Ständigt pågår debatten kring könsroller i samhället. Det ligger i tiden att försöka få pojkar och flickor att närma sig varandra. Alla ska behandlas lika och det verkar som att det är någon slags könskonformitet som detta beteende syftar till. En grundbult i vår samtids idéutveckling verkar onekligen vara att alla ska behandlas lika. När man bortser från könens traditionella olikheter i dessa konformitetsexperiment är man dock ute på hal is.
Några av mina nära och kära har under de senaste åren blivit föräldrar. Eftersom jag inte är vidare barnkär, ligger det inte heller i mitt intresse att lägga mig i hur de uppfostrar sina barn. Man kan dock inte undgå att höra vissa argument, som föräldrarna framför i diskussioner kring barnuppfostring. De argument som framförs är oftast så dumdristiga och , av tidsandan, hjärntvättade att man inte vet om man ska skratta eller gråta. I vissa fall menar några att man ska låta sonen i huset leka med dockor och dottern leka med bilar. Man ska vidare låta pojken bära rosa och tjejen blått. HALLÅ? Varför då? Varför kan man inte bara låta pojke vara pojke, och flicka vara flicka? Så har det varit i alla år och det är också grundförutsättningen för heterosexualiteten, som i sin tur är en grundförutsättning för fortplantning.
Man kan säga att ovan beskrivna experiment startade i liten skala runt 70-talet i och med flumvänsterns genomslag. Jag, som värdekonservativ i denna fråga, ser flera negativa konsekvenser med spektaklet. Det största felet man har gjort är att man har använt det typiskt manliga beteendet som norm. Man har alltså inpräntat i sina små flickor (på dagis, i hemmen och i skolan) att det är bra att ta för sig så mycket som möjligt, och ta plats. Det som traditionellt har varit manligt. Tjejer har därför, beteendemässigt, börjat efterlikna männen.
Den här utvecklingen är givetvis inget bra. Männens beteende är i många avseenden idiotiskt. Varför ska man då låta en trevlig och skötsam halva av befolkning efterlikna männen? Det är männen som begår våldsbrott, det är männen som är bråkiga i skolan, det är männen (som traditionellt) står för drängfyllan och odrägligt beteende. Gissa vilket beteende som har ökat bland tjejer de senaste åren!? Våld mellan tjejer blir allt vanligare. Rånarligor som enbart består av tjejer förekommer allt mer frekvent. Alkoholkonsumtionen ökar bland tjejer, det är också helt ok idag att som tjej skryta om sitt promiskuösa leverne. Något som tidigare helt varit förbehållet mannen. Är männen verkligen bra förebilder för kvinnorna?
Missförstå nu inte detta, jag är helt för lika villkor mellan könen på arbetsmarknaden och jag tycker det är bra att kvinnan har gjort intrång i den akademiska sfären. Lika lön för lika arbete är också en självklarhet. Det jag ifrågasätter är nyttan av att vilja förändra attityder, kulturella beteenden och synen på våra kön. Vad ger det egentligen och vem har bestämt denna inriktning?
Flera av mina tjejkompisar säger ibland till mig att den tjej, med de egenskaper jag söker, inte finns. Jaha, så det finns ingen timid, snäll, söt och vettig tjej kvar i detta samhälle då? Som dessutom motsätter sig att efterlikna den manliga världen? Jag har vid något folkbildande samtal (säkert under påverkan av Stoneleigh) hävdat till herr_D att den sista genrationen av vettiga kvinnor går bort med min mormor. Även om den fras är sagd med glimten i ögat, så ligger det faktiskt en hel del i det. När min mormor var ung var det otänkbart för en tjej att bete sig på det sätt som de flesta gör idag. Kvinnoidealet såg helt annorlunda ut. På gott eller ont? Mitt val är givet.
Så snälla ni föräldrar där ute. Tänk till en extra gång innan ni påtvingar er lilla dotter att leka med bilar istället för dockor. Återgå till att reproducera de gamla könsrollerna. Nu! Låt pojkar få vara pojkar och flickor få vara flickor.
torsdag 29 november 2007
onsdag 28 november 2007
Läsning är bildande och underhållande
Varje kväll eller natt innan jag går och lägger mig fördjupar jag mig alltid i någon form av litteratur. Eftersom jag alltid har varit intresserad av kunskap ur olika aspekter är detta en gammal vana. Man gillar givetvis att läsa om saker som intresserar en. Även idag är det mest facklitteratur som tilltalar mig. Att denna hobby ger bildning är ingen komplicerad ekvation. Läser man mycket facklitteratur ökar det kunskapsbanken enormt. För er som är osäkra på vad facklitteratur är, avser det litteratur som är inriktad på ett vetenskapligt område och som företrädesvis innehåller fakta snarare än fiktion. Ni som har läst informationsspalten om mig till höger inser att jag är intresserad av humaniora i allmänhet och kultur- och idéhistoria i synnerhet. På de senare åren har även intresset för memoarer ökat enormt hos mig.
Att däremot läsa böcker som underhållning är för mig en ganska ny företeelse. Fram till studenten plöjde jag nästan ingen skönlitteratur alls. Det var först under en universitetskurs i svenska som jag insåg att det var minst lika underhållande att läsa en bra skönlitterär bok som att se en riktigt bra film. Idag tycker jag läsandet är överlägset filmtittandet (även om jag givetvis ser många filmer, då gärna med min vapendragare Kalle). När det gäller den skönlitterära genren är det främst deckare som gäller. Många av de deckare man läst har sedan filmatiserats. Varje gång blir man lika besviken. Det senaste exemplet på det, var när Henning Mankells Steget Efter filmatiserades. Man fick stänga av efter trettio minuter. Givtevis målar man upp en bild inombords av karaktärer och miljöer i sitt huvud när man läser. När dessa bilder inte sedan stämmer överens med karaktärerna i filmen blir det outhärdligt.
Just nu har jag läst ut Mons Kallentofts Midvinterblod. En helt ok bok, vars stora behållning ligger i att bokens handling utspelar sig i en geografisk miljö jag mer än väl känner igen. Det är kul att känna igen de gator, platser och stadsdelar som beskrivs. Annars är Kallentofts språk ganska rumphugget och mediokert.
För den som är intresserad kommer här några böcker som Lorden har läst på senare tid. Kanske kan det inspirera någon till att upptäcka den fantastiska bildnings- och underhållningskällan: Läsning. Inom parentes sätter jag ett subjektivt betyg 1-5. Om någon vill ha en motivering så är det bara att fråga i kommentarfunktionen efter inlägget.
Facklitteratur
Kultur- och idéhistoria
Att däremot läsa böcker som underhållning är för mig en ganska ny företeelse. Fram till studenten plöjde jag nästan ingen skönlitteratur alls. Det var först under en universitetskurs i svenska som jag insåg att det var minst lika underhållande att läsa en bra skönlitterär bok som att se en riktigt bra film. Idag tycker jag läsandet är överlägset filmtittandet (även om jag givetvis ser många filmer, då gärna med min vapendragare Kalle). När det gäller den skönlitterära genren är det främst deckare som gäller. Många av de deckare man läst har sedan filmatiserats. Varje gång blir man lika besviken. Det senaste exemplet på det, var när Henning Mankells Steget Efter filmatiserades. Man fick stänga av efter trettio minuter. Givtevis målar man upp en bild inombords av karaktärer och miljöer i sitt huvud när man läser. När dessa bilder inte sedan stämmer överens med karaktärerna i filmen blir det outhärdligt.
Just nu har jag läst ut Mons Kallentofts Midvinterblod. En helt ok bok, vars stora behållning ligger i att bokens handling utspelar sig i en geografisk miljö jag mer än väl känner igen. Det är kul att känna igen de gator, platser och stadsdelar som beskrivs. Annars är Kallentofts språk ganska rumphugget och mediokert.
För den som är intresserad kommer här några böcker som Lorden har läst på senare tid. Kanske kan det inspirera någon till att upptäcka den fantastiska bildnings- och underhållningskällan: Läsning. Inom parentes sätter jag ett subjektivt betyg 1-5. Om någon vill ha en motivering så är det bara att fråga i kommentarfunktionen efter inlägget.
Facklitteratur
Kultur- och idéhistoria
- Tacitus- Germania (5)
- Niccolò Machiavelli- Fursten (4)
- Göran Dahl- Radikalare än Hitler (5)
- Helene Lööw- Nazismen i Sverige. 1924-1979 : pionjärerna, partierna, propagandan (4)
- Lasse Wierup- Svensk Maffia (5)
Memoarer
- Rickard Flinga- Iskallt och Stenhårt (3)
- Tony Olsson- Chockvågor (3)
- Gellert Tamas- Lasermannen (3)
- Kenneth Gärdestad- Jag vill ha en egen måne (4)
- Johan Höglund- En av grabbarna (4)
- Janne Mattsson- Gåtan Thomas Quick (4)
Skönlitteratur:
- Stieg Larsson- Män som hatar kvinnor (4)
- Stieg Larsson- Flickan som lekte med elden (3)
- Stieg Larsson- Luftslottet som sprängdes (5)
- Mons kallentoft- Midvinterblod (3)
- Leif G.W. Persson- Fallet Linda (3)
måndag 26 november 2007
Den förödande slentrianen
Måndagar är aldrig roliga. Kanske för att de symboliserar början på veckan. En lång arbetsvecka där den kommande helgen kan ses som ljuset i tunneln. Kanske också för att livet i allmänhet, och vardagslivet i synnerhet, är cirkulärt. Vardagslivet går runt i cirklar och när man återigen kommer till måndagen är man i början på cirkeln.
Det är enkelt för människan att hamna i ett slentrianmässigt beteende. Jag har tidigare på bloggen benämnt fenomenet att besöka krogen mot sin vilja, som slentrianmässigt beteende. När livet ser likadant ut år efter år, dag ut och dag in, när vardagslunken är ryggraden i ditt liv, och den avbrytande helgen kan ses som höjdpunkten i det cirkulära levernet, ja då har livet verkligen blivit slentrianmässigt.
Tyvärr har mitt eget liv just hamnat i denna beskrivning. Det var just detta mänskliga ekorrhjul man i yngre år fördömde. Åren går, man jobbar på och blir äldre. Men ingenting speciellt händer. Jag är långt ifrån ensam om detta. I princip alla människor infogar sig allt som oftast i ekorrhjulet. Och många av oss trivs med situationen. Vi verkar gilla den trygghet som tradition och mönstrat liv innebär. Många av oss pratar om att man borde dra, säga upp sig från jobbet och utnyttja det korta liv vi har fått förmånen att leva. För många stannar det vid snack och drömmar.
