Granskningen av Ingvar Kamprad

Grundaren av det multinationella företaget IKEA, Ingvar Kamprad, har många gånger granskats av etablerad media. I veckan startade SVT:s Uppdrag granskning återigen en sådan granskning. Under en timme nagelfor man IKEAS ägarstruktur och grundaren Kamprad själv.

Jag har aldrig personligen varit särskilt förtjust i Ingvar Kamprad. Han har, trots obegränsat med pengar, framstått som snål, girig och en enkelhetens man: kort sagt nidbilden av en smålänning. I TV-programmet drev journalisten tesen att Kamprad själv skapat denna bild i syfte att framstå som en vanlig "knegarkille". Allt för att stärka IKEAS popularitet och status.

Den främsta kritiken riktades mot Kamprads skatteflykter. Enligt Kamprad själv gav han bort IKEAS ägande under 70-talet, men i programmet framkommer det att han i själva verket driver företaget med järnhand via en stiftelse. Denna stiftelse äger alla IKEAS rättigheter och är god för drygt 100 miljarder kronor. Dessa har Kamprad placerat i skatteparadiset Lichtenstein. Vidare har IKEA systematiskt köpt upp företag som har gott i förlust för att kunna "kvitta" dessa mot vinster i syfte att slippa att betala skatt. Hela IKEA verkar bygga på att just undvika skatt. Men statlig tjänstepension tar Kamprad ut varje månad.

Att multinationella företag sätter in stora resurser i sina försök att smita från skattesystem är inget nytt. Att Ingvar Kamprads företag inte skulle vara ett undantag är väl knappast något uppseendeväckande. I alla fall inte för mig. Han har ju i 40 års tid levt ambulerande i just skattesmitande syfte.

Det ska sägas att det i TV-programmet inte framkommer att Kamprad och IKEA inte har gjort något olagligt. Istället beskylls de för att agera omoraliskt och för att måla upp en falsk bild av Kamprad. Och givetvis är det omoraliskt. Så är världen, och så har den alltid varit. De rika skor sig på samhällets bekostnad. Man utnyttjar samhället för sitt eget bästa.

Det som är mer häpnadsväckande är det paradigmskifte som har skett i Sverige under de senaste 40 åren bland etablissemanget. Vi har gått från ett kollektivt samhälle till ett individualistiskt samhälle. Den liberala idétraditionen kräver det senare. Det är därför föga förvånande, men tillika, motbjudande att "Uppdrag Gransknings" avslöjande om IKEAS avancerade skatteplanering och (i viss mån) fiffel snarare vinner sympati än avsky i de efterföljande tidningskrönikorna.

Med argument som att "Vem skulle inte göra samma sak i Kamprads situation?" och "Vi letar alla kryphål och kvitton för att skattesmita" legitimerar man Kamprads och IKEAS agerande. Vad man i praktiken säger är att i det kapitalistiska samhället har vi alla blivit hjärntvättade zombies där det kollektiva inte längre spelar någon roll. Så länge man ser pengar och vinst så ska det gå före all heder, medmänsklighet, och ansvar gentemot det övriga samhället. Det säger ganska mycket om vår tidsanda. I samma krönikor menar man att om det är något som Kamprad borde stå till svars för så är det hans fascistiska sympatier som han hade fram till 50-talet. Alltså för 60 år sedan. Det är lätt för den som fortfarande kan tänka självständigt att skratta åt dylika värdehierarkier.

Själv har jag sedan länge bojkottat IKEA. Inte på grund av Kamprads listiga skatteaffärer utan för att hela konceptet får mig att vilja kräkas. Dessutom är kvaliteten på möblerna usla och ett helvete att snickra ihop allt som oftast. Å andra sidan har jag sedan länge även bojkottat Aftonbladet och Expressen.Men några få återfall bör erkännas...Lorden har trots allt en gnutta moral när det gäller att tala sanning. Trots vår tidsanda.

