Även om människan får anses vara ett flockdjur och även att vi ständigt verkar sträva mot konformitet, så har varje enskild människa något unikt, nämligen en egen identitet. Identitetsbegreppet kan innefatta många saker, men kan enkelt beskrivas med orden: "det som visar att jag är jag. "
När man talar om dessa frågor dyker oftast två begrepp upp, arv och miljö. Arvet kan, något förenklat, beskrivas som de genetiska egenskaper (och de förutsättningar) vi föds med. Miljön, däremot, avser den omgivining individen lever och verkar i.
Det förra begreppet innebär att vi tilldelas olika epitet och egenskaper redan från födseln. Dessa ger tydliga ramar för vår identitetsutveckling. Det senare skapar vi tillsammans med vår omedelbara omgivning. När man adderar summan av ovanstående processer, formas våra unika identiteter.
De tilldelande epiteten ingår alla i begreppet kultur, något som är överordnat för betydelsen av identitetsutveckling. Jag ska nedan förhålla mig till fem olika epitet som vi, till viss del, tilldelas redan från födseln. Dessa är extra viktiga och utgör i sig grunden för underordnade kulturer i kulturen.
1. Klass: Det har sedan urminnes tider funnits ekonomiska och sociala klasskillnader mellan människor. Dessa är så kulturellt starka att de i allra högsta grad lever kvar hos oss idag. Eftersom människor ur en viss klass (kalla det gärna socialgrupp) bor, lever och verkar i samma sammanhang, formar detta en människas identitet. Det är exempelvis vanligare att övre medelklass och överklass utbildar sig på universitet, medan underklassen går en annan väg. Det finns också en tradition att nedvärdera människor som bryter dessa mönster inom den egna klassen. Därmed reproduceras klasserna och klassegregationen tilltar.
2. Genus: Som jag redan har klargjort i ett tidigare inlägg, är de traditionella könsrollerna starkt historiskt och kulturellt rotade. Det finns tydliga symboler som företräder manligt och kvinnligt. Dessa symboler är så djupt rotade inom oss att de är svåra att förändra. Frågan är om de en är nödvändiga att förändra. Givetvis utgör dessa symboler och det faktum att du tilldelas ett kön en stor inverkan på din identitet.
3. Etnicitet : Begreppet kommer från grekiskans ethnos som betyder folk. Det moderna etnicitetbegreppet innefattar de kvaliteter som utmärker ett folks kollektiva uppfattningar om sig själva som folkslag, men även uppfattningar om andra folkslag. För mig går kultur och etnicitet hand i hand i detta sammanhang. Etniciteten innebär för mig givna etiska, religiösa och normativa åsikter och traditioner. Om man föds som turk eller om man föds som svensk spelar givetvis in när du formar din identitet.
4. Normalitet: Det som av omgivningen betraktas som normalt är avhängigt av av i vilken tid, grupp eller sammanhang man befinner sig i. Normalitetsbegreppet skulle kunna definieras som en jämförande aspekt med hänvisning till det vanligt förekommande. Det som avviker från det normala är således inte normalt. I detta sammanhang skulle jag vilja härleda detta begrepp till homosexualitet, utvecklingsströning, asocialitet, rörelsehinder etc. Notera att jag inte tycker de är mindre värda. Jag påvisar bara att dessa grupper avviker från det vanligt förekommande utifrån vårt sammanhang. Om man tilldelas en icke-normal egenskap, kommer det också att påverka din identitet.
5. Övriga genetiskt betingade egenskaper: Du kan ha en väldigt hög iq, du kan ha ärvt din mors verbala förmåga etc. Även dessa egenskaper kan man inte bortse ifrån.
Ovan är, enligt min mening, de viktigaste egenskaper som man blir tilldelad när man talar om identitetsutveckling. Dessa utgör ryggraden. Att du sedan skapar intressen, inriktningar, studieval och formar politiska åsikter, religiösa övertygelser i interaktion med andra människor är självklart. Dialogen får inte underskattas i dessa sammanhang.
