Mycket mer än OK nostalgi!

I min barndom, på det ljuva 80-talet, fanns inte dagens otroliga utbud på information. Sociala medier, kommersiell TV och mp3 :or var långt ifrån uppfunna. Samtidigt fanns en stor efterfrågan bland dåtidens unga att få ta del av information kring samtidens pop-och rockidoler. Denna efterfrågan fylldes i Sverige av en endaste tidning: OK!

Själv minns jag att mina kompisar och jag strök omkring bland Konsums tidningshyllor ivrigt bläddrandes i tidningen. OK släpptes varannan vecka, och var som sagt, egentligen den enda informationskanalen som fanns för att hålla sig uppdaterad av vad som var ballt och inne för samtidens ungdom.

Förra året utgavs en bok om OK:s historia. Det är den gamla tidningsmedarbetaren Jörgen Holmstedt som på ett oerhört illustrativt sätt återgett OK´s innehåll under 80-talet. Det är onekligen en fantastisk läsning, och ett inte mindre en fantastiskt bildupplevelse, som läsaren får ta del av. Direkt när man öppnar Boken om Ok- 80-talets största poptidning förflyttas man automatiskt till det oskyldiga 80-talet. Dagens garvade och etablerade stjärnor är i boken unga och oskuldsfulla. Det är ett intressant tidsdokument. 80-talet är ändå historiskt nära men så oerhört långt borta. På den tiden var exempelvis thrash metal, W.A.S.P. och Samantha Fox:s bara överkropp farligt och syndigt.

Holmstedt återger delar av intervjur men berättar samtidigt underhållande kring omständigheterna kring intervjuerna. Man får reda på hur det var att arbeta med dåtidens idoler i början av sina karriärer, som idag i vissa fall har blivit medieskygga divor och megastars. Faktum är att jag blev så fast i boken att jag inte kunde sluta läsa när jag väl öppnat den. Kapitel om Carola, Niklas Wahlgren och "Solstollarna" var till och med oväntat intressanta. Givetvis har det att göra med en stor och personlig igenkänningsfaktor. Jag rekommenderar alla i ålderspannet 30-45 år att läsa denna bok. Ni övriga skulle säkert också uppskatta den, om ni har en böjelse för intressant populärhistoria. Boken är bra mycket mer än OK. Den får 9 nostalgitrippar av 10 möjliga.

Centerpartiet är tyvärr inget skämt

Så har då äntligen Maud Olofsson försvunnit från Sveriges politiska rampljus. Otaliga är de inlägg här på bloggen där jag kritiserat och ifrågasatt Maud Olofssons politiska gärning och även hennes kompetens, såväl som medmänniska och som politiker. Ni som vill friska upp ert minne kan använda bloggens sökfunktion.

Maud Olofsson, som utan egen arbetslivserfarenhet, tjänade runt 2 miljoner kronor om året ställde sig bakom märkligare och märkligare förslag ju längre hennes politiska karriär fortskred. Förutom att Maud Olofsson själv vill titulera sig som "Alliansens mamma" är hennes största politiska gärning sänkt moms i restaurangbranschen. Möjligen är det vackert att rika Maud nu efter hennes mandatperiod kan äta billigare ute och samtidigt få sitt hem städat för en billig slant (rutavdraget). Att man sliter isär samhället och skapar en tjänstesektor, där arbetsförhållandena kan kan liknas vid slavarbete, verkar hon bry sig mindre om. Att mer pengar går i fickan på restaurangägare verkar också märkligt. För vilken kategori människor är ett slitande servitrisjobb (för minimal lön) attraktiv? För vilken kategori människor är ett städjobb hemma hos Olofssons och hennes gelikar attraktivt? Varför satsar man inte på skolan, vården eller en annan välfärdssektor istället för en redan blomstrande reaturangbransch? (den sektor som för övrigt genererar mest inkomster till den undre världen och organiserade brottsligheten.) I Olofssons värld verkar en fungerande restaurangbransch vara viktigare än en fungerande skola.

