Nyligen dömdes Toni Alldén (tidigare känd som "jägaren" och 51-åringen i media) till livstids fängelse. Alldén dömdes för att ha mördat Carolin Stenvall. Fallet var ett av 2008 års mest uppmärksammade brott och har förbryllat såväl polisen och massmedia som privatpersoner. Alldén kände inte Stenvall sedan tidigare och har dessutom aldrig straffats innan denna incident.
Även rättegången följdes intensivt av media. Alldéns advokat fick utstå relativt hård kritik för sin snälla och anonyma hållning. Visserligen erkände Alldén att han bragt Stenvall om livet, men att det var en olyckshändelse. Som bekant är det en avsevärd skillnad i svensk straffskala mellan att bli dömd för vållande till annans död eller dråp i jämförelse med mord.
När nu tingsrättens dom överklagas till hovrätten har Alldén sparkat sin gamla advokat och begärt stjärnadvokaten Leif Silbersky istället. http://lordensblogg.blogspot.com/2007/10/djvulens-advokat.html. Silbersky, som inte vill missa en sekund av rampljuset, tackade givetvis ja, och har redan lämnat in överklagandet och sina kompletterande synpunkter i fallet. Det ska verkligen bli intressant att se om en stjärnadvokat kan få hovrätten att tänka annorlunda än tingsrätten. Rättsmedicinska experter deklarerade ju i tingsrätten att allt tydde på uppsåtligt handlande från Alldéns sida.
Kort sagt:
* Trist att det folkliga och sympatiska nyhetsankaret Jarl Alfredius mött en för tidig död.
* Komiskt att jag efter en hel del nerklankande på programledaren Rickard Olsson sprang in i just honom under min Stockholmsvisit i helgen. Komiskt också att min mobil för tillfället hyser en bild innehållandes Olsson och Lorden poserandes tillsammans. Ibland är man snällare i verkligheten än bakom ett tangentbord. Men bara ibland.
tisdag 31 mars 2009
torsdag 26 mars 2009
Missriktade aktioner
Under veckan har flera konsumenter av kyckling upptäckt att det funnits glasbitar i sin mat. Konsumenter i hela Sverige har drabbats, men den gemensamma nämnaren är att alla drabbade kycklingförpackningar härstammar från nordens största kycklingproducent, Kronfågel.
Efter att polisen inlett en förundersökning om sabotage ryktas det nu i etablerade medier om att utredningen ska övertas av SÄPO. Detta indikerar att man misstänker en riktad aktion av någon av alla obskyra autonoma organisationer som huserar i vårt samhälle. Förmodligen handlar det om någon djurrättsorganisation likt Djurens befrielsefront eller dylikt. För vilka andra kan egentligen ha motiv att aktivt försöka skada människor som konsumerar just kyckling?
Samhället har flera gånger uppmärksammats på det bristande djurskydd som kapitalistiska och vinstmaximerande företag bedriver. Är det inte idiotiskt dunplockande, så är det totalt onödig säljakt. De flesta av oss bryr sig om djurens väl, så även Lorden. Man blir oerhört upprörd när djurplågande historier uppdagas och människans rättspatos beträffande djurrätten är förhållandevis god. Företagen vet om detta. Därför räcker det med att uppmärksamma vilka företag som bedriver djurplågande verksamhet och sedan inleda en total bojkott mot företaget och dess varor. Det är den bästa aktionen som finns. I ett modernt företagsklimat, där reklam, märke och renommé är a och o för företagens överlevnad har man inte råd att förknippas med djurplågeri. Möjligtvis kan man förknippas med slavhandel och barnarbete. Men inte med djurplågeri. Vi tenderar nämligen att tycka mer synd om isbjörnar vars land smälter, än barn som svälter. Detta vet företagen om.
Djurrättsaktivister begriper sig dock inte det där med bojkott av företag. De lyckas nämligen alltid att missrikta sina aktioner. De liksom missar alltid målet med flera meter. När de exempelvis vill protestera mot människans exploatering av pälsdjur och dess pälsar, släpper de ut hundratals minkar från deras farmar och låter de stackars minkarna frysa ihjäl och dö en ännu plågsammare död än vad de egentligen skulle ha gjort. Vill man protestera mot köttindustrin så bränner man upp några SCAN-bilar. Det är väl knappast bilens fel att det tranporteras kött i den? Och nu verkar man alltså rikta sin illska mot gemene man genom att låta dem tugga glas istället för kycklinglår. Undrar om glaset får kycklingarna levande igen. Jag vill dock poängtera att ingen djurrättsorganisation har tagit på sig sabotaget mot kronfågel, men nog luktar det som en missriktad och poänglös aktion av dessa...Igen!
Efter att polisen inlett en förundersökning om sabotage ryktas det nu i etablerade medier om att utredningen ska övertas av SÄPO. Detta indikerar att man misstänker en riktad aktion av någon av alla obskyra autonoma organisationer som huserar i vårt samhälle. Förmodligen handlar det om någon djurrättsorganisation likt Djurens befrielsefront eller dylikt. För vilka andra kan egentligen ha motiv att aktivt försöka skada människor som konsumerar just kyckling?
