Det finns ett ordspråk som säger att en bild säger mer än tusen ord. Denna gång besparar jag er ett mastodontinlägg. Titta, lyssna och begrunda.
- Ett liv i kontemplation!
lördag 19 april 2008
onsdag 16 april 2008
Motvind
Ibland känns allting hopplöst. Som att ens liv är ett korthus som är på väg att falla ihop. Så känns det just nu. Det mesta går emot Lorden. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka så ibland. Alla människor har toppar och dalar. Det gäller dock att så ofta som möjligt ligga på en jämn nivå. I landet lagom är just lagom bäst.
Ett av mänsklighetens största problem är att vi aldrig är nöjda med vår tillvaro. Det kan tyckas vara ett trivialt problem för oss medborgare i den industrialiserade världen. När vi här i Europa har sådana känslor trots att vi relativt sett är både rika, friska och mätta. Men faktum är att problem och välmående är relativa begrepp som alltid måste sättas in i sin rätta kontext. Man måste alltid ställa begreppen i relation till den omdelbara omvärld man befinner sig i.
Hur många av oss har inte drömt oss tillbaka till våra barndoms- och ungdomsår med föreställningen om att allt var så probelmfritt då? Åtminstone har man föreställningen om att dåtiden problem var verkligt triviala. Man fick inte chans på den där bruden (ack, man visste inte vad kärlek var), man grämde sig över att man inte hade alla rätt på ett prov (skitsamma, alla kommer ju ändå in på universitet som vill) eller "fan jag är 5 cm kortare än Kalle" (nu är jag ju 20 cm längre än "Kalle") etc. Men ack så fel. I den rätta kontexten var dessa problem verkliga problem. För en tolvåring kanske dessa problem är lika stora som en skilsmässa för en vuxen, eller vad man nu kan tänka sig för vuxenproblem.
Samma sak är det när man talar i termer av rättvisa. Vi skiter fullständigt i att världens resurser är helt åt helvete snett fördelade. Vi jämför med våra kompisar, med våra grannar eller med medelsvensson. Om merparten av oss svenskar har råd att åka till Thailand tre ggr/år så upplever man det som orättvist om man själv inte har det. Om din bästa kompis får tillbaka 15 000 kronor i skatteåterbäring, så upplever du det som orättvist om du själv bara får tillbaka 2000 kronor.
Samtidigt kan du bli avundsjuk på någon som har ett så trevligt förhållande och/eller trevliga barn. När du själv skaffar dig pojk- eller flickvän så vill du vara singel igen, eller upptäcker att det där med barn kanske inte alls var så som du hade tänkt dig. Trots vetskapen om att människan aldrig blir nöjd och insikten om hur hon fungerar så kommer dessa dalar ibland ändå. Insikt är inte alltid bara posititvt.
Under hela veckan har en obehagskänsla infunnit sig hos mig. Det känns som att det nämnda korthuset snart faller ihop. Det är svårt att sätta fingret på vad det är. Vardagen rubbades idag av att Lorden fick identifiera sig mitt på ljusa dagen för civilpoliser. I ensamt majestät var jag på väg hem på lunch då en suspekt bil gled förbi. Paranoid som jag är misstänkte jag antingen poliser eller okända män som av någon anledning ska plocka mig. Promenaden fortsätter varpå bilen kör runt och möter mig framifrån. Ut hoppar en man i 35-årsåldern och frågar vad jag heter. När jag frågar vad det är frågan om visar han sin polisbricka och ber mig samtidigt att identifiera mig. När jag fumlat fram mitt körkort och uppgivit mitt namn sätter han sig i bilen med sin kompanjon och säger att jag inte är den man de söker. Under loppet av 30 tio sekunder har de mest konstiga tankar flugit förbi i mitt huvud. Kvar står jag på trottoaren och knallar med en axelryckning hemåt. En Kafka-liknande händelse som kunde fått den mest stabile person att titta i nyckelhålet några extra gånger då ljud hörs i trappuppgången, eller stå vid persiennerna när bilar far förbi utanför lägenheten. Egentligen borde man vara lugn som en filbunke. Jag, som för tillfället inte är allt för stabil, klarar dock inte det. Istället tenderar jag att bli paranoid av dylika händelser och utvecklar en obekvämskänsla inför en framtid där allt går emot Lorden. Inatt är det motvind i Lordens liv. Av erfarenhet vet jag att mina dalar inte är alltför beständiga. Några timmars sömn och imorgon har vinden vänt. Andas jag redan medvind? Näe, tänkte väl. Men imorgon så.
Ett av mänsklighetens största problem är att vi aldrig är nöjda med vår tillvaro. Det kan tyckas vara ett trivialt problem för oss medborgare i den industrialiserade världen. När vi här i Europa har sådana känslor trots att vi relativt sett är både rika, friska och mätta. Men faktum är att problem och välmående är relativa begrepp som alltid måste sättas in i sin rätta kontext. Man måste alltid ställa begreppen i relation till den omdelbara omvärld man befinner sig i.
Hur många av oss har inte drömt oss tillbaka till våra barndoms- och ungdomsår med föreställningen om att allt var så probelmfritt då? Åtminstone har man föreställningen om att dåtiden problem var verkligt triviala. Man fick inte chans på den där bruden (ack, man visste inte vad kärlek var), man grämde sig över att man inte hade alla rätt på ett prov (skitsamma, alla kommer ju ändå in på universitet som vill) eller "fan jag är 5 cm kortare än Kalle" (nu är jag ju 20 cm längre än "Kalle") etc. Men ack så fel. I den rätta kontexten var dessa problem verkliga problem. För en tolvåring kanske dessa problem är lika stora som en skilsmässa för en vuxen, eller vad man nu kan tänka sig för vuxenproblem.
Samma sak är det när man talar i termer av rättvisa. Vi skiter fullständigt i att världens resurser är helt åt helvete snett fördelade. Vi jämför med våra kompisar, med våra grannar eller med medelsvensson. Om merparten av oss svenskar har råd att åka till Thailand tre ggr/år så upplever man det som orättvist om man själv inte har det. Om din bästa kompis får tillbaka 15 000 kronor i skatteåterbäring, så upplever du det som orättvist om du själv bara får tillbaka 2000 kronor.
