Beltane!

Idag infaller Valborgsmässoafton. För de allra flesta är det en högtid där man hälsar våren välkommen. Att man traditionsenligt tänder eldar, eller s.k. majbrasor, grundar sig i modern mening i att man genom eldarna ville skrämma bort onda andar och häxor. Valborg, som har namnsdag den 1:a maj, levde enligt sägnen på 700-talet och blev under Medeltiden lite av en skyddssymbol mot just onda andar.

Ursprungligen är dock Valborgsmässoafton en gammal hednisk tradition som kelterna firade. kelterna firade in maj månad, precis som vi gör nu, och använde sig också av stora eldar. Högtiden kallades för Beltane. På senare år hålls årligen en Beltanefestival på Irland den 30:e april som hyllning till den hedniska livsstilen och högtiden. Valborgsmässoafton är således inte i närheten av en kristen högtid. Tillsammans med midsommar är det just Beltane som ligger mig varmast om hjärtat.

För gemene man har högtiden blivit starkt förknippad med alkohol och fylla. Ungdomar ser högtiden som den självklara festarhelgen och deras föräldrar känner oro för deras ungdomars förehavanden. Lite av en "amatörernas afton" ur ett ungdomsperspektiv. Förr oss som varken är unga längre eller har några barn/ungdomar att oroa oss för, är Valborg egentligen som vilken annan dag som helst.

För ett decennium sedan släppte mitt band vår andra demo. Till saken hör att vi faktiskt hette, eller snarare heter just Beltane. Jag kan inte ta credit för att ha kommit på bandnamnet, men givetvis är det ett av de allra bästa bandnamn jag hört i den genre vi spelar. Även jag har varit ung en gång i tiden och dragit ett par fjortisfyllor på Valborg. På nedanstående bandfoto, som är över tio år gammalt, är Lorden förvisso ingen fjortis. Men som en hyllning till Beltane kan det vara värt att publicera ändå.

Vad kvällens firande har för oväntade turer har jag ännu liten vetskap om. Men förhoppningsvis blir det lite umgänge i goda vänners lag och kanske så småningom belägring av en uteservering. För er som väljer att fira traditionsenligt genom att besöka en eld, kan ägna en tanke åt denna högtids egentliga ursprung. För att ni ska komma i stämning till det ämnar jag nedan publicera en mycket vacker komposition av den kanadensiska sångerskan och kompositören Loreena McKennitt. Hennes Beltane Fire Dane skickar, stämningsmässigt, er tillbaka till de gamla hedniska kelterna på studs. Enjoy och ha ett trivsamt firande av BELTANE!

Nattsvart realism

Igår stod återigen kollektivt filmtittande på agendan. Söndagar är skräddarsydda för den typen av aktivitet. Efter att ha sökt igenom den lokala filmbutikens sortiment enades vi om att hyra Leo, regisserad av den svensk-libanesiske regissören Josef Fares. Tillsammans med Lukas Moodysson är nog Fares den som anses vara svensk films stora påläggskalv. De flesta förknippar nog Josef Fares med filmer som Jalla Jalla! och Kopps. Till skillnad från dessa filmer, som har en ganska lättsam underton, är Leo en nattsvart och blytung realistisk skildring av dagens Sverige.

Filmen kretsar kring tre kompisar, Shahab, Josef och Leo. I filmens inledningsscen firas den sistnämndes 30-årsdag. Allting är frid och fröjd. Leo blir uppvaktad av många kompisar, är ömsesidigt förälskad i sin flickvän och har precis slutat att röka. Kort sagt: Leo är en vanlig kille, vars liv leker. Han är glad, positiv och sympatisk. En bra kille helt enkelt.

På vägen hem från festen förändras dock Leos liv drastiskt. I Stockholmsnatten råkar han och flickvännen Amanda stöta på två gangsters (Jugoslavisk maffia?), som synnerligen oprovocerat förnedrar Amanda och brutalt misshandlar Leo. Trots att paret gör allt för att glida ur den obehagliga situationen på fredligt vis, ger sig inte förövarna. Under förevändningen om att Leo är en "fitta", som ska lära sig att visa respekt, misshandlas paret ännu mer brutalt. Leo får en pistol upptryckt i gommen och det hela slutar med att Leo blir skjuten i benet och flickvännen Amanda i magen. Amanda avlider sedermera på sjukhuset i sviterna av skottlossningen.

Det som Leo och Amanda blir utsatta för är långt ifrån fiktion. Sverige är idag inget säkert land. Innebörden av ordet respekt har på kort tid genomgått en förvandling. Från att vara synonymt med en korrekt och artig behandling av medmänniskor är respekt idag översitteri, makt, våld och terror. Klimatet i våra städer, främst nattetid, främjar många situationer som Leo och Amanda råkar hamna i. Ungdomsgäng, eller som i detta fall, rent kriminella vill sätta sig i respekt. Det kvittar vilka som kommer i deras väg. Som medel använder de oprovocerat och besinningslöst våld, hot och förnedring. Ibland kan det till och med eskalera i mord. Ha fallet Riccardo eller den dödsmisshandel som ägde rum härmoåret där offret sa till förövarna att inte urinera på en husfasad. Eller se för den delen ett avsnitt av Efterlyst som går på torsdagar på tv3.