Samhället har flera gånger uppmärksammats på det bristande djurskydd som kapitalistiska och vinstmaximerande företag bedriver. Är det inte idiotiskt dunplockande, så är det totalt onödig säljakt. De flesta av oss bryr sig om djurens väl, så även Lorden. Man blir oerhört upprörd när djurplågande historier uppdagas och människans rättspatos beträffande djurrätten är förhållandevis god. Företagen vet om detta. Därför räcker det med att uppmärksamma vilka företag som bedriver djurplågande verksamhet och sedan inleda en total bojkott mot företaget och dess varor. Det är den bästa aktionen som finns. I ett modernt företagsklimat, där reklam, märke och renommé är a och o för företagens överlevnad har man inte råd att förknippas med djurplågeri. Möjligtvis kan man förknippas med slavhandel och barnarbete. Men inte med djurplågeri. Vi tenderar nämligen att tycka mer synd om isbjörnar vars land smälter, än barn som svälter. Detta vet företagen om.
Djurrättsaktivister begriper sig dock inte det där med bojkott av företag. De lyckas nämligen alltid att missrikta sina aktioner. De liksom missar alltid målet med flera meter. När de exempelvis vill protestera mot människans exploatering av pälsdjur och dess pälsar, släpper de ut hundratals minkar från deras farmar och låter de stackars minkarna frysa ihjäl och dö en ännu plågsammare död än vad de egentligen skulle ha gjort. Vill man protestera mot köttindustrin så bränner man upp några SCAN-bilar. Det är väl knappast bilens fel att det tranporteras kött i den? Och nu verkar man alltså rikta sin illska mot gemene man genom att låta dem tugga glas istället för kycklinglår. Undrar om glaset får kycklingarna levande igen. Jag vill dock poängtera att ingen djurrättsorganisation har tagit på sig sabotaget mot kronfågel, men nog luktar det som en missriktad och poänglös aktion av dessa...Igen!
tisdag 24 mars 2009
Det formella avskaffandet av värnplikten
Regeringen presenterade nyligen sin omorganisering av det svenska försvaret. Sedan länge har försvaret bantat sin verksamhet i Sverige och fått minskade ekonomiska anslag. Jag har vid flera tillfällen påpekat vikten av ett nationellt försvar på bloggen, bland annat här. http://lordensblogg.blogspot.com/2007/12/vikten-av-ett-nationellt-frsvar.html.
Enligt regeringens förslag ska Sveriges försvar bestå av 50 000 soldater som ska kunna mobilisera snabbt om det skulle behövas. 50 000 soldater är inte speciellt mycket, men dessa skulle till skillnad från nu, bestå av yrkesmilitärer och hemvärnsmän. De personer som ingår i försvaret skulle således avlönas under tiden de finns tillgängliga. Att Sverige behöver en omorganisering av sitt försvar håller nog de flesta med om, och regeringens idé är inte helt tokig. Det är visserligen inte realistiskt eller rimligt att Sverige skulle kunna försvara landet ensamma med 50 000 man, men upplägget känns ändå bättre än det vi har nu.
De kritiska röster som höjts mot förslaget, kanske främst från oppositionen, har riktat in sig på avskaffandet av värnplikten. Sedan 1901 har det funnits allmän värnplikt i Sverige. Värnplikten har visserligen fyllt en funktion historiskt. Bland annat var den en väsentlig faktor i Sveriges demokratiseringsprocess. De flesta känner väl till svenska männens krav som löd en man, ett gevär, en röst! Den svenska värnplikten har dock under de senaste åren endast varit ett formellt begrepp. I realiteten är det väldigt få svenskar som får genomgå den svenska värnplikten. Alltså är den allmänna värnplikten sedan länge de facto avskaffad! Den som velat slippa att göra lumpen har i regel fått göra det. Även de som verkligen har velat, har också fått slippa av olika skäl. Därför är det svårt att förstå oppositionens gnäll och försök till billiga poäng genom att nu surna över det formella avskaffandet av värnplikten.
Med det nya upplägget kommer troligtvis försvaret också att bli mer effektivt då det känns som de mest lämpade och stridsdugliga blir de som också antas till försvaret. Antagandet till det nya försvaret bygger ju på intresse, frivillighet och duglighet. Men det blir trots allt en märklig debatt och diskussion om effektivitet när vårt försvar i realiteten inte skulle ha en chans att stå på egna ben om en väpnad konflikt hotade. I sammanhanget kan man jämföra med Israel som både har reell och formell värnplikt för såväl män som kvinnor. Männens värnplikt är dessutom 36 månader. I det sammanhanget förstår man storheten och effektiviteten av det svenska försvaret. Å andra sidan är Sverige inte heller inblandad i någon aktiv konflikt.
Enligt regeringens förslag ska Sveriges försvar bestå av 50 000 soldater som ska kunna mobilisera snabbt om det skulle behövas. 50 000 soldater är inte speciellt mycket, men dessa skulle till skillnad från nu, bestå av yrkesmilitärer och hemvärnsmän. De personer som ingår i försvaret skulle således avlönas under tiden de finns tillgängliga. Att Sverige behöver en omorganisering av sitt försvar håller nog de flesta med om, och regeringens idé är inte helt tokig. Det är visserligen inte realistiskt eller rimligt att Sverige skulle kunna försvara landet ensamma med 50 000 man, men upplägget känns ändå bättre än det vi har nu.
De kritiska röster som höjts mot förslaget, kanske främst från oppositionen, har riktat in sig på avskaffandet av värnplikten. Sedan 1901 har det funnits allmän värnplikt i Sverige. Värnplikten har visserligen fyllt en funktion historiskt. Bland annat var den en väsentlig faktor i Sveriges demokratiseringsprocess. De flesta känner väl till svenska männens krav som löd en man, ett gevär, en röst! Den svenska värnplikten har dock under de senaste åren endast varit ett formellt begrepp. I realiteten är det väldigt få svenskar som får genomgå den svenska värnplikten. Alltså är den allmänna värnplikten sedan länge de facto avskaffad! Den som velat slippa att göra lumpen har i regel fått göra det. Även de som verkligen har velat, har också fått slippa av olika skäl. Därför är det svårt att förstå oppositionens gnäll och försök till billiga poäng genom att nu surna över det formella avskaffandet av värnplikten.
