Media skjuter sig själv i foten

Året lider mot sitt slut. 2010 kommer säkerligen att bli intressant utifrån flera aspekter. Bland annat är det valår. Det har väl knappast undgått någon att ett "nytt" parti har skakat om samhällsdebatten rejält inför det valet. Sverigedemokraterna har tagit sig uppåt likt en raket i opinionsundersökning efter opinionsundersökning.

Partiet har länge haft en stark position i Skåne men börjar nu alltså få en allt fastare folklig förankring i övriga Sverige också. Trots att partiet har arbetat i uppförsbacke rent massmedialt. Vare sig man sympatiserar med SD eller inte så blir medias moralkampanj relativt komiskt. Allt med partiet blir per automatik ondska och allt som har med invandring att göra blir godhet. Denna stigmatisering är enkel för folket att genomskåda och lär enbart ha motsatt effekt utifrån vad den egentliga avsikten är.

I början av veckan basunerade tidningarna exempelvis ut att majoriteten av svenska folket är positiv till invandring. Undersökningen visade att 56% av de tillfrågade var positivt inställda till den invandring Sverige har haft de senaste 20 åren. Undersökningen genomfördes med 1000 personer via telefon. 30 % var negativa till invandringen och 14% visste inte. De som har den minsta lilla koll på statistik vet att det är att dra lite väl stora växlar att basunera ut att majoriteten av svenska folket är för invandring baserat på ett underlag av 1000 personer. Med tanke på ovan nämnda stigmatiseringskampanj i media bör man också ha i åtanke att få säkerligen vågar stå för att kritisera invandring i telefon, när en okänd person ringer upp. I själva verket vet jag inte om siffrorna säger så mycket. Att 30 % öppet är emot invandring säger väl i så fall mer om potentialen hos ett parti likt Sverigedemokraterna i det kommande valet...

Vidare publicerade Aftonbladet med flera tidningar en rejäl snyfthistoria tidigare i veckan. I ett stort reportage kunde man läsa om att fem afghanska flyktingpojkar hade rest från hemlandet i en container och dumpats i samma container utanför Sävsjö. Och detta på självaste julafton. Det var nära landssorg. Tills det uppdagades att flyktingarna inte alls hade dumpats i någon container. Istället hade de hoppat på ett X2000 i Malmö, vägrat köpa biljett och blivit avvisade från tåget i just Sävsjö.

Här borde tidningarna ha erkänt sina fel och sina uppenbara källkritiska brister i sin reserach. Vi läsare förstår att man ibland kan granska okritiskt när man tror sig ha hittat ett scoop, perfekt för den stigmatiseringskampanj man bedriver. Men icke sa Nicke. Ursäkten kom inte. Istället sköt man nu över problemet på SJ. Det var nu tågpersonalen som hade varit elaka för att de har kastat av pojkarna från tåget. Att de inte hade någon biljett får man väl bortse ifrån. Det var ju julafton och allt. Fy skäms. Rasistiska SJ! Bojkott! Medias logik går här stick i stäv med min ,och säkerligen med mångas, logik. Därför skjuter media sig själv enbart i foten med sin kampanj.

Så här låter det i Aftonbladets första artikel om de afghanska "barnen". Det blir ganska komiskt nu när vi vet "sanningen". Hur har de gjort sin källkontroll?

De satt 18 dagar i en container

”Vi trodde vi skulle frysa ihjäl”
SÄVSJÖ. Det var julafton. Pojkarnas tunna gymnastikskor sjönk ner i snön.
Utmattade pulsade de sig framåt efter 18 dagars skräckfärd i en container.
– Jag lämnade kriget, men trodde jag skulle dö här i stället, säger Rahul Sultani, 14.
Lastbilen stannade i en skogsglänta. Chauffören öppnade portarna till containern och släppte av de fem tonårspojkarna.
– Gå ditåt, sa han, och pekade in mot skogen.

...När lastbilschauffören släppte av dem på julafton visste inte pojkarna om de hade nått fram till Sverige.
Han gjorde bara klart för dem att hit men inte längre räckte de 10?000 dollar de betalat. Nu stod de i snön och såg bilens bakljus försvinna.
– Vi trodde att vi skulle frysa ihjäl. Skorna sjönk ner i snön, säger Reza Haidari.
Irrade omkring i skogen
Efter att ha irrat omkring i skogen i timmar nådde gruppen till slut järnvägen och valde att gå åt ena hållet. När de till sist mötte 66-årige Pär–Eric Lantz i Sävsjö hade det börjat skymma.