När man tänker på livet och vardagslunken så teoretiskt som jag gör ovan, kan det mänskliga livet te sig aningen meningslöst och negativt. Det är emellertid inte hela sanningen. Livet är fullt av små ljusglimtar. De flesta trivs på sina arbeten och många har förmånen att under sina liv få lära känna andra medmänniskor som man utvecklar unika, kärleksfulla och vänskapliga förhållanden till. Det är i interaktionen med dessa människor som glädje och det tillstånd som vi benämner som "roligt" uppstår. Två medmänniskor som jag hittills i livet verkligen har haft roligt med, faller ur mallen kring bilden av människan som en slentrianmässig varelse. Efter att ha provat på livet som irländare sticker de imorgon till en helt ny kontinent, Australien, för att testa hur livet på andra sidan jordklotet ter sig. Modigt, starkt och roligt. Jag önskar att man också kunde bryta upp, skita i allt och hänga i Australien ett tag jag också. Men man har ju jobbet här, tryggheten, det ekonomiska beroendet av en inkomst. Man är ju också för gammal för att leva ett ambulerande liv. Ja, ni hör själva vilka patetiska och ynkliga argument man kommer med. Man lever bara en gång. Blir man pensionär så lär väl risken vara stor att man ångrar sina val här i livet. Men ok, jag erkänner. Man har blivit en slav under slentrianen. Erik och Johan, jag ser upp till er båda. Hoppas ni får en trevlig resa samt erfarenheter och upplevelser för livet. See you in a couple of years again :)
När jag ändå är inne på att ge nära och kära uppskattning, så kan jag fortsätta. Vi är alla dåliga på att ge varandra tillräckligt med uppskattning. Man tar saker för givet. Den förödande slentrianen. Nåväl, idag fyller min kära mor år. Hon är en hedervärd kvinna och, i egenskap av min mor, en väldigt betydelsefull person för mig. Och jag vet att hon vet att jag tycker så. Även om jag är återhållsam med verbala uppmuntringar. Ett stort grattis önskar jag dig igen!
Imorgon är det tisdag. Då ska jag jobba, träna, se på TV och kanske blogga. Så spännande.
Det är enkelt för människan att hamna i ett slentrianmässigt beteende. Jag har tidigare på bloggen benämnt fenomenet att besöka krogen mot sin vilja, som slentrianmässigt beteende. När livet ser likadant ut år efter år, dag ut och dag in, när vardagslunken är ryggraden i ditt liv, och den avbrytande helgen kan ses som höjdpunkten i det cirkulära levernet, ja då har livet verkligen blivit slentrianmässigt.
Tyvärr har mitt eget liv just hamnat i denna beskrivning. Det var just detta mänskliga ekorrhjul man i yngre år fördömde. Åren går, man jobbar på och blir äldre. Men ingenting speciellt händer. Jag är långt ifrån ensam om detta. I princip alla människor infogar sig allt som oftast i ekorrhjulet. Och många av oss trivs med situationen. Vi verkar gilla den trygghet som tradition och mönstrat liv innebär. Många av oss pratar om att man borde dra, säga upp sig från jobbet och utnyttja det korta liv vi har fått förmånen att leva. För många stannar det vid snack och drömmar.
När man tänker på livet och vardagslunken så teoretiskt som jag gör ovan, kan det mänskliga livet te sig aningen meningslöst och negativt. Det är emellertid inte hela sanningen. Livet är fullt av små ljusglimtar. De flesta trivs på sina arbeten och många har förmånen att under sina liv få lära känna andra medmänniskor som man utvecklar unika, kärleksfulla och vänskapliga förhållanden till. Det är i interaktionen med dessa människor som glädje och det tillstånd som vi benämner som "roligt" uppstår. Två medmänniskor som jag hittills i livet verkligen har haft roligt med, faller ur mallen kring bilden av människan som en slentrianmässig varelse. Efter att ha provat på livet som irländare sticker de imorgon till en helt ny kontinent, Australien, för att testa hur livet på andra sidan jordklotet ter sig. Modigt, starkt och roligt. Jag önskar att man också kunde bryta upp, skita i allt och hänga i Australien ett tag jag också. Men man har ju jobbet här, tryggheten, det ekonomiska beroendet av en inkomst. Man är ju också för gammal för att leva ett ambulerande liv. Ja, ni hör själva vilka patetiska och ynkliga argument man kommer med. Man lever bara en gång. Blir man pensionär så lär väl risken vara stor att man ångrar sina val här i livet. Men ok, jag erkänner. Man har blivit en slav under slentrianen. Erik och Johan, jag ser upp till er båda. Hoppas ni får en trevlig resa samt erfarenheter och upplevelser för livet. See you in a couple of years again :)
När jag ändå är inne på att ge nära och kära uppskattning, så kan jag fortsätta. Vi är alla dåliga på att ge varandra tillräckligt med uppskattning. Man tar saker för givet. Den förödande slentrianen. Nåväl, idag fyller min kära mor år. Hon är en hedervärd kvinna och, i egenskap av min mor, en väldigt betydelsefull person för mig. Och jag vet att hon vet att jag tycker så. Även om jag är återhållsam med verbala uppmuntringar. Ett stort grattis önskar jag dig igen!
Imorgon är det tisdag. Då ska jag jobba, träna, se på TV och kanske blogga. Så spännande.
torsdag 22 november 2007
Vem mördade Palme?
Den 28:e februari 1986 sköts Sveriges dåvarande statsminister, Olof Palme, ihjäl på öppen gata i Stockholm. Det är inte första gången denna blogg nämner hans namn. Palme var i mångt och mycket en väldigt kontroversiell politiker. Å ena sidan älskad av sina anhängare och å andra sidan hatad av sina antagonister.
Palme var Sveriges statsminister i en intressant tidsepok. I världen rådde ett kallt krig mellan dåtidens supermakter USA och Sovjetunionen. Sverige hade sedan länge förklarat sig neutrala i konflikten, men många av Palmes motståndare hävdade att han medvetet närmade sig Sovjetunionen. Vidare hade han uttryckt stöd för kommunistdiktaturen på Cuba, aktivt motarbetat fascistregimen i Spanien och uttryckt förakt mot apartheidsystemet i Sydafrika. Dessutom hade han modet att kritisera supermakten USA:s agerande under Vietnamkriget. Palme saknade, utan att överdriva, inte infytelserika fiender.
Mordet på Olof Palme är i dags dato ouppklarat. Polisutredningen kring Palme är en skandal. Många märkliga händelser och fundamnetala misstag gjordes av polisen och mordutredarna intitialt i utredningen, som formellt leddes av Hans Holmér. Ni som är intresserade mer av vilka misstagen var rent specifikt, får denna gång söka vidare på egen hand. (En översiktlig bild av händelseförloppet kan ni hitta här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Palmemordet)
Cirka två och ett halvt år efter mordet häktades den då 41-årige missbrukaren Christer Pettersson. Palmes fru Lisbeth, som var med sin man vid mordet, var övertygad: Pettersson var den skyldige. Hon pekade ut honom och Pettersson fälldes i Tingsrätten för mordet. När mordet sedan överklagades friades Pettersson av en oenig hovrätt. Därmed var Christer Pettersson återigen en fri man. Men Pettersson var sedan länge dömd av stora delar av landet. Han kunde aldrig återgå till ett normalt liv och dog i september 2004, av sviterna det tunga missbruk som präglade hans liv. Pettersson tog med sig sanningen om han mördat Palme eller inte till graven.
På min blogg har ni läsare den senaste veckan kunnat rösta om huruvida Pettersson var Palmes mördare eller inte. 24 stycken svarade. Av dessa trodde 8 (33%) att Pettersson var skyldig och resten, 16 (66&) att någon annan var mördaren.
Det har, under årens lopp, lagts fram mängder av teorier om Palmemordet. Händelser av dylika digniteter har en förmåga att utvecklas till mystik av människor. Konspirationsteorierna har flödat. Endel tror t.ex. att Pettersson tog fel på person när han mördade statsministern. Egentligen var det en knarkhandlare som Pettersson var skyldig pengar, vid namn Sigge Cedergren, som skulle mördas. Eftersom Cedergren och Palme till utsdeendet var väldigt lika, menar man att detta är ett troligt scenario. Man kan tro på slumpen. Men givetvis var mordet på Palme en noggrant planerad akt. Statsministrar råkar inte bara bli mördade. Speciellt inte kontroversiella sådana som Palme.
Det starkaste argumentet för att Pettersson skulle vara mördaren är Lisbeth Palmes vittenskonfrontation. Men mer än två år sedan mordet hade gått när hon pekade ut Pettersson. Det vore också väldigt märkligt om en knarkare och alkoholist skulle komma undan med ett statsministermord. Han har senare aldrig erkänt, även om vissa mediakåta personer som Gert Fylking etc har påstått motsatsen. Pettersson var en desperat missbrukare, en tjuv, bandit, idiot och en tragisk stackare. Men han var ingen statsministermördare. Han blev via mediauppmärksamheten i samband med rättegångarna stämplad för livet. Vad hade han att förlora på att göra kryptiska uttalanden som kan liknas viod erkännanden för att mjölka ur några tusen av TV 3 och andra mindre seriösa medier?
Om stasminister Palme mördades av en sådan tragisk figur och sedan kom undan med det är det ett så grovt underbetyg åt vårt polisväsende att det enbart kan ses som ett orimligt antagande. Man har inte ens kunnat hitta ett mordvapen. Mördaren gick upp i rök direkt efter mordet. Handlandet var rationellt och 100% uttänkt. Annars kommer man inte undan med en sådan gärning i centrala Stockholm. Palme hade, som sagt, oerhört många och mäktiga fiender. Det var till och med de som öppet jublade över hans död. Att en sådan hatad man skulle mördas planlöst, eller spontant planerat, av en missbrukare är högst osannolikt.
Vem, eller sannolikt vilka, som verkligen dödade Palme låter jag däremot vara osagt. Sannolikt sitter det fortfarande personer med vetskap om sanningen någonstans. Mordet kommer dock aldrig att lösas. Det sista hoppet om lösningen dog för många, i och med, Petterssons bortgång. Men Pettersson mördade inte Palme. Det tror varken jag, 66% av bloggens läsare eller allas vår Leif GW Persson. Och jag som trodde att vi inte hade något gemensamt, GW och jag.
Rösta nu på den nya frågan!
Palme var Sveriges statsminister i en intressant tidsepok. I världen rådde ett kallt krig mellan dåtidens supermakter USA och Sovjetunionen. Sverige hade sedan länge förklarat sig neutrala i konflikten, men många av Palmes motståndare hävdade att han medvetet närmade sig Sovjetunionen. Vidare hade han uttryckt stöd för kommunistdiktaturen på Cuba, aktivt motarbetat fascistregimen i Spanien och uttryckt förakt mot apartheidsystemet i Sydafrika. Dessutom hade han modet att kritisera supermakten USA:s agerande under Vietnamkriget. Palme saknade, utan att överdriva, inte infytelserika fiender.
Mordet på Olof Palme är i dags dato ouppklarat. Polisutredningen kring Palme är en skandal. Många märkliga händelser och fundamnetala misstag gjordes av polisen och mordutredarna intitialt i utredningen, som formellt leddes av Hans Holmér. Ni som är intresserade mer av vilka misstagen var rent specifikt, får denna gång söka vidare på egen hand. (En översiktlig bild av händelseförloppet kan ni hitta här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Palmemordet)
Cirka två och ett halvt år efter mordet häktades den då 41-årige missbrukaren Christer Pettersson. Palmes fru Lisbeth, som var med sin man vid mordet, var övertygad: Pettersson var den skyldige. Hon pekade ut honom och Pettersson fälldes i Tingsrätten för mordet. När mordet sedan överklagades friades Pettersson av en oenig hovrätt. Därmed var Christer Pettersson återigen en fri man. Men Pettersson var sedan länge dömd av stora delar av landet. Han kunde aldrig återgå till ett normalt liv och dog i september 2004, av sviterna det tunga missbruk som präglade hans liv. Pettersson tog med sig sanningen om han mördat Palme eller inte till graven.