Samtidigt kan du bli avundsjuk på någon som har ett så trevligt förhållande och/eller trevliga barn. När du själv skaffar dig pojk- eller flickvän så vill du vara singel igen, eller upptäcker att det där med barn kanske inte alls var så som du hade tänkt dig. Trots vetskapen om att människan aldrig blir nöjd och insikten om hur hon fungerar så kommer dessa dalar ibland ändå. Insikt är inte alltid bara posititvt.
Under hela veckan har en obehagskänsla infunnit sig hos mig. Det känns som att det nämnda korthuset snart faller ihop. Det är svårt att sätta fingret på vad det är. Vardagen rubbades idag av att Lorden fick identifiera sig mitt på ljusa dagen för civilpoliser. I ensamt majestät var jag på väg hem på lunch då en suspekt bil gled förbi. Paranoid som jag är misstänkte jag antingen poliser eller okända män som av någon anledning ska plocka mig. Promenaden fortsätter varpå bilen kör runt och möter mig framifrån. Ut hoppar en man i 35-årsåldern och frågar vad jag heter. När jag frågar vad det är frågan om visar han sin polisbricka och ber mig samtidigt att identifiera mig. När jag fumlat fram mitt körkort och uppgivit mitt namn sätter han sig i bilen med sin kompanjon och säger att jag inte är den man de söker. Under loppet av 30 tio sekunder har de mest konstiga tankar flugit förbi i mitt huvud. Kvar står jag på trottoaren och knallar med en axelryckning hemåt. En Kafka-liknande händelse som kunde fått den mest stabile person att titta i nyckelhålet några extra gånger då ljud hörs i trappuppgången, eller stå vid persiennerna när bilar far förbi utanför lägenheten. Egentligen borde man vara lugn som en filbunke. Jag, som för tillfället inte är allt för stabil, klarar dock inte det. Istället tenderar jag att bli paranoid av dylika händelser och utvecklar en obekvämskänsla inför en framtid där allt går emot Lorden. Inatt är det motvind i Lordens liv. Av erfarenhet vet jag att mina dalar inte är alltför beständiga. Några timmars sömn och imorgon har vinden vänt. Andas jag redan medvind? Näe, tänkte väl. Men imorgon så.
tisdag 15 april 2008
Tankar kring fallet Engla
Det är svårt att undgå att bli berörd av fallet Engla. För en någorlunda normalt funtad människa är handlingen att mörda en oskyldig och okänd flicka såväl ondskefull som obegriplig. Jag får erkänna att jag omdelbart misstänkte att mördaren/bortrövaren fanns i Englas omedelebara umgängeskrets. Statistik och flera tidigare fall talade för det. Men jag hade fel.
Att en okänd gärningsman för bort och dödar barn är mycket ovanligt. Det är dock inte unikt. I debatten nämns ofta Ulf Olsson, som för ett par år sedan bland annat dömdes för mordet på en tioårig flicka flicka från Hörby 1989. Den självutnämnde seriemördaren Thomas Quick (http://lordensblogg.blogspot.com/2007/10/bigfoot-orang-pendek-nessie-och-thomas.html) nämns inte i dessa sammanhang, eftersom han av de flesta experter är en mytoman.
Att Englas mördare, Anders Eklund, till slut åkte fast beror främst på bisarra tillfälligheter. Mördaren och offret fotades nämligen precis innan gärningen av en oberoende person som testade sin nyinköpta kamera. Detta är en händelse som däremot är helt unik i kriminalhistorien. Snacka om att storebror ser dig. Om denna osannolika händelse inte hade inträffat hade Eklund med stor sannolikhet fortfarande varit en fri man. Det i sig är en skandal av rang.
Sommaren år 2000 begicks ett kvinnomord i Falun. Vittne till mordet blev en 16-årig flicka som kunde uppge ett tydligt signalement på gärningsmannen. Polisen kunde också säkra DNA från förövaren. Efter flera turer i målet och en brottsplatsanalys kom polisen fram till teorin om att förövaren kunde vara lastbilschaufför till yrket. Utredningen kom inte längre och sex år senare togs fallet upp igen i tv-programmet Efterlyst. Inslaget resulterade i flera tips, varav ett utpekade Anders Eklund som tänkbar gärningsman.
Det faktum att Anders Eklund hade starka kopplingar till det geografiska området, var ytterst lik flickans signalement av gärningsmannen, lastbilschaufför till yrket och dessutom en tidigare straffad sexualbrottsling verkade inte bekomma polisen. Av någon okänd anledning togs inte tipset på allvar. Om polisen hade haft en liten gnutta kompetens hade man för över ett år sedan satt stopp för en förmodad seriemördare. Därmed hade också tragedin i Stjärnsund kunnat undvikas. Det är nästan lika obegripligt att förstå polisens passiva agerande som Eklunds illgärningar.
Risken är nu att Eklunds två erkända mord och ett våldtäktsförsök endast är toppen av ett isberg av ouppklarade brott. I sitt yrke har han rört sig över stora geografiska ytor, och eftersom han verkar ha valt sina offer på måfå är risken stor att han har begått flera brott av allvarlig karaktär. Det är heller inte troligt att han mördade en person år 2000, höll inne sina sjuka begär och fick ett återfall åtta år senare genom att i nyktert tillstånd döda en helt oskyldig liten flicka. Eklunds rationella (och normala) beteende före och efter mordet på Engla kan bara tyda på att mord och övergrepp torde ha varit ett stående inslag i hans skruvade vardag.
Vad bör då påföljden av Eklunds brott bli? Etablissemanget med gärningsmannaprofilsexperten Ulf Åsgård i spetsen hävdar att det troliga blir livstids fängelse. Visserligen kommer säkert en stor psykiatrisk undersökning att göras, men hur ska man ställa sig till det resultatet? Utifrån våra normer är man givetvis gravt sjuk om man en solig våreftermiddag får för sig att mörda ett främmande barn. Det ska emellertid inte spela någon roll i detta fall. Anders Eklund har före och efter dåden fungerat normalt. Han har synts skoja på en mack, beställt pizza och småpratat med personal, arbetat och absolut inte visat några tecken på att må dåligt eller ha ångest efter mordet. Om man kan fungera så rationellt finns det heller ingen anledning till att INTE dömas till fängelse.