Med det nya upplägget kommer troligtvis försvaret också att bli mer effektivt då det känns som de mest lämpade och stridsdugliga blir de som också antas till försvaret. Antagandet till det nya försvaret bygger ju på intresse, frivillighet och duglighet. Men det blir trots allt en märklig debatt och diskussion om effektivitet när vårt försvar i realiteten inte skulle ha en chans att stå på egna ben om en väpnad konflikt hotade. I sammanhanget kan man jämföra med Israel som både har reell och formell värnplikt för såväl män som kvinnor. Männens värnplikt är dessutom 36 månader. I det sammanhanget förstår man storheten och effektiviteten av det svenska försvaret. Å andra sidan är Sverige inte heller inblandad i någon aktiv konflikt.
torsdag 19 mars 2009
Reaktionär syn på TV-spel
I takt med den tekniska revolutionen har datorer blivit en allt mer naturlig del av vår vardag. Datorer som kunskapsbank, kommuniksationsmedel och nödvändigt ont i vårt dagliga arbete. Många använder också sina datorer till ren och skär underhållning. Oftast är denna underhållning synonym med dataspel. Men den underhållningen kan Lorden inte skriva under på.
Människor, unga som gamla, kan spendera en majoritet av dygnets 24 timmar framför ett data- eller TV-spel. När polare, ungdomar, vuxna, bekanta, medier etc talar om SIMS, V-beat, GTA etc. har jag oftast ingen aning om vad som avses. Jag har helt enkelt aldrig upplevt tjusningen med TV- och dataspelandet i vuxen ålder. Inte heller blir jag förtjust i förfester som domineras av singstar eller guitar-hero.
Oinvigda i ämnet skulle säkert kalla datsapelsfreak för omogna, men så ytlig ska jag inte vara. I många avseenden är Lorden själv väldigt barnslig så det räcker och blir över, men jag har helt enkelt aldrig riktigt orkat engagera mig i den nya tekniken och alla spel som överöst marknaden under de senaste åren. Kanske har bristfälliga datorer varit en del av anledningen, men förmodligen ligger nog sanningen i att jag inte vågar engagera mig. Lorden har nämligen väldigt lätt för att gå in i något till 100%. Tiden skulle inte räcka till om jag väl blev fast.
Det finns dock tider då jag älskade att spela TV-spel. Det var under slutet av 80-talet och början av 90-talets glansdagar. Då var det givetvis Nintendo 8-bit som gällde. Jag vet inte hur många spel jag har klarat genom åren, men det är åtskilliga. Givetvis är det mycket nostalgi, men handlingen, enkelheten, och framför allt musiken är helt genialisk till Nintendo 8-bit. Musiken är faktiskt så genialisk att jag jag själv startade ett band i mitten på 90-talet som utgick från spel till Nintendo 8-bit. Och även i TV-spelsvärlden får man konstatera att mycket var bättre förr. Åtminstone känns det så. De enda TV, eller dataspel jag vågat mig på förutom Nintendo 8-bit simulator är ett spel som kallas Puzzle Bobble och Balls of steel. Utan att överdriva var jag bland de bättre i världen på båda, det sistnämnda helt klart, eftersom man kunde lägga ut resultaten på nätet och jämföra sig med övriga världseliten.
Men ingenting går alltså upp mot Nintendo 8-bit! Låten ni nu ska få höra är tagen från elitspelet Super Mario Bros 2 och låten dök alltid upp i samband med att man skulle gräva (oftast i jakt på en nyckel) i spelet. Ganska simpel och upprepande bit, men ack så bra. Texten jag satte till den på tidigt 90-tal var ett montont mantra av meningen: jag är en lodis! i takt med musiken, givetvis. Vilken oerhörd insikt jag hade redan på den tiden. Inte alls lika självgod som jag är idag, och som jag visat i och med detta inlägg. Ge mig 80-talet och Nintendo 8-bit som suveränt tekniskt TV-spel tillbaka nu!
Människor, unga som gamla, kan spendera en majoritet av dygnets 24 timmar framför ett data- eller TV-spel. När polare, ungdomar, vuxna, bekanta, medier etc talar om SIMS, V-beat, GTA etc. har jag oftast ingen aning om vad som avses. Jag har helt enkelt aldrig upplevt tjusningen med TV- och dataspelandet i vuxen ålder. Inte heller blir jag förtjust i förfester som domineras av singstar eller guitar-hero.
Oinvigda i ämnet skulle säkert kalla datsapelsfreak för omogna, men så ytlig ska jag inte vara. I många avseenden är Lorden själv väldigt barnslig så det räcker och blir över, men jag har helt enkelt aldrig riktigt orkat engagera mig i den nya tekniken och alla spel som överöst marknaden under de senaste åren. Kanske har bristfälliga datorer varit en del av anledningen, men förmodligen ligger nog sanningen i att jag inte vågar engagera mig. Lorden har nämligen väldigt lätt för att gå in i något till 100%. Tiden skulle inte räcka till om jag väl blev fast.