Givetvis förändrar händelsen Leos liv. Han blir avskärmad och skyller Amandas död på sig själv. Hans kompisar, familj och närhet gör allt för att stötta Leo. Men i en värld där respekt, och att kunna stå upp för sig själv, är synonymt med manlighet och överlevnad, känner sig Leo förfärad över att han inte gjorde något. När sedan varken antidepressiva medel eller psykologens floskler hjälper, börjar det gå utför för Leos verklighetsförankring. Droppen som får bägaren att rinna över är polisens tafatthet. De undanhåller fakta om utredningen, har en allmänt inkompetent inställning och verkar stå maktlösa, precis som i det verkliga livet. Det finns inga utvägar kvar. Leo har bestämt sig för att ta lagen i egna händer och hämnas. Trots att kompisarna råder honom till att inte göra det bestämmer de sig för att ställa upp på sin kompis. De ser ju hela tiden på nära håll hur Leo lider och hur hans liv och personlighet sakta men säkert bryts ner.

En tillfällighet förändrar alltså "en helt vanlig kille" till att sätta sig över lagen och behöva tillämpa öga för öga, tand för tand-metoden. När rättssystemet och samhället sviker finns inte så många andra utvägar. Ett känt ordspråk förtäljer att "våld föder våld" och det är givetvis sant. Men roten till problemet ligger här hos politiker och vuxna, som har tillåtit att samhällsklimatet har blivit på detta vis. För oss som lever i (det oskyddade) samhället är tyvärr inte det här någonting nytt. Leos öde skulle faktiskt kunna vara både ditt och mitt. Det gör att filmen i allra högsta grad berör. Filmen är nattsvart realism, som kanske inte är optimal för ett söndagsbakis nervvrak. Den är dock klart sevärd och ger en bra plattform till eftertanke. Därför tycker jag att ni bör se den. Då får ni också veta hur Leos öde slutar...

Bloggen rullar på

Från början var Lordens blogg ett testprojekt där jag tänkte vädra lite åsikter och "skriva av mig" om livet i allmänhet och samhället i synnerhet. Hade inte tänkt på att den skulle bli speciellt långvarig, utan bloggen var snarare menat som en liten knäpp på näsan till alla vanliga bloggare som delar med sig av sina meningslösa liv. Själv ville jag bidra med en lite mer insiktsfull blogg med en lite samhällsbitter touch. Nästan hundra inlägg senare rullar bloggen fortfarande på. Det är kul att innehållet verkar tilltala, eller åtminstone intressera flera läsare än jag från början hade tänkt mig.

På frågan om hur ofta ni läser bloggen svarar 12 stycken att den läses dagligen. Nio stycken läser den flera gånger i veckan. Ett ganska bra resultat, eftersom bloggen inte marknadsförs i kommersiellt syfte. Ambitionen var att attrahera en liten initierad krets och att kunna föra en sansad och saklig debatt kring samhälleliga fenomen på mikro eller makronivå. Det har, med facit i hand, lyckats ganska så bra.

Resultatet av enkätfrågan stämmer ganska så bra överens med den statistik som finns kring bloggen. Fram till idag har bloggen över 7800 sidvisningar. Medelantalet har oftast legat runt 25 unika besökare per dag, oftast runt 30. Toppen har varit på 70 unika per dag. De senaste dagarna har dock besöksantalet reducerats en aning. Den troligaste orsaksförklaringen borde vara vårvädret. Vem orkar sitta inne och läsa bloggar när solen skiner och det spritter i kroppen av vårkänslor?

Nu nalkas sommartider. Trogna läsare lär resa iväg på semester, så även Lorden. Trots det kommer jag inte att ge upp bloggandet. Målet är att som nu, uppdatera bloggen minst några gånger i veckan. Om bloggen inte uppdateras under sommaren med samma frekvens beror det troligen på att Lorden är på turné. Men hav förtröstan! Om Lorden slutar att blogga, kommer ni att underrättas.

Fram till sommaren är det meningen att bloggen ska hållas vid liv i vanlig ordning. Varje dag (helst) ska något nytt finnas att läsa på bloggen. Någon kommentar, inlägg, fråga eller lista. Så fortsätt att hålla er uppdaterade. Ni får gärna komma med idéer och önskemål om det är något ni saknar på bloggen. En sak är emellertid säker. Bloggen kommer inte att förvandlas till en dagbok över mitt liv och de händelser som jag dagligen möter. Bloggen kommer främst att fortsätta att behandla generella samhällsfenomen, men eftersom Lorden och alla vi andra är en del av samhället så är det klart att vissa inlägg ibland kommer att innefatta vardagliga och subjektiva händelser av privat karaktär. Säkert är i alla fall att Lordens Blogg rullar på!

När björkarna susar och ängarna blommar, känner jag att svenska sommaren ska komma.

Väl mött!

Manu Propria, nådens år 2008
Lord Apgar

Edit: Grattis syrran, 32 år idag!

Samuel Huntington och konfliktteori

Den amerikanske statsvetaren och professorn Samuel P Huntington (f. 1927) vållade stor debatt när han 1996 släppte sin bok The Clash of Civilizations - Remaking of World Order, eller Civilisationernas kamp: mot en ny världsordning, som boken heter översatt på svenska.

I boken redogör Huntington för hur världsliga konflikter har uppstått efter det kalla kriget och hur de kommer att se ut i framtiden. Huntington menar att nationella konflikter har spelat ut sin roll. Istället kommer konflikterna i framtiden att bestå mellan olika civilisationer. I Huntingtons terminologi innebär civilisationer främst kulturer och världsreligioner. Det är alltså, enligt Huntington, inte nationella dispyter och angelägenheter som kommer att leda till konflikt i framtiden. istället är det skillnander mellan världens olika kulturella idésystem och världsreligioner som kommer att utlösa konflikter. Huntingtons uppdelning av världens civilisationer ser ut enligt följande:

Vissa civilisationer löper större risk att hamna i konflikt med varandra än andra. Det största konflikthotet ligger, enligt Huntington, mellan den västliga civilisationen, som skandinavien, (väst)Europa och Nordamerika tillhör och Islam. Även den ortodoxa civilisationen löper stora risker att hamna i konflikt med den muslimska. Kina, med sin konfucianism riskerar att hamna i konflikt med oss i väst och med Islam. Den Sydamerikanska civilisationen löper, enligt Huntington, endast risk att hamna i konflikt med USA. Även den sydafrikanska civilisationen riskerar att hamna i konflikt med Islam.