Att Lorden föddes i en medelklassmiljö som svensk normal kille med ett högutvecklat intellekt har alltså gett mig ramarna för min identitet. Att jag sedan tillhört en subkultur, håller på Manchetser City i fotboll , har skaffat mig en utbildning och sysselsätter mig med de saker jag gör, kan jag förmodligen i mångt och mycket tacka mina nära och kära för. Frågan är bara om jag hade träffat mina nära och kära om jag hade blivit tilldelad andra epitet och egenskaper från början? Nej, just det.
onsdag 26 september 2007
tisdag 25 september 2007
Feltänkt kring svensk polis och svenska domstolar
Sveriges domstolar består nästan uteslutande av etniska svenskar. Det kunde man, bland annat, läsa igår på SVT:s text-TV. Endast 4% av våra domare har utländsk bakgrund. Enligt SVT var detta förhållande konstigt och, underförstått, negativt. 4 % med utländsk bakgrund speglar nämligen inte det svenska samhället i stort. Enligt de siffror som aktualiserades igår består poplationen i Sverige idag av 20% med utländsk härkomst. Hur man får fram den siffran, och vad som räknas som "utländsk härkomst" fanns det ingen förklaring till. Dock spelar detta en mindre roll i just detta sammanhang.
Det man borster från, i sin artikel, är givetvis att personer med utländsk härkomst förmodligen inte har adekvat utbildning för ett domarjobb i samma utsträckning som etniska svenskar. Är meningen att man ska kvotera in personer med utländsk härkomst i våra domstolar för att dessa ska spegla samhället i övrigt? Det är en absurd idé. Domarämbetet ska utnämnas utifrån juridisk skolning och kompetens, inte utifrån etnicitet.
Även inom polisväsendet är personer med utländsk härkomst, enligt artikeln, underrepresenterade. Polisen har under en längre tid försökt att kvotera in personer med utländsk härkomst i sina led. Detta har uppenbart misslyckats. Anledningen torde vara att det inom dessa grupper finns ett svalt intresse för att bli polis, eller att de helt enkelt inte vill. Oavsett vilket, så är det svårt att se vilka positiva effekter en svensk domstol och ett svenskt polisväsende skulle få om dessa fylldes på med personer av utländsk härkomst.
Att göra ett yrkesval är motiverat utifrån en inre drivkraft och motivation. Det finns säkert enskilda personer med utländsk härkomst som innerligen vill bli kunniga i vår juridiska tradition, skolning, bedömning och tillämpning och som vill bli polis och förtrogen med de normer och värderingar och egenskaper en bra polis ska besitta. Men, de blir det inte genom att kvoteras in i yrket eller påtvingas ett arbete. Syftet med dylika åtgärder är att våra tillfälliga makthavare ska kunna skryta med populistisk statistik. En statistik som dess medborgare innerst inne dessutom föraktar!
Det man borster från, i sin artikel, är givetvis att personer med utländsk härkomst förmodligen inte har adekvat utbildning för ett domarjobb i samma utsträckning som etniska svenskar. Är meningen att man ska kvotera in personer med utländsk härkomst i våra domstolar för att dessa ska spegla samhället i övrigt? Det är en absurd idé. Domarämbetet ska utnämnas utifrån juridisk skolning och kompetens, inte utifrån etnicitet.
Även inom polisväsendet är personer med utländsk härkomst, enligt artikeln, underrepresenterade. Polisen har under en längre tid försökt att kvotera in personer med utländsk härkomst i sina led. Detta har uppenbart misslyckats. Anledningen torde vara att det inom dessa grupper finns ett svalt intresse för att bli polis, eller att de helt enkelt inte vill. Oavsett vilket, så är det svårt att se vilka positiva effekter en svensk domstol och ett svenskt polisväsende skulle få om dessa fylldes på med personer av utländsk härkomst.
