Nu är det över tio år sedan Lorden införskaffade sitt körkort. Sedan dess har jag aldrig ägt en bil. Det finns flera anldningar till det. För det första ser jag bilen enbart som ett fortskaffningsmedel. Jag är noll motorintresserad och skulle aldrig skaffa mig en bil som renoveringsobjekt eller för att ha "något att meka med". Vidare har det heller inte funnits ekonomiska medel till att skaffa bil. Man har ju hört att köpesumman är det minsta bekymret och att drivkostnaderna lätt kan skena iväg.
Nyligen fick jag dock möjligheten att låna en bil över några dagar. Jag hade ett åtagande som jag aldrig hade klarat av utan bilen. Med bilen kan man lugnt säga att en helt ny värld öppnade sig. Lite grann som med shortsen (se annat inlägg) :) Smidigt som tusan. När sommaren nu är här känner man sig helt plötsligt instängd utan bil.
Finanskrisen har tryckt ner priserna på begagnade bilar och marknadens aktörer har svårt att enas vilket bränsle som ska vara kutym. Det känns dessutom omöjligt att hitta lämplig parkeringsplats, men vafan. Tio år är tio år, det kanske är på tiden att ta ett stort kliv i livet, det kanske är dags att skaffa bil!
tisdag 26 maj 2009
tisdag 19 maj 2009
Det bortglömda valet
I veckan som gick fick Lorden (och många med mig) hem valseldar i sin brevlåda. Valet, som vi förväntas att rösta i, äger rum den 7:e juni och handlar om EU-parlamentet. Jag har alltid, sen jag blev röstberättigad, utnyttjat den demokratiska rättigheten att besöka valurnan när det vankas val. Oavsett vad valet har gällt.
Jag kan väl inte påstå att det stundande EU-valet ligger mig varmt om hjärtat, men jag tänker återigen ta mig till valurnan. Faktum är att EU-valet knappast verkar ligga någon särskilt varmt om hjärtat. Inte ens de som kandiderar till valet. Förutom att parlamentarismen inom EU-maskineriet ter sig ganska rörig för gemene man, känns nog även påverkningsfaktorn för de röstberättigade ännu mindre än i våra nationella val. Detta är nog den största anledningen till att valdeltagandet blir lågt den 7:e juni.
Idag kan man läsa om att de etablerade partierna (inom Alliansen) kommer att satsa på kommersiell reklam i TV inför valet. Det är första gången detta händer i Sveriges historia. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta faktum. Å ena sidan är det väl denna kommunikationesväg som ter sig mest normal för den yngre generationen svenskar. Å andra sidan finns ett uppenbart demokratiproblem med metoden. Det är det parti som lyckas paketera sina budskap bäst som vinner flest röster. Alltså det parti som lyckas bäst med sin marknadsföring. Då menar jag inte i traditionell mening där retoriken stod i centrum av budskapspaketeringen. Den här gången vinner det parti som betalar en Paul Tilly-söt ICA-gubbe att framföra det politiska budskapet. Dessutom förvägrar de kommersiella TV-kanalerna (och övriga medier) vissa partier att få nyttja reklamtid. I sann demokratisk anda?
Förutom den stundande reklamkampanjen har de politiska partierna legat lågt angående EU-valet. Det märks att det riktigt betydelsefulla valet blir det som går av stapeln 2010. I EU-valet kommer säkerligen utpräglade EU-kritiska partier att gå starkt framåt. Piratpartiet kommer säkert att vinna en hel del terräng. Oavsett valresultat så kommer vi reellt knappast att se någon omedelbar politisk konsekvens i vår subjektiva vardag. Kanske kan resultatet på sin höjd skaka om den politiska agendan inför det riktiga valet 2010. Om resultatet är tillräckligt kontroversiellt vill säga. Och det kommer det troligen inte att bli. Det räcker nämligen inte med att Paul Tilly kommer in i Europa-parlamentet för att valutgången ska räknas som kontroversiellt.