Huntingtons teser är i och för sig inte nya. Beroende på vilken historiesyn man anammar kan man med lätthet finna att konflikter tidigare bestått mellan just civilisationer. Det 30-åriga kriget, exempelvis kan ses som ett religionskrig lika gärna som ett maktpolitiskt. Det speciella med Huntingtons tes är dock att han uteslutande ser civilisationernas religiösa och kulturella skillnader som orsaksförklaringar till internationella konflikter.

Som stöd till sin tes anger Huntington konflikterna på Balkan (tidigt 90-tal) och oroligheterna i Tjetjenien. Även Indien-Pakistan-konflikten kan ses som stöd för Huntingtons tes. Men det Huntington förutspådde har faktiskt fortsatt. Europa försöker ena sig ännu mer och spänningen mellan olika civilisationer trappas upp. Huntingtons bok kom också innan elfte september-attackerna, men även denna händelse stöder ju onekligen Huntingtons teorier. Samma sak med Serbien- Kosovo- konflikten. Ryssland tar (givetvis) det ortodoxa Serbiens parti mot det muslimska Kosovo...

Kritiken mot Huntingtons teorier är att hans teser inte kan appliceras på alla konflikthärdar...än. Huntington ifrågasätts ständigt eftersom hans teorier i förlängningen skulle innebära att utopin om det mångkulturella samhället, där civilisationerna lever sida vid sida från början, är dömt att misslyckas. Och att säga något sådant tycks vara det ondaste man kan säga, inte utanför Europa, men väl inannför. Huntington har vid något tillfälle påpekat att den sydamerikanska massinvandringen som sker till USA, främst via Mexico kommer att splittra nationen och leda till ökad segregation och inre konflikter i landet. Kollar man på gängbildning, segregering och samhällsklimat i USA, så får man anta att det ligger lite i Huntingtons ståndpunkt.

Huruvida Huntington har rätt eller inte är upp till var och en att begrunda. Men nog är hans teser intressanta, då man faktiskt kan applicera dem på i princip alla moderna konflikter. Man kan också ha hans tankar i åtanke när Sverige bygger nya moskéer (nu näst i Skärholmen), ger statligt bidrag för att utbilda Imamer och mottar 100 000 "flyktingar" per år, de allra flesta muslimer. Men Huntington har säkert fel. Tiden lär väl utvisa...

(Frihets)Lista!

Av princip är jag egentligen emot s.k. frågeslistor som florerar på Internet. Men när Big B deklarerade på sin blogg att han ville se just Lorden svara så är det klart att han ställer upp.

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?

I dalen flyger ögonblickets förvirrade handlingar...(Tomas Tranströmer, dikt, Stenarna)

2 . Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?

Luft. Meningslöst att grabba luft om man inte åker i ungefär 90 km/h med en bil och sträcker ut sin kupade hand genom fönsterrutan. Då får man nämligen det perfekta fiktiva bröstet...

3. Vad var det senaste du såg på tv?

World Poker Tour (igår natt)

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:

23:04 (rätt svar 23:14)

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?

Neil Youngs senaste platta

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?

Svettade ur mig en helgs osunda leverne och ångest genom ett 7 km långt löppass.

7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?

Ett gruppfoto från Kalles 27-årsfest

8. Vad har du på dig?

Svarta träningsbrallor och bar överkropp. Nyduschad och ensam i hemmet som jag är.

9. Drömde du något inatt? I så fall - vad?

Last night I dreamt that somebody loved me...Eller nå´t.

10. När skrattade du senast?

Det var igår. Fem medelålders och bakfulla grabbar hyrde den mediokra filmen Mr Woodcock i lättsamhetens tecken. Vissa skruvade scener. Dålig humor förvisso, men här har ni filmens roligaste klipp:



11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?

En stor filmtavla med en galen Jack Nicholson från filmen Gökboet hänger ovanför min säng. Filmen är mycket bra, och mannen som sover i sängen är också lite galen ibland.

12. Har du sett något konstigt på sistone?

Ser konstiga saker varje dag. Tanten på närbutiken med cigg i mungipan som demonstrativt blockerade vägen för alla kunder var lite konstig.

13. Vad tycker du om den här utmaningen?

Utmaning? Vet inte ens varför jag bemödar mig att svara på detta fjortispåhitt. Skyller på Big B. Men för att svara rakt: jag gillar den inte.

14. Vilken var den senaste film du såg?

Förutom Woodcock då, andra halvan av Bourne Identity. Hann precis lagom hem till att TV4 hade kört sitt sjok av nyheter och reklam mitt i filmen.

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?

Ett liv antar jag. Skulle vilja resa endel. Bara leva livet. Investera i fastigheter också troligtvis.

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.

Har dokumenterat mina dagliga förehavanden sedan 1998. Lordens memoarer kan bli en en framtida "best seller". Eller inte.

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?

Hypotetiska och helt orealistiska frågor kräver sitt svar. Givetvis skulle världen släckas ner och tillsammans med 1000 unga flickor skulle Lorden få möjlighet att skapa en helt ny civilisation. För att ta Sven Invars slagdänga till en helt ny nivå: Börja om från början, börja om på nytt!