Att göra ett yrkesval är motiverat utifrån en inre drivkraft och motivation. Det finns säkert enskilda personer med utländsk härkomst som innerligen vill bli kunniga i vår juridiska tradition, skolning, bedömning och tillämpning och som vill bli polis och förtrogen med de normer och värderingar och egenskaper en bra polis ska besitta. Men, de blir det inte genom att kvoteras in i yrket eller påtvingas ett arbete. Syftet med dylika åtgärder är att våra tillfälliga makthavare ska kunna skryta med populistisk statistik. En statistik som dess medborgare innerst inne dessutom föraktar!
söndag 23 september 2007
Hetsen om jämställdhet
Media tycks aldrig upphöra att hetsa om att det svenska samhället inte är jämställt. Den senaste veckan har man kunnat läsa artiklar som dels belyser löneskillnader mellan män och kvinnor och dels det faktum att män innehar fler chefsposter än kvinnor. Det är inte alls något märkvärdigt att det förhåller sig på detta sätt. Strävan mot jämställdhet är en process, som i Sverige har kommit mycket långt. Denna process kommer att innebära att vi snart uppnår total jämlikhet mellan könen och i framtiden kommer att gå mot en snedvriden jämställdhet, där kvinnor är det dominerande könet. För att förklara och förstå denna process är det nödvändigt att titta på den historiska utvecklingen kring vårt lands jämställdhet.
Kvinnans roll har, historiskt, alltid varit underordnad mannens. Vissa kungligheter (exempelvis drottning Margareta) utgör här regelns undantag. Om vi räknar med att det geografiska Sverige började befolkas efter den senaste istiden för ca 14 000 år sedan, så tog det 13900 år innan kvinnan fick någon reell möjlighet att politiskt påverka samhället. 1900-talets århundrade var en revolutionerande tid för jämställdheten.
När det demokratiska genombrottet genomfördes 1921 var det ett stort erkännande för det flera kvinnoorganisationer länge (nåja, kanske inte relativt sett) hade kämpat för. Ändå var kvinnornas valdeltagande lågt i det första valet 1923. Det skulle visa sig att de kulturella könsstrukturerna skulle vara svåra att rubba en tid framöver. Under första delen av 1900-talet fanns det tydliga "könsuppgifter" präglade av samhälleliga och kulturella strukturer och normer. Kvinnans plats på arbetsmarknaden var begränsad. En stor del av vår befolkning var fortfarande verksamma inom jordbruket. Där var kvinnans roll att ta hand om barnen och hemmet. Mannen utförde de fysiskt krävande sysslorna. Kvinnan i staden var ofta hemmafruar. Den allmänna uppfattningen att mannen var familjens överhuvud som skulle stå för försörjningen genomsyrade kvinnans arbetsmarknadsmässiga roll. De arbeten som kvinnan innehade var "typiskt kvinnliga" som sjuksköterska och förskollärare. Inom den politiska sfären var kvinnans roll obetydlig. Trots att kvinnan haft rösträtt sedan 1921 tog det enda till 40-talet innan den första kvinnan tog plats i en regering. Männen var inte bara klart överrepresenterade i riksdagen utan även på universitet och högskolor.
Från 1950-talet och framåt började kvinnans underordnade roll sakta men säkert att förändras. Denna förändring skedde i takt med den ökade urbaniseringen och det utökade stadslivet. På 60-talet väckte sig vänsterrörelsen stark och många (främst unga) uppmärksammade kvinnans politiska och arbetsmarknadsmässiga underordnade position. Det blev vanligare för kvinnor att göra akademisk karriär och när strukturen på landets universitet förändrades, så förändrades även den arbetsmarkandsmässiga strukturen. Kvinnorättsorganisationer fick fotfäste. Bland paradorden fanns bland annat "lika lön för lika arbete" och "krossa patriarkatet". I takt med kvinnans formella intåg i de tidigare (och fortfarande) mansdominerade sektorerna ökade även kvinnans representation inom politiken.