Jag kan väl inte påstå att det stundande EU-valet ligger mig varmt om hjärtat, men jag tänker återigen ta mig till valurnan. Faktum är att EU-valet knappast verkar ligga någon särskilt varmt om hjärtat. Inte ens de som kandiderar till valet. Förutom att parlamentarismen inom EU-maskineriet ter sig ganska rörig för gemene man, känns nog även påverkningsfaktorn för de röstberättigade ännu mindre än i våra nationella val. Detta är nog den största anledningen till att valdeltagandet blir lågt den 7:e juni.
Idag kan man läsa om att de etablerade partierna (inom Alliansen) kommer att satsa på kommersiell reklam i TV inför valet. Det är första gången detta händer i Sveriges historia. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta faktum. Å ena sidan är det väl denna kommunikationesväg som ter sig mest normal för den yngre generationen svenskar. Å andra sidan finns ett uppenbart demokratiproblem med metoden. Det är det parti som lyckas paketera sina budskap bäst som vinner flest röster. Alltså det parti som lyckas bäst med sin marknadsföring. Då menar jag inte i traditionell mening där retoriken stod i centrum av budskapspaketeringen. Den här gången vinner det parti som betalar en Paul Tilly-söt ICA-gubbe att framföra det politiska budskapet. Dessutom förvägrar de kommersiella TV-kanalerna (och övriga medier) vissa partier att få nyttja reklamtid. I sann demokratisk anda?
Förutom den stundande reklamkampanjen har de politiska partierna legat lågt angående EU-valet. Det märks att det riktigt betydelsefulla valet blir det som går av stapeln 2010. I EU-valet kommer säkerligen utpräglade EU-kritiska partier att gå starkt framåt. Piratpartiet kommer säkert att vinna en hel del terräng. Oavsett valresultat så kommer vi reellt knappast att se någon omedelbar politisk konsekvens i vår subjektiva vardag. Kanske kan resultatet på sin höjd skaka om den politiska agendan inför det riktiga valet 2010. Om resultatet är tillräckligt kontroversiellt vill säga. Och det kommer det troligen inte att bli. Det räcker nämligen inte med att Paul Tilly kommer in i Europa-parlamentet för att valutgången ska räknas som kontroversiellt.
torsdag 14 maj 2009
Inga tårar fällda över "svensk" terrorist
Den "svensk" som nyligen har dömts som skyldig till terroristbrott i USA har flitigt figurerat i media den senaste tiden. Mannen som heter Oussama Kassir har sitt ursprung i Libanon, men är sedan länge svensk medborgare. Kassir har, enligt domen, ansets skyldig till samtliga elva åtalspunkter som han stod åtalad för. Bland annat ska Kassir ha varit drivande i ett träningsläger för terrorister i delstaten Oregon i USA.
Liksom i fallet Annika Östberg (http://lordensblogg.blogspot.com/2009/04/sanningen-om-annika-ostberg.html) så utmålas USA:s rättssystem som den verkliga terrosisten i våra svenska medier. Kassir framställs som en hyvens man som under en fängelsevistelse i Sverige blev muslimsk fundamentalist och hamnade i "fel" kretsar". Detta ska i sin tur gjort att Kassir ska ha lurats in i terrorkretsar, mött luttrade islamska terrorister världen över, stött dessa ekonomiskt och uppfört träningsläger mm. Trots dessa faktum och att Kassir de facto dömts i en rättslig prövning så är han tydligen ändå from som ett lamm enligt vissa.
I veckan publicerade TV4-nyheterna ett inslag där man mötte Kassirs bror, som bor någonstans i Sverige. Enligt brodern var Kassir "världens snällaste kille" som under 90-talet var en känd s.k. Stureplansprofil. Kassir var snäll mot allt och alla hela tiden...Brodern kunde inte förstå hur Oussama kunnat hamna i denna position. Han menade vidare att domaren som avkunnar dom om några månader verkade "mänsklig" och hoppades därför på ett lindrigt straff.