Blodsbröder

Det är snart tio år sedan svensk huliganism skördade sitt första dödsoffer. Det var IFK Göteborg-anhängaren Tony Deogan som blev ihjälslagen av AIK-supportrar i Högalidsparken i Stockholm en varm sommardag 2002. Mötet mellan supportrarna var uppgjort på förhand. Tony Deogan blev 26 år gammal. Hans bror Tommy har skrivit en bok om sin och Tonys uppväxt i Hallonbergen i Stockholm. Boken heter Blodsbröder och har givetvis lästs av eder Lord.

Tony och Tommy Deogan växte upp i stockholmsförorten Hallonbergen under 80-och 90-talet som andra generationens invandrare. Rötterna har bröderna i Indien. I boken skildras uppväxten som klassisk hård, där förortens gängkriminalitet tidigt tar ett stadigt grepp om bröderna. Tony, den äldre brodern, gör sig snabbt ett namn i den undre världen, medan lillebrorsan Tommy lever på storebrors namn men gör sakta men säkert sig ett eget namn i de kriminella kretsarna i Hallonbergen och intilliggande förorter.

Författaren hävdar ivrigt att storebror Tony hela tiden ville vara en god förebild för lillebror och hur han ständigt försöker rädda den yngre brodern undan från kriminalitet och droger. Boken är väl delvis skriven som en hyllning till Tony och vissa skildringar av hans mentorskap känns överdriven. Men möjligen är det så författaren har upplevt förhållandet.

Boken ger ingen tydlig skildring av hur Tony stegvis blir involverad i IFK Göteborgs fotbollsfirma Wisemen. Istället skildrar den förortslivet och dess baksidor. Bland annat beskrivs hur etniska gäng systematiskt misshandlar svenska ungdomar för att de anses vara "svennar", oförmögna att försvara sig, och inte är uppfostrade på samma råa sätt som invandrarungdomarna.

Bland annat beskrivs det hur ett afghanskt gäng gruppvåldtar en svensk tonårsflicka upprepade gånger såväl vaginalt som analt och hur Tommy griper in, "räddar tjejen" och själv åker på stryk. Ur trosorna ramlar en handfull fimpar ut som har använts för att brännmärka "svennehoran" under våldtäkten. Tjejen anmäler aldrig händelsen. Likaså beskrivs det hur gängen slåss, skjuter raketer och mobbas i skolan. Lärarna och rektorerna står handfallna, men i sin iver att upprätthålla ett gott rykte sopas allt under mattan. Dessa delar av boken berör mest, och stundtals blir man så äcklad och förbannad av beskrivningen att man får lägga boken åt sidan och tänka på något annat.

Det är emellertid svårt att veta hur mycket som är sanning i boken. Stundtals känns den ordentligt överdriven. Som när en 11-årig Tommy (han är vid tiden GAISARE till skillnad från brorsan) ska åka på skolresa med sin klass till Göteborg. Istället för att hänga med klassen tar han sig ensam till Ullevi för att bevittna derbyt mellan GAIS och IFK och delta i slagsmål. Därefter återvänder han till sina övriga klasskamrater som tydligen är på Liseberg. Jag kanske är naiv, men det hela känns aningen otroligt. Borde inte lärare ha koll på om en 11-årig helt plötsligt saknas i Göteborg?

När Tony Deogan börjar avtjäna ett längre fängelsestraff hamnar Tommy i tungt heroinmissbruk. Detta föraktas av Tony och relationen mellan bröderna blir frostig. Tommy lyckas dock avvänjas och vinner sakta men säkert tillbaka storebrors förtroende. Tommy byter sida och börjar arbeta mot droger och våld. Efter Tony Deogans frigivning är han med i några fotbollsrelaterade slagsmål. I ett av dessa slås han alltså ihjäl. Broderns sorg är givetvis oerhört stor. Han och familjen får dessutom kämpa mot åklagare, polis och rättsläkare som försöker mörka och hävda att Tony hade ett medfött hjärnfel. Efter en lång sittstrejk får dock familjen rätt: Tony Deogan dog till följd av grov misshandel.