Historien skulle kunna få vem som helst att sympatisera med de stackars ungdomarna. Men när det alltså uppdagas att hela historien är en lögn sopar man undan sina egna misstag, skonar lögnarna och ger sig istället på SJ. Så här kan man läsa dagen efter i ingressen.

Flyktingbarnen tvingades av tåget
Sävsjö. Det var inte människosmugglare som tvingade ut de afghanska pojkarna från en container till snön och kylan i skogen.
Det var SJ som kastade dem av tåget.

...Pojkarna var tunt klädda och saknade pengar, ändå tvingade SJ dem av tåget. Enligt reglerna måste den som inte betalar gå av tåget vid nästa station. Normalt stannar inte tåget i Sävsjö, men nu gjordes ett undantag. SJ anser inte att man agerat okänsligt.

För tredje gången

Det är för tredje gången som jag nu har äran att önska alla bloggläsare GOD JUL! I år får vi en vit jul och barnen lär jubla. Vi andra med mer distans till högtiden bryr oss nog inte så mycket. Lorden önskar emellertid att alla har någon att dela högtiden tillsammans med och att ni får ta del av ett riktigt gott traditionellt julbord. Har ni extra tur kanske även tomten tittar in hos er sväng.

Förra året bjöd jag på Sveriges genom tiderna bästa jullåt, nämligen Kalles Jul. Den är så tänkvärd att jag tänker publicera den igen. Denna gång framförs den dock av ett för mig okänt band. Sångerskan ser i alla fall vacker ut och sjunger bra. Det är en cover som gör originalet rättvist. Njut av den och njut av julen. Ni som kan. God Jul!

The end of an era

Lorden har alltid varit nostalgisk och har genomgående under livet haft svårt för uppbrott. Exempelvis hade jag väldigt svårt att acceptera studenten. På det, som för många andra är den lyckligaste dagen i livet, kände jag mest sorg och vemod. Anledningen är förmodligen att man kastas från en tillvaro av trygghet till en tillvaro av ovisshet. En sådan förändring borde vara ångestframkallande för de flesta, och är det definitivt för mig.

Att mista något som länge har varit endel av vardagen kan ge samma känsla. Det kan exempelvis vara så att någon i familjen eller bekantskapskretsen oväntat går bort. Lorden har varit relativt skonad från sådana situationer genom åren. När de väl har uppstått kan man dock enkelt konstatera att ordspråket ensam är stark är en lögn.

När nu jag och min flickvän går skilda vägar efter 1.5 års gemensamt leverne rasar många tankar genom mitt huvud. Personen som har varit min yttersta trygghet i livet kommer inte längre att finnas vid min sida. Jag kastas in i ovisshet. Alla goda gemensamma minnen raderar de sämre. Alla goda egenskaper är överordnade de sämre. Och alla gemensamma skratt, alla upplevelser och alla andra vardagssituationer, som var unikt för vårt förhållande, kommer alltid att finnas med mig.

När vi nu går skilda vägar är det inte bara Lordens trygghet som förvinner, en del av själva Lorden försvinner också. Men bara en del. För trots att uppbrottet är nödvändigt, så kommer Du alltid att finnas kvar i Lordens hjärta. Därmed var detta kapitel av livet förbi och ett nytt, ovisst, kommer att skrivas. Jag tackar så ödmjukast för att du var med och gjorde en del av mitt liv mer meningsfullt. Min kärlek har du alltid!

Grannar utan folkvett

Folkvett är ett abstrakt begrepp. Det kan säkerligen ha olika innebörd för olika människor. För mig har begreppet ungefär samma betydelse som social kompetens d.v.s. att man kan bete sig "normalt" i de sammanhang där situationen kräver det. Att kunna besöka en släktmiddag utan att helt spåra ur, att kunna ta en diskussion på arbetsplatsen i sansad ton och att kunna träffa partnerns släkt och hålla låg profil är exempel på sådana situationer.

