Hyllning till Pink Floyd

En av årets vinnare av polarpriset är ett av mina favoritband Pink Floyd. Polarpriset instiftades 1989 och ska premiera individer eller artister som gjort betydande insatser för musiklivet. Priset är förutom äran en miljon kronor. Man kan lugnt påstå att Pink Floyd lever upp till kriterierna för priset. Att de sedan inte behöver prispengarna är en annan femma.

Personligen har jag lyssnat på Pink Floyd i många år. Bandets gitarrist och frontman David Gilmour har länge tillhört favoritkaraktärerna inom musikbranschen. Pink Floyd i allmänhet och Gilmour i synnerhet har, enligt min mening, skrivit några av världens bästa låtar genom tiderna. På mitt eget lilla vis har jag hyllat dem genom åren. På Herr D´s och Macke Blacks 50 års fest, framförde jag blands annat Pink Floyds Hey you till festdeltagarnas stora (miss)nöje. Nedan syns en något otränad Lord framföra "Hey you" back in the days.











När man genom åren har fått frågan vilken som är världens bästa låt har svaret efter djup kontemplation allt som oftast blivit "High hopes" med just Pink Floyd. Låten är en episk och esoterisk domedagsvisa som man helt enkelt inte kan få nog av. vackert är bara förnamnet. I klippet nedan framförs låten LIVE, och som den framförs. David Gilmour visar att han är en av musikhistoriens tuffaste rockstjärnor när han cirka fem och trettio in i låten drar av ett "slidesolo" som genererar erektion tio gånger av tio. Kanske kan vännerna förväntas en kareokeversion av den på Herr D´s och Macke Blacks 60-års fest, som i så fall torde äga rum snart ;) Juryn till polarpriset var i alla fall rätt ute denna gång.

Korrekt att tyskan anses skyldig!

Idag meddelades att, den för arbogamorden, åtalade tyskan ska genomgå en rättspsykiatrisk undersökning i väntan på domen. I praktiken innebär det att tingsrätten anser att tyskan är skyldig till morden. Flera "sakkunniga" har under den senaste veckan basunerat ut att det mesta skulle peka mot ett frikännande. Så blev det alltså inte. Skönt det!

Att tyskan nu anses vara skyldig till mord (på två barn) och mordförsök på mamman, bygger enbart på indicier. Egentligen är det dumt av mig att slänga in ordet "bara", för indicier kan, enligt min mening vara nog så starkt som bevismaterial, åtminstone i detta fall då indiciekedjan är oerhört jobbig ur den åtalades synpunkt. Det kan, logiskt sett, helt enkelt inte vara någon annan än hon. Trist dock att man saknar teknisk bevisning i form av DNA eller fingeravtryck. Avsaknaden av teknisk bevisning kommer nämligen att göra att kampen i hovrätten kommer att bli ytterligare en nagelbitare. Man ska dock beakta att DNA är en relativt ny företeelse och att många har dömts för mord innan DNA revolutionerade brottsbekämpning. Men eftersom teknisk besvisning saknas kommer "sakkunniga" likt Leif Silbersky få massmedialt utrymme där han hävdar att ett justitiemord har begåtts. Allt för att få uppmärksamhet och plädera för en rättstat, som i praktiken skyddar barnamördare istället för att skydda samhället från desamma.

Arbogafallet har blivit oerhört uppmärksammat i media, och medierna har knappast varit neutrala. De dömde tyskan som skyldig för länge sen, och det finns väl knappast någon "svensson" där ute i vårt avlånga land som inte tror att tyskan verkligen är skyldig efter att ha följt nyhetsrapporteringen. Personligen kan jag tycka att denna utveckling är rätt farlig. Media har en oerhörd makt och skulle i praktiken kunna få en population att tro på vad som helst. Man ska aldrig förringa medias opinionsbildande makt. Den här gången är dock inte skadan så stor, då jag är övertygad om att mediedrevet för en gångs skull är rätt ute.

