Kortslutning i hönsgården

Det var länge sedan som jag gav upp att ens bry mig det minsta om alla dokusåpor som TV-tablån erbjuder. Man stör sig mest på programkoncepten och de medverkande deltagarna. Tyvärr har jag den senaste tiden tvingats att bry mig åtminstone lite om en TV-sänd dokusåpa. Anledningen är att jag är bekant med en av de som medverkar.

Programmet det handlar om heter Mammas pojkar och sänds på prime time, torsdagar på TV4. Programmet går ut på att X antal tjejer ska slåss om att få dejta tre killar. Allt utspelar sig i en jättevilla i något varmt land. Som om inte det (redan ytterst fåniga) upplägget skulle räcka har man spetsat till det hela genom att låta killarnas mammor medverka i programmet. Mammorna bor alltså också i ovannämnda villa.

Trots att bekantingen medverkar är programmet näst intill outhärdligt att genomlida. De medverkande tjejerna är till största del bimbos som givetvis gör allt för att intrigera och underblåsa exakt varje fördom om hur en dum, blåst, utseendefixerad och intelligensbefriad denna typen av tjejer är. Givetvis gör TV allt för att vinkla, precis som den alltid har gjort. Även några av de medverkande mammorna verkar inte riktigt ha allt hemma.

Mammorna har också orsakat endel rabalder och upprördhet bland tjejerna: främst genom vissa uttalanden. En av killarnas mamma sa exempelvis att hon helst inte ville att sin son skulle dejta någon med annan kulturell bakgrund än den västerländska. Anledningen var att hon ansåg att det kunde leda till för många kulturkrockar. Reaktionen från de yra hönsen i villan lät inte vänta på sig. Mammans uttalande beskrevs som hemskt och till och med rasistiskt.

När en annan mamma, vars son är syrian, deklarerade att hennes största önskan är att sonen ska träffa en syriansk tjej reagerades det däremot inte alls. Det reageras heller inte på att hon springer runt och frågar om tjejerna är oskulder eller inte. När en syrian helst vill hänga ihop med en syrian sanses det vara normalt, när en svensk helst vill hänga ihop med en svensk anses det vara rasistiskt. En ganska märklig ekvation, eller? Åsikterna i hönsgården kommer ju någonstans ifrån. Kan det vara så att hönsgården i mammas pojkar är en spegelbild av samhället?

...och fortsatte

Turnelivet för Lorden fortsatte med en Lars Demian-konsert förra torsdagen. Demian kan i vissa hänseenden ses som något naiv, medan i andra pricka helt rätt. Jag har redan sett Demian en gång innan i år. Då var han helt "jävla" ensam på scenen, medan han denna gång ackompanjerades av en ståbasspelare.

Demian gjorde en gedigen insats. Klassiker som Man får vara glad att man inte är död, H&M och Dagen efter igår varvades med briljanta låtar som exempelvis Den glade polisaspiranten. Tyvärr fungerar inte spelstället alls. Man ser dåligt (om man inte är lång och ståtlig som Lorden) och ljudet är rätt lågt. Det drar givetvis ner.

På lördagen bytte turnéschemat genreriktning. Denna dag stod svensk Death Metal på agendan. Gamla hjältarna i Entombed värmde upp före de senaste årens succéband Amon Amarth. Man kan helt klart konstatera att dessa band utan tvekan utgör eliten av svensk hårdrock av idag. Konsertens höjdpunkt var utan tvekan när Entombeds frontman L-G Petrov kallades in på scenen av Amon Amarths tvåmetersdito Johan Hegg. Tillsammans genomförde de den stora hitlåten Guardians of Asgard. Stort!

Jag hade heller inte varit på Arenan (Fryshuset) innan. Rykten sa att konsertlokalen skulle suga. Personligen tyckte jag tvärtom. Visserligen blev det rejält varmt när Amon Amarth smällt av sina fyrverkerier, främst i låten Asator, men det kunde man ju leva med. Helgen avslutades på Skytteholms IP (Solna) där man fick bevittna det framtida historiska ögonblicket då Åtvidabergs FF återigen blev allsvenskt. En underbart härlig helg. Här får ni också Guardians of Asgard med Amon Amarth (feautering LG-Petrov) live från i lördags.

Turnén fortsätter...

Fleetwood Mac var givetvis en positiv och trevlig upplevelse. Konserten fick inte speciellt bra vitsord i pressen, men det vet vi ju alla: journalister har sällan, eller aldrig rätt. Huvudsaken är att man själv är nöjd med spelningen. Mina kamrater, som jag besökte konserten med var av samma åsikt som jag.

Att jag även missade Sverige- Danmark var ju med facit i hand inte speciellt tragiskt. Det som däremot verkligen var tragiskt var matchens resultat. Alla inser att VM-chanserna nu i praktiken har gått förlorade, men man kan inte göra annat än att hålla sina tummar för Malta imorgon. Laget har tydligen inte en enda seger sedan 1993 i ett VM-kval. Den gången mot Estland. Därför torde det vara dags nu igen...