18. Tycker du om att dansa?

Jag dansar aldrig nykter. Knappt ens onykter nuförtiden.

19. George Bush?

Ser ut som Nicke Nyfiken. Världspolitik är dock inga enkla saker. Den som tror att tiden efter George Bush kommer att bli mer stabil eller bättre kan nog börja tänka om. Same difference. USA:s tid som hegemoni har sedan en tid börjat rinna ut. Givetvis föraktar jag Bush, men om ni tror att någon muslimsk alternativt konfuciansk hegemonisk erövrare är en bättre ersättare till Bush så får ni nog tänka om.

20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?

Ge upp. Inte tänkt på alls. Om jag blir pappa så får nog modern vara med och bestämma ganska mycket i denna frågan. Det är enklare att säga vad de inte ska heta.

22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?

Jodå, Sverige har dock varit det bästa landet att vara bosatt i förut. Det är jag övertygad om.

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?

It´s full up here, but you can always try downstairs!

24. Vilka fyra personer vill du ska svara på de här frågorna?

Ingen. Nu är det slut med fånerierna. Är dessutom vansinnig. Min dator beter sig som en fåntratt.

Man MÅSTE vänja sig

Det finns ett ordspråk som säger att en bild säger mer än tusen ord. Denna gång besparar jag er ett mastodontinlägg. Titta, lyssna och begrunda.

- Ett liv i kontemplation!

Motvind

Ibland känns allting hopplöst. Som att ens liv är ett korthus som är på väg att falla ihop. Så känns det just nu. Det mesta går emot Lorden. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka så ibland. Alla människor har toppar och dalar. Det gäller dock att så ofta som möjligt ligga på en jämn nivå. I landet lagom är just lagom bäst.

Ett av mänsklighetens största problem är att vi aldrig är nöjda med vår tillvaro. Det kan tyckas vara ett trivialt problem för oss medborgare i den industrialiserade världen. När vi här i Europa har sådana känslor trots att vi relativt sett är både rika, friska och mätta. Men faktum är att problem och välmående är relativa begrepp som alltid måste sättas in i sin rätta kontext. Man måste alltid ställa begreppen i relation till den omdelbara omvärld man befinner sig i.

Hur många av oss har inte drömt oss tillbaka till våra barndoms- och ungdomsår med föreställningen om att allt var så probelmfritt då? Åtminstone har man föreställningen om att dåtiden problem var verkligt triviala. Man fick inte chans på den där bruden (ack, man visste inte vad kärlek var), man grämde sig över att man inte hade alla rätt på ett prov (skitsamma, alla kommer ju ändå in på universitet som vill) eller "fan jag är 5 cm kortare än Kalle" (nu är jag ju 20 cm längre än "Kalle") etc. Men ack så fel. I den rätta kontexten var dessa problem verkliga problem. För en tolvåring kanske dessa problem är lika stora som en skilsmässa för en vuxen, eller vad man nu kan tänka sig för vuxenproblem.

Samma sak är det när man talar i termer av rättvisa. Vi skiter fullständigt i att världens resurser är helt åt helvete snett fördelade. Vi jämför med våra kompisar, med våra grannar eller med medelsvensson. Om merparten av oss svenskar har råd att åka till Thailand tre ggr/år så upplever man det som orättvist om man själv inte har det. Om din bästa kompis får tillbaka 15 000 kronor i skatteåterbäring, så upplever du det som orättvist om du själv bara får tillbaka 2000 kronor.

Samtidigt kan du bli avundsjuk på någon som har ett så trevligt förhållande och/eller trevliga barn. När du själv skaffar dig pojk- eller flickvän så vill du vara singel igen, eller upptäcker att det där med barn kanske inte alls var så som du hade tänkt dig. Trots vetskapen om att människan aldrig blir nöjd och insikten om hur hon fungerar så kommer dessa dalar ibland ändå. Insikt är inte alltid bara posititvt.

Under hela veckan har en obehagskänsla infunnit sig hos mig. Det känns som att det nämnda korthuset snart faller ihop. Det är svårt att sätta fingret på vad det är. Vardagen rubbades idag av att Lorden fick identifiera sig mitt på ljusa dagen för civilpoliser. I ensamt majestät var jag på väg hem på lunch då en suspekt bil gled förbi. Paranoid som jag är misstänkte jag antingen poliser eller okända män som av någon anledning ska plocka mig. Promenaden fortsätter varpå bilen kör runt och möter mig framifrån. Ut hoppar en man i 35-årsåldern och frågar vad jag heter. När jag frågar vad det är frågan om visar han sin polisbricka och ber mig samtidigt att identifiera mig. När jag fumlat fram mitt körkort och uppgivit mitt namn sätter han sig i bilen med sin kompanjon och säger att jag inte är den man de söker. Under loppet av 30 tio sekunder har de mest konstiga tankar flugit förbi i mitt huvud. Kvar står jag på trottoaren och knallar med en axelryckning hemåt. En Kafka-liknande händelse som kunde fått den mest stabile person att titta i nyckelhålet några extra gånger då ljud hörs i trappuppgången, eller stå vid persiennerna när bilar far förbi utanför lägenheten. Egentligen borde man vara lugn som en filbunke. Jag, som för tillfället inte är allt för stabil, klarar dock inte det. Istället tenderar jag att bli paranoid av dylika händelser och utvecklar en obekvämskänsla inför en framtid där allt går emot Lorden. Inatt är det motvind i Lordens liv. Av erfarenhet vet jag att mina dalar inte är alltför beständiga. Några timmars sömn och imorgon har vinden vänt. Andas jag redan medvind? Näe, tänkte väl. Men imorgon så.