När dylika tragedier som händelserna i Arboga inträffar, visar statistiken att gärningsmannen är en familjemedlem, eller någon annan anhörig. När barnens pappa och sambo hade alibi riktades misstankarna ganska snart mot tyskan. Hon hade tidigare ett förhållande med barnens mammas sambo och uppvisade gång på gång psykopatiska tendenser sedan de gjort slut. Att morden i Arboga skulle vara ett oplanerat "vansinnesdåd" är fullkomligt osannolikt. Våld mot (okända) barn är ytterst sällsynt i Sverige, och att någon okänd skulle förbi familjen Jangestig i lilla Arboga och oplanerat slå ihjäl en tvååring och en fyaråring med hammare utan att lämna ett tekniskt spår efter sig känns otroligt. Mordet var planerat. Punkt.

Visserligen bygger min övertygelse om tyskans skuld på endel medieuppgifter. Det i sig kan te sig paradoxalt, då jag ovan kritiserat mediernas hantering av fallet. Jag vill dock påpeka att jag alltid använder flera källor och så kallad seriös nyhetsrapportering när jag tar ställning i samhällsfrågor som liknar denna. I övrigt försöker jag påverkas av media så lite som möjligt (i politiska och övriga samhälleliga frågor). Nedan presenterar jag några av de indicier som jag själv anser gör tyskan ytterst skyldig till detta vidriga dåd.

* Mordet var planerat: Alla "anhöriga" har alibi

* Tyskan har inget alibi

* Tyskan har motiv

* Tyskan var i Arboga då morden begicks

* Tyskan har förföljt och kartlagt den tidigare sambons liv

* Tyskan har haft/har grava psykiska problem

* Tyskan har pekats ut av mamman, som är säker på att det är en kvinnlig gärningsman

* Tyskan har ljugit i rätten och i förhör

* Tyskan har vägrat att svara på vissa frågor

* Tyskan har skrattat i rätten anklagad för att ha slagit ihjäl två barn med en hammare

* Tyskan har ägt ett par skor, som exakt stämmer med det fotavtryck som lämnats utanför huset av gärningsmannen

* Tyskan är "indirekt" utpekad av en mängd vittnen

* Tyskan flyr landet efter händelsen

* Tyskan har, som arkeolog, tillgång till specifika hammare som kan liknas vid det ej ännu funna mordvapnet

* Tyskan har ljugit om en graviditet i desperation av att få sambons uppmärksamhet

* Tyskans mobiltelefon visar att hon inte kan ha uträttat de ärenden hon sagt att hon gjort i Arboga vid mordtillfället

* Leif GW Persson är säker på att tyskan är skyldig ;)

Det känns skönt att för en gångs skull stöda det svenska rättsväsendets utlåtande. Hoppas att det består efter hovrättsförhandlingarna. Skicka in tyskan i fängelse och kasta bort nycklarna!

Fel sätt att bota änglsan

Det är i ärlighetens namn inte speciellt mycket som jag är rädd för här i världen. Jag saknar fobier. Även om jag inte är störtförtjust i småkryp, är det fel att säga att jag är rädd för dem. De är mer obehagliga snarare än farliga. Många människor verkar dock ha vissa fobier.

Utan att vara expert på fobier så kan man enbart spekulera i vart människans fobier härstammar ifrån. Möjligen uppkommer de efter en traumatisk upplevelse i barndomen. De flesta som har sett filmen Batman begins vet vad jag pratar om. Bruce Wayne har en traumatisk barndomsupplevelse, där fladdermöss utgör en viktig del. Bruce utvecklar sedermera en fobi mot just fladdermöss, men lyckas vända fobin till något positivt. Fiktion, javisst, men säkerligen endel sanning i hans fobiutveckling.