Hans mördare går dock emellertid fria. Tommy antyder i boken att han mycket väl vet vilka som slog ihjäl honom. Det vet också polisen, men bevis saknas eftersom de drygt 60-talet AIK anhängarna som var på plats bokstavligen kniper käft. Tommy Deogan lyckas förlåta sin broders banemän och går idag vidare i sin kamp för ickevålds- och antidrog- samhälle.

Blodsbröder ger inte några konkreta svar på vilka som dras till firmakulturen i Sverige. Det är nog inte heller bokens ambition. Istället är den återigen ett debattinlägg om utanförskap och tuff uppväxt i "välfärslandet" Sverige. Personligen ser jag den som svidande kritik mot politiker och en vuxenvärld som fullständigt struntar i den realpolitiska situationen i Sveriges förorter. Kanske finns det en anledning till att ingen ur landets etablerade politiska etablissemang har valt att bosätta sig i en förort och låta sina barn växa upp i den miljö de så ivrigt försvarar såväl i media som i politiska debatter. Boken får 5 Sofia Arkelstenar av 10 möjliga.

Förslag på en tvåårings intellektuella nivå

I veckan som gick lanserade återigen verklighetsfrånvarande "experter" ett förslag som helt saknar realpolitisk legitimitet. I en utredning föreslår man att svenska elever ska kunna överklaga sina betyg. Nästan samtliga riksdagspartier ställer sig bakom förslaget. I tidigare blogginlägg har jag ifrågasatt Maud Olofssons analytiska förmåga. Nu kan man ifrågasätta majoriteten av alla folkvaldas dito.

Jag har tidigare konstaterat att den svenska skolan har vissa problem. Betygsinflation är ett sådant. Det visar åtskilliga rapporter och även indikationer från universitetet. Betygen blir högre, men kunskaperna sämre. De folkvaldas lösning är att förvärra situationen ytterligare.

I ett överklagningssystem kan man tänka sig, det är till och med troligt, att samtliga elever som inte erhåller högsta betyg ser en chans till en överklagan. Om en neutral part ska granska överklagan krävs en enorm dokumentation. En lärare sätter inte godtyckliga betyg. Underlaget utgörs bland annat av examinationer, redovisningar, diskussioner och dagligt klassrumsarbete. För att en överklagan ska kunna behandlas korrekt krävs att läraren dokumenterar minsta lilla rörelse eleven gör och tar under ett års tid (ungefär så långt en gymnasiekurs varar). Det innebär att en gymnasielärare i runda slängar måste dokumentera minsta lilla rörelse av hundratals elever årligen. Det innebär också att de tusentals timmar som läraren lägger ned på att skapa examinationer utifrån kriterier och specifika undervisningskontexter , och att läsa samt bedöma samtliga examinationer måste göras av någon annan. Igen. Ett helt ohållbart scenario. När ska det finnas tid för undervisning och planering?

Enligt förslaget ska det tydligen vara rektor som behandlar överklagan. Många rektorer är säkert kompetenta men hur ska de rimligtvis kunna vara experter på 20-talet kursers betygskriterier och mål? Och när de inte ens har haft med eleven i skolan att göra? Det troliga realpolitiska scenariot är alltså att eleverna använder ett "hot" om överklagan som påtryckningsmedel för att erhålla ett högre betyg. Om en lärare ska tvingas sitta i möte (för att gå igenom alla examinationsformer, undervisningsupplägg, resultat i en kurs etc.) om varje enskild elev som överklagar, så finns ingen tid i världen. Samtidigt ser det konstigt ut för en enskild lärare om många elever överklagar just dennes betygssättning. Dessa förhållanden utgör kraftiga incitament för att läraren väljer att ge eleverna ett högre betyg än de förtjänar redan från början. Betygsinflationen ökar således ännu mer. Och vilket samhälle får vi då? Ett där alla elever har högsta betyg, men ingen har några reella kunskaper.