Det finns dock tider då jag älskade att spela TV-spel. Det var under slutet av 80-talet och början av 90-talets glansdagar. Då var det givetvis Nintendo 8-bit som gällde. Jag vet inte hur många spel jag har klarat genom åren, men det är åtskilliga. Givetvis är det mycket nostalgi, men handlingen, enkelheten, och framför allt musiken är helt genialisk till Nintendo 8-bit. Musiken är faktiskt så genialisk att jag jag själv startade ett band i mitten på 90-talet som utgick från spel till Nintendo 8-bit. Och även i TV-spelsvärlden får man konstatera att mycket var bättre förr. Åtminstone känns det så. De enda TV, eller dataspel jag vågat mig på förutom Nintendo 8-bit simulator är ett spel som kallas Puzzle Bobble och Balls of steel. Utan att överdriva var jag bland de bättre i världen på båda, det sistnämnda helt klart, eftersom man kunde lägga ut resultaten på nätet och jämföra sig med övriga världseliten.
Men ingenting går alltså upp mot Nintendo 8-bit! Låten ni nu ska få höra är tagen från elitspelet Super Mario Bros 2 och låten dök alltid upp i samband med att man skulle gräva (oftast i jakt på en nyckel) i spelet. Ganska simpel och upprepande bit, men ack så bra. Texten jag satte till den på tidigt 90-tal var ett montont mantra av meningen: jag är en lodis! i takt med musiken, givetvis. Vilken oerhörd insikt jag hade redan på den tiden. Inte alls lika självgod som jag är idag, och som jag visat i och med detta inlägg. Ge mig 80-talet och Nintendo 8-bit som suveränt tekniskt TV-spel tillbaka nu!
tisdag 17 mars 2009
Ett optimistiskt äntligen!
Den senaste tiden har nyhetsflödet dominerats av dysterhet. Media har startat ett drev mot den läkare som (vad man förstår av sakkunniga i branschen) handlat enligt svensk vårdpraxis när det gäller vård av redan förlorad patient. Josef Fritzl gömmer sig i sin tur bakom en blå pärm som han klippt ut kikhål i under den massmedialt uppmärksammade rättegången i Österrike. Märkligt, men rätt komiskt beteende i all tragik. Berättelsen Fritzl är ju faktiskt som en kompis sa häromdagen värre än den värsta skräckfilm man sett.
Så, mitt i allt elände dök den ändå upp. Årets första vårdag! Nåja, kanske är det att ta i, både imorse och när detta skrivs är det minusgrader utanför Lordens hem. Just nu känns det dock som att en glimt av solen, lite fågelkvitter och torr mark lockar fram värsta vårkänslorna.
Givtevis kunde jag inte hålla mig inomhus utan begav mig iväg tillsammans med en kompis på en joggingrunda tidigare under dagen. Värken och stelheten i foten glömdes bort för ett ögonblick och shortsen åkte på. Att löpspåret var isigt till sora deler spelade heller ingen roll. Polaren deklarerade tidigt att denne led av skoskav så jag ångade iväg ensam i ett ok tempo. Väl hemma kom jag fram 20 minuter innan min vän, som givetvis var tvungen att skylta med två stora blåsor under fotsulorna för att bli betrodd som skadad, snarare än dåligt tränad. Jag får köpa bortförklaringen.
Synd bara att min egen fotjävel stelnar till och värker efteråt. Den har man nog fått för sina synders skull, som en nära släkting nyligen påpekade. Skönt i alla fall att vårens antågande i vanlig ordning ger spralliga och somriga känslor. Det behövs i en allt mer eländigt samhälle. Vårkänslorna tänkte jag fira tillsammans med er bloggläsare genom att bjuda på en rejält somrig svensk bit, och rejäl nostalgitripp. Den hämtas från (sommar)barnprogrammet HAJK (helfestligt, allmänbildande, jätteintressant och kunskapsorienterande). Ett stycke svensk kulturhistoria. Innan låten drar igång säger programledaren tjipp. På kunskapsbanken wikipedia förklaras Alsterlinds ordval på följande sätt: En vanligt förekommande hälsningsfras i programmet var "tjipp". Ordet är en synonym för "hej eller "tja" och hittades på av Bengt Alsterlind under dennes tid på SVT i Karlstad. Det är sprunget ur idén att hitta på ett speciellt hälsningord till Hajk-serien. Vidare kan man läsa: Sommarhajk brukade avslutas med att Sven Erik Magnusson framförde låten Sommar och sol. I en inspelning som användes i många år lekte barn från en grundskola i Karlstad i bakgrunden. Det är alltså detta stycke kulturhistoria ni nu ska få ta del av. Sverige och den svenska sommaren är fantastisk, eller hur!?
Så, mitt i allt elände dök den ändå upp. Årets första vårdag! Nåja, kanske är det att ta i, både imorse och när detta skrivs är det minusgrader utanför Lordens hem. Just nu känns det dock som att en glimt av solen, lite fågelkvitter och torr mark lockar fram värsta vårkänslorna.
Givtevis kunde jag inte hålla mig inomhus utan begav mig iväg tillsammans med en kompis på en joggingrunda tidigare under dagen. Värken och stelheten i foten glömdes bort för ett ögonblick och shortsen åkte på. Att löpspåret var isigt till sora deler spelade heller ingen roll. Polaren deklarerade tidigt att denne led av skoskav så jag ångade iväg ensam i ett ok tempo. Väl hemma kom jag fram 20 minuter innan min vän, som givetvis var tvungen att skylta med två stora blåsor under fotsulorna för att bli betrodd som skadad, snarare än dåligt tränad. Jag får köpa bortförklaringen.