Den viktigaste orsaken till att man utvecklar rädsla är dock, enligt min mening, hur omgivningen reagerar på saker. Och eftersom människan är mest mottaglig som barn är det viktigt hur vuxna reagerar i barns närhet. Det är min övertygelse att om en vuxen blir rädd för något, är det lätt att också barnet blir rädd. Vi kan ta ett enkelt exempel: nästan alla i Sverige verkar ha en oförklarlig rädsla för getingar. Så fort en geting närmar sig blir vi som tokiga och måste springa iväg flera meter. Vi blir smått hysteriska. En geting kan i realiteten inte göra ett skit mot oss homo sapiens. Undantag finns, vissa av den mänskliga rasen är allergiska mot getingstick och kan därför ha sin fruktan legitimerad. Allergikerna är därmed förlåtna. Alla andra bör dock tänka efter vad man pysslar med egentligen. Förmodligen är getingskräcken en projicerad reaktion från föräldrarna till barnen. Det är nämligen ofta vuxna som är lika rädda för getingar som barnen. Klart att sådant beteende smittar. Därför blir det ostoppbar cykel, som överförs från generation till generation.

Det finns också intressanta teorier om hur stater och/eller intressegrupper använder media som redskap för att skapa rädsla hos en population. Michael Moores dokumentärer ger en viss inblick i det, men det är en annan historia.

Teorierna om hur fobier botas är många. Den mest vedertagna bör vara den att man ska låta fobin växa bort genom anpassning. Man låter helt enkelt patienten komma i kontakt med det denne har fobi för. Kanske är det effektivt, men inte lyckat i alla sammanhang. Viss rädsla och ängsla går nämligen inte alls att bota med den metoden.

Den största obehagskänslan jag får är den som infinner sig när jag "bordar" ett flygplan. Flygrädsla, eller i mitt fall änglsa, är ett ganska vanligt fenomen, men jag kan definitivt säga att den inte försvinner ju mer man flyger. På ett flygplan är man totalt utlämnad och om något skulle hända är sannolikheten stor att man omkommer. Det är knappast döden i sig som skrämmer, utan minuterna och paniken innan det inträffar. På något sätt vill man ändå ha kontroll över sitt öde. Att sannolikheten är liten att man blir inblandad i en flygkrasch vet jag. Att flyga räknas som det säkraste transportsättet, men vi vet att flygkrascher de facto inträffar. Madrid senast är det tydligaste exemplet.

Jag är dessutom relativt väl initierad i flygkraschhistorien och flygplansindustins säkerhetsutveckling. Dokumentärserien Air Crash Investigation tillhör nämligen mina favoriter och jag har troligen sett de flesta program som har producerats i serien. De sänds frekvent på National Geographic och beskriver händelserna som ledde till olyckan, olyckans förlopp med hjälp av flygplanets svarta låda, intervjuer och rekonstruktioner. Rätt omskakande faktiskt. Och intresset för flygkrascher och fler och fler flygturer med åren har alltså inte botat min flygängslan (rädsla är för starkt ord). Så för mig har den gamla fobibotarterapin med anpassning varit fel sätt att bota min ängslan.

Sanningen om lärarnas "förintelsekunskap"

Idag hade flera tidningar och övriga medier som huvudnyhet att svenska lärare inte vet tillräckligt om förintelsen för att kunna undervisa om den. Enligt uppgift ska 5000 lärare ha svarat på frågor som tillhandahållits av Forum för levande historia. Endast 2 av dessa 5000 lyckades kamma hem full pott på frågorna. En bedrövlig siffra vid första anblicken.

Om man gräver lite djupare är dock siffran inte fullt så bedrövlig som man kanske kan tycka från början. Den svenska historieundervisningen premierar idag ett sammanhangstänkande snarare än ett detaljkunskapsdito. Det är bättre att förstå processer, helheter och orsakssamband, än att exempelvis kunna rabbla alla amerikanska presidenter i kronologisk ordning. Detaljer är givetvis viktigt för att kunna förstå helheter, men i dagens informationsflöde kan vilken person som helst få fram sådana genom ett enkelt musklick eller med hjälp av ett uppslagsverk.