Politikernas argument är att förslaget stärker elevernas rättssäkerhet. Jag är inte emot rättssäkerhet, tvärtom, men det är riktigt okunnigt att tro att lärare sätter godtyckliga betyg för skojs skull. Det troligaste är att lärare och elev under hela gymnasiekursen har en kontinuerlig dialog, och om läraren verkar märklig så kontaktas nog rektor på ett tidigt stadium. Lärare har en gedigen universitetsutbildning och att ständigt, ofta helt ovetande, dumförklara en hel yrkeskår känns märkligt.

Man kan också fundera över vem det är som ska behandla en eventuell överklagan. Ska det vara rektor? En person som i många fall är kompetent på dennes arbetsuppgifter, men som saknar ämneskompetens i många ämnen. Det är som om jag skulle vara missnöjd med ett tandläkarbesök. Ska jag då överklaga till pizzabagaren på hörnet, som sedan ska avgöra om jag har blivit rättvist behandlad eller inte? Om det, å andra sidan, är en "oberoende" lärare som ska granska överklagan så kan man ifrågasätta huruvida denne besitter större kunskap än den lärare som har haft den aktuella eleven i undervisning. I slutändan handlar det ju ändå om en subjektiv bedömning. Man kan rimligtvis anta att det finns en kåranda även inom lärarkåren. Det innebär att få kollegor skulle välja att gå emot en lärares redan satta betyg. Vilken rättssäkerhet talar vi om då?

Slutligen hävdar ledande politiker att betygssättning är myndighetsutövning. Det är enligt mig ytterligare ett felslut. Vilka övriga privata myndigheter har vi? Privata domstolar? Privat polis? Så länge skolan har en stor privat (kommersiell) sektor så är det tveksamt om det går att hävda att betygssättning är myndighetsutövning. Därmed får det nya förslaget tummen ned på samtliga punkter.

Att komma tillrätta med "orättvisa betyg" finns det många förlag på. Den viktigaste är att lärarutbildningen satsar hårt på att låta studenter tolka, diskutera och applicera kriterierna i sina kurser. Vidare bör endast utbildade lärare ha rätten att få sätta betyg. Allra bäst vore det om en fristående myndighet granskade alla skolresultat och satte betyg efter kriterier och mål. På så vis skulle kunskaperna hamna i fokus, betygsinflationen minska och samhällets medborgare bli mer bildade.

Intressant om "ökenräven"

De flesta har väl någon gång hört talas om "ökenräven". Hans riktiga namn var Erwin Rommel och var en framstående generalfältmarskalk under 2:a världskriget. Så långt är de flesta med, men vem var Erwin Rommel egentligen? I boken Myten Rommel försöker författaren Maurice Philip Remy att finna svaret.

Liksom många andra framstående militärer i Hitlertyskland hade Rommel ett förflutet som soldat i det första världskriget. Eftersom framgångarna var stora för Rommel, trots Tysklands förlust, valde han att stanna kvar inom det militära efter det första världskrigets slut. Han skrev böcker och föreläste om de slag han hade varit med om. Hitler fick nys om detta, förtjustes, och gav genast Rommel militära uppdrag när det andra världskriget väl var igång.

Rommel placerades i början av 1942 i Afrika, och ledde Afrikatrupperna. Denna del av världskriget är extra intressant, eftersom det ofta kommer i skymundan. Sett till hela världskriget var möjligen kriget i Afrika en parentes med Erwin Rommel rönte stora framgångar. Han vann stor respekt såväl i de egna leden som hos motståndarsidan.

Remy ställer gång på gång frågan huruvida Rommel egentligen var övertygad nationalsocialist. Det finns egentligen inget entydigt svar på den frågan, men det finns exempelvis inget dokument som tyder på att Rommel någonsin uttalat sig antisemitiskt. Däremot var Rommel till en början en stor Hitlerist. Hans beundran för "führern" går över huvud taget inte att ta miste på.