Möjligen är Kassir en hyvens kille. Så hyvens att han under 90-talet delade ut gratis droger till Stureplanseliten? Det är föga troligt, men faktum är att han dömdes till 6 års fängelse för grovt narkotikabrott i början av 90-talet i Sverige. Det är knappast någon duvunge som dömts till ett så långt fängelsestraff. Den gode samariten Kassir måste alltså även i detta fall haft den stora oturen att hamna i "fel" sällskap. Eller?
Terrorism är något som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle. Visserligen är terrorism oftast ett rop på hjälp, som är ett symtom på en samhällssjukdom. Att förtryckta folkslag använder sig av metoden anser jag inte vara legitimt, men någonstans förståligt. Men att använda terrorism för att uppnå politiska och religiösa mål av en icke-förtryckt grupp är aldrig försvarbart. Jag tänker givetvis på 70-talets RAF (Baader Meinhof) samt samtidens Al Quaida i första hand. Dessa terrorister bör och skall straffas hårt. Därför gråter jag inga tårar över Kassir och hans anhang...
Liksom i fallet Annika Östberg (http://lordensblogg.blogspot.com/2009/04/sanningen-om-annika-ostberg.html) så utmålas USA:s rättssystem som den verkliga terrosisten i våra svenska medier. Kassir framställs som en hyvens man som under en fängelsevistelse i Sverige blev muslimsk fundamentalist och hamnade i "fel" kretsar". Detta ska i sin tur gjort att Kassir ska ha lurats in i terrorkretsar, mött luttrade islamska terrorister världen över, stött dessa ekonomiskt och uppfört träningsläger mm. Trots dessa faktum och att Kassir de facto dömts i en rättslig prövning så är han tydligen ändå from som ett lamm enligt vissa.
I veckan publicerade TV4-nyheterna ett inslag där man mötte Kassirs bror, som bor någonstans i Sverige. Enligt brodern var Kassir "världens snällaste kille" som under 90-talet var en känd s.k. Stureplansprofil. Kassir var snäll mot allt och alla hela tiden...Brodern kunde inte förstå hur Oussama kunnat hamna i denna position. Han menade vidare att domaren som avkunnar dom om några månader verkade "mänsklig" och hoppades därför på ett lindrigt straff.
Möjligen är Kassir en hyvens kille. Så hyvens att han under 90-talet delade ut gratis droger till Stureplanseliten? Det är föga troligt, men faktum är att han dömdes till 6 års fängelse för grovt narkotikabrott i början av 90-talet i Sverige. Det är knappast någon duvunge som dömts till ett så långt fängelsestraff. Den gode samariten Kassir måste alltså även i detta fall haft den stora oturen att hamna i "fel" sällskap. Eller?
Terrorism är något som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle. Visserligen är terrorism oftast ett rop på hjälp, som är ett symtom på en samhällssjukdom. Att förtryckta folkslag använder sig av metoden anser jag inte vara legitimt, men någonstans förståligt. Men att använda terrorism för att uppnå politiska och religiösa mål av en icke-förtryckt grupp är aldrig försvarbart. Jag tänker givetvis på 70-talets RAF (Baader Meinhof) samt samtidens Al Quaida i första hand. Dessa terrorister bör och skall straffas hårt. Därför gråter jag inga tårar över Kassir och hans anhang...
tisdag 12 maj 2009
"Vem fan tog med stresset hit?"
Begreppet stress är för många något abstrakt. Utlösande stressfaktorer ser olika ut från individ till individ och hur stressymtomen yttrar sig kan också skilja sig från fall till fall. Stresstålighet ses ofta som en god egenskap, ändå är det svårt att kontrollera och mäta hur människan kommer att reagera i autentiska stressframkallande situationer. Jag vet att utförliga tester görs vid uttagningar till extrema tävlingar likt expedition:robinson och jag vet att vissa yrkesgrupper, typ polis, militär och piloter får genomgå relativt avancerade övningar för att mäta just sin stresstålighet.