Jag förmodar att den moderna läraren således främst ska fungera som en ledare, en guide som ger eleverna möjligheten att förstå och utveckla ett analytiskt tänkande. En lärare bör också ha en gedigen detaljkunskap, att kunna allt kan ju vara en lärares ambition, men i realiteten är det omöjligt att uppnå. Historien är som alla förstår full av detaljer.

Förintelsen är givetvis en viktig nutidshistorisk händelse. Men hur kan forum för levande historia anse att en lärare ska kunna allt i detalj kring förintelsen (och en hel del som inte har med den att göra) för att kunna lära ut om den, diskutera anledningar, bakgrund, orsaker och verkan? Det blir helt bisarrt. Främst är frågorna som ställdes till lärarna löjligt detaljstyrda, en kunskapssyn som knappast utgår från vår moderna. Vidare kan man fråga sig hur en lärare ska kunna skapa sig detaljer om ALLTING i historien för att kunna lära ut om det. Ska en lärare kunna hela valresultatet i kosackvalet 1928 utantill för att kunna undervisa om svensk politik? Måste en lärare kunna samtliga kejsare under Romarriket för att undervisa om Antiken? Eller antalet finnar på Lennart Daléus rygg för att kunna nämna Centerpartiet? Ja, ni förstår tanken...

Vissa frågor är givetvis relevanta som forum för levande historia har ställt, och det är pinsamt att vissa lärare uppenbarligen har haft svårt att besvara några av dem. Men att dra slutsatsen att svenska lärare inte kan tillräckligt om förintelsen för att bedriva undervisningen om den, genom ställda frågor är absurt. Svensk historieundervisning kanske enbart ska utgå från förintelsen?! Det verkar vara det som forum för levande historia verkar tycka. Att få dylik detaljkunskap om hela historien som tydligen krävs för att undervisa om förintelsen, skulle nämligen ta lika lång tid som vårt civiliserade samhälle har existerat.

Här kan ni själva se de frågor som det tydligen är skamligt att den svenska lärarkåren inte har alla rätt på: och det kring ett enskilt historiskt fenomen.

Vilka av följande läger byggdes huvudsakligen för att mörda judar?

1. Dachau

a) Ja, b) Nej, c) Vet ej

2. Chelmnoa

a ) Ja, b) Nej, c) Vet ej

3. Treblinka

a ) Ja, b) Nej, c) Vet ej

4. Katyn

a) Ja, b) Nej, c) Vet ej

5. Hadamar

a) Ja, b) Nej, c) Vet ej

6. Gulag

a) Ja, b) Nej, c) Vet ej

7. Bergen-Belsen

a) Ja, b) Nej, c) Vet ej

(Ovanstående del borde väl alla lärare ha samtliga rätt på i och för sig...)

8. Många tyskar deltog i de tyska styrkornas omfattande avrättningar av civila judar under Förintelsen. Om en person vägrade att delta i avrättningarna, vad skulle, enligt vad du vet, ha hänt med den personen? a) Personen skulle ha blivit avrättad, b) Personen skulle inte ha blivit avrättad men skulle ha sänts till ett koncentrationsläger, c) Familjen i Tyskland skulle ha löpt stor risk att avrättas, d) Personen skulle ha omplacerats eller på annat sätt blivit befriad från att delta i morden, e) Ingenting skulle ha hänt.

9. Systemet med koncentrationsläger infördes kort efter att Nazistpartiet tagit över makten i Tyskland. Det var inte bara judar som fängslades i lägren och det dröjde en tid innan judar fängslades enbart på grund av sin etniska tillhörighet. Vilket år skedde de första massarresteringarna av judar på denna grund?a) 1933, b) 1935, c) 1938, d) 1939, e) 1940, f) 1941, g) 1942, h) Vet ej

10. Hur stor andel av den tyska befolkningen var judar (i den mening att de tillhörde en judisk församling) 1933? a) Mindre än 1 %, b) 1-5 %, c) 6-15 %, d) 16-30 %, e) Mer än 30 %, f) Vet ej