Tankar kring fallet Engla

Det är svårt att undgå att bli berörd av fallet Engla. För en någorlunda normalt funtad människa är handlingen att mörda en oskyldig och okänd flicka såväl ondskefull som obegriplig. Jag får erkänna att jag omdelbart misstänkte att mördaren/bortrövaren fanns i Englas omedelebara umgängeskrets. Statistik och flera tidigare fall talade för det. Men jag hade fel.

Att en okänd gärningsman för bort och dödar barn är mycket ovanligt. Det är dock inte unikt. I debatten nämns ofta Ulf Olsson, som för ett par år sedan bland annat dömdes för mordet på en tioårig flicka flicka från Hörby 1989. Den självutnämnde seriemördaren Thomas Quick (http://lordensblogg.blogspot.com/2007/10/bigfoot-orang-pendek-nessie-och-thomas.html) nämns inte i dessa sammanhang, eftersom han av de flesta experter är en mytoman.

Att Englas mördare, Anders Eklund, till slut åkte fast beror främst på bisarra tillfälligheter. Mördaren och offret fotades nämligen precis innan gärningen av en oberoende person som testade sin nyinköpta kamera. Detta är en händelse som däremot är helt unik i kriminalhistorien. Snacka om att storebror ser dig. Om denna osannolika händelse inte hade inträffat hade Eklund med stor sannolikhet fortfarande varit en fri man. Det i sig är en skandal av rang.

Sommaren år 2000 begicks ett kvinnomord i Falun. Vittne till mordet blev en 16-årig flicka som kunde uppge ett tydligt signalement på gärningsmannen. Polisen kunde också säkra DNA från förövaren. Efter flera turer i målet och en brottsplatsanalys kom polisen fram till teorin om att förövaren kunde vara lastbilschaufför till yrket. Utredningen kom inte längre och sex år senare togs fallet upp igen i tv-programmet Efterlyst. Inslaget resulterade i flera tips, varav ett utpekade Anders Eklund som tänkbar gärningsman.

Det faktum att Anders Eklund hade starka kopplingar till det geografiska området, var ytterst lik flickans signalement av gärningsmannen, lastbilschaufför till yrket och dessutom en tidigare straffad sexualbrottsling verkade inte bekomma polisen. Av någon okänd anledning togs inte tipset på allvar. Om polisen hade haft en liten gnutta kompetens hade man för över ett år sedan satt stopp för en förmodad seriemördare. Därmed hade också tragedin i Stjärnsund kunnat undvikas. Det är nästan lika obegripligt att förstå polisens passiva agerande som Eklunds illgärningar.

Risken är nu att Eklunds två erkända mord och ett våldtäktsförsök endast är toppen av ett isberg av ouppklarade brott. I sitt yrke har han rört sig över stora geografiska ytor, och eftersom han verkar ha valt sina offer på måfå är risken stor att han har begått flera brott av allvarlig karaktär. Det är heller inte troligt att han mördade en person år 2000, höll inne sina sjuka begär och fick ett återfall åtta år senare genom att i nyktert tillstånd döda en helt oskyldig liten flicka. Eklunds rationella (och normala) beteende före och efter mordet på Engla kan bara tyda på att mord och övergrepp torde ha varit ett stående inslag i hans skruvade vardag.

Vad bör då påföljden av Eklunds brott bli? Etablissemanget med gärningsmannaprofilsexperten Ulf Åsgård i spetsen hävdar att det troliga blir livstids fängelse. Visserligen kommer säkert en stor psykiatrisk undersökning att göras, men hur ska man ställa sig till det resultatet? Utifrån våra normer är man givetvis gravt sjuk om man en solig våreftermiddag får för sig att mörda ett främmande barn. Det ska emellertid inte spela någon roll i detta fall. Anders Eklund har före och efter dåden fungerat normalt. Han har synts skoja på en mack, beställt pizza och småpratat med personal, arbetat och absolut inte visat några tecken på att må dåligt eller ha ångest efter mordet. Om man kan fungera så rationellt finns det heller ingen anledning till att INTE dömas till fängelse.

Jag har tidigare tagit avstånd från dödsstraff på bloggen, men ibland måste man aktualisera den debatten. Sådana här sjuka brott får förmodligen de flesta av oss att känna sådan vrede att man återigen vill tillämpa den urgamla seden "öga för öga, tand för tand" som rättsprincip. I allt mörker kring historien om Engla finns det dock några positiva inslag. Den sammanhållning och gemenskap som framför allt Stjärnsunds invånare uppvisade i sitt frivilliga sökningsarbete var en sådan sak. Poliskommissarie Sven Åke Petters humana ihopbrytning när han förklarade att Eklund erkänt och att Engla var död en annan. Det tyder på att det fortfarande finns människor som bryr sig i denna allt som oftast dekadenta, sjuka och onda värld.

Svenska polischefer

Leif GW Persson är känd för att kritisera den svenska polisen. Han gör det i debattartiklar, som sidekick i TV-programmet Efterlyst och i sina kriminalromaner. Perssons senaste bok Faller fritt som i en dröm utgör inget undantag. Bokens tes, som får ses som fiktiv, är att Palmemordet iscensattes av några SÄPO-poliser. Förutom att poliserna är mördare utmålas de som oerhört kallhamrade och osympatiska människor. I en sidohandling kämpar även poliskommissarien, tillika rättshaveristen, Evert Bäckström med att sprida skit omkring sig och frambringa sin egen tes kring statsministermordet. Också han en orehört osympatisk person. Även om GW skriver fiktion finns det säkerligen en liten (eller stor) gnutta sanning bakom personporträtten. Som professor i kriminologi arbetar GW nära polisen och lär ha god kännedom om personalens kompetens, egenskaper och olater.