Tillbaka till Konserthösten, som inte än på långa vägar är slut än. Nu på torsdag väntar exempelvis en konsert med Lars Demian. Det blir andra gången i år jag ser honom. Därtill finns en anledning. Senast jag såg honom i somras, var han nämligen riktigt bra. Han körde alla sina gamla klassiker.

Sedan dess har han även släppt en ny platta med egna tolkningar av bland annat Roxettes gamla slagdänga Listen to your heart. Tro dock inte att Demian gör en vanlig cover. Han demolerar allt glatt och gör en riktigt melankolisk tolkning. I sann Demian-anda.

Efterlängtad konsert

Konserthösten 2009 ser riktigt lovande ut. På lördag beger jag mig till Globen där 70-talshjältarna Fleetwood Mac uppträder. Under sin långa karriär har jag alltid misslyckats med att se dem. Nu är det alltså dags. Gänget i bandet är numera över 60 år allesammans men recensionerna har varit bra och den setlist från aktuell turné jag tagit del av verkar lysande.

Konserten till ära bjuder Lorden på en fin bit med Fleetwood. Sångaren Lindsey Buckingham är vid tillfället inte riktigt 60 år, men nästan. Oerhört fräsch för sin ålder och allt dokumenterat drogande får man väl lov att säga. Trummisen Mick Fleetwood ser lika galen ut som vanligt. Enda nackdelen med konserten är att man tyvärr missar Sveriges viktigaste fotbollsmatch på länge. Mot Danmark dessutom. Man kan inte få allt här i livet. Just nu räcker en konsert med Fleetwood Mac långt...

Importerad idioti

Ett synnerligen störande moment som, märkligt nog, har blivit allt vanligare i svensk television är dubbningen. Tack och lov har vi tidigare i stor utsträckning varit förskonade från denna patetiska företeelse i Sverige. Att dubbningen nu på allvar har gjort inträde i vår television, och det år 2009, känns bisarrt. De ansvariga skall ha sparken, omedelbart!

Utomlands har dubbningen alltid funnits. Dubbningens Mecka har troligen alltid varit Tyskland. Vid besök i landet har man aldrig kunnat ta TV-tittandet på allvar. Filmhjältar som Arnold Schwarzenegger, Bruce Willis, Robert De Niro och Al Pacino har alla fått en monoton mörk stämma, som på tyska staplar fram replikerna i otakt till gester och läpprörelser. Man har inte vetat om man ska skratta eller gråta. Man har helt enkelt fått stänga av TV:n. Jag har till och med bevittnat dubbad erotisk film. Där stön och repliker har dubbats. Varför?

I Sverige har avsaknaden av dubbningen givit oss en ärlig chans att kunna värdera skådespelarinsatser på ett korrekt sätt. För hur kan man som tysk egentligen gilla en skådespelare som man aldrig har hört prata? Den man egentligen gillar borde ju rimligtvis vara den mörka, monotona tyska stämman som dubbat den riktiga skådespelaren. Avsaknaden av dubbningen har i Sverige också resulterat i bildning. Att ständigt få ta del av engelska/amerikanska, som är det dominerande språket i filmer och TV-serier, har givetvis förbättrat våra språkkunskaper. Ur den aspekten blir dubbningen även en fördummande censur.

Dubbningens inträde i svensk television skedde förmodligen i Beck-serien, där en av Martin Becks medarbetare hade dubbats. Även viss reklamfilm (Werthers original) har följt trenden. Dumma idioter som tror att vi kommer att köpa mer Werthers för att morfarn i reklamfilmen är dubbad. Det är snarare troligt att försäljningen minskar i Sverige på grund av att folk inte kan ta varumärket på allvar...

De senaste veckorna har TV4 sänt någon gotländsk deckarserie där huvudrollsinnehavare har varit dubbade. På bästa sändningstid. Jag har inte tagit del av tittarsiffrorna, men det måste ha varit fler än Lorden som har bojkottat skiten för dubbningens skull. När jag igår slog på eftermiddags-tv på SVT fanns där en amerikansk ungdomsserie som också var dubbad. Är detta verkligen public service? Problemet är mer påtagligt än jag först befarade. Vi verkar ha importerat det sämsta som finns i Tyskland, vi verkar ha importerat dubbningen. Det är ren idioti.

Hip Hip Hurra!

När vi nu går in i oktober månad har Lordens blogg funnits i drygt två år. Det har blivit över 250 inlägg, vars innehåll har berört allt mellan himmel och jord. Bloggen verkar också ha en trogen läsekrets. Visserligen är den inte så stor, men det är roligt att folk faktiskt verkar följa den regelbundet. Senaste veckan hade jag en toppnotering på 33 unika besökare under en dag. Det är faktiskt riktigt bra, med mina mått mätt. Som alla vet är det inte hur många som läser en blogg som är viktigt, utan snarare vilka som läser den.

Samtidigt som Lordens blogg firar två år, så firar Lordens förhållande ett. Det finns alltså anledning till att riva av ett rejält fyrverkeri. Vi får väl se om bloggen överlever ytterligare två år. Det beror på hur efterfrågan ser ut. Min skrivlust finns åtminstone kvar. Det finns ju ständigt nya infallsvinklar på samhällsfrågor, kultur och privatliv som behöver vädras. Och Lorden tystar man inte i första taget...