Ser man på Olofssons bakgrund är det inte svårt att förstå hennes bristande analytiska förmåga. Utan akademisk utbildning och förankring i arbetslivet är det svårt att föra fram realpolitiska lösningar. Under en riksdagsdebatt i år var hennes argument i friskoledebatten följande: Om företag kan göra läromedel och tjäna pengar på detta är det obegripligt att inte företag ska få tjäna pengar på att driva skolor. I samma anda fortsatte hon debatten. Diskussionsnivån och den logiska slutledningsförmågan var så låg att man fick byta kanal för att inte slå sönder TV:n.

Jag vill härmed tacka Maud Olofsson för den politiska gärning hon gjort detta land. Det är tur för Maud att hon lever i en skyddad bubbla som politiker. I det verkliga livet hade nämligen den outbildade och, på den fria arbetsmarknaden oattraktiva, 56-åriga tanten inte haft en chans att få ett nytt jobb. Det har hennes egen politik sett till.

När så Olofssons efterträdare Annie Lööf gjorde sitt första (?) offentliga TV-framträdande i gårdagens Agenda trodde jag inte mina ögon. Hon var om möjligt ännu mera världsfrånvänd än företrädare Olofsson!

Det började med att Lööf hävdade att Margaret Thatcher var hennes politiska förebild. Inte enbart för Thatchers politik, utan för att hon var kvinna. Alltså, någon hejd på dumheterna får det väl ändå vara. Ska man hylla politiska förebilder för kön snarare än för deras politiska gärning? Det bör tilläggas att Järnladyn Thatcher dessutom är känd för sin hårda linje mot arbetstagares rättigheter med oerhört tragiska sociala konsekvenser. Hela resonemanget från Lööfs sida kändes inte genomtänkt.

Vidare visade det sig att Lööf var emot EMU när Sverige rustade för folkomröstning i frågan. Senare gjorde hon en pudel och ändrade sig. Helt plötsligt gillade hon det europeiska valutasamarbetet. Nu, i efterklokhetens tecken var hon återigen emot samarbetet. Istället för att ge tydliga ekonmisk-politiska argument hävdade hon istället att hon var pragmatisk. När Grekland går mot konkurs med enorma negativa konsekvenser och ansvarstagande från övriga EMU-länder är det enkelt att återigen vara emot samarbetet. Det känns tryggt att "en av Sveriges vassaste politiker", som hon introducerades som igår, går "på känn" i så viktiga och avgörande politiska frågor.

När Lööf sedan menade att hon gärna ser att Sverige blir ett land med 40 miljoner invånare inom en snar framtid stängde jag av. Hennes argument var att Sverige ska vara ett nybyggarland. Arbetskraftsinvandringen ska öka med oändligt många procent. Det känns som en seriös lösning när segregationen och utanförskapet i Sverige ökar. När svenska ungdomar får emigrera till Norge för att få jobb och när arbetslösheten stiger och stiger. Då ska Sverige bli ett land med 40 miljoner människor- där alla startar företag- subventionerade av staten? Man skulle kunna tro att detta är ett dåligt skämt. Tyvärr är det inte så. Jag har svårt att se att Centerpartiet, en gång ett genuint bondeparti, kan få en enda röst i nästa val med denna vansinnespolitik. Å andra sidan har jag missbedömt den svenska väljarkåren förut. Den som lever får se...

Tårtgeneralen

Jag har under årens lopp varit ett ganska stort fan av Filip och Fredriks TV-produktioner. Deras serie 100-höjdare var, enligt min mening, det bästa de någonsin har gjort, men den nuvarande produktionen, Breaking news med Filip och Fredrik, är väl det enda som inte riktigt håller måttet. Det var därför med stor entusiasm jag tog mig an en av deras böcker, Tårtgeneralen.

Boken utspelar sig i 80-talets Köping; staden där Filip växte upp. Köping är en typisk svensk medelstor stad (eller egentligen tätort) som i ett samtida TV-program utnämns till Sveriges tråkigaste. Boken kretsar kring huvudpersonen Hasse P som lever ett ambulerande liv i 80-talets Västmanland. Den bygger på verkliga händelser och Hasse P har således funnits på riktigt.