11. Hur stor andel av de judiska barnen i Europa dödades under andra världskriget?a) 0-20 %, b) 21-40 %, c) 41-60 %, d) 61-80 %, e) 81-100 %

12. Under perioden för nazityskland förföljdes och mördades romer. Detta folkmord har ett eget namn som används ibland. Vilket?a) Porrajmos, b) Shoa, c) Alnaqba, d) Förintelsen, e) Vet ej

13. Den politiska förföljelsen av romer inleddes redan innan Hitlers maktövertagande och tilltog i omfattning och intensitet fram till ett fullskaligt folkmord. Romer som grupp var inte enhetlig, inte ens i nazisternas ögon. Vilken grupp av romer ansåg nazisterna vara den som vållade det Tredje riket störst problem? a) De "renrasiga romerna", b) Romer på ockuperad mark, c) Romer från blandäktenskap med icke-romer, d) Kringresande romer, e) Vet ej

Fräckheterna som missgynnar företagen

Ibland händer det att jag nyttjar vissa företags erbjudanden. Det kan röra sig om tidningsaprenumerationer, bokerbjudanden eller postorderförsäljning. Eftersom dagens utbud tillhandahålls av en enorm företagsdjungel gäller det att gallra och sålla bland alla erbjudanden man stöter på, inte minst på Internet.

Att man granskar alla erbjudanden kritiskt innebär att man är en ytterst svårflirtad kund. Det finns flera sätt som från början är dödfödda när det gäller att rekrytera mig till sitt kundregister. Det största misstaget som företagen gör är att ringa mig på min hemtelefon, ofta på kvällstid och försöka pracka på mig saker. Jag har ALDRIG köpt något via telefon och kommer heller aldrig att göra. Telefonförsäljare som råkar (?) ringa mitt nummer blir alltid oseriöst alternativt otrevligt bemötta. Faktum är att jag anser det vara fräckt och ohyffsat att aktivt ringa någon och tjata och försöka lura en okänd kund att köpa deras skräpprodukt. I längden missgynnar detta bara företaget.

Sedan finns det företag som ljuger och på så sätt lyckas pracka på en skit. Jag minns för ett par år sedan då någon idiot till försäljare ringde mig vid något olägligt tillfälle. Försäljaren erbjöd mig ett par gratis boxershorts och efter flera turer hit och dit försäkrades jag om att jag definitivt inte behövde göra någon motprestation för att erhålla produkten gratis. Efter några veckor damp det ner ett par oerhört fula boxershorts och ett inbetalningskort. Kundjänstnumret som följde med var i princip omöjligt att ringa, då det bara var en telefonsvarare i andra änden. Till slut lyckades jag säga upp förbindelsen och det var knappast ett roligt samtal för den som arbetade på "kundtjänsten". Efter något år hade företaget den stora fräckheten att återigen, per telefon, ge mig samma erbjudande om "gratis boxershorts". Gissa om det tog hus i helvete...

Det som egentligen föranlett detta blogginlägg är emellertid något som skett i veckan. Jag har aktivt kontaktat två företag som tillhandahållt två prenumerationer. Jag har varit nöjd med produkterna och företagen har gett ett seriöst intryck. Nu när prenumerationerna lidit mot sitt slut har jag övervägt att förlänga dem. Ända tills jag fick två brev i veckan. Dessa innehöll betalningsavier där prenumerationen skulle förlängas vid betalning. Om avierna inte hade betalats innan det skrivna förfallodatumet så kunde de debitera mig ytterligare en avgift. Visserligen kunde jag relativt enkelt nå respektive företags kundtjänst där jag fick beskedet att jag kunde riva avierna när jag väl uppgett kundnumret. Men att jag aktivt ska säga upp min prenumeration, och att de räknar med att den ska fortsätta, är enligt min mening oseriöst. Man köper väl en produkt så länge man betalar för den? Om någon vill hyra en frack till en fest (HAR DU HYRT DEN ELLER?), så kan man väl som uthyrare inte ta för givet att kunden vill hyra fracken även helgen därpå. Allt detta smygande och fifflande, som ständigt ligger på gränsen till vad som är tillåtet, är de fräckheter som gör att åtminstone jag bojkottar företag som sysslar med dylik verksamhet.