På min blogg har ni läsare den senaste veckan kunnat rösta om huruvida Pettersson var Palmes mördare eller inte. 24 stycken svarade. Av dessa trodde 8 (33%) att Pettersson var skyldig och resten, 16 (66&) att någon annan var mördaren.
Det har, under årens lopp, lagts fram mängder av teorier om Palmemordet. Händelser av dylika digniteter har en förmåga att utvecklas till mystik av människor. Konspirationsteorierna har flödat. Endel tror t.ex. att Pettersson tog fel på person när han mördade statsministern. Egentligen var det en knarkhandlare som Pettersson var skyldig pengar, vid namn Sigge Cedergren, som skulle mördas. Eftersom Cedergren och Palme till utsdeendet var väldigt lika, menar man att detta är ett troligt scenario. Man kan tro på slumpen. Men givetvis var mordet på Palme en noggrant planerad akt. Statsministrar råkar inte bara bli mördade. Speciellt inte kontroversiella sådana som Palme.
Det starkaste argumentet för att Pettersson skulle vara mördaren är Lisbeth Palmes vittenskonfrontation. Men mer än två år sedan mordet hade gått när hon pekade ut Pettersson. Det vore också väldigt märkligt om en knarkare och alkoholist skulle komma undan med ett statsministermord. Han har senare aldrig erkänt, även om vissa mediakåta personer som Gert Fylking etc har påstått motsatsen. Pettersson var en desperat missbrukare, en tjuv, bandit, idiot och en tragisk stackare. Men han var ingen statsministermördare. Han blev via mediauppmärksamheten i samband med rättegångarna stämplad för livet. Vad hade han att förlora på att göra kryptiska uttalanden som kan liknas viod erkännanden för att mjölka ur några tusen av TV 3 och andra mindre seriösa medier?
Om stasminister Palme mördades av en sådan tragisk figur och sedan kom undan med det är det ett så grovt underbetyg åt vårt polisväsende att det enbart kan ses som ett orimligt antagande. Man har inte ens kunnat hitta ett mordvapen. Mördaren gick upp i rök direkt efter mordet. Handlandet var rationellt och 100% uttänkt. Annars kommer man inte undan med en sådan gärning i centrala Stockholm. Palme hade, som sagt, oerhört många och mäktiga fiender. Det var till och med de som öppet jublade över hans död. Att en sådan hatad man skulle mördas planlöst, eller spontant planerat, av en missbrukare är högst osannolikt.
Vem, eller sannolikt vilka, som verkligen dödade Palme låter jag däremot vara osagt. Sannolikt sitter det fortfarande personer med vetskap om sanningen någonstans. Mordet kommer dock aldrig att lösas. Det sista hoppet om lösningen dog för många, i och med, Petterssons bortgång. Men Pettersson mördade inte Palme. Det tror varken jag, 66% av bloggens läsare eller allas vår Leif GW Persson. Och jag som trodde att vi inte hade något gemensamt, GW och jag.
Rösta nu på den nya frågan!
tisdag 20 november 2007
Skendemokratins ansikte
Den senaste veckan har ytterligare en folkvald politiker fått lämna sina uppdrag på grund av hot och trakasserier. Denna gång var det Sverigedemokraternas distriktsordförande, tillika kommunfullmäktigeledamot i Motala, Rickard Kling, som fick nog när de vardagliga hoten han utsattes för även började drabba familjemedlemmar. Samma post innehades tidigare av Adam Linnerheim. Även han tvingades att lämna sitt uppdrag. För hans del blev en yxa i dörren droppen som fick bägaren att rinna över.
Media har, historiskt, officiellt ställt sig på demokratins sida. När folkvalda politiker från etablerade partier har hotats har det blivit ramaskri i pressen. Hot mot våra folkvalda politiker kan aldrig accepteras i en utvecklad demokrati. Bra så. Men när Sverigedemokrater har attackerats och hotats har aktionerna mötts med tystnad. Bland annat fick partiet inte hyra en lokal i Sverige till sin partistämma. Hotbilden och risken för våldsaktioner var för stort. Ingen vågade helt enkelt hyra ut lokaler till partiet. Detta faktum har blivit näst intill överslätat av etablerad media. Likaså har det kommit ytterst få fördömanden från andra politiker. I vilken sann demokrati nekas ett parti som fick över 150 000 röster i senaste valet att hyra lokaler till sin egen partistämma? I en demokrati gör man tydligen skillnad på folkvalda partier och folkvalda partier. Sådant beteende är givetvis inte alls önskvärt i en modern demokratisk stat.
I takt med att Sverigedemokraternas väljarantal har ökat (de låg på 3.4% i SIFOS senaste opinionsundersökning) har media, andra partier och partimedlemmar insett vikten av att man uppmärksammar denna hemska utveckling. De gör det knappast för att de värnar om riktig demokrati (där alla får uttrycka sin åsikt), snarare för att vinna populistiska poäng på att försvara demokratiska rättigheter på skendemokratiskt sätt. Det är positivt att man inte längre helt sopar problemet under mattan. Det som fortfarande är negativt är det sätt, på vilket man uppmärksammar problemet. Med kass retorik, påhopp och propaganda gör man allt för att smutskasta partiet och dess realpolitiska förslag.
I dagens ledare i Östgöta Correspondenten kan man läsa att attackerna och hoten mot Sverigedemokratiska politiker visserligen borde fördömas. Men retoriken som används i den nämnda ledaren, och i övriga artiklar, bör väl i sanningens namn inte användas i en seriös tidning med inställning att vara saklig och med en pressetisk hållning? Sverigedemokraternas politik anser man vara "avskyvärd" och att medborgare med full rätt bör "avsky" partiet. Jag undrar varför den borgerliga/liberala tidningen Corren inte propagaerar för att man ska avsky Mona Sahlin eller avsky Miljöpartiet? Återigen gör man stor skillnad på etablerade politiker. Man uppmanar ofta till röstningsbojkott av SD och ibland går man så långt att traditionella politiska antagonister (läs Moderaterna och Socialdemokraterna) går samman med syftet att inte ge SD någon reell politisk makt. Ska det fungera så i en modern demokrati? Min åsikt är att sådant beteende är ett hån mot väljarna och att detta beteende är en rejäl urholkning av demokratin. Man kan, vidare, verkligen undra om ledarskribenten i dagens Corren och övriga artikelförfattare som avskyr partier som går emot etablissemanget ens har bemödat sig att läsa dessas partiprogram eller handlingsplaner. Jag är övertygad om att så inte är fallet. Det är enkelt att stämpla andra och placera dem i fack.
Viktiga fundament i en demokratisk stat utgjörs av åsiktsfrihet, mötefrihet och respekt för medborgarnas val. Som sann demokrat går det därför aldrig att tillåta hot mot folkvalda poltiker. Inte heller ska man bedriva bojkott mot dem som faller ur etablissemangets ram. En demokrati som enbart upprätthåller de åsikter som det demokratiska systemet tillåter är ingen demokrati. Snarare en skendemokrati.
Correns ledare kan ni läsa här : http://www.corren.se/archive/2007/11/20/jgv3d8018end4ca.xml
Media har, historiskt, officiellt ställt sig på demokratins sida. När folkvalda politiker från etablerade partier har hotats har det blivit ramaskri i pressen. Hot mot våra folkvalda politiker kan aldrig accepteras i en utvecklad demokrati. Bra så. Men när Sverigedemokrater har attackerats och hotats har aktionerna mötts med tystnad. Bland annat fick partiet inte hyra en lokal i Sverige till sin partistämma. Hotbilden och risken för våldsaktioner var för stort. Ingen vågade helt enkelt hyra ut lokaler till partiet. Detta faktum har blivit näst intill överslätat av etablerad media. Likaså har det kommit ytterst få fördömanden från andra politiker. I vilken sann demokrati nekas ett parti som fick över 150 000 röster i senaste valet att hyra lokaler till sin egen partistämma? I en demokrati gör man tydligen skillnad på folkvalda partier och folkvalda partier. Sådant beteende är givetvis inte alls önskvärt i en modern demokratisk stat.
I takt med att Sverigedemokraternas väljarantal har ökat (de låg på 3.4% i SIFOS senaste opinionsundersökning) har media, andra partier och partimedlemmar insett vikten av att man uppmärksammar denna hemska utveckling. De gör det knappast för att de värnar om riktig demokrati (där alla får uttrycka sin åsikt), snarare för att vinna populistiska poäng på att försvara demokratiska rättigheter på skendemokratiskt sätt. Det är positivt att man inte längre helt sopar problemet under mattan. Det som fortfarande är negativt är det sätt, på vilket man uppmärksammar problemet. Med kass retorik, påhopp och propaganda gör man allt för att smutskasta partiet och dess realpolitiska förslag.
I dagens ledare i Östgöta Correspondenten kan man läsa att attackerna och hoten mot Sverigedemokratiska politiker visserligen borde fördömas. Men retoriken som används i den nämnda ledaren, och i övriga artiklar, bör väl i sanningens namn inte användas i en seriös tidning med inställning att vara saklig och med en pressetisk hållning? Sverigedemokraternas politik anser man vara "avskyvärd" och att medborgare med full rätt bör "avsky" partiet. Jag undrar varför den borgerliga/liberala tidningen Corren inte propagaerar för att man ska avsky Mona Sahlin eller avsky Miljöpartiet? Återigen gör man stor skillnad på etablerade politiker. Man uppmanar ofta till röstningsbojkott av SD och ibland går man så långt att traditionella politiska antagonister (läs Moderaterna och Socialdemokraterna) går samman med syftet att inte ge SD någon reell politisk makt. Ska det fungera så i en modern demokrati? Min åsikt är att sådant beteende är ett hån mot väljarna och att detta beteende är en rejäl urholkning av demokratin. Man kan, vidare, verkligen undra om ledarskribenten i dagens Corren och övriga artikelförfattare som avskyr partier som går emot etablissemanget ens har bemödat sig att läsa dessas partiprogram eller handlingsplaner. Jag är övertygad om att så inte är fallet. Det är enkelt att stämpla andra och placera dem i fack.
Viktiga fundament i en demokratisk stat utgjörs av åsiktsfrihet, mötefrihet och respekt för medborgarnas val. Som sann demokrat går det därför aldrig att tillåta hot mot folkvalda poltiker. Inte heller ska man bedriva bojkott mot dem som faller ur etablissemangets ram. En demokrati som enbart upprätthåller de åsikter som det demokratiska systemet tillåter är ingen demokrati. Snarare en skendemokrati.
Correns ledare kan ni läsa här : http://www.corren.se/archive/2007/11/20/jgv3d8018end4ca.xml
lördag 17 november 2007
Innebörden av att vara intellektuell
Människan är en kulturell varelse. För att förklara hennes beteendemönster, historia, handlingar och den samtid hon verkar i, får man använda sig av humaniora. Till humaniora räknas samhällsvetenskapliga ämnen, exempelvis historia, idéhistoria, religion och sociologi . När man vill beskriva och förklara mänskliga företeelser använder man sig ofta av begrepp. Vill man, exempelvis, studera hur samhället och människans förutsättningar såg ut på Medeltiden kan man utgå från olika begrepp. I detta exempel kan feodalism, renässans, och Digerdöden utgöra relevanta begrepp.