På 80- och 90-talet fick kvinnan sitt arbetsmarknadsmässiga genombrott. Under denna period satte alla riksdagspartier upp "lika lön för lika arbete" som ett politiskt mål. Dessutom har det skett en könskvotering till riksdagen, som nu ska vara så jämlik som det går. Strukturen i hemmet är jämställd. I ett modernt förhållande är det självklart att mannen hjälper till med vardagliga sysslor kopplat till hemmet. Den sfär som traditionellt tillhört kvinnan. Det finns även bestämmelser som reglerar arbetsgivarnas rätt att sparka en kvinna för att denne är gravid (vilket förr kunde ske utan rättslig påföljd) och kvinnan är numera överrepresenterad på universitet.
De senaste 100 åren har det alltså skett en stor förändring i jämställdhetsprocessen. Vi är idag ett av de mest jämställda länderna i världen. Att påstå att vi inte skulle vara jämlika är i mångt och mycket en mediefluga. Det är alltså inget problem av idag. Kvinnor har lika lätt som män att få toppjobb, de läser i högre utsträckning vidare på universitet än män efter studenten. De har också, generellt sett, mycket högre betyg än killar på gymnasiet. Det här innebär att framtidens samhälle kommer att styras och domineras av kvinnor såväl politiskt som på arbetsmarknaden. Jag är tveksam till att framtidens medier kommer att hetsa om männens underlägsenhet. Det är nämligen där "jämställdhetsproblematiken" som kommer att finnas.
Den här utveckligen är inte bra för samhället. Inte enbart utifrån perspektivet att jag är man ;) Eftersom kvinnan historiskt sett har varit underkuvad mannen inom politiken, saknar de tradition att påverka och bedriva politiskt arbete. När tidigare undertryckta folkslag/kulturer (och nu i framtiden kön) helt plötsligt får en massa makt har det, utifrån historiska exempel, inte gått så bra. Vi kan kolla på Sydafrikas behandling av vita farmare efter apartheid, gamla kolonier i Afrika som blivit självständiga och, för all del, Maud Olofssons, Gudrun Schymans och Mona Sahlins politik som totalt saknar realistisk förankring till vårt samhälles utseende.
Kvinnans roll har, historiskt, alltid varit underordnad mannens. Vissa kungligheter (exempelvis drottning Margareta) utgör här regelns undantag. Om vi räknar med att det geografiska Sverige började befolkas efter den senaste istiden för ca 14 000 år sedan, så tog det 13900 år innan kvinnan fick någon reell möjlighet att politiskt påverka samhället. 1900-talets århundrade var en revolutionerande tid för jämställdheten.
När det demokratiska genombrottet genomfördes 1921 var det ett stort erkännande för det flera kvinnoorganisationer länge (nåja, kanske inte relativt sett) hade kämpat för. Ändå var kvinnornas valdeltagande lågt i det första valet 1923. Det skulle visa sig att de kulturella könsstrukturerna skulle vara svåra att rubba en tid framöver. Under första delen av 1900-talet fanns det tydliga "könsuppgifter" präglade av samhälleliga och kulturella strukturer och normer. Kvinnans plats på arbetsmarknaden var begränsad. En stor del av vår befolkning var fortfarande verksamma inom jordbruket. Där var kvinnans roll att ta hand om barnen och hemmet. Mannen utförde de fysiskt krävande sysslorna. Kvinnan i staden var ofta hemmafruar. Den allmänna uppfattningen att mannen var familjens överhuvud som skulle stå för försörjningen genomsyrade kvinnans arbetsmarknadsmässiga roll. De arbeten som kvinnan innehade var "typiskt kvinnliga" som sjuksköterska och förskollärare. Inom den politiska sfären var kvinnans roll obetydlig. Trots att kvinnan haft rösträtt sedan 1921 tog det enda till 40-talet innan den första kvinnan tog plats i en regering. Männen var inte bara klart överrepresenterade i riksdagen utan även på universitet och högskolor.