Små reflektioner

Man kan konstatera att tyska kvinnor marknadsfört sig på sämsta tänkbara sätt på senare tid. Som alla vet är jag inte något vidare fan av damfotboll, men när det är OS och våra svenska tjejer deltar i fotbollsturneringen måste man ju sympatisera med dessa. Våra tjejer ser åtminstone ut som tjejer (åtminstone de flesta) och givetvis förtjänar de stöd från folket, så även från Lorden.

Tyvärr blev det torsk mot just tyskorna idag. Tyskland var bättre än Sverige, inget snack, men tyskorna gör knappast något bestående intryck. Många läsare hävdar säkert att det är förlegat och manschauvinistiskt att bedöma utseende istället för prestation på planen. Men man kan ju knappast undgå att uppmärksamma att samtliga tyskor ser rätt burdusa och manhaftiga ut. Fel fokus eller inte, det är fakta, och det bjuder jag på.

Det blir extra konstigt att den mest uppmärksammade kvinnan i media, som också är tysk, beskrivs på liknande sätt. Den för Arbogamorden misstänkta tyska kvinnan beskrivs som lång, ledigt klädd, manlig, och med slarvigt uppsatt hår etc. Att hon dessutom verkar vara en fullfjädrad psykopat som sitter och skrattar i rätten och åt anklagelserna ger ytterligare rysningar. Ett längre inläg om rättegången och om tyskan kan ni säkert vänta er när eventuell dom i målet kommer. Men redan nu kan man alltså konstatera att tyska kvinnor knappast bör ligga på svenska mäns innelistor...

Bättre då att kräftsäsongen är igång. Goda, men ack så dyra, små djur det där. Ska för första gången i år käka lite kräftor ikväll. Det ska bli trevligt. Och för att komma i rätt stämning måste man ju lyssna på den mest givna låten under en kräftskiva. Det är svårt att inte dra på smilbanden och bli lycklig när man hör den. Till och med så lycklig att man glömmer världshistoriens största problem just nu: tyska kvinnor.

Barn av min tid

Så var då sommaren 2008 definitivt slut. Innan sommaren varnade jag för mer sporadiska publiceringar och uppdateringar på Lordens blogg. Det blev i realiteten tvärtom. Under hela sommaren har jag i princip snittat uppdateringar varannan dag. Detta beror givetvis på att jag inte gjorde några längre semesterresor utan spenderade majoriteten av tiden hemma undersommarmånaderna.

Antalet läsare av bloggen har sjunkit något under de senaste månaderna, jag ser dock inget märkligt i det. Att dagligen ligga mellan 15 och 30 unika besökare får anses vara mer än godkänt för en blogg som denna. För mig är i och för sig kvantiteten läsare underordnat kvaliteten på läsarna :) Jag hoppas och tror att Lordens blogg har en stadig och trogen läsekrets som kommer att fortsätta att följa den även i höst och framöver.

Visserligen har flera av sommarens inlägg berört samhälleliga aspekter, som är bloggens primära syfte, men mycket har kretsat kring den skada jag ådrog mig kring midsommar. Anledningen därtill är givetvis att skadan förändrade så pass mycket i min tillvaro att den helt kom att dominera (och fortfarande dominerar) mina tankar, handlingar och möjligheter. Den blev helt enkelt en avgörande händelse som upptog mycket fysiska och psykiska prövningar utifrån min subjektiva väld.