Att den svenska polisen har problem är allmänt känt. Om det vittnar bland annat svårigheten att få fast barnmördaren i Arboga och den handfallenhet polisen uppvisar inför den organiserade brottsligheten. Det största problemet torde ligga i det ledarskap som tillämpas. Ledaren, chefen, har alltid det yttersta ansvaret för verksamheten. Chefen visar vägen med prioriteringar, attityd, inställning och krav på sina underordnade. Givetvis ska chefen också ha stora krav på sig själv.

Svenska polischefer har genom åren saknat den där riktiga auktoriteten som genast entusiasmerar medborgarna och invaggar oss i ett lugn. Det är också sådana chefer som ser till att saker blir gjort och att verksamheten gör rätt prioriteringar. En polischef måste ständigt förhålla sig kritisk till verksamheten och kontinuerligt utvärdera varför man inte löser tillräckligt med brott.

Utan att ha haft följande personer som chefer kan jag med lätthet avfärda dem som bra utifrån mitt medborgarperspektiv. Riksfjanten Björn Eriksson uträttade inte mycket under sina år som rikspolischef. Idag arbetar Björn som landshövding i Östergötland. Han figurerar således ofta i media (både i artiklar och i debattprogram) och har milt uttryckt inte imponerat på Lorden.

Den förre chefen för länskriminalen Leif Jennekvist lyckades visserligen lösa mordet på Anna Lindh. Till det brottet hade han dock obegränsat med resurser. Jennekvist lyckades inbringa ett helt ok förtroende som naggades rejält i kanten när han några år senare misstänktes för brottsprovokation och var troligen inblandad i härvor där han brutit mot källskyddsprincipen etc.

Den polischef som syns mest i media just nu är Carin Götblad. Som länspolismästare i Stockholm axlar hon ett stort ansvar. Förutom att Götblad har överbettet emot sig ger hon ett mycket sympatiskt intryck. Götblad har blivit vald som årets chef och kör minst sagt den mjuka linjen. Att det behövs mjuka perspektiv och att Götblad är en bra chef tänker jag inte ifrågasätta. Däremot är hon som chef ett skyltfönster för hela den svenska polisen. Hennes uppträdande och uttalanden sätter stor prägel på hur det svenska folket uppfattar poliskårens attityd, inställning och kompetens. Carin Götblad är ingen auktoritet. Hon är mormorssnäll och har talat som invigningstalalare på gayfestivalen Pride 2005. Hon har också blivit utvald till årets hetero av de homosexuella. När hon i förra veckan medverkade i ett TV-program satt hon försynt och påstod att man var tvungen att tillvarata alla egenskaper som gaypoliser har, eftersom de är så underbara människor. När en kvinna sitter, med låg röst och ett nervöst skratt, i TV och berömmer alla gaypoliser i Sverige och samtidigt är en av Sveriges högsta polischefer, sänder det signaler till samhället. Sverige vill ha politiskt korrekta chefer som är alla till lags. Signalen till de hårda, tuffa och kriminella gängen, förortsgangstrarna och andra är att de kan räkna med att bli bjudna på bullar om de fortsätter att begå sina brott.

I mitt fotoalbum finns ett lite speciellt kort. I Visby 1998 står en halvsliten Lord och klappar en polishäst. På hästens rygg sitter en medelålders kvinna med kraftigt överbett och ler in i kameran. Jag minns att jag bad om att få hoppa upp på hästen och sätta mig bakom henne för en posering. Hennes mjuka svar var "njae nej hehe, du kan få klappa hästen och ta en bild istället". Den dåvarande ridande polisen Carin Götblads mjuka tonläge hade en lugnande inverkan på en i övre tonåren berusad Lord. Jag är inte säker på att samma mjuka framtoning blidkar en förhärdad yrkeskriminell.

Museer har blivit de intellektuellas högborg

Jag har tidigare kritiserat Alliansen för att stöda politiska åtgärder som reducerar medborgarens intresse för kultur. Då tog jag deras förslag kring avgifter för boklån på biliotek som exempel (http://lordensblogg.blogspot.com/2007/10/gratis-bokln-p-bibliotek-en.html). Lyckligtvis har inte det förslaget sjösatts än. Bra så.

Att det finns ett stort intresse för vårt kulturarv i Sverige vittnar ett TV-program som Antikrundan om. SVT:s långkörare har precis klarat av sin 20:e säsong och varje vecka lockade programmet runt två miljoner tittare. En fantastisk siffra för ett folkbildande program som går stick i stäv mot de övriga fördumningsprogrammen som det mesta av TV-utbudet består av.

Visserligen kanske många tittare snarare finner ett intresse av att se saker värderade än att få en historia, och en berättelse, kring föremålen. Men av två miljoner tittare borde åtminstone en ansenlig mängd av dessa vara genuint kultur- och historieintresserade. Därför råder det inget tvivel om att många av Sveriges medborgare borde sukta efter samhällets främsta bildningscentrum, våra museer. Att gå på museum har, enligt min erfarenhet, varit förenat med att vara bildad och kulturell. "Vanligt folk" eller medelsvensson har inte lockats.

Alla läsare har besökt ett museum åtminstone någon gång. För de flesta säkert under tvingande omständigheter i skolsammanhang. Men hur många av er har gått frivilligt? Hur många vet ens om vilket utbud av kultur- och idéhistoria som finns nära dig i just din stad och på dina lokala museer? Inte speciellt många är min gissning. Samtidigt vet jag om att flera av de som läser här är notoriska anhängare av just Antikrundan.