En annan situation, eller snarare "förhållande", som kräver folkvett är relationen man skapar med sina grannar. Många visar dock en total avsaknad av folkvett när man försöker (?) upprätthålla sin grannsämja. Detta är inte minst programmet "Grannfejden", som under hösten har visats på TV3, ett tydligt exempel på. Programmet går ut på att man redogör för några grannars infekterade (ibland våldsamma) relationer. Oftast har de utvecklats ur de mest triviala saker. Däredter ska Robert Aschberg komma och medla mellan grannarna. Ganska underhållande. Det man slås av är just hur många av de inblandade grannarna saknar folkvett. Aschberg lyckas efter en del om och men att lösa tvisterna. Grannarna kan i efterklokhetens tecken inse att de tidigare handlat irrationellt och barnsligt.

Personligen behöver jag inte vara med i grannfejden. Jag har bott på samma plats nu i snart 10 år. Grannar har kommit och gått, medan några har bestått. Att husets gamla dam inte avlidit än (hon är en bra bit över 90 år) är möjligen märkligt med tanke på ljudnivån ibland. Och visst har man fått ett och annat klagomål, men det hör till. Ibland kan grannarna dock vara märkliga. När de hör att man lämnar lägenheten och de själva är i trappen på väg ner, smiter de allt som oftast in igen. Antingen saknar de kanske själva folkvett eller också så misstänker de att Lorden gör det. Det sista är väl det mest troliga...

God dag kampsyster!

Förr om åren var den 30:e november synonymt med kravaller mellan politiska nationalister och dess antagonister. Tiderna förändras dock. Förra året återkom dock oroligheterna på KarlXII:s dödsdag, då meningsmotståndare rök ihop i Lund. I år verkar det dock återigen ha gått lugnt till.

Det var 1999 som den massmediala kulmen nåddes gällande rapporteringen av "extremhögern" i Sverige. Det hade sina skäl. Polismördarna i Malexander hade kopplingar till extremnationalistiska organisationer och ett politiskt mord i Stockholm på fackföreningsmannen Björn Söderberg nådde stor massemdial uppmärksamhet. Det hela resulterade i en uthängning av drygt 60 personer som "hotade den svenska demokratin". Detta skedde i Sveriges fyra största dagstidningar. Sedan mediestormen så småningom lagt sig har den så kallade nationella rörelsen länge varit relativt marginaliserad i Sverige. Notera här att uppstickaren Sverigedemokraterna, som ibland av etablissemanget förknippas med "rörelsen", varken accpeterar den nationella rörelsen eller accpeteras av de som reellt tillhör den.

I ovan nämnda uthängning 1999 fanns endast en kvinna. Därför blev jag nyfiken på Maria Blomquist och Lisa Bjurwalds bok "god dag Kampsyster!" som släpptes tidigare i år. I boken har författarna med hjälp av Expo kartlagt ett hundratal kvinnliga medlemmar som man funnit i dåvarande NSF:s (Nationalsocialistisk Fronts) partiregister. NSF finns inte längre, man ombildade nyligen partiet. Det nya namnet är "Svenskarnas parti."

Eftersom uppgifterna i boken är rätt gamla ger den inga absoluta klarheter. Man konstaterar att de flesta kvinnorna är unga, att de har en pojkvän som är med i "rörelsen" och att många nolltaxerar. Man konstaterar vidare att rörligheten in och ut i rörelsen är stor. Därmed har de flesta kvinnorna som man "kartlagt" lämnat partiet idag. Undersökningen känns riktigt tunn och det mesta är gammal skåpmat. Man försöker också följa upp vad de gör idag. De flesta har nu en inkomst, några studerar, några andra vanliga jobb. Ett par av dem har dömts för brott. Ett någorlunda tvärsnitt av befolkningen i allmänhet alltså.

Den största (och i princip enda) behållningen med boken är den intervju författarna lyckats göra med Vera oredsson . Hon blev på 1970-talet Sveriges första kvinnliga partiledare i det nationalsocialistiska Nordiska Rikspartiet. (http://sv.wikipedia.org/wiki/Vera_Oredsson). Jag har aldrig tidigare läst en intervju med henne, varför intervjun här blev extra intressant.

Boken är i övrigt väldigt lättläst och bygger dessutom mycket på citat från ett stort Internetfroum. Man kan även ifrågasätta stoffet, copy-paste-journalistiken och den källkritiska hållningen med att hela tiden använda sig av (ibland väldigt märkliga) citat från ett "anonymt" Internetforum. Boken är varken eller, en klart intressant idé som tyvärr mest var intressant som...idé. Goddag Kampsyster skrapar tyvärr mest bara på ytan.