Synd bara att min egen fotjävel stelnar till och värker efteråt. Den har man nog fått för sina synders skull, som en nära släkting nyligen påpekade. Skönt i alla fall att vårens antågande i vanlig ordning ger spralliga och somriga känslor. Det behövs i en allt mer eländigt samhälle. Vårkänslorna tänkte jag fira tillsammans med er bloggläsare genom att bjuda på en rejält somrig svensk bit, och rejäl nostalgitripp. Den hämtas från (sommar)barnprogrammet HAJK (helfestligt, allmänbildande, jätteintressant och kunskapsorienterande). Ett stycke svensk kulturhistoria. Innan låten drar igång säger programledaren tjipp. På kunskapsbanken wikipedia förklaras Alsterlinds ordval på följande sätt: En vanligt förekommande hälsningsfras i programmet var "tjipp". Ordet är en synonym för "hej eller "tja" och hittades på av Bengt Alsterlind under dennes tid på SVT i Karlstad. Det är sprunget ur idén att hitta på ett speciellt hälsningord till Hajk-serien. Vidare kan man läsa: Sommarhajk brukade avslutas med att Sven Erik Magnusson framförde låten Sommar och sol. I en inspelning som användes i många år lekte barn från en grundskola i Karlstad i bakgrunden. Det är alltså detta stycke kulturhistoria ni nu ska få ta del av. Sverige och den svenska sommaren är fantastisk, eller hur!?
torsdag 12 mars 2009
Grattis på 30-årsdagen!
Idag fyller en mycket gammal och trogen vän till mig 30 år. Det är en vän som jag inte kan leva utan och som blivit som ett naturligt inslag i min vardagliga kontext. Idag skålar Lorden för text-TV som firar sitt 30-åriga varande. I begynnelsen skulle text-TV endast fungera som ett hjälpmedel för döva. Det dröjde dock inte länge innan hela den svenska befolkningen började att nyttja tjänsten. Idag använder (enligt egen utsago) 2 miljoner svenskar tjänsten dagligen. Med all rätta!
Personligen har jag nämligen svårt att leva utan text-TV. Tjänsten ger en ypperlig översikt och sammanfattning av såväl inrikes som utrikes nyheter. Dessutom finns en sportavdelning som ständigt uppdateras och liveresultat som aldrig sviker oss sportfånar. Jag överdriver inte när jag säger att jag säkerligen "gläpper" på text-TV hundra gånger om dagen.
I det rådande informationssamhället skulle man kunna tänka sig att Internet och andra medier borde ha slagit ut text-TV, men så är alltså inte fallet. Deras nyhetsförmedling är inte enbart lättbegriplig, de är snabba också. Visst finns det nackdelar, men de är mer av social karaktär. Åtskilliga gånger har vänner och bekanta uttryckt sin frustration över hur jag ständigt måste hålla mig uppdaterad på text-tv:n i sociala sammanhang. Oftast sker manövreringen omedvetet. Text-TV:n har alltså blivit ett så normaliserat fenomen i mitt liv att jag inte ens tänker efter innan man är där och uppdaterar sig.
Flera i min bekantskapskrets är faktiskt födda samma år som text-TV:n och visst är det roligare att prata, öla och snacka med dessa än med text-TV:n. Men när det kommer till kunskapsbank, trofasthet och pålitlighet är det inte många som slår min nyblivne 30-årskamrat. Det är därför med stor vördnad jag författar denna hyllningstext. Utan text-TV hade mitt liv inte varit lika innehållsrikt. Tack för att du finns!
edit: Text-Tv finns också givetvis på nätet ( http://svt.se/texttv )
Personligen har jag nämligen svårt att leva utan text-TV. Tjänsten ger en ypperlig översikt och sammanfattning av såväl inrikes som utrikes nyheter. Dessutom finns en sportavdelning som ständigt uppdateras och liveresultat som aldrig sviker oss sportfånar. Jag överdriver inte när jag säger att jag säkerligen "gläpper" på text-TV hundra gånger om dagen.
I det rådande informationssamhället skulle man kunna tänka sig att Internet och andra medier borde ha slagit ut text-TV, men så är alltså inte fallet. Deras nyhetsförmedling är inte enbart lättbegriplig, de är snabba också. Visst finns det nackdelar, men de är mer av social karaktär. Åtskilliga gånger har vänner och bekanta uttryckt sin frustration över hur jag ständigt måste hålla mig uppdaterad på text-tv:n i sociala sammanhang. Oftast sker manövreringen omedvetet. Text-TV:n har alltså blivit ett så normaliserat fenomen i mitt liv att jag inte ens tänker efter innan man är där och uppdaterar sig.
Flera i min bekantskapskrets är faktiskt födda samma år som text-TV:n och visst är det roligare att prata, öla och snacka med dessa än med text-TV:n. Men när det kommer till kunskapsbank, trofasthet och pålitlighet är det inte många som slår min nyblivne 30-årskamrat. Det är därför med stor vördnad jag författar denna hyllningstext. Utan text-TV hade mitt liv inte varit lika innehållsrikt. Tack för att du finns!
edit: Text-Tv finns också givetvis på nätet ( http://svt.se/texttv )
tisdag 10 mars 2009
Veckan som gick...
Förra veckan bjöd på en hel del intressanta utvecklingar med tanke på vad jag tagit upp i anslutning till Lordens blogg. Knappt hann jag yttra min negativa inställning gentemot pajaspolitikern Jan Emanuel Johansson innan det etablerade mediedrevet var honom i hälarna. Det visade sig att Jan Emanuel hyrde ut fastigheter till ockerpriser. Det är inget fel att tjäna pengar. Lorden motsätter sig jantelagen men när populisten Johansson hävdar att han vill ha ett så rättvist samhälle som möjligt, alltid vill ta de svagas parti och samtidigt kräver 35 000 i veckan för sin fastighet blir det patetiskt. Populismen visar sitt fula tryne och populismen är Jan Emanuel Johansson personifierad. Vi får väl se om hans populistiska kamrat Mona Sahlin vågar inbjuda honom till den yttersta partitoppen. Det borde ge den moderna socialdemokratin ytterligare fiender i så fall.