Från 1950-talet och framåt började kvinnans underordnade roll sakta men säkert att förändras. Denna förändring skedde i takt med den ökade urbaniseringen och det utökade stadslivet. På 60-talet väckte sig vänsterrörelsen stark och många (främst unga) uppmärksammade kvinnans politiska och arbetsmarknadsmässiga underordnade position. Det blev vanligare för kvinnor att göra akademisk karriär och när strukturen på landets universitet förändrades, så förändrades även den arbetsmarkandsmässiga strukturen. Kvinnorättsorganisationer fick fotfäste. Bland paradorden fanns bland annat "lika lön för lika arbete" och "krossa patriarkatet". I takt med kvinnans formella intåg i de tidigare (och fortfarande) mansdominerade sektorerna ökade även kvinnans representation inom politiken.
På 80- och 90-talet fick kvinnan sitt arbetsmarknadsmässiga genombrott. Under denna period satte alla riksdagspartier upp "lika lön för lika arbete" som ett politiskt mål. Dessutom har det skett en könskvotering till riksdagen, som nu ska vara så jämlik som det går. Strukturen i hemmet är jämställd. I ett modernt förhållande är det självklart att mannen hjälper till med vardagliga sysslor kopplat till hemmet. Den sfär som traditionellt tillhört kvinnan. Det finns även bestämmelser som reglerar arbetsgivarnas rätt att sparka en kvinna för att denne är gravid (vilket förr kunde ske utan rättslig påföljd) och kvinnan är numera överrepresenterad på universitet.
De senaste 100 åren har det alltså skett en stor förändring i jämställdhetsprocessen. Vi är idag ett av de mest jämställda länderna i världen. Att påstå att vi inte skulle vara jämlika är i mångt och mycket en mediefluga. Det är alltså inget problem av idag. Kvinnor har lika lätt som män att få toppjobb, de läser i högre utsträckning vidare på universitet än män efter studenten. De har också, generellt sett, mycket högre betyg än killar på gymnasiet. Det här innebär att framtidens samhälle kommer att styras och domineras av kvinnor såväl politiskt som på arbetsmarknaden. Jag är tveksam till att framtidens medier kommer att hetsa om männens underlägsenhet. Det är nämligen där "jämställdhetsproblematiken" som kommer att finnas.
Den här utveckligen är inte bra för samhället. Inte enbart utifrån perspektivet att jag är man ;) Eftersom kvinnan historiskt sett har varit underkuvad mannen inom politiken, saknar de tradition att påverka och bedriva politiskt arbete. När tidigare undertryckta folkslag/kulturer (och nu i framtiden kön) helt plötsligt får en massa makt har det, utifrån historiska exempel, inte gått så bra. Vi kan kolla på Sydafrikas behandling av vita farmare efter apartheid, gamla kolonier i Afrika som blivit självständiga och, för all del, Maud Olofssons, Gudrun Schymans och Mona Sahlins politik som totalt saknar realistisk förankring till vårt samhälles utseende.
fredag 21 september 2007
Subkulturens funktion
Enligt min mening innefattar ordet kultur ett samhälles gemensamma normer, värderingar, traditioner och moral. I alla samhällen uppstår det emellertid olika underkulturer till den övergripande kulturen. Dessa brukar kallas för subkulturer.
Gemensamt för dessa subkulturer är att de bryter mot någon, eller flera, av de normer som överkulturen representerar. För att ge några exempel: MC- gängen ställer sig utanför samhällets lagar, punkarna vägrar att anpassa sig till ett"Svensson-liv", fotbollshuliganer låter nävarna prata istället för munnen, och metalfolket förkastar religioners idétraditioner.