Hasse P är en ungkarl i 40-årsåldern som dricker lite för mycket och drömmer om ett liv i rampljuset. När han ser TV-inslaget (det är för övrigt Jan Guillou som utnämner Köping till den tråkigaste staden) bestämmer han sig för att liva upp sin nyblivna hemort. Tillsammans med den lokale bagaren och några andra ortsoriginal bestämmer han sig för att baka världens största smörgåstårta och på så vis hamna i Guiness rekordbok. Efter många turer lyckas uppdraget.

Boken har en ganska så underfundig humor, på vanligt Filip och Fredrik-manér men bäst är skildringen av småstadsfenomenet. Eftersom jag själv är uppvuxen i ett småstadssamhälle känner man påfallande ofta igen sig i de fenomen som beskrivs i boken. Man har gänget utanför Konsum, skvallermentaliteten och ortens småbus. Hasse P:s öde och personlighet är beskrivet med värme, men det finns samtidigt en tragisk touch över Hasses livsöde.

Tårtgeneralen är en bra bok; smart berättad med ett fängslande personporträtt som sammahållande kitt. De som tror att Filip och Fredrik enbart är ett par skräniga pajasar får tänka om. Denna bok har trots humorn ett djup och ett flytande språk som passar väl in till berättelsen. Med Tårtgeneralen visar Filip och Fredrik att de inte bara kan göra bra TV utan även skriva underhållande böcker. Sju av tio tårtor blir betyget!

Låt knugen vara kung!

I samband med lanseringen av boken Den ofrivillige monarken blossade diskussionen om Sveriges vara som monarki upp igen. Kung Carl XVI Gustaf har sällan, eller aldrig blivit journalistiskt granskad och ifrågasatt. Hans privatliv har lämnats ifred. Detta tyckte "författarna" Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer var förfärligt. Resultatet blev "Den ofrivillige monarken".

Ingen svensk medborgare är så blåögd att man inte förstår att "kung av guds nåde" är ett gammalt och historiskt uttryck. Alla är vi människor. Bagare, ingenjör, arbetare, Lord eller kung. Detta innebär att även kungen är som alla andra. Han står inte i direkt relation till gud. Därmed har han mänskliga egenskaper. Trots avsaknaden av journalistisk granskning har många redan förstått att kungen är en festprisse. Han har uppträtt ordentligt berusad flera gånger offentligt, nyttjat nikotin frekvent och omgett sig av unga snygga kvinnor. Otaliga är de rykten som florerat kring kungen och hans kvinnliga erövringar.

I boken "Den ofrivillige monarken" förstärks denna bild av Carl Gustaf. Författarna beskriver åtskilliga vilda fester som kungen och hans "grabbgäng" har anordnat under åren. Festerna har följt kungen under hela livet. Flera kvinnor som kungen har varit otrogen med outas i boken. Vidare redogörs det för att kungens sällskap vid några tillfällen har anordnat fester i tvivelaktiga lokaler. Några av lokalerna har tillhört ledargestalter i den jugoslaviska maffian i Stockholms undre värld. Det senare faktumet känns mer som olyckliga omständigheter än medvetna val av vår monark. Därför känns hela den delen enormt uppblåst av mediedrevet.

I ärlighetens namn bryr jag mig inte särskilt mycket om vad kungen gör, hur eller var han festar. Särskilt inte i sin privata sfär. Det borde ingen annan heller göra. Kollar vi historiskt så är kungen knappast den enda monarken som inte har gillat fester och kvinnor. Det i sig legitimerar inte kungens beteende, men poängen är att vi inte ska bry oss.

Det vi ska bry oss om är kungens reella arbete för Sverige. Kungens internationella rykte är gott och många av Sveriges diplomatiska och ekonomiska förbindelser med andra länder mår bra av att just kungen har den titel, position och arbete som han faktiskt innehar. Att skrika efter republik med anledning av kungens privata festande känns bara fånigt. Enligt min mening finns det knappast några demokratiska fördelar med att en folkvald regering väljer ut en president (likt Tyskland) eller att vi skrotar partisystemet och väljer president efter person (likt USA). Till syvende och sist är vi alla människor; president, kung, lord eller vilket epitet man än väljer.