I helgen spelades så den omskrivna tennismatchen mellan Sverige och Israel. Jag har tidigare på bloggen föraktat att man blandar ihop idrott och politik. Politikerna i Malmö hade nämligen bestämt att matchen skulle spelas inför tomma läktare som en följd av den politiska situationen i Gaza. Ett felbeslut av Reepalu och co. Men när beslutet väl var fattat borde man ha följt det. Problemet var bara att läktarna inte alls var tomma. Där fanns nämligen en mängd israeler (och endel svenskar) som skrek och hejade fram sitt land och sitt folk. Det var lätt att hålla sig för skratt framför TV:n när israelerna (idrottarna) medvetet psykade de svenska tennispelarna på planen. DC-kaptenen Mats Wilander blev fly förbannad och Lorden dunkade en och annan näve i sitt soffbord. Matchen förlorade Sverige efter en riktig rysare.
DC-snackisen tog dock inte slut i och med att matchen tog slut. Inte nog med att Israels idrottare visade dåligt uppförande, Israels företrädare gör som de alltid gjort sedan det andra världskriget när någon kritiserar landet: man anklagar dem för antisemitism. Enligt flera företrädare för Simon Wiesenthals center så visar Sverige prov på ren nazism och antisemitism genom att ha låtit matchen spelas inför tomma läktare. (http://www.kvp.se/nyheter/1.1491935/sverige-anklagas-for-antisemitism)
Herregud, enligt gemene man ska judar vara kända för sin intelligens, men genom detta ältande och dessa totalt löjeväckande åsikter, som ständigt får pågå, reducerar man sig själva till idioter. Att man själva bedriver aggressiv politik och diskriminering av ett folkslag är tydligen ok. Att det tredje största inhemska partiet vill förvägra palestiner i Israel verkar också vara ok, men när ett land låter en tennismatch spelas inför tomma läktare är de tydligen antisemiter och nazister. Israel känns som ett bortskämt barn som ständigt börjar gråta så fort minsta kritik riktas mot det. Bortskämda barn brukar inte klara sig särskilt länge. Deras krav på särbehandling gör oftast att de snart blir utstötta. Man kan undra hur stort tålamodet med Israels krav på särbehandling är i världspolitiken. Landet lär knappast vara populärare i Sverige efter DC-matchen och dess efterspel. Det är en sak som är säker...
I helgen spelades så den omskrivna tennismatchen mellan Sverige och Israel. Jag har tidigare på bloggen föraktat att man blandar ihop idrott och politik. Politikerna i Malmö hade nämligen bestämt att matchen skulle spelas inför tomma läktare som en följd av den politiska situationen i Gaza. Ett felbeslut av Reepalu och co. Men när beslutet väl var fattat borde man ha följt det. Problemet var bara att läktarna inte alls var tomma. Där fanns nämligen en mängd israeler (och endel svenskar) som skrek och hejade fram sitt land och sitt folk. Det var lätt att hålla sig för skratt framför TV:n när israelerna (idrottarna) medvetet psykade de svenska tennispelarna på planen. DC-kaptenen Mats Wilander blev fly förbannad och Lorden dunkade en och annan näve i sitt soffbord. Matchen förlorade Sverige efter en riktig rysare.
DC-snackisen tog dock inte slut i och med att matchen tog slut. Inte nog med att Israels idrottare visade dåligt uppförande, Israels företrädare gör som de alltid gjort sedan det andra världskriget när någon kritiserar landet: man anklagar dem för antisemitism. Enligt flera företrädare för Simon Wiesenthals center så visar Sverige prov på ren nazism och antisemitism genom att ha låtit matchen spelas inför tomma läktare. (http://www.kvp.se/nyheter/1.1491935/sverige-anklagas-for-antisemitism)
Herregud, enligt gemene man ska judar vara kända för sin intelligens, men genom detta ältande och dessa totalt löjeväckande åsikter, som ständigt får pågå, reducerar man sig själva till idioter. Att man själva bedriver aggressiv politik och diskriminering av ett folkslag är tydligen ok. Att det tredje största inhemska partiet vill förvägra palestiner i Israel verkar också vara ok, men när ett land låter en tennismatch spelas inför tomma läktare är de tydligen antisemiter och nazister. Israel känns som ett bortskämt barn som ständigt börjar gråta så fort minsta kritik riktas mot det. Bortskämda barn brukar inte klara sig särskilt länge. Deras krav på särbehandling gör oftast att de snart blir utstötta. Man kan undra hur stort tålamodet med Israels krav på särbehandling är i världspolitiken. Landet lär knappast vara populärare i Sverige efter DC-matchen och dess efterspel. Det är en sak som är säker...
onsdag 4 mars 2009
Tidlös sjukdom behandlas med tidsenligt botmedel
Det har under hela världshistorien funnits människor som lidit av depressioner och andra psykiska sjukdomar. Det har dock aldrig upptäckts en legitim och bestående metod för att bota psykiskt sjuka. För er som är intresserade av hur vi historiskt har försökt att bota psykiskt sjuka gör rätt i att besöka det medicinalhistoriska muséet i Vadstena. Muséet är inrymt i det så kallade stora dårhuset och ger en bild av behandlingsmetoder från mitten av 1750-talet och framåt. En såväl spännande som intressant upplevelse.