Här har alltså kommunala, regionala och nationella makthavare en jättechans att verkligen tillgodose medborgarnas intresse för vårt kulturarv. Tar man det tillvara? Nej, istället för att göra kulturutbudet folkligt satsar man på samma dolda marknadsföring, som enbart den intellektuellt bevandrade uppmärksammar, samtidigt som man försämrar förutsättningarna för att göra museebesök till ett naturligt vardagsinslag hos gemene man. Sedan Alliansens makttillträde har entrén på våra museer nämligen blivit avgiftsbelagd. Helt bisarrt. Även om jag personligen gärna kan betala en slant för att få se på konst, svenska allmogeskåp, utställning om vikingar mm, är jag övertygad om att entréavgiften blir ytterligare en anledning för den ovane museebesökaren att förbli ovan. Senast idag strosade jag omkring på ett museum, vars utställningar jag är övertygad om hade tillatalat många.

2006 gav Sverige drygt 29 miljarder kronor i bilaterala och multilaterala bistånd. Med dessa enorma summor i baktanke borde staten kunna erbjuda Sveriges medborgare kunskap om vår kulturella och historiska identitet gratis. Det är det minsta man kan begära. Istället ökar staten glappet mellan gemene man och museebesökaren. Museer har idag i högre grad än förut blivit de intellektuellas högborg.

Fiaskoförutsättningar för Lapgar Open slutade i succéturnering

Förutsättningarna för den tredje upplagan (men årets andra) av Lapgar open var minst sagt fiaskobetonade. Att tunga pjäser som Holk, Rajja, Whinnen, Eddie, Katten, Fir, Rars, Olsson, Lill, Wilson, Bjarnolf, Big-B, Don Askling, Svedlund och andra, som vanligvis gillar att lira poker prioriterade andra saker före turneringen, gjorde att den förmodade uppslutningen skulle vara låg.

När jag på morgonen skulle registrera mig till turneringen och skrev in lösenordet visade det sig att det inte gick. Vansinnig och stressad fick jag tag på Svenska spels kundservice. En av mitt tonfall skärrad "Mathias" lovade att hjälpa mig och åtgärda problemet. Runt klockan 09 ringde han min mobil och meddelade att det nu skulle gå att registrera sig för turneringen med det ursprungliga lösenordet. Lorden nöjde sig med detta, och sugen inför kvällens spel kunde han slappna av. Runt 11-snåret ringde dock en polare och påpekade att det fortfarande inte gick att registrera sig på turneringen. Eftersom Lorden tillhör den koleriska kategorin (se tidigare blogginlägg) blev han vansinnig och bestämde sig för att ringa upp det nummer som hade ringt till mobilen två timmar tidigare.

I luren möts jag (ja, jag upphör här med tredje person singular. Lorden och jag är samma person) av en mjuk tjej/tant som bryskt får veta att jag söker "Mathias". Jag blir omedelbart omkopplad och får tag på en Mathias och börjar redogöra för att problemet med registreringen inte är åtgärdat. Mathias i andra luren verkar helt oförstående och efter att ha tagit emot högljudd information i trettio sekunder får han fram att det är fel Mathias jag pratar med. Han ber mig att vänta så att han kan få tag på rätt Mathias. Följande konversation hörde jag då i bakgrunden:

- Mathias, det är någon som söker dig. Han säger att ni har pratats vid på morgonen. Det är om någon privat turnering som inte fungerar

- Men va fan, jag hjälpte ju honom. Hur har han fått tag på det här numret? Låter han arg?

- Inte vet jag...Ja, det gör han.

Sedan återkommer "fel" Mathias till luren och säger att "den riktige Mathias" inte finns på plats. Sedan blir jag uppmanad att återigen ringa det generella kundtjänstnumret. Sagt och gjort. Denna gång får jag tala med Lennart. Han har fullt upp med att försöka hitta min turnering, trots att jag beskriver när den ska gå av stapeln och vilket nummer den har. Han verkar stressad av mitt tonfall och ber att få återkomma. Trettio minuter senare ringer den rätte Mathias upp och säger att han omregistrerat min turnering och att det nu ska vara fritt fram. Äntligen, utbrister jag och tillägger att etablissemanget aldrig kan stoppa Lapgar Open.

När väl turneringen drar igång klockan 19:15 meddelar en tjejkompis att hon precis har missat registreringen. Vi är därmed åtta tappra spelare som är väldigt entusiastiska trots den glesa uppslutningen. Den här gången är det verkligen kvalitet framför kvantitet. Nästan samtliga tillhör ett gäng som känt till varandra under10- 20-talet år faktiskt. De tappra var (in no particular order): PokerS, KenLemonad, retle, Lapgar, Mario, Jimpa666, OldYellow och Dorlaath. All heder till er grabbar!

Givetvis är humöret på topp. Den på förhand självutnämnde segraren retle förvånar alla efter bara några händer när han ställer all in efter visat bord. Till allas förvåning synar OldYellow med mellanpar, som står. Retle hade ställt tom med AK. Nästan samtliga spelare är sedan kvar under återstående timme. Endast Mario ryker precis innan pausbreaket. Bland annat efter att ha fått spö med två par mot en floppad triss (med pockets på hand) av Lorden himself.

Nästkommande timme består av ställningskrig. Nästa att åka är Dorlaath som blir utslagen av undertecknad, även Jimpa666 får se sig slagen av mig. Den sista sessionen är det alltså fyra spelare kvar. Samtliga med nästan lika många marker. Man kan ta på spänningen. Att gå med en höjning pre flop kan vara både vinnande och förödande. OldYellow, som tappat lite, går all in med K-6 och får syn av mig med AA. När bordet är visat har han träffat både en K och en 6:a, den sista givetvis på rivern. När OldYellow några händer senare möter PokerS med AK mot 44 träffar PokerS en 4 på river, men det ger samtidigt OldYellow en stege. Många pikar ges till OldYellow som stundtals har oerhörd tur.