Jag har tidigare tagit avstånd från dödsstraff på bloggen, men ibland måste man aktualisera den debatten. Sådana här sjuka brott får förmodligen de flesta av oss att känna sådan vrede att man återigen vill tillämpa den urgamla seden "öga för öga, tand för tand" som rättsprincip. I allt mörker kring historien om Engla finns det dock några positiva inslag. Den sammanhållning och gemenskap som framför allt Stjärnsunds invånare uppvisade i sitt frivilliga sökningsarbete var en sådan sak. Poliskommissarie Sven Åke Petters humana ihopbrytning när han förklarade att Eklund erkänt och att Engla var död en annan. Det tyder på att det fortfarande finns människor som bryr sig i denna allt som oftast dekadenta, sjuka och onda värld.
Att en okänd gärningsman för bort och dödar barn är mycket ovanligt. Det är dock inte unikt. I debatten nämns ofta Ulf Olsson, som för ett par år sedan bland annat dömdes för mordet på en tioårig flicka flicka från Hörby 1989. Den självutnämnde seriemördaren Thomas Quick (http://lordensblogg.blogspot.com/2007/10/bigfoot-orang-pendek-nessie-och-thomas.html) nämns inte i dessa sammanhang, eftersom han av de flesta experter är en mytoman.
Att Englas mördare, Anders Eklund, till slut åkte fast beror främst på bisarra tillfälligheter. Mördaren och offret fotades nämligen precis innan gärningen av en oberoende person som testade sin nyinköpta kamera. Detta är en händelse som däremot är helt unik i kriminalhistorien. Snacka om att storebror ser dig. Om denna osannolika händelse inte hade inträffat hade Eklund med stor sannolikhet fortfarande varit en fri man. Det i sig är en skandal av rang.
Sommaren år 2000 begicks ett kvinnomord i Falun. Vittne till mordet blev en 16-årig flicka som kunde uppge ett tydligt signalement på gärningsmannen. Polisen kunde också säkra DNA från förövaren. Efter flera turer i målet och en brottsplatsanalys kom polisen fram till teorin om att förövaren kunde vara lastbilschaufför till yrket. Utredningen kom inte längre och sex år senare togs fallet upp igen i tv-programmet Efterlyst. Inslaget resulterade i flera tips, varav ett utpekade Anders Eklund som tänkbar gärningsman.
Det faktum att Anders Eklund hade starka kopplingar till det geografiska området, var ytterst lik flickans signalement av gärningsmannen, lastbilschaufför till yrket och dessutom en tidigare straffad sexualbrottsling verkade inte bekomma polisen. Av någon okänd anledning togs inte tipset på allvar. Om polisen hade haft en liten gnutta kompetens hade man för över ett år sedan satt stopp för en förmodad seriemördare. Därmed hade också tragedin i Stjärnsund kunnat undvikas. Det är nästan lika obegripligt att förstå polisens passiva agerande som Eklunds illgärningar.
Risken är nu att Eklunds två erkända mord och ett våldtäktsförsök endast är toppen av ett isberg av ouppklarade brott. I sitt yrke har han rört sig över stora geografiska ytor, och eftersom han verkar ha valt sina offer på måfå är risken stor att han har begått flera brott av allvarlig karaktär. Det är heller inte troligt att han mördade en person år 2000, höll inne sina sjuka begär och fick ett återfall åtta år senare genom att i nyktert tillstånd döda en helt oskyldig liten flicka. Eklunds rationella (och normala) beteende före och efter mordet på Engla kan bara tyda på att mord och övergrepp torde ha varit ett stående inslag i hans skruvade vardag.
Vad bör då påföljden av Eklunds brott bli? Etablissemanget med gärningsmannaprofilsexperten Ulf Åsgård i spetsen hävdar att det troliga blir livstids fängelse. Visserligen kommer säkert en stor psykiatrisk undersökning att göras, men hur ska man ställa sig till det resultatet? Utifrån våra normer är man givetvis gravt sjuk om man en solig våreftermiddag får för sig att mörda ett främmande barn. Det ska emellertid inte spela någon roll i detta fall. Anders Eklund har före och efter dåden fungerat normalt. Han har synts skoja på en mack, beställt pizza och småpratat med personal, arbetat och absolut inte visat några tecken på att må dåligt eller ha ångest efter mordet. Om man kan fungera så rationellt finns det heller ingen anledning till att INTE dömas till fängelse.
Jag har tidigare tagit avstånd från dödsstraff på bloggen, men ibland måste man aktualisera den debatten. Sådana här sjuka brott får förmodligen de flesta av oss att känna sådan vrede att man återigen vill tillämpa den urgamla seden "öga för öga, tand för tand" som rättsprincip. I allt mörker kring historien om Engla finns det dock några positiva inslag. Den sammanhållning och gemenskap som framför allt Stjärnsunds invånare uppvisade i sitt frivilliga sökningsarbete var en sådan sak. Poliskommissarie Sven Åke Petters humana ihopbrytning när han förklarade att Eklund erkänt och att Engla var död en annan. Det tyder på att det fortfarande finns människor som bryr sig i denna allt som oftast dekadenta, sjuka och onda värld.
torsdag 10 april 2008
Svenska polischefer
Leif GW Persson är känd för att kritisera den svenska polisen. Han gör det i debattartiklar, som sidekick i TV-programmet Efterlyst och i sina kriminalromaner. Perssons senaste bok Faller fritt som i en dröm utgör inget undantag. Bokens tes, som får ses som fiktiv, är att Palmemordet iscensattes av några SÄPO-poliser. Förutom att poliserna är mördare utmålas de som oerhört kallhamrade och osympatiska människor. I en sidohandling kämpar även poliskommissarien, tillika rättshaveristen, Evert Bäckström med att sprida skit omkring sig och frambringa sin egen tes kring statsministermordet. Också han en orehört osympatisk person. Även om GW skriver fiktion finns det säkerligen en liten (eller stor) gnutta sanning bakom personporträtten. Som professor i kriminologi arbetar GW nära polisen och lär ha god kännedom om personalens kompetens, egenskaper och olater.
Att den svenska polisen har problem är allmänt känt. Om det vittnar bland annat svårigheten att få fast barnmördaren i Arboga och den handfallenhet polisen uppvisar inför den organiserade brottsligheten. Det största problemet torde ligga i det ledarskap som tillämpas. Ledaren, chefen, har alltid det yttersta ansvaret för verksamheten. Chefen visar vägen med prioriteringar, attityd, inställning och krav på sina underordnade. Givetvis ska chefen också ha stora krav på sig själv.