I början av 1900-talet trodde läkare och vetenskapsmän att de hade kommit på ett samtida och framtida botmedel som var lika revolutionerande som fungernade inom psykiatrin. Man menade att man med hjälp av kirurgiska ingrepp kunde skära av nervbanor från pannloben till hjärnan. Metoden kallas lobotomering och fick faktiskt så stor genomslagskraft att dess upphovsman Egas Moniz tilldelades nobelpriset 1949. Idag är lobotomeringen helt utdöd. Ganska snart upptäcktes att de kirurgiska ingreppen var förenade med livsfara. Visst blev de "behandlade" oftast lugnare, men lobotomerade har beskrivit hur de totalt förlorat sin identitet och tankeförmåga. Flera dog också till följd av ingreppen. Det kanske mest kända bok/filmexemplet som behandlar nutidshistorisk mentalvård med lobotomering som centralpunkt är Gökboet. De flesta som sett filmen minns hur huvudpersonen som spelas av Jack Nicholson fullständigt förlorar sin identitet efter just lobotomeringen.
Sedan 70-talet är det fullständigt otänkbart att lobotomera människor i medicinskt syfte och för att bota mental ohälsa. Lika fel som de flesta av oss tycker att behandlingen är nu, lika rätt tyckte alla att behandlingen var då. Man lever i efterklokhetens tecken och agerar efter det man tror är rätt. Det ska man aldrig glömma.
Den moderna behandlingen av depression och mental ohälsa har främst bestått av elchocker (svåra fall) och psykofarmaka. Utan vidare kritiskt förhållningssätt har våra doktorer skrivit ut mängder av beroendeframkallande droger som botmedel under de senaste årtiondena. Denna behandling har givetvis fått stora individella konsekvenser. Ett tydligt exempel är fallet Thomas Quick som behandlats flitigt på bloggen (dock inte med psykofarmaka ;)). Kanske är psykofarmakans konsekvenser lika allvarliga som lobotomeringens? Kanske tycker kommande generation att vi var lika märkliga som drogade våra mentalpatienter som vi anser att lobotomeringens förespråkare är idag?
Det verkar förresten redan som om psykofarmakans tid är förbi. Den nya flugan inom psykvården presenterades nämligen officiellt idag: samtalsterapin. (http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=2675208) . Samtalsterapin kan tyckas vara harmlös i jämförelse med tidigare beskrivna botmedelsmetoder. Om man inte är scientolog då...Kanske är vi alla scientologer i framtiden!? Då kan vi även förkasta samtalsterapin som botmedel, som ju tydligen är rätt utifrån vår tids tänkesätt...Den som lever får se.
I början av 1900-talet trodde läkare och vetenskapsmän att de hade kommit på ett samtida och framtida botmedel som var lika revolutionerande som fungernade inom psykiatrin. Man menade att man med hjälp av kirurgiska ingrepp kunde skära av nervbanor från pannloben till hjärnan. Metoden kallas lobotomering och fick faktiskt så stor genomslagskraft att dess upphovsman Egas Moniz tilldelades nobelpriset 1949. Idag är lobotomeringen helt utdöd. Ganska snart upptäcktes att de kirurgiska ingreppen var förenade med livsfara. Visst blev de "behandlade" oftast lugnare, men lobotomerade har beskrivit hur de totalt förlorat sin identitet och tankeförmåga. Flera dog också till följd av ingreppen. Det kanske mest kända bok/filmexemplet som behandlar nutidshistorisk mentalvård med lobotomering som centralpunkt är Gökboet. De flesta som sett filmen minns hur huvudpersonen som spelas av Jack Nicholson fullständigt förlorar sin identitet efter just lobotomeringen.
Sedan 70-talet är det fullständigt otänkbart att lobotomera människor i medicinskt syfte och för att bota mental ohälsa. Lika fel som de flesta av oss tycker att behandlingen är nu, lika rätt tyckte alla att behandlingen var då. Man lever i efterklokhetens tecken och agerar efter det man tror är rätt. Det ska man aldrig glömma.
Den moderna behandlingen av depression och mental ohälsa har främst bestått av elchocker (svåra fall) och psykofarmaka. Utan vidare kritiskt förhållningssätt har våra doktorer skrivit ut mängder av beroendeframkallande droger som botmedel under de senaste årtiondena. Denna behandling har givetvis fått stora individella konsekvenser. Ett tydligt exempel är fallet Thomas Quick som behandlats flitigt på bloggen (dock inte med psykofarmaka ;)). Kanske är psykofarmakans konsekvenser lika allvarliga som lobotomeringens? Kanske tycker kommande generation att vi var lika märkliga som drogade våra mentalpatienter som vi anser att lobotomeringens förespråkare är idag?
Det verkar förresten redan som om psykofarmakans tid är förbi. Den nya flugan inom psykvården presenterades nämligen officiellt idag: samtalsterapin. (http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=2675208) . Samtalsterapin kan tyckas vara harmlös i jämförelse med tidigare beskrivna botmedelsmetoder. Om man inte är scientolog då...Kanske är vi alla scientologer i framtiden!? Då kan vi även förkasta samtalsterapin som botmedel, som ju tydligen är rätt utifrån vår tids tänkesätt...Den som lever får se.
måndag 2 mars 2009
Gammal är äldst!
Efter att ha uppnått 15 års ålder upphörde jag egentligen att fascineras av actionfilm. Visst kom det en och annan bra rulle i genren, men generellt har jag gillat snåriga och kluriga intriger i filmer framför meningslöst och hjärndött pang pang. När man blivit byxmyndig är man tydligen så pass vuxen att man inser att Jean Claude van Damme och Steven Seagal inte längre är häftigast på jorden.