Jag har flera gånger tidigare konstaterat här på bloggen att även Lorden bara är en människa. Jag är också en människa som lever på 2000-talet. Därmed är jag färgad av rådande tidsideal. Att människan anno 2008 sätter individuella intressen framför kollektiva är ett faktum. Därför är det egentligen inte konstigt att min brutna fotled berör mig mer än Ryssland- Georgien-konflikten, pridefestivaler och uppgjorda lottningsgrupper till OS. Ja, för tillfället i alla fall:) Faktum är att alla människor i grunden är egoister, hur ogärna vi än vill erkänna det. Den fattige skriker bara efter höjda skatter och skyddsnät så länge den är fattig, den rike glorifierar förorter så länge den slipper att bo där, den maktgalne är bara snäll och givmild i valrörelsen etc. Kanske har några av sommarens inlägg genomsyrats av självömkan, men jag är inte sen att erkänna det. Jag är väl, som alla andra, en egoist. Ett barn av min tid helt enkelt.

Tankar kring en fot

I onsdags blev jag av med gipset. Det var en dag jag hade sett fram emot länge, men ändå inte. Givetvis skulle det bli skönt att slippa ha det där kliande j*vla gipset, som har förstört hela min sommar, men samtidigt är ju gipsborttagningen ett kvitto på att sommaren de facto är slut.

Tyvärr visade det sig att det inte riktigt bara var att kasta gipset och börja springa som Forest Gump i filmen med samma namn. Istället kändes det riktigt obehagligt och svullet. Sjukgymnasten gav mig lite instruktioner och positiv stöttning. För mig skulle rehabiliteringen gå smärtfritt, det gör det ofta med frakturer som mina. Piece of cake

Glad för att gipset var borta bestämde jag mig för att gå/hoppa hemåt från sjukhuset. Det var jobbigt, men samtidigt ok. Klart man försöka belasta lite i taget. Speciellt när sjukgymnasten hävdade att man kunde slänga kryckorna inom några dagar. Sedan dess belastade jag foten, inte överdrivet mycket, men kanske lite mer än vanligt. Resultatet blev en rejält uppsvullen klumpfot. Just nu känns det därför riktigt jobbigt och rejäl uppförsbacke med det mesta. Till råga på allt så har jag försökt att nå (den nya) sjukgymnasten de senaste dagarna. Till ingen nytta. Man börjar ju undra om foten läkt rätt eller om det blir amputation. Att gå normalt, och framför allt springa, känns oerhört långt borta, om ens inom räckhåll. Möjligen låter jag som en gnällspik, men seriöst börjar det räcka med den där jävla foten snart. Nedan kan ni se hur söt den är. Byta fot? Någon? ...

Grå vardag!

Sommaren är kort- det mesta regnar bort, så går en av Tomas Ledins allra värsta sommarplågor. Tycka vad man vill om låten, men visst stämmer den. Sommaren 2008 kommer knappast att gå till historien som en av de bättre i mitt liv. Den har gått lika snabbt som vanligt, och förra veckans strålande väder till trots, så regnade mycket bort.

Idag har många svenskar återigen påbörjat sitt dagliga arbetsslit efter ett gäng veckors ledighet. Den traditionella industrisemestern upphörde nämligen igår. Förmodligen är nog gårdagens söndag den mest ångestladdade på hela året för många av landets medborgare. Liksom ett brev på posten var denna måndag riktigt grå när man tittade ut genom fönstret imorse. Ibland är symboliken uppenbar. Det är tur att TV-kanalen National Geographic finns. De sänder nämligen hyperintressanta dokumentärer dagarna i ända. Det gör att man inte behöver känna ångest över att inte lämna bostaden under hela denna regniga dag.

Till råga på allt så har min dator pajat idag. Jag kan inte få något ljud ur högtalarna. Mycket irriterande. Därför har jag inte hört hur "Anders och Marcus" version av Ledins låt här nedan låter. Jag vet inte ens vilka killarna är, men med tanke på bildförmedlingen av filmen så kan jag tänka mig att det låter riktigt kasst. Ungefär lika illa som att semestern har ett slut. Ibland är symboliken uppenbar.