Även i vår samtid använder vi oss av begrepp för att ge oss själva och våra medmänniskor olika epitet och/eller egenskaper. Ett sådant begrepp är intellektuell. Just detta begrepp är något som de flesta har en tydlig relation till. Givetvis ligger det en personlig värdering i just det begreppet. Det finns inget rätt eller fel om vad innebörden av att vara intellektuell egentligen innefattar. Personligen har jag dock en bestämd uppfattning om begreppets betydelse. Slår man upp begreppet i en ordbok står det att en intellektualism har med tankearbete att göra. Att vara intellektuell för mig behöver inte innebära att det ligger filosofisk litteratur på ditt nattduksbord eller att Jussi Björling eller Mozart strömmar ur dina högtalare. Däremot ska du, som intellektuell, känna till vilka dessa personer är, och vara införstådd med humaniorans grundbultar. Om du istället väljer att lyssna på senaste Magnus Uggla är det, ur intellektuell synvinkel, helt ok. Intellektualism handlar nämligen om förmågan att ta till sig olika budskap, begrunda och sedan bilda sig en egen uppfattning om saker och ting. För att klara av denna process behöver du en hel del faktakunskap. Därför är visserligen intellektualism starkt sammankopplat med kunskap. Men det som utmärker en intellektuell person är främst att denna har begrundat och studerat olika fenomen och sedan tagit en ställning grundat på den insikt man har fått.
Igår var, bland annat, jag och Herr_D (som jag för övrigt ser som en synnerligen intellektuell person) på konsert i Norrköping. Som vanligt när jag och Herr_D sluter samman var diskussionerna livliga. Gårdagen var inget undantag. Efter Caj Karlssons underbara spelning sa jag att man måste vara intellektuell för att förstå hans egentliga budskap och att man kan lyssna intellektuellt. Herr_D höll inte med. Cajs texter bygger oftast på empiriska upplevelser där alkohol och ångest är grundbultar i lyriken, hävdade han (med rätta). Det är inga intellektuella saker. Kanske inte, men det är inte innehållet i lyriken som avgör om något är intellektuellt eller inte, det är hur lyssnaren använder sig av texten i sin tolkning av verkligheten. Caj själv, som vi hade förmånen att ta ett par pilsner tillsammans med efter spelningen påstår sig inte heller ha någon djupare, eller intellektuell avsikt med sin lyrik.
Under spelningen stod ett par överförfriskade personer och skrålade med i hans refränger(nåja, Lorden skrålade också lite). Visst de kan refrängerna utantill, men förstår de innebörden? Har de tänkt efter, satt in lyriken i ett större sammanhang? Har de varit där själva? Har de tänkt till och reflekterat? Förmodligen inte. Det var nämligen inte speciellt intellektuella personer i fråga. Intellektualism i detta fall handlar alltså om hur man lyssnar, tar till sig och ställer innebörden i proportion till andra saker. Att använda sig av innebörden i Cajs texter när man försöker att förstå hur människan fungerar är alltså intellektuellt.
Nu är jag ytterst medveten om att exemplet med Cajs texter är aningen pretentiös. Allt behöver inte hela tiden vara intellektuellt. Men andemeningen i det jag för fram är att en intellektuell person intar samma tankemönster (som i fallet Caj) i humaniorafrågor. Att man sedan väljer att lyssna på Caj Karlsson eller Mozart är i sig inget kriterium för att vara intellektuell eller inte.
Hur gick det sedan med mig och Herr_D? Nja, vi uppnådde som vanligt inte någon konsensus. Däremot förstod han min tankegång och kunde hålla med till viss del. Sedan diskuterade vi vidare om hur världen kan förbättras och om kulturen har format oss eller om det är vi som har format kulturen. Och om hierarkier är inneboende strukturer och hur dessa i så fall ska appliceras på människans förhållande till djuren. Ja ni vet, sådana där intellektuella saker som de icke intellektuella avfärdar som kvasiintellektualism. By the way, tack Herr_D för att du finns. Ses ikväll. Skål!
Även i vår samtid använder vi oss av begrepp för att ge oss själva och våra medmänniskor olika epitet och/eller egenskaper. Ett sådant begrepp är intellektuell. Just detta begrepp är något som de flesta har en tydlig relation till. Givetvis ligger det en personlig värdering i just det begreppet. Det finns inget rätt eller fel om vad innebörden av att vara intellektuell egentligen innefattar. Personligen har jag dock en bestämd uppfattning om begreppets betydelse. Slår man upp begreppet i en ordbok står det att en intellektualism har med tankearbete att göra. Att vara intellektuell för mig behöver inte innebära att det ligger filosofisk litteratur på ditt nattduksbord eller att Jussi Björling eller Mozart strömmar ur dina högtalare. Däremot ska du, som intellektuell, känna till vilka dessa personer är, och vara införstådd med humaniorans grundbultar. Om du istället väljer att lyssna på senaste Magnus Uggla är det, ur intellektuell synvinkel, helt ok. Intellektualism handlar nämligen om förmågan att ta till sig olika budskap, begrunda och sedan bilda sig en egen uppfattning om saker och ting. För att klara av denna process behöver du en hel del faktakunskap. Därför är visserligen intellektualism starkt sammankopplat med kunskap. Men det som utmärker en intellektuell person är främst att denna har begrundat och studerat olika fenomen och sedan tagit en ställning grundat på den insikt man har fått.
Igår var, bland annat, jag och Herr_D (som jag för övrigt ser som en synnerligen intellektuell person) på konsert i Norrköping. Som vanligt när jag och Herr_D sluter samman var diskussionerna livliga. Gårdagen var inget undantag. Efter Caj Karlssons underbara spelning sa jag att man måste vara intellektuell för att förstå hans egentliga budskap och att man kan lyssna intellektuellt. Herr_D höll inte med. Cajs texter bygger oftast på empiriska upplevelser där alkohol och ångest är grundbultar i lyriken, hävdade han (med rätta). Det är inga intellektuella saker. Kanske inte, men det är inte innehållet i lyriken som avgör om något är intellektuellt eller inte, det är hur lyssnaren använder sig av texten i sin tolkning av verkligheten. Caj själv, som vi hade förmånen att ta ett par pilsner tillsammans med efter spelningen påstår sig inte heller ha någon djupare, eller intellektuell avsikt med sin lyrik.
Under spelningen stod ett par överförfriskade personer och skrålade med i hans refränger(nåja, Lorden skrålade också lite). Visst de kan refrängerna utantill, men förstår de innebörden? Har de tänkt efter, satt in lyriken i ett större sammanhang? Har de varit där själva? Har de tänkt till och reflekterat? Förmodligen inte. Det var nämligen inte speciellt intellektuella personer i fråga. Intellektualism i detta fall handlar alltså om hur man lyssnar, tar till sig och ställer innebörden i proportion till andra saker. Att använda sig av innebörden i Cajs texter när man försöker att förstå hur människan fungerar är alltså intellektuellt.
Nu är jag ytterst medveten om att exemplet med Cajs texter är aningen pretentiös. Allt behöver inte hela tiden vara intellektuellt. Men andemeningen i det jag för fram är att en intellektuell person intar samma tankemönster (som i fallet Caj) i humaniorafrågor. Att man sedan väljer att lyssna på Caj Karlsson eller Mozart är i sig inget kriterium för att vara intellektuell eller inte.
Hur gick det sedan med mig och Herr_D? Nja, vi uppnådde som vanligt inte någon konsensus. Däremot förstod han min tankegång och kunde hålla med till viss del. Sedan diskuterade vi vidare om hur världen kan förbättras och om kulturen har format oss eller om det är vi som har format kulturen. Och om hierarkier är inneboende strukturer och hur dessa i så fall ska appliceras på människans förhållande till djuren. Ja ni vet, sådana där intellektuella saker som de icke intellektuella avfärdar som kvasiintellektualism. By the way, tack Herr_D för att du finns. Ses ikväll. Skål!
tisdag 13 november 2007
Sveriges bästa TV-deckare: En jämförande studie
De senaste åren har svenska TV-deckare blivit en institution i vårt inhemska kulturutbud. Deckarna toppar allt som oftast DVD-listor, TV4 sänder dem på "prime time" och skådespelarna har blivit ikoner, vardagshjältar och/eller antihjältar för delar av det svenska folket. Men vilken svensk TV- deckare är egentligen bäst? I detta blogginlägg ämnar jag, som enväldig kritiker, att kora Sveriges bästa TV-deckare. För att få en stringent analys använder jag mig filmkrönikans recensionsmetod som teoretisk utgångspunkt till mitt resonemang. Jag kommer således att utgå från manus, skådespeleri, foto och underhållningsvärde i min betygsättning. Man kan erhålla max 10 poäng per kategori, och den deckare med högsta sammanlagda poängen koras till Sveriges bästa. Dessa bedöms:
1. Van Veeteren: Har hittills spelats in i sex filmer. Bygger på Håkans Nessers romaner och börjades att spela in 2005.
2. Beck: Bygger på Sjöwall/Wahlöös romaner om Martin Beck och Gunvald Larsson. Har spelats in med åtskilliga skådepelare som gestaltat Martin Beck, bl.a. Kewe Hjelm, Carl Gustav Lindstedt och Gösta Ekman. De Beck-filmer som avses i den här undersökningen är dock de med Peter Haber som Martin Beck. 24 filmer har spelats in med honom sedan 1996.
3. Wallander: Är kanske mest förknippad med Rolf Lassgård i huvudrollen som Ystadspolisen Kurt Wallander. Emellertid avser denna studie de tretton filmer med Krister Henriksson i huvudrollen. Första filmen hade premiär i januari 2005. Undersökningen kan börja...