Det har emellertid funnits två actionhjältar som hållit måttet i min subjektiva föreställningsvärld i actionfilms-träsket genom åren. Den ena är John McClane gestaltad av Bruce Willis i Die Hard- filmerna, och den andre är John Rambo, gestaltad av Sylvester Stallone i Rambo-filmerna. Dessa stenhårda anti-hjältar har ett större djup än den gemene actionhjälten.
När man för ett par år sedan fick höra att det både skulle komma en Die Hard 4 och en Rambo 4 inom kort, var det en ambivalent känsla som infann sig i Lordens kropp. Visst ville man återuppleva sina gamla hjältar på vita duken i vuxen ålder, men samtidigt var man rädd för att åldern hade tagit ut sin rätt för de gamla actionveteranerna. Bruce Willis hade uppnått en ålder av 52 år när Die hard 4 släpptes (2007) och Sylvster Stallone var 62 år (!!!) när Rambo 4 släpptes (2008).
Die Hard 4 gick jag och såg på bio. Willis var hårdare, slitnare, surare och mer våldsam än någonsin tidigare. Die Hard hade verkligen följt utvecklingen och det var med ett brett leende och stor förtjusning jag lämnade biografen den gången. Actionscenerna är oerhört välgjorda och sådär lagom (nåja) överdrivna som det ska vara i en film av denna kaliber. Helt klart en av de bättre actionfilmerna som gjorts under 2000-talet, hittills.
Rambo 4 väntade jag med att se tills igår. Skulle en 62-årig Sylvester Stallone kunna leva upp till mina förväntningar på samma sätt som Willis hade lyckats med? Ja, vad ska man säga? Rambo 4 är helt klart den mest brutala krigsfilm jag någonsin sett, förmodligen också den mest våldsamma krigsskildringen som filmhistorien skådat. Jag vet att det ska finnas statistik på hur många som dör i filmen, och hur många Stallone tar kål på, men i ärlighetens namn behöver jag inte veta. Att återigen få se den snart pensionerade Stallone stå och mata skott på skott, använda pilbågen och sin karaktäristiska Rambo-kniv som om han vore 25 igen var underbart. Och det är bra så.
Intrigen (filmen handlar om en väpnad konflikt i Burma) ger en väldigt rå och inhuman skildring av krigets spelregler. Den får milt sagt Deer Hunters skildring av Vietnam-kriget att framstå som ett barnprogram i jämförelse. Rambo 4 är helt klart en fullpoängare. 10/10 i sin krigsfilmsgenre. Och man blir sannerligen glad av att se att gammal faktiskt är äldst. Slutet i filmen känns som ett naturligt avslut i Rambo-serien, så tyvärr kommer vi nog aldrig mer få se John Rambo vrida nacken av folk på film mer. Eller kommer han tillbaka när han är 72 igen? Man kan ju alltid hoppas...
Det har emellertid funnits två actionhjältar som hållit måttet i min subjektiva föreställningsvärld i actionfilms-träsket genom åren. Den ena är John McClane gestaltad av Bruce Willis i Die Hard- filmerna, och den andre är John Rambo, gestaltad av Sylvester Stallone i Rambo-filmerna. Dessa stenhårda anti-hjältar har ett större djup än den gemene actionhjälten.
När man för ett par år sedan fick höra att det både skulle komma en Die Hard 4 och en Rambo 4 inom kort, var det en ambivalent känsla som infann sig i Lordens kropp. Visst ville man återuppleva sina gamla hjältar på vita duken i vuxen ålder, men samtidigt var man rädd för att åldern hade tagit ut sin rätt för de gamla actionveteranerna. Bruce Willis hade uppnått en ålder av 52 år när Die hard 4 släpptes (2007) och Sylvster Stallone var 62 år (!!!) när Rambo 4 släpptes (2008).
Die Hard 4 gick jag och såg på bio. Willis var hårdare, slitnare, surare och mer våldsam än någonsin tidigare. Die Hard hade verkligen följt utvecklingen och det var med ett brett leende och stor förtjusning jag lämnade biografen den gången. Actionscenerna är oerhört välgjorda och sådär lagom (nåja) överdrivna som det ska vara i en film av denna kaliber. Helt klart en av de bättre actionfilmerna som gjorts under 2000-talet, hittills.
Rambo 4 väntade jag med att se tills igår. Skulle en 62-årig Sylvester Stallone kunna leva upp till mina förväntningar på samma sätt som Willis hade lyckats med? Ja, vad ska man säga? Rambo 4 är helt klart den mest brutala krigsfilm jag någonsin sett, förmodligen också den mest våldsamma krigsskildringen som filmhistorien skådat. Jag vet att det ska finnas statistik på hur många som dör i filmen, och hur många Stallone tar kål på, men i ärlighetens namn behöver jag inte veta. Att återigen få se den snart pensionerade Stallone stå och mata skott på skott, använda pilbågen och sin karaktäristiska Rambo-kniv som om han vore 25 igen var underbart. Och det är bra så.
Intrigen (filmen handlar om en väpnad konflikt i Burma) ger en väldigt rå och inhuman skildring av krigets spelregler. Den får milt sagt Deer Hunters skildring av Vietnam-kriget att framstå som ett barnprogram i jämförelse. Rambo 4 är helt klart en fullpoängare. 10/10 i sin krigsfilmsgenre. Och man blir sannerligen glad av att se att gammal faktiskt är äldst. Slutet i filmen känns som ett naturligt avslut i Rambo-serien, så tyvärr kommer vi nog aldrig mer få se John Rambo vrida nacken av folk på film mer. Eller kommer han tillbaka när han är 72 igen? Man kan ju alltid hoppas...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)