Personligen tror jag att stresstålighet går att träna upp. Ofta kan stor arbetsbörda leda till stress, men om man väl har varit med om en situation tidigare och det har löst sig, så brukar det ofta vara en god lärdom inför liknande situationer.
Jag har ganska svårt att bedöma min egen stresstålighet. I vissa sammanhang, som även skulle få de lugnaste personerna att hetsa upp sig, är jag filbunken själv. I andra sammanhang blir jag superstressad. Till synes utan anledning. Den gemensamma nämnaren för när stresskänslan infaller hos Lorden är när jag inte har kontroll över situationen. Oftast har man ju kontroll, men när man har ansvar för någonting och inte har full kontroll över allt runtomkring kan en stresskänsla lätt infinna sig.
Just nu känns min vardag något stressframkallande. Jag får svettningar och hamnar i djup kontemplation när jag analyserar vad som behöver göras de nästkommande veckorna. Förmodligen kommer allt att ordna sig, men det är skönt att bara kunna få koppla av och flyta med i vardagen utan en massa stress och press från omgivningen. Så känner nog de flesta.
En annan typ av stress som jag sällan upplever är när personer i omgivningen är stressade. Deras beteende kan lätt smitta av sig och sprida stressen vidare likt en förkylning. En uppspelt vän satt för några år sedan på en festival och "tjatade" om hur bra 70-talsmusik (företrädesvis Led Zeppelin och Lynyrd Skynyrd) är. Samtidigt som föreläsningen pågick bytte denne musik frenetiskt. De andra i sällskapet kände mig sedan innan, men inte polaren. Efter ett antal timmar och 100 Led Zeppelin-låtar senare utbrast den mest lugne i sällskapet: "Lorden, vem faaaan tog med sig stresset hit?". I meningens kontext var den rolig. Så rolig att den gav upphov till en bloggrubrik 8 år sefter att den sades...
Personligen tror jag att stresstålighet går att träna upp. Ofta kan stor arbetsbörda leda till stress, men om man väl har varit med om en situation tidigare och det har löst sig, så brukar det ofta vara en god lärdom inför liknande situationer.
Jag har ganska svårt att bedöma min egen stresstålighet. I vissa sammanhang, som även skulle få de lugnaste personerna att hetsa upp sig, är jag filbunken själv. I andra sammanhang blir jag superstressad. Till synes utan anledning. Den gemensamma nämnaren för när stresskänslan infaller hos Lorden är när jag inte har kontroll över situationen. Oftast har man ju kontroll, men när man har ansvar för någonting och inte har full kontroll över allt runtomkring kan en stresskänsla lätt infinna sig.
Just nu känns min vardag något stressframkallande. Jag får svettningar och hamnar i djup kontemplation när jag analyserar vad som behöver göras de nästkommande veckorna. Förmodligen kommer allt att ordna sig, men det är skönt att bara kunna få koppla av och flyta med i vardagen utan en massa stress och press från omgivningen. Så känner nog de flesta.
En annan typ av stress som jag sällan upplever är när personer i omgivningen är stressade. Deras beteende kan lätt smitta av sig och sprida stressen vidare likt en förkylning. En uppspelt vän satt för några år sedan på en festival och "tjatade" om hur bra 70-talsmusik (företrädesvis Led Zeppelin och Lynyrd Skynyrd) är. Samtidigt som föreläsningen pågick bytte denne musik frenetiskt. De andra i sällskapet kände mig sedan innan, men inte polaren. Efter ett antal timmar och 100 Led Zeppelin-låtar senare utbrast den mest lugne i sällskapet: "Lorden, vem faaaan tog med sig stresset hit?". I meningens kontext var den rolig. Så rolig att den gav upphov till en bloggrubrik 8 år sefter att den sades...
torsdag 7 maj 2009
Samma visa varje gång!