Manus
Van Veeteren: Samtliga filmatiseringar bygger på böckernas handling. I flera av de andra deckarna är det enbart karaktärerna som finns kvar från romanerna. Manuset är ofta bra och genomarbetat. Stämningen är svart, dyster och relativt tung. Men ger samtidigt ett trovärdigt intryck. Betyg: 8
Beck: Vissa delar av filmserien känns krystade och uppkomna i ett led av kommersialism och massproduktion. 24 filmer har spelats in och manusförfattarna verkar söka efter nya originella grepp och skurkar. Även de obligatoriska scenerna mellan Beck och hans alkoholiserade granne känns numera lite krystade och tillrättalagda. Vidare faller de medverkande skådespelarna ofta in i stereotyper som bygger på schablonbilder av männsikan. Exempelvis har majoriteten av skurkarna i "Gamen" rakade hjässor och är muskulösa. Likaså vet man hur Gunvald Larsson och Beck ska reagera i vissa situationer. Några kanske tycker att detta just är charmen med Beck, men jag har tröttnat. Beck känns idag väldigt förutsägbart. Man vet vad man får. Utan vare sig djup eller nyans. Betyg: 4
Wallander: Håller en ganska ojämn standard. Vissa avsnitt kan vara väldigt vassa, medan andra lider endel av Becksyndromet (se ovan). I Wallanderserien är de personliga relationerna mer intressanta. Dels utvecklar Wallanders dotter och polisen Stefan ett kärleksförhållande som man får följa. Detta sätts på ganska hårda prov och de alla inblandades relationer och sociala interaktioner (även Wallanders inställning) löper som en röd tråd genom hela serien. Detta ger sidointrigen (utöver brottsfallen) ett djup. I några avsnitt finns samma mörker, djup, depression och dova stämning som hos van Vetereen. Sista avsnittet i serien "Hemligheten", knyter ihop säcken och är både förutsägbar och kolsvart. Betyg: 7
skådespeleri
Van Veeteren: Eva Rexed, Thomas Hanzon och Sven Wollter gör alla mycket bra ifrån sig. Wollter mumlar endel, men är ändå trovärdig som pensionerad polis. I övriga roller finns också kända namn, men standarden skiftar något. Philip Zandén återkommer som polischefen. Egentligen inte mycket att klaga på. Välspelat utan att glänsa. Betyg: 7
Beck: Vad kan man säga? Peter Haber och Mikael Persbrandt har blivit folkkära på sina framträdanden för Beck. Persbrandts machoideal har gjort honom till Sveriges superstar. Ständigt på löpsedlar och i vimlet kring Stockholms krogar. Det tråkiga är att de är väldigt stereotypa i sitt spelande. De ger inte sina karaktärer några djupare nyanser. Men det bottnar knappast i deras skådespelartalanger, utan snarare i manus och regi. Det är min övertygesle att Beck har blivit så populärt mycket tack vara skådespelarna. Betyg: 9
Wallander: Krister Henriksson är ganska så lågmäld, men ändå förtroendeingivande i sitt agerande. Han axlar en ganska svår roll eftersom Wallander är så starkt förknippat med Rolf Lassgård (eller Martin Rasch som han egentligen heter). Vidare gör Johanna Sällström en gedigen insats som polis. Eftersom Johanna tog sitt liv i början av detta år är det möjligtvis enklare att därför övervärdera hennes insatser. Men eftersom vissa filmer i serien behandlar depressioner och självmord är det svårt att inte bli berörd av hennes medverkan i filmen. Ola Rapace i rollen som Stefan gör, som vanligt, utmärkt ifrån sig. Rapace är verkligen en gedigen skådespelare som alltid levererar. Betyg: 8
Foto
Van Veeteren: Ofta mörkt, dystert men samtidigt lite grått och tråkigt. I längden blir det aningen jobbigt. Man hade önskat att bildspråket hade varit lite mer varierat. Det är också svårt att relatera till vissa miljöer då Nessers Van Vetereen utspelar sig i ett fiktivt land och i fiktiva städer. Det gör det hela mindre trovärdigt, eftersom skådespelarna pratar svenska, men har holländsktklingande namn och bor i påhittade städer. Vidare har färgerna på ambulanserna ingen verklighetsförankring etc. Betyg: 6
Beck: Ganska kända filmare och regissörer (bland annat Kjell Sundvall, Harald Hamrell etc.) som arbetar med Beckfilmerna. Fotot är proffsigt och fångar upp Sveriges vardagsliv på ett bra sätt. Men eftersom filmerna massproduceras känns de ibland lite "haffsiga". Inga mästerverk, men helt ok. Betyg: 7
Wallander: Dessa filmer innehåller enligt mig störst variation. Stämningen pendlar mellan filmerna och det ställer också högre krav på filmningen. Jag tycker att man lyckas fånga upp de inblandades sinnesstämning, allt som oftast, på ett utmärkt sätt. Betyg: 8
underhållningsvärde
Van Veeteren: Känns fräscha och genomarbetade. Vissa filmer är aningen förutsägbara och ibland kan tempot vara lite långsamt. Morden är inte så häpnadsväckande och inslaget av action och spänning är inte framträdande i denna serie. Dessa ingredienser är i sig inte någon förutsättning för hög underhållning men jag hade ändå velat se ett starkare inslag som varierar huvudpersonernas privata relationer. Betyg: 7
Beck: Man vet vad man får. Slentrianen har infunnit sig och hyr man en Beckfilm eller kollar igenom Tv4:as sändningar (inklusive reklam, nyheter, reklam, väder, reklam) så gör man det inte för överraskningsmomentet. Gunvald har hetsigt humör och Beck är den lugne. Gärna ska någon poliskollega hmna i trubbel och bli räddad undan skurken de sista tio minutrarna. Betyg: 6
Wallander: Det faktum att Sällström gick bort har ökat intresset för filmserien. Det vore cynikst att säga att underhållningsvärdet har höjts men filmerna har fått ytterligare en dimension. När intrigen är så mångbottnad och de mest oförutsägbara sakerna inträffar under serien och framför allt i sista avsnittet så sticker Wallander ut från det typiskt svenska och "mellanmjölksaktiga". Det är inte alltid de goda som vinner (faktiskt väldigt sällan) och vardagen kan också vara för jävlig för somliga. Även "the bitter end". Det fick Johanna Sällström erfara i verkliga livet, och det får även karaktärerna i filmserien göra. Betyg: 8
När man sammanställer denna gedigna undersökning blir resultatet på följande vis:
1. Wallander 31
2. Van vetereen 28
3. Beck 26
Därmed är Sveriges bästa TV-deckare korad. Notera att detta på intet sätt är en hyllning till svenska polisserier. Om ni vill ta del av genuin kultur, gå istället på teater! Men nu fick iaf, den "anonym" som älskar svenska serier sin del på bloggen.
1. Van Veeteren: Har hittills spelats in i sex filmer. Bygger på Håkans Nessers romaner och börjades att spela in 2005.
2. Beck: Bygger på Sjöwall/Wahlöös romaner om Martin Beck och Gunvald Larsson. Har spelats in med åtskilliga skådepelare som gestaltat Martin Beck, bl.a. Kewe Hjelm, Carl Gustav Lindstedt och Gösta Ekman. De Beck-filmer som avses i den här undersökningen är dock de med Peter Haber som Martin Beck. 24 filmer har spelats in med honom sedan 1996.
3. Wallander: Är kanske mest förknippad med Rolf Lassgård i huvudrollen som Ystadspolisen Kurt Wallander. Emellertid avser denna studie de tretton filmer med Krister Henriksson i huvudrollen. Första filmen hade premiär i januari 2005. Undersökningen kan börja...
Manus
Van Veeteren: Samtliga filmatiseringar bygger på böckernas handling. I flera av de andra deckarna är det enbart karaktärerna som finns kvar från romanerna. Manuset är ofta bra och genomarbetat. Stämningen är svart, dyster och relativt tung. Men ger samtidigt ett trovärdigt intryck. Betyg: 8
Beck: Vissa delar av filmserien känns krystade och uppkomna i ett led av kommersialism och massproduktion. 24 filmer har spelats in och manusförfattarna verkar söka efter nya originella grepp och skurkar. Även de obligatoriska scenerna mellan Beck och hans alkoholiserade granne känns numera lite krystade och tillrättalagda. Vidare faller de medverkande skådespelarna ofta in i stereotyper som bygger på schablonbilder av männsikan. Exempelvis har majoriteten av skurkarna i "Gamen" rakade hjässor och är muskulösa. Likaså vet man hur Gunvald Larsson och Beck ska reagera i vissa situationer. Några kanske tycker att detta just är charmen med Beck, men jag har tröttnat. Beck känns idag väldigt förutsägbart. Man vet vad man får. Utan vare sig djup eller nyans. Betyg: 4
Wallander: Håller en ganska ojämn standard. Vissa avsnitt kan vara väldigt vassa, medan andra lider endel av Becksyndromet (se ovan). I Wallanderserien är de personliga relationerna mer intressanta. Dels utvecklar Wallanders dotter och polisen Stefan ett kärleksförhållande som man får följa. Detta sätts på ganska hårda prov och de alla inblandades relationer och sociala interaktioner (även Wallanders inställning) löper som en röd tråd genom hela serien. Detta ger sidointrigen (utöver brottsfallen) ett djup. I några avsnitt finns samma mörker, djup, depression och dova stämning som hos van Vetereen. Sista avsnittet i serien "Hemligheten", knyter ihop säcken och är både förutsägbar och kolsvart. Betyg: 7
skådespeleri
Van Veeteren: Eva Rexed, Thomas Hanzon och Sven Wollter gör alla mycket bra ifrån sig. Wollter mumlar endel, men är ändå trovärdig som pensionerad polis. I övriga roller finns också kända namn, men standarden skiftar något. Philip Zandén återkommer som polischefen. Egentligen inte mycket att klaga på. Välspelat utan att glänsa. Betyg: 7
Beck: Vad kan man säga? Peter Haber och Mikael Persbrandt har blivit folkkära på sina framträdanden för Beck. Persbrandts machoideal har gjort honom till Sveriges superstar. Ständigt på löpsedlar och i vimlet kring Stockholms krogar. Det tråkiga är att de är väldigt stereotypa i sitt spelande. De ger inte sina karaktärer några djupare nyanser. Men det bottnar knappast i deras skådespelartalanger, utan snarare i manus och regi. Det är min övertygesle att Beck har blivit så populärt mycket tack vara skådespelarna. Betyg: 9
Wallander: Krister Henriksson är ganska så lågmäld, men ändå förtroendeingivande i sitt agerande. Han axlar en ganska svår roll eftersom Wallander är så starkt förknippat med Rolf Lassgård (eller Martin Rasch som han egentligen heter). Vidare gör Johanna Sällström en gedigen insats som polis. Eftersom Johanna tog sitt liv i början av detta år är det möjligtvis enklare att därför övervärdera hennes insatser. Men eftersom vissa filmer i serien behandlar depressioner och självmord är det svårt att inte bli berörd av hennes medverkan i filmen. Ola Rapace i rollen som Stefan gör, som vanligt, utmärkt ifrån sig. Rapace är verkligen en gedigen skådespelare som alltid levererar. Betyg: 8
Foto
Van Veeteren: Ofta mörkt, dystert men samtidigt lite grått och tråkigt. I längden blir det aningen jobbigt. Man hade önskat att bildspråket hade varit lite mer varierat. Det är också svårt att relatera till vissa miljöer då Nessers Van Vetereen utspelar sig i ett fiktivt land och i fiktiva städer. Det gör det hela mindre trovärdigt, eftersom skådespelarna pratar svenska, men har holländsktklingande namn och bor i påhittade städer. Vidare har färgerna på ambulanserna ingen verklighetsförankring etc. Betyg: 6
Beck: Ganska kända filmare och regissörer (bland annat Kjell Sundvall, Harald Hamrell etc.) som arbetar med Beckfilmerna. Fotot är proffsigt och fångar upp Sveriges vardagsliv på ett bra sätt. Men eftersom filmerna massproduceras känns de ibland lite "haffsiga". Inga mästerverk, men helt ok. Betyg: 7
Wallander: Dessa filmer innehåller enligt mig störst variation. Stämningen pendlar mellan filmerna och det ställer också högre krav på filmningen. Jag tycker att man lyckas fånga upp de inblandades sinnesstämning, allt som oftast, på ett utmärkt sätt. Betyg: 8
underhållningsvärde
Van Veeteren: Känns fräscha och genomarbetade. Vissa filmer är aningen förutsägbara och ibland kan tempot vara lite långsamt. Morden är inte så häpnadsväckande och inslaget av action och spänning är inte framträdande i denna serie. Dessa ingredienser är i sig inte någon förutsättning för hög underhållning men jag hade ändå velat se ett starkare inslag som varierar huvudpersonernas privata relationer. Betyg: 7
Beck: Man vet vad man får. Slentrianen har infunnit sig och hyr man en Beckfilm eller kollar igenom Tv4:as sändningar (inklusive reklam, nyheter, reklam, väder, reklam) så gör man det inte för överraskningsmomentet. Gunvald har hetsigt humör och Beck är den lugne. Gärna ska någon poliskollega hmna i trubbel och bli räddad undan skurken de sista tio minutrarna. Betyg: 6
Wallander: Det faktum att Sällström gick bort har ökat intresset för filmserien. Det vore cynikst att säga att underhållningsvärdet har höjts men filmerna har fått ytterligare en dimension. När intrigen är så mångbottnad och de mest oförutsägbara sakerna inträffar under serien och framför allt i sista avsnittet så sticker Wallander ut från det typiskt svenska och "mellanmjölksaktiga". Det är inte alltid de goda som vinner (faktiskt väldigt sällan) och vardagen kan också vara för jävlig för somliga. Även "the bitter end". Det fick Johanna Sällström erfara i verkliga livet, och det får även karaktärerna i filmserien göra. Betyg: 8
När man sammanställer denna gedigna undersökning blir resultatet på följande vis:
1. Wallander 31
2. Van vetereen 28
3. Beck 26
Därmed är Sveriges bästa TV-deckare korad. Notera att detta på intet sätt är en hyllning till svenska polisserier. Om ni vill ta del av genuin kultur, gå istället på teater! Men nu fick iaf, den "anonym" som älskar svenska serier sin del på bloggen.
