Patrik Sjöbergs storhetsperiod varade i mitten och slutet av 1980-talet. Jag var då aningen för ung för att ha utvecklat en högre grad av förståelse kring sporten höjdhopp och Patriks Sjöbergs egentliga position inom svensk idrott. Det jag dock såg var en långhårig (detta var på hockeyfrillornas storhetstid) kille som fick mycket utrymme. Särskilt i det programmet jag följde: Lilla Sportspegeln. Givetvis såg man upp till Patrik Sjöberg.
Därför var jag tvungen att läsa hans bok i vuxen ålder. Det har sedan länge kommit till min kännedom att Patrik var det svarta fåret inom svensk idrott. Enligt sägnen var han både storrökare och storkrökare. Adjektiv som knappast förknippas med elitidrottare. Det gör ju Patriks historia en aning mer intressant att läsa.
I boken får Patriks (av naturliga skäl) komplicerade förhållande till sin tränare ett stort utrymme. Det är givetvis en tragisk historia. Trots övergreppen behöll Patrik Viljo Nousiainen som tränare. Han var helt enkelt övertygad om att Viljo var den i särklass bästa höjdhoppstränaren i världen. Det var han säkert också. I boken framkommer det dock att Viljos huvudsyfte med sin tränarkarriär förmodligen var att komma i kontakt med småpojkar.
Patrik Sjöberg berättar den nakna sanningen om sin karriär kronologiskt. Redan i skolan fanns problemen att anpassa sig till ett notmalt liv. Det antyds att höjdhoppningen blev räddningen från ett liv av kriminalitet. Ända sedan dess har Patrik gått sin egen väg. Där finns stora likheter med Zlatan Ibrahimovic.
Det är mycket öl, brudar och cigg. Så småningom en del kokain. Även hans höjdhopparkollegor (jag känner tyvärr inte till Carlo Thränhard, Dietmar Mögenburg och alla andra som nämns) verkar ha varit mer livsnjutare än renlevnadsmänniskor. Det är klart roligt att läsa alla anekdoter och turer som Sjöbergs hårda liv har inneburit. Samtidigt kan ingen ta ifrån honom att han var världsrekordinnehavare och att ingen i Sverige har hoppat högre. Det var en exceptionell talang.
Sjöberg uppvisar helt klart liknande divalater som nämnde Zlatan, men hela tiden med glimten i ögat. Sjöberg har gång på gång blivit blåst av businessmän och folk som försökt rida på hans framgångsvåg. Samtidigt har Sjöberg hela tiden kört sin stil och struntat i landslagsledning och förbundspampar.
Även efter Sjöbergs idrottsliga karriär har han hamnat i rampluset. En av åtskilliga händelser som genererat mediebrus var den s.k. kokainskandalen i Göteborg 2006. Tillsammans med bland andra den eviga fyran, och företrädaren för ren sport Sven Nylander, greps hans påverkad av kokain. Utan omsvep erkände han. I boken framkommer hans bitterhet gentemot Sven Nylander, som inledningsvis försökte att skylla sin kokaintripp på Patrik Sjöberg. I samband med detta fäller han bokens skönaste kommentar. "Sven Nylander säger att han provat kokain sex-sju gånger. I så fall har jag varit med åtta av de gångerna."
Sjöberg är, likt många andra massmediala människor, inte heller nådig mot pressen. Han insinuerar det många redan vet. Att journalister är lika goda kålsupare (om inte värre) än alla de granskar. Problemet är att ingen granskar journalister och de lyckas alltid komma undan. Det är här han levererar bokens näst bästa kommentar; "Våren 2010 blev jag intervjuad av Fredrik Virtanen i Aftonbladet. Han frågade när jag tog kokain senast. När tog du själv kokain senast? frågade jag. Men den motfrågan kom aldrig med i artikeln."
Det är faktiskt svårt att lägga ifrån sig Patrik Sjöbergs bok. Främst riktar den sig till idrottsintresserade, men även de som endast känner till Patrik lär få behållning av den. Jag rekommenderar den varmt. 9 av 10 hockeyfrillor till boken!