Då var man där igen då. En bra bit inne i maj månad. Med höga förväntningar inför sommaren och med vårkänslor i kroppen. Sportnörden i mig får sina intressen mer än väl tillfredställda. Champions league är inne i sitt slutskede, premier league likaså och till råga på allt har Allsvenskan och Superettan dragit igång på allvar. Skidskytte, bandy, längdskidåkning, alpint och hockey är ett minne blott. Eller vänta nu, det pågår ju faktiskt ett hockey VM. Mitt i maj.
Hockey VM känns alltid på förhand väldigt svalt. Slutspelet i Elitserien är slut sedan länge och man har tröttnat på vintersport. VM-turneringen känns också rätt medioker med tanke på att de bästa spelarna inte ens ställer upp. Ingen orkar riktigt bry sig.
Men så plötsligt börjar Sverige gå bra i turneringen. Nåja, ena dagen är det fiasko andra dagen succé. Och likt förbaskat sitter man där och följer turneringen lite på avstånd. Samma visa, år ut och år in. När nu Sverige ikväll har avancerat till semi-final genom att ha slagit Tjeckien, blir den förut så "mediokra" och avdankade turneringen plötsligt högintressant.
Dessutom får man även lite nostalgiska vibbar av hockey-VM. Håkan Södergren som sjöng på den legendariska låten "nu tar vi dem" är ständigt förknippad med Hockey-VM. Den låten var man ju, som en något yngre version av Lorden, med och sjöng på under tiden då det begav sig. Då på skoldiscotek. Cirka 20 år senare har Södergrens roll visserligen förvandlats från skönsjungande (öhh) hockeyspelare till rabiat "expertkommentator". Hans frisyr har dessutom blivit lite mer stilren. Annars är det mesta sig likt. Vi har fått tjeckerna på fall. Nu väntar kanadickerna. Nu tar vi dem! Samma visa år ut och år in. Nästa år ska jag njuta av majsolen istället för att glo på hockey-VM. Nästa år, då jävlar!
Hockey VM känns alltid på förhand väldigt svalt. Slutspelet i Elitserien är slut sedan länge och man har tröttnat på vintersport. VM-turneringen känns också rätt medioker med tanke på att de bästa spelarna inte ens ställer upp. Ingen orkar riktigt bry sig.
Men så plötsligt börjar Sverige gå bra i turneringen. Nåja, ena dagen är det fiasko andra dagen succé. Och likt förbaskat sitter man där och följer turneringen lite på avstånd. Samma visa, år ut och år in. När nu Sverige ikväll har avancerat till semi-final genom att ha slagit Tjeckien, blir den förut så "mediokra" och avdankade turneringen plötsligt högintressant.
Dessutom får man även lite nostalgiska vibbar av hockey-VM. Håkan Södergren som sjöng på den legendariska låten "nu tar vi dem" är ständigt förknippad med Hockey-VM. Den låten var man ju, som en något yngre version av Lorden, med och sjöng på under tiden då det begav sig. Då på skoldiscotek. Cirka 20 år senare har Södergrens roll visserligen förvandlats från skönsjungande (öhh) hockeyspelare till rabiat "expertkommentator". Hans frisyr har dessutom blivit lite mer stilren. Annars är det mesta sig likt. Vi har fått tjeckerna på fall. Nu väntar kanadickerna. Nu tar vi dem! Samma visa år ut och år in. Nästa år ska jag njuta av majsolen istället för att glo på hockey-VM. Nästa år, då jävlar!
tisdag 5 maj 2009
Det underskattade plagget
Av många som känner mig anses jag nog vara en ganska envis person. Har jag fått för mig något har jag generellt sett ganska svårt för att ändra den uppfattningen. Jag är långt ifrån ensam att inneha denna egenskap. Ordspråket det är svårt att lära gamla hundar sitta kommer knappast från ingenstans.