måndag 12 november 2007
Senaste omröstningen
I drygt en vecka har bloggens läsare kunnat ta ställning till huruvida man intar en positiv eller negativ inställning till ytterligare utomeuropeisk invandring till Sverige. För första gången i bloggens historia utgick svarsalternativen även från en könsaspekt. 31 svar inkom. Av dessa svarade 21 stycken män och 10 stycken kvinnor. Av männen svarade hela 17 stycken att de är kritiska till ytterligare utomeuropeisk invandring. 4 stycken är okritiska till densamma. Av bloggens kvinnliga läsare är 7 stycken kritiska till invandringen och 3 stycken okritiska.
Jag får medge att resultatet är aningen häpnadsväckande. Det har visserligen förut kunnat konstateras att en ganska stor del av bloggens läsare skulle kunna tänka sig att rösta på ett nationellt politiskt alternativ. Men att hela 70% av de kvinnor som har röstat har visat en kritisk inställning till invandringen, var något som förvånade. Men vid en jämförelse med männens inställning skiljer det inte så mycket i procentenheter, då 80 % av männen visar en kritisk hållning i frågan. Jag har sett generella siffror som pekar på att männens och kvinnans inställning till invandringen i allmänhet är ganska lika. Men i regel har kvinnan en tendens till att vara mer liberalt inställd till invandring och mångkultur. Även om svensken generellt sett faktiskt verkar tycka att ett mångkulturellt samhälle innebär problem. (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=697322) Så bloggens resultat ligger i paritet med gemene mans. Bara att flera av läsarna här verkar vara kritiska till (utomeuropeisk) invandring.
När så många män och kvinnor i Sverige tycker som de tycker, så kan man fråga sig varför man ständigt tenderar att rösta mot sin egen vilja och främja en utveckling man helst inte vill se. Kanske vågar man i mellanmjölkens land inte sticka ut eller våga stå för sina åsikter om de skulle svida lite i ögonen på etablissemanget.
När det gäller (den infekterade frågan) om invandring är det troligt att många är rädda för att bli stämplade som rasister. Att media och samhället länge har bedrivit en hetsjakt mot oliktänkande är ingen nyhet. De flesta åsikter som sticker ut kväses ner omedelbart. Och man använder ofta stämplingsteori som medel. Att stämpla oliktänkande som extremister eller farliga fungerar utmärkt för att tysta människan. Men att inte låta folk få rösta på det man egentligen vill är demokratiskt oförsvarbart. Det är inte meningen att en demokrati ska fungera som en demokrati för vissa utvalda samhällsmedborgare, de som tycker och röstar "rätt". I en demokrati ska alla få uttrycka sina åsikter och få rösta på det politiska alternativ man vill. Utan att löpa risk för att bli stämplad för något man inte är, eller för den delen bli dumförklarad. Därför uppmanar jag alla, att oavsett politisk inriktning, rösta med sitt hjärta. Allt annat vore realpolitiskt förkastligt!
Och ja, nu finns det en ny fråga att ta ställning till...
Jag får medge att resultatet är aningen häpnadsväckande. Det har visserligen förut kunnat konstateras att en ganska stor del av bloggens läsare skulle kunna tänka sig att rösta på ett nationellt politiskt alternativ. Men att hela 70% av de kvinnor som har röstat har visat en kritisk inställning till invandringen, var något som förvånade. Men vid en jämförelse med männens inställning skiljer det inte så mycket i procentenheter, då 80 % av männen visar en kritisk hållning i frågan. Jag har sett generella siffror som pekar på att männens och kvinnans inställning till invandringen i allmänhet är ganska lika. Men i regel har kvinnan en tendens till att vara mer liberalt inställd till invandring och mångkultur. Även om svensken generellt sett faktiskt verkar tycka att ett mångkulturellt samhälle innebär problem. (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=697322) Så bloggens resultat ligger i paritet med gemene mans. Bara att flera av läsarna här verkar vara kritiska till (utomeuropeisk) invandring.
När så många män och kvinnor i Sverige tycker som de tycker, så kan man fråga sig varför man ständigt tenderar att rösta mot sin egen vilja och främja en utveckling man helst inte vill se. Kanske vågar man i mellanmjölkens land inte sticka ut eller våga stå för sina åsikter om de skulle svida lite i ögonen på etablissemanget.
När det gäller (den infekterade frågan) om invandring är det troligt att många är rädda för att bli stämplade som rasister. Att media och samhället länge har bedrivit en hetsjakt mot oliktänkande är ingen nyhet. De flesta åsikter som sticker ut kväses ner omedelbart. Och man använder ofta stämplingsteori som medel. Att stämpla oliktänkande som extremister eller farliga fungerar utmärkt för att tysta människan. Men att inte låta folk få rösta på det man egentligen vill är demokratiskt oförsvarbart. Det är inte meningen att en demokrati ska fungera som en demokrati för vissa utvalda samhällsmedborgare, de som tycker och röstar "rätt". I en demokrati ska alla få uttrycka sina åsikter och få rösta på det politiska alternativ man vill. Utan att löpa risk för att bli stämplad för något man inte är, eller för den delen bli dumförklarad. Därför uppmanar jag alla, att oavsett politisk inriktning, rösta med sitt hjärta. Allt annat vore realpolitiskt förkastligt!
Och ja, nu finns det en ny fråga att ta ställning till...
fredag 9 november 2007
Massakern i Jokela
I veckan som gick skedde en fruktansvärd skolmassaker i vårt östra grannland Finland. En 18-årig kille sköt ihjäl sju människor och tog sedan sitt eget liv. Med tanke på ett föregående inlägg, där jag uppmärksammade Sveriges och övriga västvärldens benägenhet att anamma Amerikanska fenomen, ger detta ytterligare vatten på kvarnen. USA har haft ett antal "skolmassakrar", där Columbine-händelsen är det mest kända, på sitt samvete. Den berömda dokumentärfilmaren Michael Moore ger främst USA:s liberala vapenlagar som orsakförklaring till hemskheterna i Columbine och andra skolor.
När nu en liknande händelse inträffar i Finland försöker medier och andra proffstyckare också påvisa att Finland har relativt liberala vapenlagar. Visserligen var den finske mördaren både vapen- och jaktintresserad. Men den utlösande faktorn verkar ändå ha varit gärningsmannens misantropiska läggning. veckan innan massakern hade han lagt ut en video på youtube där han varnade för det som komma skulle. Han lämnade också efter sig ett manifest. Ur innehållet i manifestet kan man läsa hur trött han var på mänskligheten och det dekadenta samhälle vi/han levde i. Visst, mördaren var möjligen insiktsfull, men vad fick han ut av att göra som han gjorde? Hur kan exempelvis sex barn och ungdomar (den sjunde som mördades var skolans rektor) vara? Det går aldrig att rättfärdiga mord i ett civiliserat samhälle, men mord blir extra idiotiskt när barn och ungdomar drabbas. Speciellt i en vanligtvis trygg miljö.
Därför blir man förvånad när man upptäcker att finländarens aktion genrerar visst stöd bland svenskar. Läs här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=713732
Det är, som sagt, förståligt att vissa medborgare är trötta på vårt samhälle, men att använda mord i allmänhet och mord på oskyldiga i synnerhet som medel att nå en förändring är att missa målet med 150 mil. I de stater där våld har utgjort medel i ett maktövertagande, har staten sedan utövat våld som maktmedel för att hålla sina medborgare i schack. Och ett sådant samhälle vill nog ingen sund, klartänkande, individ eftersträva.
Låt oss nu hoppas att den finske idiotens agerande inte får någon dominoeffekt och att vårt land förskonas från dylika vansinnesdåd. Tyvärr är det nog bara en tidsfråga. Och då får man hoppas att ni läsare håller tummarna för att någon ni känner inte drabbas...
När nu en liknande händelse inträffar i Finland försöker medier och andra proffstyckare också påvisa att Finland har relativt liberala vapenlagar. Visserligen var den finske mördaren både vapen- och jaktintresserad. Men den utlösande faktorn verkar ändå ha varit gärningsmannens misantropiska läggning. veckan innan massakern hade han lagt ut en video på youtube där han varnade för det som komma skulle. Han lämnade också efter sig ett manifest. Ur innehållet i manifestet kan man läsa hur trött han var på mänskligheten och det dekadenta samhälle vi/han levde i. Visst, mördaren var möjligen insiktsfull, men vad fick han ut av att göra som han gjorde? Hur kan exempelvis sex barn och ungdomar (den sjunde som mördades var skolans rektor) vara? Det går aldrig att rättfärdiga mord i ett civiliserat samhälle, men mord blir extra idiotiskt när barn och ungdomar drabbas. Speciellt i en vanligtvis trygg miljö.
Därför blir man förvånad när man upptäcker att finländarens aktion genrerar visst stöd bland svenskar. Läs här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=713732
Det är, som sagt, förståligt att vissa medborgare är trötta på vårt samhälle, men att använda mord i allmänhet och mord på oskyldiga i synnerhet som medel att nå en förändring är att missa målet med 150 mil. I de stater där våld har utgjort medel i ett maktövertagande, har staten sedan utövat våld som maktmedel för att hålla sina medborgare i schack. Och ett sådant samhälle vill nog ingen sund, klartänkande, individ eftersträva.
Låt oss nu hoppas att den finske idiotens agerande inte får någon dominoeffekt och att vårt land förskonas från dylika vansinnesdåd. Tyvärr är det nog bara en tidsfråga. Och då får man hoppas att ni läsare håller tummarna för att någon ni känner inte drabbas...
tisdag 6 november 2007
Berättigat politikerförakt?