Subkulturernas existens och syfte kan tyckas vara destruktivt och kontraproduktivt för samhällets utveckling. Faktum är att det inte alls behöver vara så. För att få perspektiv på det samhälle man lever i, krävs det att man någon gång bryter sig ut ur det och betraktar det utifrån med ett annat perspektiv. Därefter kan man använda erfarenheterna till att komma till insikt med sina egna värderingar på ett djupare plan. Klassisk empirism! Det är just denna utbrytning som är subkulturernas funktion. Att tillhöra en subkultur är en tranformering och utveckling av den egna identiteten. Detta är givetvis inget universellt antagande. Det finns alltid undantag till regeln.
Men, för mig är subkultur synonymt med ungdomskultur . Det är i unga år som de flesta subkulturer lockar. Givetvis är det samhörighet och kamratskap som är den viktigaste fördelen med att tillhöra en subkultur. De yttre attributen blir extra viktigt. Att klä sig och se ut på ett visst sätt blir, utöver subkulturens ideologiska grund, det sammanhållande kittet. Att många unga är med i subkulturer är alltså, enligt min mening, övervägande positivt. Att fastna i en subkultur, eller gå från en subkultur till en annan är dock meningslöst. Det är inte min mening att nedvärdera de vuxna som väljer att vara en del av en subkultur, men speciellt utvecklande för samhället är det inte.
För att göra mitt resonemang ännu tydligare, så ska jag ta två exempel. Det första handlar om 68-rörelsen, som när det begav sig var starkt vänsterradikala. Kårhus ockuperades och flumvänstern började att ta sitt stora avstamp mot en subkultur som genomsyrade många ungdomars liv på 70-talet. Idag innehar flera, av de då mest aktiva, inflytelserika poster i vårt moderna samhälle. Jag säger inte att deras åsikter och värderingar har transformerats till det bättre, eller att de var bra ens då det begav sig. Det jag säger är att de har fått perspektiv på saker och ting, något de inte nödvändigtvis skulle ha fått om de hade stått utanför 68-rörelsen.
Det är givetvis inte så att man ska ändra sina ungdomsvärderingar totalt, men man kan behålla grunden, ändra medlen för att uppnå målen och så vidare.
Det andra exemplet är extremt subjektivt. Jag tillhörde nämligen själv en subkultur,"metalkulturen" till 20-årsåldern. För mig och mina meningsfränder var det viktigt att ha långt hår, svarta kläder, dricka pilsner och vara antikristen. För mig spelade denna tid i livet en oerhörd roll för den jag är idag. Fortfarande lyssnar jag ibland på black metal, fortfarande ifrågasätter jag kyrkan och fortfarande dricker jag pilsner. Jag analyserar också dagens samhälle och politik. Men, jag gör det med en helt annan insikt nu än då. Och detta är inte för att jag har blivit äldre och att tiden har sin gång, utan för att jag vet hur samhället kan ses utifrån helt andra glasögon än de jag har idag.
Att jag t.ex. har dessa åsikter om subkultursfenomenet är, förmodligen också det, beroende av att jag själv har tillhört en. Bara en sån sak...
Gemensamt för dessa subkulturer är att de bryter mot någon, eller flera, av de normer som överkulturen representerar. För att ge några exempel: MC- gängen ställer sig utanför samhällets lagar, punkarna vägrar att anpassa sig till ett"Svensson-liv", fotbollshuliganer låter nävarna prata istället för munnen, och metalfolket förkastar religioners idétraditioner.
Subkulturernas existens och syfte kan tyckas vara destruktivt och kontraproduktivt för samhällets utveckling. Faktum är att det inte alls behöver vara så. För att få perspektiv på det samhälle man lever i, krävs det att man någon gång bryter sig ut ur det och betraktar det utifrån med ett annat perspektiv. Därefter kan man använda erfarenheterna till att komma till insikt med sina egna värderingar på ett djupare plan. Klassisk empirism! Det är just denna utbrytning som är subkulturernas funktion. Att tillhöra en subkultur är en tranformering och utveckling av den egna identiteten. Detta är givetvis inget universellt antagande. Det finns alltid undantag till regeln.