I ungefär 15 - 16 år av mitt liv valde jag att bojkotta shorts som ytterplagg. Jag vägrade helt enkelt att ta på mig ett par shorts, oavsett hur varmt det än var ute. Visst har jag alltid älskat att bada, men då har ju liksom shortsen varit ett nödvändigt ont. För en utpräglad jeanskille som jag (http://lordensblogg.blogspot.com/2008/01/byxdilemma-ett-i-landsproblem-men-nd.html) var det fullkomligt otänkbart att gå omkring med shorts ute. Givetvis medförde detta förhållningssätt komplikationer varma sommardagar, men faktum är att jag hellre svettades i mina jeans eller "solade" i boxer-shorts än drog på mig det fördömda benlösa plagget.
Så förra sommaren råkade jag ut för en olycka som omöjliggjorde tighta jeans som dresscode. Jag hade blivit tvungen att kapitulera. Paniken spred sig. Vad ska man ha för shorts? Vad är mode? vad passar jag i? Med tabula rasa, som ett oskrivet blad komplett tomt på shortskunskaper, tvingades jag ut i shoppingvärlden. Efter en del velande fastnade jag till slut för ett par på *urk* HM.
Ingen lär väl nu bli förvånad när jag villigt erkänner att shorts är ett, ur min synvinkel, fullkomligt underskattat plagg. 16 år av bojor är brutna. Shortsen symboliserar frihet, sommar, sol, ledighet och avkoppling. Nu när sommartider närmar sig lär jag inte vilja vara utan mina nyfunna älsklingar allt för långa stunder. Jag kanske till och med inhandlar ett par polare till dem jag redan har ;) Äntligen vet jag nu svaret på Di Levas gamla filosfiska fråga. SHORTS ÄR FRIHET! Det tog bara 15-16 år av mitt liv!
I ungefär 15 - 16 år av mitt liv valde jag att bojkotta shorts som ytterplagg. Jag vägrade helt enkelt att ta på mig ett par shorts, oavsett hur varmt det än var ute. Visst har jag alltid älskat att bada, men då har ju liksom shortsen varit ett nödvändigt ont. För en utpräglad jeanskille som jag (http://lordensblogg.blogspot.com/2008/01/byxdilemma-ett-i-landsproblem-men-nd.html) var det fullkomligt otänkbart att gå omkring med shorts ute. Givetvis medförde detta förhållningssätt komplikationer varma sommardagar, men faktum är att jag hellre svettades i mina jeans eller "solade" i boxer-shorts än drog på mig det fördömda benlösa plagget.
Så förra sommaren råkade jag ut för en olycka som omöjliggjorde tighta jeans som dresscode. Jag hade blivit tvungen att kapitulera. Paniken spred sig. Vad ska man ha för shorts? Vad är mode? vad passar jag i? Med tabula rasa, som ett oskrivet blad komplett tomt på shortskunskaper, tvingades jag ut i shoppingvärlden. Efter en del velande fastnade jag till slut för ett par på *urk* HM.
Ingen lär väl nu bli förvånad när jag villigt erkänner att shorts är ett, ur min synvinkel, fullkomligt underskattat plagg. 16 år av bojor är brutna. Shortsen symboliserar frihet, sommar, sol, ledighet och avkoppling. Nu när sommartider närmar sig lär jag inte vilja vara utan mina nyfunna älsklingar allt för långa stunder. Jag kanske till och med inhandlar ett par polare till dem jag redan har ;) Äntligen vet jag nu svaret på Di Levas gamla filosfiska fråga. SHORTS ÄR FRIHET! Det tog bara 15-16 år av mitt liv!
onsdag 29 april 2009
Den normaliserade drogen
Återigen stundar Valborgsmässoafton. En högtid, som i Sverige har kommit att allt mer förknippas med ungdomsfylla. Inget konstigt med det. Människan har sedan urminnes tider velat experimentera med "droger". Därför har samhället tvingats att acceptera någon "drog" för att hålla människor lugna. I det västerländska samhället är det alkohol som blivit den legitima drogen. Jag drack själv mina första folköl på en valborgsmässoafton för evigheter sedan. Det har blivit många fler sedan dess.