Svenska polischefer har genom åren saknat den där riktiga auktoriteten som genast entusiasmerar medborgarna och invaggar oss i ett lugn. Det är också sådana chefer som ser till att saker blir gjort och att verksamheten gör rätt prioriteringar. En polischef måste ständigt förhålla sig kritisk till verksamheten och kontinuerligt utvärdera varför man inte löser tillräckligt med brott.
Utan att ha haft följande personer som chefer kan jag med lätthet avfärda dem som bra utifrån mitt medborgarperspektiv. Riksfjanten Björn Eriksson uträttade inte mycket under sina år som rikspolischef. Idag arbetar Björn som landshövding i Östergötland. Han figurerar således ofta i media (både i artiklar och i debattprogram) och har milt uttryckt inte imponerat på Lorden.
Den förre chefen för länskriminalen Leif Jennekvist lyckades visserligen lösa mordet på Anna Lindh. Till det brottet hade han dock obegränsat med resurser. Jennekvist lyckades inbringa ett helt ok förtroende som naggades rejält i kanten när han några år senare misstänktes för brottsprovokation och var troligen inblandad i härvor där han brutit mot källskyddsprincipen etc.
Den polischef som syns mest i media just nu är Carin Götblad. Som länspolismästare i Stockholm axlar hon ett stort ansvar. Förutom att Götblad har överbettet emot sig ger hon ett mycket sympatiskt intryck. Götblad har blivit vald som årets chef och kör minst sagt den mjuka linjen. Att det behövs mjuka perspektiv och att Götblad är en bra chef tänker jag inte ifrågasätta. Däremot är hon som chef ett skyltfönster för hela den svenska polisen. Hennes uppträdande och uttalanden sätter stor prägel på hur det svenska folket uppfattar poliskårens attityd, inställning och kompetens. Carin Götblad är ingen auktoritet. Hon är mormorssnäll och har talat som invigningstalalare på gayfestivalen Pride 2005. Hon har också blivit utvald till årets hetero av de homosexuella. När hon i förra veckan medverkade i ett TV-program satt hon försynt och påstod att man var tvungen att tillvarata alla egenskaper som gaypoliser har, eftersom de är så underbara människor. När en kvinna sitter, med låg röst och ett nervöst skratt, i TV och berömmer alla gaypoliser i Sverige och samtidigt är en av Sveriges högsta polischefer, sänder det signaler till samhället. Sverige vill ha politiskt korrekta chefer som är alla till lags. Signalen till de hårda, tuffa och kriminella gängen, förortsgangstrarna och andra är att de kan räkna med att bli bjudna på bullar om de fortsätter att begå sina brott.
I mitt fotoalbum finns ett lite speciellt kort. I Visby 1998 står en halvsliten Lord och klappar en polishäst. På hästens rygg sitter en medelålders kvinna med kraftigt överbett och ler in i kameran. Jag minns att jag bad om att få hoppa upp på hästen och sätta mig bakom henne för en posering. Hennes mjuka svar var "njae nej hehe, du kan få klappa hästen och ta en bild istället". Den dåvarande ridande polisen Carin Götblads mjuka tonläge hade en lugnande inverkan på en i övre tonåren berusad Lord. Jag är inte säker på att samma mjuka framtoning blidkar en förhärdad yrkeskriminell.
Att den svenska polisen har problem är allmänt känt. Om det vittnar bland annat svårigheten att få fast barnmördaren i Arboga och den handfallenhet polisen uppvisar inför den organiserade brottsligheten. Det största problemet torde ligga i det ledarskap som tillämpas. Ledaren, chefen, har alltid det yttersta ansvaret för verksamheten. Chefen visar vägen med prioriteringar, attityd, inställning och krav på sina underordnade. Givetvis ska chefen också ha stora krav på sig själv.
Svenska polischefer har genom åren saknat den där riktiga auktoriteten som genast entusiasmerar medborgarna och invaggar oss i ett lugn. Det är också sådana chefer som ser till att saker blir gjort och att verksamheten gör rätt prioriteringar. En polischef måste ständigt förhålla sig kritisk till verksamheten och kontinuerligt utvärdera varför man inte löser tillräckligt med brott.
Utan att ha haft följande personer som chefer kan jag med lätthet avfärda dem som bra utifrån mitt medborgarperspektiv. Riksfjanten Björn Eriksson uträttade inte mycket under sina år som rikspolischef. Idag arbetar Björn som landshövding i Östergötland. Han figurerar således ofta i media (både i artiklar och i debattprogram) och har milt uttryckt inte imponerat på Lorden.
Den förre chefen för länskriminalen Leif Jennekvist lyckades visserligen lösa mordet på Anna Lindh. Till det brottet hade han dock obegränsat med resurser. Jennekvist lyckades inbringa ett helt ok förtroende som naggades rejält i kanten när han några år senare misstänktes för brottsprovokation och var troligen inblandad i härvor där han brutit mot källskyddsprincipen etc.
Den polischef som syns mest i media just nu är Carin Götblad. Som länspolismästare i Stockholm axlar hon ett stort ansvar. Förutom att Götblad har överbettet emot sig ger hon ett mycket sympatiskt intryck. Götblad har blivit vald som årets chef och kör minst sagt den mjuka linjen. Att det behövs mjuka perspektiv och att Götblad är en bra chef tänker jag inte ifrågasätta. Däremot är hon som chef ett skyltfönster för hela den svenska polisen. Hennes uppträdande och uttalanden sätter stor prägel på hur det svenska folket uppfattar poliskårens attityd, inställning och kompetens. Carin Götblad är ingen auktoritet. Hon är mormorssnäll och har talat som invigningstalalare på gayfestivalen Pride 2005. Hon har också blivit utvald till årets hetero av de homosexuella. När hon i förra veckan medverkade i ett TV-program satt hon försynt och påstod att man var tvungen att tillvarata alla egenskaper som gaypoliser har, eftersom de är så underbara människor. När en kvinna sitter, med låg röst och ett nervöst skratt, i TV och berömmer alla gaypoliser i Sverige och samtidigt är en av Sveriges högsta polischefer, sänder det signaler till samhället. Sverige vill ha politiskt korrekta chefer som är alla till lags. Signalen till de hårda, tuffa och kriminella gängen, förortsgangstrarna och andra är att de kan räkna med att bli bjudna på bullar om de fortsätter att begå sina brott.