Men, för mig är subkultur synonymt med ungdomskultur . Det är i unga år som de flesta subkulturer lockar. Givetvis är det samhörighet och kamratskap som är den viktigaste fördelen med att tillhöra en subkultur. De yttre attributen blir extra viktigt. Att klä sig och se ut på ett visst sätt blir, utöver subkulturens ideologiska grund, det sammanhållande kittet. Att många unga är med i subkulturer är alltså, enligt min mening, övervägande positivt. Att fastna i en subkultur, eller gå från en subkultur till en annan är dock meningslöst. Det är inte min mening att nedvärdera de vuxna som väljer att vara en del av en subkultur, men speciellt utvecklande för samhället är det inte.
För att göra mitt resonemang ännu tydligare, så ska jag ta två exempel. Det första handlar om 68-rörelsen, som när det begav sig var starkt vänsterradikala. Kårhus ockuperades och flumvänstern började att ta sitt stora avstamp mot en subkultur som genomsyrade många ungdomars liv på 70-talet. Idag innehar flera, av de då mest aktiva, inflytelserika poster i vårt moderna samhälle. Jag säger inte att deras åsikter och värderingar har transformerats till det bättre, eller att de var bra ens då det begav sig. Det jag säger är att de har fått perspektiv på saker och ting, något de inte nödvändigtvis skulle ha fått om de hade stått utanför 68-rörelsen.
Det är givetvis inte så att man ska ändra sina ungdomsvärderingar totalt, men man kan behålla grunden, ändra medlen för att uppnå målen och så vidare.
Det andra exemplet är extremt subjektivt. Jag tillhörde nämligen själv en subkultur,"metalkulturen" till 20-årsåldern. För mig och mina meningsfränder var det viktigt att ha långt hår, svarta kläder, dricka pilsner och vara antikristen. För mig spelade denna tid i livet en oerhörd roll för den jag är idag. Fortfarande lyssnar jag ibland på black metal, fortfarande ifrågasätter jag kyrkan och fortfarande dricker jag pilsner. Jag analyserar också dagens samhälle och politik. Men, jag gör det med en helt annan insikt nu än då. Och detta är inte för att jag har blivit äldre och att tiden har sin gång, utan för att jag vet hur samhället kan ses utifrån helt andra glasögon än de jag har idag.
Att jag t.ex. har dessa åsikter om subkultursfenomenet är, förmodligen också det, beroende av att jag själv har tillhört en. Bara en sån sak...
torsdag 20 september 2007
Könsneutrala äktenskap
Debatten om huruvida det ska vara tillåtet för homosexuella att få gifta sig i svenska kyrkan har pågått länge i vårt land. Debatten som inleddes på 70-talet börjar nu mynna ut i öppna ställningstaganden. Linköpings stift med biskop Martin Lind i spetsen, är de senaste i raden att öppet välkomna "könsneutrala äktenskap".
Det främsta argumentet Lind och stiftet för fram är att man måste anpassa den religiösa tron efter tidsandan man lever i. Att det klart och tydligt står i bibeln (de kristnas heliga skrift) att äktenskapet ska vara mellan man och kvinna, är något man således struntar i. Ända sedan Sverige blev kristnat för cirka 1000 år sedan, har det varit förbjudet för homosexuella att få gifta sig. Varför ska man bryta den traditionen nu? Kanske har Lind och co rätt när de säger att man måste applicera religionen på det samhälle man lever i, men enligt min mening är detta resonemang fel. Om man börjar anpassa en religion och den religiösa skriften efter rådande samhällsnormer är det ett starkt tecken på religiös populism. Varför inte bara lägga ner religionen när man i ett modernt samhälle inte kan följa ursprungstexten till den heliga skriften längre?