Även om bruket av alkohol är normaliserat sedan länge, finns det människor som kämpar emot bruket och missbruket av drogen. Benny Haag, kanske mest känd som travexpert och för att ha dramatiserat Ondskan, är en av dessa motståndare. Haag, som själv haft alkoholproblem bestämde sig (efter att nästan ha förlorat både förstånd och familj) att driva kampen mot alkoholen med alla till buds stående medel.
Haags kamp utmynnade i boken Makt, Mod och Motstånd, en bok som Lorden givetvis har läst. I den får man ta del av Haags dagboksanteckningar under tiden då han febrilt kämpade för att få gehör för sin monolog Inte mer än fullt. Det är en intressant läsning och skildring av hur samhället fulkomligt å ena sidan fördömer alkohol men å andra sidan anammar den. Boken tydliggör verkligen hur normaliserad alkoholkulturen är i Sverige idag. Det är minst sagt svårt för Haag att få gehör i samhället och uppmärksamma de problem som alkoholen faktiskt skapar.
Förutom dagboksanteckningarna argumenterar Haag för hur alkoholen i princip är grunden till ALLA samhällsproblem. Här blir han allt som oftast manisk i sina försök att skuldbelägga alkoholen som roten till allt ont som finns. Visst kan man hålla med Haag om dubbelmoralen som finns i media. Media som å ena sidan fördömer våldsdåd, kvinnomisshandel, rattfylleri, och okontrollerat beteende (som faktiskt kraftigt hänger samman med alkoholintag) och å andra ständigt bedömer de "bästa lådvinerna", "den bästa nubben", "det billigaste ölet" och samtidigt konulterar sina vin- och spritexperter.
Å andra sidan drar Haag sin tes till sin spets när han skyller mordet på Anna Lindh och statsminister Olof Palme på spriten. Han menar att Linds mördare Mijailo Mijailovic blev misshandlad som liten och att alkhol troligen var inblandat under den misshandeln. Han tar också för givet att Palme mördades av Christer Pettersson (som var gravt alkoholiserad) och att han troligen var full då han utförde mordet. Han kritiserar också riksdagsledamoten Per Bill (http://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Bill) som misstänktes ha varit kraftigt berusad och hotfull mitt på ljusa dagen efter en vinprovning. Bill hade med sig sin bebis i en barnvagn vilket gjorde att fallet fick stor massmedial uppmärksamhet. Problemet är bara att Bill senare frikändes och förklarades även "oskyldig" till att ha varit berusad på blanka dagen, något som iofs inte är olagligt, men som sannerligen sticker i ögat på den skenhelige Svensson.
Haags bok har onekligen sina poänger. Vi skulle ha en trevligare värld utan alkohol. Problemet är bara att vi skulle ersätta alkohol med något annat. Se dessutom bara vad som skedde under alkoholförbudet i USA etc. Själv är jag en vän av alkohol men jag kan ändå inte låta bli att ge Haag rätt och skratta inombords åt den svenska skenheligheten då man läser Aftonbladets nätupplaga idag. Först en artikelserie om ungdomsfyllan och langningen. Här: http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5015288.ab och här: http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article4799055.ab. Sedan den oerhörda flirten och romatiseringen av samma drog. Här http://www.aftonbladet.se/matvin/article5018314.ab. Och här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5023335.ab. Ganska pinsamt egentligen...Haags bok ger några klarsynta insikter och är klart läsvärd. 7 starköl av 10 möjliga blir betyget. Slutligen vill jag avsluta detta inlägg med Lars Demians härliga fylleromantisering med den enkla titeln "alkohol". En kultlåt i studentkretsar och bland intellektuella ungdomar. Så blir det i ett samhälle där alkoholen är ett naturligt och fullkomligt normaliserat inslag i vardagen. Ge mig nu vad jag tål, ge mig alkohol!