I mitt fotoalbum finns ett lite speciellt kort. I Visby 1998 står en halvsliten Lord och klappar en polishäst. På hästens rygg sitter en medelålders kvinna med kraftigt överbett och ler in i kameran. Jag minns att jag bad om att få hoppa upp på hästen och sätta mig bakom henne för en posering. Hennes mjuka svar var "njae nej hehe, du kan få klappa hästen och ta en bild istället". Den dåvarande ridande polisen Carin Götblads mjuka tonläge hade en lugnande inverkan på en i övre tonåren berusad Lord. Jag är inte säker på att samma mjuka framtoning blidkar en förhärdad yrkeskriminell.
tisdag 8 april 2008
Museer har blivit de intellektuellas högborg
Jag har tidigare kritiserat Alliansen för att stöda politiska åtgärder som reducerar medborgarens intresse för kultur. Då tog jag deras förslag kring avgifter för boklån på biliotek som exempel (http://lordensblogg.blogspot.com/2007/10/gratis-bokln-p-bibliotek-en.html). Lyckligtvis har inte det förslaget sjösatts än. Bra så.
Att det finns ett stort intresse för vårt kulturarv i Sverige vittnar ett TV-program som Antikrundan om. SVT:s långkörare har precis klarat av sin 20:e säsong och varje vecka lockade programmet runt två miljoner tittare. En fantastisk siffra för ett folkbildande program som går stick i stäv mot de övriga fördumningsprogrammen som det mesta av TV-utbudet består av.
Visserligen kanske många tittare snarare finner ett intresse av att se saker värderade än att få en historia, och en berättelse, kring föremålen. Men av två miljoner tittare borde åtminstone en ansenlig mängd av dessa vara genuint kultur- och historieintresserade. Därför råder det inget tvivel om att många av Sveriges medborgare borde sukta efter samhällets främsta bildningscentrum, våra museer. Att gå på museum har, enligt min erfarenhet, varit förenat med att vara bildad och kulturell. "Vanligt folk" eller medelsvensson har inte lockats.
Alla läsare har besökt ett museum åtminstone någon gång. För de flesta säkert under tvingande omständigheter i skolsammanhang. Men hur många av er har gått frivilligt? Hur många vet ens om vilket utbud av kultur- och idéhistoria som finns nära dig i just din stad och på dina lokala museer? Inte speciellt många är min gissning. Samtidigt vet jag om att flera av de som läser här är notoriska anhängare av just Antikrundan.
Här har alltså kommunala, regionala och nationella makthavare en jättechans att verkligen tillgodose medborgarnas intresse för vårt kulturarv. Tar man det tillvara? Nej, istället för att göra kulturutbudet folkligt satsar man på samma dolda marknadsföring, som enbart den intellektuellt bevandrade uppmärksammar, samtidigt som man försämrar förutsättningarna för att göra museebesök till ett naturligt vardagsinslag hos gemene man. Sedan Alliansens makttillträde har entrén på våra museer nämligen blivit avgiftsbelagd. Helt bisarrt. Även om jag personligen gärna kan betala en slant för att få se på konst, svenska allmogeskåp, utställning om vikingar mm, är jag övertygad om att entréavgiften blir ytterligare en anledning för den ovane museebesökaren att förbli ovan. Senast idag strosade jag omkring på ett museum, vars utställningar jag är övertygad om hade tillatalat många.
2006 gav Sverige drygt 29 miljarder kronor i bilaterala och multilaterala bistånd. Med dessa enorma summor i baktanke borde staten kunna erbjuda Sveriges medborgare kunskap om vår kulturella och historiska identitet gratis. Det är det minsta man kan begära. Istället ökar staten glappet mellan gemene man och museebesökaren. Museer har idag i högre grad än förut blivit de intellektuellas högborg.
Att det finns ett stort intresse för vårt kulturarv i Sverige vittnar ett TV-program som Antikrundan om. SVT:s långkörare har precis klarat av sin 20:e säsong och varje vecka lockade programmet runt två miljoner tittare. En fantastisk siffra för ett folkbildande program som går stick i stäv mot de övriga fördumningsprogrammen som det mesta av TV-utbudet består av.
Visserligen kanske många tittare snarare finner ett intresse av att se saker värderade än att få en historia, och en berättelse, kring föremålen. Men av två miljoner tittare borde åtminstone en ansenlig mängd av dessa vara genuint kultur- och historieintresserade. Därför råder det inget tvivel om att många av Sveriges medborgare borde sukta efter samhällets främsta bildningscentrum, våra museer. Att gå på museum har, enligt min erfarenhet, varit förenat med att vara bildad och kulturell. "Vanligt folk" eller medelsvensson har inte lockats.
Alla läsare har besökt ett museum åtminstone någon gång. För de flesta säkert under tvingande omständigheter i skolsammanhang. Men hur många av er har gått frivilligt? Hur många vet ens om vilket utbud av kultur- och idéhistoria som finns nära dig i just din stad och på dina lokala museer? Inte speciellt många är min gissning. Samtidigt vet jag om att flera av de som läser här är notoriska anhängare av just Antikrundan.
Här har alltså kommunala, regionala och nationella makthavare en jättechans att verkligen tillgodose medborgarnas intresse för vårt kulturarv. Tar man det tillvara? Nej, istället för att göra kulturutbudet folkligt satsar man på samma dolda marknadsföring, som enbart den intellektuellt bevandrade uppmärksammar, samtidigt som man försämrar förutsättningarna för att göra museebesök till ett naturligt vardagsinslag hos gemene man. Sedan Alliansens makttillträde har entrén på våra museer nämligen blivit avgiftsbelagd. Helt bisarrt. Även om jag personligen gärna kan betala en slant för att få se på konst, svenska allmogeskåp, utställning om vikingar mm, är jag övertygad om att entréavgiften blir ytterligare en anledning för den ovane museebesökaren att förbli ovan. Senast idag strosade jag omkring på ett museum, vars utställningar jag är övertygad om hade tillatalat många.