Det började med att kyrkan tillät kvinnliga präster och fortsätter med att normalisera "könsneutrala äktenskap". Vad är nästa steg? Dagens svenska kyrka har verkligen spelat ut sin roll, då man väljer att radera ut sina trationella värderingar till förmån för mer "politiskt korrekta". Hade jag varit kristen, så hade förmodligen blodet kokat i mig. Nu stannar jag vid att enbart konstatera att den moderna politiska korrektheten (som i detta fall enbart har ett tiotal år på nacken) tydligen är överordnad tusentals år av kulturell idétradition och religion.
Det främsta argumentet Lind och stiftet för fram är att man måste anpassa den religiösa tron efter tidsandan man lever i. Att det klart och tydligt står i bibeln (de kristnas heliga skrift) att äktenskapet ska vara mellan man och kvinna, är något man således struntar i. Ända sedan Sverige blev kristnat för cirka 1000 år sedan, har det varit förbjudet för homosexuella att få gifta sig. Varför ska man bryta den traditionen nu? Kanske har Lind och co rätt när de säger att man måste applicera religionen på det samhälle man lever i, men enligt min mening är detta resonemang fel. Om man börjar anpassa en religion och den religiösa skriften efter rådande samhällsnormer är det ett starkt tecken på religiös populism. Varför inte bara lägga ner religionen när man i ett modernt samhälle inte kan följa ursprungstexten till den heliga skriften längre?
Det började med att kyrkan tillät kvinnliga präster och fortsätter med att normalisera "könsneutrala äktenskap". Vad är nästa steg? Dagens svenska kyrka har verkligen spelat ut sin roll, då man väljer att radera ut sina trationella värderingar till förmån för mer "politiskt korrekta". Hade jag varit kristen, så hade förmodligen blodet kokat i mig. Nu stannar jag vid att enbart konstatera att den moderna politiska korrektheten (som i detta fall enbart har ett tiotal år på nacken) tydligen är överordnad tusentals år av kulturell idétradition och religion.
onsdag 19 september 2007
DAM- fotboll: En döende svensk fluga?
Så var dam VM i fotboll över för Sveriges del. Media skriker om fiasko, och sportnyheterna domineras av "misslyckandet" i denna fotbollsturnering. Men är det egentligen någon som bryr sig? Det är pinsamt att se hur denna fotbollsturnering har upphaussats i media och framför allt i Sveriges största TV- kanal, fyran. Dam-fotboll och fotboll är två helt skilda sporter. Att jämföra, och ännu värre, försöka likställa herrar och damer inom fotbollen är enbart löjeväckande. I dags dato har jag inga tittarsiffror på TV 4:s sändningar, men att älta och försöka göra damfotbollen till någonting viktigt ter sig löjligt.
Tjejer är helt enkelt inte lika bra på att spela fotboll som killar. Är det verkligen någon katastrof? Låt killar vara killar och låt tjejer vara tjejer. Att försöka sträva mot att vara lika är inte synonymt med jämställdhet. Visst, det är möjligt att det finns flera som gillar damfotboll, men i så fall borde den sändas i någon obskyr public-service-kanal , exempelvis SVT24.
Många oroar sig nu att Sverige inte ska få chansen att ställa upp i OS på grund av den mediokra insatsen i Kina. Faktum är att jag hoppas på detta, då intresset för sporten i så fall skulle minska drastiskt i Sverige.
Tjejer är helt enkelt inte lika bra på att spela fotboll som killar. Är det verkligen någon katastrof? Låt killar vara killar och låt tjejer vara tjejer. Att försöka sträva mot att vara lika är inte synonymt med jämställdhet. Visst, det är möjligt att det finns flera som gillar damfotboll, men i så fall borde den sändas i någon obskyr public-service-kanal , exempelvis SVT24.
Många oroar sig nu att Sverige inte ska få chansen att ställa upp i OS på grund av den mediokra insatsen i Kina. Faktum är att jag hoppas på detta, då intresset för sporten i så fall skulle minska drastiskt i Sverige.
tisdag 18 september 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)