Att landets medborgare får mindre och mindre förtroende för våra folkvalada politiker är uppenbart. Men hur berättigat är egentligen det utbredda politikerföraktet? På bloggen har jag tidigare berättat om hur Olof Palme, under sin tid som statsminister, ljög sina medborgare rakt upp i ansiktet. Palme som för många symboliserade rättvisan självt. Givetvis tär sådant beteende på folkets förtroende för politiker. Som Tomas di Leva en gång sjöng: "Vem ska man tro på?" Speciellt när rättvisans ansikte själv kan blågljuga.
Sedan Palmes lögner kring IB-affärer och annat har mängder av politiska skandaler av olika dignitet chockat världen. Både på den nationella och den internationella politiska arenan. I Sverige minns vi kanske främst Sahlin-affären, vidare hur Björn Rosengren både kallade Norge för den sista Sovjetstaten och besökte porrklubb för skattebetalarnas pengar. Skandalerna har fortsatt med Lars Danielssons konstiga agerande under Tsunami-katastrofen och nu senast "skandalen" med Ulrika Schenström. Internationellt minns vi säkert (förutom Watergateskandaler, och uppenbart berusade presidenter vid offentliga tillställningar, läs: Boris Jeltsin) Bill Clintons sexuella affär med Monica Lewinsky.
Enligt min mening finns det uppenbara skillnader på skandaler och skandaler. Det är glasklart att våra folkvalda politiker ska representera den politik de står för och för den moral de varje dag predikar genom medier, valmanifest, partiprogram och annat. Allt annat blir ett sådant uppenbart hyckleri. Därmed ska skattepengar användas på lämpligt sätt, och man kan inte uppträda full om man är i tjänst och dessutom innehar landets viktigaste befattning vid en krissituation. Det är därför beklagligt att Scenström nu uppträdde som hon gjorde. Det är lika beklagligt att se hur företrädesvis moderata framträdande politiker(det är väl de som främst har granskats) har betalat för svart arbetskraft. Och då menar jag inte, i detta sammanhang svart ur en etninsk synpunkt, utan skattesmussel. Vad sänder det för signaler till oss skattebetalare som ska vara ryggraden i ett välfärdssamhälle? När våra folkvalda struntar i skatter och dessutom sitter på en femdubbelt högre lön än majoriteten av medborgarna. Det är skandal! Klart som f*n att man tappar förtroendet för politikerna. Om man nu har haft något innan. (Se nedan)
Men man får för den delen inte glömma bort att politiker är människor precis som alla andra. Vi medborgare kan ställa krav på att de sköter sina uppdrag efter bästa förmåga, men är det verkligen vår och pressens sak att lägga oss i vad politikerna gör på sin fritid? Ingen människa är ofelbar. Alla människor har sex, alla människor super till ibland och alla människor begår individuella misstag. Politiker är människor. Därför kan man inte förävänta sig att de ska agera annorlunda i dessa frågor. Man måste helt enkelt skilja på privatliv och yrkesliv. En personlig, eller privat angelägenhet, borde inte vara en politisk skandal och en nationell (eller internationell) angelägenhet.
För att ta ett exempel på hur moraliskt sårbara vi människor är kan jag nämna att USA:s underättelsetjänt FBI´s starke man under 48 år hette Edgar Hoover. Denne man var själv en skurk av rang, men genom avlyssning och underrättelseverksamhet hade Hoover hållhakar på varje högt uppsatt person i USA under hans chefsperiod på FBI. Bara en sådan sak. Sannerligen inte en enda av USA:s toppolitiker i 48 år som hade rent mjöl i påsen. Det säger endel om människan och att vi borde omvärdera de höga kraven på politikers privatliv.
Själv är jag givetvis inte heller utan politikerförakt. Men mitt förakt bottnar snarare i att ingen av vårt lands politiker står för en bra politik. Därmed kan man heller inte ha något förtroende för politikens företrädare. Således blev den opinionsundersökande telefonintervjuaren något förvånad då hon i somras ringde hem till Lorden. På en skala 1 till 5 (där 5 skulle stå för mycket förtroende) fick ingen partiledare högre än ett av Lorden. När jag till slut ändrade Göran Hägglunds etta till en tvåa med motiveringen "att han onekligen åtminstone verkar vara en hyvens kille" brast hon i skratt. Vidare påpekade jag att Maud Olofsson och tågmästaren Lars Ohly borde fått minus. Men det kunde de tydligen inte enligt undersökningen. Det var tur att inte Mona Sahlin vid tillfället var partiledare för Socialdemokraterna. Då hade jag nog varit tvungen att lägga på. Man kan nämligen inte förena Mona Sahlin med samma sammanhang som förtroende.
Sedan Palmes lögner kring IB-affärer och annat har mängder av politiska skandaler av olika dignitet chockat världen. Både på den nationella och den internationella politiska arenan. I Sverige minns vi kanske främst Sahlin-affären, vidare hur Björn Rosengren både kallade Norge för den sista Sovjetstaten och besökte porrklubb för skattebetalarnas pengar. Skandalerna har fortsatt med Lars Danielssons konstiga agerande under Tsunami-katastrofen och nu senast "skandalen" med Ulrika Schenström. Internationellt minns vi säkert (förutom Watergateskandaler, och uppenbart berusade presidenter vid offentliga tillställningar, läs: Boris Jeltsin) Bill Clintons sexuella affär med Monica Lewinsky.
Enligt min mening finns det uppenbara skillnader på skandaler och skandaler. Det är glasklart att våra folkvalda politiker ska representera den politik de står för och för den moral de varje dag predikar genom medier, valmanifest, partiprogram och annat. Allt annat blir ett sådant uppenbart hyckleri. Därmed ska skattepengar användas på lämpligt sätt, och man kan inte uppträda full om man är i tjänst och dessutom innehar landets viktigaste befattning vid en krissituation. Det är därför beklagligt att Scenström nu uppträdde som hon gjorde. Det är lika beklagligt att se hur företrädesvis moderata framträdande politiker(det är väl de som främst har granskats) har betalat för svart arbetskraft. Och då menar jag inte, i detta sammanhang svart ur en etninsk synpunkt, utan skattesmussel. Vad sänder det för signaler till oss skattebetalare som ska vara ryggraden i ett välfärdssamhälle? När våra folkvalda struntar i skatter och dessutom sitter på en femdubbelt högre lön än majoriteten av medborgarna. Det är skandal! Klart som f*n att man tappar förtroendet för politikerna. Om man nu har haft något innan. (Se nedan)
Men man får för den delen inte glömma bort att politiker är människor precis som alla andra. Vi medborgare kan ställa krav på att de sköter sina uppdrag efter bästa förmåga, men är det verkligen vår och pressens sak att lägga oss i vad politikerna gör på sin fritid? Ingen människa är ofelbar. Alla människor har sex, alla människor super till ibland och alla människor begår individuella misstag. Politiker är människor. Därför kan man inte förävänta sig att de ska agera annorlunda i dessa frågor. Man måste helt enkelt skilja på privatliv och yrkesliv. En personlig, eller privat angelägenhet, borde inte vara en politisk skandal och en nationell (eller internationell) angelägenhet.
För att ta ett exempel på hur moraliskt sårbara vi människor är kan jag nämna att USA:s underättelsetjänt FBI´s starke man under 48 år hette Edgar Hoover. Denne man var själv en skurk av rang, men genom avlyssning och underrättelseverksamhet hade Hoover hållhakar på varje högt uppsatt person i USA under hans chefsperiod på FBI. Bara en sådan sak. Sannerligen inte en enda av USA:s toppolitiker i 48 år som hade rent mjöl i påsen. Det säger endel om människan och att vi borde omvärdera de höga kraven på politikers privatliv.
Själv är jag givetvis inte heller utan politikerförakt. Men mitt förakt bottnar snarare i att ingen av vårt lands politiker står för en bra politik. Därmed kan man heller inte ha något förtroende för politikens företrädare. Således blev den opinionsundersökande telefonintervjuaren något förvånad då hon i somras ringde hem till Lorden. På en skala 1 till 5 (där 5 skulle stå för mycket förtroende) fick ingen partiledare högre än ett av Lorden. När jag till slut ändrade Göran Hägglunds etta till en tvåa med motiveringen "att han onekligen åtminstone verkar vara en hyvens kille" brast hon i skratt. Vidare påpekade jag att Maud Olofsson och tågmästaren Lars Ohly borde fått minus. Men det kunde de tydligen inte enligt undersökningen. Det var tur att inte Mona Sahlin vid tillfället var partiledare för Socialdemokraterna. Då hade jag nog varit tvungen att lägga på. Man kan nämligen inte förena Mona Sahlin med samma sammanhang som förtroende.
måndag 5 november 2007
Halloween: En importerad högtid
I helgen som gick "firade" flera svenskar Halloween. Högtiden är relativt ny i Sverige och har inte förrän det senaste decenniet fått en ordentlig genomslagskraft bland svenska medborgare. Personligen "firade" jag inte högtiden detta år. Egentligen firas den väl knappast av en bred majoritet av folket heller. Det verkar främst vara två kategorier människor som på allvar bryr sig om högtiden, och som har anammat den moderna tolkningen av den.
1. Barn: Det som sker är att barnen klär ut sig och erbjuder olika hushåll "bus" eller "godis". Lyckligtvis kom inga ungar till min bostad i år. Jag hade varken godis att erbjuda, eller lust för att bli utsatt för bus.
2. Unga människor. Ungdomar brukar under Halloweenhelgen samlas för att förtära alkohol i skräckinjagande utstyrslar. Oftast är man utklädd till något "ont väsen", men jag själv har jag varit utklädd till ninja under ett tidigare år. Och ninjan är ju knappast ett ont väsen. Vissa på den festen kom även i polisutstyrsel eller förklädda till hippies. Därmed kan helgen liknas mer vid en maskerad än en högtid med starkt symbolvärde. Halloween verkar också ha ersatt Lucia som en stark festarhelg för ungdomar.
I Sverige har det, visserligen sedan länge, funnits en tradition att fira Alla helgons dag. Denna dag har präglats av att vara en lugn och fridfull familjehögtid. Alltså ganska tvärtemot vad den utvecklats till under de senaste åren. Därför finns en tydlig konflikt mellan landets yngre och äldre generationer angående synen på denna helgdag.
Jag som snart övergår till ålderskategorin "medelålders" har inget emot firandet ur synpunkten att det skulle vara "farligt" att klä ut sig läskigt och utmana kristen idélära och etik. Däremot kan man undra varför vi måste importera koncept och helgdagar från andra kulturer. Allt behöver inte amerikaniseras. För det nya Halloweenkonceptet är just importerat från USA. Det stora landet i väst har i sin tur importerat helgdagen från Irland (eller det var snarare irländksa immigranter som medförde traditionen under den stora emigrationen på 1800t.). Från början var Halloween nämligen en förkristen (och således urgammal tradition som germanska folkslag utvecklade). Fint det, men i Sverige har vi inte firat den sedan 1990-talet.