Även om bruket av alkohol är normaliserat sedan länge, finns det människor som kämpar emot bruket och missbruket av drogen. Benny Haag, kanske mest känd som travexpert och för att ha dramatiserat Ondskan, är en av dessa motståndare. Haag, som själv haft alkoholproblem bestämde sig (efter att nästan ha förlorat både förstånd och familj) att driva kampen mot alkoholen med alla till buds stående medel.
Haags kamp utmynnade i boken Makt, Mod och Motstånd, en bok som Lorden givetvis har läst. I den får man ta del av Haags dagboksanteckningar under tiden då han febrilt kämpade för att få gehör för sin monolog Inte mer än fullt. Det är en intressant läsning och skildring av hur samhället fulkomligt å ena sidan fördömer alkohol men å andra sidan anammar den. Boken tydliggör verkligen hur normaliserad alkoholkulturen är i Sverige idag. Det är minst sagt svårt för Haag att få gehör i samhället och uppmärksamma de problem som alkoholen faktiskt skapar.
Förutom dagboksanteckningarna argumenterar Haag för hur alkoholen i princip är grunden till ALLA samhällsproblem. Här blir han allt som oftast manisk i sina försök att skuldbelägga alkoholen som roten till allt ont som finns. Visst kan man hålla med Haag om dubbelmoralen som finns i media. Media som å ena sidan fördömer våldsdåd, kvinnomisshandel, rattfylleri, och okontrollerat beteende (som faktiskt kraftigt hänger samman med alkoholintag) och å andra ständigt bedömer de "bästa lådvinerna", "den bästa nubben", "det billigaste ölet" och samtidigt konulterar sina vin- och spritexperter.
Å andra sidan drar Haag sin tes till sin spets när han skyller mordet på Anna Lindh och statsminister Olof Palme på spriten. Han menar att Linds mördare Mijailo Mijailovic blev misshandlad som liten och att alkhol troligen var inblandat under den misshandeln. Han tar också för givet att Palme mördades av Christer Pettersson (som var gravt alkoholiserad) och att han troligen var full då han utförde mordet. Han kritiserar också riksdagsledamoten Per Bill (http://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Bill) som misstänktes ha varit kraftigt berusad och hotfull mitt på ljusa dagen efter en vinprovning. Bill hade med sig sin bebis i en barnvagn vilket gjorde att fallet fick stor massmedial uppmärksamhet. Problemet är bara att Bill senare frikändes och förklarades även "oskyldig" till att ha varit berusad på blanka dagen, något som iofs inte är olagligt, men som sannerligen sticker i ögat på den skenhelige Svensson.
Haags bok har onekligen sina poänger. Vi skulle ha en trevligare värld utan alkohol. Problemet är bara att vi skulle ersätta alkohol med något annat. Se dessutom bara vad som skedde under alkoholförbudet i USA etc. Själv är jag en vän av alkohol men jag kan ändå inte låta bli att ge Haag rätt och skratta inombords åt den svenska skenheligheten då man läser Aftonbladets nätupplaga idag. Först en artikelserie om ungdomsfyllan och langningen. Här: http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5015288.ab och här: http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article4799055.ab. Sedan den oerhörda flirten och romatiseringen av samma drog. Här http://www.aftonbladet.se/matvin/article5018314.ab. Och här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5023335.ab. Ganska pinsamt egentligen...Haags bok ger några klarsynta insikter och är klart läsvärd. 7 starköl av 10 möjliga blir betyget. Slutligen vill jag avsluta detta inlägg med Lars Demians härliga fylleromantisering med den enkla titeln "alkohol". En kultlåt i studentkretsar och bland intellektuella ungdomar. Så blir det i ett samhälle där alkoholen är ett naturligt och fullkomligt normaliserat inslag i vardagen. Ge mig nu vad jag tål, ge mig alkohol!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)