2006 gav Sverige drygt 29 miljarder kronor i bilaterala och multilaterala bistånd. Med dessa enorma summor i baktanke borde staten kunna erbjuda Sveriges medborgare kunskap om vår kulturella och historiska identitet gratis. Det är det minsta man kan begära. Istället ökar staten glappet mellan gemene man och museebesökaren. Museer har idag i högre grad än förut blivit de intellektuellas högborg.
onsdag 2 april 2008
Fiaskoförutsättningar för Lapgar Open slutade i succéturnering
Förutsättningarna för den tredje upplagan (men årets andra) av Lapgar open var minst sagt fiaskobetonade. Att tunga pjäser som Holk, Rajja, Whinnen, Eddie, Katten, Fir, Rars, Olsson, Lill, Wilson, Bjarnolf, Big-B, Don Askling, Svedlund och andra, som vanligvis gillar att lira poker prioriterade andra saker före turneringen, gjorde att den förmodade uppslutningen skulle vara låg.
När jag på morgonen skulle registrera mig till turneringen och skrev in lösenordet visade det sig att det inte gick. Vansinnig och stressad fick jag tag på Svenska spels kundservice. En av mitt tonfall skärrad "Mathias" lovade att hjälpa mig och åtgärda problemet. Runt klockan 09 ringde han min mobil och meddelade att det nu skulle gå att registrera sig för turneringen med det ursprungliga lösenordet. Lorden nöjde sig med detta, och sugen inför kvällens spel kunde han slappna av. Runt 11-snåret ringde dock en polare och påpekade att det fortfarande inte gick att registrera sig på turneringen. Eftersom Lorden tillhör den koleriska kategorin (se tidigare blogginlägg) blev han vansinnig och bestämde sig för att ringa upp det nummer som hade ringt till mobilen två timmar tidigare.
I luren möts jag (ja, jag upphör här med tredje person singular. Lorden och jag är samma person) av en mjuk tjej/tant som bryskt får veta att jag söker "Mathias". Jag blir omedelbart omkopplad och får tag på en Mathias och börjar redogöra för att problemet med registreringen inte är åtgärdat. Mathias i andra luren verkar helt oförstående och efter att ha tagit emot högljudd information i trettio sekunder får han fram att det är fel Mathias jag pratar med. Han ber mig att vänta så att han kan få tag på rätt Mathias. Följande konversation hörde jag då i bakgrunden:
- Mathias, det är någon som söker dig. Han säger att ni har pratats vid på morgonen. Det är om någon privat turnering som inte fungerar
- Men va fan, jag hjälpte ju honom. Hur har han fått tag på det här numret? Låter han arg?
- Inte vet jag...Ja, det gör han.
Sedan återkommer "fel" Mathias till luren och säger att "den riktige Mathias" inte finns på plats. Sedan blir jag uppmanad att återigen ringa det generella kundtjänstnumret. Sagt och gjort. Denna gång får jag tala med Lennart. Han har fullt upp med att försöka hitta min turnering, trots att jag beskriver när den ska gå av stapeln och vilket nummer den har. Han verkar stressad av mitt tonfall och ber att få återkomma. Trettio minuter senare ringer den rätte Mathias upp och säger att han omregistrerat min turnering och att det nu ska vara fritt fram. Äntligen, utbrister jag och tillägger att etablissemanget aldrig kan stoppa Lapgar Open.
När väl turneringen drar igång klockan 19:15 meddelar en tjejkompis att hon precis har missat registreringen. Vi är därmed åtta tappra spelare som är väldigt entusiastiska trots den glesa uppslutningen. Den här gången är det verkligen kvalitet framför kvantitet. Nästan samtliga tillhör ett gäng som känt till varandra under10- 20-talet år faktiskt. De tappra var (in no particular order): PokerS, KenLemonad, retle, Lapgar, Mario, Jimpa666, OldYellow och Dorlaath. All heder till er grabbar!
Givetvis är humöret på topp. Den på förhand självutnämnde segraren retle förvånar alla efter bara några händer när han ställer all in efter visat bord. Till allas förvåning synar OldYellow med mellanpar, som står. Retle hade ställt tom med AK. Nästan samtliga spelare är sedan kvar under återstående timme. Endast Mario ryker precis innan pausbreaket. Bland annat efter att ha fått spö med två par mot en floppad triss (med pockets på hand) av Lorden himself.
Nästkommande timme består av ställningskrig. Nästa att åka är Dorlaath som blir utslagen av undertecknad, även Jimpa666 får se sig slagen av mig. Den sista sessionen är det alltså fyra spelare kvar. Samtliga med nästan lika många marker. Man kan ta på spänningen. Att gå med en höjning pre flop kan vara både vinnande och förödande. OldYellow, som tappat lite, går all in med K-6 och får syn av mig med AA. När bordet är visat har han träffat både en K och en 6:a, den sista givetvis på rivern. När OldYellow några händer senare möter PokerS med AK mot 44 träffar PokerS en 4 på river, men det ger samtidigt OldYellow en stege. Många pikar ges till OldYellow som stundtals har oerhörd tur.
Eftersom bara två spelare får pengar är de tre kvarvarande spelarna nu rejält på tårna och nervösa. Speciellt när två av dem är Lorden och O som ni läsare alla känner till. O och jag har ungefär lika mkt marker när han plötsligt ställer all in pre flop. Eftersom jag har JJ kan jag inte göra annat än att syna. Man kan inte släppa JJ när man befinner i en dylik situation. Vilka händer ska man spela då egentligen? Sitta och vänta på AA? Då hinner blindsen äta upp dig. Hursomhelst står mina JJ och jag kan för en gångs skull skrika av glädje här hemma. ITM (in the money) och dessutom få sätta O på bubblan. Skönt.
I heads upen får jag återigen (efter en tids böljande fram och tillbaka) JJ, OldYellow går all in, jag synar. Han visar en skräphand och segern i Lapgar Open 2 är LORDENS. Riktigt skönt eftersom det är mer prestige än ekonomisk vinst i dessa privat anordnade turneringar. För den intresserade så vann jag den blygsamma summan på 480 kronor.