Nu vill jag verkligen inte vara någon glädjedödare. Det är klart att det är kul att klä ut sig till ninja etc. Men behövs det verkligen en Amerika-inspirerad högtid som fasad för att göra detta? På söndag är det "fars dag", även det en "tradition" hämtad från USA. Givetvis förtjänar alla fäder där ute uppmärksamhet. Men likväl som att klä ut sig till ninja vilken dag som helst, så kan man uppskatta sin far vilken dag som helst på året. Med samma resonemang kan man egentligen också avfärda alla hjärtans dag, också det en amerikanskinspirerad tradition. Ska man bara uppskatta sin partner på en speciell dag?Nej, värna istället de fina kulturella tradtioner och högtider som vi har i Sverige. Annars kommer firandet av högtider att urholkas. Om mamma, pappa, din käresta och de döda ska ha en speciell dag, varför ska inte ditt husdjur, din bil, din arbetskamrat osv ha en? Jag menar, vi har ju t.om. en dag för kanelbullen. Även om just den dagen är en genuint svensk tradition...
1. Barn: Det som sker är att barnen klär ut sig och erbjuder olika hushåll "bus" eller "godis". Lyckligtvis kom inga ungar till min bostad i år. Jag hade varken godis att erbjuda, eller lust för att bli utsatt för bus.
2. Unga människor. Ungdomar brukar under Halloweenhelgen samlas för att förtära alkohol i skräckinjagande utstyrslar. Oftast är man utklädd till något "ont väsen", men jag själv har jag varit utklädd till ninja under ett tidigare år. Och ninjan är ju knappast ett ont väsen. Vissa på den festen kom även i polisutstyrsel eller förklädda till hippies. Därmed kan helgen liknas mer vid en maskerad än en högtid med starkt symbolvärde. Halloween verkar också ha ersatt Lucia som en stark festarhelg för ungdomar.
I Sverige har det, visserligen sedan länge, funnits en tradition att fira Alla helgons dag. Denna dag har präglats av att vara en lugn och fridfull familjehögtid. Alltså ganska tvärtemot vad den utvecklats till under de senaste åren. Därför finns en tydlig konflikt mellan landets yngre och äldre generationer angående synen på denna helgdag.
Jag som snart övergår till ålderskategorin "medelålders" har inget emot firandet ur synpunkten att det skulle vara "farligt" att klä ut sig läskigt och utmana kristen idélära och etik. Däremot kan man undra varför vi måste importera koncept och helgdagar från andra kulturer. Allt behöver inte amerikaniseras. För det nya Halloweenkonceptet är just importerat från USA. Det stora landet i väst har i sin tur importerat helgdagen från Irland (eller det var snarare irländksa immigranter som medförde traditionen under den stora emigrationen på 1800t.). Från början var Halloween nämligen en förkristen (och således urgammal tradition som germanska folkslag utvecklade). Fint det, men i Sverige har vi inte firat den sedan 1990-talet.
Nu vill jag verkligen inte vara någon glädjedödare. Det är klart att det är kul att klä ut sig till ninja etc. Men behövs det verkligen en Amerika-inspirerad högtid som fasad för att göra detta? På söndag är det "fars dag", även det en "tradition" hämtad från USA. Givetvis förtjänar alla fäder där ute uppmärksamhet. Men likväl som att klä ut sig till ninja vilken dag som helst, så kan man uppskatta sin far vilken dag som helst på året. Med samma resonemang kan man egentligen också avfärda alla hjärtans dag, också det en amerikanskinspirerad tradition. Ska man bara uppskatta sin partner på en speciell dag?Nej, värna istället de fina kulturella tradtioner och högtider som vi har i Sverige. Annars kommer firandet av högtider att urholkas. Om mamma, pappa, din käresta och de döda ska ha en speciell dag, varför ska inte ditt husdjur, din bil, din arbetskamrat osv ha en? Jag menar, vi har ju t.om. en dag för kanelbullen. Även om just den dagen är en genuint svensk tradition...
fredag 2 november 2007
Bloggens läsare = Medelklass!
Då var det dags att sammanfatta den senaste undersökningen på Lordens blogg. Hela 32 unika röster inkom. Av er läsare som svarade på frågan angående er inkomst, fördelade sig svaren på följande sätt:
Under 10 000 kronor/mån
3 stycken, 9 %
10 000- 20 000 kronor/mån
7 stycken, 21 %
20 000- 25 000 kronor/mån
13 stycken, 40%
25 000- 30 000 kronor/mån
5 stycken, 15%
30 000- 40 000 kronor/mån
3 stycken, 9%
Över 40 000 kronor/mån
1 stycken, 3%
Utan att, denna gång, vara allt för vetenskaplig tror jag att resultatet speglar samhället i stort. Majoriteten av Sveriges befolkning torde nog tjäna mellan 15000 och 30 000 kronor i månaden. Givetvis tenderar dessa "medelklasslöner" att öka ju äldre man blir, och jag har fått för mig att de flesta av bloggens läsare tillhör den yngre kategorin människor, som befinner sig i början av sina "karriärer".
Att några tjänar under 10 000 kronor kan förklaras med att dessa förmodligen är studerande. Jag har nämligen svårt att tro att någon av mina läsare skulle gå på socialbidrag. Med risk för att vara fördomsfull, så tilltalar nog inte Bloggen den socialgruppen.
Lönen är ett mätbart instrument för hur uppskattat det arbete man utför är. Det kan finnas läneklyftor mellan olika yrkesgrupper, men också mellan personer som utför samma jobb. Löneklyftorna mellan yrkesgrupper visar hur samhället värderar det utförda arbetet. Egentligen är det inget konstigt. Alla kan inte ha samma lön, alla kan inte vara läkare, men någon måste. Därför behöver en hög lön fungera som en morot i de sammanhangen.
Men samtidigt som det måste finnas läkare, så måste det även finnas de som tar hand om våra sopor, som lagar mat åt våra ungar i skolor etc i ett välmående samhälle. Givetvis krävs ingen gedigen utbildning för att utföra dessa arbeten och givetvis bör de heller inte generera lika hög lön som än en läkares, men de ekonomiska löneklyftor som finns i Sverige idag står inte riktigt i proportion till hur verkligheten ser ut.
Att en rörmokare (utan eftergymnasial utbildning) kan tjäna 10 000 kronor mer i månaden än exempelvis en gymnasielärare (4.5 års universitetsutbildning) är lite skevt. Men det säger en del om hur samhället värderar och investerar i vår framtid. Undrar varför många ungar klagar på dåliga lärare...
När det gäller löneskillnader inom samma yrkeskategori brukar många åberopa könsdiskriminering. Att männen tjänar mer än kvinnorna. Statsvetare brukar ju gång på gång ta fram statistik som styrker det påståendet. Personligen har jag inga som helst erfarenheter av detta. Och min sanning är den sanna. För mig. Andra klyftor inom samma yrkeskategori beror på ålder. De som arbetat längre har i regel högre län än de yngre. Logiskt kan tyckas. Men ofta är de nyanställda mer "hungriga" och utför säkert sitt arbete lika bra som den äldre personen. Med det i åtanke kan säkert yngre bli irriterade över att de äldre får flera tusen kronor mer i månaden för samma jobb. Det är ju inte heller så, att en 55-åring behöver mer pengar att spendera än en 30-åring. De har båda hyror, mat, kläder, telefon, bredband osv som månatliga avgifter...
Nu har vi lagt ett ekonomiskt och politiskt perspektiv på undersökningarna hittills. Egentligen är Lorden emot etablissemangets indoktrinering av det korrekta, men för en gångs skull ska jag ge vika för det och anlägga ett könsperspektiv på nästa fråga. Intressant va? Frågan denna gång kommer att bli politisk. En ganska infekterad och känslig fråga för många. Kom ihåg att din röst är anonym! Seså, in och rösta nu!
Under 10 000 kronor/mån
3 stycken, 9 %
10 000- 20 000 kronor/mån
7 stycken, 21 %
20 000- 25 000 kronor/mån
13 stycken, 40%
25 000- 30 000 kronor/mån
5 stycken, 15%
30 000- 40 000 kronor/mån
3 stycken, 9%
Över 40 000 kronor/mån
1 stycken, 3%
Utan att, denna gång, vara allt för vetenskaplig tror jag att resultatet speglar samhället i stort. Majoriteten av Sveriges befolkning torde nog tjäna mellan 15000 och 30 000 kronor i månaden. Givetvis tenderar dessa "medelklasslöner" att öka ju äldre man blir, och jag har fått för mig att de flesta av bloggens läsare tillhör den yngre kategorin människor, som befinner sig i början av sina "karriärer".
Att några tjänar under 10 000 kronor kan förklaras med att dessa förmodligen är studerande. Jag har nämligen svårt att tro att någon av mina läsare skulle gå på socialbidrag. Med risk för att vara fördomsfull, så tilltalar nog inte Bloggen den socialgruppen.
Lönen är ett mätbart instrument för hur uppskattat det arbete man utför är. Det kan finnas läneklyftor mellan olika yrkesgrupper, men också mellan personer som utför samma jobb. Löneklyftorna mellan yrkesgrupper visar hur samhället värderar det utförda arbetet. Egentligen är det inget konstigt. Alla kan inte ha samma lön, alla kan inte vara läkare, men någon måste. Därför behöver en hög lön fungera som en morot i de sammanhangen.
Men samtidigt som det måste finnas läkare, så måste det även finnas de som tar hand om våra sopor, som lagar mat åt våra ungar i skolor etc i ett välmående samhälle. Givetvis krävs ingen gedigen utbildning för att utföra dessa arbeten och givetvis bör de heller inte generera lika hög lön som än en läkares, men de ekonomiska löneklyftor som finns i Sverige idag står inte riktigt i proportion till hur verkligheten ser ut.
Att en rörmokare (utan eftergymnasial utbildning) kan tjäna 10 000 kronor mer i månaden än exempelvis en gymnasielärare (4.5 års universitetsutbildning) är lite skevt. Men det säger en del om hur samhället värderar och investerar i vår framtid. Undrar varför många ungar klagar på dåliga lärare...
När det gäller löneskillnader inom samma yrkeskategori brukar många åberopa könsdiskriminering. Att männen tjänar mer än kvinnorna. Statsvetare brukar ju gång på gång ta fram statistik som styrker det påståendet. Personligen har jag inga som helst erfarenheter av detta. Och min sanning är den sanna. För mig. Andra klyftor inom samma yrkeskategori beror på ålder. De som arbetat längre har i regel högre län än de yngre. Logiskt kan tyckas. Men ofta är de nyanställda mer "hungriga" och utför säkert sitt arbete lika bra som den äldre personen. Med det i åtanke kan säkert yngre bli irriterade över att de äldre får flera tusen kronor mer i månaden för samma jobb. Det är ju inte heller så, att en 55-åring behöver mer pengar att spendera än en 30-åring. De har båda hyror, mat, kläder, telefon, bredband osv som månatliga avgifter...
Nu har vi lagt ett ekonomiskt och politiskt perspektiv på undersökningarna hittills. Egentligen är Lorden emot etablissemangets indoktrinering av det korrekta, men för en gångs skull ska jag ge vika för det och anlägga ett könsperspektiv på nästa fråga. Intressant va? Frågan denna gång kommer att bli politisk. En ganska infekterad och känslig fråga för många. Kom ihåg att din röst är anonym! Seså, in och rösta nu!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)