Eftersom bara två spelare får pengar är de tre kvarvarande spelarna nu rejält på tårna och nervösa. Speciellt när två av dem är Lorden och O som ni läsare alla känner till. O och jag har ungefär lika mkt marker när han plötsligt ställer all in pre flop. Eftersom jag har JJ kan jag inte göra annat än att syna. Man kan inte släppa JJ när man befinner i en dylik situation. Vilka händer ska man spela då egentligen? Sitta och vänta på AA? Då hinner blindsen äta upp dig. Hursomhelst står mina JJ och jag kan för en gångs skull skrika av glädje här hemma. ITM (in the money) och dessutom få sätta O på bubblan. Skönt.

I heads upen får jag återigen (efter en tids böljande fram och tillbaka) JJ, OldYellow går all in, jag synar. Han visar en skräphand och segern i Lapgar Open 2 är LORDENS. Riktigt skönt eftersom det är mer prestige än ekonomisk vinst i dessa privat anordnade turneringar. För den intresserade så vann jag den blygsamma summan på 480 kronor.

Med tanke på strulet innan och tjatet på folk om att vara med, utan gehör, så tänkte jag att detta var sista Lapgar Open. Men vi som ändå lirade hade nog väldigt trevligt och en rolig stund. Det behöver inte alltid vara 15 + spelare för en lyckad turnering. Givetvis är jag i skrivande stund nöjd över att ha vunnit, men kanske ser jag en öppning för en ny Lapgar Open i framtiden. Då kanske med bättre upplsutning.

Vill avslutningsvis tacka samtliga spelare för god match, gott uppförande och en underhållande turnering. Bis später!

Aprilskämt är ett stående inslag i den svenska vardagslunken

Av tradition är den första april en dag då det är legitimt att lura sin omgivning. Släktingar, vänner och framför allt massmedia försöker sig på åtminstone någon bluff under dagen. Det kanske mest kända aprilskämtet i Sverige är den s.k. nylonstrumpan över TV:n. Den 1:a april 1962 sändes ett inslag i TV-nyheterna, där man berättade att SVT hade tillgång till ny utrustning i TV-huset. Med hjälp av utrustningen skulle inte medborgarna behöva köpa en ny TV för att få bilden i färg. Det skulle tills vidare räcka med att klippa upp en nylonstrumpa och sätta fast den över bildrutan på den gamla svartvita TV:n. Hur dumt det än låter i dagens moderna värld, så innebar den första april 1962 många uppklippta nylonstrumpor i de sevenska hemmen.

På dagen 46 år senare har man lyckats identifiera ett flertal aprilskämt i medierna. Inget har varit särskilt roligt. Problemet är att aprilskämtet har spelat ut sin roll. Det har i dag publicerats flera s.k. nyheter som med enkelhet hade kunnat misstas för aprilskämt. Faktum är att vi dagligen möts av nyheter som är så bisarra, tokiga och häpnadsväckande att de lika gärna kunde ha varit dåliga skämt. Vår vardag har tyvärr, 46 år efter nylonstrumpeskämtet, blivit ett bestående aprilskämt.

Att politiker som Mona Sahlin, Maud Olofsson, Mats Odell, Tobias Billström, Anders Borg etc har röstats fram till ledande positioner i samhället torde vara det största skämtet av dem alla. Politiken de för är ännu mer löjeväckande. Igår såldes exempelvis det fina svenska varumärket vin & sprit ut till ett franskt företag. Idag möts man av nyheten att den svenska och den danska posten ska slås samman. Folkhemmet är raserat och folkgemenskapen är borta. Heja kapitalism, effektivisering, globalisering, splittring och konkurrens istället.

Klickar man vidare i nyhtesflödet den första april så ser man att den 14-åriga flicka i Eskilstuna som förra året med stor sannolikhet knuffades ner från en balkong av sina föräldrar tvingas att bo ihop med desamma igen. Trots att det föreligger stor risk för att flickan återigen ska bli utsatt för hedersrelaterat våld. Detta förefaller som ett väldigt tragiskt och cyniskt aprilskämt, men är i allra högsta grad allvar. Läs artikeln här: http://www.corren.se/archive/2008/4/1/jnm2oo904cvsooe.xml

Den största pinsamheten i dagens nyhetsskörd, som inte är ett aprilskämt, berör dock pajaserna bröderna Schulman (som i sig är de sorgligaste aprilskämten någonsin). Brödernas s.k. humorsajt 1000 apor lanserades idag. Tillsammans med brödernas bloggar ska man kunna följa de två pajasarnas samtliga skickade och mottagna privata sms. Dessutom ska man man kunna följa varje steg de tar via en gps. Bröderna Schulman ska alltså låta sig övervakas dygnet runt. Deras desperata försök att få vara i rampljuset och deras oerhörda övertro på sig själva som de hippaste kändisarna och de viktigaste personerna i landet är ett stort fiasko i sig. Men det sorgligaste i det här patetiska tilltaget är att deras amibition om att ha en halv miljon besökare i veckan, säkert kommer att nås. Målgruppen de riktar sig till är unga mellan 16 och 30 år. Med andra ord det här landets framtid. Ibland önskar man att man levde i ett enda stort aprilskämt och att man imorgon vaknade upp i den sönderklippta nylonstrumpans- och den svartvita televisionens tid.