Med tanke på strulet innan och tjatet på folk om att vara med, utan gehör, så tänkte jag att detta var sista Lapgar Open. Men vi som ändå lirade hade nog väldigt trevligt och en rolig stund. Det behöver inte alltid vara 15 + spelare för en lyckad turnering. Givetvis är jag i skrivande stund nöjd över att ha vunnit, men kanske ser jag en öppning för en ny Lapgar Open i framtiden. Då kanske med bättre upplsutning.
Vill avslutningsvis tacka samtliga spelare för god match, gott uppförande och en underhållande turnering. Bis später!
När jag på morgonen skulle registrera mig till turneringen och skrev in lösenordet visade det sig att det inte gick. Vansinnig och stressad fick jag tag på Svenska spels kundservice. En av mitt tonfall skärrad "Mathias" lovade att hjälpa mig och åtgärda problemet. Runt klockan 09 ringde han min mobil och meddelade att det nu skulle gå att registrera sig för turneringen med det ursprungliga lösenordet. Lorden nöjde sig med detta, och sugen inför kvällens spel kunde han slappna av. Runt 11-snåret ringde dock en polare och påpekade att det fortfarande inte gick att registrera sig på turneringen. Eftersom Lorden tillhör den koleriska kategorin (se tidigare blogginlägg) blev han vansinnig och bestämde sig för att ringa upp det nummer som hade ringt till mobilen två timmar tidigare.
I luren möts jag (ja, jag upphör här med tredje person singular. Lorden och jag är samma person) av en mjuk tjej/tant som bryskt får veta att jag söker "Mathias". Jag blir omedelbart omkopplad och får tag på en Mathias och börjar redogöra för att problemet med registreringen inte är åtgärdat. Mathias i andra luren verkar helt oförstående och efter att ha tagit emot högljudd information i trettio sekunder får han fram att det är fel Mathias jag pratar med. Han ber mig att vänta så att han kan få tag på rätt Mathias. Följande konversation hörde jag då i bakgrunden:
- Mathias, det är någon som söker dig. Han säger att ni har pratats vid på morgonen. Det är om någon privat turnering som inte fungerar
- Men va fan, jag hjälpte ju honom. Hur har han fått tag på det här numret? Låter han arg?
- Inte vet jag...Ja, det gör han.
Sedan återkommer "fel" Mathias till luren och säger att "den riktige Mathias" inte finns på plats. Sedan blir jag uppmanad att återigen ringa det generella kundtjänstnumret. Sagt och gjort. Denna gång får jag tala med Lennart. Han har fullt upp med att försöka hitta min turnering, trots att jag beskriver när den ska gå av stapeln och vilket nummer den har. Han verkar stressad av mitt tonfall och ber att få återkomma. Trettio minuter senare ringer den rätte Mathias upp och säger att han omregistrerat min turnering och att det nu ska vara fritt fram. Äntligen, utbrister jag och tillägger att etablissemanget aldrig kan stoppa Lapgar Open.
När väl turneringen drar igång klockan 19:15 meddelar en tjejkompis att hon precis har missat registreringen. Vi är därmed åtta tappra spelare som är väldigt entusiastiska trots den glesa uppslutningen. Den här gången är det verkligen kvalitet framför kvantitet. Nästan samtliga tillhör ett gäng som känt till varandra under10- 20-talet år faktiskt. De tappra var (in no particular order): PokerS, KenLemonad, retle, Lapgar, Mario, Jimpa666, OldYellow och Dorlaath. All heder till er grabbar!
Givetvis är humöret på topp. Den på förhand självutnämnde segraren retle förvånar alla efter bara några händer när han ställer all in efter visat bord. Till allas förvåning synar OldYellow med mellanpar, som står. Retle hade ställt tom med AK. Nästan samtliga spelare är sedan kvar under återstående timme. Endast Mario ryker precis innan pausbreaket. Bland annat efter att ha fått spö med två par mot en floppad triss (med pockets på hand) av Lorden himself.
Nästkommande timme består av ställningskrig. Nästa att åka är Dorlaath som blir utslagen av undertecknad, även Jimpa666 får se sig slagen av mig. Den sista sessionen är det alltså fyra spelare kvar. Samtliga med nästan lika många marker. Man kan ta på spänningen. Att gå med en höjning pre flop kan vara både vinnande och förödande. OldYellow, som tappat lite, går all in med K-6 och får syn av mig med AA. När bordet är visat har han träffat både en K och en 6:a, den sista givetvis på rivern. När OldYellow några händer senare möter PokerS med AK mot 44 träffar PokerS en 4 på river, men det ger samtidigt OldYellow en stege. Många pikar ges till OldYellow som stundtals har oerhörd tur.
Eftersom bara två spelare får pengar är de tre kvarvarande spelarna nu rejält på tårna och nervösa. Speciellt när två av dem är Lorden och O som ni läsare alla känner till. O och jag har ungefär lika mkt marker när han plötsligt ställer all in pre flop. Eftersom jag har JJ kan jag inte göra annat än att syna. Man kan inte släppa JJ när man befinner i en dylik situation. Vilka händer ska man spela då egentligen? Sitta och vänta på AA? Då hinner blindsen äta upp dig. Hursomhelst står mina JJ och jag kan för en gångs skull skrika av glädje här hemma. ITM (in the money) och dessutom få sätta O på bubblan. Skönt.
I heads upen får jag återigen (efter en tids böljande fram och tillbaka) JJ, OldYellow går all in, jag synar. Han visar en skräphand och segern i Lapgar Open 2 är LORDENS. Riktigt skönt eftersom det är mer prestige än ekonomisk vinst i dessa privat anordnade turneringar. För den intresserade så vann jag den blygsamma summan på 480 kronor.
Med tanke på strulet innan och tjatet på folk om att vara med, utan gehör, så tänkte jag att detta var sista Lapgar Open. Men vi som ändå lirade hade nog väldigt trevligt och en rolig stund. Det behöver inte alltid vara 15 + spelare för en lyckad turnering. Givetvis är jag i skrivande stund nöjd över att ha vunnit, men kanske ser jag en öppning för en ny Lapgar Open i framtiden. Då kanske med bättre upplsutning.
