som ett barn på julafton. Paketet som mötte mig var ett relativt tjockt vitt kuvert. Genom att klämma på det kunde jag fortfarande inte föreställa mig vad det kunde innehålla. Jag småsprang ut på bilparkeringen och satte mig i bilen för att öppna kuvertet. Det första jag fick upp var ett brev, personligen riktat till mig. Första raderna löd:

Kära ...

Tack för att du har hört av dig till TENA. Vi har bifogat de prover du har beställt. Med TENA kan du vara säker på att det varken syns eller luktar om du ibland upplever att det droppar lite eller att du har svårt att hålla tätt- och den säkerheten är viktig! .

5% av alla män upplever att de droppar.

Sedan fortsatte brevet i flera stycken till. Med i brevet fanns alltså olika skydd som någon anser mig behöva. Det var riktigt roligt må jag säga. Lorden har sina misstankar om vem som kan ligga bakom det hela. Ibland drabbas jag av riktigt sjuka problem på alla möjliga plan, men några inkontinensproblem har jag inte råkat ut för än...Så om ni behöver skydden bättre än vad jag gör, så kan ni höra av er snarast möjligt. Men lite kul var det allt...Hämnden är ljuv.

Kulturinstitution går i graven?

Under flera år har Hultsfredsfestivalen gjort ekonomiskt fiasko. Främst handlar det om otillräckliga biljettintäkter. Årets festival var inget undantag och nyligen kom beskedet att samtliga som jobbar med festivalen varslas. Hultsfredsfestivalen, som är den festival som de flesta associerar med svensk musikfestival, fyller nästa år 30 år. Kanske blir det nu ingen festival i Hultsfred nästa år. Anledningarna är många.

Rekordåret var 2005. Sedan dess har det bara gått utför. I bakgrunden ligger en konflikt mellan olika bokningsbolag och givetvis har den bidragit till Hultsfredsfestivalens förfall. Den viktigaste komponenten till förfallet är emellertid inkompetens. För visst har Hultsfred fått en massa konkurrens med tiotalet svenska festivaler, som lyckats knyta till sig bättre och mer intressanta akter än Hultsfred. Men att med ett så inarbetat namn och varumärke som Hultsfred inte lyckas boka tillräckligt bra akter tyder på inkompetens och feltänk bland de ansvariga.

Hultsfred har inte lyckats nischa sig utan har de senaste åren haft ett väldigt spretigt utbud av artister. De har också blivit de unga amatörernas festival. Alla vet att den kategorin är den minst köpstarka kategorin när det gäller öl på området, mat etc. Man har dock inte gjort ett skit för att försöka bredda utbudet och få med mer lojala festivalrävar i åldern 25-35 år till festivalen.

För några veckor sedan lyssnade jag på ett radioprogram, där en av de bokningsansvariga för festivalen svamlade om ambitionen att få en mer jämställd festival. Att boka 50/50 killar och tjejer till festivalen. Säkert en vacker ambition, men i realiteten är det sådant trams som i förlängningen dödar festivalen. Alla vet att det inte finns tillräckligt med intressanta och folkmagnetiska kvinnliga artister/band, och inte är det Hultsfredsfestivalens fel. Men det är ju totalt feltänkt att följa ambitioner som saknar realpolitisk substans.

Någon vecka efter Hultsfredsfestivalen anordnades Sonisphere med supergruppen Metallica som dragplåster. Genast dök det upp över 30 000 besökare. Man kan fråga sig direkt varför man inte satsade på att få Metallica som headliner till Hultsfredsfestivalen istället, och körde några andra stora hårdrocksakter veckan därpå på Sonisphere. Hårdrockarna är ju de mest lojala fansen som finns och en dag i hårdrockens tecken med några stora akter (strax under Metallicas kaliber) hade säkerligen även det lockat 30 000 personer. Samtidigt som Hultsfred lockat detsamma.

Hultsfred fick länge bedriva monopol på musikfestivaler i Sverige. När andra aktörer tog upp kampen var de inte beredda på den konkurrens som uppstod. I sin enfaldiga självgodhet trodde festivalledningen att namnet var så inarbetat att folket skulle vallfärda till den lilla småländska orten oavsett bandbokningar. Det var ett rejält misstag som nu kan gravsätta Hultsfredsfestivalen en gång för alla. Vid 29 års ålder. En för tidig död kan alltså sannolikt vänta en viktig kulturinstitution. R.I.P Hultsfred.