Det är inte ofta jag läser något som kan betecknas som skvallerbok. Men eftersom den fått så stor massmedial uppmärksamhet kände jag mig manad. Lite underhållande är boken. Om man tar den för vad det är. Boken får fem skjutna älgar av tio möjliga.

Underbara dagar framför oss

Under min lilla semester från bloggandet har jag bland annat hunnit läsa en hel del. Några av dessa böcker kommer jag att bygga upp blogginlägg kring. En av dessa är Henrik Berggrens biografi över statsminister Olof Palme. I Underbara dagar framför oss skildras Palmes ursprung, uppväxt och karriär. Det är, utifrån flera perspektiv, en fascinerande läsning.

Olof Palme föddes 1927 och dog en allt för tidig död 1986. Denna tidsperiod utgör ett minst sagt dynamiskt kapitel i svensk historia, och Berggren har gjort en helt sanslös research där samtliga händelser värda en notis i historieböckerna berörs och i de flesta fall benas ut.

Under Palmes levnadstid blommade det svenska folkhemmet ut. Det är förmodligen inkorrekt att enbart tillskriva Olof Palme denna utveckling. Folkhemstanken hade funnits där sedan sent 20-tal och begreppet lanserades redan innan Palmes födelse, men det är samtidigt svårt att bortse från att Palme genomförde många reformer som vilade på social- och ekonomisk rättvisa. Kollektivet gick före individen och Sverige var ett internationellt föregångsland när det gäller välfärdsfrågor.

Olof Palme blev samtidigt en symbol för såväl kärlek som hat. Det fanns inget mellanting. Antingen hyllade man Palme, eller så avskydde man honom. Det finns flera orsaker därtill. Några anledningar var, enligt min mening, de kontroversiella uttalanden som Palme gjorde i internationella affärer. Som de flesta vet kritiserade han bland annat Francoregimen, som han kallade "Satans mördare" och Usa:s bombningar av Hanoi. I de senare fallet gjorde han kopplingar till nazismen. Han engagerade sig också mycket aktivt i Sydafrikafrågan där han fördömde apartheid. Dylika ageranden och uttalanden genererar starka fiender. Samtidigt sågs Olof Palme som Sovjetvänlig och många av hans antagonister gick så långt att det ansåg honom vara en rysk spion som enbart hade ett mål på sin politiska agenda: att sälja Sverige till Ryssland.

Man får också komma ihåg att tidsandan var en annan. Sverige hade en djup tradition av ett klassamhälle där varje medborgare visste sin plats. När Palmes (eller snarare de socialdemokratiska) reformer genomfördes sågs de som revolutionära av den konservativa och svårflirtade adeln och högeranhängarna i Sverige. Palme retade helt enkelt upp många. Det är därför orimligt att tro att det senare mordet på Olof Palme genomfördes av en ensam och uppjagad missbrukare.

I dagarna gick en dokumentär som heter De sista proletärerna. Den skildrade fotbollslaget IFK GÖTEBORG som med små medel och spelare med vanliga kneg lyckades vinna UEFA cupen- dåtidens champions league. I dokumentären görs flera associationer till Palme och hans tidsanda. En för alla, alla för en. Det kollektiva, laget, framför individen. Så skapas, enligt dokumentären, ett vinnande koncept och en framgångssaga. Den nya tiden kom efter mordet på Olof Palme. Personligen är jag inte övertygad om detta. Under större delen av Palmes politiska liv rådde en svensk framgångssaga. Den hade sin grund i en idétradition som utvecklats innan Palme kom till makten. Palme själv han mot slutet av sin karriär se början till ett tydliga strukturella förändringar. Dessa förändringar slog igenom på 90-talet och präglar dagens samhälle.

Olof Palme skildras mestadels med värme i Berggrens bok, men samtidigt lyfts hans envisa, karriärlystna och hårda nypor fram. Läs Berggrens bok, det är ett unikt stycke samtidshistoria och en av de bättre biografier jag har läst. Att enbart tro att allt var bättre på Palmes tid är naivt. Sverige var ett annat land på många olika sätt. Så Björn Afzelius tar tyvärr i från tårna när han berättar för sin dotter hur det var på "Mäster Olofs tid" i nedanstående låt...