Vill avslutningsvis tacka samtliga spelare för god match, gott uppförande och en underhållande turnering. Bis später!
tisdag 1 april 2008
Aprilskämt är ett stående inslag i den svenska vardagslunken
Av tradition är den första april en dag då det är legitimt att lura sin omgivning. Släktingar, vänner och framför allt massmedia försöker sig på åtminstone någon bluff under dagen. Det kanske mest kända aprilskämtet i Sverige är den s.k. nylonstrumpan över TV:n. Den 1:a april 1962 sändes ett inslag i TV-nyheterna, där man berättade att SVT hade tillgång till ny utrustning i TV-huset. Med hjälp av utrustningen skulle inte medborgarna behöva köpa en ny TV för att få bilden i färg. Det skulle tills vidare räcka med att klippa upp en nylonstrumpa och sätta fast den över bildrutan på den gamla svartvita TV:n. Hur dumt det än låter i dagens moderna värld, så innebar den första april 1962 många uppklippta nylonstrumpor i de sevenska hemmen.
På dagen 46 år senare har man lyckats identifiera ett flertal aprilskämt i medierna. Inget har varit särskilt roligt. Problemet är att aprilskämtet har spelat ut sin roll. Det har i dag publicerats flera s.k. nyheter som med enkelhet hade kunnat misstas för aprilskämt. Faktum är att vi dagligen möts av nyheter som är så bisarra, tokiga och häpnadsväckande att de lika gärna kunde ha varit dåliga skämt. Vår vardag har tyvärr, 46 år efter nylonstrumpeskämtet, blivit ett bestående aprilskämt.
Att politiker som Mona Sahlin, Maud Olofsson, Mats Odell, Tobias Billström, Anders Borg etc har röstats fram till ledande positioner i samhället torde vara det största skämtet av dem alla. Politiken de för är ännu mer löjeväckande. Igår såldes exempelvis det fina svenska varumärket vin & sprit ut till ett franskt företag. Idag möts man av nyheten att den svenska och den danska posten ska slås samman. Folkhemmet är raserat och folkgemenskapen är borta. Heja kapitalism, effektivisering, globalisering, splittring och konkurrens istället.
Klickar man vidare i nyhtesflödet den första april så ser man att den 14-åriga flicka i Eskilstuna som förra året med stor sannolikhet knuffades ner från en balkong av sina föräldrar tvingas att bo ihop med desamma igen. Trots att det föreligger stor risk för att flickan återigen ska bli utsatt för hedersrelaterat våld. Detta förefaller som ett väldigt tragiskt och cyniskt aprilskämt, men är i allra högsta grad allvar. Läs artikeln här: http://www.corren.se/archive/2008/4/1/jnm2oo904cvsooe.xml
Den största pinsamheten i dagens nyhetsskörd, som inte är ett aprilskämt, berör dock pajaserna bröderna Schulman (som i sig är de sorgligaste aprilskämten någonsin). Brödernas s.k. humorsajt 1000 apor lanserades idag. Tillsammans med brödernas bloggar ska man kunna följa de två pajasarnas samtliga skickade och mottagna privata sms. Dessutom ska man man kunna följa varje steg de tar via en gps. Bröderna Schulman ska alltså låta sig övervakas dygnet runt. Deras desperata försök att få vara i rampljuset och deras oerhörda övertro på sig själva som de hippaste kändisarna och de viktigaste personerna i landet är ett stort fiasko i sig. Men det sorgligaste i det här patetiska tilltaget är att deras amibition om att ha en halv miljon besökare i veckan, säkert kommer att nås. Målgruppen de riktar sig till är unga mellan 16 och 30 år. Med andra ord det här landets framtid. Ibland önskar man att man levde i ett enda stort aprilskämt och att man imorgon vaknade upp i den sönderklippta nylonstrumpans- och den svartvita televisionens tid.
På dagen 46 år senare har man lyckats identifiera ett flertal aprilskämt i medierna. Inget har varit särskilt roligt. Problemet är att aprilskämtet har spelat ut sin roll. Det har i dag publicerats flera s.k. nyheter som med enkelhet hade kunnat misstas för aprilskämt. Faktum är att vi dagligen möts av nyheter som är så bisarra, tokiga och häpnadsväckande att de lika gärna kunde ha varit dåliga skämt. Vår vardag har tyvärr, 46 år efter nylonstrumpeskämtet, blivit ett bestående aprilskämt.
Att politiker som Mona Sahlin, Maud Olofsson, Mats Odell, Tobias Billström, Anders Borg etc har röstats fram till ledande positioner i samhället torde vara det största skämtet av dem alla. Politiken de för är ännu mer löjeväckande. Igår såldes exempelvis det fina svenska varumärket vin & sprit ut till ett franskt företag. Idag möts man av nyheten att den svenska och den danska posten ska slås samman. Folkhemmet är raserat och folkgemenskapen är borta. Heja kapitalism, effektivisering, globalisering, splittring och konkurrens istället.
Klickar man vidare i nyhtesflödet den första april så ser man att den 14-åriga flicka i Eskilstuna som förra året med stor sannolikhet knuffades ner från en balkong av sina föräldrar tvingas att bo ihop med desamma igen. Trots att det föreligger stor risk för att flickan återigen ska bli utsatt för hedersrelaterat våld. Detta förefaller som ett väldigt tragiskt och cyniskt aprilskämt, men är i allra högsta grad allvar. Läs artikeln här: http://www.corren.se/archive/2008/4/1/jnm2oo904cvsooe.xml
Den största pinsamheten i dagens nyhetsskörd, som inte är ett aprilskämt, berör dock pajaserna bröderna Schulman (som i sig är de sorgligaste aprilskämten någonsin). Brödernas s.k. humorsajt 1000 apor lanserades idag. Tillsammans med brödernas bloggar ska man kunna följa de två pajasarnas samtliga skickade och mottagna privata sms. Dessutom ska man man kunna följa varje steg de tar via en gps. Bröderna Schulman ska alltså låta sig övervakas dygnet runt. Deras desperata försök att få vara i rampljuset och deras oerhörda övertro på sig själva som de hippaste kändisarna och de viktigaste personerna i landet är ett stort fiasko i sig. Men det sorgligaste i det här patetiska tilltaget är att deras amibition om att ha en halv miljon besökare i veckan, säkert kommer att nås. Målgruppen de riktar sig till är unga mellan 16 och 30 år. Med andra ord det här landets framtid. Ibland önskar man att man levde i ett enda stort aprilskämt och att man imorgon vaknade upp i den sönderklippta nylonstrumpans- och den svartvita televisionens tid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)