Rommel, som gammal militär, hade de gamla traditionella militära egenskaperna. Han hade mod, var plikttrogen och hade stor ansvarskänsla för sina soldater. Att sätta sig upp mot Hitler var till en början otänkbart. Som sagt ligger det i en militärs blod att vara trogen sin "ledare" och sitt fosterland. Speciellt i den tidsandan som rådde under tiden för kriget.

När kriget sakta men säkert vändes till tyskarnas nackdel var Rommel den som ständigt påpekade för Hitler att fler resurser och proviant behövdes för att åter vända skutan. Hitler som hela tiden använde paradorden segra eller dö fann Rommels pessimism aningen jobbig. Samtidigt hade Rommel skapat sig ett namn bland både det tyska folket och bland de allierade. Man beundrade Rommel som ansågs vara lite av en gentleman. Rommel förflyttades runt om i Europa mellan åren 1943 och 1944. Hans uppdrag var mer eller mindre viktiga. Remy hävdar att Rommel knappast hade kännedom om något systematiskt folkmord under hela denna period.

När kriget uppenbart var förlorat 1944 planerades en militärkupp och ett bombattentat mot Hitler (se filmen Valkyria). Rommel var inte direkt involverad men kände till att en dylik kupp var i görningen. Kuppmakarna ville ha Rommel som fredsmäklare efter Hitlers död och detta ska Rommel ha accepterat. Trots sin trohet gentemot Hitler ansåg han plikten mot soldaterna och det onödiga dödandet av fosterlandsmän som överordnat.

Attentatet mot Hitler misslyckades och snart nystades sanningen upp. Nästan samtliga inblandade avrättades och torterades innan i syfte att röja fler namn på motståndsmän. I detta sammanhang var det oundvikligt att Rommels namn dök upp. Rommel kunde, på grund av sin popularitet, varken arkebuseras eller ställas inför rätta. Det hade satt Hitler i dålig dager. Istället tvingades Rommel att ta livet av sig. I gengäld skulle hans son Manfred (som idag är en framstående kommunal kristdemokratisk politiker) och fru Lucie lämnas ifred.

I det bisarra efterspelet av Rommels påtvingade självmord hölls en statsbegraving där Hitlerregimen och det tyska folket hyllade Erwin "ökenräven" Rommel. Remys bok skildrar Erwin som en riktig militär. Lojal mot sina överordnade, utan att framställas som en ängel, snarare än ideologiskt övertygad. Fram till 1943 såg han dock (som stora dela av övriga tredje riket) Hitler som det tyska folkets stora frälsare. Boken Myten Rommel är minst sagt fängslande. Har man intresse för militärhistoria, tredje riket och intressanta personporträtt så är denna bok garanterat något dör Dig! Den får 9 schwabare av 10.

Maud Olofsson har studerat!

Nyheten slog ned som en bomb på det nya året. Maud Olofsson har studerat, något hon inte gjort sedan gymnasietiden i början av 70-talet. Äntligen! Olofsson har tittat på "föregångslandet" USA, som har ett erkänt uselt skolsystem, där vissa elever får betygsätta sina lärare. Nu vill Olofsson även att Sveriges elever ska betygsätta lärare. Betygen ska dessutom vara lönegrundande.

Det har sedan länge skett en avreglering av den svenska skolan. Med den maniska devisen att konkurrens ökar kvaliteten i skolan har man låtit friskola efter friskola få slå sig in på kunskapsmarknaden. Men hur gick det? Effekten blev den motsatta. Kvaliteten har minskat; svenska elever hamnar gång på gång långt efter i internationella kunskapsmätningar. Det finns givetvis flera orsaker till detta, men avregleringen och förvandlingen av skolan från pedagogisk kunskapsinstiution till vinstdrivande företag har varit den enskilt största.

Den ökade konkurrensen har inneburit att det har blivit huggsexa om eleverna mellan skolorna. Varje elev är värd en stor summa pengar. Ett privat företag har knappast ökad kunskapsutveckling som högsta mål. Det viktigaste för ett företag är att gå med vinst. Det får man lära sig på mellanstadiet. En tioåring skulle alltså kunna räkna ut att skolan knappast kan gynna en allmän kunskapsutveckling i ett samhälle.

Friskolorna gör alltså allt för att locka elever till sina skolor eftersom de vill göra vinst. För att locka dagens ungdomar erbjuder man egen dator, körkort och att skolmaten erbjuds på restauranger som ligger intill skolan. Detta är givetvis dyrt. Med samma enkla mellanstadieekonomiska resonemang förstår man att resurser måste omfördelas. För att hålla nere lönekostnaderna erbjuder man "lärarfria" eftermiddagar, skolkurator och skolsyster en gång i veckan och givetvis ett stort utbud av outbildade lärare. I förlängningen degenereras skolans viktigaste samhälleliga uppgift: att förmedla kunskap.

Samtidigt som obehöriga lärare får sätta betyg på eleverna tittar allt fler föräldrar och elever, som i det nya skolsystemet likaväl kan benämnas som kunder, efter "skolor" som har högt betygssnitt. Den skola med högt betygssnitt blir givetvis attraktiv. I praktiken innebär detta ett tryck från ledarhåll på lärarna att sätta höga betyg. Idag har vi redan en sådan betygsinflation att betygen har spelat ut sin roll som effektivt mätinstrument. Dessa signaler kommer från universiteten som märker oerhörda (kunskaps)skillnader mellan elever som egentligen, enligt betygen, ska besitta samma kompetens. På vissa skolor fungerar även höga betyg som lönegrundande argument.

Som man förstår krävs det oerhörda insatser för att få bukt med den svenska skolan. Maud Olofssons förslag är alltså uppochnedvända världen: det ska inte längre enbart vara lärarna som sätter betyg, utan nu också eleverna. Tänk er detta scenario: en duktig lärare som ställer krav på sina elever och inte sätter betyg på dessa för "att vara schysst" blir givetvis inte lika populär som den snälle som sätter höga betyg eller som låter eleverna sluta 20 minuter tidigare varje gång. Vem av dessa är bäst lärare? Vem ska ha bäst lön? I vilken annan bransch sätter arbetare betyg på sina chefer? Maud Olofssons brist på analytisk förmåga kanske man kan hämta från hennes egen skoltid, som endast innefattar en gymnasial examen. Och som dessutom inte avlades med särskilt imponerande betyg.

Givetvis ska elever, skolledning och lärare ha en god interaktion och skolcheferna/rektorerna bör höra alla parter för att göra en rättvis lönebedömning, men att låta enbart elevernas betyg vara lönegrundande är ju ren idioti. Förmodligen gör denna innovation att läraryrket (som är ett väldigt viktigt yrke) blir ännu mera oattraktivt i framtiden. Vilka gynnas av det? Kanske företagen, men knappast samhället. Jag vill även poäntera att friskolor i sig inte nödvändigtvis vara av ondo. Pedagogiska meningsskiljaktigheter kan finnas, men det är de vinstdrivande skolorna som bör motarbetas. Det är inte längre personer med en pedagogisk vision som styr skolorna, utan renodlade företagsmän och säljare. Det kanske vi ska göra raketen på?

Avslutningsvis vill jag visa en länk där en "lärare" (på en friskola) "undervisar" sina elever. Läraren har jobbat i ett år på skolan (NTI-gymnasiet i Stockholm). Man kan undra vad denne egentligen lär sina elever. Känns det konstigt att Sverige halkar efter internationellt? Följ länken och glöm inte att titta på filmsnutten efter texten. God fortsättning!

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/504200-larare-skrek-konsord-till-elever